Caprice debuterar

I går var det dags för tävlingar igen. Det var en inofficiell lokaltävling, så inget större sammanhang, men ett perfekt tillfälle för våra unga ryttare att träna inför sista etappen av Ponny-cupen, och för Ann-Sofie att vädra debutanten Caprice.

Det började först på eftermiddagen, så både Ann-Sofie, Catia och jag hade lektioner med våra elever på förmiddagen, och samtidigt skulle både ponnyer badas och flätas, och utrustningen skulle förberedas. Så det var verkligen mycket att stå i fram tills det var dags att ge sig av. Vi hade beslutat att låta ponnyerna promenera till grannklubben, där tävlingarna skulle vara, för att slippa kostnaderna för bil, trailer och chaufför för tre ponnyer. Och det är bara 40  minuters skrittväg, vilket kan vara bra uppvärmning och avspänning både för ponnyer och ryttare. En av våra unga supportrar och undertecknad följde med på cykel, och en av ryttarinnornas mamma fick ta diverse tillbehör med sig i sin bil. Lite pyssligt att komma iväg, men det löste sig (som alltid).

Hela gänget från "B Equestrian" anländer till tävlingsplatsen

Hela gänget från ”B Equestrian” anländer till tävlingsplatsen

Först ut var Filipa och Storm. Filipa red sin tredje tävling, och verkade ha läget under kontroll. Mycket fokuserad och med programmet ordentligt inlärt. Efter inledningen av programmet blir hon avblåst för fel väg. Det visade sig att domarna hade fått ett protokoll med ett annat program! Filipa är inte den som låter sig stressas av en sån sak, utan fortsätter där hon skulle och skötte uppgiften lysande på en ung och oerfaren ponny. Bitvis över tygeln och ett avbrott i galoppen drog ner poängen, samt det faktum att han rättar alla halter två steg till höger. Men slutsiffrorna var högre än förra gången, trots en högre svårighetsgrad, så det kändes trots allt som om vi är på rätt väg. Många bitar av programmet var riktigt bra, och vi vet precis vad som ska till för att lyfta uppvisningen till nästa tävling.

Sedan var det dags för Sophia och Newton. Båda är rätt gröna och lilla ryttarinnan är bara 12 år och gjorde sin andra start. Men trots att hon verkar rätt stressad och bara kan rida på halva sin förmåga på framridningen, så visar hon sin kapacitet inne på banan. Där skärper hon till sig och klarar att verkligen rida sig genom hela programmet. En tabbe blev det: hon startade innan startsignalen, men domaren gav henne en tillrättavisning och lät henne starta om. Tack för det. Newton var ganska mycket över tygeln, och Sophia lite spänd, jämfört med hemma på träning. Men hela programmet reds med fullt fokus och jättefina övergångar. Momentet där man ska låta ponnyn länga ut halsen i trav med lättridning var ett skolexempel på hur det ska vara. Och även detta ekipaget höjde sin procent från förra starten, trots högre svårighetsgrad. Nu är dom på gång!!

Sist ut var Ann-Sofie och B Caprice. Dom skulle rida samma program som Sophia och Newton (ungdomar 9-13 år), vilket vi tyckte kunde vara ett lagom program för en ung ponny på sin första tävling. Då började det krångla. Organisationen hade inte förstått vilket program vi hade valt, trots upprepade kontakter via e-post och telefon. Allt bottnade i att programmen bytt namn nyligen, och domaren hade andra protokoll med de gamla namnen. Hela två gånger blev Ann-Sofie blåst för felridning, utan att det var hennes fel. Vilken tur att Ann-Sofie har rutin och nerver att klara den villervallan. Trots allt var det inte till deras nackdel, för Caprice fick några minuter extra att bekanta sig med ”farligheter” runt banan, och klarade resten med bravur. Hon var avspänd, men på hugget, så Ann-Sofie kunde med ett leende på läpparna styra runt henne, och plockade hem flera 8:or. Det blev tyvärr en ”äkta” felridning, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på alla förvecklingar, men trots det avdraget, så slutade dom på närmare 71%! (Det var dessutom dagens högsta poäng!) Det tycker jag känns godkänt för en debutant. Caprice verkade stormtrivas i miljön. Både i gästboxen, på framridningen och inne på banan så var hon glad och framåt, men inte stressad. Hon drog verkligen blickarna till sig med sina fina rörelser.

Tävlingen som helhet var fint ordnad. Man känner sig välkommen och får hjälp med detaljer. Domaren var bra och nyanserad i sin bedömning, vilket kändes bra. Flickorna fick värdefulla protokoll med sig hem.

På framridningen kunde man dock se saker som inte händer hemma i Sverige: liten ponny med kandar och sadeln uppe på manken, ännu mindre ponny betslad på pelham med bara en tygel – fäst i nedre ringen, ponny med trekantstygel (tillåtet i barnklasserna) och en ponny med kandar, vars mankhöjd nog är ca 155. Sedan dyker det upp en Bönniger-ponny, helt oväntat. Ägarinnan är ung och ambitiös, och han är hennes läromästare. Inte oväntat vinner dom sin klass.

När tävlingarna var över hölls det samlad prisutdelning för alla deltagare. Alla får sina protoll och rosetter, och man läser upp resultaten underifrån, med segraren sist. Det tycker jag känns rätt, och något att ta efter.

En glimt av prisutdelningarna. All våra flickor fick rosett med sig hem!

En glimt av prisutdelningarna. All våra flickor fick rosett med sig hem!

När vi var klara var det dags att vandra hem. Nöjda och glada flickor på sina ponnyer och jag och liten flicka på cykel bredvid. De som hörde hemma på värdklubben samlades under tiden till knytkalas och grillfest. Vilken fin avslutning. Vi får vara med nästa gång, för vi ville inte riskera att behöva rida hem i mörker.

Vi kom tillbaka till stallet precis när det började skymma. Alla hjälptes åt att fodra och plocka i ordning medans ryttarinnorna tog ut knopparna på sina ponnyer. En väldigt lång dag som slutade med att alla var nöjda och belåtna. Rosetter och fina procent som resultat. Plus att ponnyerna hade skött sig, och kom hem utan att vara totalt uttröttade.

Jag var dundertrött. Inte minst beroende på att jag normalt inte cyklar mer än 500 m i taget. Men det är en annan historia. När man har roligt märker man inte sånt.

Unga ryttarinnor med fina håruppsättningar

Unga ryttarinnor med fina håruppsättningar

 

(alla bilder är tagna av Jean-Christophe Bartz)

Annonser

WE-tävling

Nåväl, inte för egen del. Eller ens för någon av våra hästar. Men för Astrid (som ni alla är bekanta med via Hippsons Portugal-blogg). Hon var nere i Cascais för att rida en deltävling med sin härlige Altivo, och självklart kommer svenska hejarklacken för att hålla tummarna.

Altivo med Astrid och delar ur hejarklacken

Altivo med Astrid och delar ur hejarklacken (Barbro & Ann-Sofie)

WE är lite som fälttävlan. Det är tre delmoment, och det krävs precision, disciplin, snabbhet, vighet, skicklighet (jag kan göra listan längre) och varför jag gör jämförelsen är för att det börjar med dressyren, fortsätter med hinderbanan och till sist speed-testet, där alla moment sätts på sitt yttersta prov. Otroligt spännande, och vad som helst kan hända.

Mest imponerande är ju förstås att se skickliga ryttare på vackra, temperamentsfulla men lydiga hästar. Och mitt i denna macho-dominerande tävling syns tjusiga, svenska Astrid, i traditionell portugisisk utstyrsel. Välridande på sin Lusitano-hingst, som vanligt. På första parkett sitter, förutom pojkvännen Nuno (med terrier) också Ann-Sofie och Barbro, som kommit till Portugal och låtit sig tjusas av den här sporten.

Efter första dagens tävling blev det dopp i ljummen pool. Det är alldeles för sällan som Astrid och Nuno tar sig tid för avkoppling, tror jag. Men en bra avslutning på en bra tävlingsdag och ett sätt att njuta av en härlig septemberkväll.

Båda våra hundar tyckte att det var livat värre och bidrog till att höja stämningen. Våra hundar ser märkligt nog ut som systrar, fast dom inte ens är släkt, och kommer väldigt bra överens.

Efter middagen, somnade alla trötta och nöjda och laddade om för nästa dags äventyr. När vi kom upp till tävlingsplatsen på söndagen, stötte vi på den här skönheten, och plötsligt kunde vi ha viss förståelse för somliga människors tjusning för andra sorters hästkrafter. Tror att både Barbro och Ann-Sofie har satt upp den här på sin önskelista.IMG_2972

Jag skriver ingen bildtext, för jag kan tänka mej ett oändligt antal varianter till passande text. Förslag, någon?

Till sist delar jag med mej av filmen på Astrids speedtest. Filmat med telefon, så kvalitén är inte den bästa. Men ändå – att det är fart och kraft framgår tydligt!

Våra ponnyer på tävlingsbanan

Vi kom iväg på tävlingar till slut. Det var inte så enkelt som det låter. Jag behöver ryttare i rätt åldersgrupp, villiga ponnyer, och support från hela teamet. Men allt löste sig, och Sophia på Newton skulle starta i åldersgruppen 9-13 år, nivå ungefär LC, plus Filipa på Newton i gruppen 13-15 år, nivå som gamla LB (med skänkelvikningar).

Filipa och Storm klara för start.

Filipa och Storm klara för start.

Sophia har aldrig varit på en dressyrtävling någonsin, och hennes ponny gjorde sin debut tillsammans med Ann-Sofie, för bara ett par veckor sedan, så det är ett rätt så grönt ekipage. Det hör till saken att Sophia inte heller rider ”dressyr” utan bara har hoppat hittills. Hon värvades till teamet rätt nyligen och har hängivet råtränat, och lärt sig programmet. Det blev intensivt på slutet, men viljan fanns, helt klart.

Sophia och Newton på framridningen

Sophia och Newton på framridningen

Filipa har ridit med oss hela sommaren, och Storm är hennes favorit, även om det inte är den ponny hon har ridit mest. Filipa red sitt livs första tävling för bara ett par veckor sedan, på en ridskolehäst från ett annat stall. Och Storm, ja han förtjänar nästan ett eget kapitel, för trots att han faktiskt startade dressyrtävling redan förra sommaren, har det varit många turer på vägen och han är fortfarande mycket ”unghäst”.

Till anläggningen där tävlingarna skulle hållas är det ca 40 minuters skrittväg, så vi beslutade att ekipagen skulle promenera dit, och bli lite uppvärmda och avspända på köpet. Ann-Sofie och Diogo följde med på cykel, och jag tog bilen med kavajerna och alla tillbehör.

Ponnyer och ryttare på väg till tävlingen.

Ponnyer och ryttare på väg till tävlingen.

När dom kom fram var det inte långt kvar till Sophias start, så hon hade knappt inte tid att hinna bli nervös. Bara känna på lite delar ur programmet, kolla att han tar fina galoppfattningar, och sedan var det nästan dags. Hon gjorde en fantastiskt fin uppvisning, och höll nerverna i styr. Dessvärre räckte det inte till placering. Det hade väl ingen heller förväntat sig av ett par debutanter, men nu har dom i alla fall fått känna på, och vet bättre vad som krävs till nästa omgång i ponny-cupen.

Efter lunch var det Filipas tur att börja värma upp. Storm är väldigt känslig, och när ryttaren blir lite spänd blir det ofta fel galopp. Ett tag trodde jag inte att hon skulle reda ut det när allt blev fel på framridningen, men hon visade prov på alla de egenskaper som krävs av en blivande tävlingsryttare. När något blev fel, kunde hon genast rätta till det och fortsätta sitt program utan tveksamhet. Storartat gjort av en så ung och oerfaren ryttare. En felfattning korrigerades omdelbart, likaså ett avbrott. Hedrande poäng även här, men ingen placering. Bara att spotta i nävarna och komma igen.

Båda flickorna fick deltagarrosetter och protokoll med ganska jämna siffror mellan 5,5 och 7 i stort sett hela vägen, och slutpoäng runt 60%. Filipa fick t o m ett par 8:or att skryta med!

Det var roligt att för första gången ha ryttare med som representerade ”B Equestrian” i starlistorna, och se båda göra så bra ifrån sig.

Sedan fick flickorna rida hela vägen hem igen, och den regnskvätt som kom just då lyckades nog inte dämpa humöret hos någon. Det var en lyckad dag!

(alla bilder är tagna av Barbro Lagergren)

 

Tävlingshelg

I två dagar har vi varit iväg och presenterat svenska ponnyer på tävling i Portugal. Det har varit en spännande och lärorik upplevelse, och alla har skött sig helt enligt alla förväntningar.Caprinelle på tävling 30 aug 15 1

Våran minsting B Caprinelle, som bara är 4 år, och nyligen inriden, fick komma ut och lufta sig lite. Bara för att få se nya vyer, och för att vi ska får se hur hon hanterar nya platser och situationer. Cátia, som rider henne, har heller inte så mycket tävlingsvana, så hon behövde också träna på att komma ut, och känna på allt vad det innebär.

Caprinelle på framridningen

Caprinelle på framridningen

Lille Newton, som bara är C-ponny var klart minst på tävlingen, eftersom det var en vanlig tävling utan ponnyklasser. Sofie, som rider honom, har mer tävlingsrutin, men var tveksam till om ekipaget var helt klart. I egenskap av chef, bestämde jag att alla var så färdiga dom kunde bli, för det var inte minst viktigt att få komma ut och lära sig hur det hela fungerar, och hur det också är helt annorlunda mot att tävla i Sverige.

Minst på tävlingen, men storartad uppvisning

Minst på tävlingen, men storartad uppvisning

Det var en ganska stor tävling, med ovanligt många starter: ca 65 per dag. Vanligen, när man anmäler sig till tävling, så rider man en klass per dag med varje häst. Oftast två olika program på samma nivå. Vi valde att starta ponnyerna i samma program båda dagarna, för att lättare kunna mäta skillnaderna. Caprinelle gick ett ”nybörjarprogram” som mest liknar gamla LC:1, och Newton gick en nivå högre som kanske kan jämföras med gamla LB:1.

På den här tävlingen så reds om vartannat både Nationell tävling, kval till cupfinal och ”utom tävlan”. Våra ponnyer deltog utom tävlan, för vi har inte licensierat vare sig ponnyer eller ryttare än. Och trots att domarna ser ekipage från LC till GP, plus para-dressyr, bara en handfull i varje klass, så bedöms de lite olika beroende på i vilket sammanhang man rider. Och i det här sammanhanget så skiljer man inte heller på ponnyer och hästar. (Det finns i princip inga ”ponnyer” i reglementet, där enda undantaget är GP, där hästen måste vara över 149 cm)

Newton har en härlig galopp

Newton har en härlig galopp

Båda våra ponnyer lyckades göra bra ifrån sig i sina respektive debuter och hade poäng mellan 60 och 65% båda dagarna. Ganska jämna och rättvisa bedömningar. Självklart hade jag önskat mer på några ställen, men stolta var vi allihop när domarna satte 8-or på helhetsintrycket (häst och ryttare). Det är en bra början, med tanke på att jag hittills inte sett ett betyg över 8 här. Flickorna red bra, och hästarna skötte sig. Newton som trots allt är lite äldre och sett mer av världen blev väldigt ensam och gnäggig inne på banan och tittade mest på utgången, medan Caprinelle som är helt grön, klev in på banan som om det var det mest självklara i världen! Hon upphör aldrig att förvåna oss med sin självsäkra attityd.

Klapp efter avslutad uppvisning.

Klapp efter avslutad uppvisning.

Att rida en dressyrtävling är ju så mycket mer än att bara klara av att rida ett program. Och det är just allt det där andra som både hästar och ryttare behöver träna på för att komma vidare. Man behöver veta att hästen klarar av att lastas och transporteras bra. Dricka ur hink när det serveras. Att ryttaren känns annorlunda mot hemma. Massor av främmande hästar på framridningen, som dessutom har ett annorlunda underlag. Att lära sig planera sin ridning. Hur lång framridning behövs? Hur mycket spelar temperaturer på ca 30° in? Hur reagerar hästen på folk på läktarna, hundar som skäller och hingstar som vrålar? Det är i princip allting som är annorlunda på tävling, och det ska dessa unga hästar lära sig. Och jag kan sammanfatta helgen med att båda ponnyerna skötte sig utmärkt. Båda mina ryttarinnor gjorde ett bra jobb och efter första dagens kanske lite försiktiga ridning vågade båda lägga i nästa växel till dag två. Bägge ekipagen hade poäng mellan 60% och 65% båda dagarna, med ett lyft dag två, och det tycker jag är MVG för mina blåbärs-ponnyer.

Första galoppfattningen, och den satt perfekt

Första galoppfattningen, och den satt perfekt

Nu vet alla också hur Teamet fungerar, för det är också viktigt. Vem gör vad? Vem kör, bär och betalar? Hur långt är det från parkeringen till framridningen? Vem håller kavajen och vattenflaskan?

Sofie fick kämpa extra, för hon hade precis haft några dagars magsjuka och inte kunnat behålla fast föda, och i värmen kan vem som helst bli matt ändå. Med en ponny som hanterade sina spänningar med att bli lite trög och avstängd krävdes det en ryttare med kraft i benen. Och hon lyckades få honom att tuffa igenom programmen, och på filmen syns inte alls hur mycket hon kämpar. Tappert, säger jag.

Sofie fick jobba hårt när Newton blev spänd

Sofie fick jobba hårt när Newton blev spänd

Vi var väldigt nöjda med helgens prestationer, när tävlingarna var slut på söndagskvällen. Alla hade gjort sitt bästa och nått de uppsatta målen. Och en lång helg blev det ju med avfärd från stallet kl 06.30 på lördagen och hemfärd vid 20.00 på söndagen. Plus alla andra hästar som behövde skötas och motioneras på hemmaplan. Tur att jag har så duktiga och ambitiösa flickor. För nu verkar det som om vi kan planera flera tävlingshelger. Vi har många hästar och ponnyer att ta med ut, så det gäller bara att planera kalendern noga.

För den som är nyfiken, finns det video på Catia och Caprinelles uppvisning

och såklart även på Newton och Sofie

Cupfinal i dressyr

I helgen åkte Frida och jag för att titta på finalerna i Portugisiska dressyrcupen. Främst ville vi ju se ponnyklasserna (spana in konkurrensen till nästa år, hihi) och se de bästa 4-, 5- och 6-åringarna.  Riktigt så blev det inte. För vårt schema stämde dåligt med startlistorna, så det fick liksom bli det som bjöds på medan vi var där.

Vi såg några av ponnyekipagen i klassen för ryttare 13-15 år. Svårighetsgraden var som gamla LB, med mellangångarter och skänkelvikning i trav, men ingen ryggning, eller galoppfattning från skritt. Några av ponnyerna var nog runt 155 eller så, men jag ska inte säga att det påverkade resultatet. Det var helt hur skolad och bussig ponnyn var och hur erfaren och nervkall ryttaren höll sig, som avgjorde resultatlistan den här gången. Banan var utomhus, i väldigt blåsigt väder och lerig bana.

Vi passade istället på att se ekipagen som red motsvarande MSV:B och St Georg. En hel del väldigt duktiga ryttare och fina hästar, fick vi se.  Roligt att se en del hästar, som kanske inte hade supergång, med reds väldigt väl. Inte helt förvånande vanns flera av klasserna av ett stall, vars hästar och ryttare tränar under tysk tränare. Samma ryttare vann tre klasser! (Resultatlistan HÄR).

Och självklart tillbringade vi lite tid vid framridningen. Det är alltid kul att titta på. Men när jag ska sammanfatta dagens upplevelser så är det den här hästen jag minns bäst:

GuldhästenJag tror aldrig jag har sett en häst med sådan färg. Fotot ger inte full rättvisa. Han var en gulbrun lusitanohingst,  med en metallic-glans som gjorde att han såg ut att vara gjuten i guld. Att han dessutom rörde sig underbart och hade en otrolig utstrålning gjorde inte saken sämre. Så vacker!!

 

Femihalvelva-kaffe

Man kan också kalla det ”fika” om man ska göra det lätt för sig. (Just Femihalvelvakaffet är Olofs eget patent.) Hur som helst, så är ”fika” ett ovärderligt svenskt begrepp, man gärna tar med sig vart än i världen man beger sig. Fika är sannerligen viktigt!

Häromdagen tyckte både Frida och jag att vi hade jobbat undan bra på morgonen och hade gjort oss förtjänta av mer än bara en kopp kaffe (eller te, för hennes del) och gick upp till klubbens restaurang för en riktig go-fika. Där har man fin utsikt över ridhuset och olika ryttare medans man tar sin välbehövda paus. Men hundar är inte välkomna inne på själva restaurangen, så Akleja fick vänta på  läktaren.

IMG_1794Det framgår väl rätt tydligt vad hon tycker om det arrangemanget, eller? Men finns det någon som kan hitta på en riktigt bra bildtext (eller pratbubbla)?

En TÄVLING alltså. En jury bestående av Frida, Peter och mej väljer vinnaren som får en hemlig present. Skriv ditt förslag i en kommentar nedan.

Utsikt med hästar och ryttare

Utsikt med hästar och ryttare

Storm på tävling

I dubbel bemärkelse! För det var riktigt blåsigt i helgen, och då kan det ju bli spännande värre, för unga hästar och nervösa unga ryttare.

Min ridklubb hade ett tiotal ponnyer till start i ponnydressyrcupen för barn upp till 14 år. Lördagens tävling lockade rekordstort antal starter. Det var över 60 ekipage till start i de tre ponnyklasserna. Utvecklingen går framåt med stormsteg!Storm at Beloura 6

Storms ryttare Bernardo, är överårig, så han deltog utom tävlan, och red programmet P1 utomhus på 20×40 bana. Av olika skäl blev framridningen lite kort, och på grund av vinden lite spänt. En traktor med upplyft skopa, som skulle harva den andra banan, fick Storm att tveka, men fortfarande tycker jag att hans uppvisning gjorde honom heder. Trots allt är han bara fem år, och detta var hans andra tävling, och första gången på bortaplan. Han fick dryga 65%, med bl a 8 på fria skritten och 9 på presentationen. Bara att gratulera, den här ponnyn har visat att han har potential.

På söndagen var det inga ponnyklasser, så Bernardo och Storm deltog bland ridhästarna. Det var samma program, men inomhus på 20×60-bana. Nu hade Storm haft ett dygn på sig att vänja sig vid miljön, och trots att han tvekade när han skulle gå in i ridhuset, så gick resten väldigt stadigt. Resultatet blev någon poäng lägre (över 64%), kanske för att han bedöms lite ”snällare” bland ponnyerna. Men fortfarande ett lysande resultat. Han blev trea i klassen, enbart slagen av två mycket flashiga unga varmblod, ridna av proffsryttare. Det kallar jag smakstart!Storm at Beloura 3

Efter ritten ville en bekant att vi skulle mäta honom, för det finns eventuellt en intresserad spekulant. Javisst, sa jag, vi tar honom till stallet, sadlar av, och låter honom varva ner. Men nejdå, det fanns det inte tid för, så han mättes på grusplanen utanför ridhuset, i värsta blåsten, och sadeln precis avplockad. Det tog mindre än en minut och stickan visade då 149 cm. Med skor, i vindbyar, på grus, med hästar runtomkring och högtalarmusik. Alltså behöver vi aldrig ha några tvivel om att han ska klara en riktig FEI-mätning.

Bussiga ponnyn fick sedan en välförtjänt måltid i sin gästbox, knopparna utplockade och täcket på. Han uppförde sig som den mest världsvana av tävlingshästar.

Diogo och Bernardo utanför Storms box

Diogo och Bernardo utanför Storms box

Den unge ryttaren, som inte har många dressyrstarter innanför västen, var stolt och glad, och hans självförtroende fick nog en liten kick av att göra så bra ifrån sig. En av proffsryttarna hade sagt till honom på framridningen att han hade en fin ponny, och att han gärna kunde byta till sig Storms skritt. Vilken komplimang!

Stor skritt!

Stor skritt!

För den som vill se båda ritterna, så finns det film: (varning, det är jag som filmat, så det är inte så stadigt)

Lördagen:

Söndagen:

Resultaten finns HÄR>>>>

Tävlingshelg

När vårvädret äntligen kommit, passade det bra att åka ut på tävling igen. För egen del får det vänta, för jag har bara precis börjat rida igen efter drygt två veckor ur funktion. Men Diogo och Viking skulle ut och lufta sig lite, i C-klass den här gången.Viking tävlar 090314 2

Han gick M-klass förra året (ungefär LA:3) men det är program med långa sträckor där han hinner fundera på annat, så nu ville vi prova om ett svårare program skulle hålla honom bättre sysselsatt. Han uppförde sig bättre än förra året, om än lite spänd och taggad på framridningen. Väl inne på banan, saknade han de andra hästarna och använde rätt mycket tid till att gnägga och se sig omkring. Spänd och låst genom hela programmet, med inslag av extra galoppombyten, lite passage och annat som inte hörde till. Nåväl, vi valde att se  lördagens start som ett rent träningspass.

På söndagen hade han kanske vant sig lite vid miljön, och var lite mer sansad. Han var mera ridbar inne på banan, och lyfte sina procent en bit. Fortfarande spänd, men höll sig i skinnet den här gången. Det är bara att träna vidare. Han måste ut och åka mer helt enkelt.

Men det märks att han tycker det är roligt att visa upp sig. Han är glad och framåt hela tiden. Även om han är på hugget och spänd, så är det ingen ovilja. Helst vill han ju vara på framridningen hela tiden, så han kan kolla in de andra hästarna.

Han tyckte det var spännande att sova borta, och titta på allt som händer i gäststallet. Tror inte att han vilat så mycket mellan ridpassen, när det är så mycket liv och rörelse omkring honom.

Nöjd och glad, med sin instats, och med frisyren….

Nöjd och glad, med sin instats, och med frisyren….

En lyckad Lördag

Min blogg-kompis Astrid på Viking, och jag.

Min blogg-kompis Astrid på Viking, och jag.

Idag var det andra dagen av finalerna i Portugal-cupen, och jag körde upp till tävlingsplatsen på morgonen. Dels ville jag ju inte missa Astrids klass, och dels hade jag tänkt att få tillfälle att sätta upp en reklamlapp för mitt ”företag”.

Jag hann se alla femåringarna utom en. Och det fanns flera trevliga, men ingen som var i närheten av den kvalitén som Astrids Prinsessa har.  Idag var en annan startordning och andra domare, så det skulle bli spännande att se om det blev en liknande bedömning. Dom var sist ut i klassen, och Prinsessan var mera avspänd idag. Viss anspänning behövs ju i vissa moment, men dom måste ju vara avspända mellan öronen. Och det var hon. En snygg uppvisning utan missar. Och visst lönade det sig. Astrid fick hela 72% av jämna domare och klar segrare idag igen. Man säger bara WOW, för en mycket lovande och talangfull femåring presenterades mjukt och stabilt riden. Jag och ägaren satt på läktaren och höll tummarna, men det var nog överflödigt, för ekipaget var verkligen i särklass.

Jag har min egen teori om framgångarna. För det första är hästen av yppersta klass, utan tvekan. Och för det andra harAstrid sin bakgrund med det svenska systemet, mamma är ridlärare på ridskola, och hon har fått lära sig de gedigna grunderna, utan att få något gratis, enligt samma principer som många unga svenska ryttare. Sits, balans och inverkan. Sedan har hon naturlig talang. (Eller är det bara passionen för hästar och ridning?) Uppepå det, har hon  nu jobbat professionellt som ryttare under två år i Portugal och fått rida alla sorters hästar: bra & dåliga, unga & utbildade, för duktiga tränare & mindre bra. Allt detta ger nödvändig träning. För det finns bara ett sätt att bli en bra ryttare, och det är att rida mycket!

Prinsessan heter i själva verket Sunset Beauty och är ett hannoveranersto efter Sandro Hit,  som ägarna importerat från Tyskland som tvååring. Ett bra val, har det visat sig. Och passar Astrids ridning som hand i handske.

När Prinsessan blivit omskött och fått sin belöning, åkte vi tillsammans upp till min klubb och åt en härlig lunch. Glömde jag att tala om att vädret var helt underbart? Vindstilla och soligt, och runt 17 grader i luften. Utsikten från terrassen är över hela Cascais, och med god mat och massor av hästprat så kan man knappast ha det bättre. Vi tyckte att Astrid gjort sig förtjänt av husets hemlagade chokladmousse, och mätta och glada gick vi ner för att titta på mina hästar, och motionera ett par.

Jag rastade Regente, som varit lite ojämn igen, och i princip bara skulle joggas. Det var inte hans uppfattning, för en busig hund i rabatten och stallbackens stereo flyttad ut till banan gjorde att han fick ett av sina spel, och skuttade runt och hoppade jämfota och var inte i närheten av att se ut som den dressyrhäst som jag påstått att han är…. Han är allt lite rolig. Dock kändes han fortfarande inte helt fräsch, och en lätt rastning var allt han fick.

Höger sluta i samlad trav

Höger sluta i samlad trav

Astrid som läst mitt blogginlägg om min vita prins, ville ju så klart prova. Och som alla som rider Viking, så tog det inte lång stund innan även hon hade ett stort leende. Hon tyckte han var så rolig att rida, men förstår varför jag har svårt att klara av honom. Han är så otroligt rörlig genom hela kroppen. Inte stötig. Men flexibel. Och det är ju inte jag. Jag stod avundsjukt och glodde medan hon roade sig för fulla muggar. Jag har väldigt svårt att förlika mej med att jag passerat ”bäst-före-datum” som ryttare och saknar både den mjukhet och känsla som hon har. Och inser att jag i fortsättningen snällt får hålla mej till s.k. ”tant-hästar”…. Det behöver inte vara det sämsta, men f-n vad retligt det är.

Ett spännande möte!

Storm och VikingPå luciadagens morgon gav jag mej av till stallet, för att titta till hästarna. Diogo med Viking och Monica med Storm var i full gång ute på banan, och jag passade på att titta och njuta av hästarnas utveckling. Viking går från klarhet till klarhet, och Storm blir starkare och mer balanserad för varje träningsvecka. Monica passar honom så himla bra.Storm och Monica december

Sedan åkte vidare för att titta på dressyrtävlingar.  Det första som möter mej är de här två filurerna som ockuperar den i övrigt tomma läktaren. Ja, det brukar ju skämtsamt sägas att det bara är de närmaste som orkar titta på dressyr i lättare klasser.

Intresserad dressyrpublik

Intresserad dressyrpublik

Men den som jag egentligen kom för att titta på, var ju svenska Astrid, min ”blogg-kompis”. Vi har kommunicerat via nätet, men aldrig träffats, och jag tyckte att den enda svenska representanten behövde en extra hållen tumme. Inte för att jag vet om det var det som gjorde hela skillnaden 😉 för dom vann!! Övertygande, med lagom lucka till tvåan. Prinsessan rörde sig som en ballerina, visade spänst, schvung och balans som var imponerande. Och Astrid satt snyggt, och lyckades med fina hjälper och god inverkan att få allting att se sådär lekande lätt ut, som det ska. Hon inledde klassen, och satte ribban för de följande på välförtjänta 70%.  Och det höll alltså hela vägen.

Inledande halten. Stiligt ekipage!

Inledande halten. Stiligt ekipage!

Sen åkte vi upp till mitt stall och tittade på alla våra hästar, och hade en lång, glad fredagslunch tillsammans. Det är så kul med hästfolk, för plötsligt är åldersskillnaden utjämnad och vi tjattrar precis som ungarna i ridskolans sadelkammare. Vi pratar om hästar vi haft, tävlingar vi vart på, folk vi träffat och allt sånt. Och en del om hur det är att vara svensk och bo i Portugal. Vi har ju hamnat här på olika sätt, men trivs av samma skäl. Verkligen jättekul att äntligen få träffas i verkligheten. Efter att ha följt hennes blogg sedan starten, så känns det ju som om man känner varandra litegrand redan.Astrid och Prinsessan2

Sedan åkte vi tillbaka till tävlingsplatsen, för Astrid behövde ju ta hand om sin Prinsessa, och jag ville se några av ponny-ekipagen. Det har hänt mycket på den fronten bara på två år! Bara en liten ponny fastnade på bild. Den var ca 125 cm, av obestämbar ras, och hade rest hela vägen från Azorerna för att vara med i cup-finalen!Liten dressyrponny

Den stora tävlingshelgen i mars

Med träningstävlingens erfarenheter i färskt minne, så hade jag ridit några gånger med en sån där liten luva över öronen på Regente, för att se om det kanske kunde dämpa ljudet från flygplanen. Han verkade trivas bra med den, så det kändes som om vi skapat förutsättningar för en bra tävling.

Luvan på

Luvan på

Vädret var som det varit hela vintern: blött. Arrangörerna hade ju redan flyttat fram tävlingen en vecka på grund av vädret, men nu skulle det bli av trots allt. Och jag hade tur, för jag lyckades rida mellan skurarna, men framridningen var ganska kladdig.

Eftersom Regente fick komma redan på fredagen hade han också haft tid att vänja sig vid ljudet av flygplanen, och han är normalt inte så pjoskig, och mycket riktigt, han brydde sig inte alls. Men för att inte riskera något bus var min plan att värma honom så att han var uppmärksam, men lugn. När vi kommer in på banan, känns han fin, men redan på väg mot första halten börjar han bromsa. Jag vet att om jag går på för hårt i det läget får jag kickar till svar, så strategin är att bara försöka rida rätt gångarter, rätt vägar, undvika bockhopp, skyggningar och satsa på att inte göra några större tabbar. Den planen fungerade så långt, att vi lyckades rida programmet utan något av detta. Dessvärre fanns det ingen bjudning, ingen schwung, och bristande samarbete. Slutbetyget blev så lågt, att jag nådde en ny bottennotering.  Faktum är att jag hade högre procent de gångerna vi visade hela magen för domarkåren.

Längst ner till höger är Regentes "hotellrum" i Lissabon

Längst ner till höger är Regentes ”hotellrum” i Lissabon

Jag fick förklarat för mej att eftersom det här är en stor och viktig tävling så är domarna mera stränga, och sånt som jag tidigare kunde få sjuor på räckte nu till femmor. Men jag slapp ju alla underbetygen…  Lite surt och deppigt kändes det, för jag såg andra ekipage som också visade upp lika lama program som mitt men fick lite högre siffror. Ja, i det läget är det bara att bita ihop och ladda om. Ny strategi till nästa dag.

Först gick jag bort till hästaffären och köpte ett par nya stigbygelplattor, för silikonsanden som fastnade under mina stövlar gjorde mina gummiplattor såphala. Hittade ett par som var sträva som sandpapper, och ett par nya sporrar. Nu var strategin att se till att han var riktigt uppmärksam, vaken och alert. Jag är ju som bekant lite mesig, och inte tillräckligt tydlig och bestämd, så nu måste jag skärpa mej.

Söndagens framridning gjordes i två steg. På morgonen fick han komma ut på en rejäl skrittrunda och sträcka på benen och mjuka upp kroppen. Utan luva för att se om det alls gjorde någon skillnad. Vilket det inte gjorde. Ett par timmar senare tog jag ut för att rida fram för klassen. Fokus låg på övergångar och tempoväxlingar för att göra klart för hästen att det är dags att respektera skänkeln. Och nu var han vassare.

Ökad trav på diagonalen

Ökad trav på diagonalen

När det blir dags att starta känns han mycket mer alert och glad. Lite för bra kanske, för han är istället mer spänd och bitvis mot hand. Men jag hade bestämt mej för att det inte spelade någon roll hur ritten blev, bara han lyssnar och respekterar hjälperna.  Trots en del andra missar, så var han bättre, och slutbetyget blev högre än lördagen. Slutade till sist på en sjätteplats av 14 ekipage, och klarade kvalgränsen (en av fyra som behövs för att få rida finalen i höst).

Maria filmade båda dagarna, och jag tittar och lär. Jag ser vad jag gör och vad jag inte gör. Det kändes i alla fall skönt att lyckas rätta till det som var det största problemet. Det är nyttigt att tävla, för det ger mej kvitto på träningen, och tvingar mej att fokusera på rätt saker. Men ibland måste man prioritera. Jag är inte skicklig nog att rätta till alla fel på en och samma gång, utan får välja vad som är viktigast. Den här gången var det lydnad och bjudning. Resten får vi jobba med till nästa gång.

Och här kommer några minuters film från båda dagarna.:

[http://www.youtube.com/watch?v=pkorHRkXI0s&feature=youtube_gdata]

Ryttarmeddelande och licenser

Idag har jag åter blivit påmind om hur bra Svenska Ridsportförbundet alltid varit, och hur bortskämd man blivit som ryttare under dess reglemente. När jag började tävla, så var ju inte internet uppfunnet, och ett ryttarmeddelande kom i brevlådan i god tid före tävlingen. Där fanns all information man kunde tänkas behöva. Sen kom internet och alla klubbar hade en hemsida med all information. Nu finns ju TDB och Equipe också, så ingen behöver fundera över startlistor, tider, vägbeskrivningar och annat i onödan. Allt serveras. Så är nu inte fallet här. Men jag lär mej hur detta systemet fungerar, och försöker att inte vara den där ”besvärliga utlänningen” som bara tjatar om hur bra allt var i mitt hemland. ”Åk hem, då” skulle väl lämplig kommentar kunna vara….

Nu är jag anmäld till en stor tävling i helgen (ja, jag är faktiskt meganervös) och idag har min prins fått flytta till tävlingsplatsen. Något ryttarmeddelande eller startlistor har inte gått att hitta någonstans på internet. Klubben har fortfarande bara proppen på sin hemsida och en kommentar om att tävlingen blivit flyttad på grund av dåligt väder. Det skulle egentligen varit förra helgen, men ett riktigt regnväder kom in istället.

Min prins. Är vi startklara?

Min prins. Är vi startklara?

Mina trogna vänner Maria och Diogo körde upp våra hästar till tävlingsplatsen på förmiddagen. Samma ställe som träningstävlingen för ett par veckor sedan. Vi kunde snabbt göra i ordning hästarna och rida på framridningen. Tyvärr var själva tävlingsbanan redan stängd och preparerades för tävlingen. Båda hästarna skötte sig fint, och trots att dagens vindriktning gjorde att flygplanen som lyfte från Lissabons flygplats kom nästan rakt över oss, så gjorde Regente faktiskt inget större väsen av det. Han hade en luva på sig, och kanske, kanske var det den som gjorde skillnaden.

Efter ridpasset lastades Marias häst Bally in i trailern igen, för han var bara ute på en övningsrunda, och skulle åka hem igen. Regente fick förmånen att flytta in i ett superlyxigt stall, som ägs av en god vän till Maria, istället för vanliga gästboxar. (Det kommer bilder i morgon)  Där kom stallets skötare fram och hjälpte mej sadla av och fortare än jag hann fråga om plats för att förvara utrustningen, så försvann alla mina saker in i sadelkammaren. Han skulle sedan duscha och linda min häst, och snygga till utrustningen. Vilken service!! Vi hade lite bråttom, för Maria hade jobb som väntade på eftermiddagen, men det kändes onekligen lite avigt att bara ställa en svettig häst i boxen, lämna min packning och smita.

Jag såg listor anslagna på väggen vid gästboxarna och gick för att kolla om det möjligen var startlistor. Det var det, , och som alltid med fasta tider, så nu känns det äntligen som om läget är under kontroll. Ryttarmeddelande finns det alltså inget som heter, utan man har som deltagare själv ansvar för att ordna med vägbeskrivning, ta reda på sina tider (som enligt TR  inte behöver vara officiella förrän 12 timmar före start), fixa boxplats och allt annat. På en tvådagarstävling är det meningen att man ska komma och stalla upp sina hästar dagen före, och då har man tid att kolla läget. För den som har nära och inte behöver uppstallning, är ofta parkeringen en bit bort, för att inte transporterna ska kunna köra för nära banorna.

Nu är jag lyckligt lottad som har goda vänner som har koll på läget. Utan dom hade jag stått mej slätt, den saken är säker. Diogo kör, en annan vän lånar ut sin jeep, Maria lånar ut sin trailer och har alltså kontakter med stallägare. Min hästskötare hemma har packat en säck med kraftfoder och morötter, och stallet tillhandahåller spån, halm och hö. Allt jag behöver göra är att förbereda Regente för avfärd och se till att ha sadel, träns etc packat. Regente blev ordentligt schamponerad redan i går eftermiddag, med nytvättad man och oljade hovar. Som hästägare förväntas jag inte göra mycket mer än att rida (och betala).

Hur är då priserna jämfört med Sverige? En hästlicens kostar 55 Euro per år, och  jag lägger till 27 för en försäkring (motsvar ungefär en A2), ryttarlicensen kostar 65 Euro, och vill jag ha försäkring (valfritt) kostar det ytterligare 25. En normal tvådagarstävling kostar 50 Euro (två starter) med tre domare,  och boxen kostar lika mycket. Sen får jag betala till för det foder jag behöver, och  en slant till hästskötaren.  Som en jämförelse.

 

Träningstävlingen

I lördags åkte jag och Maria till stora ridklubben inne i centrala Lissabon, för att vara med på en träningstävling. Alla förberedelser var gjorda och vi lastade våra stora hingstar i Marias trailer och rullade iväg på utsatt tid. Hennes jeep fick slita i en del backar, för det var ju tung last, men vi kom fram i lagom tid för att sadla, dra på stövlarna och få lagom lång framridning. Trodde vi….

Det är som alltid fasta starttider, men när det var dags för Maria att starta hade fortfarande ingen ropat upp henne. Hon hade start 10 minuter före mej, och min framridning hade gått helt enligt schema, så jag var lite orolig för att behöva rida för länge och få en trött häst. Min plan var ju att skritta länge för att få honom lösgjord och sedan trava och galoppera tills jag kände att han var framme mellan hjälperna, och när min starttid började närma sig kändes han jättefin. Jag vågade tro att det skulle gå vägen den här gången och att vi skulle slippa drabbas av klister i maskin, eftersom banorna också var så fina som Regente vill ha dom.

Då visar det sig att det blivit något missförstånd vad gällde tiderna. Vi skulle starta om 2 timmar!! Nåväl, alla problem har en lösning, och vi lyckades ordna med gästboxar att ställa in hästarna i, och ge dom lite hö och vatten. Under tiden gick vi ryttare och tog en (välbehövlig) fika.

Hur laddar man om en häst, som har haft en förmåga att bara självdö inne på banan? Min plan gick ut på att bara ta ut honom 20 minuter innan, och skritta 10-15 minuter, och sedan bara stämma av att han kommer in mellan hjälperna igen. Han var ju så fin på morgonen.

Vid utsatt starttid får jag rida in i ridhuset, och underlaget där var ännu mer fast och sviktande, så Regente dansade fram och var jätteglad. Han kändes som en miljon, och jag kände att det fanns förutsättningar att göra en riktigt bra ritt. Han känner tydligen min entusiasm, för när startsignalen ljuder, så tänder han på alla cylindrarna, och det blir uppridning på medellinjen i båda galopperna på en gång. Han var mer än lovligt taggad, så det blir galoppinslag både här och där. Lyckades någorlunda med skrittprogrammet, men när det var dags för galoppen så fick vi en extra överraskning. Det kommer ett flygplan, som precis startat från internationella flygplatsen som ligger nära, och drar på rakt över ridhuset. Min häst har ju kunnat få lite extra skjuts av både motorcyklar, traktorer och helikoptrar förut, och ett jetplan var mer än han kunde hantera när han redan var så laddad. Det blev en rivstart och ganska mycket skutt och hoppsan-steg, som höll i sig resten av programmet. Särskilt uppe vid domarnas kortsida, så dom kunde få en närmare titt på våra luftsprång.

Det blev alltså inte riktigt vad jag tänkt mej. Men det var hur som helst roligt att sitta på en häst med så mycket energi. Och när jag lärt mej hantera och kontrollera den, så är han ju som allra bäst. Eftersom jag haft problem med bristande framåtbjudning, så har jag ju inte haft så många tillfällen att träna på att rida honom när han blir så här överladdad. Men jag får väl räkna det som ett angenämt problem.

Marias häst blev lika taggad den. Såpass att hon valde att utgå, och fortsätta rida ute på framridningen istället.

Nästa tävling på schemat går av stapeln just på den här klubben. Och som tur är, så är det en tvådagarstävling, så han kanske hinner finna sig tillrätta i den här miljön till dag två. Det ska bli spännande att se om vi kan hitta ett mellanläge.

Domarsiffrorna var ju inte allt för höga den här gången heller, men av andra skäl än tidigare. Den ena domaren verkade rätt grinig och hittade inte något som var ens anständigt. Den andra domaren var mera entusiastisk och gav istället lite för högt här och där. Det skiljde 10% mellan dom, vilket jag tycker är för stor skillnad. Och sanningen var väl någonstans mittemellan, som vanligt. Jag har inget emot att få en låg siffra om det är dåligt, men jag vill ju också få betalt för det som blir bra.

Det ordnas inga domarkonferenser eller kurser här (enligt vad jag hört) så ojämn bedömning är väl något man får vänja sig vid. Tänk vad bra det är i Sverige, där domarna ständigt fortbildar sig och diskuterar bedömningarna när det skiljer för mycket. Jag har nog varit bortskämd med bra domare. Man får knappt några kommentarer i protokollet heller, så det är ibland svårt att veta varför bedömningen blev som den blev.

Tävlingen som regnade bort

Natten till söndagen vaknade jag på småtimmarna av att regnet smattrade mot taket. Det lät inte lovande  med tanke på att tävlingsbanan redan hade ett par rejält blöta hålor.  Jag vände mej om, drog kudden över huvudet och hoppades att det var en dröm. Eller möjligen att jag skulle vakna till strålande solsken. Så var inte fallet. Det fortsatte regna till och från hela förmiddagen.

Min väninna Maria som hade två hästar anmälda i samma klass ringde och sa att hon inte tyckte det var nån större idé att försöka starta under dessa omständigheter. Det vore bättre om vi avanmälde och plockade hem hästarna. Så kunde vi äta lunch tillsammans och låtsas att vi firade en seger. Det lät som ett mer tilltalande alternativ.

Dike vid C

Blöt bana! Och det som ser ut som fast mark är i själva verket lerig smet. Dystert.

Jag åkte upp till tävlingsplatsen för att göra i ordning hästarna för hemfärd och plocka ihop min leriga utrustning. Inne på banan pågick som bäst en av de lätta klasserna. Deltagarna klafsade runt i pölarna, skuttade över det dike som någon grävt vid C för att leda bort vatten och på framridningen var det ett gäng skimlar som blivit skäckar.

"Mellan dike och sjö, vänd till höger"

”Mellan dike och sjö, vänd till höger”

Det kändes som ett klokt beslut att avanmäla. Visserligen ska man kunna rida och tävla oavsett omständigheter,  både häst och ryttare ska kunna göra sitt jobb även om det regnar, blåser eller är mycket insekter. Men efter gårdagens besvikelse var jag helt inställt på att göra ett bättre resultat, och dom förutsättningarna fanns bara inte. Att ta ut Regente på ett underlag han verkligen avskyr hade bara resulterat i en kamp mellan viljor och absolut inte en lösgjord häst med fina gångarter. Det kändes helt enkelt inte rättvist att begära att han skulle prestera i en veritabel insjö. OM det nu hade varit landslagsuttagningar eller en deltävling i en cup eller nåt liknande, där resultatet är avgörande och det är viktiga saker på spel, så kanske jag hade resonerat annorlunda. Men som det var nu, att tävlingen bara var en utbildningskontroll, så kändes det helt meningslöst.

Skimmel eller skäck?

Skimmel eller skäck?

Mina vackra gossar tyckte trots allt att det var trevligt med en utflykt och verkade uppskatta att ha boxar med utsikt över alla nya hästar som kommer och går. Dom äter, dricker och sover som dom ska. Det är skönt att veta att dom klarar detta med.

Regente och Viking uppskattar utsikten.

Regente och Viking uppskattar utsikten.

Att stoppa in två stora hingstar (som inte är kompisar) i en vanlig trailer och köra iväg, är inga konstigheter här. Man ler lite överinseende åt mina invändningar och säger att det här är inte varmblod, det är lusitanos. Det betyder att dom ska göra som dom blir tillsagda. Och det gjorde dom. Båda kliver snällt in i trailern och säger inte ett ljud till varandra, även om det kan vara en del brummande och frustande hemma på sin egen stallbacke.

Två hingstar i trailer

Två hingstar i trailer

Så när hästarna väl var parkerade hemma i sina egna boxar, och all våt och smutsig utrustning blivit omhändertagen, drog vi vidare till vårt favoritställe (”fredagsstället”) och njöt av alla goda smårätter och några flaskor vitt. Make, svärfar, ytterligare två vänner gjorde oss sällskap och vi satt kvar och pratade och hade trevligt tills personalen tyckte att vi kunde gå så dom kunde stänga.  Så vi åkte hem till oss och umgicks ett par timmar till. Mycket hästprat, mycket bra musik och en god stämning.

Så kan man också avsluta en tävlingshelg. Både jag och Maria har svalt ner våra låga procent och har som mål att rätta till siffrorna på nästa tävling. Nya tag!

Blandade känslor

Jaha, så har man varit på tävling igen. Det är som oftast med hästar: vin och vatten. Eftersom min käre make redan skvallrat till omvärlden via Facebook, så får jag summera och lägga till de detaljer som mina närmaste vill veta 😉

Den här tävlingen har ”suttit löst” en längre tid eftersom min rygg varit så besvärlig sedan jag vurpade med Sambo. Men jag är av naturen lite bekväm, och behöver en tävling på schemat då och då för att hålla träningsmotivationen uppe.  Den preliminära planen var att åka med båda hästarna till årets första tävling på en fin anläggning i närheten. Den blev dock inställd på grund av storm. Och Viking var ju knappt inte färdig att åka ut, men tyckte ändå att han behöver börja att vänja sig vid att besöka (och uppföra sig) på nya platser.

Sedan kom den här tävlingen ut på terminen. Nackdelen var att det är samma tävlingsplats som jag red på i höstas och Regente avskydde det kladdiga underlaget. Fördelen är att det är nära och en plats med trevlig stämning och vänliga, hjälpsamma människor.

Igår, fredag, körde vi (Diogo, Maria och jag) över hästarna dit, och båda hästarna fick ett lätt jobb på framridningen innan dom gjordes iordning för natten. Båda gick bra. På ren svenska: Viking höll sig på mattan och Regente var varken bättre eller sämre än vilken annan dag som helst.

Idag var första tävlingsdagen. De flesta tävlingar här går över två dagar och uppstallning finns alltid. Viking startade inte eftersom jag inte klarat att rida mer än en häst de senaste veckorna. Han var med bara för att se och lära, så Diogo red honom på anläggningen på förmiddagen och han var enligt uppgift ”crazy” de första 15 minuterna. Det var nog ett bra beslut att inte rida honom själv, för jag blir faktiskt lite rädd när han busar. Ett sidhopp och min rygg är ur funktion en vecka.

På framridningen

På framridningen

Regente togs ut 45 minuter innan start och planen var att skritta i minst 20 minuter för att lösgöra honom på bästa sätt, som vi har kommit fram till att han behöver. Så framridningen gick enligt plan. Nästan. Jag är inte särskilt nervös på tävling, utan mer fokuserad. Men jag startade som nummer två efter pausen och alla domarna stog och kollade på framridningen, och blir jag kanske lite mesig och vågar inte rida så tufft som jag kanske skulle behöva när han har den mer bekväma attityden. Programmet jag rider är ungefär som MSV:B och man behöver en häst som är mellan hand och skänkel, det är givet. Här går det inte att ”finåka” som i en lätt klass.

Han känns rätt okej, men inte så bra som han kan vara när han är på rätt humör. Han är minst lika intresserad av att anfalla andra hingstar på framridningen som att göra tjusiga slutor. Men jag känner mej så framriden jag kan, när startsignalen kommer och jag säger till honom: ”Kom igen, lilla gubben, nu ska vi ha roligt!”. Han svävar in på medellinjen med god energi. Halt hälsning och ….. klister! Vi visar öppnor, slutor och mellantrav som är bättre än tidigare. Den ökade traven fanns dessvärre inte alls. Han som har sån fin ökning. Men om han inte hjälper till själv, så kan jag inte göra det åt honom. Jag petar på för mycket och han blir riktigt sur och vi får till två eller tre riktiga taktmissar. Skrittpiruetterna är med nöd och näppe godkända. Ökade skritten (som var så bra igår) är fin i formen men saknar totalt energi. Galoppen är seg. Inget tryck. Om jag försöker driva mer i det läget så blir han istället tvåspårig, så det blir en uppvisning av idel kompromisser. Slutorna blir sega (trots fin böjning runt inneskänkeln) och både mellan- och ökad galopp lite i underkant. Både enkla och flygande byten går i alla fall enligt plan och blir till sist det enda vi får betalt för. Banorna hade torkat upp bra sedan senaste regnvädret, men tyvärr fanns det några riktigt djupa lerhålor på medellinjen (så där får jag avdrag för att jag avviker från linjen) och även i det hörnet jag ville använda för att ladda för längningarna.

Höger öppna i trav

Höger öppna i trav

 Slutsumman från domarna blir mellan 56 och 63 procent. Känns lite bittert. Hade planerat att kunna ligga på över 65% totalt. Jämfort med mina medtävlare hamnade jag trea av fem. Så mitten det kan bli. Men jag ser på domarsiffrorna att dom skärpt kraven sedan förra tävlingen. Men fortfarande är jag lite konfunderad över hur bedömningen skiljer sig från Sverige. En annan av deltagarna hade inte sin häst på tygeln, utan den var över tygel och mot hand genom hela programmet, med noll eftergift i sidorna, och ändå skiljde det inte mycket när jag läser protokollet. Ska inte grundform, takt och balans vara utgångsläget för godkända betyg?
Nåväl, nu laddar jag om inför morgondagen och hoppas att vänner och familj kommer med lite pepp och goda råd, så jag kan rida upp mej några procent till.
Hur ska jag hitta den där fina känslan på begäran? Om han inte har egen bjudning, så är det banne mej inte lätt att ”sparka dit” den under programmet, och framför allt får man inte en rakriktad häst om den inte bjuder. Och om jag klämmer mera, så blir han bara sur.
Härom dagen var han laddad, glad och alert. Då kan jag ”sitta fint” och rida med små mjuka hjälper och vi är båda på bästa humör. Hans öron står rätt upp och jag behöver inte pressa honom. Jag tog ett snack om det här över ett knippe morötter både före och efter tävlingen och trodde han var med på noterna.
En väninna brukar säga att om man inte kan vara bäst så kan man i alla fall vara snyggast, och idag var Regente supersnygg!!! Och trots allt, så var det roligt att visa upp honom i fint skick och i en fin form.
Nu behöver jag hjälp från er i form av hållna tummar, korsade fingrar och allt annat ni kan komma på. I morgon rider jag så det ryker, och min vackre prins måste förstå att det är inne på banan han kan vara stjärnan!
Tyvärr blev det ingen film. Carlota var utrustad med nyladdad filmkamera, men när det var min tur att rida, så slet sig Marias ena häst ur transporten och hon fick rusa till undsättning. Godkänd ursäkt, men synd, för jag hade behövt studera mina misstag under uppladdningen. Men jag hade i alla fall hejaklack hela vägen från Skottland: svärfar är på besök och höll tummarna så gott det gick. Ska jag be honom göra vågen i morgon kanske?
%d bloggare gillar detta: