Pedro Torres, champion WE
Innan jag flyttade Regente från hans förra stall, hade jag förmånen att få rida en lektion för mannen som tränat och utbildat honom; Pedro Torres. Självklart var det till hur mycket hjälp som helst att ha en mästare vid min sida när jag red “hans” häst.
Nu blev jag tvungen att tänka om avseende vissa saker i hjälpgivningen. Jag har ju fått lära mej att hålla skänkeln intill hästen (utan att klämma, men ändå intill). Och när jag vill att hästen ska plocka upp bakbenen och svara framåt, trycker jag lite. Nu blev det lite tvärtom, för om jag klämmer på Regente så blir han sur och bromsar. Istället ska jag ta ut benen lite från hästen, och låta energin komma framåt (vilket känns logiskt). Regente är tränad att reagera när man tar ut skänkeln en bit, och svarar han inte, då, men först då, kan jag ge honom en liten kick. Jag får rida mer med säte, mage och axlar och ha ett tydligt kroppsspråk, men inte dra eller klämma.
En häst som är tränad för WE eller tjurfäktning måste ju reagera för mindre, snabbare och lättare hjälper än vad jag fått lära mej. Visst har jag alltid fått lära mej att hjälpgivningen ska vara lätt, men ändå tydlig, men det här var att ta hela konceptet ett steg vidare. Så när jag exempelvis vill öka tempot i trav eller galopp, så mjuknar jag i säte och hand och tar ut benen från hästen, och när jag minskar så bara kramar jag mjukt tygeln i takten och tar axlarna tillbaka. Vänder gör jag bara genom en lätt ställning i hästens nacke och använder blicken och höfterna. Det känns så lätt. Och det blir så kul att bara rida enkla övningar som tempoväxlingar och övergångar på långsidorna och på serpentiner. Mina favoritövningar blir nu ännu roligare och mer givande.
Samma sak med skänkelvikningar och skolor. Jag känner ju igen principen, precis som det beskrivs i Kyras bok. Man startar upp rörelsen genom att markera med skänkeln och sedan ska hästen fortsätta tills man ber honom sluta. Och Regente svarar hela tiden enligt bruksanvisningen. Om han tappar fokus, så räcker det att nudda honom med spöet.
En galoppfattning är, förutom inverkan med sitsen, bara en kramning av yttertygeln och en markering med ytterskänkeln. Jag hade en tendens att hålla kvar ytterskänkeln och då upphör vår kommunikation att fungera. Regente bromsar och jag driver med sitsen. Det blir motstridiga signaler. Jag måste vara noga med att bara ge en signal i taget, och däremellan sitta stilla och följsamt med mjuk hand och fötterna ner i stigbyglarna. Sedan får man inte glömma att kontakten med yttertygeln är en förutsättning och att hästen hela tiden måste vara mjuk i nacken. Så fort han inte är lösgjord är han inte längre framför hjälperna. (Och, javisst har jag hört det här förut)
Efter en stund börjar saker och ting att komma på plats, och det känns lätt och roligt att kunna rida alla möjliga övningar. Så till sist tycker Pedro att vi kan gå ett steg vidare och prova på galopp-piruetterna, piaff och passage. Nog för att det hjälper när Pedro står bredvid. Regente är otroligt uppmärksam både på hans röst och kroppsspråk. Det märks att det finns en omsesidig tillit och respekt. Men roligt är det, och när min häst är som bäst, då är han fantastisk!
Jag har fått lära mej att en äkta lusitano älskar att bjuda på sig själv och göra sin ryttare stolt. Och när vi får allting att stämma, ja då är min häst verkligen en god representant för sin ras.
Nästa vecka får jag börja träna för Joao Pedro Rodrigues: mannen som utbildat både Pedro och de allra flesta framgångsrika ryttarna i Portugal. Ska bli så roligt. Se artikeln HÄR >>>> för att se vilken inspiration som finns.
