Om akademisk ridkonst och vissa ”tränare”

 

Blogg kickilin :Livet på landet - och i utlandet, Om akademisk ridkonst  och vissa 'tränare'

”Confidence is what you have before you understand the problem” Woody  Allen.

Akademisk ridkonst, är ju inte egentligen en ny företeelse, utan ett nytt begrepp. Man återupplivar (och ompaketerar) ridinstruktioner från 1600- och 1700-talet. Och förutsätter att det i alla avseenden var bättre och mer ändamålsenligt förr. Att ridkonsten eller hästkunskapen inte på något sätt utvecklats dom senaste 400 åren. Är det rättvist att jämföra teckningar från renässansen, alltså inga ögonblicksbilder, utan förskönade avbildningar, med moderna fotografier på de sämsta ögonblicken?

Det finns ett flertal olika inriktningar inom området (ofta med intressanta benämningar) som exempelvis: Integrerad ridkonst, Kraftskapande ridkonst, Barockridning, Naturlig Dressyr och så vidare.
Så länge ryttarna har roligt och hästarna har det bra har jag dock inga som helst invändningar mot någon form av ridning.

Vad jag däremot reagerar negativt på, är alla dessa nya experter på området, ofta inte över 30 år fyllda, som efter att ha deltagit i några få kurser för en inom området välrennomerad tränare, kan allt. Dom har varit med till fots eller till häst (ofta oskolad) och vet nu allt om hur en häst gör en perfekt öppna, passage och piaff – och varför den traditionella dressyren är till skada för våra hästar, och hur brutala dom moderna dressyrryttarna är.  Har dom deltagit i ett visst antal kurser, så blir dom ”diplomerade” och ”godkända instruktörer”. Dom påstår sig sedan kunna det mesta om hästens biomekanik , träning och utbildning. Svänger sig fritt med uttryck som att ”separera halsarna”, ”släppa ligamentet”,  åstadkomma ”skankböjning” eller ”bröstkorgsrotation”. Jag har sett ett filmklipp föreställande en ryttare (som betalat dyr timpeng) som får skritta omkring på sin varmblodstravare i  45 minuter på lång tygel, få massor av beröm när hästen slappnar av i skritten och då påstås hitta ”början till samling”. Jag har sett ett flertal filmklipp med instruktörer som inte ens klarar av att benämna saker vid sina rätta namn. T.ex. blir ett uppresande tygeltag kallat för en halvhalt. Ridning på tvären kallas för ”öppna” eller ”sluta” oavsett böjning, ställning och riktning. En häst som tappar bjudning och nervöst börjar trampa på stället anses ha lärt sig ”piaff”. Och man vet inte skillnad på ställning eller böjning.

Med detta språkbruk är det lätt för dessa ”experter” att imponera på dom som kan ännu mindre, och särskilt på dom som saknar förmåga till kritisk granskning. Genom att hänvisa till citat av de gamla mästarna och använda kvasivetenskapliga uttryck, är det lätt att blända de mindre erfarna. Om denne expert dessutom har en vacker iberisk häst, med dekorerad utrustning och matchande klädsel, så är det verkligen inte läge att komma med invändningar.

Nu är jag lite elak och generaliserar grovt, det är jag medveten om. Men blir fortfarande rätt irriterad när dessa ”tränare” , utan ens ett riktigt CV på sin hemsida, tar rejält betalt för att servera klyschor och nonsens på löpande band. Samtidigt som licensierade tränare som har långt mycket mer kvalificerande utbildning, egna meriter som beridare och tävlingsryttare, som utbildat stort antal både hästar och ryttare, inte anses goda nog.

Man undrar också om dessa ”tränare” helt saknar självinsikt, självkritik och varför dom konsekvent undviker att låta sig bedömas. Hur mäter man då kvalitén hos dessa unga, s.k. akademiska tränare, när deras elever lär sig rata den traditionella dressyren som tävlingsform? Hur mäter man elevernas framsteg?  En subjektiv bedömning från respektive ryttare?  Förmågan att få en häst att piaffera? Att hästen låter sig löslongeras? Hur kan man göra dessa dyrt betalande kursdeltagare mer kritiskt granskande? Sväljer man vad som helst bara för att det paketerats tjusigt?

Om jag ska fortsätta vara elak, så kastar jag ut följande grova och provocerande påstående: När man upptäcker hur in i h****e svårt, tidskrävande och tålamodsprövande det är att lära sig rida dressyr, så byter man inriktning.  Inget fel i det egentligen. Men när dessa ”omvända” dessutom måste idka pajkastning på den moderna dressyren eller ridundervisningen, blir det inte trovärdigt. Mer som räven som kommenterar smaken på rönnbären.

Efter att själv ha ridit många olika typer av hästar, kan jag konstatera att det finns olika metoder som passar olika bra till varje individ. Samma gäller ryttare.  Och det måste vara tillåtet att ägna sig åt det man tycker fungerar bäst och är roligast.  Och jag tycker att det är väldigt uppmuntrande att se ryttare på hästar av alla möjliga raser som normalt inte syns i tävlingsdressyren, utveckla sin ridning och sitt kunnande. Var och en på sitt sätt. Att utveckla sin ridning borde ju egentligen vara att lära sig mer om ALL slags ridning, antingen det är islandshästar eller galopphästar.

Men känner du dej provocerad? Välkommen att kommentera!

För att inte vara totalt orättvis, så finns det dock tränare inom AR som verkligen kan både häst och ridkonst, och har ofta en gedigen och bred utbildning i bakgrunden. Det är inte dessa få, som är måltavlan här.

Varför har vi ett behov att sätta etiketter på olika former av ridning? Är det inte lättare att bara skilja på ridning som sport (med målsättning att tävla i någon disciplin) eller ridning som nöje (antingen på ridbanan, eller ute i naturen). Ur hästens synvinkel handlar det ju fortfarande om att bära en människa på sin rygg, och om kommunikation mellan häst och människa. Varför måste man religiöst dela in det under olika namn och sedan hävda att det bara finns ”en sann väg”?

Rolig länk: Är du en Ridkonst-wannabee?

(Hela inlägget är en redigerad kopia av ett inlägg publicerat på tidigare bloggportal i september 2011)

 

Äntligen nya stövlar

Det kom ett paket. Äntligen!!

Efterlängtat paket.

Efterlängtat paket.

Jag beställde stövlar efter mått vid Lusitano-feiran i juni 2013. När dom inte kommit inom den utsatta tiden, hörde jag av mej och bad att dom inte skulle skicka dom under augusti månad, för vi skulle vara bortresta. Fram i november dök dom upp. Men helt fel storlek! Alldeles för korta och vida. Vilken besvikelse. Så jag skickade tillbaka dom, med korrigerade mått.OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Under tiden har jag ridit i mina ”finstövlar”, men jag vill ju helst hålla dom fina, och inte använda dom att gå omkring i. Särskilt inte under vintern när det blir kladdigt. Så istället har det blivit ridskor och leggins, som inte är min favoritkombo.

Tiden gick, och företaget som tillverkade stövlarna svarade inte på mina anrop. Och till sist drog det ihop sig till 2014 års Lusitano-Feira, och jag kontaktade firman igen, för att höra om dom tänkte vara på plats även i år, och om vi då kunde lösa problemet med mina stövlar. Jodå, svarade dom, det skulle vi kunna göra.

Med förväntningar om att kunna hämta ut justerade stövlar besökte jag deras monter i juni. Och stövlarna hade dom tagit med. Men inte var dom ändrade! Personalen tog nya mått. Som faktiskt helt stämde med de mått jag själv skrivit ner på beställningssedeln. Sen var det dags att vänta igen. Åter skickade jag ett meddelande att jag skulle åka på semester, och att det vore bra om dom kunde posta dom i slutet på augusti. Halvvägs in i september, fortfarande inga stövlar och jag stöter på igen. Och då kom dom äntligen!! Hurra!

Nya stövlar!!

Nya stövlar!!

Nu har jag inte ens kunnat provrida med dom, för min prins är ju sjukskriven, jag har varit bortrest igen, och kom tillbaka utan någon ridlust. Men nu står dom i alla fall i sadelkammaren och väntar. Jag har provat dom, och dom känns aningen stora i foten, med bara en tunn strumpa på, och är så höga att jag går omkring som en rysk brigadgeneral. Och så smala att jag får klämma ihop benet lite när jag drar upp dragkedjan. Men så måste dom ju vara när dom är helt nya, för dom sätter ju sig lite och formar sig med användning. Det är inget kul att rida in ny utrustning, men det kommer att bli bra. Lagom tills att mina goaste Jacson-skor helt gett upp. Lädret har spruckit längs med sulan, så grus och vatten kommer in. Så nu måste jag dessutom leta upp sköna stall- och ridskor. Men det får nog bli från en annan firma.

Ett kärt återseende

Under veckan som gick var Margareta och Hasse, Dinellis uppfödare här i Portugal på besök. Dom förenade nytta med nöje, för inte bara var det semester med mat, vin och nöjen, utan det var ju också en anledning att hälsa på sin ponny.Dinelli och Margareta

Självklart kände Dinelli igen gamla matte, och tog gärna emot lite klapp och godis. Ett kärt återseende, helt klart, men det måste ha känts lite märkligt för Margareta att se sin ponny i en så främmande miljö. Men Dinelli verkar trivas i sin lilla flock och det är lustigt att se hur hon passar in i vår grupp av fuxston, för dom är verkligen så lika alla tre.

Ett par dagar senare fick Margareta komma tillbaka för att se Dinelli riden av Frida. Spännande att se vad som hänt sen sist. Hon har ju varit hos några olika ryttare innan hon kom till oss, och Margareta kan se vad som passar och vad som har ändrat sig.

Dinelli har ju haft en formsvacka under försommaren, men nu är hon i bättre form igen. Hon gick ner i vikt, beroende på flera faktorer samtidigt: vassa tänder, parasiter, värmebölja och hö med låga värden. Med allt detta åtgärdat blev hon snart fin igen. Nu ska det förstås tränas och byggas mera muskler.

Att formen kommer tillbaka märktes inte minst på måndagens löshoppning. Dinelli har inte varit speciellt road, och haft svårt att komma i balans över hjälphindret. Sedan blev det tre måndagar i rad utan löshoppning, på grund av andra aktiviteter i ridhuset. Men i måndags kom Dinelli in med en helt annan attityd: ”det här är kul!” och galopperade i fin rytm och balans, seglade glatt över hindren med spetsade öron och verkade väldigt nöjd.  Då passade jag på att höja och bredda oxern, och plötsligt var 1,20 x 1,20 hur lätt som helst!

Flera av ponnyerna åt dåligt när det blev så varmt helt plötsligt, och några av dom gick ner i vikt. Nu verkar alla ha hittat balansen i tillvaron igen. Men istället kom hösten med en period av lite svalare och regnigare väder, så flera har istället börjat lägga på vinterpäls. När jag kom tillbaka efter en dryg veckas frånvaro tyckte jag att allihop såg misstänkt fluffiga ut. Newton som varit nästan gulbrun i sommarpälsen, har åter blivit nästan svart. Lille William förbereder sig visst på en riktig vargavinter och har redan plockat fram den tjockaste tröjan.IMG_1596

Tävlingsdags för Jimmy

Vår Jimmy har en medryttare som heter Sofia, och för att göra träningen mer målmedveten bestämde hon sig för att starta i en dressyrtävling.

Sofia, Jimmy & Kakan

Sofia, Jimmy & Kakan

Sofia har tidigare varit en mycket aktiv ryttare och tävlat en hel del i hoppning, men en allvarlig olycka satte stopp för den karriären. Dessutom har hon ett krävande jobb, så att vara medryttare några dagar i veckan passar henne utmärkt. För Jimmys del är lösningen idealisk; han får så mycket tid, uppmärksamhet och kärlek när hon tar hand om honom. Dessutom får han omväxlande träning. Varje häst förtjänar att vara någons nummer ett.

Första tävlingen gick riktigt bra, så ett par veckor senare gavs tillfälle att prova på det igen. Jimmy blev lite spänd på grund av något som hände utanför banan, men sedan gick det bättre och totalsumman slutade på nästan 68%!

Här finns en film, för den som är nyfiken. Filmen visar inte bara ritten, utan man får se en hel del av hela tävlingplatsen. Kul! Tack till Sofias svåger Tiago, som gillar att filma.

Man skymtar lite av lille William, som också var med på tävlingen, och sist på filmen syns Kakan, som med Fridas hjälp ska lära Sofias systerdotter Joana lite mer om ridning och hästar.

Höstens besök är bokade

Fördelen med att bo i ett trevligt klimat, är att man får besök året runt, och hösten ser ut att bli full av aktiviteter.

Först ska vi ha tävlingar i dressyr för ponnyer på vår klubb, ett evenemang som ska bli väldigt roligt att följa. Och självklart kommer bilder och rapport på bloggen.

Dessutom är klubben värd för Championaten, eller egentligen portugisiska mästerskapen i dressyr, alla kategorier (utom ponny). Det är ett stort tredagars event och om det bara slutar regna tills dess, kommer det säkert att bli mycket lyckat.

Sen kommer uppfödaren till en av våra ponnyer (Dinelli) och hälsar på. Ja, inte bara för att titta till sin uppfödning, utan också för att uppleva lite av allt det här landet har att erbjuda sina besökare. Det kommer att bli väldigt kul.

Sandra på Kakan

Sandra på Kakan

Och inte minst så kommer Sandra och Mimmi tillbaka för en veckas ridning (och annat). Dom var ju här på vinterlovet, och nu är det höstlovet som är inplanerat. Sandra och Mimmi är tjejerna som äger och rider våra tidigare hästar B Cupid och Taisan. Förra gången dom var här hade några av ponnyerna precis anlänt från Sverige, och Sandra fick i uppdrag att fullborda inredningen av lilla Kakan. Ska bli jättekul att se hur dom upplever ponnyerna nu, mer än 8 månader senare, för naturligtvis kommer tjejerna att få rida allt vi kan lägga sadel på. Bortsett från att jag vet att Sandra sett fram emot att få rida Regente igen, och med hans senskada, vet vi ju inte hur mycket ridning han kommer att tåla. Men det finns flera fina lusitanos att prova, så vi kanske kan hitta en passande vikarie.

Sandra och Regente

Sandra och Regente

Det är alltid roligt med besök, men lite extra roligt är det ju alltid om det är ridning med i bilden.

 

Halta och lytta

I fredags hade vi veterinärbesök. Han kommer varje fredag, för det är ju alltid någon som behöver tittas till på en anläggning med över 60 hästar. Och dagen innan hade jag hittat Regente i boxen med ett väldigt svullet framben, och rejält halt. Ingen synlig skada, ingenting i hoven och jag visste inte om jag skulle kyla eller värma, promenera eller parkera. Benet var jämntjockt och jag kunde inte ens avgöra var det verkade göra mest ont. Var det knä eller kota? Bäst att kolla med säker källa.IMG_1587

Det visade sig vid närmare undersökning vara en skada i en sena. Det klämdes och kändes, och till sist togs ultraljudet till hjälp för att lokalisera och diagnosticera skadan. Veterinären hittade en bristning i ytliga böjsenan, strax ovan själva kotleden. Jag har inte minsta ledtråd till vad som kan ha orsakat detta, men hursomhelst blir det en aktiv behandling. Vi börjar med att kyla (ispack), kyllera och Voltaren salva. Plus en injektion med antiinflammatoriskt och smärtstillande som följs upp med samma, fast oralt över de närmaste dagarna och återbesök om en vecka. Han åker på några dagars boxvila och sedan stillsamma promenader vid hand. Något han inte är så bra på, men om vi håller oss inne på stallplan, kanske han kan hålla sig tillräckligt lugn för att inte göra skadan värre.IMG_1586

Jag har tur som har en skicklig veterinär, som förutom att han pratar god engelska (det underlättar) också har en bred erfarenhet av hältdiagnostik, och alltid sätter hästens bästa i centrum.

Nu hade jag flera saker som jag ville att veterinären skulle titta på, men hältutredningen på Regente tog sin rundliga tid, så till sist var jag tvungen att överge både honom och hans assistent med Regentes grimskaft, för jag hade en tid att passa. (35 minuter för att göra sig i ordning till en middagsbjudning, dit man inte kan komma och lukta häst)

Dessutom kom jag till stallet på morgonen och fick veta att fyra av mina hästar varit ute på äventyr under natten! Ponnyvalackerna hade på något sätt lyckats komma ut ur sin hage, och ta sig först ut på vägrenen för att äta gräs och sedan till och med en repa ute på landsvägen! Som genom ett under var ingen skadad, och inga trafikolyckor. Tur i oturen var att en väninna var på hemväg sent på natten, och att en av hästskötarna bor på anläggningen, så alla rymlingarna blev infångade och inlåsta per omgående. Pust. Alla var således inlåsta i varsin box och vi försökte räkna ut vilken hage dom skulle kunna vara i istället, för jag vågade inte låta dom gå tillbaka till samma. Enligt min erfarenhet så är det stor risk att dom gör en ny rymning, när dom förlorat respekten för elstängslen.

Kaxig rymling

Kaxig rymling

Alla hagar och paddockar är olika stora, och detta var den enda som var stor nog för fyra tuffa grabbar så helgen gick åt till att försöka pussla runt ponnyer och hästar, så alla hade en paddock att vara i, helst tillsammans med någon dom kommer överens med. Lättare sagt än gjort visade det sig.

Cippyn Red Crusader

Crusse och Malin 1993

Crusse och Malin 1993

Jag vill berätta om en häst som har betytt mycket för mej, och för min familj och många vänner. En alldeles fantastisk och unik Welsh Cob hingst född 1987. Cippyn Red Crusader RWD 5.

”Crusse” som han kallas av sina vänner, såg dagens ljus hos sin uppfödare i Wales, och importerades redan som föl av min väninna Maria Wass i Borlänge. Hon hade i flera år sysslat med Welsh Mountain, men av en händelse trillade hon över denna magnifika fuxiga unghingst vid ett besök i Wales, och kunde inte motstå hans charm.

Han var som många andra unghingstar, tämligen stökig, men alltid med glimten i ögat, och Maria gjorde ett enastående bra jobb med att föda upp honom, träna honom och förbereda honom för hingstpremieringarna. Han godkändes med fina betyg, reds in och fick en fin start som avelshingst.

Cippyn Red Crusader på hingstpremiering

Cippyn Red Crusader på hingstpremiering

Maria hade dessvärre svårt att ordna med ryttare,  och hennes hjärta låg trots allt hos hennes Welsh Mountain-ponnyer. På hösten, när Crusse var fem år, var jag hos Maria på besök, och passade på att rida Crusse. Vi red påden somriga isbanan i Bäsna, och oj vilken härlig upplevelse det var! Vilken häst! Jag log från öra till öra, och det tog inte lång tid innan jag bestämde mej för att köpa honom, och Maria körde hela vägen från Dalarna till Halland för att leverera min nya guldklimp.

Det var väldigt roligt att rida honom, och en hel del fina ston kom på besök. Men jag hade alltid lite för mycket att göra (för många hästar och små barn) så roligast hade nog Malin, som var min hästskötare och beridare på den tiden. Hon visade honom på utställningar och deltog i tävlingar och han var hennes speciella kelgris. (Jag tror tillfället när han sånär knipsade av hennes tumme är förlåtet). Det finns ett protokoll från en dressyrtävling, där domarna satte de lägsta siffror man sett, för att han hade för hög knä-aktion, (och bytte galopp flera gånger på stora mittvolten i LC). Betygen för rörelser blev låga på dressyrtävlingar, men höga på utställningar. Han hoppade gärna och med spänstig teknik. På den tiden trodde vi att han var ridhäst, för enkel mätning visade 152 cm, och både Malin och jag startade honom som ridhäst.

Crusse och Malin på utställning

Crusse och Malin på utställning, Himledalen.

Crusse var en häst som alltid hade ”myror i byxorna”. När man skulle rykta och sadla så ägnade han den stunden åt att stampa med sina stora hovar, riva ner allt inom räckhåll, hacka med tänderna och skruva på sig. Efter ridpasset kunde han däremot stå lugnt och stilla och njuta av att bli ompysslad. Men han verkade aldrig riktigt ha tid och ro att vänta på att få på sig utrustningen och gå ut och jobba. Och det verkar som om detta är en egenskap många av hans barn har ärvt. Det är hästar som kan öppna boxdörrar och grindar och klä av sig täcken och grimmor, och trampa på tårna, eller nypa loss knappar ur skötarens jacka. Dom är intelligenta, energiska, påhittiga, lekfulla och arbetsvilliga, gilla omväxlingatt och är mycket allsidiga.

Ett par år senare, befann jag mej i samma situation som Maria varit: jag hade inte tid att rida och tävla honom själv, och stoantalet, som förvisso var bra för en welsh cob-hingst, var inte tillräckligt för att betala hans uppehälle, så jag sålde honom till min goda vän Elisabeth, som fortfarande har honom kvar. Elisabeth hade då en dotter som behövde en tävlingsponny i hoppning, och vid närmare kontroll var han faktiskt ponny, och gjorde en kort karriär som hopp-ponny innan ryttaren blev för gammal.

Crusse

Istället hade jag fått några avkommor, och vårt käraste sto Åsbacka Maritza RW 232 gav oss dottern B Melizza, som senare kom att bli Fridas tävlingsponny.

Ytterligare några år passerade, utan att Crusse hade någon ryttare som kunde ta ut honom på tävlingsbanorna. Han var i första hand avelshingst, tills hösten 1999, när min dotter Sara behövde en större ponny att ta över efter tävlingspartnern Karlsfälts Caruso, som vi haft till låns. Vi åkte och provade Crusse, och Sara blev genast väldigt förtjust. Vi fick låna tillbaka Crusse, för att Sara skulle ha en tävlingsponny i dressyr, och samtidigt kunde han fortsätta verka i aveln på Gyngagården.

Sara och Crusse gjorde lite av kometkarriär på dressyrbanan. Dom debuterade sin första ponnydressyr i januari 2000. Det var lokal LC och LB och dom vann båda starterna, och därifrån gick karriären spikrakt uppåt. Till påsk samma år deltog dom i sina första nationella tävlingar, där det blev fina placeringar och kvalade till SM. Ett lustigt minne från tävlingarna i Hästhagen, var att en av domarna, vid lunchuppehållet, satt i cafeterian och högljutt kommenterade till sina kollegor, att ”den där ponnyn kunde varit riktigt fin om man bara friserat svansen och tagit bort allt hovskägg”. Ekipaget kom tvåa i första klassen, slagen endast av en danska ur deras landslagstrupp. Så hovskägg till trots, han bevisade sin kvalitet. Och plötsligt dök det upp folk, som var mycket imponerande av just det rörelsemönster, som några år tidigare sågats av andra domare. Nu hade det blivit lite på modet med högre och rundare aktion istället för ”paradtrav”, och det låg ju bra i Crusses tidsschema.

I augusti 2000 var det Ponny-SM på Lugnet i Falun, och Sara & Crusse lyckades knipa bronsmedaljen!! Vilken höjdpunkt!! Och lite extra roligt att det var i Dalarna, där Crusse hade många gamla vänner. Kerstin och Sören, som båda var med och red in honom, var fram och klappade lite extra på medaljören. Senare kom landslagsrepresentanterna fram och frågade hur gammal Sara var, för det här ekipaget var ju ämnat för större uppgifter. Men Sara var  ju redan 17, så internationellt deltagande var inte aktuellt. Synd att vi inte börjat det här projektet ett par år tidigare…

Crusse & Sara SM brons 2000

Crusse & Sara SM brons 2000

En del av hemligheten bakom den här rekordkarriären, var inte bara en häst med en enastående ridbarhet och fantastiska rörelser, men också att häst och ryttare passade varandra så bra, och att allting skedde vid en tidpunkt som var rätt.

Sent på hösten samma år, fick Crusse åka hem på lite vila. Han hade hostat till och från, och vi ville kolla om miljöombyte med vistelse i utebox och annat strö kunde göra skillnad. Efter ett tag var han frisk och kry, men Elisabeth hade hittat en annan ryttare till honom. Även Madeleine lyckades rida honom till en bronsmedalj på SM. Denna gång i Halland.

Under tiden växte de första avkommorna upp, och vi fick möjlighet att se vilka egenskaper han präglat sina avkommor med. Många är fuxar, många är lite kluriga och busiga, och väldigt många har fina rörelser men även god hoppförmåga.

B Capriole hoppar på bruksprovet

B Capriole hoppar på bruksprovet

Vår egen B Melizza RWC 5, visades som unghäst, fick godkända resultat som tre- och fyraåring (med Marita på ryggen) men just då hade vi ingen perfekt ryttare till henne. Hon fick ett föl (B Mazarin e. Karlfälts Caruso) som såldes redan första sommaren, och sedan lånade vi ut Melizza till en tjej som tränade fälttävlan främst, men startade även hoppning och dressyr. När Frida vuxit till sig tillräckligt för att rida denna maffiga C-ponny kom hon hem igen, för att bli Fridas dressyrponny. Tillsammans utvecklades dom enormt och det blev flera starter på ponny-SM och åtskilliga framskjutna placeringar. Hon såldes så småningom till Nathalie i Stockholm, och efter en skada har hon numera blivit avelssto hos Pytt i Norrtälje. Ett underbart sto, med sin fars luftiga rörelser och många hyss. Vi ser fram emot att se ”barnbarnen” på tävlingsbanorna.

B Melizza & Frida

B Melizza & Frida

Sara blev så småning anställd vid Livgardet och en av hästarna hon hade i uppgift att rida var högvaktshästen Walle (aka Silverys Sam). Hur osannolikt det än låter, så var en av fuxarna vid Beridna Högvakten faktiskt efter Cippyn Red Crusader, undan ett halvblodssto. En rejäl fux, som var känd för att kunna hoppa bra, och hade en hel del fina tävlingsresultat.

Walle (Silvery's Sam)

Walle (Silvery’s Sam)

Efter Melizza fick Frida stoet B Caressa som sin tävlingspartner. Caressa hade redan hunnit bli mor till ett föl efter Crusse, den lovande unghingsten B Capriole. Han förtjänar nästan ett helt blogginlägg alldeles själv, för han är alldeles unik i många avseenden. Fyra raka segrar på ungponnychampionaten, 2 SM-guld, plus en rad andra framskjutna placeringar som ex.vis Globen Kür och internationellt deltagande, bl a  på EM. En enastående ponny som hade turen att få flera mycket goda ryttare (Elin Aspnäs, Marina Mattsson, Amanda Svanberg, Emma Tegelskär och Emma Jönsson).

B Capriole och Marina Mattsson på EM

B Capriole och Marina Mattsson på EM

B Capriole och Frida. vinnare av femårsfinalen

B Capriole och Frida. vinnare av femårsfinalen

Frida hade redan ridit och startat flera Crusse-avkommor: Corinne (som har en särskild plats i hennes hjärta), Charm, Chanel. Flera fick utmärkelser vid ungponnyevenemang. Det är ponnyer som ibland testar ens tålamod och pedagogiska förmåga, men som levererar till max, när förutsättningarna är rätt.

Corinne och Frida

Corinne och Frida

När Caressas tävlingskarriär var över fick hon ytterligare två föl efter Crusse, som bägge är kvar i vår ägo. Båda är ston, och den första; B Caprice fick diplom som treåring med Frida som visare.

B Caprice

B Caprice

 

Det finns en lång rad mycket goda ponnyer som alla är avkommor till Crusse; många av dom syns ute på tävlingsbanorna, och ingen ägare till ett Crusse-barn kan undgå att känna igen hans speciella arvsanlag: busiga rackarungar, med glimten i ögat, men med en otrolig förmåga. (Jag har inte bilder men vill nämna några av dessa speciella: Miramis III, Rasmus på Luffen, Amanda Bolero, Moravikens Foxy Gold, Ronja Rövardotter, Ritzana II, och det finns fler…)

Vinnarna av 6-årschampionaten i dressyr och hoppning. Både efter Crusse

Vinnarna av 6-årschampionaten i dressyr och hoppning. Båda efter Crusse: B Capriole och Ronja Rövardotter.

En av de stora glädjeämnena som hingsthållare är att följa dessa avkommor, och det finns många som jag har en speciell koppling till, och som jag aldrig glömmer. Så mycket glädje dessa hästar skänkt sina ägare, ryttare och uppfödare.

Det är skönt att veta att Crusse lever i högönsklig välmåga i samma stall som han bott så länge, omgiven av människor som älskar honom. Under tiden har jag kvar två fina ston som kan föra arvsanlagen vidare. Och det blir spännande att se vilka anlag som förs vidare i nästa generation. Crusse har ju vid det här laget en rad barnbarn, och flera har visat framfötterna på tävlingsbanorna.

Jag tror att jag särskilt vill nämna, för dom som är avelsintresserade, att det inte nödvändigtvis är ett färdigt ”recept” att korsa med Welsh Cob, för att få motor och en spektakulär aktion. Crusse är av en typ, som kanske inte vinner utställningar om konkurrenterna är av den biffigare typen (även om han plockat hem många guldmedaljer). Han är mer långbent och elegant än många rasfränder, men högrest och rörlig. Just hans personliga egenskaper verkar ha gått väl i arv. Ibland kan korsningar med section D ge onödigt tunga hästar, så det handlar (som alltid) att välja rätt individ för sitt avelsprogram. Crusse visade sig vara rätt val till flera olika typer av ston, allt från stora halvblod, till små sektion B.

B Caprinelle, som föl

B Caprinelle, som föl

Jäkla parasiter!

Nu har vi avmaskat alla ponnyerna. Och hästarna. Hela dussinet, med andra ord. Alla, utom en, var oväntat samarbetsvilliga, och det var bara Caprinelle som hastigt blev 2 meter hög, och väldigt hal, när sprutan skulle in i munnen. Jag har ju några års erfarenhet av att göra detta, och jag har lärt mej, att om man bara gör det enkelt, och har nått gott att bjuda på efteråt, brukar det gå både fort och smärtfritt för alla inblandade parter. Jag brukar ha sprutan klar, smyga in vänsterhanden vid lanerna och dra ut tungan så långt jag kan, samtidigt som jag med högerhanden trycker ut pastan långt in i munnen. När jag släpper taget om tungan, och hästen halar in den, masserar jag strupen för att åstadkomma sväljreflex. Det tar inte många sekunder, och en godbit serveras direkt. Med Frida som assistent, alla tillbehör förberedda, tog vi alla med överraskningsmetoden, och allt var avklarat på ett kick.

Avmaskning på gång!

Avmaskning på gång!

Men återigen har jag fått bevisat för  mej, att mycket av den hästkunskap jag trodde att jag hade, och som var värda sina betyg borta i Sverige, inte alltid är giltiga här nere i sydeuropa. Mycket är annorlunda…

Jag har fått förmånen att vara med i ett avmaskningsprogram via min veterinär, tillsammans med läkemedelstillverkaren. Det bygger på att jag först skickar in träckprov på alla hästarna, och med hjälp av resultatet sedan avmaskar med deras produkter, enligt deras anvisningar. Därefter ska jag efter tre veckor skicka in nya träckprov för att se att det har haft önskad effekt. Jag nappade naturligtvis på erbjudandet, med tanke på att både insekter och klimat är annorlunda mot vad jag är van, och det finns anledning att utöka och förändra sina kunskaper.

Proverna kom tillbaka och påvisade väldigt höga förekomster av ägg på samtliga, och en av ponnyerna hade dessutom mycket larver. Ajajaj, inte alls bra, trots att alla varit avmaskade enligt svenska normer tidigare. Vi har nu avmaskat hela gänget. Både dom som bor ute, och dom som står inne på heltid.

Jag sparar etiketterna från varje avmaskningsspruta, som ska skickas in tillsammans med träckproverna om tre veckor. Hoppas att det då visar önskat resultat. Nu hoppas jag också att resultat visar sig i form av att några av dom lägger på sig lite tappad vikt och förbättrad kondition.

Veterinären berättade att det troligen blir dags att göra om proceduren igen i Januari. Då förökar sig insekterna frenetiskt, för det är blött och fuktigt överallt. Inte som i Sverige, när rasthagar och beten fryser och viss utrensning av parasiter sköts av naturen.

Jag lär mej nya saker hela tiden. Det är ju bra, men inte kul om mina kära hästar måste plikta för mina bristande kunskaper.

En intressant parantes: En av instruktörerna på ridskolan avmaskade hästar oralt med Noromectin injektionsvätska för kor och grisar. Det visste jag inte fungerade. Någon som har hört talas om det, som vill kommentera?

Under tiden – på svenska arenor

Jo, jag har följt en del av VM i Frankrike, och självklart hållt tummarna för våra svenska hjältar. Så nära….

Men med ännu större intresse följer jag två och fyrbenta vänner på hemmaplan. När tävlingarna ligger på Equipe Online, så hänger jag med så gott det går. Annars får jag snällt vänta på att någon rapporterar resultat och allra helst skickar lite bilder. Idag hade min uppfödning B Cupid varit på kvalitetsbedömning tillsammans med Mimmi. Hans ägarinna Sandra hade inte tid just idag, för hon hade två ponnyer till start i DM.  Men fina bilder fick jag på lille B Cupid (en av mina yngsta) och ganska bra kritik.

Cupid och Mimmi på kvalitets

En så himla snygg unghäst, om jag får säga det själv. Jag är stolt! Mimmi visade honom i ett strålande skick förstås.

Cupid vid hand kvalitets

Intressant att notera var att han mättes till 138 cm. På protokollet från förra årets hingstvisning står det att han var 148 cm. Har han blivit tvättad i för varmt vatten? Eller ska man bara strunta i betydelsen av officiell mätning? Hmmmm. Med sin kroppsbyggnad, med rejält framparti och lång, välansatt hals har han inga problem att bära upp Mimmi som är över 170 cm. Sandra och Quest DM 2014

Sandra vann sin klass på DM:et med superprocent med sin lille Welsh Mountain, och kom trea med sin New Forest, som hon bara haft ett par månader. Nu har Mimmi och Sandra har beställt en resa, och kommer snart och hälsar på mej igen. Bäst jag trimmar ponnyerna ordentligt, för det lär bli jobba av då.

Min lille Talento, som inköpts för att användas som avelshingst har också hunnit bevisa sin duglighet i avelsboxen. Hans enda treåriga dotter deltog också i treårstest förra helgen, och fick diplom. Precis såna här avkommor är det ju jag vill ha efter honom.

Månbacka Fly By Me, 3 år e. Steehorst Talento

Månbacka Fly By Me, 3 år e. Steehorst Talento

Idag har  min rygg sagt ifrån att ridning inte är en lämplig aktivitet. Inte just idag. Men det gör ju inget, när vänner och bekanta gör stordåd, som man kan följa på nätet. I morgon är det löshoppning på schemat, så det blir rejäl rastning av alla ponnyerna och Viking. Regente får jobba på longerlinan, och jag kan ägna mej åt att borsta och träcka våra hopptalanger.

Somliga kommer i form

Till dem räknas inte jag. Efter sommarens resor så har det varken blivit hackat eller malet med min träning, så jag är väl allmänt slapp. Regente har inte precis jobbat häcken av sig heller, så vi tuffar på i en behaglig tant-lunk. Men både Viking och Jimmy har kommit igång bra efter kastration och påföljande elände.

Jimmy har en medryttare som tränar flitigt, så ofta hennes arbetsschema medger, och däremellan har han några andra ryttare som uppskattar denne jätte. Nu börjar han bli stark och rörlig nog för att kunna utföra olika övningar bra, och det är kul att se hur vacker han har blivit. När vi köpte honom var han både tunn och muskelfattig, och var kanske inte den snyggaste, men hans karaktär var ju den rätta.

Viking under uppvärmning

Viking under uppvärmning

Viking tappade så mycket kondition efter komplikationerna till kastrationen, men nu har han helt återhämtat sig. Efter justering av foderstaten har han kunnat jobba fullt igen, och verkar trivas med det. Diogo har i stort sett haft honom som sin egen hela tiden, men nu börjar Frida rida honom igen. Det är roligt och nyttigt för henne att träna med Viking, som motvikt till alla ponnyerna, där det är ett ständigt tragglande med grunder. IMG_1565

Det svåra med ponnyerna är ju att samtidigt som man ska lägga en god grund och befästa en bra form, så ska dom dessemellan ridas av unga, inte alltid så erfarna små ryttare. Det är tur att ponnyerna har så himla bra temperament och verkar trivas med omväxling.

IMG_1558William rids emellanåt av en liten tös, som är stadig och balanserad. Dom gör framsteg tillsammans. Kunde inte låta bli att ta ett kort på en annan ung ryttarinna som rider sin bjässe till häst. Eftersom det inte finns så mycket ponnyer här, är det helt normalt att små barn rider stora hästar, och det fungerar trots allt bra tack vare att hästarna är bussiga. IMG_1556

Både Kakan och Newton omväxlar dressyrträningen med western, och dom verkar gilla det. Nu hoppas jag hitta någon liten ryttare som vill prova att träna Kakan i hoppning. I måndags visade hon sin talang och entusiasm för hoppningen, när vi hade vårt löshoppningspass. Hon hoppar med lätthet en oxer på 90 cm. Ingen av de andra hoppar på högre höjder, men dom tar i mer. Hon bär sig åt som om det vore bara hälften så stort. IMG_1543

Alla slags tävlingar

Första dagen hemma efter semestern, och jag gav mej av för att besöka en tävlingsplats. Bara som publik såklart, men ändå så roligt att se fina ritter, vackra hästar och duktiga ryttare. Några bekanta fanns i startlistorna och självklart ville jag titta och hålla tummarna. Samtal med saknade vänner hanns med, och det är alltid lika roligt. En av mina ”blänner” (=bloggvänner) Astrid, var där, men den här gången i shorts i stället för vita ridbyxor. Hon var supporter (och hästskötare?) till sin pojkvän som visade en mycket fin ung lusitanohingst.

Medans jag har varit på semester har alla hästarna här hemma fått ta det ganska lugnt. Jag tog en liten sväng på Regente, men han kändes dessvärre inte helt fräsch. Tror att det var dags för hovslagaren. Hoppas att det var så enkelt, för jag är rejält sugen på att träna, och besöket på tävlingen minskade inte alls den känslan.

Då har våra hästar i Sverige varit mycket mera upptagna. Med ”våra” menar jag alltså dom som varit våra, men numera finns i annan ägo. Men inte desto mindre gläds jag åt deras prestationer.

Cupid, som har en tänkt karriär som dressyrponny, omväxlar träningen med lite hoppning. Han har varit ute och visat upp sig, och sköter sig väl. Här är det Mimmi som rider honom på en Pay and Jump, där han förstås skötte sig så bra, att man börjar fundera över vilka begränsningar han har. Han kan ju göra allting!

Cupid och Mimmi

Däremellan tränar Sandra honom för sin framtid på dressyrens stora arenor. Hon har haft honom hos sig i två år nu, och gjort hela grundarbetet. Det ser verkligen lovande ut!Cupid och Sandra

B La Diva visar även hon, att hoppning finns i blodet, och att en bra ponny kan göra vad ryttaren än vill. Hon hoppar med talang och entusiasm.

Diva över hinder

Och dressyrträningen har gått så bra att hon kvalificerade sig till start i Svenska Mästerskapen för unga ponnyer. Hon har ju tappat ett års träning, på grund av dräktighet, men har ändå kommit ikapp årskullen och gjorde bra ifrån sig. Vår lilla Diva har en ambitiös ryttare och en stöttande ägare, och tillsammans med sin talang och ridbarhet, kan hon komma långt.

Diva med blå rosett

 

Vår speciella älskling B Capriole deltog i Svenska Mästerskapen med sin nya ryttare. Det är fjärde ryttaren som rider honom där. Han har tidigare två guld och ett brons, så jag kan tänka mej att Emma kände rätt mycket press. Utanför medalj i år, men inte desto mindre ett mycket gott resultat. Hon har inte haft honom så länge och det får ta tid att bli helt samstämmig med en ny partner.Capriole SM 2014

Särskilt omnämndade går till Taisan, som tillsammans med Mimmi hunnit ta placeringar i LA och starta  MSV:C. Känns gott att veta att han hamnat i rätta händer och att han kan skänka lite mycket glädje som till alla tidigare ryttare. Han är en sådan gentleman!

Taisan och Mimmi(Jag har lånat bilder från Stall Pooh och Marie Wickström)

 

Tillbaka i stallet

Idag har jag varit och sniffat i mej lite hästdoft, efter två veckors frånvaro. Det har varit rätt mycket frånvaro, för innan dess var jag två veckor i USA för att besöka mina föräldrar, och nu senast var det en kort Sverigesemester. Kan nämnas att den i stort sett regnade bort. Så det kändes onekligen rätt skönt att komma hem till blå himmel och mildare temperaturer.

Caprice njuter av ledigheten.

Caprice njuter av ledigheten.

Hästarna har nog haft det gott under  Fridas och min frånvaro. Våra fuxdamer har haft semester, och Kakan likaså.

Kakan hälsade glatt. Hon får långtråkigt om hon har för lite att göra.

Kakan hälsade glatt. Hon får långtråkigt om hon har för lite att göra.

Hennes ryttarinna passade på att ta klivet upp på en storlek större, och har roat sig med att försöka göra Newton till westernhäst. Han verkar uppskatta omväxlingen. Han är en otrolig ponny, för han verkar kunna göra precis allting lika bra.

Newton goes Western

Newton goes Western

För några veckor sedan hjälpte han till att låta skolelever prova på ridning på friluftsdagar. Däremellan kan han gå både dressyr och hoppning med bravur. Han är den som imponerar mest när vi har våra regelbundna löshoppningar. Och allt gör han med glad uppsyn och spetsade öron, och verkar gilla all den uppskattning han får.

Newton är nybörjarhäst

Newton är nybörjarhäst

Diogo har tagit hand om Viking och Regente. Dom såg runda och välmående ut och verkade inte ha saknat mej ett dugg. Talento har fått rasta sig på egen hand i en paddock varje dag, och fått en liten paus i arbetet med inridning. Frida har funderat över om dessa här veckorna gör att han fått tid att lagra in sina nya kunskaper, eller helt enkelt glömt bort alltihop.

Talento under inridning

Talento under inridning

Storm var satt på vila sedan tidigare, och Amiral och William har blivit sporadiskt ridna. Dom går ute i en stor hage, så det bekymrar dom säkert inte så mycket. Jimmy är väl den som mest propsar på motion och uppmärksamhet, men han har sina ständiga medryttare som pysslar om honom.

Nu känns det som om jag behöver en semester för att återhämta mej från semestern! Men imorgon sätter jag foten i stigbygeln igen, för att se om jag minns hur man gör. Det känns som en evighet sedan jag hade ett riktigt ridpass, och jag har väl tappat varenda ridmuskel. Ser fram emot att komma in en riktig vardagslunk igen. En vardag som är förutsägbar och trygg som motvikt till alla de bekymmer som gnager mej nu.

Och om jag hinner, så tar jag en tur till en grannklubb som har dressyrtävlingar. Har några bekanta som ska starta, och en hållen tumme kan ju aldrig vara fel.

 

Inhopp som ridfröken

Jag har så smått klivit tillbaka in i rollen som ridinstruktör, efter ett uppehåll på ett par år. Jag hade nästan glömt hur inspirerande och upplyftande det kan vara. Men ibland också frustrerande och svårt. Mina elever är några flickor som får sin undervisning på engelska och mina arbetskamrater är några av skolans bussiga och duktiga hästar.

IMG_1360

 

 

Man skymtar lille William, som också får vara med en stund och vänja sig vid lektionsmiljön.
IMG_1355Det här stoet heter Quimera, lagom stor (ca 155 cm) och ser ut att vara en häst med hög andel arabiskt fullblod.

Utan att veta mycket om mina elevers bakgrund, så kan det vara svårt att hitta en bra bas. Kan dom ridbanans vägar? Har dom övat på halvhalter och övergångar? Vad kan dom om hästens fotflyttning? På svenska ridskolan ser ju de första åren ganska lika ut på olika ridskolor, och man vet på ett ungefär vad som finns i kunskapsbanken. Så egentligen var det lättare att bara hysta ut mina tänkta planer, improvisera och försöka se till att tjejerna hade roligt. Och det hade vi. Jag plockade fram några av mina gamla övningar ur hjärnförrådet, och till sist flöt allting på bra.

Det här var bara ett tillfälligt inhopp, så det återstår att se hur mycket det blir av den här varan i framtiden.

Jag noterar förstås likheter och skillnader mellan svensk och portugisisk ridskola och hoppas kunna plocka till mej det bästa av båda världarna. En fördel med nybörjarundervisningen här, är att man oftast börjar lära sig sitta på hästen med voltigegjord och en instruktör som har hästen på lina. Man väljer en häst som har bekväma gångarter, och gärna lite långsam, och som är lydig för linförarens kommando. De unga ryttarna får mycket träning i följsam sits och balans. Så när det är dags att rida på egen hand, med sadel och träns, så sitter ryttarna redan med större säkerhet och behöver inte använda tyglarna som stöd. Först då börjar man lära sig mer om inverkan. Det går fortare på det här sättet, jämfört med att vara många på en grupplektion, alla med varsin ledare som springer med. Det är mer personalkrävande, möjligen. Men å andra sidan blir 20 minuters träning på lina mer givande än 45-50 minuter längs fyrkanten, om man är helt grön.

 

Rapport på distans

Nu är jag bortrest. Befinner mej väldigt långt från ljudet av hovslag och lukten av hästar. Min far har blivit sjuk, så jag har åkt till USA för att vara med mina föräldrar en tid. Under tiden har Frida huvudansvaret för hela dussinet, tillsammans med Diogo. Hästarna kunde inte vara i bättre händer, så jag är inte det minsta bekymrad. Men visst saknar jag dom. Både två- och fyrbenta. Häromdagen lade Frida upp lite bilder på Facebook tillsammans med följande text:

”Åkte till stallet med mungiporna ner, åkte hem med dom upp. Började longera i den runda paddocken där Viking bjöd på så mycket bockningar och rivstarter han fick plats med. Så tog ner honom till ridhuset så han fick busa lös. När han busat klart så skrittar han fram till mig med spetsade öron så vi kunde skritta av. Han bara följde efter mig medans jag traskade runt. När vi bytte varv så jag hamnade på yttersidan så kom han före, men inga problem, han stannar och väntar in mig”

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är så underbart att se Viking på så gott humör. Han har ett så stort och varmt hjärta och är så lätt att tycka om. Och tydligen har han nästlat sig in i Fridas hjärta, på samma sätt som han gjort med alla som lärt känna honom. Han ger allt för sina människor. Han visar alltid uppskattning, tvekar aldrig, är positiv, även när livet är jobbigt, som det ju varit för honom de senaste månaderna.

Men alla de här bilderna ger mej samma leende, som varje gång jag sitter på hans rygg. Vilken tur att vi har datorer och internetkommunikationer, så Frida kan dela såna här stunder med mej, när jag är så långt ifrån. Tack!

(bilderna har Olof tagit, och jag har lånat allihop utan lov)

Viking är äntligen igång

Han har haft maximal otur. Ett relativt sett enkelt ingrepp, som kastration, kan ge komplikationer. I det här fallet något ingen kunde förutse. Veterinären sa till mej, vid sitt senaste besök, att om han ens vetat, eller hört talas om en liknande komplikation, så hade han kunnat varna mej, att det fanns en risk. Men detta var både för honom och hans kollegor något helt nytt.

Vad som hände var att en infektion satte sig i ljumskens lymfkörtlar och växte till en stor hård knöl. Viking hade ont, hade svårt att röra sig och var ordentligt halt på vänster bak. Massor av antibiotika, smärtstillande och antiinflammatorisk medicin hade ingen större effekt. Efter en tid sprack bulan av sig själv, och ut kom mängder av äckel. Veterinären kom och tittade till honom igen, gjorde rent och konstaterade att detta trots allt var det bästa som kunnat hända. Nu kunde äntligen såret dränera sig, allt sekret komma ut, och en riktig läkningsprocess påbörjas.

IMG_1341

Så här såg det ut efter att det spruckit. Bulan var stor och hård, som två stora knytnävar, och på ett dygn var den inte större än en golfboll.

IMG_1194

Och det bästa var, att nu kunde Viking äntligen röra sig obehindrat, utan smärta. Han var så glad att han skuttade och busade när jag skulle longera honom. Det var härligt att se honom så glad igen. Och det innebar också att vi kunde börja rida honom igen. Det blir roligare och mer omväxlande träning, än detta ständiga trampande på longervolten.
IMG_1193Under helgen som gick, var Rebecca på besök, och hon tog ut och rastade honom lite. Jag lånar hennes bilder för att visa en nöjd och glad häst som fått livsgnistan tillbaka. Han har visserligen tappat både i vikt och kondition efter den här långa pärsen, men nu kan vi se fram emot att han kan komma i form igen.

Viking and Rebecca4

Han är fortfarande litegrand svullen i skapet, och det kanske tar lite extra tid innan det är borta, men såren läker och det är ingen inflammation. Det viktigaste är ju att han mår bra, känner sig glad, inte har ont och får aptiten tillbaka. Han har alltid varit en så glad och positiv häst, med en attityd som man verkligen bara älskar. Det har varit sorgligt att se honom vända bort huvudet när man kommer till hans box, för han vill inte bli sprutad, petad, klämd på. Nu är han som vanligt igen, och sätter huvudet över boxdörren när man kommer, för att få en klapp eller en godbit.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 57 andra följare

%d bloggare gillar detta: