Det är med ponnyer precis som med chokladpraliner…

… man kan inte nöja sig med bara en. Alltså har jag plockat ihop en hel chokladask.

Men nej, jag är inte riktigt så galen som det verkar. Jag ska faktiskt inte ha allihop alldeles själv. Några av de här ponnyerna ska vidare till nya ägare, och några ska jag använda till avel. Min tanke med hela den här galenskapen var att försöka hjälpa till att få fart på ponnysporten i mitt nya hemland. Det finns inte så många ponnyer här. De flesta är antingen shetlandsliknande och under 120 cm, en del är ridhästar eller korsningar som råkat bli små, och några få är importer från andra länder. Det finns inget ponnyavelsförbund eller tävlingssektion som hanterar ponnyer. Inte ens ett TR för ponnytävlingar. Den enda notering om  mankhöjd jag hittar i förbundets reglemente, är att hästar som startar Grand Prix, måste vara över 149 cm.Liten ryttarinna

För några år sedan startade några entusiaster en cup för ponnyryttare i dressyr. Det har ökat stort under de här åren, från 10 till 35 ungefär. I hoppningen finns ännu ingen motsvarighet. De ponnyer som tävlar i hoppning, tävlar mot ridhästar på lägre höjd och ofta i klasser där ryttarens ålder och hinderhöjden sätter gränserna. Min ambition är att på de sätt jag kan, hjälpa till att arrangera tävlingar för unga ryttare på ponny, och att dessa får ett TR som passar och att öka intresset för att rida ponny.

Jag befinner mej i en kultur där alla lär sig rida på stora hästar. Och det finns massor av duktiga hästar, som hjälper unga ryttare till sina första lärdomar med hjälp av en voltigegjord och en longer-lina. Jag ser ryttare på tävlingsbanorna som knappt räcker nedanför sadelkåporna, men som får fina resultat tack vare hästens goda hjärta (och goda utbildning). Man ser på ponnyer, som något som duger för småbarn att åka på med ledare, och när man börjar lära sig rida på riktigt, så vill man ha en ”riktig” häst.

Det finns få barn här, som får sina första lärdomar på samma sätt som i norra Europa: genom att kämpa med egensinniga ponnyhästar och regelbundet tugga grus. Det är kanske upplevelser man förvisso kan klara sig utan. Men heller får dom inte såna upplevelser som Div II-hoppningar eller Leksand Cup, eller knappt känslan av att själv kunna lägga sadel på hästens rygg. Det tycker jag är en förlust. Ponnytiden är för så många den mest betydelsefulla under den tid man utvecklas som mest. Man ska ha roligt, man ska lära sig tävla under lekfulla former, och när tiden är mogen kunna kvalificera sig och delta även i större sammanhang. Tiden kommer ju, när man ändå får gå vidare till stora hästar. Många av Europas mest framgångsrika unga ryttare har börjat sina tävlingskarriärer på ponnyer, hela vägen upp till EM.

Visst har jag höga ambitioner, men utmaningar sporrar. För mej, på samma sätt som den unga ryttare som baxar motvillig ponny runt en 50-bana.

 

dyrt att avla

Plötsligt befinner vi oss vara ägare till inte mindre än 9 ponnyer (och tre hästar)!!! Det är kanske ett skrämmande antal och maken hissar upp ögonbrynen. Men lugna och fina, jag har en plan. Några av dessa ponnyerna har nya ägare som väntar. Ryttare som ska ta ut dom på tävlingsbanorna och hjälpa mej marknadsföra svenska ponnyer. Några är mina avelsdjur, så att jag i framtiden själv kan producera det som behövs, utan att handla ”på postorder”. Under tiden hoppas jag att allihop kan vara med på lektioner, ponnyläger, tävlingar, ponnyridning och olika aktiviteter för att visa ponnyernas mångsidighet och användbarhet. Jag har ju alla storlekar, och somliga med mer talang för dressyr och andra för hoppning. Hittills har mina ponnyer blivit väldigt positivt bemötta. Många undrar om det verkligen är ”ponnyer”, för dom är ju så stora och rör sig så bra. Dom är alla fina ambassadörer för ponnysporten.

Nu har jag ordnat rejält med jobb i alla fall. Även om detta just nu inte ger någon inkomst, så tar det sin tid att ta hand om och motionera ridhästarna. Även ponnyerna ska motioneras, somliga på töm, på lina eller under ryttare. Alla behöver sin skötsel, och likaså utrustningen. Jag har lyckats hitta några ryttare som kan hjälpa mej att rida, och det blir fler med tiden. Men nog blir det lite extra timmar i stallet i framtiden.

Nya utmaningar för lilla ”Cookie”

Kakans nya ryttare är en tuff tjej, trots sin ringa ålder och storlek. Hennes sätt att kommunicera med Kakan imponerar. Hon hanterar henne med en okomplicerad självklarhet, som för många tar väldigt lång tid att skaffa.

Hon hämtar henne i hagen, borstar, tvättar och sadlar utan några krusiduller. Sedan blir det lite longering, och det tog inte paret lång stund innan dom hittade en fungerande kommunikation. Kakan förstår vad som förväntas av henne, och flickan är duktig på att läsa av ponnyn.

Den här lilla tösen är elev till Sandra, som är mest inriktad på western och NH, så grunderna har hon lärt sig, men talang och känsla måste man ha i ryggmärgen.

Kakan har fått vänja sig vid en pytteliten western-sadel, för det är ryttarinnan mer van och bekväm med. Den var jätteotäck första gången, men 10 minuter senare uppförde hon sig som om hon aldrig gjort annat. Cool ponny!IMG_1085

Igår hade dom haft en specialtävling på anläggningen, och byggt upp diverse hinderbanor. Så när tävlingarna var över, blev det den perfekta platsen för ett träningspass för det här lilla ekipaget. Både ponny och ryttare hade nog rätt roligt.IMG_1083 IMG_1082

Visst vill man vara 10 år igen, och pytteliten, så man kan rida så här med sin lilla Welsh Mountain!

Ponnyerna kommer igång

Idag var det en rolig dag i stallet. Det är skollov, och det fanns några ryttare till hands för mej att låna till ponnyerna.

Kakan har ju inte haft ryttare sedan Sandra åkte hem, i februari, och inte jobbat alls senaste veckorna, utan bara gått i liten paddock. Men nu dök det upp en liten men kavat tjej som var sugen på att rida. Vi tog in och gjorde henne i ordning tillsammans, och sen hjälptes vi åt att rasta av henne på linan. Hon hade rätt mycket överskottsenergi, så jag trodde att vi kanske skulle nöja oss med longeringen, för att dom skulle lära känna varandra. Kakan skuttade och busade en hel del, och jag trodde nog att flickan skulle bli avskräckt.

Kakan åter med ryttare!

Kakan åter med ryttare!

Men så blev jag nedkallad till stallplan för att hjälpa dom andra tjejerna att hitta rätt utrustning till ”sina” ponnyer, och lämnade Kakan med sin ryttare, under överinseende av Sandra, en av delägarna till anläggningen och tillika instruktör.  En stund senare ser jag att flickan suttit upp och Sandra leder henne. Det gick så bra, att efter ytterligare en liten stund, vågade Sandra koppla loss linan, och dom klarade sig jättefint alldeles på egen hand. Kakan hade inte glömt sina ridlektioner, och fått sprallat av sig den värsta överskottsenergin, och tyckte nog att det var kul att få bli riden igen.

När vi tillsammans lyckats pussla ihop utrustning till Amiral, William och Dinelli så var även dom klara för ett ridpass. Jag fick låna en sadel och en sadelgjord för att det skulle räcka. Jag har bara två ponnysadlar själv, och det kräver lite planering. Som väl är, har de flesta eget träns och benskydd med sig.

Lille Williams ryttare såg fram emot att få rida ponny. Hon var mest orolig för att hon skulle vara för stor. Jag försäkrade henne att det inte skulle vara några problem. Sedan berättade hon att hennes egen ridhäst var över 1,80, så jag förstår att hon tyckte att han var väldigt liten. Men hon red honom som om han vore en stor häst, och trots att han var lite busig och testade lite, så blev det till sist väldigt bra. Han har fina gångarter och visade att även en sådan liten ponny kan göra allt som en ridhäst kan.

Amiral och Dinelli reds av ett par tonåringar, som är elever på ridskolan här. Dom red båda mjukt och med god balans, och det tog dom inte så lång stund att känna sig hemma på ponnyernas ryggar. Efter 20 minuter red alla tre omkring på ridbanan i alla gångarter och såg verkligen fina ut, allihop. Båda fuxarna travade med lätta steg, uppmärksamma och alerta, trots att dom befinner sig i en sådan främmande miljö.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till sist var jag tvungen att slita mej därifrån. Men först kom vi överens om att samma ryttare rider igen imorgon. Det gäller ju att passa på, nu när dom har ledigt från skolan.

Min tid ska ju räcka även till mina stora grabbar, som ju står på en annan anläggning, och dom behöver sin omvårdnad. Sen har jag ju en make, som numera ser allt mindre av mej.

 

Mycket på schemat

Så blir det när man skaffat på sig för många hästar.

Först på morgonen åkte jag till de stora grabbarna för att ge medicin och motion till de nykastrerade. Nu var dom inte som vilda tigrar att ta ut ur boxen, utan mer normala. Båda två klarade att skritta lugnt på longerlinan, och verkar må bra.

Jimmy skrittar med stora kliv, och svullnaden är minimal.

Jimmy skrittar på

Jimmy skrittar på

Viking är lite mer svullen, det droppar fortfarande rätt mycket. Det är inte jättefint, men heller inte såpass att jag känner mej orolig.

Viking spanar in utsikten

Viking spanar in utsikten

Båda två ogillar smaken av det smärtstillande som ges i fodret, så det måste blandas till en gröt med uppblött lucern-pellets. Det kan dom inte motstå, så då slinker det ner.

Sedan fick jag åka till ponnyerna, som alltså bor på en annan anläggning. Amiral fick ett väldigt lätt pass under ryttare. Han var lite spänd först, konstigt vore det väl annars. Det är ju så mycket nytt. Men han visade prov på sitt fina lynne och gick strax i taktmässig trav och lugnt galopp. Han är lite grön i ridningen, och behöver lite hjälp av sin ryttare för att hålla balansen i galopp. Men samtidigt är han så samarbetsvillig, att det inte är några problem.

Amiral i ridhuset.

Amiral i ridhuset.

Talento, William och Dinelli blev longerade. Talento var lite gapig och spänd, men lugnade sig snart. Han har blivit stallets stora favorit, och får mycket uppmärksamhet så fort han visar sig. Det är han såklart van vid, och jag tror att han skulle ta  mycket illa upp, om han inte fick det. William som verkar så laddad, var hur cool som helst. Han trodde säkert att han befann sig på en tävlingsplats. Han är bedårande liten och söt, och kallas för ”Barbie-hästen”.

Dinelli, som var så upprörd första dagen, för att hon inte hade sin kavaljer inom synhåll, att hon hotade klättra över boxdörren förvandlades till ett mönsterexemplar så snart hon kom ut på banan. Mycket att titta på, men inte värre än att hon kunde hålla både takt och balans och visa sina fina gångarter. När jag ställde tillbaka henne i boxen, visade hon tydligt att det kändes skönt att komma in i sin egen box, och kopplar av helt.

Senare på eftermiddagen fick Storm och Newton ett ridpass. För första gången fick dom jobba samtidigt, och dom är ju goda vänner nu, så båda verkade trivas utmärkt med situationen, och gick så trevligt. Newtons ryttare Inez, red honom för första gången och det gjorde hon verkligen bra. Hon är så förtjust i ponnyerna och beklagar bara att hon redan fyllt 19.

Jag trodde att jag skulle kunna ta lite bilder medans jag hade en häst på lina. Men det blev bara suddiga fläckar, och ridbanegrus… Tror jag får anlita en fotograf någon dag, för att få bilder på ponnyerna i sin nya vardag.

Tömkörning??

Tömkörning??

Till sist åkte jag tillbaka till mina grabbar, för åter ge medicin och skrittmotionera. En lång dag. Fast det var mycket mer jag trott att jag skulle hinna med. Nåväl, det kommer en ny dag imorgon – och nästa dag…

Äntligen framme!

Idag kom då alltså fyra nya ponnyer ner från Sverige till Portugal. Inte till solen, som vi hade tänkt, utan till ihållande regn. Visserligen runt 17 grader varmt, så det var väl inte så synd om någon av oss. Natten hade dom tillbringat i Spanien, så nog har dom fått en intressant resa. Med på färden fanns också två vackra lusitanohästar från Fama Lusitanos, som flyttar efter sin ägare till sitt forna hemland.

Rebeccas vackra Lusitanos

Rebeccas vackra Lusitanos

Vi var en hel delegation som väntade på att lastbilen skulle komma, och till sist kände jag igen Marcel Jordans stora guldfärgade bil nere på gatan. Han ville inte köra upp på gården, för han tyckte att infarten verkade lite snäv. Men det var inte så många meter att gå, så vi plockade fram ett gäng grimskaft och alla lediga händer och gick för att hjälpa till att lasta av.

Hästtransport i sikte! Alle man på däck!

Hästtransport i sikte! Alle man på däck!

Chaufförerna lägger ner lämmen, och vi är förväntansfulla som barn på julafton. Inte minst jag, som i princip köpt de här ponnyerna ”via postorder” i förhoppningen att de ska passa. Jag har sett bilder, filmer och fått beskrivningar, men nu ska jag äntligen få se dom på riktigt. Åh, så spännande!

Lucköppning ;)

Lucköppning ;)

Dags att låta ponnyerna, efter alla dagar på resande fot, att äntligen sätta ner sina hovar på Portugisisk mark. Först ut är Dinelli, (den enda jag faktiskt träffat förut) och hon är ivrig! Det gick så kvickt att jag inte hann med att trycka av en bild.

Dinelli har landat!

Dinelli har landat!

Näste ut var Talento, som hojtat i flera minuter ”Hallå alla brudar, jag är framme!! Var är ni??!” Han klev ner från luckan och var redan färdig att bidra till förökning av antalet ponnyer i landet. Vilken attityd! Och alla blev förstås kära i den här tjej-tjusaren.

Talento har brått att hitta brudarna.

Talento har brått att hitta brudarna.

Sen tog vi ut lille William. Han trippade ut med nätta steg och är så lite och söt att man bara smälter. En riktig liten ”Barbie-ponny”! En av flickorna frågade om det skulle dröja länge innan man kunde börja rida honom, för han är ju så liten…

Lille William på väg att möta sin fan-club

Lille William på väg att möta sin fan-club

Sist av var Amiral. Han uppför sig som en gentleman på alla vis. Bekymrar sig inte om att Dinelli dansar och Talento skriker. Han stiger av med viss värdighet och ser sig omkring med upphöjt lugn. Han kommer att bli idealisk att ta med på tävlingar i framtiden. Pigg och glad, men sansad.

Amiral går försiktigt ner.

Amiral går försiktigt ner.

Sedan blev alla ponnyerna installerade i sina boxar för att få äta, dricka och vila. Och naturligtvis att bli beundrade av alla som fanns på anläggningen. Eftersom ponnyer av den här typen är så ovanligt i det här landet var det verkligen roligt att se allas reaktioner. Alla väntar med spänning på att få se om dom verkligen går att rida på.

När jag åkte hem, hade dom börjat lugna ner sig, och intresserade sig för mat och omgivning. Ser fram emot att få visa dom runt i omgivningarna i morgon. Väderleksrapporten säger att det ska sluta regna, och då är det ju lite trevligare.

Ett av mina syften med det här blogginlägget är också att Lotta, Helle, Katrin och Margareta ska känna sig lite lugnare. Dom har ju oroat sig för hur det skulle gå för sina skötebarn. Så nu vill jag att alla berörda ska veta att hästarna kom fram i bästa skick och hade haft en bra resa. Dessutom var dom i fint skick, vackra, trevliga, i god kondition och allt annat jag kunnat önska. Jag är nu lika glad och nöjd som det där barnet på julaftonskvällen. I morgon ska jag tillbringa lite tid med att leka med mina nya leksaker, liksom.

Däremellan måste jag åka och ta hand om mina två nyblivna valacker och motionera min fina prins. Vem sa att man får långtråkigt som pensionär?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite blandade bilder från eftermiddagen. Alla tagna med min iPhone, så det är kvalitet därefter. Alla vet att jag inte kan ta foton. De bilder som liknar nåt är tagna av Michele.

Hingstar blir valacker

Beslutet var fattat. Två av våra hingstar skulle få träffa veterinären och få familjejuvelerna avlägsnade. Jimmy har varit alldeles för intresserad av tjejer den här våren. Att Kakan flyttade in i samma stall gjorde inte det hela ett dugg bättre, för hon flirtar vilt. Viking måste lära sig att hans framtid är på tävlingsbanan och inte som avelshingst. Förhoppningsvis blir deras tillvaro lite lugnare i framtiden.Om kastration

Det är ju trots allt ganska jobbigt för dom att alltid hålla koll på alla andra hästar, att vara i ständig beredskap liksom. Det är inte meningen. Och det finns inga som helst planer på att någon av dom ska användas till avel. Jimmy har inte exteriör och gångarter som krävs, och han ska kunna ridas av alla sorters ryttare, så det var ett enkelt beslut (även om Peter kanske inte helt håller med mej).  Viking lär inte bli avelsgodkänd utan tävlingsmeriter, och dessa resultaten kommer att utebli, så länge hormonerna härjar fritt, så det är mer ett Moment 22.

Regente får behålla utrustningen. För det första så är han ju faktiskt avelsgodkänd med mycket bra betyg, och för det andra så uppför han sig. Det är inte ston som får honom att tappa greppet. Det är mer flygplan, helikoptrar och motorcyklar som gör att han blir lite uppspelt ibland. Och kanske kan han få en alternativ karriär i avelsboxen i framtiden.

Idag kom veterinären, Bruno, och tog vårt beslut till handling. Viking var först ut, och allt gick smidigt. Jimmy hade varit ordentligt upprörd på morgonen och hotat att riva hela stallet, eftersom han inte fick sin frukost. En dos lugnande senare, var han mycket samarbetsvillig och rejält trött. Allt såg bra ut och jag fick skötselanvisningar och fick ge mej av för att inhandla mediciner, sprutor och nålar. Båda nyblivna valackerna var väldigt trötta, och märkte inte att vi packade ihop och åkte iväg. Jag tror inte ens att Jimmy märkte att han missade lunchen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I uppföljningen ingick att båda gossarna ska promeneras vid hand, minst två gånger om dagen under några dagar framöver, med början samma eftermiddag. Enligt instruktion kom jag tillbaka till stallet vid 6-tiden för att ge penicillin och promenera konvalescenterna. Pencillinet gick friktionsfritt. Men promenaderna !?!? Jag hade förväntat mej att dom skulle känna sig lite medtagna, hjulbenta och svaga. Men det var som att ta ut vilda tigrar ur boxen. Båda två klampade iväg som galoppörer på väg till startboxarna. Kastade med huvudena, viftade med långa framben och hotade att flyga i luften för minsta anledning. Jag var utrustad med en rejäl portugisisk kapson och longerlina, rejäla skor och handskar. Och kände mej ungefär lika inflytelserik som en loppa på en tiger.

Imorgon får vi nog uppgradera utrustningen lite, så den omfattar broms. Som tur är kommer Diogo och hjälper mej. Tror att en promenad är vad jag klarar, om grabbarna ska vara på det här humöret.

Ibland när man fattar avgörande beslut kring sina hästar, händer det att man funderar fram och tillbaka på om man gjort rätt. Idag kände jag ingen tvekan alls. Vilda hästar behöver inte vara avelsdugliga hingstar. Hoppas nu att dom lugnar sig lite med tiden.

På väg mot solen

Igår kom hela ponnygänget fram till Holland. Hemma hos transportören fick dom kliva av lastbilen, sträcka på benen och äta lite färskt holländskt gräs. Det var mycket uppskattat. Talento lyckades visst charma familjen så till den milda grad, att jag nästan känner mej osäker på om dom ”glömt” lasta honom igen…

Ett helt dygns vila fick dom i Holland innan resan fortsätter söderut, och nästa natt tillbringas troligen någonstans i närheten av Franska rivieran. Det verkar som om ponnyhästarna får den där resan man själv önskade. Jag vet att dom har det bra, eftersom jag får rapporter då och då. Även de här bilderna fick jag som bevis på hur grönt gräset var i Holland.

Mera ponnyer på väg.

Nu befinner sig inte mindre än 6 hästar på resa, från Sverige, med destination Portugal. Spännande värre! Jag har precis pratat med transportören Marcel Jordan, och han berättar att ponnyerna väntas anlända till hans stall i Holland idag, och där får dom vila på stall tills imorgon lunch. Då går resan till södra Frankrike, där dom får övernatta på stall.

Första etappen kördes med svenske samarbetspartnerns stora bil med släp.

Första etappen kördes med svenske samarbetspartnerns stora bil med släp.

Förutom Talento, som redan fått sin presentation, så är det två hästar från Fama Lusitanos som får åka hela vägen tillbaka till sitt ursprung, plus ytterligare tre ponnyer, som ska få sina nya hem här.

Talento installeras på lastbilen.

Talento installeras på lastbilen.

Sörbys Amiral, är en fuxfärgad New Forestvalack på ca 145 cm, född 2006 e. Sun Roy.  Det är extra roligt att få ner en Sörbys-ponny, eftersom det är uppfödare jag känner väl till, och fadern minns jag särskilt väl från gemensamma träningspass när han var ung. En hingst med fina rörelser och mycket utstrålning.

Amiral går ombord

Amiral går ombord

Mollehusen William, är en brun sec C welsh, valack på knappt 130 cm, född 2004. Han kommer också från en bekant uppfödare och jag har flera gånger haft nöjet att se hans föräldrar i visningsringen.

Williams flickor önskar honom en lyckig resa

Williams flickor önskar honom en lyckig resa

Dinelli, är ett fuxigt ridponnysto, på ca 145 cm, född 2007. Hennes uppfödare är en god vän, och Dinellis härstamning innehåller flera bekanta. Inte minst hennes morfar, som var Saras tävlingskamrat under flera år (och samma hingst som är morfar till mina två ston, som redan är här). Dinelli var hos oss på Gyngagården som treåring för lite ridträning och liksom andra i hennes familj, gjorde hon ett gott intryck.Dinelli tar avsked

Alla ponnyernas ägare har bidragit med lite bilder. Jag vet att det kändes lite jobbigt att säga farväl, och veta att dom kommer att vara så långt borta. I vissa fall gick det väldigt fort från beslut, till att ordna med resehandlingar, hovslagare och allt. Men dessa fantastiska människor ställde upp och fixade allt, på kort varsel, trots att jag nästan begärde det omöjliga. Jag ska försöka förvalta deras förtroende på bästa sätt, och se till att de här ponnyerna matchas väl till sina nya ägare och blir omhändertagna som de juveler de är.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kakan på nya äventyr

Min rara lilla Kakan fick ju en så bra ridkurs, när Sandra var här, men sedan dess har jag inte haft någon som kunnat rida henne. Det är synd, för arbetet vid hand blir lätt lite enformigt. Men vi har tömkört en del, och det tycker hon är roligt. Och hon är jätteduktig! Gångarterna har också utvecklats  mycket av hennes träning på linan av Diogo. Hon har en jättefin, kort och balanserad galopp numera.

Kakan på töm.

Kakan på töm.

Jag fick erbjudande att flytta henne till ett annat stall i närheten, där hon skulle kunna gå ute dygnet runt, tillsammans med ett annat litet ponnysto, och där det också är ridskola, och förhoppningsvis små ryttare till henne. Så igår lastade vi henne och körde henne dit. Hon går utan att tveka, rakt in i trailern. Det känns skönt att den långa resan hit inte verkat skapa någon motvilja mot att bli lastad.Kakan på CHCE

Efter några timmar i en box, fick hon komma ut i en angränsade paddock för att på lite avstånd kunna bekanta sig med sin nya kompis. Och efter ett par timmar där släpptes dom ihop. Men de otacksamma kärringarna insåg inte att dom skulle kunna vara till glädje och sällskap, utan betedde sig verkligt illa. Det peps, tjöts och sparkades hela tiden. Ingen av damerna var beredd att vika sig. Båda har chefserfarenhet, och ingen ville ge upp den rollen. Det hela slutade med att Kakan fick gå in i en egen, betydligt  mindre paddock, och stå där och skämmas. Kanske finns det någon annan som kan stå ut med hennes drottningfasoner?

Newton med sin hoppryttare (och hund!)

Newton med sin hoppryttare (och hund!)

Newton har varit i två veckor på ett stall med inriktning hoppning, för att få lite mer utbildning och träning på den fronten. Det har gått bra med hoppningen, men nu fick även han flytta till samma stall. Det är skönt att ha dom på samma ställe. Storm är ju redan här, och vi hoppas att dessa två inte ska ha liknande problem att umgås, utan ska kunna dela broderligt på en rymlig paddock.

Storm tränas i ridhuset

Storm tränas i ridhuset

VAD i hela friden är DET DÄR???

VAD i hela friden är DET DÄR???

Jag tog ut Newton en sväng för att han skulle få bekanta sig lite med omgivningarna, och han var väldigt pigg och glad. Sen fick han syn på stallets maskot: en svart gris. Jag kan bara säga som så, att jag klev av ponnyn och gick efter en longerlina…

Walking bacon….

Walking bacon….

Hingstägare igen!

Nu har jag trillat dit ordentligt, skulle man kunna säga. Jag bara råkade hitta en annons på en fin welsh-hingst till salu och greps av akut habegär. Plus att jag tänkte att jag enkelt kunde lösa mina problem med hingstval, spermatransport och allt det där, genom att ha egen hingst på plats.

Så här kommer en liten presentation av min nya guldklimp:Image

Steehorst Talento, född 2007 i Holland, och med bästa sektion B härstamning.  Han är 130 cm hög och infördes i SWF kvalitetsbok med siffrorna 9-8-7-7-9=40 poäng.

Han har redan visat att han kan passa i min avel, av döma av de WPB-avkommor jag sett bild på. Väldigt flotta och rörliga ponnyer.

Nu har jag två (eller tre?) ston som väntar. Och kanske ett par unga ryttare med. Det här ska bli ett verkligt roligt projekt. Jag vet inte säkert, men tror att detta möjligen kan vara den första ”äkta” welsh-hingsten i Portugal. Och visst kommer han att göra fin reklam för rasen. Vem kan inte hålla med om att detta är en otroligt vacker ponny?!Image

Så nu är Steehorst Talento på väg hem till mej. Eller nästan i alla fall, transporten lär avgå till helgen. Om detta får jag säkert anledning att berätta mer om, för det blir fler ponnyer med på resan.

Och ja, detta är ett seriöst återfall i tidigare vanor (ovanor?). Har man en gång varit ponnyuppfödare, så är det som ett gift, det går visst inte att sluta. Hästfolk är som bekant inte riktigt kloka, men man har roligt!!

Tack, snälla Helle, för att du säljer honom till mej, och låter honom resa hela vägen hit.

 

Att visa hingst för SWF

Häromdagen skrev jag ett långt inlägg om förra årets visning av B Cupid. Bara ett sätt att ventilera bort lite frustration, kanske. Inte för att han inte kom in i Kvalitetsboken, utan för att jag tyckte att hela evenemanget blev en besvikelse. För andra gången…

Cupid på väg in till visningsringen.

Cupid på väg in till visningsringen.

Jag har visat hingstar förr. Både welsh, ridponny, fullblod och halvblod. Både egna och andras. Ibland har det gått vägen, och ibland blir man lite besviken. Jag vet hur svårt det kan vara, och hur höga kraven är. Och det tycker jag ju som uppfödare att dom ska vara. En avelsgodkänd eller kvalitetsboksgodkänd ska hålla en sådan kvalitet att man som stoägare kan känna sig trygg i sitt hingstval. Man får en ordentlig VDN-deklaration av hingsten, och är den godkänd, så ska det inte finnas några större fel.

Ett vackert hästhuvud: B Cupid

Ett vackert hästhuvud: B Cupid

För många år sedan visade jag en Welsh Mountain-hingst som jag själv tyckte var den vackraste jag sett. Jag var oerfaren och delvis hemmablind. Så trots att var jag medveten om att hans trav hade mer att önska,  tyckte jag ändå att han förtjänade att visas. Sedan blundade jag nog för det faktum att han var lite gracil, tät och tåvid fram. Hans poängrad om 9-9-6-6-7 talade om vad jag redan borde begripit. Vacker men inkorrekt. Men han var ju så läcker! (Mörkt kastanjebrun, med bläs och 4 halvstrumpor gjorde väl inte saken sämre). Jag borde kanske begripit detta  redan hemma på stallbacken. Skritten, som faktiskt var helt okej,  behagade han inte visa alls på uppvisningsdagen, utan han trippade och taktade glatt i timmar. Dock fick stämningen honom att flyga fram i traven, som plötsligt blev aningens bättre än tidigare. Jag lärde mej i alla fall något, och jag tyckte att kritiken var korrekt och befogad.

Sedan dess har SWF ändrat sina regler. Även jordbruksverket för all del. Man behöver inte längre få en hingst godkänd på hingstpremiering, med avelsvärdebokstav, för att kunna använda den i avel. Man kan avla på vilken hingst som helst, så länge den inte bär på vissa ärftliga sjukdomar och hingstägaren sköter pappersexercisen korrekt. SWF har gjort en överenskommelse med moderföreningen i Wales, om att få ha en ”Kvalitetsbok”, där hingstarna, som förr skulle kallats ”godkända” förs in, och får ett särskilt stamboksnummer. Detta är enligt EU-regler, och inget att argumentera mot.

Men de uppfödare som vill vara lite gammaldags, seriösa (eller vad man väljer att  kalla det) vill att hingstarna ska hålla den här kvalitén, och klara en granskning. Man vill också ha ston som är meriterade. Helst både exteriört och under ryttare. Med avel menas ju att man har för avsikt att varje generation ska bli bättre än den föregående. Allt annat räknas helt enkelt som fortplantning.

Alltså tar jag fram mina hingstar till visning, om jag har för avsikt att använda dom i avel. Jag vill också veta hur dom står sig i konkurrensen med andra jämnåriga hingstar av samma ras. Få ett kvitto på mitt arbete, om man så vill.

B Capriole visas för SWF 2007 (Foto: Johanna Lagnewall)

B Capriole visas för SWF 2007 (Foto: Johanna Lagnewall)

2007 visade jag fram B Capriole, då fyra år, som Welsh Partbred. Det var spännande. Det fanns ännu inte så många visade, och jag visste att typen kan variera (det är ju ingen egentlig ras, så det finns ingen riktig rasbeskrivning) men att han hade mycket goda rörelser, det visste jag. Själva hingstpremieringen föregicks av en utställning med engelsk domare. Denne var väldigt förtjust i vår hingst och använde flera gånger ordet ”excellent”, för att beskriva hingsten och hans rörelser. Det gav honom en championtitel och guldmedalj. Men vid själva kvalitetsboksvisningen tyckte domarna att han var för grov i typen, och slutsumman hamnade på 39. Det var en sjua för typ, och samma för ”huvud, hals, och bål” med motiveringen att halsen var grov och brett ansatt. Lite besviken blir man ju, men OK. Det var inte den modellen dom ville ha. Han visades riden i alla tre gångarterna, och visade spänst, balans och register i alla tre gångarterna. Samma gångarter som gav honom till fyra raka årgångssegrar. Men SWF-domarna var inte alls imponerade och han fick blygsamma siffror. En liten B-ponny som bara hade en växel i galoppen, där den utåtställd låg i kurvorna med sin mycket lilla ryttare, fick betydligt mer. Det kändes surt. Första besvikelsen, när det inte kändes rättvist.

Trota att jag inte tyckte att siffrorna på ridprovet kändes rättvisa, struntade jag  i det, eftersom exteriörpoängen ändå inte räckte till. Någon dag efter visningen, blev jag uppringd av föreningens ordförande som berättade jag i alla fall kunde lösa licens och använda honom i WPB-aveln. Men nej, bedömningen visade att föreningen inte tycker att han passar deras avelsmål, så jag avstod.

Vi visade honom istället hos ASRP,året efter,  som absolut tyckte att han dög och godkände honom med fina betyg (9-10-9 på gångarter och 9:or rakt igenom av gångartsdomare och testryttare). Toppbetyg! Så uppenbarligen värderas gångarter annorlunda i olika sammanhang, av olika domare…

B Capriole på ASRP's visning

B Capriole på ASRP’s visning

Så har vi då förra årets SWF-visning (2013). Det är en lång rad märkligheter, förutom det där med platta hovar, som jag redan skrivit om. När jag får protokollet, så upptäcker jag att angiven mankhöjd är helt fel. Den är angiven till 148 cm. Det kan anses vara en ganska stor ponny, som kanske växer över måttet innan han är fullvuxen. Men det är inte ens i  närheten av sanningen. Vid anmälan angavs hans mankhöjd till att vara ca 140. Han mättes i boxen, på plats, till 144. Och idag, har han ett riktigt mätintyg som visar 138 cm. Så hur kunde han bli 148 på mitt protokoll? Han ansågs vara gracil med 18.5 i skena, men det är ju skillnad om hästen är 138 eller 148 i så fall. Eller är detta inte heller en korrekt siffra? Vi kontrollmätte aldrig skenbensmåttet.

Vid anmälan till visning, ska man fylla i härstamningsmeriter, vilket gjordes. Sedan finns ytterligare fakta att hitta i Blå basen, för den som är intresserad. Man kan se en massa fakta om far, mor, syskon och andra nära släktingar. Det här är viktig information till nämnden. En mängd framgångsrika nära släktingar eller avsaknaden av dessa betyder något i avelssammanhang. Är den visade hästen den enda i familjen som gjort något, eller är den en i en lång rad av framgångsrika hästar? Ändå tunnades denna information ut, till nästan ingenting, på det papper som nämnden fick till förfogande. Men hur ska en avelsvärderingsnämnd kunna göra sitt jobb och sammanställa alla fakta till ett beslut, om underlagen inte är varken korrekta eller kompletta?

Han fick kommentaren ”något lågt ansatt hals”, vilket jag tyckte var lite märkligt, med tanke på hur väl halsen sitter på bogarna. Och jämför med de andra hingstarnas halsansättningar och poäng. Men det är en subjektiv bedömning, så det är bara att acceptera. Även dagens segrare fick samma kommentar, och samma siffra, trots en utmärkt halsansättning även han.

Gångarterna fick han betalt för efter prestation, heller inget att gaffla om. Dom hade kanske blivit ett snäpp bättre om inte hormonerna fullkomligen sprutat ur öronen på honom, men det är ju lika för alla.

Men till sist kommer det som förbryllar mej mest. Han fick poängraden: 9-8-6-7-8 och summan angavs till 39. När jag räknar får jag det till 38. Är det felräkning? Felskrivning? Är det summan som är fel, eller är fattas det något i delpoängen. Det lär vi aldrig få veta, eftersom jag bara en utskrift och originalen säkert ligger i cylinderarkivet sedan länge. Men det hade varit väldigt intressant att vara en fluga på väggen när nämnden hade sammanträde. Det finns inte en domarsekreterare i världen som räknar fel på en poängsumma, det sitter liksom i ryggmärgen. Men på videoklippet nedan, kan man höra dessa siffror sägas i högtalarna, utan att någon reagerar, och ja, det går att se halsansättningen med.

En annan hingst fick 7 på extremiteter med motiveringen ”Tät fram och bredspårig bak i skritt. Något tryckt i framknäna. Smal omusklad skank (biljarderar båda fram)”. Bara som en jämförelse.  En annan fick 8 på HHB trots ”vek i rygg och länd”  och 8 på extremiteter trots ”vriden i framställ”. Men det var en hingst som var attraktiv av andra skäl, kanske.

Lite bilder på olika hingstar. Och ja, jag vet att man varken kan eller ska jämföra på foton, men det gjorde jag ändå. Intressant att se olika typer av ponnyer och hur det värderas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

B Cupids mor (B Caressa) missade som treåring sitt avelsdiplom på grund av en felmätning, så kanske det är historien som upprepar sig. Hon mättes på plats till 148, vilket är i största laget för en treårig ridponny, så siffran för typ sattes till 7 med motiveringen att hon var ”stor och grov”. I själva verket mätte hon 142 (vilket inte mätmannen ville höra på). Som femåring mättes hon för tävling till 144, och slutmätningen blev (utan avspänning) 145. Det är små centimetrar och siffror som kan göra stor skillnad!

B Caressa, fem år

B Caressa, fem år

Så på ett vis är jag glad att jag inte längre planerar att visa häst inom SWF. Men det finns också vissa saker jag kommer att sakna. Det är stämningen på visningsdagarna, gemenskapen med andra uppfödare och glädjen att få se en mängd vackra unghingstar. Faktiskt har jag upplevt detta så positivt, uppfödare som stöttar och hjälper varandra och även håller tummarna för varandras resultat. Welsh-folket är i regel väldigt generösa mot varandra, och vänliga och glada i största allmänhet. Det är inte alls detta jag vill slippa. Det är känslan av att hela bedömningen är så godtycklig, oseriös, och att varje hingstägare som ansträngt sig så för att visa sin hingst inte blir tagen på tillräckligt allvar för att få mätningar, fakta och siffror helt korrekta.

B Caprice på SWF Riks, som ettåring (Guld)

B Caprice på SWF Riks, som ettåring (Guld)

Nu önskar jag lycka till, till alla dom som planerar att visa hingstar i vår. Jag hoppas på fint väder och härlig stämning, och att ingen får en kritik dom inte begriper, antingen ponnyn klarar gränsen eller inte.

Det är lång väg från föl, till unghäst, till resultaten på tävlingsbanan. Här är ett litet filmklipp på en av de bästa:

(Foton från hingstvisningarna är tagna av  Stuteri Högås) Se mer på hennes blogg.

B Cupid på hingstvisning

Det är nästan ett år sedan jag hade hingst till offentlig visning i Sverige. Det var inte första gången, men troligen sista. Mest beroende på att alla mina ponnyer numera befinner sig i Portugal.

Åh, en sån uppsyn!

Åh, en sån uppsyn!

Tillbaka till handlingen: Sju veckor efter hingstvisningen kom äntligen protollet och jag kan berätta precis hur det gick. Utan att ha varit på plats alls, utan fick förlita mej på bilder, filmer och berättelser från alla andra som var där.

Hasse hade ju haft Cupid hos sig de sista veckorna inför visningen, och förberett honom på alla tänkbara sätt. Följaktligen var han i bästa tänkbara visningsskick. Caroline var chaufför och fotograf på plats, plus att hon skickade löpande meddelanden under dagen. Marie,  som Cupid bodde hos fanns också på plats och bidrog med uppdateringar och bilder. Likaså Charlie som äger hans ”faster” B La Diva. Så trots allt kunde jag följa det hela på distans.

Tur det, för det var nervöst att följa sin telning på så långt avstånd. Allt hade ordnats med alla andra inblandade, så det var bara att dra ett djupt andetag och följa det hela online. Jag tror inte jag var mer än två meter från datorn hela helgen.

Han står i givakt, men glömmer ett bakben....

Han står i givakt, men glömmer ett bakben….

Om det går bra, så tar jag åt mej äran att ha ”tillverkat” honom, och om det inte går bra, så behöver man nåt att skylla på. Sådan är den mänskliga naturen. Nu slutade allt med att det hela gick ganska bra…. Alltså, han visades i bra skick, på bästa sätt (trots att han blev hingstig och lite gapig och stökig), han hade bästa härstamningsmeriter, och allt var väl förberett. Ändå fattades en ynka poäng från kvalitetsboken. Och ingenting att skylla på. Än idag, nästan ett år senare grämer jag mej över detta.

Han fick en sexa på ”extremiteter” med motiveringen: Gracil (han är 18.5 vilket stämmer bra med hans mankhöjd på ca 140), Ej korrekt fram (ej angivet på vilket sätt, hade underlättat om man specificerat ”felet”), Fattig i underarm och skank (d.v.s omusklad, vilket borde vara OK för en oriden och otränad treåring) och sedan spiken i kistan: Platta hovar. Då gick jag i princip i spinn hemma vid datorn. Jag är inte helt dum i huvet, jag kan ta en låg poäng med motivering. Men detta??!! Hade det varit parallellförskjuten, inåttåad, brutna benaxlar, nystande rörelser, eller något annat helt påtagligt, hade jag kunna svälja förtreten. Platta hovar!! Här är bilder på hovarna, tagna på premieringen. Ser dom ens ut som misstänkt platta??

Cupids framhovar. Bilden tagen på visningsdagen.

Cupids framhovar. Bilden tagen på visningsdagen.

Dom ser inte platta ut från sidan. Och så kan jag tillägga att ingen lyfte på hovarna för att se huruvida dom faktiskt var platta. Ingen! Han var självklart veterinärbesiktigad före visningen utan anmärkning. Och hovar (även dom som ser platta ut från sidan) kan faktiskt bara konstateras vara platta om man lyfter upp dom och ser hur dom ser ut underifrån. Platta hovar är ju något man vill undvika i aveln, för det är rätt så hög arvbarhet på hovkvalitet. Men om man ska använda det uttrycket, så borde man ha någon slags belägg. Som att lyfta på hovarna och se hur de ser ut. Han har utmärkta hovar…

Men man kan bara överklaga beslut av avelsvärderingsnämnd under specifika omständigheter. Om dom tycker att han har platta hovar, och inte jag håller med, så är det inte grund för överklagande. Så jag struntade i det. Utgår från att han inte håller den kvalitet som SWF vill ha för sin kvalitetsbok. Och tittar avundsjukt på de som klarade nålsögat. Grattis, säger jag. Utan missunnsamhet, men med en liten portion avundsjuka. Konstaterar att det finns andra hingstar som klarar nålsögat. Får gratulera dessa hingstägare till deras framgångar, och framtiden får utvisa vilka individer som var bäst i längden.

Hasse värmer upp Cupid före visningen

Hasse värmer upp Cupid före visningen

B Cupid med matte Sandra i februari 2014

B Cupid med matte Sandra i februari 2014

Jag låter visa en snygg unghingst (ja, subjektiv bedömning) som rör sig bra (också subjektivt, jag vet) och som har en härstamning som borde vara intressant för aveln. *  Men det räcker inte ända fram. Man biter i det sura äpplet. Det har man gjort förut. Någonstans vet jag ju ändå vart jag är på väg med min avel och framtidens tävlingsresultat får utvisa om jag har rätt eller fel. Förutom att jag föder upp en fin ponny, så behövs unga, duktiga ryttare med stöttande föräldrar som gör resten av jobbet. En portion tur måste till, för att man ska kunna lyckas som ponnyuppfödare. Cupid fick 9 på typ. Högre än flera andra i familjen och bekräftar att vi alla i kretsen kring honom tänkte rätt, när vi tyckte att han var flott.

Nu säger jag inte att rönnbären är sura. Jag behöver ju inte hänga upp mej på det här med kvalitetsbok. Numera kan man ju lösa licens på vilken hingst som helst (inom SWF) som klarar en enkel veterinärbesiktning. Men det har liksom inte varit min melodi. Jag vill att det ska vara fullgott, oavsett vem som bedömer.

Hursomhelst är B Cupid  numera valack (liksom sin bror) och är såld till en ung och ambitiös ryttarinna. Så hans eventuella kvalitéer som avelshingst kan vi bara spekulera i. Han har en framtid på tävlingsbanorna, och jag får åter sitta vid datorn och följa hans karriär online. Och hoppas att han lever upp till alla våras förväntningar. Kanske han aldrig var avelsmaterial, utan bara en s.k. slutprodukt. Det lär vi alltså aldrig få veta. Men jag själv tror fortfarande på att den här stammen kan producera tävlingsponnyer på hög nivå och planerar att sätta hans båda systrar i aveln. De som följer bloggen lär få veta hur det går med den saken. Just nu är det hingstval inför årets avelssäsong.Svårt och spännande. Någon som har idéer?

B Caprice

B Caprice (syster)

 

B La Diva (helsyster med B Caressa)

B La Diva (dotter till B Capriole)

 

B Capriole* Fadern är sek B welshen Wildzang’s Gloriant, som varit en duktig avelshingst: många avkommor med både exteriörmeriter och framgångar på tävlingsbanorna. Modern B Caressa är guldbelönad, placerad på ungponnychampionaten och tävlat upp till LA med goda resultat) och hennes syster B Calista vann kvalitets. Halvbrodern B Capriole är troligen en av Sveriges genom tiderna bästa ridponny (WPB) som vann alla årgångschampionaten som gångartstalang (som 3- ,4- ,5- och 6-åring) för att sedan vinna SM och bli bästa svenska (enda svenskfödda) ponny på EM, redan som sjuåring. Inte illa, om jag får säga det själv. Halvsystern B Caprice fick guld som unghäst vid två tillfällen och diplom som treåring (som ridponny). Så i min värld är det inte en slump att Cupid är fin – han kommer ur fin familj.

B Caressa RP 1119 (foto: Matilda Andersson)

B Caressa RP 1119 (foto: Matilda Andersson)

De fina bilderna på B Cupid är tagna av Caroline de Verdier.

Jakten på drömponnyn…

… är i full gång. Jag letar efter en ponny åt ett par unga men ambitiösa och små ryttarinnor. Utbudet verkar stort, men när man börjar titta på detaljerna så faller den ena efter den andra bort. Den kan vara för ung, för liten, för gammal, ha hälsoproblem, ovilja att åka trailer, för het, för lat. Listan över brister blir lång.Kopia (2) av nigella i rosorna

Ändå vet jag ju att det finns massor av ponnyer som stämmer in på tjejernas beskrivning om hur önskeponnyn ska vara. Det är egentligen inte så avancerat. Den kan vara mellan 130 – 150 cm hög, sto eller valack, väl grundutbildad i både dressyr och hoppning, vara okomplicerad att rida (d v s kunna gå i kort galopp, med böj på nacken, även om ryttaren har korta skänklar) med egen balans, bjuda framåt utan att vara het. Den ska vara snäll att hantera från marken och gullig att pyssla med. Det ska gå att rida lektioner likaväl som att träna på egen hand, utan att ponnyn utnyttjar ryttarens ringa storlek och hittar på en massa bus. En duktig läromästare, som kan lära dessa små flickor mer om ridning och ponnyer, och tillsammans ge sig ut på tävlingsbanorna.

En läromästare: Marita 6 år, lär sig hoppa på Maritza 18 år. Jag tror att hinderhöjden var hisnande 50 cm!

En läromästare: Marita 6 år, lär sig hoppa på Maritza 18 år. Jag tror att hinderhöjden var hisnande 50 cm!

När man söker i annonser på ”läromästare” så får man lätt uppfattningen att det är synonymt med ”antik”. De är mellan 18 och 25 år. Så dom kan säkert sin sak. Jag är personligen inte orolig att köpa en äldre ponny, om hälsan är bra. Men flera av dessa säljare verkar leta efter ett slags ålderdomshem till sina ponnyer. Där dom kan få gå lite promenader och pysslas med. Inte så mycket träning. Ordet ”läromästare” verkar somliga tolka som att barnet ska lära sig tålamod, för det som verkar utmärka en del s.k. ”läromästare” är att dom rör sig mycket långsamt, eller helst inte alls. Hur ska en ung ryttare lära sig hoppa banor och rida dressyrprogram på en ponny som helst bara vill äta gräs?

Eller så får jag veta att den haft fång, kvickdrag eller spatt, men att det är utläkt, eller att den är T-märkt. Då har man inte förstått att det är en tävlings- och träningskamrat jag letar efter.

När det gäller papper och dokumentation finns också utrymme för tolkningar. Och bortförklaringar. Jag tror att jag nu hört alla de vanligaste ursäkterna till varför ponnyn saknar chipmärkning, pass, mätintyg, vaccinationer, härstamning, uppfödare eller tidigare historia. Många ponnyer verkar ha kommit från yttre rymden och bara landat i ägarnas trädgård en vårmorgon. Och dessa ägare har inte insett betydelsen av ”papper”. Om en ponny inte har ”papper” så blir den billigare. Ja, undra på det. Det tar lite tid, energi och pengar att ordna en sådan liten detalj i dagsläget. För att inte nämna att den betraktas som olaglig, och får stora problem att resa över nationsgränser.

Prissättningen kan också vara väldigt varierande. Somliga vill ha mycket betalt för ett ‘framtidslöfte’ som kräver ‘rutinerad ryttare’. I mina öron låter det som en ponny, som eventuellt blir värd sina pengar efter att den utbildats, startats och visat sin talang, riden av en sådan ‘rutinerad ryttare’. Inte vad en 10-åring behöver alltså. Dyr kan också den väldigt meriterade tävlingsponnyn vara. Den som hjälpt flera unga ryttare till många rosetter, men problemet är att en 19-årig ponny kanske inte klarar att börja om så många fler gånger. Det tråkigaste är när en säljare anser att en sexsiffrig prislapp motiverar kvalitén. Inte tvärtom alltså. Som att jag borde begripa att det här är det bästa jag kan hitta bara för att den kostar mer än de andra jag kan jämföra med. Alltså behöver jag inte ställa obekväma frågor om hur lämplig den är till ändamålet, ‘papper’ eller hälsostatus. Eller tjata om en vettig film. Gärna  med en liten ryttare på ryggen, så jag ser att den fungerar som barnponny.Frida och Winston nära

Det är svårt, det där med pris. Den ena ponnyn kan helt klart vara värd ett par hundra långsjalar, medan den andra är ett fynd för 20 000. Men en ponny som har 57% i LC som rekord, eller som hoppat 50 cm med fyra fel en gång, inte behöver kosta flera månadslöner.

Jag har slängt ut krokar bland mina kontakter, läser massor av annonser och hittat mycket fina ponnyer till salu. Jo, så finns det en liten hake till: geografi. Den ena ponnyn finns i Norrland, den andra i Holland och en tredje i Blekinge. Det underlättar inte för den som letar, och vill åka och provrida.

Sen har vi avdelningen oseriösa eller okunniga säljare. Suck! Jag får mail som saknar den information jag bett om. Det kan vara små men inte oviktiga detaljer som pris, ålder eller hälsostatus. Man ber om bilder eller filmer, och får en film där man med god fantasi kan se att den suddiga fläcken i fjärran föreställer en ryttare till häst. Eller foton på en tjock ponny som betar gräs i en hage. Hur svårt kan det vara i dagens läge, att filma ett vanligt träningspass, och använda zooma-knappen, så man kan se om det är en shetland eller shire som travar i ridhuset? Om man vill sälja sin ponny till rätt person, kan man inte anstränga sig lite då, och tillhandahålla fullständig information? Det är ju viktigt både för köpare, säljare och inte minst för ponnyn, att det blir en lyckad affär.

Bästa vänner!

Bästa vänner!

Av ca 75 meddelanden jag fått i min inbox, är det färre än 10 som har bifogat film eller foton och uppgett priset. Flera har varit intressanta ändå, men det är otroligt tidskrävande. Jag försöker svara alla: ja, det är intressant, nej tack eller kan du skicka mera info. Somliga får jag fråga flera gånger om pris och foton/filmer. Då ger jag upp, och utgår från att säljaren inte är så angelägen trots allt.

Jag har ju tidigare skrivit om hur svårt det kan vara att köpa häst, och hur lätt man kan bli lurad. Men jag hade hoppats slippa skriva en uppföljare. Den  skulle i så fall kunna gå under rubriken ”Hur man definierar en ‘barnponny’ eller nåt i den stilen…

Nu behöver jag tips. Vet du en ponny som behöver en ny liten ryttare? En duktig liten tjej, som bryr sig om sin ponny, som har föräldrar som ställer upp, bra stallplats, duktig tränare flera gånger i veckan, ridkompisar och ambitionen att bli en duktig tävlingsryttare. I så fall är det bara att höra av sig. Men jag behöver fullständig information och  filmer. Min e-post: kickidressage@gmail.com

Ser verkligen fram emot att få några seriösa svar. Och den ponny som till sist blir ‘drömponnyn‘, kommer att figurera i bloggen regelbundet, så man kan följa sin gamla ponny på nya äventyr.SONY DSC

Pälsfällning och långlunch

Trots att vintern i Portugal inte innebär några minusgrader, så kom ponnyerna ner i höstas, förberedda på det värsta, med tjocka vinterpälsar. Newton fick vi klippa, för att han skulle orka jobba i den relativa värmen. Storms päls var visserligen lång, men inte så tjock så han har fått behålla pälsen. Kakan är fluffigast av de tre, men nu har hon börjat fälla. Det fullkomligt rasar av hår bara man nuddar med borsten.

IMG_0863Igår fick hon ett riktigt schampo-bad, för att bli lite vårfin. Hela duschspiltan täcktes av en heltäckningsmatta av bruna hår.

Det verkade som om hon uppskattade att få lite skönhetsvård. Sedan ett arbetspass på longerlinan. Oj, vad jag saknar Sandra nu. Tänk vad roligt för Kakan att kunna bli riden istället för att springa i cirklar så här.

IMG_0869Till lunch fick jag besök av Rebecca och Jonas, som kom för att hälsa på. Dom är också svenskar som flyttat söderöver, och vi har blivit vänner via Facebook. Hästintresset är en av de gemensamma nämnare som bygger vänskap. Ett lustigt sammanträffande är att Rebecca har ägt en helsyster till Viking! Hon hette Teza, och flyttade till Sverige för att bli avelssto. Tyvärr finns hon inte längre. Men jag fick några bilder, och visst är dom lika.

Vi åt lunch tillsammans, och som vanligt när man har mycket att prata om, så springer tiden iväg. Det är inte alls svårt att prata om hästar och hästfolk i timmar….

Omstart

Äntligen har jag börjat rida igen! Har haft lite abstinens, men inte så farligt, för jag har helt enkelt varit för trött och svag efter influensan. Men nu är det skönt att vara tillbaka i sadeln.

Prinsen verkade glad att se mej igen.

Prinsen verkade glad att se mej igen.

Det är otroligt vad man kan tappa mycket kraft efter ett par veckors sjukdom. Jag började med bara fem minuters ridning första dagen. Sen blev min prins lite busig och skuttig, och jag valde att kliva av. Lite yrsel och lågt blodtryck gjorde att jag inte kände mej ett dugg sadelfast. Några dagar senare kunde jag rida i hela 30 minuter och i lördags red jag  45 minuter  minsann. Ganska mycket skritt förvisso, men man måste ju börja någonstans.

Nya ridbyxor

Solen värmer – tröjan åkte av.

Solen och värmen har äntligen hittat hit igen, efter en lång, regnig vinter, och att kunna rida i kortärmad tröja igen var härligt.  Jag köpte nya ridbyxor på Hööks i Stockholm, och det kändes helt rätt att inviga dom i fina vårvädret.

Att besöka dressyrtävlingarna i helgen gjorde ju också att man får lite inspiration till mera träning. Nu är det bara orken som ska komma tillbaka, för ambitionen är det inget fel på.

Vi hästägare är ofta petnoga med vad hästen äter, och kommer med allehanda tillsatser och vitaminer om inte kusen verkar vara på topp. Nu gör jag likadant! Vitaminer, proteiner och energi i tillräckliga mängder för att snabbt bli pigg och stark igen. Min egen foderstat har fått en översyn. Nästa vecka ska jag lägga till ytterligare träning, för att få tillbaka några tappade muskler.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 315 andra följare

%d bloggers like this: