Alla slags tävlingar

Första dagen hemma efter semestern, och jag gav mej av för att besöka en tävlingsplats. Bara som publik såklart, men ändå så roligt att se fina ritter, vackra hästar och duktiga ryttare. Några bekanta fanns i startlistorna och självklart ville jag titta och hålla tummarna. Samtal med saknade vänner hanns med, och det är alltid lika roligt. En av mina ”blänner” (=bloggvänner) Astrid, var där, men den här gången i shorts i stället för vita ridbyxor. Hon var supporter (och hästskötare?) till sin pojkvän som visade en mycket fin ung lusitanohingst.

Medans jag har varit på semester har alla hästarna här hemma fått ta det ganska lugnt. Jag tog en liten sväng på Regente, men han kändes dessvärre inte helt fräsch. Tror att det var dags för hovslagaren. Hoppas att det var så enkelt, för jag är rejält sugen på att träna, och besöket på tävlingen minskade inte alls den känslan.

Då har våra hästar i Sverige varit mycket mera upptagna. Med ”våra” menar jag alltså dom som varit våra, men numera finns i annan ägo. Men inte desto mindre gläds jag åt deras prestationer.

Cupid, som har en tänkt karriär som dressyrponny, omväxlar träningen med lite hoppning. Han har varit ute och visat upp sig, och sköter sig väl. Här är det Mimmi som rider honom på en Pay and Jump, där han förstås skötte sig så bra, att man börjar fundera över vilka begränsningar han har. Han kan ju göra allting!

Cupid och Mimmi

Däremellan tränar Sandra honom för sin framtid på dressyrens stora arenor. Hon har haft honom hos sig i två år nu, och gjort hela grundarbetet. Det ser verkligen lovande ut!Cupid och Sandra

B La Diva visar även hon, att hoppning finns i blodet, och att en bra ponny kan göra vad ryttaren än vill. Hon hoppar med talang och entusiasm.

Diva över hinder

Och dressyrträningen har gått så bra att hon kvalificerade sig till start i Svenska Mästerskapen för unga ponnyer. Hon har ju tappat ett års träning, på grund av dräktighet, men har ändå kommit ikapp årskullen och gjorde bra ifrån sig. Vår lilla Diva har en ambitiös ryttare och en stöttande ägare, och tillsammans med sin talang och ridbarhet, kan hon komma långt.

Diva med blå rosett

 

Vår speciella älskling B Capriole deltog i Svenska Mästerskapen med sin nya ryttare. Det är fjärde ryttaren som rider honom där. Han har tidigare två guld och ett brons, så jag kan tänka mej att Emma kände rätt mycket press. Utanför medalj i år, men inte desto mindre ett mycket gott resultat. Hon har inte haft honom så länge och det får ta tid att bli helt samstämmig med en ny partner.Capriole SM 2014

Särskilt omnämndade går till Taisan, som tillsammans med Mimmi hunnit ta placeringar i LA och starta  MSV:C. Känns gott att veta att han hamnat i rätta händer och att han kan skänka lite mycket glädje som till alla tidigare ryttare. Han är en sådan gentleman!

Taisan och Mimmi(Jag har lånat bilder från Stall Pooh och Marie Wickström)

 

Tillbaka i stallet

Idag har jag varit och sniffat i mej lite hästdoft, efter två veckors frånvaro. Det har varit rätt mycket frånvaro, för innan dess var jag två veckor i USA för att besöka mina föräldrar, och nu senast var det en kort Sverigesemester. Kan nämnas att den i stort sett regnade bort. Så det kändes onekligen rätt skönt att komma hem till blå himmel och mildare temperaturer.

Caprice njuter av ledigheten.

Caprice njuter av ledigheten.

Hästarna har nog haft det gott under  Fridas och min frånvaro. Våra fuxdamer har haft semester, och Kakan likaså.

Kakan hälsade glatt. Hon får långtråkigt om hon har för lite att göra.

Kakan hälsade glatt. Hon får långtråkigt om hon har för lite att göra.

Hennes ryttarinna passade på att ta klivet upp på en storlek större, och har roat sig med att försöka göra Newton till westernhäst. Han verkar uppskatta omväxlingen. Han är en otrolig ponny, för han verkar kunna göra precis allting lika bra.

Newton goes Western

Newton goes Western

För några veckor sedan hjälpte han till att låta skolelever prova på ridning på friluftsdagar. Däremellan kan han gå både dressyr och hoppning med bravur. Han är den som imponerar mest när vi har våra regelbundna löshoppningar. Och allt gör han med glad uppsyn och spetsade öron, och verkar gilla all den uppskattning han får.

Newton är nybörjarhäst

Newton är nybörjarhäst

Diogo har tagit hand om Viking och Regente. Dom såg runda och välmående ut och verkade inte ha saknat mej ett dugg. Talento har fått rasta sig på egen hand i en paddock varje dag, och fått en liten paus i arbetet med inridning. Frida har funderat över om dessa här veckorna gör att han fått tid att lagra in sina nya kunskaper, eller helt enkelt glömt bort alltihop.

Talento under inridning

Talento under inridning

Storm var satt på vila sedan tidigare, och Amiral och William har blivit sporadiskt ridna. Dom går ute i en stor hage, så det bekymrar dom säkert inte så mycket. Jimmy är väl den som mest propsar på motion och uppmärksamhet, men han har sina ständiga medryttare som pysslar om honom.

Nu känns det som om jag behöver en semester för att återhämta mej från semestern! Men imorgon sätter jag foten i stigbygeln igen, för att se om jag minns hur man gör. Det känns som en evighet sedan jag hade ett riktigt ridpass, och jag har väl tappat varenda ridmuskel. Ser fram emot att komma in en riktig vardagslunk igen. En vardag som är förutsägbar och trygg som motvikt till alla de bekymmer som gnager mej nu.

Och om jag hinner, så tar jag en tur till en grannklubb som har dressyrtävlingar. Har några bekanta som ska starta, och en hållen tumme kan ju aldrig vara fel.

 

Inhopp som ridfröken

Jag har så smått klivit tillbaka in i rollen som ridinstruktör, efter ett uppehåll på ett par år. Jag hade nästan glömt hur inspirerande och upplyftande det kan vara. Men ibland också frustrerande och svårt. Mina elever är några flickor som får sin undervisning på engelska och mina arbetskamrater är några av skolans bussiga och duktiga hästar.

IMG_1360

 

 

Man skymtar lille William, som också får vara med en stund och vänja sig vid lektionsmiljön.
IMG_1355Det här stoet heter Quimera, lagom stor (ca 155 cm) och ser ut att vara en häst med hög andel arabiskt fullblod.

Utan att veta mycket om mina elevers bakgrund, så kan det vara svårt att hitta en bra bas. Kan dom ridbanans vägar? Har dom övat på halvhalter och övergångar? Vad kan dom om hästens fotflyttning? På svenska ridskolan ser ju de första åren ganska lika ut på olika ridskolor, och man vet på ett ungefär vad som finns i kunskapsbanken. Så egentligen var det lättare att bara hysta ut mina tänkta planer, improvisera och försöka se till att tjejerna hade roligt. Och det hade vi. Jag plockade fram några av mina gamla övningar ur hjärnförrådet, och till sist flöt allting på bra.

Det här var bara ett tillfälligt inhopp, så det återstår att se hur mycket det blir av den här varan i framtiden.

Jag noterar förstås likheter och skillnader mellan svensk och portugisisk ridskola och hoppas kunna plocka till mej det bästa av båda världarna. En fördel med nybörjarundervisningen här, är att man oftast börjar lära sig sitta på hästen med voltigegjord och en instruktör som har hästen på lina. Man väljer en häst som har bekväma gångarter, och gärna lite långsam, och som är lydig för linförarens kommando. De unga ryttarna får mycket träning i följsam sits och balans. Så när det är dags att rida på egen hand, med sadel och träns, så sitter ryttarna redan med större säkerhet och behöver inte använda tyglarna som stöd. Först då börjar man lära sig mer om inverkan. Det går fortare på det här sättet, jämfört med att vara många på en grupplektion, alla med varsin ledare som springer med. Det är mer personalkrävande, möjligen. Men å andra sidan blir 20 minuters träning på lina mer givande än 45-50 minuter längs fyrkanten, om man är helt grön.

 

Rapport på distans

Nu är jag bortrest. Befinner mej väldigt långt från ljudet av hovslag och lukten av hästar. Min far har blivit sjuk, så jag har åkt till USA för att vara med mina föräldrar en tid. Under tiden har Frida huvudansvaret för hela dussinet, tillsammans med Diogo. Hästarna kunde inte vara i bättre händer, så jag är inte det minsta bekymrad. Men visst saknar jag dom. Både två- och fyrbenta. Häromdagen lade Frida upp lite bilder på Facebook tillsammans med följande text:

”Åkte till stallet med mungiporna ner, åkte hem med dom upp. Började longera i den runda paddocken där Viking bjöd på så mycket bockningar och rivstarter han fick plats med. Så tog ner honom till ridhuset så han fick busa lös. När han busat klart så skrittar han fram till mig med spetsade öron så vi kunde skritta av. Han bara följde efter mig medans jag traskade runt. När vi bytte varv så jag hamnade på yttersidan så kom han före, men inga problem, han stannar och väntar in mig”

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är så underbart att se Viking på så gott humör. Han har ett så stort och varmt hjärta och är så lätt att tycka om. Och tydligen har han nästlat sig in i Fridas hjärta, på samma sätt som han gjort med alla som lärt känna honom. Han ger allt för sina människor. Han visar alltid uppskattning, tvekar aldrig, är positiv, även när livet är jobbigt, som det ju varit för honom de senaste månaderna.

Men alla de här bilderna ger mej samma leende, som varje gång jag sitter på hans rygg. Vilken tur att vi har datorer och internetkommunikationer, så Frida kan dela såna här stunder med mej, när jag är så långt ifrån. Tack!

(bilderna har Olof tagit, och jag har lånat allihop utan lov)

Viking är äntligen igång

Han har haft maximal otur. Ett relativt sett enkelt ingrepp, som kastration, kan ge komplikationer. I det här fallet något ingen kunde förutse. Veterinären sa till mej, vid sitt senaste besök, att om han ens vetat, eller hört talas om en liknande komplikation, så hade han kunnat varna mej, att det fanns en risk. Men detta var både för honom och hans kollegor något helt nytt.

Vad som hände var att en infektion satte sig i ljumskens lymfkörtlar och växte till en stor hård knöl. Viking hade ont, hade svårt att röra sig och var ordentligt halt på vänster bak. Massor av antibiotika, smärtstillande och antiinflammatorisk medicin hade ingen större effekt. Efter en tid sprack bulan av sig själv, och ut kom mängder av äckel. Veterinären kom och tittade till honom igen, gjorde rent och konstaterade att detta trots allt var det bästa som kunnat hända. Nu kunde äntligen såret dränera sig, allt sekret komma ut, och en riktig läkningsprocess påbörjas.

IMG_1341

Så här såg det ut efter att det spruckit. Bulan var stor och hård, som två stora knytnävar, och på ett dygn var den inte större än en golfboll.

IMG_1194

Och det bästa var, att nu kunde Viking äntligen röra sig obehindrat, utan smärta. Han var så glad att han skuttade och busade när jag skulle longera honom. Det var härligt att se honom så glad igen. Och det innebar också att vi kunde börja rida honom igen. Det blir roligare och mer omväxlande träning, än detta ständiga trampande på longervolten.
IMG_1193Under helgen som gick, var Rebecca på besök, och hon tog ut och rastade honom lite. Jag lånar hennes bilder för att visa en nöjd och glad häst som fått livsgnistan tillbaka. Han har visserligen tappat både i vikt och kondition efter den här långa pärsen, men nu kan vi se fram emot att han kan komma i form igen.

Viking and Rebecca4

Han är fortfarande litegrand svullen i skapet, och det kanske tar lite extra tid innan det är borta, men såren läker och det är ingen inflammation. Det viktigaste är ju att han mår bra, känner sig glad, inte har ont och får aptiten tillbaka. Han har alltid varit en så glad och positiv häst, med en attityd som man verkligen bara älskar. Det har varit sorgligt att se honom vända bort huvudet när man kommer till hans box, för han vill inte bli sprutad, petad, klämd på. Nu är han som vanligt igen, och sätter huvudet över boxdörren när man kommer, för att få en klapp eller en godbit.

 

Damsadel

Regente har varit i farten och visat upp sig på den stora Lusitano festivalen, som äger rum nu i helgen på Quinta da Marinha, Cascais. Han har varit med på liknande uppvisningar tidigare, och har inget emot att bli riden i damsadel.

Regente och Teresa på uppvisning i Lissabon.

Regente och Teresa på uppvisning i Lissabon.

En av instruktörerna på vår anläggning, Teresa, är en hängiven damsadel-entusiast, men får tyvärr inte så många tillfällen att träna. Men inför den här uppvisningen hade hon fått en ny (läs bekvämare) sadel, och lånade min häst. Trots bara några få träningstillfällen så blev det en fin uppvisning, tillsammans med några fler amazoner.

Tidigare i veckan kom en bekant, Patricia, och hälsade på precis när Teresa skulle träna. Patricia är en ryttare från Tyskland, som har en lusitano och är duktig på damsadelridning. Hon ryckte in med lite hjälp och instruktioner, vilket Teresa uppskattade.

IMG_1379Att rida skolor och förvänd galopp i damsadel är inte helt enkelt, även om man har en välutbildad häst. Man behöver träna mycket för att hästen ska känna igen hjälperna från spöet. Häst och ryttare måste utveckla sin kommunikation, och som ryttare måste man komma på hur vikthjälperna är annorlunda.

IMG_1378

Jag tycker det verkar jättespännande, och vill gärna lära mej detta så småningom.

IMG_1376

 

Patricia visade sig vara en duktig instruktör, och Teresa tog glatt åt sig alla små tips och råd.

På lördagen deltog Regente och Teresa i en tävling, där deltagarna red i damsadel. Svårighetsgraden var motsvarande MSV:C, med både öppna på medellinjen, diagonalslutor och förvänd galopp. Att Regente blev otroligt spänd och upprymd gjorde inte saken lättare för Teresa. Han erbjöd sig att göra både passage, piaff och spansk skritt, i rena upphetsningen. Poängmässigt blev det kanske ingen fullträff, men jag tyckte nog att det var rätt tjusigt i alla fall. Och imponerad av Teresas sätt att lotsa sin överenergiske och laddade springare runt ett ganska svårt program.

 

Regente damsadel QdMDom fick en väldigt fin prisrosett som tack för insatsen. Den hänger på hedersplats numera.

IMG_1398

I en av montrarna på festivalen hade en hästkonstnär ställt ut sina alster. Vackra målningar med lusitanos och tjurar. Både på duk och på keramik. Medans jag strosade förbli och slötittade, så var det plötsligt en målning som fångade mitt öga. Det var ju min häst!! Hon hade målat bilden efter ett fotografi hon hittat från Lusitanofestivalen i Lissabon för tre år sedan. Då reds Regente av sin tidigare ryttare Joana. Trots att bilden inte hade någon text, så hade jag inga problem att känna igen honom.IMG_1399

 

Nya beridaren på jobbet

Många vänner till både Beridaren och mej, undrar så klart hur det går.  Att jag inte uppdaterat bloggen är ju en ledtråd… Det är liksom full rulle på alla plan. Inte nog med att Beridaren själv måste gradvis bekanta sig med sina arbetskamrater (både två och fyrbenta), hon måste också ordna sitt nya liv, för sig och fästmannen,  i ett nytt land. Det innebär tusentals detaljer som berör boende, mat, transport, kommunikationer, språk, geografi osv…. Det är inte en enkel uppgift som man löser på en eftermiddag. Inte ens om man flyttar inom landet.

Inflyttning!

Inflyttning! Flyttlasset anländer.

Vad gäller hästarna, har Frida fått bekanta sig med sina adepter, en eller ett par i taget. Ett par är trevliga och enkla att förstå sig på, och andra lite mer av en utmaning. Som vanligt har man ju som ryttare och tränare sina bättre eller sämre dagar. Ena dagen går den ena hästen som på räls och den andra visar sig vara lite lurigare. Nästa dag kan det vara tvärtom. Man måste vara kreativ och flexibel. Som tur är, så har Frida alla de egenskaper man behöver för att jobba med hästar.  När tålamodet tryter, så går det aldrig ut över hästen, utan jag får höra om frustrationen i bilen på väg hem, och vi försöker göra nya planer för de kommande dagarna.

Uteritt med Newton i de vackra omgivningarna.

Uteritt med Newton i de vackra omgivningarna.

Och när man flyttar till ett nytt ställe, antingen det är en ny klubb, nytt stall eller en helt ny plats, så måste man lära känna alla människor som fyller olika platser i ens vardag. Här har vi Michele och Sandra som driver anläggningen vi är på, och instruktörerna Pedro och Teresa, och flera olika beridare. Sen är det Oscar, Eddie och Ruben som sköter stall och hästar. Inte minst har vi Marisa på kontoret, är som spindeln i nätet, som håller reda på precis alla detaljer. Alla ungdomar som hjälper till (både med verksamheten och ridningen) som Brenda, Pacheca, Bernardo, Sofia och många fler. Det är hovslagare, veterinärer, equiterapeuter och lektionsryttare. Vi får heller inte glömma alla hundar som finns på plats dagligen, som möjligen ser likadana ut, men är helt olika, och sedan alla privatryttare som är där varje dag och rider sina egna hästar.

Vakthunden Caetano, och hans flickvän Akleja

Vakthunden Caetano, och hans flickvän Akleja

Det är många, många nya namn att lägga på minnet. Och jag är ju själv rätt ny på stället, och är således inte alltid till någon större hjälp. Det finns folk som vi hälsar på dagligen, som jag ännu inte lärt mej namnet på, fastän jag känner igen deras häst. (Yrkesskada?)

Ridlektion!

Ridlektion!

Så under tiden, som Frida och Olof försöker hitta rätt i sina yrkesroller, håller dom på att flytta in i sitt lilla hus. Undra på att dom är trötta när kvällen kommer. Huset håller i alla fall på att förvandlas från en tom lägenhet, till ett hem. Vi behöver göra en utflykt till Ikea, innan allt är klart. Men läget är perfekt, hyran rimlig, och förutsättningarna för en trivsam vardag finns.

Men redan har Frida hunnit prova på att ha ridlektion (friluftsdag för ett gäng ungdomar från en internationell skola), tvåtimmars långritt i de vackra omgivningarna, trassla ut hästsvansar, och träna små bångstyriga ponnyer. Vardagen är i alla fall rätt omväxlande, och vädret är behagligt. Det är verkligen rätt årstid att flytta hit. Återstår att se hur tonerna går om ett halvår eller så….

Nytillskott i verksamheten

Det brukar alltid vara mycket i görningen, men på sista tiden har det varit lite extra mycket på gång.

För det första så har jag anställt en ponnyberidare, som ska träna, utbilda och utveckla alla ponnyerna. Det är ont om personer här, som har kunskapen och storleken att träna sportponnyer, men jag har lyckats locka hit den bästa jag vet: yngsta dottern Frida.

Min egen beridare!

Min egen beridare!

Hon kom ner, tillsammans med sin fästman och några resväskor, i söndags, för att hjälpa mej med hela mitt stora ponnyprojekt. Bättre hjälp kan jag inte få. Vi pratar för det första samma språk, alltså både på svenska, och att vi delar samma syn på hur man bäst rider och tränar en ponny. Jag ringaktar inte den hjälp jag fått av duktiga ungdomar på klubben, och jag kommer att fortsätta uppskatta deras hjälp och engagemang, men Frida och jag har ju jobbat tillsammans med hästar förr, så kommunikationen är på den nivån, att många ord helt enkelt är överflödiga.

Erfarenhet från ungponny-championaten (här med Corinne e. Cippyn Red Crusader)

Erfarenhet från ungponny-championaten (här med Corinne e. Cippyn Red Crusader)

Det är en vecka som innebär lite mjukstart, för vi har långväga gäster på besök och jag måste hinna umgås också. Sen har vi letat lägenhet och tittat på praktiska lösningar kring boende, transport, internet, telefon och allt annat som ska till när man flyttar till ett annat land.

Varje morgon börjar i stallet (som vanligt). Frida får rida en eller två hästar, och gradvis prova sig igenom sortimentet. Samtidigt måste hon lära känna alla ansikten på anläggningen, och gradvis börja lära sig språket. Det kan nog kännas överväldigande. Hennes mjukstart på en vecka är vad jag hade flera månader på mej att göra.

Vi jobbar bra ihop - bilden är från när vi tävlade tillsammans i Jonstakas lag.

Vi jobbar bra ihop – bilden är från när vi tävlade tillsammans i Jonstakas lag (Med våra lagkamrater Anne och Carina).

Om vädret medger, vill vi hinna med att bada, gå på upptäcktsfärder, och umgås med familjen. På eftermiddagen måste jag tillbaka till hästarna igen, för att motionera framför allt Viking, som fortfarande är konvalescent, och ibland ytterligare någon som inte hunnits  med tidigare under dagen.

Den här veckan är min syster Cecilia med familj på besök, från Arizona. Min systerdotter Annika har nog ärvt anlagen för häst. Hon har ridit litegrand tidigare, men aldrig tillbringat en massa tid i stallet. Hon var med Frida och mej i stallet en lång morgon, från 9 till 13, utan uppehåll. Hon fick hänga på, för vi hade mycket att göra, och till sist fick hon rida ynka 10 minuter på lilla Kakan. Vi använde henne som springsjas och hjälpreda: ”hämta ett grimskaft, häng tillbaka tränset, ge mej en långpiska” utan särskild hänsyn till hennes bristande erfarenhet. Av detta blir de flesta ungar avskräckta, men inte Annika. När vi kom hem, så förvissade hon sig genast om möjligheten att få följa med igen nästa morgon. Medans alla andra tar tillfället i akt att ta sovm0rgon, kommer hon, pigg och glad, beredd på ytterligare en förmiddag på stallbacken. Det är så det börjar…. Jag har varnat min syster för att detta är en dyr och tidskrävande hobby, men å andra sidan, man har roligt och det är otroligt givande.

Systerdotter och dotter med ponny

Systerdotter och dotter med ponny

De senaste dagarna har jag kunnat spara lite tid, genom att inte rida Regente. Han har ridits i damsadel av Teresa (en av instruktörerna) som tränar inför en damsadeluppvisning för ridsportförbundet i morgon. Tyvärr kommer jag inte att kunna vara på plats, men är övertygad om att både häst och ryttare kan göra en riktigt bra insats. Portugisiska ridsportförbundet har också diskussioner på gång om att ändra i reglementet, så att man kan tävla i dressyr i damsadel, på lika villkor. Och den här uppvisningen syftar till att visa på hur man kan integrera damsadelridningen. Jag önskar dom lycka till, och hoppas kunna dela med mej både av bilder, och resultatet av diskussionerna längre fram.

(Jag har lånat flera av de fina bilderna av Team Fix)

Blogg-vänner

Finns det nåt ord för att beskriva folk man lärt känna via bloggandet? ”Blänner”, ”Blogiends”, ”Frognds”….  Det finns säkert, fast jag inte lärt mej det än.

Puss på dej, Isabella, säger Jimmy

Puss på dej, Isabella, säger Jimmy

Idag fick jag fin-främmat. Det var Isabella från Ryttarlivet som kom på besök. Vi har lärt känna varandra via varandras bloggar. Det var verkligen  superkul att få träffas IRL. Det är en tjej som är ung, smart, söt, entusiastisk, positiv, kreativ, nyfiken och mycket mer. En sån där person som direkt tillför positiv energi. Och det känns som om man känt varandra ett bra tag, trots att vi vet väldigt lite om varandra som personer, har vi ju ändå haft lite insyn i varandras liv via bloggandet. Det tycker jag är en så spännande upplevelse.

Det var andra gången jag upplevde detta. För jag har ju träffat Astrid från Hippsons Portugal-blogg på besök också. Och så måste jag ju nämna Sandra och Rebecca med, som också bloggar, även om det inte var den vägen vi lärde känna varandra.

Jag mötte upp Isabella på stationen i Cascais i morse, och vilken otur hon hade. Vädret har varit strålande i flera veckor (bikini och shorts) men det vände just igår till svalare, blåsigt och REGN!  Hon påstod själv att det var hon som förde det med sig, för hon har visst lyckats pricka lågtrycken både i Prag, New York och Madrid…..  Och just influgen från varma, soliga Stockholm, så kändes det ju kanske lite surt när jag välkomnade henne med ”Välkommen till soliga Portugal”!!

Men svenska hästtjejer är ju av segt virke, så inte ställer man in en ridtur på grund av såna bagateller. Vi åkte upp till stallet, och Diogo hjälpte Isabella att sadla ut vår pålitlige springare Jimmy. Han är imponerande stor, men vänlig och bekväm att rida.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är möjligt att Isabella till en början kände sig lite liten, uppflugen högt där uppe på Jimmys rygg, men efterhand blev känslan bättre. ”Ner med hälarna, axlarna tillbaka, håll honom på spåret….” Diogo är en bra tränare, som direkt hittar det som är viktigast att fokusera på. Men Jimmy kan vara en filur som räknar ut när hans ryttare inte kommer att vara alltför sträng. Inte så att han ställer till det, men går lite felställd ibland, och genar i hörnen. Det finns ju så mycket annat spännande att titta på.

En privatlektion tillför ju så mycket mer än de grupplektioner om 12 ryttare hon är van vid hemifrån, så det var nog mycket att ta in på en gång. Lite tur med vädergudarna gjorde att jackan åkte av i halvtid. Jag tror att det blev en minnesvärd lektion. Annorlunda på alla vis mot de ridlektioner hon haft hittills. Jag dömer inte, men konstaterar att det är skillnad. Som nybliven ryttare är det ibland så nödvändigt att få instruktörens odelade uppmärksamhet en stund. Sen kan det vara andra fördelar med grupplektioner. Och bäst är väl om man kan få plocka russinen ur kakan, och göra båda delar.

Lite senare åkte vi till restaurangen på ridklubben Quinta da Marinha, som serverade en härlig lunch. Peter kom och gjorde oss sällskap. Vädret blev till sist såpass behagligt att vi njöt av att sitta utomhus.

Eftermiddagen tillbringades vid poolen (inte badväder dock) och senare tillbaka till stallet för att rasta Amiral, som blev av med sitt blåa bandage idag. Såret behöver luftas, men eftersom hagarna var rätt blöta efter regnandet, får han tillbringa ytterligare någon dag på box. Amiral och Isabella fattade omedelbart tycke för varandra, och han var den mest kelsjuka ponny man kan tänka sig. Dagens charmigaste blev kanske ändå den svarta lusitanohingst, som bor granne med Jimmy. Isabella fick gott om tid att bekanta sig med fler av stallets invånare medan jag hjälpte veterinären att ge Viking en uppföljande behandling med ozoniserat vatten. Intressant, och om man är nyfiken finns mer att läsa HÄR.

Till sist var vår häftiga dag till ända, och jag skjutsade Isabella tillbaka till stationen och hoppas att hon snart kommer tillbaka.

Nästa bloggare som dyker upp här är Ponnyflickan. Men det är en helt annan historia.

 

 

Kapten Blåben

Amiral är satt på boxvila. Ingenting allvarligt, men han behöver stå på box i en vecka. Istället för att bo ute i hagen tillsammans med Newton, som dom gjort tidigare. Under tiden får Kakan vara sällskap till Newton. Ett arrangemang som dessa båda parter verkar vara helt nöjda med.

Sörbys Amiral

Sörbys Amiral

Den här historien började med ett enkelt misstag och en överambitiös hovslagare. Amiral hade blivit avskodd och verkad förra veckan. Tanken var att han skulle kunna klara att gå barfota, för underlaget är mjukt och han ser ut att ha mycket bra hovkvalitet. Hovslagaren gjorde ett bra jobb, och sparade lite extra slityta, för att han inte ska bli ömfotad. När han lämnade in sin lista över dagens arbete, hade jag gått hem, och han hade glömt vad hästen hette, så Amiral kom med på listan under beteckningen ”Kicki’s pony”.

Tre dagar senare kommer en annan hovslagare. Han gör i normala fall inga barfotaverkningar, utan bara skoningar, men eftersom Amirals namn  fortfarande stod med på listan över hästar som skulle göras, hamnade Amiral i skospiltan, på morgonen redan innan jag kommit till stallet. Och instället för att konstatera att han såg ganska nyverkad ut och ställa frågan om den här hästen verkligen behövde göras, så tar han och gör en ordentlig verkning. Så ordentligt att Amiral knappt kan gå!

Hans hovar såg ut som på såna där skrämselbilder om ‘anti-barfotaverkning’. Bärranden var borta. Sulan var rundad och mjuk som en innetoffla. Plus att han raspat av hela glasyrlagret runt om. Enligt uppgift för att det ska bli fint, och synas att arbetet är ordentligt gjort. Suck! Den stackars ponnyn kunde knappt gå. Det var pyttesmå steg och hela hans kroppsspråk sa ”ajajajaj!!”

Jag blev såklart inte särskilt glad, och var ganska upprörd över smedens bristande kompetens. Han erbjöd sig raskt att slå på ett par skor (gratis) och bad om ursäkt. Men, nej tack : Aldrig i livet att han får gå i närheten av mina ponnyer igen!

Problemet kanske inte ens hade uppstått, om det inte dessutom var för det faktum att den förste hovslagaren blivit sparkad i ansiktet av en häst (krossad käke), och blivit tvungen att inkalla kollegan för att göra klart sitt uppdrag. Han var nämligen så illa skadad att han inte kunde prata, och därför inte kunnat göra sig ordentligt förstådd per telefon. Stackaren! Så det var kanske en rad oturliga händelser som ledde till den här tabben.

Tur i oturen, för Amiral visade ingen värme eller puls i hovarna. Bara väldigt ömfotad, så vi bestämde att han får stå inne på heltid och äta lite smärtstillande och antiinflammatorisk medicin några dagar.

Dessutom hade han fått en spark på ena skenan bak. Kanske hade han förtjänat den, för han jagat bort lille William från maten. De andra valackerna hade alla märken av Williams små bakhovar, bara för att dom nyper honom i rumpan vid höhäckarna. Nu har jag ju flyttat William till mer godmodiga hagkamrater, så han behöver inte freda sig vid matdags.

Amirals skada var inte djup, han var inte halt, och jag var inte speciellt bekymrad. Men när jag ändå hade veterinären på plats för att titta till Viking, så passade jag på att visa upp Amiralens både framfötter och skenben. Vad gällde framhovarna, så tyckte han att vi gjort rätt, och om han behövde arbeta, så kunde vi sätta på såna där barfota-galoscher om han fortfarande var öm.

Bandagebyte, efter fem dagar med honungskompressen

Bandagebyte, efter fem dagar med honungskompressen

Bakbenets sår gjordes noggrant rent, och bandagerades med en medicinsk honungskompress, bomull och ytterst en klarblå Vet-wrap. Därav hans nya namn ”Kapten Blåben”. Amiralen har blivit degraderad till Kapten, bara för jag fick en gammal låt i huvudet när jag såg honom gå omkring med sitt blåa bandage. (Martin Ljung – Svarta Malin. Som förvisso inte alls innehåller någon ‘Kapten Blåben’, men många andra luriga kaptener)

Nu undrar man kanske vad en sådan här hovslagare har på en bra ridanläggning att göra? Det låter som en paradox, men han skor bra, och på de hästar som är barfota bak och skodda fram, verkar han bakhovarna normalt. Men tydligen var han känd för att inte kunna verka en barfota framhov. Jag lär av mina misstag. Det lär inte upprepas. Och som väl är, verkar Amiralen vara vid gott mod.

Redan en vecka senare rör han sig obehindrat inne i manegen, där underlaget är blandat med gummiflis och mjukt. Så nu är han tillbaka i arbete. Med sitt blåa ben.

IMG_1238

 

PS. Tyvärr tror jag att ingen som är yngre än jag, har vett på att uppskatta Martin Ljungs sång, eller ens vet vem det är…. ;)

Viking på kliniken

Det är ju ett tag sedan både Jimmy och Viking fick bli valacker. Något som är mera ovanligt att man gör på vuxna hästar i det här landet. Jag har ju tidigare berättat om hur och varför, och nu tänkte jag berätta hur det gick sen.

Jimmy tog sig igenom konvalescensen med flaggan i topp. Ungefär en vecka efter ingreppet var han svullen i skapet, men inte så mycket att man behövde vara orolig. Det är ju normalt med viss svullnad och vätskeansamling. Han blev motionerad och spolad med kallvatten, och några dagar senare var läkningsprocessen klar, och vi kunde börja rida honom igen. I samma veva flyttade vi stall, och det var förstås viss upphetsning över nya miljön, alla nya hästar, och allt spännande att titta på, men ingen överdriven ”hingstighet”. Allt väl.IMG_1072

För Vikings del, så blev det raka motsatsen. Han svullnade också upp, fast mycket mer, och på ett annorlunda sätt. En vecka efter kastrationen fick veterinären komma tillbaka för att titta till honom. Problemet var att snitten ville läka utifrån, och svullnaden gjorde att såren inte kunde dränera sig, så vätskeansamlingen blev bara större. Veterinären rensade upp hålen,  och det blev bättre. Men bara lite bättre. Några dagar senare, mötte jag veterinären på stallbacken, och bad honom kolla igen, och det var samma sak. Han visade hur man kunde sticka in ett finger och rensa hålen, så det kan droppa, och vätskan kommer ut.

Spola rent med kallvatten flera gånger om dagen

Spola rent med kallvatten flera gånger om dagen

Under tiden turades jag och Diogo åt att ta ut och longera Viking tre gånger om dagen, och spola rejält med kallvatten. Det kunde vara lite bättre ena dagen, för att sedan bli mera svullet igen. Till sist var det så svullet och ömt att han visade rejäl hälta vid longering. Dags att ringa till veterinären igen.

Den här gången ordinerades ett helt batteri med mediciner. Antibiotika, smärtstillande, antiimflammatoriskt och något mer. Två injektioner intravenöst och två intramuskulärt, morgon och kväll i en vecka. Dag 2 syntes en markant skillnad, och jag vågade åter hoppas att vi ordnat en lösning.IMG_1075

Viking är den snällaste och mest tålmodiga individ man kan tänka sig. Men till sist fick han nog. Han var en ledsen häst och hade ont. Och varje gång man öppnade boxdörren gick han undan. Han ville inte bli stucken mer. Han riktigt kröp ihop och spände sig så venerna försvann och musklerna blev så hårda att injektionsnålen studsade mot skinnet. I takt med att han blev mer svårstucken, fick vi bli mer kreativa, och hitta nya ställen att sticka i. Förutom halsen, blev det låren, korsmuskeln, bringan.

När jag tog fram kapsonen för att ta ut och rasta honom, så gick han motvilligt ur boxen. Han som annars är så glad och positiv. Nu var han en slagen hjälte. Och till sist nekade han att gå in i duschspiltan. Han hade fått nog. Och jag hade fått nog. Jag kan inte hålla på så här med min fina häst, vecka efter vecka. Under tiden har han periodvis haft riktigt ont, blivit stucken, petad och klämd överallt, och gått ner i vikt. Jag hade fått rådet att ha tålamod. Det kan ta tid med äldre hästar. Bara duscha  och motionera honom, så blir det snart bra. Men mitt tålamod var slut. Det har gått fem veckor, och jag kan inte utsätta Viking för detta längre. Fortfarande ville inte svullnaden gå tillbaka till acceptabla proportioner, och han var märkbart smärtpåverkad så snart den smärtstillande medicinen tog slut. Det var helt enkelt plågsamt att se honom och naturligtvis ett stort lidande för min stackars häst.

Jag bad en annan veterinär att titta på honom, för att få en andra åsikt. Och den här veterinären hade en annan inställning. Efter noggrann undersökning konstaterades att han fått inkapslade inflammationshärdar och mycket skadad vävnad runt omkring. Hans råd var att snarast lösa detta med ett kirurgiskt ingrepp. Och tid bokades för operation på klinik.

Klinikens stall

Klinikens stall

På söndagen kördes Viking till kliniken, utanför Santarem, för att förberedas för operation på måndagen. Veterinären ringde och berättade efter operationen. Och det var ingen vacker historia. Jag fick också se bilder, på allt som plockades ut. Det var ingen munter syn. Men resultatet såg mycket bra ut. Jag fick dagliga rapporter och foton varje dag, och läkningen gick över förväntan.

Viking i sin sjukbox

Viking i sin sjukbox

Till sist fick jag hämta hem honom igen. På fredagen körde en väninna och jag upp för att hämta honom. Jag möttes av en vit och nybadad häst inne på stallplan, som såg gladare ut än förra gången jag såg honom. Men så liten och tunn! Han har tappat både hull och muskler under den här perioden och det kommer att bli en lång väg tillbaka till full tävlingskondition.

Klar för hemgång

Klar för hemgång

Viking hade fått vara ute och beta frodigt grönt gräs varje dag, och var inte särskilt intresserad av att bli lastad. Veterinären och min väninna Sarah, fick närapå lyfta in honom, ben för ben.

Viking har det skönt på klinikens frodiga beten.

Viking har det skönt på klinikens frodiga beten.

När vi till slut var hemma igen, kände jag igen min riktige Viking. Han klev av trailern med högburet huvud och ropade högljutt till sina stallkamrater. Och när jag senare samma kväll tog ut honom en stund på longeringslinan, var han glad och busig. Han kastade med huvudet och skuttade lekfullt. Så härligt att se! Sådan har jag inte sett honom på flera veckor.

Nu håller jag tummarna för att den fortsatta läkningen går som planerat, så  han får känna sig frisk och stark igen.

 

 

Storm på tävling

I dubbel bemärkelse! För det var riktigt blåsigt i helgen, och då kan det ju bli spännande värre, för unga hästar och nervösa unga ryttare.

Min ridklubb hade ett tiotal ponnyer till start i ponnydressyrcupen för barn upp till 14 år. Lördagens tävling lockade rekordstort antal starter. Det var över 60 ekipage till start i de tre ponnyklasserna. Utvecklingen går framåt med stormsteg!Storm at Beloura 6

Storms ryttare Bernardo, är överårig, så han deltog utom tävlan, och red programmet P1 utomhus på 20×40 bana. Av olika skäl blev framridningen lite kort, och på grund av vinden lite spänt. En traktor med upplyft skopa, som skulle harva den andra banan, fick Storm att tveka, men fortfarande tycker jag att hans uppvisning gjorde honom heder. Trots allt är han bara fem år, och detta var hans andra tävling, och första gången på bortaplan. Han fick dryga 65%, med bl a 8 på fria skritten och 9 på presentationen. Bara att gratulera, den här ponnyn har visat att han har potential.

På söndagen var det inga ponnyklasser, så Bernardo och Storm deltog bland ridhästarna. Det var samma program, men inomhus på 20×60-bana. Nu hade Storm haft ett dygn på sig att vänja sig vid miljön, och trots att han tvekade när han skulle gå in i ridhuset, så gick resten väldigt stadigt. Resultatet blev någon poäng lägre (över 64%), kanske för att han bedöms lite ”snällare” bland ponnyerna. Men fortfarande ett lysande resultat. Han blev trea i klassen, enbart slagen av två mycket flashiga unga varmblod, ridna av proffsryttare. Det kallar jag smakstart!Storm at Beloura 3

Efter ritten ville en bekant att vi skulle mäta honom, för det finns eventuellt en intresserad spekulant. Javisst, sa jag, vi tar honom till stallet, sadlar av, och låter honom varva ner. Men nejdå, det fanns det inte tid för, så han mättes på grusplanen utanför ridhuset, i värsta blåsten, och sadeln precis avplockad. Det tog mindre än en minut och stickan visade då 149 cm. Med skor, i vindbyar, på grus, med hästar runtomkring och högtalarmusik. Alltså behöver vi aldrig ha några tvivel om att han ska klara en riktig FEI-mätning.

Bussiga ponnyn fick sedan en välförtjänt måltid i sin gästbox, knopparna utplockade och täcket på. Han uppförde sig som den mest världsvana av tävlingshästar.

Diogo och Bernardo utanför Storms box

Diogo och Bernardo utanför Storms box

Den unge ryttaren, som inte har många dressyrstarter innanför västen, var stolt och glad, och hans självförtroende fick nog en liten kick av att göra så bra ifrån sig. En av proffsryttarna hade sagt till honom på framridningen att han hade en fin ponny, och att han gärna kunde byta till sig Storms skritt. Vilken komplimang!

Stor skritt!

Stor skritt!

För den som vill se båda ritterna, så finns det film: (varning, det är jag som filmat, så det är inte så stadigt)

Lördagen:

Söndagen:

Resultaten finns HÄR>>>>

Idag är ingen vanlig dag -

För det är Dinellis födelsedag!

Hennes uppfödare skickade mej ett litet meddelande tidigare idag, att det var hennes födelsedag. Det borde ha funnits en riktig morotstårta på plats, men jag får kompensera med några mumsiga äpplen i morgon.

Ett skojigt sammanträffande var att jag idag läste bloggen från Team Fix, om den fina ponnyn som vann treårstestet med rekordhöga poäng. Det var ett vackert svart sto: Joelsbo Divine, som är mycket närbesläktad med min Dinelli. Samma mödernelinje (Divines mor är Dinellis mormor) och närbesläktat fäderne (Divines farfar är Dinellis morfar). Detta är en blodslinje som gett många väldigt fina ponnyer, med bra gång, bra hoppförmåga och inte minst en god ridbarhet. Känsliga och vakna, men sunda. Blir spännande att följa denna ponny i framtiden. Henns poängrad var den imponerande: 9-10-7-9-10-10 och 9-10 på löshoppning. Det är bara att gratulera!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dinelli har själv haft en bra start i karriären, med diplom och höga poäng med i bagaget.På sitt treårstest hade hon 9-9-7-8-8-8=47p. Dessutom fick hon diplom på treårspremieringen och hela 43 p på utställning.

Här i Portugal har hon hunnit vara med på en dressyr-tävling hittills. Lite tidigt i schemat möjligen, för hon och ryttaren hade inte många träningstillfällen före första starten. Men det var på hemmaplan och lite spännande att prova hur hon fungerar i tävlingsmiljön.

Dinelli på tävlingsbanan

Dinelli på tävlingsbanan

Hon skötte sig utmärkt, och möjligen, om man ska leta fel, så red den unge ryttaren kanske lite för försiktigt. Men det är ju så man gör när man rider en främmande häst i unghästklass. Dinelli visade prov på sitt fina lynne, för hon uppförde sig mycket bra.  Det kommer helt klart att bli fler tävlingar i framtiden, för hon är verkligen mycket lovande, och en otroligt trevlig häst att arbeta med.

Och för den som är nyfiken så finns hela ritten på film:

Grattis på födelsedagen, söta Dinelli!

Ponnyflocken

Jag har flyttat om ponnyerna lite grand under de senaste veckorna, för att hitta kombinationer som funkar för alla. Men till att börja med hade jag alla valackarna tillsammans i en stor hage. Dom fick bekanta sig med varandra, och hade gott om plats att röra sig på. Jätteskönt för dom. Vädret var varmt och geggan i hagen började torka upp, så dom kunde rulla sig och springa omkring. Det är bara vid grinden som det fortfarande var lite lerigt.

Newton och Storm var ju goda vänner sedan tidigare, och nu skulle Amiral och William komma in i gänget. Amiral är en cool kille. Han hälsade artigt och sedan var det inte så mycket mer att orda om. William har lite attityd, så Newton ville se till att han inte tog sig några friheter. Men lille Wille var inte så intresserad av Newtons synpunkter. Han var mest intresserad av att få rulla sig grundligt.

Solen värmer gott, och även de av ponnyerna som är klippta har ändå lite kli i pälsen där vinterpälsen håller på att släppa. Visst är det skönt att kunna rulla sig och klia sig mot träd och skrapa av de sista tussarna av tjock päls. Det är ju sommar här nu!

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Foton: Sandra Dias da Cunha)

Sedan dessa bilderna togs, har det ändrat sig lite, men jag ville inte missa tillfället att bjuda på bilder med glada och nöjda ponnyer.

Sadelkammaren är klar

Den ser inte alls ut som i inspirerande reportage ur glassiga magasin, men alla prylar är någorlunda på plats och det är lätt att hålla ordning och hålla rent.

Tränsen på plats.

Tränsen på plats.

En av killarna på stallet gjorde tränshängare år mej, med hjälp av en stängselstolpe och klädhängare, och hjälpte mej sedan att borra i betongväggarna för att få upp resten av mina hängare.

Nu hänger sadlar och träns på sina platser. I hyllorna finns det mesta ordnat, och alla hästarna har en egen liten plastkorg till sina benskydd.

Hyllan "Gorm" rymmer det mesta. Tygfacken rymmer alla småsaker: pådragare, sockerbitar och annat smått.

Hyllan ”Gorm” rymmer det mesta. Tygfacken rymmer alla småsaker: pådragare, sockerbitar och annat smått.

Jag har demonstrativt lämnat en burk sadeltvål, en svamp och en trasa framme, men än så länge verkar det bara vara jag som är road av att använda det.

Jag är inte alls någon pedant (det vet alla som känner mej) men jag tycker att det ökar trivseln att ta ut en häst för arbete som är ren och snygg, med hel och ren utrustning. Och de minuter det tar att torka av prylarna efteråt, är den stund jag behöver för att reflektera över passet och ladda om för nästa sak på schemat.

Ett räcke med krokar (badrumsinredning) är mycket användbart.

Ett räcke med krokar (badrumsinredning) är mycket användbart.

Det finns ytterligare en del att göra, för att det ska bli snyggare, men redan nu är det i alla fall funktionellt och jag trivs.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 332 andra följare

%d bloggers like this: