Hela mitt liv har vänts upp och ner.

Peter med sin Jimmy

Det har varit tyst på bloggen en längre tid. Efter ponnyfinalerna åkte jag och Peter till Sverige för att fira jul med barn och barnbarn. Hästarnas träning kunde gå på lite lägre varv, för att mina beridare skulle få lite julledighet. Alla hästar var i fin kondition, och framme i sina respektive utbildningsplaner, så lite vila eller lågvarv låg bra i planeringen.

Men när vi kom tillbaka, så var Peter i behov av mycket hjälp, för han hade så ont i ryggen att han behövde hjälp med det mesta, så jag tillbringade knappt ingen tid i stallet. Hästarna kom långt ner på min lista över saker som är viktiga. Jag har ju superbra personal, och inga event planerade, så det var liksom inte ett bekymmer. Min egen ridning finns ju kvar närhelst jag har lust. Då inträffade deet mest ofattbara: Peter, min älskade make gick bort, efter två dygn på sjukhus.

Plötsligt är allting precis kaos, förtvivlan, sorg och känslor jag inte ens kan sätta namn på. Hästarna har inte längre en central roll i mitt liv. För jag vet inte ens hur mitt liv ser ut. Men familj och nära vänner är det jag behöver, och jag vet att hästarna har det bra och min närvaro är inte alls nödvändig. Min framtid känns väldigt osäker. Hur kommer allt att bli?

Nu har det gått en liten tid, och jag inser att mycket måste, och behöver, förändras. Jag vet inte riktigt hur min framtid kommer att se ut, men en verksamhet med 13 hästar och personal, är inget jag varken kan, vill eller orkar ägna mej åt. Det hela var ju ett tvåmansprojekt. Och utan Peters stöd och engagemang, så kommer jag att vilja omstrukturera och förändra hela den delen av mitt liv.

Alentejo

Nej, jag kommer troligen inte att vilja vara hästlös. Så mycket vet jag. Men hela verksamheten måste anpassas bättre till min förmåga, ekonomi och ork. Och det kommer att ta tid att göra dom förändringarna. Och var det slutar får tiden utvisa. Under tiden är samtliga 13 hästar till salu. Eller egentligen 12. För det finns en, som jag absolut inte säljer, utan att ha kniven mot strupen.

Så nu har jag börjat marknadsföra alla dessa fina hästar och ponnyer. Det är inte helt lätt. Dels har dom ju alla kommit att betyda mycket för mej. Dom är alla så trevliga, sunda och kapabla, och jag har lärt känna dom alla väl under tiden jag ägt dom. Sen är ju marknaden för ponnyer helt annorlunda i Portugal mot i Sverige. Hade jag befunnit mej i Sverige, tror jag inte att jag haft några större problem att sälja allihop, till rätt personer, på ganska kort tid. Alla har ju en gång handplockats av mej, just för att dom är sunda till kropp och själ, och har kapacitet att göra sina ryttare lyckliga, oavsett ambitionsnivå. Sedan har vi ju det geografiska problemet. Det är inte svårt att frakta hästar kors och tvärs över Europa. Det görs ju varenda vecka. Men att ordna försäljningar till rätt person under dessa omständigheter gör det hela lite svårare.

Mitt nästa inlägg kommer att innehålla en presentation av alla mina hästar, så får vi se om jag den vägen kan nå ut till presumtiva lämpliga köpare till ett antal.

Vad jag tror om framtiden? Om jag får önska, så har jag kvar några hästar, så att jag kan fortsätta ta emot ryttare på ridsemester, och erbjuda dressyrträning på underbara Lusitanos, och ha kvar en av mina ponnyer för mitt eget nöjes skull. Men vad gäller ponnytävlingar i Portugal, så kommer kanske mitt engagemang att få vara i egenskap av tränare eller domare.

Just nu får jag ta en sak i taget. Och faktum är att jag skulle vilja hitta goda hem till de flesta av de fantastiska ponnyer jag har. Om jag har turen att hitta flera kunder i Sverige, så går det att ordna hemtransport för rimliga pengar. Jag hoppas på det. Flera av dessa ponnyerna borde ha en framtid på tävlingsbanor som ännu inte finns här.