Halta och lytta

I fredags hade vi veterinärbesök. Han kommer varje fredag, för det är ju alltid någon som behöver tittas till på en anläggning med över 60 hästar. Och dagen innan hade jag hittat Regente i boxen med ett väldigt svullet framben, och rejält halt. Ingen synlig skada, ingenting i hoven och jag visste inte om jag skulle kyla eller värma, promenera eller parkera. Benet var jämntjockt och jag kunde inte ens avgöra var det verkade göra mest ont. Var det knä eller kota? Bäst att kolla med säker källa.IMG_1587

Det visade sig vid närmare undersökning vara en skada i en sena. Det klämdes och kändes, och till sist togs ultraljudet till hjälp för att lokalisera och diagnosticera skadan. Veterinären hittade en bristning i ytliga böjsenan, strax ovan själva kotleden. Jag har inte minsta ledtråd till vad som kan ha orsakat detta, men hursomhelst blir det en aktiv behandling. Vi börjar med att kyla (ispack), kyllera och Voltaren salva. Plus en injektion med antiinflammatoriskt och smärtstillande som följs upp med samma, fast oralt över de närmaste dagarna och återbesök om en vecka. Han åker på några dagars boxvila och sedan stillsamma promenader vid hand. Något han inte är så bra på, men om vi håller oss inne på stallplan, kanske han kan hålla sig tillräckligt lugn för att inte göra skadan värre.IMG_1586

Jag har tur som har en skicklig veterinär, som förutom att han pratar god engelska (det underlättar) också har en bred erfarenhet av hältdiagnostik, och alltid sätter hästens bästa i centrum.

Nu hade jag flera saker som jag ville att veterinären skulle titta på, men hältutredningen på Regente tog sin rundliga tid, så till sist var jag tvungen att överge både honom och hans assistent med Regentes grimskaft, för jag hade en tid att passa. (35 minuter för att göra sig i ordning till en middagsbjudning, dit man inte kan komma och lukta häst)

Dessutom kom jag till stallet på morgonen och fick veta att fyra av mina hästar varit ute på äventyr under natten! Ponnyvalackerna hade på något sätt lyckats komma ut ur sin hage, och ta sig först ut på vägrenen för att äta gräs och sedan till och med en repa ute på landsvägen! Som genom ett under var ingen skadad, och inga trafikolyckor. Tur i oturen var att en väninna var på hemväg sent på natten, och att en av hästskötarna bor på anläggningen, så alla rymlingarna blev infångade och inlåsta per omgående. Pust. Alla var således inlåsta i varsin box och vi försökte räkna ut vilken hage dom skulle kunna vara i istället, för jag vågade inte låta dom gå tillbaka till samma. Enligt min erfarenhet så är det stor risk att dom gör en ny rymning, när dom förlorat respekten för elstängslen.

Kaxig rymling

Kaxig rymling

Alla hagar och paddockar är olika stora, och detta var den enda som var stor nog för fyra tuffa grabbar så helgen gick åt till att försöka pussla runt ponnyer och hästar, så alla hade en paddock att vara i, helst tillsammans med någon dom kommer överens med. Lättare sagt än gjort visade det sig.

Cippyn Red Crusader

Crusse och Malin 1993

Crusse och Malin 1993

Jag vill berätta om en häst som har betytt mycket för mej, och för min familj och många vänner. En alldeles fantastisk och unik Welsh Cob hingst född 1987. Cippyn Red Crusader RWD 5.

”Crusse” som han kallas av sina vänner, såg dagens ljus hos sin uppfödare i Wales, och importerades redan som föl av min väninna Maria Wass i Borlänge. Hon hade i flera år sysslat med Welsh Mountain, men av en händelse trillade hon över denna magnifika fuxiga unghingst vid ett besök i Wales, och kunde inte motstå hans charm.

Han var som många andra unghingstar, tämligen stökig, men alltid med glimten i ögat, och Maria gjorde ett enastående bra jobb med att föda upp honom, träna honom och förbereda honom för hingstpremieringarna. Han godkändes med fina betyg, reds in och fick en fin start som avelshingst.

Cippyn Red Crusader på hingstpremiering

Cippyn Red Crusader på hingstpremiering

Maria hade dessvärre svårt att ordna med ryttare,  och hennes hjärta låg trots allt hos hennes Welsh Mountain-ponnyer. På hösten, när Crusse var fem år, var jag hos Maria på besök, och passade på att rida Crusse. Vi red påden somriga isbanan i Bäsna, och oj vilken härlig upplevelse det var! Vilken häst! Jag log från öra till öra, och det tog inte lång tid innan jag bestämde mej för att köpa honom, och Maria körde hela vägen från Dalarna till Halland för att leverera min nya guldklimp.

Det var väldigt roligt att rida honom, och en hel del fina ston kom på besök. Men jag hade alltid lite för mycket att göra (för många hästar och små barn) så roligast hade nog Malin, som var min hästskötare och beridare på den tiden. Hon visade honom på utställningar och deltog i tävlingar och han var hennes speciella kelgris. (Jag tror tillfället när han sånär knipsade av hennes tumme är förlåtet). Det finns ett protokoll från en dressyrtävling, där domarna satte de lägsta siffror man sett, för att han hade för hög knä-aktion, (och bytte galopp flera gånger på stora mittvolten i LC). Betygen för rörelser blev låga på dressyrtävlingar, men höga på utställningar. Han hoppade gärna och med spänstig teknik. På den tiden trodde vi att han var ridhäst, för enkel mätning visade 152 cm, och både Malin och jag startade honom som ridhäst.

Crusse och Malin på utställning

Crusse och Malin på utställning, Himledalen.

Crusse var en häst som alltid hade ”myror i byxorna”. När man skulle rykta och sadla så ägnade han den stunden åt att stampa med sina stora hovar, riva ner allt inom räckhåll, hacka med tänderna och skruva på sig. Efter ridpasset kunde han däremot stå lugnt och stilla och njuta av att bli ompysslad. Men han verkade aldrig riktigt ha tid och ro att vänta på att få på sig utrustningen och gå ut och jobba. Och det verkar som om detta är en egenskap många av hans barn har ärvt. Det är hästar som kan öppna boxdörrar och grindar och klä av sig täcken och grimmor, och trampa på tårna, eller nypa loss knappar ur skötarens jacka. Dom är intelligenta, energiska, påhittiga, lekfulla och arbetsvilliga, gilla omväxlingatt och är mycket allsidiga.

Ett par år senare, befann jag mej i samma situation som Maria varit: jag hade inte tid att rida och tävla honom själv, och stoantalet, som förvisso var bra för en welsh cob-hingst, var inte tillräckligt för att betala hans uppehälle, så jag sålde honom till min goda vän Elisabeth, som fortfarande har honom kvar. Elisabeth hade då en dotter som behövde en tävlingsponny i hoppning, och vid närmare kontroll var han faktiskt ponny, och gjorde en kort karriär som hopp-ponny innan ryttaren blev för gammal.

Crusse

Istället hade jag fått några avkommor, och vårt käraste sto Åsbacka Maritza RW 232 gav oss dottern B Melizza, som senare kom att bli Fridas tävlingsponny.

Ytterligare några år passerade, utan att Crusse hade någon ryttare som kunde ta ut honom på tävlingsbanorna. Han var i första hand avelshingst, tills hösten 1999, när min dotter Sara behövde en större ponny att ta över efter tävlingspartnern Karlsfälts Caruso, som vi haft till låns. Vi åkte och provade Crusse, och Sara blev genast väldigt förtjust. Vi fick låna tillbaka Crusse, för att Sara skulle ha en tävlingsponny i dressyr, och samtidigt kunde han fortsätta verka i aveln på Gyngagården.

Sara och Crusse gjorde lite av kometkarriär på dressyrbanan. Dom debuterade sin första ponnydressyr i januari 2000. Det var lokal LC och LB och dom vann båda starterna, och därifrån gick karriären spikrakt uppåt. Till påsk samma år deltog dom i sina första nationella tävlingar, där det blev fina placeringar och kvalade till SM. Ett lustigt minne från tävlingarna i Hästhagen, var att en av domarna, vid lunchuppehållet, satt i cafeterian och högljutt kommenterade till sina kollegor, att ”den där ponnyn kunde varit riktigt fin om man bara friserat svansen och tagit bort allt hovskägg”. Ekipaget kom tvåa i första klassen, slagen endast av en danska ur deras landslagstrupp. Så hovskägg till trots, han bevisade sin kvalitet. Och plötsligt dök det upp folk, som var mycket imponerande av just det rörelsemönster, som några år tidigare sågats av andra domare. Nu hade det blivit lite på modet med högre och rundare aktion istället för ”paradtrav”, och det låg ju bra i Crusses tidsschema.

I augusti 2000 var det Ponny-SM på Lugnet i Falun, och Sara & Crusse lyckades knipa bronsmedaljen!! Vilken höjdpunkt!! Och lite extra roligt att det var i Dalarna, där Crusse hade många gamla vänner. Kerstin och Sören, som båda var med och red in honom, var fram och klappade lite extra på medaljören. Senare kom landslagsrepresentanterna fram och frågade hur gammal Sara var, för det här ekipaget var ju ämnat för större uppgifter. Men Sara var  ju redan 17, så internationellt deltagande var inte aktuellt. Synd att vi inte börjat det här projektet ett par år tidigare…

Crusse & Sara SM brons 2000

Crusse & Sara SM brons 2000

En del av hemligheten bakom den här rekordkarriären, var inte bara en häst med en enastående ridbarhet och fantastiska rörelser, men också att häst och ryttare passade varandra så bra, och att allting skedde vid en tidpunkt som var rätt.

Sent på hösten samma år, fick Crusse åka hem på lite vila. Han hade hostat till och från, och vi ville kolla om miljöombyte med vistelse i utebox och annat strö kunde göra skillnad. Efter ett tag var han frisk och kry, men Elisabeth hade hittat en annan ryttare till honom. Även Madeleine lyckades rida honom till en bronsmedalj på SM. Denna gång i Halland.

Under tiden växte de första avkommorna upp, och vi fick möjlighet att se vilka egenskaper han präglat sina avkommor med. Många är fuxar, många är lite kluriga och busiga, och väldigt många har fina rörelser men även god hoppförmåga.

B Capriole hoppar på bruksprovet

B Capriole hoppar på bruksprovet

Vår egen B Melizza RWC 5, visades som unghäst, fick godkända resultat som tre- och fyraåring (med Marita på ryggen) men just då hade vi ingen perfekt ryttare till henne. Hon fick ett föl (B Mazarin e. Karlfälts Caruso) som såldes redan första sommaren, och sedan lånade vi ut Melizza till en tjej som tränade fälttävlan främst, men startade även hoppning och dressyr. När Frida vuxit till sig tillräckligt för att rida denna maffiga C-ponny kom hon hem igen, för att bli Fridas dressyrponny. Tillsammans utvecklades dom enormt och det blev flera starter på ponny-SM och åtskilliga framskjutna placeringar. Hon såldes så småningom till Nathalie i Stockholm, och efter en skada har hon numera blivit avelssto hos Pytt i Norrtälje. Ett underbart sto, med sin fars luftiga rörelser och många hyss. Vi ser fram emot att se ”barnbarnen” på tävlingsbanorna.

B Melizza & Frida

B Melizza & Frida

Sara blev så småning anställd vid Livgardet och en av hästarna hon hade i uppgift att rida var högvaktshästen Walle (aka Silverys Sam). Hur osannolikt det än låter, så var en av fuxarna vid Beridna Högvakten faktiskt efter Cippyn Red Crusader, undan ett halvblodssto. En rejäl fux, som var känd för att kunna hoppa bra, och hade en hel del fina tävlingsresultat.

Walle (Silvery's Sam)

Walle (Silvery’s Sam)

Efter Melizza fick Frida stoet B Caressa som sin tävlingspartner. Caressa hade redan hunnit bli mor till ett föl efter Crusse, den lovande unghingsten B Capriole. Han förtjänar nästan ett helt blogginlägg alldeles själv, för han är alldeles unik i många avseenden. Fyra raka segrar på ungponnychampionaten, 2 SM-guld, plus en rad andra framskjutna placeringar som ex.vis Globen Kür och internationellt deltagande, bl a  på EM. En enastående ponny som hade turen att få flera mycket goda ryttare (Elin Aspnäs, Marina Mattsson, Amanda Svanberg, Emma Tegelskär och Emma Jönsson).

B Capriole och Marina Mattsson på EM

B Capriole och Marina Mattsson på EM

B Capriole och Frida. vinnare av femårsfinalen

B Capriole och Frida. vinnare av femårsfinalen

Frida hade redan ridit och startat flera Crusse-avkommor: Corinne (som har en särskild plats i hennes hjärta), Charm, Chanel. Flera fick utmärkelser vid ungponnyevenemang. Det är ponnyer som ibland testar ens tålamod och pedagogiska förmåga, men som levererar till max, när förutsättningarna är rätt.

Corinne och Frida

Corinne och Frida

När Caressas tävlingskarriär var över fick hon ytterligare två föl efter Crusse, som bägge är kvar i vår ägo. Båda är ston, och den första; B Caprice fick diplom som treåring med Frida som visare.

B Caprice

B Caprice

 

Det finns en lång rad mycket goda ponnyer som alla är avkommor till Crusse; många av dom syns ute på tävlingsbanorna, och ingen ägare till ett Crusse-barn kan undgå att känna igen hans speciella arvsanlag: busiga rackarungar, med glimten i ögat, men med en otrolig förmåga. (Jag har inte bilder men vill nämna några av dessa speciella: Miramis III, Rasmus på Luffen, Amanda Bolero, Moravikens Foxy Gold, Ronja Rövardotter, Ritzana II, och det finns fler…)

Vinnarna av 6-årschampionaten i dressyr och hoppning. Både efter Crusse

Vinnarna av 6-årschampionaten i dressyr och hoppning. Båda efter Crusse: B Capriole och Ronja Rövardotter.

En av de stora glädjeämnena som hingsthållare är att följa dessa avkommor, och det finns många som jag har en speciell koppling till, och som jag aldrig glömmer. Så mycket glädje dessa hästar skänkt sina ägare, ryttare och uppfödare.

Det är skönt att veta att Crusse lever i högönsklig välmåga i samma stall som han bott så länge, omgiven av människor som älskar honom. Under tiden har jag kvar två fina ston som kan föra arvsanlagen vidare. Och det blir spännande att se vilka anlag som förs vidare i nästa generation. Crusse har ju vid det här laget en rad barnbarn, och flera har visat framfötterna på tävlingsbanorna.

Jag tror att jag särskilt vill nämna, för dom som är avelsintresserade, att det inte nödvändigtvis är ett färdigt ”recept” att korsa med Welsh Cob, för att få motor och en spektakulär aktion. Crusse är av en typ, som kanske inte vinner utställningar om konkurrenterna är av den biffigare typen (även om han plockat hem många guldmedaljer). Han är mer långbent och elegant än många rasfränder, men högrest och rörlig. Just hans personliga egenskaper verkar ha gått väl i arv. Ibland kan korsningar med section D ge onödigt tunga hästar, så det handlar (som alltid) att välja rätt individ för sitt avelsprogram. Crusse visade sig vara rätt val till flera olika typer av ston, allt från stora halvblod, till små sektion B.

B Caprinelle, som föl

B Caprinelle, som föl

Jäkla parasiter!

Nu har vi avmaskat alla ponnyerna. Och hästarna. Hela dussinet, med andra ord. Alla, utom en, var oväntat samarbetsvilliga, och det var bara Caprinelle som hastigt blev 2 meter hög, och väldigt hal, när sprutan skulle in i munnen. Jag har ju några års erfarenhet av att göra detta, och jag har lärt mej, att om man bara gör det enkelt, och har nått gott att bjuda på efteråt, brukar det gå både fort och smärtfritt för alla inblandade parter. Jag brukar ha sprutan klar, smyga in vänsterhanden vid lanerna och dra ut tungan så långt jag kan, samtidigt som jag med högerhanden trycker ut pastan långt in i munnen. När jag släpper taget om tungan, och hästen halar in den, masserar jag strupen för att åstadkomma sväljreflex. Det tar inte många sekunder, och en godbit serveras direkt. Med Frida som assistent, alla tillbehör förberedda, tog vi alla med överraskningsmetoden, och allt var avklarat på ett kick.

Avmaskning på gång!

Avmaskning på gång!

Men återigen har jag fått bevisat för  mej, att mycket av den hästkunskap jag trodde att jag hade, och som var värda sina betyg borta i Sverige, inte alltid är giltiga här nere i sydeuropa. Mycket är annorlunda…

Jag har fått förmånen att vara med i ett avmaskningsprogram via min veterinär, tillsammans med läkemedelstillverkaren. Det bygger på att jag först skickar in träckprov på alla hästarna, och med hjälp av resultatet sedan avmaskar med deras produkter, enligt deras anvisningar. Därefter ska jag efter tre veckor skicka in nya träckprov för att se att det har haft önskad effekt. Jag nappade naturligtvis på erbjudandet, med tanke på att både insekter och klimat är annorlunda mot vad jag är van, och det finns anledning att utöka och förändra sina kunskaper.

Proverna kom tillbaka och påvisade väldigt höga förekomster av ägg på samtliga, och en av ponnyerna hade dessutom mycket larver. Ajajaj, inte alls bra, trots att alla varit avmaskade enligt svenska normer tidigare. Vi har nu avmaskat hela gänget. Både dom som bor ute, och dom som står inne på heltid.

Jag sparar etiketterna från varje avmaskningsspruta, som ska skickas in tillsammans med träckproverna om tre veckor. Hoppas att det då visar önskat resultat. Nu hoppas jag också att resultat visar sig i form av att några av dom lägger på sig lite tappad vikt och förbättrad kondition.

Veterinären berättade att det troligen blir dags att göra om proceduren igen i Januari. Då förökar sig insekterna frenetiskt, för det är blött och fuktigt överallt. Inte som i Sverige, när rasthagar och beten fryser och viss utrensning av parasiter sköts av naturen.

Jag lär mej nya saker hela tiden. Det är ju bra, men inte kul om mina kära hästar måste plikta för mina bristande kunskaper.

En intressant parantes: En av instruktörerna på ridskolan avmaskade hästar oralt med Noromectin injektionsvätska för kor och grisar. Det visste jag inte fungerade. Någon som har hört talas om det, som vill kommentera?

Under tiden – på svenska arenor

Jo, jag har följt en del av VM i Frankrike, och självklart hållt tummarna för våra svenska hjältar. Så nära….

Men med ännu större intresse följer jag två och fyrbenta vänner på hemmaplan. När tävlingarna ligger på Equipe Online, så hänger jag med så gott det går. Annars får jag snällt vänta på att någon rapporterar resultat och allra helst skickar lite bilder. Idag hade min uppfödning B Cupid varit på kvalitetsbedömning tillsammans med Mimmi. Hans ägarinna Sandra hade inte tid just idag, för hon hade två ponnyer till start i DM.  Men fina bilder fick jag på lille B Cupid (en av mina yngsta) och ganska bra kritik.

Cupid och Mimmi på kvalitets

En så himla snygg unghäst, om jag får säga det själv. Jag är stolt! Mimmi visade honom i ett strålande skick förstås.

Cupid vid hand kvalitets

Intressant att notera var att han mättes till 138 cm. På protokollet från förra årets hingstvisning står det att han var 148 cm. Har han blivit tvättad i för varmt vatten? Eller ska man bara strunta i betydelsen av officiell mätning? Hmmmm. Med sin kroppsbyggnad, med rejält framparti och lång, välansatt hals har han inga problem att bära upp Mimmi som är över 170 cm. Sandra och Quest DM 2014

Sandra vann sin klass på DM:et med superprocent med sin lille Welsh Mountain, och kom trea med sin New Forest, som hon bara haft ett par månader. Nu har Mimmi och Sandra har beställt en resa, och kommer snart och hälsar på mej igen. Bäst jag trimmar ponnyerna ordentligt, för det lär bli jobba av då.

Min lille Talento, som inköpts för att användas som avelshingst har också hunnit bevisa sin duglighet i avelsboxen. Hans enda treåriga dotter deltog också i treårstest förra helgen, och fick diplom. Precis såna här avkommor är det ju jag vill ha efter honom.

Månbacka Fly By Me, 3 år e. Steehorst Talento

Månbacka Fly By Me, 3 år e. Steehorst Talento

Idag har  min rygg sagt ifrån att ridning inte är en lämplig aktivitet. Inte just idag. Men det gör ju inget, när vänner och bekanta gör stordåd, som man kan följa på nätet. I morgon är det löshoppning på schemat, så det blir rejäl rastning av alla ponnyerna och Viking. Regente får jobba på longerlinan, och jag kan ägna mej åt att borsta och träcka våra hopptalanger.

Somliga kommer i form

Till dem räknas inte jag. Efter sommarens resor så har det varken blivit hackat eller malet med min träning, så jag är väl allmänt slapp. Regente har inte precis jobbat häcken av sig heller, så vi tuffar på i en behaglig tant-lunk. Men både Viking och Jimmy har kommit igång bra efter kastration och påföljande elände.

Jimmy har en medryttare som tränar flitigt, så ofta hennes arbetsschema medger, och däremellan har han några andra ryttare som uppskattar denne jätte. Nu börjar han bli stark och rörlig nog för att kunna utföra olika övningar bra, och det är kul att se hur vacker han har blivit. När vi köpte honom var han både tunn och muskelfattig, och var kanske inte den snyggaste, men hans karaktär var ju den rätta.

Viking under uppvärmning

Viking under uppvärmning

Viking tappade så mycket kondition efter komplikationerna till kastrationen, men nu har han helt återhämtat sig. Efter justering av foderstaten har han kunnat jobba fullt igen, och verkar trivas med det. Diogo har i stort sett haft honom som sin egen hela tiden, men nu börjar Frida rida honom igen. Det är roligt och nyttigt för henne att träna med Viking, som motvikt till alla ponnyerna, där det är ett ständigt tragglande med grunder. IMG_1565

Det svåra med ponnyerna är ju att samtidigt som man ska lägga en god grund och befästa en bra form, så ska dom dessemellan ridas av unga, inte alltid så erfarna små ryttare. Det är tur att ponnyerna har så himla bra temperament och verkar trivas med omväxling.

IMG_1558William rids emellanåt av en liten tös, som är stadig och balanserad. Dom gör framsteg tillsammans. Kunde inte låta bli att ta ett kort på en annan ung ryttarinna som rider sin bjässe till häst. Eftersom det inte finns så mycket ponnyer här, är det helt normalt att små barn rider stora hästar, och det fungerar trots allt bra tack vare att hästarna är bussiga. IMG_1556

Både Kakan och Newton omväxlar dressyrträningen med western, och dom verkar gilla det. Nu hoppas jag hitta någon liten ryttare som vill prova att träna Kakan i hoppning. I måndags visade hon sin talang och entusiasm för hoppningen, när vi hade vårt löshoppningspass. Hon hoppar med lätthet en oxer på 90 cm. Ingen av de andra hoppar på högre höjder, men dom tar i mer. Hon bär sig åt som om det vore bara hälften så stort. IMG_1543

Alla slags tävlingar

Första dagen hemma efter semestern, och jag gav mej av för att besöka en tävlingsplats. Bara som publik såklart, men ändå så roligt att se fina ritter, vackra hästar och duktiga ryttare. Några bekanta fanns i startlistorna och självklart ville jag titta och hålla tummarna. Samtal med saknade vänner hanns med, och det är alltid lika roligt. En av mina ”blänner” (=bloggvänner) Astrid, var där, men den här gången i shorts i stället för vita ridbyxor. Hon var supporter (och hästskötare?) till sin pojkvän som visade en mycket fin ung lusitanohingst.

Medans jag har varit på semester har alla hästarna här hemma fått ta det ganska lugnt. Jag tog en liten sväng på Regente, men han kändes dessvärre inte helt fräsch. Tror att det var dags för hovslagaren. Hoppas att det var så enkelt, för jag är rejält sugen på att träna, och besöket på tävlingen minskade inte alls den känslan.

Då har våra hästar i Sverige varit mycket mera upptagna. Med ”våra” menar jag alltså dom som varit våra, men numera finns i annan ägo. Men inte desto mindre gläds jag åt deras prestationer.

Cupid, som har en tänkt karriär som dressyrponny, omväxlar träningen med lite hoppning. Han har varit ute och visat upp sig, och sköter sig väl. Här är det Mimmi som rider honom på en Pay and Jump, där han förstås skötte sig så bra, att man börjar fundera över vilka begränsningar han har. Han kan ju göra allting!

Cupid och Mimmi

Däremellan tränar Sandra honom för sin framtid på dressyrens stora arenor. Hon har haft honom hos sig i två år nu, och gjort hela grundarbetet. Det ser verkligen lovande ut!Cupid och Sandra

B La Diva visar även hon, att hoppning finns i blodet, och att en bra ponny kan göra vad ryttaren än vill. Hon hoppar med talang och entusiasm.

Diva över hinder

Och dressyrträningen har gått så bra att hon kvalificerade sig till start i Svenska Mästerskapen för unga ponnyer. Hon har ju tappat ett års träning, på grund av dräktighet, men har ändå kommit ikapp årskullen och gjorde bra ifrån sig. Vår lilla Diva har en ambitiös ryttare och en stöttande ägare, och tillsammans med sin talang och ridbarhet, kan hon komma långt.

Diva med blå rosett

 

Vår speciella älskling B Capriole deltog i Svenska Mästerskapen med sin nya ryttare. Det är fjärde ryttaren som rider honom där. Han har tidigare två guld och ett brons, så jag kan tänka mej att Emma kände rätt mycket press. Utanför medalj i år, men inte desto mindre ett mycket gott resultat. Hon har inte haft honom så länge och det får ta tid att bli helt samstämmig med en ny partner.Capriole SM 2014

Särskilt omnämndade går till Taisan, som tillsammans med Mimmi hunnit ta placeringar i LA och starta  MSV:C. Känns gott att veta att han hamnat i rätta händer och att han kan skänka lite mycket glädje som till alla tidigare ryttare. Han är en sådan gentleman!

Taisan och Mimmi(Jag har lånat bilder från Stall Pooh och Marie Wickström)

 

Tillbaka i stallet

Idag har jag varit och sniffat i mej lite hästdoft, efter två veckors frånvaro. Det har varit rätt mycket frånvaro, för innan dess var jag två veckor i USA för att besöka mina föräldrar, och nu senast var det en kort Sverigesemester. Kan nämnas att den i stort sett regnade bort. Så det kändes onekligen rätt skönt att komma hem till blå himmel och mildare temperaturer.

Caprice njuter av ledigheten.

Caprice njuter av ledigheten.

Hästarna har nog haft det gott under  Fridas och min frånvaro. Våra fuxdamer har haft semester, och Kakan likaså.

Kakan hälsade glatt. Hon får långtråkigt om hon har för lite att göra.

Kakan hälsade glatt. Hon får långtråkigt om hon har för lite att göra.

Hennes ryttarinna passade på att ta klivet upp på en storlek större, och har roat sig med att försöka göra Newton till westernhäst. Han verkar uppskatta omväxlingen. Han är en otrolig ponny, för han verkar kunna göra precis allting lika bra.

Newton goes Western

Newton goes Western

För några veckor sedan hjälpte han till att låta skolelever prova på ridning på friluftsdagar. Däremellan kan han gå både dressyr och hoppning med bravur. Han är den som imponerar mest när vi har våra regelbundna löshoppningar. Och allt gör han med glad uppsyn och spetsade öron, och verkar gilla all den uppskattning han får.

Newton är nybörjarhäst

Newton är nybörjarhäst

Diogo har tagit hand om Viking och Regente. Dom såg runda och välmående ut och verkade inte ha saknat mej ett dugg. Talento har fått rasta sig på egen hand i en paddock varje dag, och fått en liten paus i arbetet med inridning. Frida har funderat över om dessa här veckorna gör att han fått tid att lagra in sina nya kunskaper, eller helt enkelt glömt bort alltihop.

Talento under inridning

Talento under inridning

Storm var satt på vila sedan tidigare, och Amiral och William har blivit sporadiskt ridna. Dom går ute i en stor hage, så det bekymrar dom säkert inte så mycket. Jimmy är väl den som mest propsar på motion och uppmärksamhet, men han har sina ständiga medryttare som pysslar om honom.

Nu känns det som om jag behöver en semester för att återhämta mej från semestern! Men imorgon sätter jag foten i stigbygeln igen, för att se om jag minns hur man gör. Det känns som en evighet sedan jag hade ett riktigt ridpass, och jag har väl tappat varenda ridmuskel. Ser fram emot att komma in en riktig vardagslunk igen. En vardag som är förutsägbar och trygg som motvikt till alla de bekymmer som gnager mej nu.

Och om jag hinner, så tar jag en tur till en grannklubb som har dressyrtävlingar. Har några bekanta som ska starta, och en hållen tumme kan ju aldrig vara fel.

 

Inhopp som ridfröken

Jag har så smått klivit tillbaka in i rollen som ridinstruktör, efter ett uppehåll på ett par år. Jag hade nästan glömt hur inspirerande och upplyftande det kan vara. Men ibland också frustrerande och svårt. Mina elever är några flickor som får sin undervisning på engelska och mina arbetskamrater är några av skolans bussiga och duktiga hästar.

IMG_1360

 

 

Man skymtar lille William, som också får vara med en stund och vänja sig vid lektionsmiljön.
IMG_1355Det här stoet heter Quimera, lagom stor (ca 155 cm) och ser ut att vara en häst med hög andel arabiskt fullblod.

Utan att veta mycket om mina elevers bakgrund, så kan det vara svårt att hitta en bra bas. Kan dom ridbanans vägar? Har dom övat på halvhalter och övergångar? Vad kan dom om hästens fotflyttning? På svenska ridskolan ser ju de första åren ganska lika ut på olika ridskolor, och man vet på ett ungefär vad som finns i kunskapsbanken. Så egentligen var det lättare att bara hysta ut mina tänkta planer, improvisera och försöka se till att tjejerna hade roligt. Och det hade vi. Jag plockade fram några av mina gamla övningar ur hjärnförrådet, och till sist flöt allting på bra.

Det här var bara ett tillfälligt inhopp, så det återstår att se hur mycket det blir av den här varan i framtiden.

Jag noterar förstås likheter och skillnader mellan svensk och portugisisk ridskola och hoppas kunna plocka till mej det bästa av båda världarna. En fördel med nybörjarundervisningen här, är att man oftast börjar lära sig sitta på hästen med voltigegjord och en instruktör som har hästen på lina. Man väljer en häst som har bekväma gångarter, och gärna lite långsam, och som är lydig för linförarens kommando. De unga ryttarna får mycket träning i följsam sits och balans. Så när det är dags att rida på egen hand, med sadel och träns, så sitter ryttarna redan med större säkerhet och behöver inte använda tyglarna som stöd. Först då börjar man lära sig mer om inverkan. Det går fortare på det här sättet, jämfört med att vara många på en grupplektion, alla med varsin ledare som springer med. Det är mer personalkrävande, möjligen. Men å andra sidan blir 20 minuters träning på lina mer givande än 45-50 minuter längs fyrkanten, om man är helt grön.

 

Rapport på distans

Nu är jag bortrest. Befinner mej väldigt långt från ljudet av hovslag och lukten av hästar. Min far har blivit sjuk, så jag har åkt till USA för att vara med mina föräldrar en tid. Under tiden har Frida huvudansvaret för hela dussinet, tillsammans med Diogo. Hästarna kunde inte vara i bättre händer, så jag är inte det minsta bekymrad. Men visst saknar jag dom. Både två- och fyrbenta. Häromdagen lade Frida upp lite bilder på Facebook tillsammans med följande text:

”Åkte till stallet med mungiporna ner, åkte hem med dom upp. Började longera i den runda paddocken där Viking bjöd på så mycket bockningar och rivstarter han fick plats med. Så tog ner honom till ridhuset så han fick busa lös. När han busat klart så skrittar han fram till mig med spetsade öron så vi kunde skritta av. Han bara följde efter mig medans jag traskade runt. När vi bytte varv så jag hamnade på yttersidan så kom han före, men inga problem, han stannar och väntar in mig”

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är så underbart att se Viking på så gott humör. Han har ett så stort och varmt hjärta och är så lätt att tycka om. Och tydligen har han nästlat sig in i Fridas hjärta, på samma sätt som han gjort med alla som lärt känna honom. Han ger allt för sina människor. Han visar alltid uppskattning, tvekar aldrig, är positiv, även när livet är jobbigt, som det ju varit för honom de senaste månaderna.

Men alla de här bilderna ger mej samma leende, som varje gång jag sitter på hans rygg. Vilken tur att vi har datorer och internetkommunikationer, så Frida kan dela såna här stunder med mej, när jag är så långt ifrån. Tack!

(bilderna har Olof tagit, och jag har lånat allihop utan lov)

Viking är äntligen igång

Han har haft maximal otur. Ett relativt sett enkelt ingrepp, som kastration, kan ge komplikationer. I det här fallet något ingen kunde förutse. Veterinären sa till mej, vid sitt senaste besök, att om han ens vetat, eller hört talas om en liknande komplikation, så hade han kunnat varna mej, att det fanns en risk. Men detta var både för honom och hans kollegor något helt nytt.

Vad som hände var att en infektion satte sig i ljumskens lymfkörtlar och växte till en stor hård knöl. Viking hade ont, hade svårt att röra sig och var ordentligt halt på vänster bak. Massor av antibiotika, smärtstillande och antiinflammatorisk medicin hade ingen större effekt. Efter en tid sprack bulan av sig själv, och ut kom mängder av äckel. Veterinären kom och tittade till honom igen, gjorde rent och konstaterade att detta trots allt var det bästa som kunnat hända. Nu kunde äntligen såret dränera sig, allt sekret komma ut, och en riktig läkningsprocess påbörjas.

IMG_1341

Så här såg det ut efter att det spruckit. Bulan var stor och hård, som två stora knytnävar, och på ett dygn var den inte större än en golfboll.

IMG_1194

Och det bästa var, att nu kunde Viking äntligen röra sig obehindrat, utan smärta. Han var så glad att han skuttade och busade när jag skulle longera honom. Det var härligt att se honom så glad igen. Och det innebar också att vi kunde börja rida honom igen. Det blir roligare och mer omväxlande träning, än detta ständiga trampande på longervolten.
IMG_1193Under helgen som gick, var Rebecca på besök, och hon tog ut och rastade honom lite. Jag lånar hennes bilder för att visa en nöjd och glad häst som fått livsgnistan tillbaka. Han har visserligen tappat både i vikt och kondition efter den här långa pärsen, men nu kan vi se fram emot att han kan komma i form igen.

Viking and Rebecca4

Han är fortfarande litegrand svullen i skapet, och det kanske tar lite extra tid innan det är borta, men såren läker och det är ingen inflammation. Det viktigaste är ju att han mår bra, känner sig glad, inte har ont och får aptiten tillbaka. Han har alltid varit en så glad och positiv häst, med en attityd som man verkligen bara älskar. Det har varit sorgligt att se honom vända bort huvudet när man kommer till hans box, för han vill inte bli sprutad, petad, klämd på. Nu är han som vanligt igen, och sätter huvudet över boxdörren när man kommer, för att få en klapp eller en godbit.

 

Damsadel

Regente har varit i farten och visat upp sig på den stora Lusitano festivalen, som äger rum nu i helgen på Quinta da Marinha, Cascais. Han har varit med på liknande uppvisningar tidigare, och har inget emot att bli riden i damsadel.

Regente och Teresa på uppvisning i Lissabon.

Regente och Teresa på uppvisning i Lissabon.

En av instruktörerna på vår anläggning, Teresa, är en hängiven damsadel-entusiast, men får tyvärr inte så många tillfällen att träna. Men inför den här uppvisningen hade hon fått en ny (läs bekvämare) sadel, och lånade min häst. Trots bara några få träningstillfällen så blev det en fin uppvisning, tillsammans med några fler amazoner.

Tidigare i veckan kom en bekant, Patricia, och hälsade på precis när Teresa skulle träna. Patricia är en ryttare från Tyskland, som har en lusitano och är duktig på damsadelridning. Hon ryckte in med lite hjälp och instruktioner, vilket Teresa uppskattade.

IMG_1379Att rida skolor och förvänd galopp i damsadel är inte helt enkelt, även om man har en välutbildad häst. Man behöver träna mycket för att hästen ska känna igen hjälperna från spöet. Häst och ryttare måste utveckla sin kommunikation, och som ryttare måste man komma på hur vikthjälperna är annorlunda.

IMG_1378

Jag tycker det verkar jättespännande, och vill gärna lära mej detta så småningom.

IMG_1376

 

Patricia visade sig vara en duktig instruktör, och Teresa tog glatt åt sig alla små tips och råd.

På lördagen deltog Regente och Teresa i en tävling, där deltagarna red i damsadel. Svårighetsgraden var motsvarande MSV:C, med både öppna på medellinjen, diagonalslutor och förvänd galopp. Att Regente blev otroligt spänd och upprymd gjorde inte saken lättare för Teresa. Han erbjöd sig att göra både passage, piaff och spansk skritt, i rena upphetsningen. Poängmässigt blev det kanske ingen fullträff, men jag tyckte nog att det var rätt tjusigt i alla fall. Och imponerad av Teresas sätt att lotsa sin överenergiske och laddade springare runt ett ganska svårt program.

 

Regente damsadel QdMDom fick en väldigt fin prisrosett som tack för insatsen. Den hänger på hedersplats numera.

IMG_1398

I en av montrarna på festivalen hade en hästkonstnär ställt ut sina alster. Vackra målningar med lusitanos och tjurar. Både på duk och på keramik. Medans jag strosade förbli och slötittade, så var det plötsligt en målning som fångade mitt öga. Det var ju min häst!! Hon hade målat bilden efter ett fotografi hon hittat från Lusitanofestivalen i Lissabon för tre år sedan. Då reds Regente av sin tidigare ryttare Joana. Trots att bilden inte hade någon text, så hade jag inga problem att känna igen honom.IMG_1399

 

Nya beridaren på jobbet

Många vänner till både Beridaren och mej, undrar så klart hur det går.  Att jag inte uppdaterat bloggen är ju en ledtråd… Det är liksom full rulle på alla plan. Inte nog med att Beridaren själv måste gradvis bekanta sig med sina arbetskamrater (både två och fyrbenta), hon måste också ordna sitt nya liv, för sig och fästmannen,  i ett nytt land. Det innebär tusentals detaljer som berör boende, mat, transport, kommunikationer, språk, geografi osv…. Det är inte en enkel uppgift som man löser på en eftermiddag. Inte ens om man flyttar inom landet.

Inflyttning!

Inflyttning! Flyttlasset anländer.

Vad gäller hästarna, har Frida fått bekanta sig med sina adepter, en eller ett par i taget. Ett par är trevliga och enkla att förstå sig på, och andra lite mer av en utmaning. Som vanligt har man ju som ryttare och tränare sina bättre eller sämre dagar. Ena dagen går den ena hästen som på räls och den andra visar sig vara lite lurigare. Nästa dag kan det vara tvärtom. Man måste vara kreativ och flexibel. Som tur är, så har Frida alla de egenskaper man behöver för att jobba med hästar.  När tålamodet tryter, så går det aldrig ut över hästen, utan jag får höra om frustrationen i bilen på väg hem, och vi försöker göra nya planer för de kommande dagarna.

Uteritt med Newton i de vackra omgivningarna.

Uteritt med Newton i de vackra omgivningarna.

Och när man flyttar till ett nytt ställe, antingen det är en ny klubb, nytt stall eller en helt ny plats, så måste man lära känna alla människor som fyller olika platser i ens vardag. Här har vi Michele och Sandra som driver anläggningen vi är på, och instruktörerna Pedro och Teresa, och flera olika beridare. Sen är det Oscar, Eddie och Ruben som sköter stall och hästar. Inte minst har vi Marisa på kontoret, är som spindeln i nätet, som håller reda på precis alla detaljer. Alla ungdomar som hjälper till (både med verksamheten och ridningen) som Brenda, Pacheca, Bernardo, Sofia och många fler. Det är hovslagare, veterinärer, equiterapeuter och lektionsryttare. Vi får heller inte glömma alla hundar som finns på plats dagligen, som möjligen ser likadana ut, men är helt olika, och sedan alla privatryttare som är där varje dag och rider sina egna hästar.

Vakthunden Caetano, och hans flickvän Akleja

Vakthunden Caetano, och hans flickvän Akleja

Det är många, många nya namn att lägga på minnet. Och jag är ju själv rätt ny på stället, och är således inte alltid till någon större hjälp. Det finns folk som vi hälsar på dagligen, som jag ännu inte lärt mej namnet på, fastän jag känner igen deras häst. (Yrkesskada?)

Ridlektion!

Ridlektion!

Så under tiden, som Frida och Olof försöker hitta rätt i sina yrkesroller, håller dom på att flytta in i sitt lilla hus. Undra på att dom är trötta när kvällen kommer. Huset håller i alla fall på att förvandlas från en tom lägenhet, till ett hem. Vi behöver göra en utflykt till Ikea, innan allt är klart. Men läget är perfekt, hyran rimlig, och förutsättningarna för en trivsam vardag finns.

Men redan har Frida hunnit prova på att ha ridlektion (friluftsdag för ett gäng ungdomar från en internationell skola), tvåtimmars långritt i de vackra omgivningarna, trassla ut hästsvansar, och träna små bångstyriga ponnyer. Vardagen är i alla fall rätt omväxlande, och vädret är behagligt. Det är verkligen rätt årstid att flytta hit. Återstår att se hur tonerna går om ett halvår eller så….

Nytillskott i verksamheten

Det brukar alltid vara mycket i görningen, men på sista tiden har det varit lite extra mycket på gång.

För det första så har jag anställt en ponnyberidare, som ska träna, utbilda och utveckla alla ponnyerna. Det är ont om personer här, som har kunskapen och storleken att träna sportponnyer, men jag har lyckats locka hit den bästa jag vet: yngsta dottern Frida.

Min egen beridare!

Min egen beridare!

Hon kom ner, tillsammans med sin fästman och några resväskor, i söndags, för att hjälpa mej med hela mitt stora ponnyprojekt. Bättre hjälp kan jag inte få. Vi pratar för det första samma språk, alltså både på svenska, och att vi delar samma syn på hur man bäst rider och tränar en ponny. Jag ringaktar inte den hjälp jag fått av duktiga ungdomar på klubben, och jag kommer att fortsätta uppskatta deras hjälp och engagemang, men Frida och jag har ju jobbat tillsammans med hästar förr, så kommunikationen är på den nivån, att många ord helt enkelt är överflödiga.

Erfarenhet från ungponny-championaten (här med Corinne e. Cippyn Red Crusader)

Erfarenhet från ungponny-championaten (här med Corinne e. Cippyn Red Crusader)

Det är en vecka som innebär lite mjukstart, för vi har långväga gäster på besök och jag måste hinna umgås också. Sen har vi letat lägenhet och tittat på praktiska lösningar kring boende, transport, internet, telefon och allt annat som ska till när man flyttar till ett annat land.

Varje morgon börjar i stallet (som vanligt). Frida får rida en eller två hästar, och gradvis prova sig igenom sortimentet. Samtidigt måste hon lära känna alla ansikten på anläggningen, och gradvis börja lära sig språket. Det kan nog kännas överväldigande. Hennes mjukstart på en vecka är vad jag hade flera månader på mej att göra.

Vi jobbar bra ihop - bilden är från när vi tävlade tillsammans i Jonstakas lag.

Vi jobbar bra ihop – bilden är från när vi tävlade tillsammans i Jonstakas lag (Med våra lagkamrater Anne och Carina).

Om vädret medger, vill vi hinna med att bada, gå på upptäcktsfärder, och umgås med familjen. På eftermiddagen måste jag tillbaka till hästarna igen, för att motionera framför allt Viking, som fortfarande är konvalescent, och ibland ytterligare någon som inte hunnits  med tidigare under dagen.

Den här veckan är min syster Cecilia med familj på besök, från Arizona. Min systerdotter Annika har nog ärvt anlagen för häst. Hon har ridit litegrand tidigare, men aldrig tillbringat en massa tid i stallet. Hon var med Frida och mej i stallet en lång morgon, från 9 till 13, utan uppehåll. Hon fick hänga på, för vi hade mycket att göra, och till sist fick hon rida ynka 10 minuter på lilla Kakan. Vi använde henne som springsjas och hjälpreda: ”hämta ett grimskaft, häng tillbaka tränset, ge mej en långpiska” utan särskild hänsyn till hennes bristande erfarenhet. Av detta blir de flesta ungar avskräckta, men inte Annika. När vi kom hem, så förvissade hon sig genast om möjligheten att få följa med igen nästa morgon. Medans alla andra tar tillfället i akt att ta sovm0rgon, kommer hon, pigg och glad, beredd på ytterligare en förmiddag på stallbacken. Det är så det börjar…. Jag har varnat min syster för att detta är en dyr och tidskrävande hobby, men å andra sidan, man har roligt och det är otroligt givande.

Systerdotter och dotter med ponny

Systerdotter och dotter med ponny

De senaste dagarna har jag kunnat spara lite tid, genom att inte rida Regente. Han har ridits i damsadel av Teresa (en av instruktörerna) som tränar inför en damsadeluppvisning för ridsportförbundet i morgon. Tyvärr kommer jag inte att kunna vara på plats, men är övertygad om att både häst och ryttare kan göra en riktigt bra insats. Portugisiska ridsportförbundet har också diskussioner på gång om att ändra i reglementet, så att man kan tävla i dressyr i damsadel, på lika villkor. Och den här uppvisningen syftar till att visa på hur man kan integrera damsadelridningen. Jag önskar dom lycka till, och hoppas kunna dela med mej både av bilder, och resultatet av diskussionerna längre fram.

(Jag har lånat flera av de fina bilderna av Team Fix)

Blogg-vänner

Finns det nåt ord för att beskriva folk man lärt känna via bloggandet? ”Blänner”, ”Blogiends”, ”Frognds”….  Det finns säkert, fast jag inte lärt mej det än.

Puss på dej, Isabella, säger Jimmy

Puss på dej, Isabella, säger Jimmy

Idag fick jag fin-främmat. Det var Isabella från Ryttarlivet som kom på besök. Vi har lärt känna varandra via varandras bloggar. Det var verkligen  superkul att få träffas IRL. Det är en tjej som är ung, smart, söt, entusiastisk, positiv, kreativ, nyfiken och mycket mer. En sån där person som direkt tillför positiv energi. Och det känns som om man känt varandra ett bra tag, trots att vi vet väldigt lite om varandra som personer, har vi ju ändå haft lite insyn i varandras liv via bloggandet. Det tycker jag är en så spännande upplevelse.

Det var andra gången jag upplevde detta. För jag har ju träffat Astrid från Hippsons Portugal-blogg på besök också. Och så måste jag ju nämna Sandra och Rebecca med, som också bloggar, även om det inte var den vägen vi lärde känna varandra.

Jag mötte upp Isabella på stationen i Cascais i morse, och vilken otur hon hade. Vädret har varit strålande i flera veckor (bikini och shorts) men det vände just igår till svalare, blåsigt och REGN!  Hon påstod själv att det var hon som förde det med sig, för hon har visst lyckats pricka lågtrycken både i Prag, New York och Madrid…..  Och just influgen från varma, soliga Stockholm, så kändes det ju kanske lite surt när jag välkomnade henne med ”Välkommen till soliga Portugal”!!

Men svenska hästtjejer är ju av segt virke, så inte ställer man in en ridtur på grund av såna bagateller. Vi åkte upp till stallet, och Diogo hjälpte Isabella att sadla ut vår pålitlige springare Jimmy. Han är imponerande stor, men vänlig och bekväm att rida.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är möjligt att Isabella till en början kände sig lite liten, uppflugen högt där uppe på Jimmys rygg, men efterhand blev känslan bättre. ”Ner med hälarna, axlarna tillbaka, håll honom på spåret….” Diogo är en bra tränare, som direkt hittar det som är viktigast att fokusera på. Men Jimmy kan vara en filur som räknar ut när hans ryttare inte kommer att vara alltför sträng. Inte så att han ställer till det, men går lite felställd ibland, och genar i hörnen. Det finns ju så mycket annat spännande att titta på.

En privatlektion tillför ju så mycket mer än de grupplektioner om 12 ryttare hon är van vid hemifrån, så det var nog mycket att ta in på en gång. Lite tur med vädergudarna gjorde att jackan åkte av i halvtid. Jag tror att det blev en minnesvärd lektion. Annorlunda på alla vis mot de ridlektioner hon haft hittills. Jag dömer inte, men konstaterar att det är skillnad. Som nybliven ryttare är det ibland så nödvändigt att få instruktörens odelade uppmärksamhet en stund. Sen kan det vara andra fördelar med grupplektioner. Och bäst är väl om man kan få plocka russinen ur kakan, och göra båda delar.

Lite senare åkte vi till restaurangen på ridklubben Quinta da Marinha, som serverade en härlig lunch. Peter kom och gjorde oss sällskap. Vädret blev till sist såpass behagligt att vi njöt av att sitta utomhus.

Eftermiddagen tillbringades vid poolen (inte badväder dock) och senare tillbaka till stallet för att rasta Amiral, som blev av med sitt blåa bandage idag. Såret behöver luftas, men eftersom hagarna var rätt blöta efter regnandet, får han tillbringa ytterligare någon dag på box. Amiral och Isabella fattade omedelbart tycke för varandra, och han var den mest kelsjuka ponny man kan tänka sig. Dagens charmigaste blev kanske ändå den svarta lusitanohingst, som bor granne med Jimmy. Isabella fick gott om tid att bekanta sig med fler av stallets invånare medan jag hjälpte veterinären att ge Viking en uppföljande behandling med ozoniserat vatten. Intressant, och om man är nyfiken finns mer att läsa HÄR.

Till sist var vår häftiga dag till ända, och jag skjutsade Isabella tillbaka till stationen och hoppas att hon snart kommer tillbaka.

Nästa bloggare som dyker upp här är Ponnyflickan. Men det är en helt annan historia.

 

 

Kapten Blåben

Amiral är satt på boxvila. Ingenting allvarligt, men han behöver stå på box i en vecka. Istället för att bo ute i hagen tillsammans med Newton, som dom gjort tidigare. Under tiden får Kakan vara sällskap till Newton. Ett arrangemang som dessa båda parter verkar vara helt nöjda med.

Sörbys Amiral

Sörbys Amiral

Den här historien började med ett enkelt misstag och en överambitiös hovslagare. Amiral hade blivit avskodd och verkad förra veckan. Tanken var att han skulle kunna klara att gå barfota, för underlaget är mjukt och han ser ut att ha mycket bra hovkvalitet. Hovslagaren gjorde ett bra jobb, och sparade lite extra slityta, för att han inte ska bli ömfotad. När han lämnade in sin lista över dagens arbete, hade jag gått hem, och han hade glömt vad hästen hette, så Amiral kom med på listan under beteckningen ”Kicki’s pony”.

Tre dagar senare kommer en annan hovslagare. Han gör i normala fall inga barfotaverkningar, utan bara skoningar, men eftersom Amirals namn  fortfarande stod med på listan över hästar som skulle göras, hamnade Amiral i skospiltan, på morgonen redan innan jag kommit till stallet. Och instället för att konstatera att han såg ganska nyverkad ut och ställa frågan om den här hästen verkligen behövde göras, så tar han och gör en ordentlig verkning. Så ordentligt att Amiral knappt kan gå!

Hans hovar såg ut som på såna där skrämselbilder om ‘anti-barfotaverkning’. Bärranden var borta. Sulan var rundad och mjuk som en innetoffla. Plus att han raspat av hela glasyrlagret runt om. Enligt uppgift för att det ska bli fint, och synas att arbetet är ordentligt gjort. Suck! Den stackars ponnyn kunde knappt gå. Det var pyttesmå steg och hela hans kroppsspråk sa ”ajajajaj!!”

Jag blev såklart inte särskilt glad, och var ganska upprörd över smedens bristande kompetens. Han erbjöd sig raskt att slå på ett par skor (gratis) och bad om ursäkt. Men, nej tack : Aldrig i livet att han får gå i närheten av mina ponnyer igen!

Problemet kanske inte ens hade uppstått, om det inte dessutom var för det faktum att den förste hovslagaren blivit sparkad i ansiktet av en häst (krossad käke), och blivit tvungen att inkalla kollegan för att göra klart sitt uppdrag. Han var nämligen så illa skadad att han inte kunde prata, och därför inte kunnat göra sig ordentligt förstådd per telefon. Stackaren! Så det var kanske en rad oturliga händelser som ledde till den här tabben.

Tur i oturen, för Amiral visade ingen värme eller puls i hovarna. Bara väldigt ömfotad, så vi bestämde att han får stå inne på heltid och äta lite smärtstillande och antiinflammatorisk medicin några dagar.

Dessutom hade han fått en spark på ena skenan bak. Kanske hade han förtjänat den, för han jagat bort lille William från maten. De andra valackerna hade alla märken av Williams små bakhovar, bara för att dom nyper honom i rumpan vid höhäckarna. Nu har jag ju flyttat William till mer godmodiga hagkamrater, så han behöver inte freda sig vid matdags.

Amirals skada var inte djup, han var inte halt, och jag var inte speciellt bekymrad. Men när jag ändå hade veterinären på plats för att titta till Viking, så passade jag på att visa upp Amiralens både framfötter och skenben. Vad gällde framhovarna, så tyckte han att vi gjort rätt, och om han behövde arbeta, så kunde vi sätta på såna där barfota-galoscher om han fortfarande var öm.

Bandagebyte, efter fem dagar med honungskompressen

Bandagebyte, efter fem dagar med honungskompressen

Bakbenets sår gjordes noggrant rent, och bandagerades med en medicinsk honungskompress, bomull och ytterst en klarblå Vet-wrap. Därav hans nya namn ”Kapten Blåben”. Amiralen har blivit degraderad till Kapten, bara för jag fick en gammal låt i huvudet när jag såg honom gå omkring med sitt blåa bandage. (Martin Ljung – Svarta Malin. Som förvisso inte alls innehåller någon ‘Kapten Blåben’, men många andra luriga kaptener)

Nu undrar man kanske vad en sådan här hovslagare har på en bra ridanläggning att göra? Det låter som en paradox, men han skor bra, och på de hästar som är barfota bak och skodda fram, verkar han bakhovarna normalt. Men tydligen var han känd för att inte kunna verka en barfota framhov. Jag lär av mina misstag. Det lär inte upprepas. Och som väl är, verkar Amiralen vara vid gott mod.

Redan en vecka senare rör han sig obehindrat inne i manegen, där underlaget är blandat med gummiflis och mjukt. Så nu är han tillbaka i arbete. Med sitt blåa ben.

IMG_1238

 

PS. Tyvärr tror jag att ingen som är yngre än jag, har vett på att uppskatta Martin Ljungs sång, eller ens vet vem det är…. ;)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 333 andra följare

%d bloggers like this: