Teamwork!

Som ett väloljat maskineri. Så sa jag till Frida när vi var klara för kvällen idag. Hon log och sa att  jo, ungefär som när vi skulle ge oss av till tävlingar förr i tiden. Vi jobbar ju så bra ihop.

Frida mockar på Gyngagården.

Frida mockar på Gyngagården.

Det har varit en dag med riktigt skitväder. Ösregn och blåsigt. Så alla hästar har varit inne hela dagen. (Inte för att dom dör av lite vatten, men för att det är väldigt synd om de människor som måste promenera i värsta överfallsregnet i 10 minuter för att komma till en rejält lerig paddock). Så på eftermiddagen tänkte vi göra processen smidig för att nattbädda alla boxar och kvällsfodra. Och på något sätt går allt så himla geschwint när vi jobbar ihop. Vi har ju förvisso flera års vana av samarbete i stall, men nu är ju både stall och rutiner ganska nya för oss båda. För att inte tala om redskapen och fodret…

Rejält blött idag.

Rejält blött idag.

Det gick fort och lätt att göra klart för 11 hästar till natten. Och under tiden tänkte jag på just detta. Att ett sammansvetsat team underlättar så mycket. När Frida sträcker sig efter grepen har jag redan ställt den inom räckhåll. När hon sträcker sig efter vattenhinken har jag redan fyllt den. När jag kommer med några skivor halm har hon gjort plats för den. Jag flyttar en häst, hon flyttar skottkärran.  Vi kan varandras system, och kan läsa av varandras rörelser, så det blir som en dans av ett gammalt par på dansgolvet.

Men eftersom stallet och rutinerna är nya så kommer det små stickprov och frågor: ”Caprinelle behöver mer hö”, ”Amiral ska inte har mer halm”, ”Har Viking fått sitt hö?” , ”Släcker du?”, så man säkert inte glömmer något.

Samma var alltså på den tiden vi åkte på tävlingar ihop. Vi behövde inte direkt kommunicera, för var och en hade sitt ansvarsområde. Sadel, träns och annan utrustning var lastad (extra vattenhink?), i bilen fanns hästpass, papper, karta och matsäck (och bilgodis). Hästen var knoppad, rent täcke och transportskydd på. Extra foder fanns i en gammal postsäck (tack Maria). Vägen till detta samarbete var inte helt utan missöden. Det har hänt att vi kommit till en tävling utan vissa viktiga tillbehör i packningen, och andra missar. Men det är ju genom misstagen man lär sig. Och vi minns dessa missar med ett leende numera. Frida vet hur det känns att rida en viktig kvaltävling i lånta stövlar som är för långa i skaften och en lånad hjälm som halkar ner på näsan, så det är så man lär sig läxan.

På ponnytävlingar med Frida och Kajsa Kavat

På ponnytävlingar med Frida och Kajsa Kavat

Men just idag så lämnade vi våra hästar nöjt mumsande på sitt hö och gick genom regnet med ett belåtet leende, som man har efter väl utfört värv. Teamwork, så underbart!

Många timmar på ridbanan

Så mycket tid som jag tillbringat på ridbanan borde så småningom leda till att jag blir en riktig expert…..

IMG_1726på att plocka hästskit!

Såna är reglerna på den nya ridbanan, som är ett underverk av textilfiber, sjösand och ett system som bevattnar underifrån, så svikten och hårdheten alltid är optimal, och hästarna dansar fram. Man ska alltså plocka upp efter sin häst. Och jag plockar villigt, eftersom jag har så mycket fint att glo på.

Tiden jag tillbringar på ridbanan är alltså till fots. Min egen springare är ju sjukskriven, och jag ägnar mej åt att ropa uppmuntrande ord och tillrättavisningar till min beridare när hon tränar våra ponnyer.

Frida och Newton

Frida och Newton

Jag får samtidigt titta på när en olympier tränar sina hästar och elever. I grannstallet har nämligen Goncalo Carvalho flyttat in, med massor av hästar och elever. Och till vardags tränar dom här. Tillsammans med några hoppryttare, vi och våra ponnyer och andra med behörighet att beträda banan. Här tillsammans med Viking och Diogo.IMG_1731

Idag var det rätt kallt (16°) och blåsigt. Ni ser dom tunga gråa regnmolnen över bergen i bakgrunden. Men trots gråväder och skitplockning, trivs jag bra på ridbanan. I morgon får jag nog komplettera med regnkläder, för blötare lär det bli under resten av veckan.

Viking börjar komma tillbaka i form.

Viking börjar komma tillbaka i form.

Stallskötare och hästskötare

Hästskötare i farten

Hästskötare i farten

Det är jobbigt att hinna sköta många hästar, med mockningar, utfodringar, in- och utsläpp, och dessutom all ridning, longering och annat. Det blev vi varse efter första veckan som ”egna”. Plus att det tog massor av tid att ordna med alla praktiska detaljer, som införskaffande av foder och nödvändiga redskap. Var köper man foder? Att åka till flera olika butiker för att hitta en grep, hinkar och en sopkvast… (Jag saknar ”Lantmännen”)

Att skaffa skottkärra var ett kapitel för sig. Eftersom det är många hästar att mocka hos, och långt att gå till dyngstacken, har alla lite större kärror, med två hjul i framkant. Men en sån finns liksom inte i närmsta järnhandel. Och dom är jättedyra! Om lokala hästbutiken skulle ta hem en sån till mej så skulle den kosta 600€. Alltså finns det en seriös marknad för begagnade skottkärror. Blev erbjuden en för 250€, som var hel och av god kvalitet, men långt ifrån ny. Tvekade. Ett par dagar senare hade ryktet spritt sig att jag var på jakt, och en hovslagare erbjöd mej en sprillans ny för samma pengar. Hans grossist hade fått en över, som han ville bli av med. Lite annorlunda i modellen. Men lagom stor och robust, och jag blev lovad hemkörning i priset. Det var väl bara att tacka ja, för bättre erbjudande lär jag inte få. Så nu har vi egen kärra. Så lyxigt att kunna mocka när man vill, och inte bara när det finns en ledig kärra att låna.

En sån här. Fast grön.

En sån här. Fast grön.

Med tanke på hur bra djungeltelegrafen fungerar, släppte jag sedan ut ryktet om att jag nog behöver hjälp av en stall- och hästskötare. Och redan nästa dags morgon stod det en man på stallbacken som sökte jobb. Han var på hugget och började genast för att visa vad han kunde. Trots begränsad erfarenhet av hästar, så var han inte helt bortkommen när det gällde utfodring och mockning. Jag visade ungefär hur jag ville ha det, och han satte igång med grepen. Vi kom överens om att han ska börja före 8 och morgonfodra, sedan tvätta lortgrisen Viking och mocka alla boxarna. Ett deltidsjobb bara, suckade mannen besviket. Men redan nästa dag hade han fått resterande timmar hos grannstallet.

Vilken lyx! Nu kan Frida och jag börja direkt att jobba med hästarna när vi kommer. Det blir ett annat flyt, och det sliter inte så hårt på våra kroppar. Jag kan ju dessvärre inte göra så mycket innan kroppen börjar säga ifrån. Jag vill men kan inte, och blir otroligt frustrerad, när värk och känselbortfall sätter in. Frida kan jobbet och gör det snabbt och effektivt,  men får i gengäld inte tid över till ridningen. Olof har hjälpt till så  mycket han kan, men allergi mot hö och damm gör vissa moment besvärliga. Nu får han tid till andra sysslor som också behövs, men som inte är lika tidsbundna.

Frida tränar Storm på utebanan.

Frida tränar Storm på utebanan.

Här nere är stallskötare ett ”riktigt” jobb, som oftast utförs av män. Inte som i Sverige där det oftast är något som betraktas som en hobby för tonårsflickor. Det är väldigt tungt och smutsigt, och kräver faktiskt en stark och uthållig person. Utan att ha fördomar, så är de flesta karlar starkare än unga flickor.

En duktig hästskötare vet sitt värde och har en stolthet över väl utfört arbete. Han kan sina hästar, vet hur dom ska skötas, fodras, och känner igen tecken på om något skulle vara fel.

Hästar och hundar

Visst är det så, att hästar och hundar hör ihop? Eller är det bara så att hästfolk gärna har hund? Eller finns det ett speciellt band mellan människans bästa vänner?

Ständig åskådare

Ständig åskådare

Akleja följer i regel gärna med till stallet. Inte för hästarnas skull, utan för att träffa andra hundar, och troligen för att hon tycker att hon behöver passa mej. Hon sitter ju alltid vid kanten och kollar när jag rider eller longerar.  Där kan hon sitta hur länge som helst, verkar det som. Men om en häst börjar bralla och busa, då skäller hon, och vill helst springa fram och bita dom i bakbenen för att tala om att så uppför man sig inte. Och vid matdags, när en del hästar sparkar i boxdörren och för oväsen, då vill hon inte vara med alls, utan går och sätter sig och väntar på behörigt avstånd.

Akleja sitter vid parkeringen och väntar. "Är du klar snart?"

Akleja sitter vid parkeringen och väntar. ”Är du klar snart?”

Andra hundar visar tydligt sin vänskap och intresse för hästar. Hunden Xico från ett grannstall kom och hälsade på Caprinelle. Dom gosade en lång stund, och båda verkade uppskatta umgänget.

Xico uppskattar att Caprinelle pussar och kliar honom.

Xico uppskattar att Caprinelle pussar och kliar honom.

En väninna har en ung labrador, Benny, som är överförtjust i att pussa hästar. Och han verkar veta vilka som gillar det. Här är det Ideal som får blöta pussar på hela nosen, och verkar tycka om Bennys barnsliga förtjusning.

Benny pussar Ideal.

Benny pussar Ideal.

För några veckor sedan följde jag med en annan hundägare på en liten promenad. Hon behövde rasta sin unga golden, så han skulle kunna sitta i bilen en stund, och inte flamsa runt bland hästarna. Det hade regnat en del så Akleja trippade runt de värsta lerpölarna. Det gjorde inte valpen. Alla som har en retriever av någon sort, känner säkert igen de här bilderna. Och vet att det inte är alls kul att stoppa in en sån i bilen efteråt…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Börja om – en historia om detaljer

Att starta eget är, som många vet, inte alltid så enkelt. Nu försöker jag starta egen verksamhet i nytt stall, och upptäcker att det är en massa detaljer man måste ha ordnat. Ja, det visste jag ju redan,  men den här flytten gick så fort, så det fanns liksom inte tid att planera och ordna varje liten detalj.

Stostallet

Stostallet

Det är pappersarbete: det ska registreras företag, det ska skrivas kontrakt med anläggningen, alla hästarnas pass ska kopieras och registreras, mitt skattenummer ska in i handlingarna, jag måste bygga ett nätverk av viktiga kontaktpersoner som bl.a. foderleverantör, hovslagare och kunder. Det tar lite tid och energi.

En del utrustning måste skaffas. Jag har lyckats skaffa lite redskap och hinkar, men det saknas fortfarande ett och annat, inte minst en rejäl skottkärra. Men ryktet går, och idag blev jag erbjuden en sprillans ny för anständiga pengar.

Inflyttningskaos!!

Inflyttningskaos!!

Prylarna i sadelkammaren har legat huller om buller, för det har tagit så  mycket tid att bara sköta stall och hästar, så först idag blev jag klar med att lägga i ordning och städa lite. Kaos är inget som varken jag eller Frida trivs med.

Några träns på sina platser i alla fall

Några träns på sina platser i alla fall

På tisdagar är det foderleveranser på anläggningen, och jag försöker räkna ut hur mycket av allting jag gör slut på under en vecka, så jag kan beställa hem lagom mycket. Idag kom det 5 balar spån, 20 balar halm, 3 säckar kraftfoder, en säck luzern, en säck betfor och fem höbalar. Det kommer ytterligare 20 balar hö i morgon. Det är smidigt att få allting levererat på plats, men det gäller att ha koll på allt. Vi har knappt lyckats räkna ut hur mycket strö det går åt.

Det här kallas för havrehö, och är tidigt skördad havre på strå. Vanligt hästfoder här, och fungerar i brist på vanligt hö, som kommer senare i veckan.

Det här kallas för havrehö, och är tidigt skördad havre på strå. Vanligt hästfoder här, och fungerar i brist på vanligt hö, som kommer senare i veckan.

Vi har en stor och fin paddock att släppa hästarna i, men det är en bit att gå, så hästarna måste helst lära sig att gå fint två och två. Vädret har varit lite ostadigt, och kommer det en skur, ja då kan man vara säker på att alla ponnyerna är nyrullade i lera när dom kommer in.

Regnvåta och leriga. Gummistövlar hör till uniformen numera.

Regnvåta och leriga. Gummistövlar hör till uniformen numera.

Det blir långa dagar för oss alla. Olof håller på att lära upp sig till stallskötare, Frida försöker motionera så många ponnyer hon hinner, och jag springer omkring och gör av med en massa energi på varenda småsak och får liksom inte mycket gjort ändå. Hade i alla fall ett fint ridpass idag, och det muntrar upp.

Jag ansvarar för morgonfodringarna, och även om det är motigt att knata iväg till stallet i gryningen, så är det bara 10  minuters promenad (med hund) och framme i stallet är man ju alltid välkommen.

Caprice säger godmorgon.

Caprice säger godmorgon.

En söt hästmule är bland det bästa som finns, och utsikten, när solen går upp över pinjetopparna gör ju vem som helst glad och nöjd.

 

Morgonsol över ridanläggningen.

Morgonsol över ridanläggningen.

Ett farväl och nya rutiner

Dagen började med att jag och Akleja promenerade bort till nya stallet och gav morgonfoder till hästarna. Det småregnade lite, men var ändå rätt varmt, så den korta promenaden gjorde att jag kände mej bra uppvärmd för en fullspäckad dag. Roligt att bli mött av alla söta ponnyer som glatt gnäggar och mullrar efter sitt foder och lite uppmärksamhet.

Sen dags att gå hem och fylla på med morgonkaffe och göra lite andra sysslor. Som inte gick alls, för datorn hade fått hicka efter ett kortare strömavbrott igår. Jag behövde tanka depåerna inför att köra upp till gamla stallet och säga farväl till Regente. Han har fått åka tillbaka till sin uppfödare för att vila sitt skadade ben, och till våren få möjlighet att betäcka ett antal ston på stuteriet ‘Coudelaria Pedro Sousa Vieira PSV’.

66627_10151384958999821_1409916457_n

Jag och prinsen förra våren.

Det är ju lite tur i oturen att Regente är godkänd för avel med fina poäng, så han kan göra nytta även som sjukskriven.

Det var med blandade känslor jag såg transporten rulla ut från gårdsplanen med min prins ombord. Han får det så bra där, det vet jag, men det blir väldigt tomt utan honom.

Sedan tillbringade jag en stund med att småprata lite med några av de människor på klubben som kommit att bli väldigt goda vänner under vår tid där. Dom har en massa nytt att se fram emot, så det blir nog en spännade resa, men samtidigt är förändring lite skrämmande. Man vet vad man har, men inte hur det blir..

Kakan sträcker på benen i den nya, stora paddocken.

Kakan sträcker på benen i den nya, stora paddocken.

Tillbaka på nya stallet var det dags att släppa ut några av hästarna i den stora paddocken vi har till vårt förfogande. Det var uppskattat. Dom busade och lekte och rullade sig så dom såg ut som riktiga vildhästar när det var dags att ta in dom igen. Vi hjälptes åt med mockning och lägga upp foder och allt annat pyssel som hör till. Och vi lär nytt och lär om. Det är sannerligen lärorikt att byta stall i en annan kultur. En massa detaljer är annorlunda. Stallrutiner, fodersorter, skötselrutiner, allt är lite annorlunda mot hur vi hade det förr, hemma på gården.  Såhär i början, gör det att allt tar lite mer tid. Det är en lite längre bit att gå till gödselhögen, halmbalarna är tre gånger så stora och tunga, redskapen är ovana.

Efter vilda rundor i paddocken, behöver leran tvättas av.

Efter vilda rundor i paddocken, behöver leran tvättas av.

Vi har inte haft tid att komma i ordning i sadelkammaren, så det mesta av vår utrustning ligger i Ikea-påsar lite huller om buller. Nåt vi har svårt att stå ut med. Vi får hitta en dag att hinna fixa till där med. Och flera av ponnyerna har blivit väldigt lurviga och det hjälper knappt hur mycket man borstar, så ser dom lite lagom fluffiga ut i alla fall. Saknar min klippmaskin….

Till sist smet vi iväg för att äta lunch, och på eftermiddagen fick några andra hästar komma ut en stund  medan vi fortsatte med stall- och hästskötsel. Och rätt var det var, så var det alldeles mörkt! Jo, det blir mörkt tidigare på vintern här med. Vid 6-tiden är det svart, och vi fick skynda oss att börja på kvälls-sysslorna. Det blev en sån där dag, där det är full rulle hela tiden, men det känns ändå som om man inte fått nåt gjort.

William blir motionerad på lina, i den täckta longeringsvolten.

William blir motionerad på lina, i den täckta longeringsvolten.

Men i villervallan känns det ändå rätt skönt att se alla hästarna stå i fina boxar, ströade med gul halm. Dom är torra och varma och mätta på vinterkvällarna. Då kan man gå hem och känna sig rätt nöjd.

Cirkeln är sluten

Nu kan jag till slut berätta en del saker, som jag hållit ganska tyst om under en längre tid. För nu har vi flyttat till nytt stall igen, och man kan ju undra varför vi flyttar stall lite då och då.

Det var ju bara i våras, som vi flyttade till det stallet vi varit på nu. Och en av anledningarna till flytten, som jag inte berättade då, var att vi blivit erbjudna att köpa anläggningen. Så med det i sikte, flyttade vi in med alla hästar, och började planera för en framtid där. Ägarna hade olika motiv till att vilja sälja, men båda kunde tänka sig att vara kvar som anställda och hjälpa till och driva verksamheten vidare. Sedan började saker och ting att dra ut på tiden. Peter var allvarligt sjuk vid två tillfällen under våren, en av delägarna blev långtidssjukskriven med osäker framtidsprognos, min far blev svårt sjuk och gick bort. Under tiden pågick pappersexercisen, för det visade sig att anläggningen saknade bygglov både för befintliga stall och planerad utbyggnad. Och dessa handlingar är ju viktiga att ha vid en försäljning.

Under tiden hjälptes vi åt med vissa saker, även om jag inte berättade för folk på stallet att jag hade för avsikt att köpa, så blev jag ändå under tiden ganska involverad. Jag har hela tiden trivts bra med både ryttare och personal på stallet. Det är en trivsam atmosfär och en god kamratanda på klubben. Och under tiden gjorde Peter och jag planer på hur anläggningen skulle kunna snyggas till, förbättras och verksamheten utvecklas i olika riktningar. Nu blev det inte så.

Lektion på utebanan på CHCE

Lektion på utebanan på CHCE

Den Fredagen när kontraktet skulle skrivas var vi oeniga om en detalj. Trots långa förhandlingar verkade det omöjligt att nå enighet, trots att vi egentligen varit överens om alla detaljer under ett halvårs tid. Och under tiden hade andra intressenter hört av sig till säljarna och lagt ett bud. På Måndagens morgon ringer vår advokat och berättar att dom beslutat sälja till den andra kunden. Det kändes verkligen som om mattan rycktes ut från under mina fötter. Helt overkligt.

Jag har senare fått lite mer förståelse för vad som låg bakom denna helomvändning, och kanske är det så att saker sker av en anledning. Det var inte meningen att detta skulle vara vår väg. Några dagar gick, där jag gick omkring som i ett vakuum, för jag hade ju ingen ”plan B”. De nya ägarna erbjöd mig att ha kvar hästarna där som inackorderingar, men det var ju knappast vad jag tänkt mej. Den verksamhet vi planerat skulle inte gå att få att fungera under dessa nya omständigheter.

Nöjd Viking

Nöjd Viking tillbaka i sin gamla box

Istället för att älta och bryta ihop över saker hjälpte Peter mej att börja blicka framåt och se på alternativen. En öppning var att det fanns gott om tomma boxar på anläggningen intill där vi bor: Quinta da Marinha, där jag stod inhyrd första 1,5 året som hästägare i Portugal. Ett stall var helt tomt och andra var halvtomma. Jag promenerade bort och tog ett snack med föreståndaren om möjligheter att hyra ett eget stall på den anläggningen. Och visst fanns det möjligheter! Sedan kom flera dagar av förhandlingar. Det stallet som varit helt tomt i ett år, hade plötsligt en annan intressent, som hört av sig bara dagen före. Efter att det stått tomt i ett år! Snacka om sammanträffanden. Men jag blev lovad ett annat stall med 12 boxar, varav hälften är lediga just nu, och ett annat stall med 7 boxar tills det första blivit helt ledigt. Och en stor paddock, så hästarna kan vara utomhus mycket.

Så till sist hade vi kommit överens om pris och villkor och idag har vi flyttat hästar. En svensk hästtjej som nyligen flyttat till mina kvarter, hade förutom dragbil och trailer, också tid och lust att hjälpa mej. Plus att Frida och Olof självklart hjälpte till med allt jobb som blev, så lyckades vi till sist flytta 10 hästar. Inget litet jobb, och vi var alla helt slut när kvällen kom.

Frida släpar och bär, Åse sköter urlastning av prylar

Frida släpar och bär, Åse sköter urlastning av prylar

Dessutom har jag jagat runt för att ordna leveranser av hö, halm, spån och andra tillbehör man behöver när man har eget stall. Det är både ett och annat. Mitt senaste inköp blev en mängd hinkar, en kvast och en kratta på närmaste supermarket. Igår lyckades vi göra rent de flesta boxarna, och lägga in spån och halm och lasta in hö- och halmbalar i en tom box. Balarna här väger mellan 20-25 kg, så somliga fick slita….

Talento är lite kort i rocken för att kunna se allt som händer i hingststallet

Talento är lite kort i rocken för att kunna se allt som händer i hingststallet

Men trots att jag är rejält trött och timmen är sen, och jag måste åka till stallet före gryningen för att morgonfodra, så känns det väldigt bra. Alla hästarna står i tjockt med fin halm i rymliga boxar och verkar nöjda med tillvaron. Viking står t.o.m i samma box som han gjorde för 1,5 år sedan! Och Talento står i boxen bredvid och gnäggar gällt och ofta, så att alla ska veta att det finns en ny hingst i stallet. Stona tuggar halm som om det var sista chansen. Tydligen var den här halmen väldigt god. Hästarna kommer att sova gott i natt. Likaså alla vi som sprungit och burit och varit i gång hela dagen i full fart.

Caprinelle följer intresserat allt som händer runt omkring

Caprinelle följer intresserat allt som händer runt omkring

Nu börjar ett nytt kapitel och det kommer att finnas mycket att berätta framöver. Så häng med på den här resan!

Vill du ta en tillbakablick på när vi flyttade förra gången, så finns det inlägget (med bilder) HÄR>>>

Sorraiaponny

sorraiaponny

Den fina Sorraia-hingsten under uppsittning. I bakgrunden syns Mimmi på Dinelli och Sandra på William

En förmiddag, när vi som vanligt höll på att träna våra ponnyer, kom det en ny häst på besök. En femårig hingst, under inridning. Vi var alla fascinerade av hans vackra och ovanliga färg. Det var en äkta Sorraia-ponny.

Det är en ursprunglig hästras från Portugal som relativt nyligen räddats från utrotning. Den som är nyfiken på mera fakta kan läsa på Wikipedia.

Just den här hästen verkade ha väldigt trevligt temperament. Han var ung och inte van att vistas bland främmande hästar på ny plats, men uppförde sig ändå väldigt väl. Efter en stunds longering, fick den mycket unga ryttarinnan sitta upp och rida själv bland stona i ridhuset.

Om man någon gång skulle frestas att köpa en häst enbart för färgens skull, då skulle det lätt kunna bli en sån här!

Extra semesterdag?

TAPEller bara maximal otur? Stackars Sandra och Mimmi åkte, väl förberedda, med taxi till Lissabons flygplats på torsdagens morgon. Man måste ju vara ute i god tid när man flyger och ska checka in bagage och hinna genom säkerhetskontrollen och allt. Någon timme senare visar TV-nyheterna ett inslag som handlar om flygstrejk på TAP. Men hjälp?! Jag  kollade flickornas resa via internet och ser att mycket riktigt; deras flyg är inställt.

Kontaktar Mimmi som fått besked att dom skulle kunna resa ut senare på eftermiddagen med annat bolag. Det lät ju lovande. Och vid det här laget hade klockan blivit så mycket att jag inte tyckte det var någon idé att köra in och hämta dom. Det tar ju en stund att köra fram och tillbaka också.

Fast det borde jag ju gjort. För senare på eftermiddagen nås flickorna av beskedet att den resan inte skulle bli av, utan istället skjutsades alla passagerarna till ett hotell, för middag och övernattning. Hade vi bara vetat, så kunde vi ju haft ytterligare en hästig dag i solen….

Så en helt oplanerad hotellvistelse blev det för de två unga äventyrarna, och istället en väldigt lång hemresa via Zürich och Frankfurt. Helt utmattade var dom efter all villervalla och ovisshet. Istället för att komma hem taggade för att åter ta itu med ridningen av sina egna hästar, så kom dom fram i behov av ett par vilodagar. Det var ju inte alls meningen att en skön semester skulle få så krångligt slut. Men vem kan förutsäga sådana här händelser?ponnypromenadDen här bilden sammanfattar känslan av hela veckan: glada flickor på fina ponnyer i härlig grönska och solsken. Jag hoppas att den minnesbilden kunde vara till lite tröst under den långa och krångliga hemresan.

Sandras bilder och upplevelser av Portugal-resan hittar man HÄR>>>

 

Hästflickornas Portugal-semester

sandra och  mimi på strandenDet var ju tänkt att jag skulle berätta lite om hur det är att ha två ridsugna tjejer på besök. Men av någon anledning går tiden så fort, så jag glömmer av. Hoppsan! Så får man ju inte göra.

Sandra och Mimmi kom i torsdags kväll, och vi nöjde oss med att äta en bit mat, tillsammans med ytterligare några vänner och god stämning innan vi alla gick till sängs för att orka en lång fredag. På morgonen fick Sandra och Mimmi prova några av våra ponnyer: William, Kakan, Newton och Dinelli. Eftermiddagen försvann från planen, för Frida var tvungen att hjälpa veterinären att gå igenom Storm som visat ojämnhet och hälta. Det tog många timmar, men till sist kunde vi alla äta middag tillsammans.

Sandra och Mimmi besöker Cabo da Roca - Europas västligaste punkt

Sandra och Mimmi besöker Cabo da Roca – Europas västligaste punkt

Sen fortsatte veckan i samma tempo. Alltså: full fart. Varje morgon var vi uppe på stallet och flickorna red så många hästar dom kunde. Frida och jag tog hand om dom som behövde longering och promenader, och Olof brukade dyka upp här och där med kameran. Så det har blivit många fina foton. Efter lunch hittade dom andra på lite olika utflykter och ”hästfria” aktiviteter, medans jag ägnade mej åt andra saker.

Mycket ridning har det blivit, och lite extra kul har det varit att tjejerna har hoppat med allihop.  Vi har inte haft ryttare att hoppa Kakan, men det gjorde Sandra, likaså med lille Wille.

Mimmi tyckte det var kul att hoppa med Jimmy, och han tyckte det var superkul. Vi har inte ens haft med honom på löshoppningarna förut! Och sedan tog hon och hoppade lite med Caprice, som inte hoppat med ryttare sedan Karin gjorde några språng förra hösten.

Det blev också tid för lite uteritt, och man kan inte låta bli att njuta av de otroligt vackra omgivningarna.

Sandra-Newton, Mimmi-Caprice, Frida-Amiral på en liten runda

Sandra-Newton, Mimmi-Caprice, Frida-Amiral på en liten runda

Jag bjuder på ett litet filmklipp från när flickorna har ponnyhoppning på schemat.

Magic Brush – budget

Alla som provat Magic Brush är nöjda. En superbra borste med många användningsområden. Jag fick en sådan i present av Marita, och har använt den flitigt. Så flitigt att den börjar bli sliten. Dags att se sig om efter en ny?!

Av en händelse hittade jag den här i mitt snabbköp (av alla ställen).

Klädborste?

Klädborste?

Den är avsedd för kläder, men i övrigt verkar den vara helt identisk. Formen är lite annorlunda, men materialet känns precis likadant. Piggarna har samma styvhet och längd, och den finns i flera glada färger. Priset var det facila 1€/st. Jämfört med originalet som är ca 145 SEK för tre.

Orginalet

Orginalet

Det är en superbra borste för att rykta bort svettmärken, lera, eller lösa hår så här i fällningstider. Funkar även bra till schabraket. Och hästarna verkar inte tycka att den river för hårt. Så det får nog bli ett par till såna här i ryktlådan framöver.

Om akademisk ridkonst och vissa ”tränare”

 

Blogg kickilin :Livet på landet - och i utlandet, Om akademisk ridkonst  och vissa 'tränare'

”Confidence is what you have before you understand the problem” Woody  Allen.

Akademisk ridkonst, är ju inte egentligen en ny företeelse, utan ett nytt begrepp. Man återupplivar (och ompaketerar) ridinstruktioner från 1600- och 1700-talet. Och förutsätter att det i alla avseenden var bättre och mer ändamålsenligt förr. Att ridkonsten eller hästkunskapen inte på något sätt utvecklats dom senaste 400 åren. Är det rättvist att jämföra teckningar från renässansen, alltså inga ögonblicksbilder, utan förskönade avbildningar, med moderna fotografier på de sämsta ögonblicken?

Det finns ett flertal olika inriktningar inom området (ofta med intressanta benämningar) som exempelvis: Integrerad ridkonst, Kraftskapande ridkonst, Barockridning, Naturlig Dressyr och så vidare.
Så länge ryttarna har roligt och hästarna har det bra har jag dock inga som helst invändningar mot någon form av ridning.

Vad jag däremot reagerar negativt på, är alla dessa nya experter på området, ofta inte över 30 år fyllda, som efter att ha deltagit i några få kurser för en inom området välrennomerad tränare, kan allt. Dom har varit med till fots eller till häst (ofta oskolad) och vet nu allt om hur en häst gör en perfekt öppna, passage och piaff – och varför den traditionella dressyren är till skada för våra hästar, och hur brutala dom moderna dressyrryttarna är.  Har dom deltagit i ett visst antal kurser, så blir dom ”diplomerade” och ”godkända instruktörer”. Dom påstår sig sedan kunna det mesta om hästens biomekanik , träning och utbildning. Svänger sig fritt med uttryck som att ”separera halsarna”, ”släppa ligamentet”,  åstadkomma ”skankböjning” eller ”bröstkorgsrotation”. Jag har sett ett filmklipp föreställande en ryttare (som betalat dyr timpeng) som får skritta omkring på sin varmblodstravare i  45 minuter på lång tygel, få massor av beröm när hästen slappnar av i skritten och då påstås hitta ”början till samling”. Jag har sett ett flertal filmklipp med instruktörer som inte ens klarar av att benämna saker vid sina rätta namn. T.ex. blir ett uppresande tygeltag kallat för en halvhalt. Ridning på tvären kallas för ”öppna” eller ”sluta” oavsett böjning, ställning och riktning. En häst som tappar bjudning och nervöst börjar trampa på stället anses ha lärt sig ”piaff”. Och man vet inte skillnad på ställning eller böjning.

Med detta språkbruk är det lätt för dessa ”experter” att imponera på dom som kan ännu mindre, och särskilt på dom som saknar förmåga till kritisk granskning. Genom att hänvisa till citat av de gamla mästarna och använda kvasivetenskapliga uttryck, är det lätt att blända de mindre erfarna. Om denne expert dessutom har en vacker iberisk häst, med dekorerad utrustning och matchande klädsel, så är det verkligen inte läge att komma med invändningar.

Nu är jag lite elak och generaliserar grovt, det är jag medveten om. Men blir fortfarande rätt irriterad när dessa ”tränare” , utan ens ett riktigt CV på sin hemsida, tar rejält betalt för att servera klyschor och nonsens på löpande band. Samtidigt som licensierade tränare som har långt mycket mer kvalificerande utbildning, egna meriter som beridare och tävlingsryttare, som utbildat stort antal både hästar och ryttare, inte anses goda nog.

Man undrar också om dessa ”tränare” helt saknar självinsikt, självkritik och varför dom konsekvent undviker att låta sig bedömas. Hur mäter man då kvalitén hos dessa unga, s.k. akademiska tränare, när deras elever lär sig rata den traditionella dressyren som tävlingsform? Hur mäter man elevernas framsteg?  En subjektiv bedömning från respektive ryttare?  Förmågan att få en häst att piaffera? Att hästen låter sig löslongeras? Hur kan man göra dessa dyrt betalande kursdeltagare mer kritiskt granskande? Sväljer man vad som helst bara för att det paketerats tjusigt?

Om jag ska fortsätta vara elak, så kastar jag ut följande grova och provocerande påstående: När man upptäcker hur in i h****e svårt, tidskrävande och tålamodsprövande det är att lära sig rida dressyr, så byter man inriktning.  Inget fel i det egentligen. Men när dessa ”omvända” dessutom måste idka pajkastning på den moderna dressyren eller ridundervisningen, blir det inte trovärdigt. Mer som räven som kommenterar smaken på rönnbären.

Efter att själv ha ridit många olika typer av hästar, kan jag konstatera att det finns olika metoder som passar olika bra till varje individ. Samma gäller ryttare.  Och det måste vara tillåtet att ägna sig åt det man tycker fungerar bäst och är roligast.  Och jag tycker att det är väldigt uppmuntrande att se ryttare på hästar av alla möjliga raser som normalt inte syns i tävlingsdressyren, utveckla sin ridning och sitt kunnande. Var och en på sitt sätt. Att utveckla sin ridning borde ju egentligen vara att lära sig mer om ALL slags ridning, antingen det är islandshästar eller galopphästar.

Men känner du dej provocerad? Välkommen att kommentera!

För att inte vara totalt orättvis, så finns det dock tränare inom AR som verkligen kan både häst och ridkonst, och har ofta en gedigen och bred utbildning i bakgrunden. Det är inte dessa få, som är måltavlan här.

Varför har vi ett behov att sätta etiketter på olika former av ridning? Är det inte lättare att bara skilja på ridning som sport (med målsättning att tävla i någon disciplin) eller ridning som nöje (antingen på ridbanan, eller ute i naturen). Ur hästens synvinkel handlar det ju fortfarande om att bära en människa på sin rygg, och om kommunikation mellan häst och människa. Varför måste man religiöst dela in det under olika namn och sedan hävda att det bara finns ”en sann väg”?

Rolig länk: Är du en Ridkonst-wannabee?

(Hela inlägget är en redigerad kopia av ett inlägg publicerat på tidigare bloggportal i september 2011)

 

Äntligen nya stövlar

Det kom ett paket. Äntligen!!

Efterlängtat paket.

Efterlängtat paket.

Jag beställde stövlar efter mått vid Lusitano-feiran i juni 2013. När dom inte kommit inom den utsatta tiden, hörde jag av mej och bad att dom inte skulle skicka dom under augusti månad, för vi skulle vara bortresta. Fram i november dök dom upp. Men helt fel storlek! Alldeles för korta och vida. Vilken besvikelse. Så jag skickade tillbaka dom, med korrigerade mått.OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Under tiden har jag ridit i mina ”finstövlar”, men jag vill ju helst hålla dom fina, och inte använda dom att gå omkring i. Särskilt inte under vintern när det blir kladdigt. Så istället har det blivit ridskor och leggins, som inte är min favoritkombo.

Tiden gick, och företaget som tillverkade stövlarna svarade inte på mina anrop. Och till sist drog det ihop sig till 2014 års Lusitano-Feira, och jag kontaktade firman igen, för att höra om dom tänkte vara på plats även i år, och om vi då kunde lösa problemet med mina stövlar. Jodå, svarade dom, det skulle vi kunna göra.

Med förväntningar om att kunna hämta ut justerade stövlar besökte jag deras monter i juni. Och stövlarna hade dom tagit med. Men inte var dom ändrade! Personalen tog nya mått. Som faktiskt helt stämde med de mått jag själv skrivit ner på beställningssedeln. Sen var det dags att vänta igen. Åter skickade jag ett meddelande att jag skulle åka på semester, och att det vore bra om dom kunde posta dom i slutet på augusti. Halvvägs in i september, fortfarande inga stövlar och jag stöter på igen. Och då kom dom äntligen!! Hurra!

Nya stövlar!!

Nya stövlar!!

Nu har jag inte ens kunnat provrida med dom, för min prins är ju sjukskriven, jag har varit bortrest igen, och kom tillbaka utan någon ridlust. Men nu står dom i alla fall i sadelkammaren och väntar. Jag har provat dom, och dom känns aningen stora i foten, med bara en tunn strumpa på, och är så höga att jag går omkring som en rysk brigadgeneral. Och så smala att jag får klämma ihop benet lite när jag drar upp dragkedjan. Men så måste dom ju vara när dom är helt nya, för dom sätter ju sig lite och formar sig med användning. Det är inget kul att rida in ny utrustning, men det kommer att bli bra. Lagom tills att mina goaste Jacson-skor helt gett upp. Lädret har spruckit längs med sulan, så grus och vatten kommer in. Så nu måste jag dessutom leta upp sköna stall- och ridskor. Men det får nog bli från en annan firma.

Ett kärt återseende

Under veckan som gick var Margareta och Hasse, Dinellis uppfödare här i Portugal på besök. Dom förenade nytta med nöje, för inte bara var det semester med mat, vin och nöjen, utan det var ju också en anledning att hälsa på sin ponny.Dinelli och Margareta

Självklart kände Dinelli igen gamla matte, och tog gärna emot lite klapp och godis. Ett kärt återseende, helt klart, men det måste ha känts lite märkligt för Margareta att se sin ponny i en så främmande miljö. Men Dinelli verkar trivas i sin lilla flock och det är lustigt att se hur hon passar in i vår grupp av fuxston, för dom är verkligen så lika alla tre.

Ett par dagar senare fick Margareta komma tillbaka för att se Dinelli riden av Frida. Spännande att se vad som hänt sen sist. Hon har ju varit hos några olika ryttare innan hon kom till oss, och Margareta kan se vad som passar och vad som har ändrat sig.

Dinelli har ju haft en formsvacka under försommaren, men nu är hon i bättre form igen. Hon gick ner i vikt, beroende på flera faktorer samtidigt: vassa tänder, parasiter, värmebölja och hö med låga värden. Med allt detta åtgärdat blev hon snart fin igen. Nu ska det förstås tränas och byggas mera muskler.

Att formen kommer tillbaka märktes inte minst på måndagens löshoppning. Dinelli har inte varit speciellt road, och haft svårt att komma i balans över hjälphindret. Sedan blev det tre måndagar i rad utan löshoppning, på grund av andra aktiviteter i ridhuset. Men i måndags kom Dinelli in med en helt annan attityd: ”det här är kul!” och galopperade i fin rytm och balans, seglade glatt över hindren med spetsade öron och verkade väldigt nöjd.  Då passade jag på att höja och bredda oxern, och plötsligt var 1,20 x 1,20 hur lätt som helst!

Flera av ponnyerna åt dåligt när det blev så varmt helt plötsligt, och några av dom gick ner i vikt. Nu verkar alla ha hittat balansen i tillvaron igen. Men istället kom hösten med en period av lite svalare och regnigare väder, så flera har istället börjat lägga på vinterpäls. När jag kom tillbaka efter en dryg veckas frånvaro tyckte jag att allihop såg misstänkt fluffiga ut. Newton som varit nästan gulbrun i sommarpälsen, har åter blivit nästan svart. Lille William förbereder sig visst på en riktig vargavinter och har redan plockat fram den tjockaste tröjan.IMG_1596

Tävlingsdags för Jimmy

Vår Jimmy har en medryttare som heter Sofia, och för att göra träningen mer målmedveten bestämde hon sig för att starta i en dressyrtävling.

Sofia, Jimmy & Kakan

Sofia, Jimmy & Kakan

Sofia har tidigare varit en mycket aktiv ryttare och tävlat en hel del i hoppning, men en allvarlig olycka satte stopp för den karriären. Dessutom har hon ett krävande jobb, så att vara medryttare några dagar i veckan passar henne utmärkt. För Jimmys del är lösningen idealisk; han får så mycket tid, uppmärksamhet och kärlek när hon tar hand om honom. Dessutom får han omväxlande träning. Varje häst förtjänar att vara någons nummer ett.

Första tävlingen gick riktigt bra, så ett par veckor senare gavs tillfälle att prova på det igen. Jimmy blev lite spänd på grund av något som hände utanför banan, men sedan gick det bättre och totalsumman slutade på nästan 68%!

Här finns en film, för den som är nyfiken. Filmen visar inte bara ritten, utan man får se en hel del av hela tävlingplatsen. Kul! Tack till Sofias svåger Tiago, som gillar att filma.

Man skymtar lite av lille William, som också var med på tävlingen, och sist på filmen syns Kakan, som med Fridas hjälp ska lära Sofias systerdotter Joana lite mer om ridning och hästar.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 55 andra följare

%d bloggare gillar detta: