För väldigt många år sedan, när vi hade hingststation – på den tiden det gjordes på ”naturliga vägen” – så kom det således varje vår/sommar en massa besökande ston. Och med dem kom ju följaktligen deras ägare. Jag fick möjlighet att lära känna en mängd olika hästmänniskor. Somliga helt underbara, varav många förblivit personliga vänner genom åren. Andra kom och gick utan att lämna djupare spår. Somliga med kunskap och erfarenhet som dom delade med sig av, till min glädje. Och sedan var det den kategorin av folk, som jag aldrig glömmer, på grund av vansinniga/korkade/obegripliga/ovanliga/oväntade händelser. Den här historien handlar om personer i den sistnämnda kategorin. (Jag har fått se väldigt många och varierade metoder att just lasta en häst och slutade aldrig att förvånas.)

Vi kan kalla kvinnan Märta (för att det verkar passande), och hon kom för att hämta hem sitt sto, efter avslutat besök hos hingsten. Stoet var ett alldeles vanligt, ganska ordinärt halvblod, som Märta haft sedan den var unghäst. Under tiden hon haft den har hon lyckats lära hästen att helt sakna respekt för sin ägare och vant den vid att alltid få sin vilja fram. Efter flera års hård träning hade hon lagt planerna på en tävlingskarriär på hyllan och bestämt sig för att istället ägna sig åt avel. För det verkade nog enklare.

Allt detta märkte jag inget av under tiden stoet var hos mej. Kanske lite bortskämd och bufflig, men snäll och lätthanterlig. Varje dag sätter jag på grimman och tar ut den. Borstar, binder upp osv. All normal hantering, och det är inga konstigheter. Men nu var det alltså dags för stoet att åka hem.

Märta kommer tillsammans med make, ett par kompisar och en släkting. Alla ville ju passa på att titta på avelshingsten. Pappersarbetet klarades av och ‘Operation Lastning’ förbereddes. Steg ett var att parkera trailern alldeles intill stalldörren och hämta en hink havre. Steg två: stoet utrustas med en nyinköpt, väldigt stor och stel lädergrimma, samt fyra lika nya, jättestora och stela transportskydd. Steg tre: fyra personer irrar nervöst runt stoet på stallgången och pratar om hur komplicerat det kommer att bli att lasta.
Någonstans här anar jag att det kommer att bli problem, och frågar (vänligt) om dom vill ha hjälp. Det ville dom inte. Märtas make talar om att det dessutom är mycket bättre om dom slipper ha personer omkring sig som lägger sig i hur dom gör, och skapar stress hos hästen. Han är lite lätt aggressiv i tonen, så eftersom det är så dags på eftermiddagen, hälsar jag adjö och går in för att laga middag till min familj.

Från köksfönstret kan jag se hur projektet fortskrider. Märta står inne i släpet med grimskaftet. Hästen står utanför släpet, med en hov på lämmen och äter havre ur hinken som maken håller. De andra tre personerna irrar nervöst omkring bakom hästen (som verkar rätt obekymrad). Jag skalar ett kok potatis. Scenen på gårdsplanen är oförändrad. Jag sätter potatisen på spisen och lägger middagsmaten i en ugnsform. Fortfarande inga framsteg vid stalldörren. Jag hackar och skär lite grönsaker. Personerna ute på gårdsplanen har börjat att gå fram och tillbaka. Dom tar liksom 15 meters sats med hästen och går mot trailern. Hästen stannar 4 meter ifrån trailern och momentet upprepas. Många gånger. Under tiden har stoet dessutom lyckats sparka av sig transportskydden, trampa sönder två, och vägrar låta dem sättas på igen.
Jag samlar ihop potatisskalen och grönsaksrenset och går ut till komposten. Då har Märta kommit på att hon kan ta bättre sats om hon sitter på hästen, så hon försöker att genom att rida barbacka med enbart grimskaftet förmå stoet att gå in i släpet. 25 meters full fart mot luckan, sedan tvärnit och två munfullar havre ur hinken. 15 gånger i rad ungefär. Jag går förbi med mina sopor och undrar om dom fortfarande inte är intresserade av någon form av assistans. Det är dom verkligen inte, fräser både Märta och maken. För dom känner minsann sin häst bäst, och ingen utomstående kan förstå hur hon bäst ska lastas. Jag fattar piken och går tillbaks till mitt kök, och äter middag med min familj.

När lastningsproceduren pågått i två timmar och min gårdsplan är full av djupa märken efter rivstarter och tvärnitar har jag tröttnat. Inte vill jag ha gräsmattan mer förstörd och vill ha gästerna från gården innan kvällsskiftet i stallet. Jag ser ju att hästen inte är ängslig eller rädd. Den gör ju bara som den är lärd; att stanna vid luckan och få havre. Alternativet kan ju vara att få gå tillbaka till sin box och äta kvällsmat med dom andra hästarna. Så jag föreslår (kanske lite kaxigt) att jag kan lasta hästen åt dom. Nu är deras ton inte så aggressiv längre och både Märta och maken accepterar erbjudandet. Jag ber då att dom alla går och sätter sig i trädgården och tar en kopp kaffe och kopplar av en stund, innan deras långa resa hem. Deras vänner nappar glatt på erbjudandet, för dom hade nog tröttnat redan efter de första 20 minuterna.

Jag kopplar stoet med en hingstkedja över nosen, stoppar en morot i fickan och greppar ett dressyrspö. Sedan går vi ut till baksidan, bredvid paddockarna där stoet tillbringat de senaste dagarna. Vi tar en snabb repetitionskurs i ”stanna”, ”gå” och ”vänd”. Inget våld, ingen dramatik. Vi har ju gjort det här, ungefär, varje dag i en dryg vecka. Stoet går som en väldresserad pudel i koppel. Sedan går jag mot trailern. Märta och maken står på behörigt avstånd, som jag bett om. Och när stoet vill vika undan, rycker jag lite lätt i kedjan, bara så hon vet att jag har den. Och när hon börjar bromsa, duttar jag lätt med pisken på hennes bakdel. Duttar verkligen, det är inga rapp precis. Och hon följer mej uppför rampen med lugn blick. När tre hovar är inne i trailern fiskar jag upp moroten ur fickan och ska precis ge den till henne när Märta och maken dyker upp bakom, och stoet lyfter huvudet och sneglar bakåt. ”Lägg upp luckan” ber jag dom. Det hade varit lätt gjort, med en person på vardera sidan, kan man tycka. Men nej, istället börjar Märtas make hojta att ”vi slår minsann inte våra hästar!!”, och Märta (med lite lägre röst) inflikar att ”vi fostrar inte våra hästar med våld”. Jag kontrar med att om dom bara stänger luckan snabbt, så kan vi diskutera detta sen. Stoet är blir lite nervöst, och jag tror att hon har lust att kvickt backa ut. Märta och maken fattar det med och får slänger upp luckan. Stoet får äntligen äta sin morot, jag knyter fast grimskaftet, klappar om stoet och går ut. Jag känner mig kanske aningen mallig, för att jag lyckades lasta stoet på sju röda minuter. Och det vet vi ju redan, att högmod går före fall. För i samma ögonblick som jag kliver ut ur trailern, så möts jag av inte mindre än fem personer (vännerna och släktingen såg äntligen en chans att få åka hem och hade anslutit sig till sällskapet) som blänger ilsket på mej och säger: ”Hade vi vetat att du skulle använda dej av spö, så hade vi aldrig låtit dej ens ta i vår häst!!”

Otack är världens lön! Troligen fick jag rykte om mej att vara hästmisshandlare på köpet. Som tur var blev stoet dräktigt och behövde troligen aldrig mer åka från sitt stall. Och det blev ännu en häst för Märta att fostra helt utan respekt och disciplin. Nog för att jag tror att hennes hästar har det jättebra och blir väl omskötta. Men jag kan inte låta bli att undra vad som händer om hon nu, som nybliven uppfödare, skulle vilja åka på premieringar eller unghästvisningar. Vi höll ju inte kontakten, så det lär jag aldrig få veta.

Det finns massor av metoder att inte lyckas lasta en häst…   (klicka här för enbart humor)

Nu försöker jag inte framhålla mej själv som någon slags hästviskare som klarar att lasta vilken häst som helst. Ovanstående historia blev lyckad tack vare att jag lärt känna stoet och hade kanske en rejäl portion tur.