Mina småflickor är så duktiga!

Nu äntligen har vi lyckats ordna så vår minsting B Caprinelle fått börja sin inridning. För att vara familjens minsting, så är hon inte så liten. Hon ligger rätt så på gränsen för ponnymått, och börjar bli välväxt och snygg. Och för att inte nämna hur fint hon rör sig! Hon kommer att kunna matcha sin storebror B Capriole inom en snar framtid, för hon visar samma talanger som han gjorde i samma ålder.

Första övningarna med ryttare.

Första övningarna med ryttare.

Jag har bett om hjälp från en kille i grannstallet, och tillsammans med sin assistent kommer han en stund varje dag för att lära Caprinelle ridningens hemligheter. Han är van vid unghästar,  har en trygg attityd och en mjuk och följsam ridning.

Frida hade förberett henne väl, så hon är lydig på linan, van vid gjord, kapson, träns och benskydd. Nu lade vi till sadel och inspänningstyglar till utrustningen. Inte för att hon behöver spännas in för att komma i rätt form. Det gör hon nästan av naturen. Men för att lära sig hur tyglar känns, och att man behöver ge efter för motstånd. Vilket hon gjorde helt utan protest. Likaså sadeln, var inga som helst konstigheter. Ett par bockhopp i första galoppen med sadel och hängande stigbyglar, och sedan var den saken ur världen.IMG_2205

Den här killen lägger lite tid på att lära känna hästen från marken, så den ska ha gott förtroende när han väl sitter upp. Men Caprinelle är den coola sorten, som efter första passet tillsammans tyckte att han kunde göra nästan vad han ville. Så redan andra passet satt han upp ordentligt. Först hade han hängt och klängt och dragit och bankat i sadeln, och förvissat sig om att hon inte var ängslig. Men det var hon inte. Så när han väl satt där rakt upp, och klappade henne både på rumpan och halsen, stod hon med avspänd min och tittade på utsikten. Inte så bekymrad. Tio minuter senare känner han sig redo att prova att trava lite, för hon skrittar så lugnt.IMG_2210

Då händer det som inte får hända! Hon gör två bockhopp. Inte jättestora, men tillräckligt för att sadelstropparna ska gå sönder. Trots att vi har en gjord med elastiska spännen, så åkte både sadel och ryttare i backen. Och jag som ändå är så noga med att sköta utrustningen. Visserligen är sadeln hyggligt gammal (äldre än ryttarna, kan jag säga), men ändå i bruksskick. Trodde jag.

Jag var inte beredd med kameran, men det såg nog ut ungefär så här

Jag var inte beredd med kameran, men det såg nog ut ungefär så här

Men grabben var inte upprörd. Han borstade av sig sanden och gick och hämtade en annan sadel, och sen avslutades hela övningen i god ordning. Även ett par varv i trav. Som väl var blev inte Caprinelle skrämd av händelsen. Tror inte hon riktigt hann uppfatta vad som hände. Det är en vaken och läraktig ponny så det går framåt ganska fort. Jag kan snart komplettera historien med en ridfilm.

Storasyster Caprice, som inte är så stor, utan ett helt nummer mindre, har fått mera tid, och går från klarhet till klarhet. Hon är så lik sin mor i mycket. Så känslig och vaken, men klok och aldrig hysterisk. Med tanke på att jag har en förkärlek till fuxar, som alla är ston och dessutom har virvlar lite här och där, så är man kanske beredd på både ett och annat. Men dom är precis som vi önskar.

Det är så roligt att mina fuxflickor utvecklas så fint. Men samtidigt lite trist för Frida som gjort allt jobbet med ponnyerna så här långt, inte kan vara kvar och njuta av resultatet av sitt arbete. Caprice håller på att bli just den ponny som hon alltid önskade och hoppades att hon skulle bli. En sån där man rider med ett leende.

Annonser

Hästtjejer ”is da shit”

frabz-EQUESTRIAN-What-society-thinks-I-do-What-my-friends-think-I-do-W-381b79Läste just den här artikeln: http://www.op.se/kultur/hasttjejer-vs-machoman  om tuffa hästtjejer. Bra skrivet om hur en man upplever livet i stallet. Där härskar de tuffa brudarna. Tjejer som inte räds att köra en fullastad skottkärra, slå ner en stängselstolpe, lasta av ett stort lass hö, eller hantera stora starka hästar.

Vi hästtjejer som vuxit upp i stallet tycker ju inte att det här är något speciellt eller märkligt. Det är helt naturligt. Man har en häst (eller sköt-häst) och man får helt enkelt göra det som krävs, för att ta hand om den. Det är rätt så fysiskt krävande. Men man måste vara rätt stark mentalt också. Inte bara för att klara av att räkna ut hur man ska kunna kontrollera dessa stora fyrbenta varelser med egen vilja, utan också för att hantera hierarkierna i stallet, grupptryck från de andra i stallet, grupptryck från icke-hästintresserade omgivningen och drivkraften att ständigt bli bättre på det man gör. Och hitta fiffiga sätt att finansiera sin penningslukande passion.

Det är fostrande på många vis. De som växer upp på ridskolan lär sig rycka in och hjälpa till på så många olika plan. Dessa ungdomar (mest tjejer då) mockar, fodrar, ryktar, släpper ut, leder nybörjare, umgås med kompisar. Och tar ett stort ansvar. Man får hjälpa de yngsta likaväl som att klara att ge instruktioner till en vuxen nybörjare. Man får lära sig hantera alla möjliga verktyg och maskiner. Plus att man lär sig mycket om hur hästar fungerar och att rida både på banan, över hinder och ute i naturen. De flesta kan fläta en man, splitsa ett grimskaft, slå på en tappsko, passa in ett träns, räkna ut en foderstat, och laga ett elstaket eller en vattenkopp. Och gör detta och mycket mer utan att sucka, himla med ögonen eller be om hjälp. För i nio fall av tio finns inte den där hjälpen precis när man behöver i alla fall. Hästarna fattar ju blixtsnabba beslut, och då gäller det att helst vara ett steg före.

Och de flesta små hästflickor är följaktligen rätt hårda. Så hårda att många killar försiktigt tar ett steg tillbaka och undrar vad dom måste klara av, för att våga sig in i den här kretsen av tuffa brudar.  Tjejer som kan åka i backen med näsan före och tappa andan och en minut senare stå rak som en soldat, borsta av sig sanden och hävda att det var ingen fara. Möjligen ett blåmärke. Eller lite näsblod. Det har ingen dött av. Upp i sadeln igen. Man kan bli trampad, klämd eller biten, men måste först ta hand om utrustningen, bära några vattenhinkar och se till att allt är i ordning innan man åker hem till mamma för omplåstring. Hockey och fotboll är till för veklingar. För där finns regler. Visa ett gult kort för en häst och se vad som händer.

En av de tuffaste hästtjejer jag känner.

En av de tuffaste hästtjejer jag känner

Jag måste, i det här sammanhanget, berätta om en tonårsgrabb, som för många år sedan dök upp på min hästgård för att göra ett par veckors praktik. Han gick på jordbrukslinje, och siktade på att jobba med kor och grisar. Men han var nyfiken på det här med hästar, för alla tjejerna höll ju på med det, och han ville veta vad det var som lockade. Jag tyckte att han resonerade sunt. Nyfikenhet är en positiv egenskap. Så jag bestämde mej för att försöka ge honom en så nyanserad bild som möjligt av livet på en hästgård.

Det var på vårkanten, och det var dags att gödsla ut vinterns permanentbäddar. Men för att det inte skulle bli för tungt, tyckte jag att vi kunde ta en eller två boxar om dagen, tills hela stallet var tömt. Han fick börja, för jag skulle väga upp foder. När jag kom ut i stallet hade han skottat ut tre-fyra kärror, och alla som gjort samma jobb, vet att det känns som att man knappt börjat. Han frågade mej: ” Om inte jag var här den här veckan, vem skulle då göra det här tunga jobbet åt dej?”. Han trodde att jag utnyttjade honom som stark ung grabb och praktikant. Svaret var ju enkelt: ”Ja, då hade jag fått göra allt själv. Kanske tar det några dagar till, innan jag blir klar, men det är bara jag som jobbar här.” Han såg lite snopen ut. Vi gjorde klart två boxar och tog en välförtjänt fika. Eftermiddagen gick åt till rykt, longering, och ridning. Medan jag gjorde i ordning hästarna för ridning fick han vila och jag förklarade vad jag gjorde och varför.

Dag två såg ungefär likadan ut, men på eftermiddagen fick vi åka och hämta foder. När han hjälpte mej att lasta ut havre, betfor, pellets och mineraler ur bilen undrade han igen ”Vem hjälper dej med alla dessa tunga säckarna, när inte jag är här?”. Svaret var detsamma. Jag Kan Själv.

Sådär höll det på ett par dagar. Alla som har haft eget stall kan föreställa sig. Dag fyra eller fem var det dags för grabben att få prova att rida och få lite undervisning i ridkonsten. Så jag hade tagit in en bussig häst och bundit upp denne på stallgången, för att göras i ordning. Precis då ringer telefonen (detta var före mobiltelefonernas tid) och jag  blir fast i samtal med en kund några minuter för länge. När jag kommer ut ur sadelkammaren är hästen ryktad, sadlad och tränsad. Genom att titta och lära, har den här kloka grabben redan lärt sig precis hur allt ska vara. Varenda detalj i utrustningen sitter perfekt! Han får sin ridlektion, men är inte så imponerad. Han tycker att hästen är hård och obekväm att sitta på, svår att kommunicera med och det käns högt och halt däruppe på hästryggen. Men han är tuff och gör en helhjärtad insats.

Jag gillar verkligen den här killen. Han är inte rädd att jobba, lär sig nya saker lätt och är nyfiken. När veckan har gått ska jag fylla i en utvärdering till skolan och han får höga betyg på alla punkter. Och jag frågar honom vad han tyckte och om upplevelsen motsvarat hans förväntningar. Jag glömmer aldrig hans svar: ”Det var intressant att prova, nu vet jag vad tjejerna pratar om. Men nej, jag fattar fortfarande inte alls varför dom håller på. Det är alldeles för tungt, för petnoga med smådetaljer, slitsamt på alla vis. Och belöningen är några få minuter på hästryggen, som inte ens är bekvämt. Jag kan nog aldrig förstå varför alla tjejer vill hålla på med hästar!”

"Karlgöra"

”Karlgöra”

Och när jag såg det hela ur hans perspektiv, så var det nästan så att jag själv började undra. Är vi hästtjejer alla lite lätt galna? Eller är det bara så, att en passion inte går att varken förklara eller lära ut. Man måste nog ”drabbas” för att förstå.

Min sadelkammare, precis som jag vill ha den!

Nu är den i princip klar,  min nya fina sadelkammare. Jag har inte ändrat speciellt mycket, men kompletterat med mera förvaring (från Ikea, förstås). Den är inte lyxig, på samma sätt som de man ser på bilder från Blue Hors eller Tullstorp. Men lyxig på det sätt jag behöver: det är gott om plats, det finns en plats för varje sak, och var sak har sin plats. Det är inte trångt, och det är lätt att hålla ordning och hålla rent. Det är faktiskt lyx!

Ikeas olika förvaringslösningar går att använda till mycket. Såna där räcken man ska ha i köket och hänga redskap på är perfekta till bland annat sadelgjordarna.

Sadelgjordarna på rad

Sadelgjordarna på rad

Då behöver man inte lägga en fuktig gjord på sadeln, utan de hänger rakt och torkar, och det är lätt att hitta rätt gjord när man plockar till sig sin utrustning före ridning. Flera av sadlarna används av flera hästar, så man byter bara gjord, ev padd och vojlock emellan.

Varje häst har sin egen låda med tillbehör:

Ikeas Algot-system är praktiskt för förvaring av benskydd och boots. De här lådorna är väl ventilerade, och det ser prydligt ut. Just benskydden har varit något jag funderat mycket över, för dom är aldrig dekorativa och  måste få torka efter användning. Så om dom behöver spolas, hänger jag dom på tork utanför, i solen, på en liten torkvinda, och sedan ner i sin låda. Lådhurtsarna är inte förankrade i väggen, så det går att dra fram dom för att kunna sopa rent under ibland. För även om man borstar av dom, så följer det alltid med lite sand och hästhår ändå. Bänkskivan över (från Ikeas köks-avdelning) hindrar dom från att tippa. Och ger, som en bonus, en bra arbetsbänk för allt möjligt pyssel. Den kom i precis rätt storlek för att passa över Algot-hurtsarna mellan väggen och garderoben.

Ikea hade nyligen kampanj på Pax-systemet, och det låg ju rätt i tiden. Jag valde den enklaste, i måtten 1m bred, 50 cm djup och ca 2 m hög, med fem hyllor. Där ryms sjukvårdsartiklar, paddar, lindor, lädervårdsprodukter och ryktpåsar. Alla de där sakerna man använder ofta, men som man heller inte riktigt har en bra plats för. Nu är det alltid lätt att hitta rätt sak.

På båda kortväggarna är det tränshängare (kapsoner, linor och extraträns får också plats) och på bortre långsidan är det fullt med sadelhängare. Många mer än jag behöver. Men å andra sidan kommer de som är högst upp inte att vara till får sådant som används ofta, för då behöver man trappstege!

Golvytan är stor nog för att det inte ska bli trångt även om man är flera som är inne och hämtar/lämnar utrustning samtidigt, och är gjort av tegelplattor som är lättskötta, även om folk går in med smutsiga skor. Men jag har ändå lagt en dörrmatta i varje rum, och en rejäl skoskrapa utanför.

Men okej, det är inte hela sanningen. Min sadelkammare innehåller egentligen bara det man använder för sin dagliga ridning. Jag har yhtterligare ett rum, där jag kan förvara allt annat. För det är så mycket annat! Extra grimmor, träns, alla täcken, schabrak, tävlingsutrustning, specialtillbehör, klippmaskinen osv. Det går åt en hel del plats att förvara allt material för så många hästar. Detta utrymmet är inte helt klart, för det är tänkt att även rymma en tvättmaskin. Och just nu finns där en hel del färgburkar och verktyg som hör renoveringen till. Men jag tycker ändå att jag kommit en bra bit på väg med hjälp av två rejäla kistor, ett par av Ikeas lagerhyllor, och lite hängare.

Rummet är ca 3×5 m stort (samma som sadelkammaren) så jag har delat av det med en rad skåp (8st), så både personal, gäster och ryttare har som ett litet omklädningsrum, och plats att förvara (och låsa in) sina ytterkläder, handväska, telefon, stövlar, hjälm, osv. Det är viktigt att ha ett sådant utrymme, och här fanns det plats att ordna det. Stallkistorna är ett bra ställe att sitta på när man sätter på sina leggins, eller bara tar en paus. Skönt också att inte behöva tränga in alla dessa saker i den vanliga sadelkammaren.

Omklädningsskåp

Omklädningsskåp

Ytterligare utrymmen, som jag känner bidrar till lyxen är en box som vi använder till att göra i ordning hästar i. Där finns alla nattbandage, och en liten vagn där vi har hovsmörja, hovborste, tvättsvamp, sånt man behöver till att fixa manen (trimkniv, mankam, gummisnoddar, hårgel), pälsglans, en sadelbock och lite annat.

IMG_2186

Dessutom har vi en rejäl duschspilta. Det är skönt att kunna spola av hästarna efter arbete. Om dom inte är svettiga, så kan man i alla fall spola av sand och lera från hovarna. Där finns en hylla för lite hovvårdsprodukter, olika schampon, och sadeltvålen.

IMG_2182

Det verkar som om det är oändligt med plats, och det är det nästan. Men när det är som mest hektiskt ska 3-4 hästar göras i ordning samtidigt, och då behövs verkligen platsen. Vi har förutom duschen och extraboxen även uppbindning vid vattenkaret och på ett par ställen utanför boxarna. Visst kan man göra i ordning en häst i dess box, men jag undviker det i möjligaste mån, för jag tycker att boxen är lite av hästens privata zon, där han ska få vara ifred, utan krav på att stå still osv. Men visst, om vi är många som ska rida samtidigt, så går ju det med. Särskilt som vi har hängare utanför, för träns och borstar, och flera bärbara sadelbockar.

När det kommer till nödvändiga utrymmen så har vi en tom box för hö och halm, och ett utrymme för spån, kraftfoder, morötter och alla fodertillbehör och hinkar. Så det kan tyckas att det är väldigt gott om plats. Men det går åt mycket plats för förvaring till 14 hästar! Det är åtskilligt som måste finnas till hands. Dessutom har vi ett stallkontor, ett litet pentry och toalett. Så vårt stall är inte bara ett utrymme där främst hästarna ska trivas, men de människor som är där för att sköta om, och rida dem, ska också ha det bekvämt och kunna tillbringa många, långa dagar i stallet.

Nu verkar det vara så bekvämt och lättskött, att när kvällarna blir längre och ljusare är det lätt att stanna ett par timmar till. Det har faktiskt hänt att jag fått säga till personalen att gå hem! Det tar jag som ett gott betyg när det gäller trivsel i stallet.

Bara att haka på

"Titta, där hänger min grimma!"

”Titta, där hänger min grimma!”

Vi har fått upp krokar i stallet, äntligen. En krok bredvid varje box att hänga grimman på. Eller tränset, eller ryktpåsen, eller vad man nu kan tänkas vilja ha lätt till hands.
Det finns ju massor av tjusiga krokar på marknaden. Men jag ville ha något som också svarade mot mina krav på säkerhet, men ändå ser snyggt ut.IMG_2142

För en massa år sedan, tryckte en häst upp mej mot en boxvägg, och den mycket vackra kroken (ett hästhuvud i mässing) orsakade sprickor på mina revben och jag var mörbultad i veckor. Inte en händelse jag vill återuppleva. Eller att en häst fastnar med träns eller grimma och antingen gör sig illa eller drar sönder sin utrustning. De här nya krokarna i plast, som ger med sig, verkade vara en lysande idé. Dom är stabila, men inte veka. Via Katarina Dolck kunde jag beställa dessa krokarna. Jag fick prover i alla regnbågens färger, men ”tråkig” eller traditionell, som jag är valde jag enbart svarta till vårt stall.IMG_2147

Nu är både jag och alla andra i stallet mer än nöjda. Det finns en krok till hands, på rätt ställe, varje gång. Och snyggt blev det också. Tack Katarina, för all hjälp!! Uppenbarligen är jag en sådan som hänger upp mej  på detaljer 😉

Jag kan verkligen rekommendera att ha en rejäl krok utanför boxen, men går man till deras sida, så hittar man massor med andra användningsområden: hänga upp hönät, hundkoppel, kläder etc.  Jag vet att det finns liknande krokar på marknaden som är aningens billigare. Men dom är tyvärr alltför mjuka och viker sig om man hänger något tyngre, och blir slappa med tiden. Plus att just dessa levereras (snabbt) med passande skruvar som går i både trä och betong. Så då slapp man leta efter rätt skruv! Det underlättar ju jobbet.IMG_2139

Vår ständige alltiallo: Senhor Alves, rycker ut med sin borrmaskin, och vips hade varje box sin egen krok! Och att det finns en grimma med grimskaft till hands utanför varje box underlättar det dagliga arbetet en hel del.

Lägg ”Softhook” på minnet, och kolla deras Facebook-sida:

Softhook  https://www.facebook.com/softhook?fref=ts

 

IMG_2145

Det känns lite ”skandinaviskt” att alltid leta efter den ultimata kombinationen av funktionalitet och estetik, men det är ju så man vill ha det.

Alla slags hästar

IMG_2153

Stor och liten (175 & 130 cm)

I en annons för ett ridstall kunde man läsa följande:

”För små ryttare, har vi små hästar och
för stora ryttare, har vi stora hästar.
För de mer avancerade ryttarna har vi hästar tränade till högsta nivå, och
för dom som aldrig tidigare har ridit, har vi hästar som aldrig blivit ridna…”

Självklart har vi alla dessa sorters hästar i vårt stall! Och dagens bildsvit visar vår allra största som passar på tillfälle att umgås med en av våra minsta.

Jimmy bor granne med William, så dom har sett varandra varje dag, men faktiskt har dom aldrig hälsat på varandra eller umgåtts. Jimmy är trots allt ganska stor och kraftfull, och tills för ett år sedan var han också hingst, så tanken på att låta honom bekanta sig närmare med en liten William har bara inte dykt upp.

Idag stod William bunden vid vattnet för att bli omskött i samband med ridning, och Jimmy kom tillbaka från en ridtur och ville dricka. Då passade dom på att hälsa lite mer ingående på varandra. Jimmy verkade vara lite förundrad över att något som liknade en häst men var så väldigt liten, faktiskt var en riktig häst. William upptäckte att Jimmy och han har ett gemensamt intresse: att klias. Jag kom genast på tanken att släppa dom här båda tillsammans i paddocken. Jag tror att dom skulle komma väldigt bra överens och kunna ha lite kvalitativ fritid tillsammans. Håll med om att dom är söta!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Klippning och fällning

Tidigare i våras såg vi ju fram emot att få några av lurvtussarna lite slätare och snyggare, men det visade sig vara en  mer långdragen procedur än vi kunnat ana. Inte nog med att vi fick vänta länge på själva klippmaskinen (beställd från Hööks), men sedan var våra ”offer” inte alls så samarbetsvilliga som vi föreställt oss.

Amiral: delvis fux....

Amiral: delvis fux….

Först ut var Amiralen, som var den vars vinterpäls t o m var för varm för att bara stå i boxen. Han var varmfuktig och lockig i pälsen varje morgon. Självklart behövde han få av sig vinterkläderna. Men tydligen var han lite obekväm med att bli naken, för han steppade och trampade hela tiden, ängsligt blängande på saxen. Han var inte stressad så att han klättrade på väggarna eller så, men att klippa en ponny som dansar tango i tretakt gör inte arbetet lättare. Frida och jag jobbade i skift; turades om att klappa, hålla fast, lyfta ett ben, fjäska och klippa. Till sist tyckte vi att det var dags att stänga butiken och gå hem för kvällen, trötta och hungriga, för att ta en ny dust följande dag.

Amiral försöker gulla till sig fler äpplen

Amiral försöker gulla till sig fler äpplen

Nästa dag, i dagsljus, blev det uppenbart att vi missat lite här och där. Stackars Amiralen såg ut som om han varit i slagsmål med en gräsklippare. Och förlorat matchen. Så vi gav det hela en omgång till. Pust, nästan klara, när vi insåg att vi behöver den där lilla batteridrivna modellen av klippmaskin för att fixa detaljerna. Vi har en kompis som äger en sån, så kanske blev han snygg till sist. Jag tror att hela klippningen blev ett tredagarsprojekt, eftersom vi faktiskt hade andra saker på schemat också.

Newton i vårsolen (med utväxt)

Newton i vårsolen (med utväxt)

Istället gav vi oss på nästa ulltott i kö: Newton. Han är en lurig rackare. Förra året fick han lite lugnande för att kunna hålla alla fyra benen på marken vid klippningen, men lugnade sig snart, så jag tog för givet att han i år skulle finna sig i denna behandling, som trots allt inte är varken obehaglig eller plågsam. Han är rätt cool av sig i de flesta lägen, men ändå hoppar han jämfota med stora ögon varje gång vi startar saxen.  Alla ”lätta” ställen ger reaktioner som om vi försökte skära av honom vitala kroppsdelar, men mera utsatta ställen brydde han sig inte om alls. Så det var svårt att förutse hans reaktioner. Trots allt är han innerst inne en snäll häst, men mycket misstänksam när det kommer till saker som  kan sorteras in under avdelningen skönhetsvård.bild 5

Lille Wille hade lagt en vinterpäls som om han förutspått minst 40 minusgrader. Han var lurvigare än en nallebjörn! Kanske hans sätt att försöka ge ett större intryck? Han klipptes först bara till hälften och ett par veckor senare tog vi resten, när vi insåg att det inte räckte för honom att sköta sin temperaturreglering. Som kompensation får han sova med pyjamas på.

Vinterkläder på?!

Vinterkläder på?!

Det finns ju flera syften med att klippa en häst: 1) den ska kunna hålla en lagom temperatur själv, d v s inte bli genomsvettig av ett lättare arbetspass, eller ibland bara av att stå i boxen. 2) den ska klara vanligt arbete utan att bli för svettig. En svettig häst torkar sakta när det är lägre temperaturer, och våt päls kyler huden. 3) det är nästan omöjligt att hålla en riktigt långhårig häst ren, och man vill inte lägga utrustning och arbeta en häst som har kilovis med grus undangömt i hårremmen. 4) den rent estetiska faktorn: vi vill att hästarna ska se snygga ut, och isbjörnspäls är inte smickrande.

Nu befinner vi oss i sydeuropa och den riktigt tjocka vinterpälsen är inte nödvändig för att skydda mot väder och vind, för de hästar som är uppstallade, så alltså klipper vi de som mest behövs, för att vara mer lättskötta och snygga.

Storm och Jimmy är exempel på hästar som inte lägger en jobbig vinterpäls. Dom är ganska långhåriga, men det är en mjuk och slät päls som går att rykta ren, och dom ser någorlunda vårdade ut. Sen har vi motsatsen Caprice som lagt en fluffig men fin päls men som inte arbetas svettig, eller ska visas upp. Hon fick behålla pälsen hela vintern, men nu när våren kommer blir rykten rätt otacksam.

Tjocka lager med vinterpäls från fux.

Tjocka lager med vinterpäls från fux.

Man borstar och borstar. Lager efter lager med lösa hår kommer av, men det verkar vara lika mycket (eller mer) kvar. Saxen får hjälpa till med knätofsar, getskägg och annat, men fortfarande verkar hon klädd för polarutforskning trots att solen skiner och dagstemperaturerna är lagom för bikini. Det är Frida som borstat och skrapat för att förvandla henne från utegångsfår till tävlingsponny.

Ett tips: man ska inte ha fleece-tröja på sig när man närmar sig ponnyer i som fäller vinterpäls.

%d bloggare gillar detta: