Nu är det klippt!

Ja, inte riktigt än, men nu finns i alla fall förutsättningarna. Idag (äntligen!!) anlände till sist det efterlängtade paketet jag beställt från Hööks (hookseurope).

Dagens överraskning!

Dagens överraskning!

Alla våra ponnyer är mer än lovligt lurviga och fluffiga. Och nej, det är inte riktigt så gulligt som det låter. Inte alls som på den här bilden.fluffy pony

Dom ser ut som Basjkir-hästar om dom blir varma och svettiga (vilket dom såklart blir om dom ska arbeta med full vinterskrud på), och de som inte är renliga i boxen har klistrigt kiss under magen och på baken varje morgon, vilket då undertecknad har det tvivelaktiga nöjet att försöka borsta/skrapa bort. Dom har inte förstått att det inte blir några minusgrader här, men dom är förberedda för minst -35°. Och att visa upp dom för folk, som är nyfikna på mina hästar, är inte alls lockande. Istället för tjusiga ”show-ponies” ser dom mer ut som en korsning mellan får och isbjörnar.

Lånad bild, men samma fenomen.

Lånad bild, men samma fenomen.

Alltså skickade jag efter en klippmaskin. Den 2:e december närmare bestämt. Enligt Hööks internationella hemsida skickar dom inom 1-3 dagar, om varan finns i lager (vilket den gjorde) och enligt samma källa skulle det ta 5-6 dagar för paketet att nå fram till destination Portugal. Med den tidslinjen klar, tänkte jag att det kunde bli lagom att börja klippa före Lucia, och kunna visa, fotografera och filma ponnyerna samma vecka. Det är ju viktigt att kunna presentera dom lite stiliga när man har kunder.

För att kunna följa paketets väg kan man gå till en internet-sida där man kan spåra sitt paket. Jag är lika förväntansfull som ett barn på julafton varje dag när jag loggar in för att se klippmaskinens väg. Men lika besviken varje gång.  Först den 8:e anlände paketet i Jönköping. Sex dagar från Borås till Jönköping?? Fyra dagar senare fanns det i Holland. Och först idag, den 19:e kom det. Jätteglad att det är framme. Men inte glad att det tog så lång tid. Och går jag in på Hooks hemsida idag, så erbjuder dom gratis frakt under några veckor! Det är inte rättvist. Jag betalade för frakten, och då tog det alltså 17 dagar. Ja, ja, bara 10 dagar mer än jag trodde. Dom tänker kanske att vi här nere i Sydeuropa är vana vid sånt? Jo, det är vi, men inte när vi har med svenska företag att göra. Det brukar gå med rekordfart annars.

Den efterlängtade klippmaskinen!

Den efterlängtade klippmaskinen!

Hursomhelst, nu blir det klippa av, för det är bråttom att få alla lurvtussarna presentabla. I morgon börjar spektaklet, och jag får utrusta mej med bomullstussar, skor med tåhätta, morötter och stort tålamod. Komma ihåg att inte ha på mej några kläder av fleece….

Hoppas kunna återkomma med lite fina bilder på resultatet inom kort.

Mitt i vintern

Jag måste medge att jag nu troligen helt har anpassat mej till klimatet i mitt nya hemland. För jag tycker att det blåser kallt, och vill knappt gå utanför dörren när det är grått och regnigt. Till och med hunden backar in bakom möblerna de regniga mornar jag tar fram kopplet och ska gå till stallet. Burr! Det är vinter och jag tar på mej min varmaste svenska jacka och har faktiskt haft både halsduk, mössa och vantar vid ett par tillfällen. Javisst, det är midvinter om ett par dagar…

IMG_1834Men just idag, efter att ha läst svenska vänners Facebook-inlägg om snö, mörker, ishalka och liknande elände, insåg jag att det nog inte är så illa här i södern trots allt. Solen sken från klarblå himmel, och temperaturen låg runt 17° mitt på dagen. Men vinden var lite vass och jag drog dragkedjan på jackan hela vägen upp till hakan, innan vi ledde stona bort till paddocken på morgonen. Utanför paddockarna blommade ett gult ogräs (jag är inte så hemmastadd på min flora) och tankarna gick till kyliga majdagar i norden, när maskrosorna börjar invadera betesmarkerna.IMG_1833

Apelsin- och citronträden som växer bredvid stonas hage är fulla av frukt som lyser gult i solskenet. Det är kanske inte så tokigt ändå, med vinter på sydligare breddgrader. Jag ska inte klaga på vädret. Jag har min varma jacka och stövlar, och behöver inte skrapa bilrutor, sanda och salta, eller brodda hästarna före ridning. Jag har det rätt så bra, faktiskt.

Alan och jag

Idag har jag ridit vår nya häst för fjärde gången. Och sken som en sol. Igen.

Fnissigt glad efter dagens ridpass.

Fnissigt glad efter dagens ridpass.

Ja, ny häst…. Man kan kanske tycka att jag behövde en till häst lika mycket som man behöver ett askfat på en motorcykel. Men ja, han har anlänt. Och jag har roligt när jag rider. Punkt.

Svarta hingsten busar i frihet.

Svarta hingsten busar i frihet.

Den svarta skönheten heter Alentejo och är 9 år, ca 164 cm hög och godkänd hingst. Och i den här skepnaden presenterades min kära makes julklapp till mej (lite i förskott). Han behövde inte ens omslagspapper! Och vad annat kan en flicka önska sig till jul?? Säg en enda sak du hellre vill ha, än en vacker häst….

Alan har glimten i ögat och är busig på ett snällt sätt. Han är arbetsvillig och glad. Och så har han en blanksvart hårrem som är en fröjd att klappa och borsta….

Sen finns det kanske vissa saker vi behöver jobba lite med, men det blir mitt projekt och utmaning.  För det är verkligen roligt att ha en häst att rida igen, nu när Regente (min prins) är sjukskriven, och jag vågar börja drömma om att komma ut på tävlingar igen.  Jag är trots allt för gammal för ponnytävlingar (med råge).

Tisdagar med foderfunderingar

På Tisdagar är det foderleveranser på vår anläggning. Då kommer det en jämn ström av små lastbilar in på parkeringsplatserna och leverantörerna tillsammans med flitig stallpersonal lastar av en eller två veckors behov av hö, halm, spån, morötter och olika fodersäckar.

Vår ena stall-länga vetter mot parkeringen, så ponnystona har god utsikt över all mat som fraktas in.

Caprinelle blir hungrig när hon kan se "gående bord" passera.

Caprinelle blir hungrig när hon kan se ”gående bord” passera.

Så varje Måndag ringer man sina leverantörer och på Tisdagar kommer allt. För min del är det tre eller fyra olika som kommer. Det är hö-killen, halm-gubben och morots-nissen. Sen har vi en som kommer med kraftfoder och spån. Efter ett tag har alla koll på ungefär vad jag gör slut på, och dom kommer per automatik och lämnar av min veckoranson antingen på gårdsplan, eller i vissa fall inburet och staplat på sin plats i foderkammaren.

Stort lass...

Stort lass…

Hö- och halmbalarna är supertunga. Inga sjukilos eller så. Det är runt 25 kilo styck. Och just balarna har en tendens att dyka upp när det är minst ont om handräckning. Pust, pust.

Just idag kom det 40 balar hö. Dom staplade Valerio, min stallskötare på plats. Och när jag vände ryggen till anlände tre säckar vanligt kraftfoder, en säck specialfoder (till Jimmy), en säck alfa-kuber, en säck betfor och 6 balar kutterspån. Senare dök det upp 20 balar halm från en leverantör, för den ordinarie hade tagit fel på vecka och kommer först nästa vecka. Då kommer det också ett par säckar morötter till.

Fin halm

Fin halm

Det är väldigt skönt att slippa åka och hämta, det ska jag villigt erkänna. Det är en stor lättnad att slippa lyfta och bära varenda säck. Men jag har ännu inte fått perfekt grepp om åtgången, så ibland har jag för lite av somligt och för mycket av annat, och det finns inget Granngården att åka och hämta på. Men blir det kris, så kan man i regel låna av något av de andra stallen tills nästa tisdag.

Dessutom håller vi på att försöka räkna ut vad hö och halm egentligen innehåller, för plötsligt har flera av ponnyerna gått upp väl mycket i vikt och blivit mer än lovligt spralliga. Höet ser kanske inte alltid ut som man är van från Sverige, men om dom blir tjocka och pigga, så måste det vara bra nog? Och drar man ner på höet, så äter dom halmen. Och den kan vara bedräglig. Vissa balar innehåller lite havre och en del ogräs, vars näringsvärde nog inte ska underskattas.

Rund, blank och pigg….

Rund, blank och pigg….

Jag börjar förstå det portugisiska sättet att bara fodra med halm och kraftfoder…. Det känns som om den kunskap i hästens utfodring jag skaffade mej numera är enbart en grov riktlinje. Jag har ju till och med högskolepoäng i ämnet, men inget jag lärt mej känns längre relevant. Jag har inga analyser på höet, för det är olika partier varje vecka. Och varje parti kan komma från olika vallar – eller ängar. Halmen kan variera från bruna pinnar och tistlar till fina havrestrån med kärnor kvar. Det enda jag vet säkert är innehållet i säckarna. Så jag får improvisera, och lita till ledtrådar i form av hästarnas hull, hårrem, avföring och temperament. Så gör alla andra, och det verkar fungera. En häst som är rund, blank, pigg och frisk får uppenbarligen i sig det den behöver.

Cupfinal i dressyr

I helgen åkte Frida och jag för att titta på finalerna i Portugisiska dressyrcupen. Främst ville vi ju se ponnyklasserna (spana in konkurrensen till nästa år, hihi) och se de bästa 4-, 5- och 6-åringarna.  Riktigt så blev det inte. För vårt schema stämde dåligt med startlistorna, så det fick liksom bli det som bjöds på medan vi var där.

Vi såg några av ponnyekipagen i klassen för ryttare 13-15 år. Svårighetsgraden var som gamla LB, med mellangångarter och skänkelvikning i trav, men ingen ryggning, eller galoppfattning från skritt. Några av ponnyerna var nog runt 155 eller så, men jag ska inte säga att det påverkade resultatet. Det var helt hur skolad och bussig ponnyn var och hur erfaren och nervkall ryttaren höll sig, som avgjorde resultatlistan den här gången. Banan var utomhus, i väldigt blåsigt väder och lerig bana.

Vi passade istället på att se ekipagen som red motsvarande MSV:B och St Georg. En hel del väldigt duktiga ryttare och fina hästar, fick vi se.  Roligt att se en del hästar, som kanske inte hade supergång, med reds väldigt väl. Inte helt förvånande vanns flera av klasserna av ett stall, vars hästar och ryttare tränar under tysk tränare. Samma ryttare vann tre klasser! (Resultatlistan HÄR).

Och självklart tillbringade vi lite tid vid framridningen. Det är alltid kul att titta på. Men när jag ska sammanfatta dagens upplevelser så är det den här hästen jag minns bäst:

GuldhästenJag tror aldrig jag har sett en häst med sådan färg. Fotot ger inte full rättvisa. Han var en gulbrun lusitanohingst,  med en metallic-glans som gjorde att han såg ut att vara gjuten i guld. Att han dessutom rörde sig underbart och hade en otrolig utstrålning gjorde inte saken sämre. Så vacker!!

 

Femihalvelva-kaffe

Man kan också kalla det ”fika” om man ska göra det lätt för sig. (Just Femihalvelvakaffet är Olofs eget patent.) Hur som helst, så är ”fika” ett ovärderligt svenskt begrepp, man gärna tar med sig vart än i världen man beger sig. Fika är sannerligen viktigt!

Häromdagen tyckte både Frida och jag att vi hade jobbat undan bra på morgonen och hade gjort oss förtjänta av mer än bara en kopp kaffe (eller te, för hennes del) och gick upp till klubbens restaurang för en riktig go-fika. Där har man fin utsikt över ridhuset och olika ryttare medans man tar sin välbehövda paus. Men hundar är inte välkomna inne på själva restaurangen, så Akleja fick vänta på  läktaren.

IMG_1794Det framgår väl rätt tydligt vad hon tycker om det arrangemanget, eller? Men finns det någon som kan hitta på en riktigt bra bildtext (eller pratbubbla)?

En TÄVLING alltså. En jury bestående av Frida, Peter och mej väljer vinnaren som får en hemlig present. Skriv ditt förslag i en kommentar nedan.

Utsikt med hästar och ryttare

Utsikt med hästar och ryttare

Den svarta hingsten

Det har blivit tillökning i vår fyrbenta samling. Peters drömhäst, en kolsvart Lusitano-hingst har just gått igenom besiktning och röntgen med högsta betyg, och kommer att bli ett trevligt tillskott i verksamheten.

Svarta hingsten busar i frihet.

Svarta hingsten busar i frihet.

Inte bara kommer han att kunna fungera som skolhäst åt besökande ryttare, men han kommer att vara en välkommen vikarie för min prins Regente, under hans sjukskrivning.

”Black Beauty” heter egentligen Alentejo, och är 9 år gammal, godkänd för avel, välutbildad och mycket trevlig på all sätt. Att han är otroligt vacker med en härlig utstrålning är grädden på moset.

Vi letade inte direkt efter en ny häst, men han fanns i ett grannstall på samma anläggning som vi står, och vi har sett honom på ridbanan lite då och då. Ägaren, som blivit en god vän, har ibland skojat med Peter om att den där svarta drömhästen han pratar om, den har han i stallet. Och rätt som det var hade dom kommit överens om pris och villkor och lagom såhär till jul, så var saken klar.

Alentejo riden av sin ägare, Nuno

Alentejo riden av sin ägare, Nuno

Summan av lasterna är konstant, sägs det. Jag kommer att njuta av mina laster….

Sjöhäst – flodhäst?

Jimmy älskar att plaska i vatten. Om man rider genom en stor pöl vill han sparka och plaska med framhovarna, och om jag binder upp honom vid det stora vattenkaret på vårt stall, så dricker han först en liten skvätt, sen doppar han hela huvudet, upp över ögonen, och skyfflar ut så mycket vatten han kan. Vispar runt med hela huvudet under vattenytan, och verkar ha hur kul som helst.

 

Innan jag band upp honom här, så var alltså hela gårdsplanen helt torr. Han gjorde sitt bästa för att skvätta ut så mycket som möjligt.

Det är inte lika populärt att bli spolad med slangen och schamponerad. Det är dock något han måste stå ut med ganska ofta, eftersom han är skimmel och inte precis renlig i boxen. Ibland, när han står i spolspiltan så börjar han skrapa energiskt med ena framhoven. Jag tolkade det först som att han var otålig och ville gå därifrån. Nu har jag lärt mej att det betyder att jag ska hålla upp slangen så han kommer åt att dricka från strålen, och leka lite. Sen står han snällt igen.

Han har en märklig förtjusning för vatten. Jag tror inte att vi skulle våga rida på stranden med honom. Troligen skulle han kasta sig handlöst ut i böljorna och sätta kurs mot Azorerna…

Tandläkarbesök

Det finns tillfällen när jag är glad att jag inte är häst. Ett av dessa är just tandläkarbesök. Plötsligt verkar mina egna tandläkarbesök så otroligt bekväma och enkla.

William har inte gått upp i vikt som han borde, och en dag upptäckte vi att hans bajs luktade lite illa och att han också hade väldigt dålig andedräkt. Jag tänkte direkt att han kanske hade fickor mellan tänderna, vilket kunde förklara detta. Så alltså ringer jag till min duktiga veterinär för att komma och kolla hans tänder i första hand. I annat fall får jag leta vidare.

William är sederad, och har munstegen applicerad ända upp till öronen.

William är sederad, och har munstegen applicerad ända upp till öronen.

Min veterinär börjar med att sedera honom lite lätt, för att lille Wille ska acceptera att få på sig munstegen. Denna apparat ser ut som ett medeltida tortyrinstrument, och har nog aldrig tidigare varit inspänd till så liten storlek. William har ett pyttelitet huvud! Men det enda man åstadkommer med det här verktyget är hans mun förblir öppen så han inte kan bita av armen på sin tandläkare.

Observera remmen till munstegens nackstycke. Det är en halvmeter tillgodo.

Observera remmen till munstegens nackstycke. Det är en halvmeter tillgodo.

Veterinären konstaterar att han har både ett relativt stort överbett, och att kindtänderna är både vassa och ojämna, på det sättet att han inte kan tugga normalt. Och ut kommer också små tussar av halvtuggat foder. Han har inga egentliga foderfickor, men han har svårt att tugga ner sitt grovfoder på ett riktigt sätt.

Så in kommer ”slipmaskinen”.  Och en stund senare är Manuel nöjd, men säger att han vill titta på honom igen om 6 månader. Han kunde inte göra riktigt allt han skulle vilja, utan vill ta det lite i omgångar.

Slipning pågår.

Slipning pågår.

Idag är dagen efter, och lille Wille ser nöjd ut, har ätit upp all sin mat, och det luktar ingenting i hans box. Har vi löst problemet? Det blir lite ”magbakterier” också för att hjälpa honom på traven. Men jag tror att han snart lägger på sig några kilon till och får trevligare andedräkt bums.

Och nästa gång jag behöver gå till tandläkaren själv, ska jag bara tänka på hur skönt det är att inte vara ponny, och snällt gapa och veta att jag inte behöver få en halvmeterslång mojäng inkörd i gapet. Jag har också turen att ha en tandläkare som är hästmänniska, och förstår mina underliga tankegångar i det här läget.

Teamwork!

Som ett väloljat maskineri. Så sa jag till Frida när vi var klara för kvällen idag. Hon log och sa att  jo, ungefär som när vi skulle ge oss av till tävlingar förr i tiden. Vi jobbar ju så bra ihop.

Frida mockar på Gyngagården.

Frida mockar på Gyngagården.

Det har varit en dag med riktigt skitväder. Ösregn och blåsigt. Så alla hästar har varit inne hela dagen. (Inte för att dom dör av lite vatten, men för att det är väldigt synd om de människor som måste promenera i värsta överfallsregnet i 10 minuter för att komma till en rejält lerig paddock). Så på eftermiddagen tänkte vi göra processen smidig för att nattbädda alla boxar och kvällsfodra. Och på något sätt går allt så himla geschwint när vi jobbar ihop. Vi har ju förvisso flera års vana av samarbete i stall, men nu är ju både stall och rutiner ganska nya för oss båda. För att inte tala om redskapen och fodret…

Rejält blött idag.

Rejält blött idag.

Det gick fort och lätt att göra klart för 11 hästar till natten. Och under tiden tänkte jag på just detta. Att ett sammansvetsat team underlättar så mycket. När Frida sträcker sig efter grepen har jag redan ställt den inom räckhåll. När hon sträcker sig efter vattenhinken har jag redan fyllt den. När jag kommer med några skivor halm har hon gjort plats för den. Jag flyttar en häst, hon flyttar skottkärran.  Vi kan varandras system, och kan läsa av varandras rörelser, så det blir som en dans av ett gammalt par på dansgolvet.

Men eftersom stallet och rutinerna är nya så kommer det små stickprov och frågor: ”Caprinelle behöver mer hö”, ”Amiral ska inte har mer halm”, ”Har Viking fått sitt hö?” , ”Släcker du?”, så man säkert inte glömmer något.

Samma var alltså på den tiden vi åkte på tävlingar ihop. Vi behövde inte direkt kommunicera, för var och en hade sitt ansvarsområde. Sadel, träns och annan utrustning var lastad (extra vattenhink?), i bilen fanns hästpass, papper, karta och matsäck (och bilgodis). Hästen var knoppad, rent täcke och transportskydd på. Extra foder fanns i en gammal postsäck (tack Maria). Vägen till detta samarbete var inte helt utan missöden. Det har hänt att vi kommit till en tävling utan vissa viktiga tillbehör i packningen, och andra missar. Men det är ju genom misstagen man lär sig. Och vi minns dessa missar med ett leende numera. Frida vet hur det känns att rida en viktig kvaltävling i lånta stövlar som är för långa i skaften och en lånad hjälm som halkar ner på näsan, så det är så man lär sig läxan.

På ponnytävlingar med Frida och Kajsa Kavat

På ponnytävlingar med Frida och Kajsa Kavat

Men just idag så lämnade vi våra hästar nöjt mumsande på sitt hö och gick genom regnet med ett belåtet leende, som man har efter väl utfört värv. Teamwork, så underbart!

Många timmar på ridbanan

Så mycket tid som jag tillbringat på ridbanan borde så småningom leda till att jag blir en riktig expert…..

IMG_1726på att plocka hästskit!

Såna är reglerna på den nya ridbanan, som är ett underverk av textilfiber, sjösand och ett system som bevattnar underifrån, så svikten och hårdheten alltid är optimal, och hästarna dansar fram. Man ska alltså plocka upp efter sin häst. Och jag plockar villigt, eftersom jag har så mycket fint att glo på.

Tiden jag tillbringar på ridbanan är alltså till fots. Min egen springare är ju sjukskriven, och jag ägnar mej åt att ropa uppmuntrande ord och tillrättavisningar till min beridare när hon tränar våra ponnyer.

Frida och Newton

Frida och Newton

Jag får samtidigt titta på när en olympier tränar sina hästar och elever. I grannstallet har nämligen Goncalo Carvalho flyttat in, med massor av hästar och elever. Och till vardags tränar dom här. Tillsammans med några hoppryttare, vi och våra ponnyer och andra med behörighet att beträda banan. Här tillsammans med Viking och Diogo.IMG_1731

Idag var det rätt kallt (16°) och blåsigt. Ni ser dom tunga gråa regnmolnen över bergen i bakgrunden. Men trots gråväder och skitplockning, trivs jag bra på ridbanan. I morgon får jag nog komplettera med regnkläder, för blötare lär det bli under resten av veckan.

Viking börjar komma tillbaka i form.

Viking börjar komma tillbaka i form.

Stallskötare och hästskötare

Hästskötare i farten

Hästskötare i farten

Det är jobbigt att hinna sköta många hästar, med mockningar, utfodringar, in- och utsläpp, och dessutom all ridning, longering och annat. Det blev vi varse efter första veckan som ”egna”. Plus att det tog massor av tid att ordna med alla praktiska detaljer, som införskaffande av foder och nödvändiga redskap. Var köper man foder? Att åka till flera olika butiker för att hitta en grep, hinkar och en sopkvast… (Jag saknar ”Lantmännen”)

Att skaffa skottkärra var ett kapitel för sig. Eftersom det är många hästar att mocka hos, och långt att gå till dyngstacken, har alla lite större kärror, med två hjul i framkant. Men en sån finns liksom inte i närmsta järnhandel. Och dom är jättedyra! Om lokala hästbutiken skulle ta hem en sån till mej så skulle den kosta 600€. Alltså finns det en seriös marknad för begagnade skottkärror. Blev erbjuden en för 250€, som var hel och av god kvalitet, men långt ifrån ny. Tvekade. Ett par dagar senare hade ryktet spritt sig att jag var på jakt, och en hovslagare erbjöd mej en sprillans ny för samma pengar. Hans grossist hade fått en över, som han ville bli av med. Lite annorlunda i modellen. Men lagom stor och robust, och jag blev lovad hemkörning i priset. Det var väl bara att tacka ja, för bättre erbjudande lär jag inte få. Så nu har vi egen kärra. Så lyxigt att kunna mocka när man vill, och inte bara när det finns en ledig kärra att låna.

En sån här. Fast grön.

En sån här. Fast grön.

Med tanke på hur bra djungeltelegrafen fungerar, släppte jag sedan ut ryktet om att jag nog behöver hjälp av en stall- och hästskötare. Och redan nästa dags morgon stod det en man på stallbacken som sökte jobb. Han var på hugget och började genast för att visa vad han kunde. Trots begränsad erfarenhet av hästar, så var han inte helt bortkommen när det gällde utfodring och mockning. Jag visade ungefär hur jag ville ha det, och han satte igång med grepen. Vi kom överens om att han ska börja före 8 och morgonfodra, sedan tvätta lortgrisen Viking och mocka alla boxarna. Ett deltidsjobb bara, suckade mannen besviket. Men redan nästa dag hade han fått resterande timmar hos grannstallet.

Vilken lyx! Nu kan Frida och jag börja direkt att jobba med hästarna när vi kommer. Det blir ett annat flyt, och det sliter inte så hårt på våra kroppar. Jag kan ju dessvärre inte göra så mycket innan kroppen börjar säga ifrån. Jag vill men kan inte, och blir otroligt frustrerad, när värk och känselbortfall sätter in. Frida kan jobbet och gör det snabbt och effektivt,  men får i gengäld inte tid över till ridningen. Olof har hjälpt till så  mycket han kan, men allergi mot hö och damm gör vissa moment besvärliga. Nu får han tid till andra sysslor som också behövs, men som inte är lika tidsbundna.

Frida tränar Storm på utebanan.

Frida tränar Storm på utebanan.

Här nere är stallskötare ett ”riktigt” jobb, som oftast utförs av män. Inte som i Sverige där det oftast är något som betraktas som en hobby för tonårsflickor. Det är väldigt tungt och smutsigt, och kräver faktiskt en stark och uthållig person. Utan att ha fördomar, så är de flesta karlar starkare än unga flickor.

En duktig hästskötare vet sitt värde och har en stolthet över väl utfört arbete. Han kan sina hästar, vet hur dom ska skötas, fodras, och känner igen tecken på om något skulle vara fel.

Hästar och hundar

Visst är det så, att hästar och hundar hör ihop? Eller är det bara så att hästfolk gärna har hund? Eller finns det ett speciellt band mellan människans bästa vänner?

Ständig åskådare

Ständig åskådare

Akleja följer i regel gärna med till stallet. Inte för hästarnas skull, utan för att träffa andra hundar, och troligen för att hon tycker att hon behöver passa mej. Hon sitter ju alltid vid kanten och kollar när jag rider eller longerar.  Där kan hon sitta hur länge som helst, verkar det som. Men om en häst börjar bralla och busa, då skäller hon, och vill helst springa fram och bita dom i bakbenen för att tala om att så uppför man sig inte. Och vid matdags, när en del hästar sparkar i boxdörren och för oväsen, då vill hon inte vara med alls, utan går och sätter sig och väntar på behörigt avstånd.

Akleja sitter vid parkeringen och väntar. "Är du klar snart?"

Akleja sitter vid parkeringen och väntar. ”Är du klar snart?”

Andra hundar visar tydligt sin vänskap och intresse för hästar. Hunden Xico från ett grannstall kom och hälsade på Caprinelle. Dom gosade en lång stund, och båda verkade uppskatta umgänget.

Xico uppskattar att Caprinelle pussar och kliar honom.

Xico uppskattar att Caprinelle pussar och kliar honom.

En väninna har en ung labrador, Benny, som är överförtjust i att pussa hästar. Och han verkar veta vilka som gillar det. Här är det Ideal som får blöta pussar på hela nosen, och verkar tycka om Bennys barnsliga förtjusning.

Benny pussar Ideal.

Benny pussar Ideal.

För några veckor sedan följde jag med en annan hundägare på en liten promenad. Hon behövde rasta sin unga golden, så han skulle kunna sitta i bilen en stund, och inte flamsa runt bland hästarna. Det hade regnat en del så Akleja trippade runt de värsta lerpölarna. Det gjorde inte valpen. Alla som har en retriever av någon sort, känner säkert igen de här bilderna. Och vet att det inte är alls kul att stoppa in en sån i bilen efteråt…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Börja om – en historia om detaljer

Att starta eget är, som många vet, inte alltid så enkelt. Nu försöker jag starta egen verksamhet i nytt stall, och upptäcker att det är en massa detaljer man måste ha ordnat. Ja, det visste jag ju redan,  men den här flytten gick så fort, så det fanns liksom inte tid att planera och ordna varje liten detalj.

Stostallet

Stostallet

Det är pappersarbete: det ska registreras företag, det ska skrivas kontrakt med anläggningen, alla hästarnas pass ska kopieras och registreras, mitt skattenummer ska in i handlingarna, jag måste bygga ett nätverk av viktiga kontaktpersoner som bl.a. foderleverantör, hovslagare och kunder. Det tar lite tid och energi.

En del utrustning måste skaffas. Jag har lyckats skaffa lite redskap och hinkar, men det saknas fortfarande ett och annat, inte minst en rejäl skottkärra. Men ryktet går, och idag blev jag erbjuden en sprillans ny för anständiga pengar.

Inflyttningskaos!!

Inflyttningskaos!!

Prylarna i sadelkammaren har legat huller om buller, för det har tagit så  mycket tid att bara sköta stall och hästar, så först idag blev jag klar med att lägga i ordning och städa lite. Kaos är inget som varken jag eller Frida trivs med.

Några träns på sina platser i alla fall

Några träns på sina platser i alla fall

På tisdagar är det foderleveranser på anläggningen, och jag försöker räkna ut hur mycket av allting jag gör slut på under en vecka, så jag kan beställa hem lagom mycket. Idag kom det 5 balar spån, 20 balar halm, 3 säckar kraftfoder, en säck luzern, en säck betfor och fem höbalar. Det kommer ytterligare 20 balar hö i morgon. Det är smidigt att få allting levererat på plats, men det gäller att ha koll på allt. Vi har knappt lyckats räkna ut hur mycket strö det går åt.

Det här kallas för havrehö, och är tidigt skördad havre på strå. Vanligt hästfoder här, och fungerar i brist på vanligt hö, som kommer senare i veckan.

Det här kallas för havrehö, och är tidigt skördad havre på strå. Vanligt hästfoder här, och fungerar i brist på vanligt hö, som kommer senare i veckan.

Vi har en stor och fin paddock att släppa hästarna i, men det är en bit att gå, så hästarna måste helst lära sig att gå fint två och två. Vädret har varit lite ostadigt, och kommer det en skur, ja då kan man vara säker på att alla ponnyerna är nyrullade i lera när dom kommer in.

Regnvåta och leriga. Gummistövlar hör till uniformen numera.

Regnvåta och leriga. Gummistövlar hör till uniformen numera.

Det blir långa dagar för oss alla. Olof håller på att lära upp sig till stallskötare, Frida försöker motionera så många ponnyer hon hinner, och jag springer omkring och gör av med en massa energi på varenda småsak och får liksom inte mycket gjort ändå. Hade i alla fall ett fint ridpass idag, och det muntrar upp.

Jag ansvarar för morgonfodringarna, och även om det är motigt att knata iväg till stallet i gryningen, så är det bara 10  minuters promenad (med hund) och framme i stallet är man ju alltid välkommen.

Caprice säger godmorgon.

Caprice säger godmorgon.

En söt hästmule är bland det bästa som finns, och utsikten, när solen går upp över pinjetopparna gör ju vem som helst glad och nöjd.

 

Morgonsol över ridanläggningen.

Morgonsol över ridanläggningen.

Ett farväl och nya rutiner

Dagen började med att jag och Akleja promenerade bort till nya stallet och gav morgonfoder till hästarna. Det småregnade lite, men var ändå rätt varmt, så den korta promenaden gjorde att jag kände mej bra uppvärmd för en fullspäckad dag. Roligt att bli mött av alla söta ponnyer som glatt gnäggar och mullrar efter sitt foder och lite uppmärksamhet.

Sen dags att gå hem och fylla på med morgonkaffe och göra lite andra sysslor. Som inte gick alls, för datorn hade fått hicka efter ett kortare strömavbrott igår. Jag behövde tanka depåerna inför att köra upp till gamla stallet och säga farväl till Regente. Han har fått åka tillbaka till sin uppfödare för att vila sitt skadade ben, och till våren få möjlighet att betäcka ett antal ston på stuteriet ‘Coudelaria Pedro Sousa Vieira PSV’.

66627_10151384958999821_1409916457_n

Jag och prinsen förra våren.

Det är ju lite tur i oturen att Regente är godkänd för avel med fina poäng, så han kan göra nytta även som sjukskriven.

Det var med blandade känslor jag såg transporten rulla ut från gårdsplanen med min prins ombord. Han får det så bra där, det vet jag, men det blir väldigt tomt utan honom.

Sedan tillbringade jag en stund med att småprata lite med några av de människor på klubben som kommit att bli väldigt goda vänner under vår tid där. Dom har en massa nytt att se fram emot, så det blir nog en spännade resa, men samtidigt är förändring lite skrämmande. Man vet vad man har, men inte hur det blir..

Kakan sträcker på benen i den nya, stora paddocken.

Kakan sträcker på benen i den nya, stora paddocken.

Tillbaka på nya stallet var det dags att släppa ut några av hästarna i den stora paddocken vi har till vårt förfogande. Det var uppskattat. Dom busade och lekte och rullade sig så dom såg ut som riktiga vildhästar när det var dags att ta in dom igen. Vi hjälptes åt med mockning och lägga upp foder och allt annat pyssel som hör till. Och vi lär nytt och lär om. Det är sannerligen lärorikt att byta stall i en annan kultur. En massa detaljer är annorlunda. Stallrutiner, fodersorter, skötselrutiner, allt är lite annorlunda mot hur vi hade det förr, hemma på gården.  Såhär i början, gör det att allt tar lite mer tid. Det är en lite längre bit att gå till gödselhögen, halmbalarna är tre gånger så stora och tunga, redskapen är ovana.

Efter vilda rundor i paddocken, behöver leran tvättas av.

Efter vilda rundor i paddocken, behöver leran tvättas av.

Vi har inte haft tid att komma i ordning i sadelkammaren, så det mesta av vår utrustning ligger i Ikea-påsar lite huller om buller. Nåt vi har svårt att stå ut med. Vi får hitta en dag att hinna fixa till där med. Och flera av ponnyerna har blivit väldigt lurviga och det hjälper knappt hur mycket man borstar, så ser dom lite lagom fluffiga ut i alla fall. Saknar min klippmaskin….

Till sist smet vi iväg för att äta lunch, och på eftermiddagen fick några andra hästar komma ut en stund  medan vi fortsatte med stall- och hästskötsel. Och rätt var det var, så var det alldeles mörkt! Jo, det blir mörkt tidigare på vintern här med. Vid 6-tiden är det svart, och vi fick skynda oss att börja på kvälls-sysslorna. Det blev en sån där dag, där det är full rulle hela tiden, men det känns ändå som om man inte fått nåt gjort.

William blir motionerad på lina, i den täckta longeringsvolten.

William blir motionerad på lina, i den täckta longeringsvolten.

Men i villervallan känns det ändå rätt skönt att se alla hästarna stå i fina boxar, ströade med gul halm. Dom är torra och varma och mätta på vinterkvällarna. Då kan man gå hem och känna sig rätt nöjd.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 55 andra följare

%d bloggare gillar detta: