Höstens besök är bokade

Fördelen med att bo i ett trevligt klimat, är att man får besök året runt, och hösten ser ut att bli full av aktiviteter.

Först ska vi ha tävlingar i dressyr för ponnyer på vår klubb, ett evenemang som ska bli väldigt roligt att följa. Och självklart kommer bilder och rapport på bloggen.

Dessutom är klubben värd för Championaten, eller egentligen portugisiska mästerskapen i dressyr, alla kategorier (utom ponny). Det är ett stort tredagars event och om det bara slutar regna tills dess, kommer det säkert att bli mycket lyckat.

Sen kommer uppfödaren till en av våra ponnyer (Dinelli) och hälsar på. Ja, inte bara för att titta till sin uppfödning, utan också för att uppleva lite av allt det här landet har att erbjuda sina besökare. Det kommer att bli väldigt kul.

Sandra på Kakan

Sandra på Kakan

Och inte minst så kommer Sandra och Mimmi tillbaka för en veckas ridning (och annat). Dom var ju här på vinterlovet, och nu är det höstlovet som är inplanerat. Sandra och Mimmi är tjejerna som äger och rider våra tidigare hästar B Cupid och Taisan. Förra gången dom var här hade några av ponnyerna precis anlänt från Sverige, och Sandra fick i uppdrag att fullborda inredningen av lilla Kakan. Ska bli jättekul att se hur dom upplever ponnyerna nu, mer än 8 månader senare, för naturligtvis kommer tjejerna att få rida allt vi kan lägga sadel på. Bortsett från att jag vet att Sandra sett fram emot att få rida Regente igen, och med hans senskada, vet vi ju inte hur mycket ridning han kommer att tåla. Men det finns flera fina lusitanos att prova, så vi kanske kan hitta en passande vikarie.

Sandra och Regente

Sandra och Regente

Det är alltid roligt med besök, men lite extra roligt är det ju alltid om det är ridning med i bilden.

 

Halta och lytta

I fredags hade vi veterinärbesök. Han kommer varje fredag, för det är ju alltid någon som behöver tittas till på en anläggning med över 60 hästar. Och dagen innan hade jag hittat Regente i boxen med ett väldigt svullet framben, och rejält halt. Ingen synlig skada, ingenting i hoven och jag visste inte om jag skulle kyla eller värma, promenera eller parkera. Benet var jämntjockt och jag kunde inte ens avgöra var det verkade göra mest ont. Var det knä eller kota? Bäst att kolla med säker källa.IMG_1587

Det visade sig vid närmare undersökning vara en skada i en sena. Det klämdes och kändes, och till sist togs ultraljudet till hjälp för att lokalisera och diagnosticera skadan. Veterinären hittade en bristning i ytliga böjsenan, strax ovan själva kotleden. Jag har inte minsta ledtråd till vad som kan ha orsakat detta, men hursomhelst blir det en aktiv behandling. Vi börjar med att kyla (ispack), kyllera och Voltaren salva. Plus en injektion med antiinflammatoriskt och smärtstillande som följs upp med samma, fast oralt över de närmaste dagarna och återbesök om en vecka. Han åker på några dagars boxvila och sedan stillsamma promenader vid hand. Något han inte är så bra på, men om vi håller oss inne på stallplan, kanske han kan hålla sig tillräckligt lugn för att inte göra skadan värre.IMG_1586

Jag har tur som har en skicklig veterinär, som förutom att han pratar god engelska (det underlättar) också har en bred erfarenhet av hältdiagnostik, och alltid sätter hästens bästa i centrum.

Nu hade jag flera saker som jag ville att veterinären skulle titta på, men hältutredningen på Regente tog sin rundliga tid, så till sist var jag tvungen att överge både honom och hans assistent med Regentes grimskaft, för jag hade en tid att passa. (35 minuter för att göra sig i ordning till en middagsbjudning, dit man inte kan komma och lukta häst)

Dessutom kom jag till stallet på morgonen och fick veta att fyra av mina hästar varit ute på äventyr under natten! Ponnyvalackerna hade på något sätt lyckats komma ut ur sin hage, och ta sig först ut på vägrenen för att äta gräs och sedan till och med en repa ute på landsvägen! Som genom ett under var ingen skadad, och inga trafikolyckor. Tur i oturen var att en väninna var på hemväg sent på natten, och att en av hästskötarna bor på anläggningen, så alla rymlingarna blev infångade och inlåsta per omgående. Pust. Alla var således inlåsta i varsin box och vi försökte räkna ut vilken hage dom skulle kunna vara i istället, för jag vågade inte låta dom gå tillbaka till samma. Enligt min erfarenhet så är det stor risk att dom gör en ny rymning, när dom förlorat respekten för elstängslen.

Kaxig rymling

Kaxig rymling

Alla hagar och paddockar är olika stora, och detta var den enda som var stor nog för fyra tuffa grabbar så helgen gick åt till att försöka pussla runt ponnyer och hästar, så alla hade en paddock att vara i, helst tillsammans med någon dom kommer överens med. Lättare sagt än gjort visade det sig.

Cippyn Red Crusader

Crusse och Malin 1993

Crusse och Malin 1993

Jag vill berätta om en häst som har betytt mycket för mej, och för min familj och många vänner. En alldeles fantastisk och unik Welsh Cob hingst född 1987. Cippyn Red Crusader RWD 5.

”Crusse” som han kallas av sina vänner, såg dagens ljus hos sin uppfödare i Wales, och importerades redan som föl av min väninna Maria Wass i Borlänge. Hon hade i flera år sysslat med Welsh Mountain, men av en händelse trillade hon över denna magnifika fuxiga unghingst vid ett besök i Wales, och kunde inte motstå hans charm.

Han var som många andra unghingstar, tämligen stökig, men alltid med glimten i ögat, och Maria gjorde ett enastående bra jobb med att föda upp honom, träna honom och förbereda honom för hingstpremieringarna. Han godkändes med fina betyg, reds in och fick en fin start som avelshingst.

Cippyn Red Crusader på hingstpremiering

Cippyn Red Crusader på hingstpremiering

Maria hade dessvärre svårt att ordna med ryttare,  och hennes hjärta låg trots allt hos hennes Welsh Mountain-ponnyer. På hösten, när Crusse var fem år, var jag hos Maria på besök, och passade på att rida Crusse. Vi red påden somriga isbanan i Bäsna, och oj vilken härlig upplevelse det var! Vilken häst! Jag log från öra till öra, och det tog inte lång tid innan jag bestämde mej för att köpa honom, och Maria körde hela vägen från Dalarna till Halland för att leverera min nya guldklimp.

Det var väldigt roligt att rida honom, och en hel del fina ston kom på besök. Men jag hade alltid lite för mycket att göra (för många hästar och små barn) så roligast hade nog Malin, som var min hästskötare och beridare på den tiden. Hon visade honom på utställningar och deltog i tävlingar och han var hennes speciella kelgris. (Jag tror tillfället när han sånär knipsade av hennes tumme är förlåtet). Det finns ett protokoll från en dressyrtävling, där domarna satte de lägsta siffror man sett, för att han hade för hög knä-aktion, (och bytte galopp flera gånger på stora mittvolten i LC). Betygen för rörelser blev låga på dressyrtävlingar, men höga på utställningar. Han hoppade gärna och med spänstig teknik. På den tiden trodde vi att han var ridhäst, för enkel mätning visade 152 cm, och både Malin och jag startade honom som ridhäst.

Crusse och Malin på utställning

Crusse och Malin på utställning, Himledalen.

Crusse var en häst som alltid hade ”myror i byxorna”. När man skulle rykta och sadla så ägnade han den stunden åt att stampa med sina stora hovar, riva ner allt inom räckhåll, hacka med tänderna och skruva på sig. Efter ridpasset kunde han däremot stå lugnt och stilla och njuta av att bli ompysslad. Men han verkade aldrig riktigt ha tid och ro att vänta på att få på sig utrustningen och gå ut och jobba. Och det verkar som om detta är en egenskap många av hans barn har ärvt. Det är hästar som kan öppna boxdörrar och grindar och klä av sig täcken och grimmor, och trampa på tårna, eller nypa loss knappar ur skötarens jacka. Dom är intelligenta, energiska, påhittiga, lekfulla och arbetsvilliga, gilla omväxlingatt och är mycket allsidiga.

Ett par år senare, befann jag mej i samma situation som Maria varit: jag hade inte tid att rida och tävla honom själv, och stoantalet, som förvisso var bra för en welsh cob-hingst, var inte tillräckligt för att betala hans uppehälle, så jag sålde honom till min goda vän Elisabeth, som fortfarande har honom kvar. Elisabeth hade då en dotter som behövde en tävlingsponny i hoppning, och vid närmare kontroll var han faktiskt ponny, och gjorde en kort karriär som hopp-ponny innan ryttaren blev för gammal.

Crusse

Istället hade jag fått några avkommor, och vårt käraste sto Åsbacka Maritza RW 232 gav oss dottern B Melizza, som senare kom att bli Fridas tävlingsponny.

Ytterligare några år passerade, utan att Crusse hade någon ryttare som kunde ta ut honom på tävlingsbanorna. Han var i första hand avelshingst, tills hösten 1999, när min dotter Sara behövde en större ponny att ta över efter tävlingspartnern Karlsfälts Caruso, som vi haft till låns. Vi åkte och provade Crusse, och Sara blev genast väldigt förtjust. Vi fick låna tillbaka Crusse, för att Sara skulle ha en tävlingsponny i dressyr, och samtidigt kunde han fortsätta verka i aveln på Gyngagården.

Sara och Crusse gjorde lite av kometkarriär på dressyrbanan. Dom debuterade sin första ponnydressyr i januari 2000. Det var lokal LC och LB och dom vann båda starterna, och därifrån gick karriären spikrakt uppåt. Till påsk samma år deltog dom i sina första nationella tävlingar, där det blev fina placeringar och kvalade till SM. Ett lustigt minne från tävlingarna i Hästhagen, var att en av domarna, vid lunchuppehållet, satt i cafeterian och högljutt kommenterade till sina kollegor, att ”den där ponnyn kunde varit riktigt fin om man bara friserat svansen och tagit bort allt hovskägg”. Ekipaget kom tvåa i första klassen, slagen endast av en danska ur deras landslagstrupp. Så hovskägg till trots, han bevisade sin kvalitet. Och plötsligt dök det upp folk, som var mycket imponerande av just det rörelsemönster, som några år tidigare sågats av andra domare. Nu hade det blivit lite på modet med högre och rundare aktion istället för ”paradtrav”, och det låg ju bra i Crusses tidsschema.

I augusti 2000 var det Ponny-SM på Lugnet i Falun, och Sara & Crusse lyckades knipa bronsmedaljen!! Vilken höjdpunkt!! Och lite extra roligt att det var i Dalarna, där Crusse hade många gamla vänner. Kerstin och Sören, som båda var med och red in honom, var fram och klappade lite extra på medaljören. Senare kom landslagsrepresentanterna fram och frågade hur gammal Sara var, för det här ekipaget var ju ämnat för större uppgifter. Men Sara var  ju redan 17, så internationellt deltagande var inte aktuellt. Synd att vi inte börjat det här projektet ett par år tidigare…

Crusse & Sara SM brons 2000

Crusse & Sara SM brons 2000

En del av hemligheten bakom den här rekordkarriären, var inte bara en häst med en enastående ridbarhet och fantastiska rörelser, men också att häst och ryttare passade varandra så bra, och att allting skedde vid en tidpunkt som var rätt.

Sent på hösten samma år, fick Crusse åka hem på lite vila. Han hade hostat till och från, och vi ville kolla om miljöombyte med vistelse i utebox och annat strö kunde göra skillnad. Efter ett tag var han frisk och kry, men Elisabeth hade hittat en annan ryttare till honom. Även Madeleine lyckades rida honom till en bronsmedalj på SM. Denna gång i Halland.

Under tiden växte de första avkommorna upp, och vi fick möjlighet att se vilka egenskaper han präglat sina avkommor med. Många är fuxar, många är lite kluriga och busiga, och väldigt många har fina rörelser men även god hoppförmåga.

B Capriole hoppar på bruksprovet

B Capriole hoppar på bruksprovet

Vår egen B Melizza RWC 5, visades som unghäst, fick godkända resultat som tre- och fyraåring (med Marita på ryggen) men just då hade vi ingen perfekt ryttare till henne. Hon fick ett föl (B Mazarin e. Karlfälts Caruso) som såldes redan första sommaren, och sedan lånade vi ut Melizza till en tjej som tränade fälttävlan främst, men startade även hoppning och dressyr. När Frida vuxit till sig tillräckligt för att rida denna maffiga C-ponny kom hon hem igen, för att bli Fridas dressyrponny. Tillsammans utvecklades dom enormt och det blev flera starter på ponny-SM och åtskilliga framskjutna placeringar. Hon såldes så småningom till Nathalie i Stockholm, och efter en skada har hon numera blivit avelssto hos Pytt i Norrtälje. Ett underbart sto, med sin fars luftiga rörelser och många hyss. Vi ser fram emot att se ”barnbarnen” på tävlingsbanorna.

B Melizza & Frida

B Melizza & Frida

Sara blev så småning anställd vid Livgardet och en av hästarna hon hade i uppgift att rida var högvaktshästen Walle (aka Silverys Sam). Hur osannolikt det än låter, så var en av fuxarna vid Beridna Högvakten faktiskt efter Cippyn Red Crusader, undan ett halvblodssto. En rejäl fux, som var känd för att kunna hoppa bra, och hade en hel del fina tävlingsresultat.

Walle (Silvery's Sam)

Walle (Silvery’s Sam)

Efter Melizza fick Frida stoet B Caressa som sin tävlingspartner. Caressa hade redan hunnit bli mor till ett föl efter Crusse, den lovande unghingsten B Capriole. Han förtjänar nästan ett helt blogginlägg alldeles själv, för han är alldeles unik i många avseenden. Fyra raka segrar på ungponnychampionaten, 2 SM-guld, plus en rad andra framskjutna placeringar som ex.vis Globen Kür och internationellt deltagande, bl a  på EM. En enastående ponny som hade turen att få flera mycket goda ryttare (Elin Aspnäs, Marina Mattsson, Amanda Svanberg, Emma Tegelskär och Emma Jönsson).

B Capriole och Marina Mattsson på EM

B Capriole och Marina Mattsson på EM

B Capriole och Frida. vinnare av femårsfinalen

B Capriole och Frida. vinnare av femårsfinalen

Frida hade redan ridit och startat flera Crusse-avkommor: Corinne (som har en särskild plats i hennes hjärta), Charm, Chanel. Flera fick utmärkelser vid ungponnyevenemang. Det är ponnyer som ibland testar ens tålamod och pedagogiska förmåga, men som levererar till max, när förutsättningarna är rätt.

Corinne och Frida

Corinne och Frida

När Caressas tävlingskarriär var över fick hon ytterligare två föl efter Crusse, som bägge är kvar i vår ägo. Båda är ston, och den första; B Caprice fick diplom som treåring med Frida som visare.

B Caprice

B Caprice

 

Det finns en lång rad mycket goda ponnyer som alla är avkommor till Crusse; många av dom syns ute på tävlingsbanorna, och ingen ägare till ett Crusse-barn kan undgå att känna igen hans speciella arvsanlag: busiga rackarungar, med glimten i ögat, men med en otrolig förmåga. (Jag har inte bilder men vill nämna några av dessa speciella: Miramis III, Rasmus på Luffen, Amanda Bolero, Moravikens Foxy Gold, Ronja Rövardotter, Ritzana II, och det finns fler…)

Vinnarna av 6-årschampionaten i dressyr och hoppning. Både efter Crusse

Vinnarna av 6-årschampionaten i dressyr och hoppning. Båda efter Crusse: B Capriole och Ronja Rövardotter.

En av de stora glädjeämnena som hingsthållare är att följa dessa avkommor, och det finns många som jag har en speciell koppling till, och som jag aldrig glömmer. Så mycket glädje dessa hästar skänkt sina ägare, ryttare och uppfödare.

Det är skönt att veta att Crusse lever i högönsklig välmåga i samma stall som han bott så länge, omgiven av människor som älskar honom. Under tiden har jag kvar två fina ston som kan föra arvsanlagen vidare. Och det blir spännande att se vilka anlag som förs vidare i nästa generation. Crusse har ju vid det här laget en rad barnbarn, och flera har visat framfötterna på tävlingsbanorna.

Jag tror att jag särskilt vill nämna, för dom som är avelsintresserade, att det inte nödvändigtvis är ett färdigt ”recept” att korsa med Welsh Cob, för att få motor och en spektakulär aktion. Crusse är av en typ, som kanske inte vinner utställningar om konkurrenterna är av den biffigare typen (även om han plockat hem många guldmedaljer). Han är mer långbent och elegant än många rasfränder, men högrest och rörlig. Just hans personliga egenskaper verkar ha gått väl i arv. Ibland kan korsningar med section D ge onödigt tunga hästar, så det handlar (som alltid) att välja rätt individ för sitt avelsprogram. Crusse visade sig vara rätt val till flera olika typer av ston, allt från stora halvblod, till små sektion B.

B Caprinelle, som föl

B Caprinelle, som föl

Jäkla parasiter!

Nu har vi avmaskat alla ponnyerna. Och hästarna. Hela dussinet, med andra ord. Alla, utom en, var oväntat samarbetsvilliga, och det var bara Caprinelle som hastigt blev 2 meter hög, och väldigt hal, när sprutan skulle in i munnen. Jag har ju några års erfarenhet av att göra detta, och jag har lärt mej, att om man bara gör det enkelt, och har nått gott att bjuda på efteråt, brukar det gå både fort och smärtfritt för alla inblandade parter. Jag brukar ha sprutan klar, smyga in vänsterhanden vid lanerna och dra ut tungan så långt jag kan, samtidigt som jag med högerhanden trycker ut pastan långt in i munnen. När jag släpper taget om tungan, och hästen halar in den, masserar jag strupen för att åstadkomma sväljreflex. Det tar inte många sekunder, och en godbit serveras direkt. Med Frida som assistent, alla tillbehör förberedda, tog vi alla med överraskningsmetoden, och allt var avklarat på ett kick.

Avmaskning på gång!

Avmaskning på gång!

Men återigen har jag fått bevisat för  mej, att mycket av den hästkunskap jag trodde att jag hade, och som var värda sina betyg borta i Sverige, inte alltid är giltiga här nere i sydeuropa. Mycket är annorlunda…

Jag har fått förmånen att vara med i ett avmaskningsprogram via min veterinär, tillsammans med läkemedelstillverkaren. Det bygger på att jag först skickar in träckprov på alla hästarna, och med hjälp av resultatet sedan avmaskar med deras produkter, enligt deras anvisningar. Därefter ska jag efter tre veckor skicka in nya träckprov för att se att det har haft önskad effekt. Jag nappade naturligtvis på erbjudandet, med tanke på att både insekter och klimat är annorlunda mot vad jag är van, och det finns anledning att utöka och förändra sina kunskaper.

Proverna kom tillbaka och påvisade väldigt höga förekomster av ägg på samtliga, och en av ponnyerna hade dessutom mycket larver. Ajajaj, inte alls bra, trots att alla varit avmaskade enligt svenska normer tidigare. Vi har nu avmaskat hela gänget. Både dom som bor ute, och dom som står inne på heltid.

Jag sparar etiketterna från varje avmaskningsspruta, som ska skickas in tillsammans med träckproverna om tre veckor. Hoppas att det då visar önskat resultat. Nu hoppas jag också att resultat visar sig i form av att några av dom lägger på sig lite tappad vikt och förbättrad kondition.

Veterinären berättade att det troligen blir dags att göra om proceduren igen i Januari. Då förökar sig insekterna frenetiskt, för det är blött och fuktigt överallt. Inte som i Sverige, när rasthagar och beten fryser och viss utrensning av parasiter sköts av naturen.

Jag lär mej nya saker hela tiden. Det är ju bra, men inte kul om mina kära hästar måste plikta för mina bristande kunskaper.

En intressant parantes: En av instruktörerna på ridskolan avmaskade hästar oralt med Noromectin injektionsvätska för kor och grisar. Det visste jag inte fungerade. Någon som har hört talas om det, som vill kommentera?

Under tiden – på svenska arenor

Jo, jag har följt en del av VM i Frankrike, och självklart hållt tummarna för våra svenska hjältar. Så nära….

Men med ännu större intresse följer jag två och fyrbenta vänner på hemmaplan. När tävlingarna ligger på Equipe Online, så hänger jag med så gott det går. Annars får jag snällt vänta på att någon rapporterar resultat och allra helst skickar lite bilder. Idag hade min uppfödning B Cupid varit på kvalitetsbedömning tillsammans med Mimmi. Hans ägarinna Sandra hade inte tid just idag, för hon hade två ponnyer till start i DM.  Men fina bilder fick jag på lille B Cupid (en av mina yngsta) och ganska bra kritik.

Cupid och Mimmi på kvalitets

En så himla snygg unghäst, om jag får säga det själv. Jag är stolt! Mimmi visade honom i ett strålande skick förstås.

Cupid vid hand kvalitets

Intressant att notera var att han mättes till 138 cm. På protokollet från förra årets hingstvisning står det att han var 148 cm. Har han blivit tvättad i för varmt vatten? Eller ska man bara strunta i betydelsen av officiell mätning? Hmmmm. Med sin kroppsbyggnad, med rejält framparti och lång, välansatt hals har han inga problem att bära upp Mimmi som är över 170 cm. Sandra och Quest DM 2014

Sandra vann sin klass på DM:et med superprocent med sin lille Welsh Mountain, och kom trea med sin New Forest, som hon bara haft ett par månader. Nu har Mimmi och Sandra har beställt en resa, och kommer snart och hälsar på mej igen. Bäst jag trimmar ponnyerna ordentligt, för det lär bli jobba av då.

Min lille Talento, som inköpts för att användas som avelshingst har också hunnit bevisa sin duglighet i avelsboxen. Hans enda treåriga dotter deltog också i treårstest förra helgen, och fick diplom. Precis såna här avkommor är det ju jag vill ha efter honom.

Månbacka Fly By Me, 3 år e. Steehorst Talento

Månbacka Fly By Me, 3 år e. Steehorst Talento

Idag har  min rygg sagt ifrån att ridning inte är en lämplig aktivitet. Inte just idag. Men det gör ju inget, när vänner och bekanta gör stordåd, som man kan följa på nätet. I morgon är det löshoppning på schemat, så det blir rejäl rastning av alla ponnyerna och Viking. Regente får jobba på longerlinan, och jag kan ägna mej åt att borsta och träcka våra hopptalanger.

Somliga kommer i form

Till dem räknas inte jag. Efter sommarens resor så har det varken blivit hackat eller malet med min träning, så jag är väl allmänt slapp. Regente har inte precis jobbat häcken av sig heller, så vi tuffar på i en behaglig tant-lunk. Men både Viking och Jimmy har kommit igång bra efter kastration och påföljande elände.

Jimmy har en medryttare som tränar flitigt, så ofta hennes arbetsschema medger, och däremellan har han några andra ryttare som uppskattar denne jätte. Nu börjar han bli stark och rörlig nog för att kunna utföra olika övningar bra, och det är kul att se hur vacker han har blivit. När vi köpte honom var han både tunn och muskelfattig, och var kanske inte den snyggaste, men hans karaktär var ju den rätta.

Viking under uppvärmning

Viking under uppvärmning

Viking tappade så mycket kondition efter komplikationerna till kastrationen, men nu har han helt återhämtat sig. Efter justering av foderstaten har han kunnat jobba fullt igen, och verkar trivas med det. Diogo har i stort sett haft honom som sin egen hela tiden, men nu börjar Frida rida honom igen. Det är roligt och nyttigt för henne att träna med Viking, som motvikt till alla ponnyerna, där det är ett ständigt tragglande med grunder. IMG_1565

Det svåra med ponnyerna är ju att samtidigt som man ska lägga en god grund och befästa en bra form, så ska dom dessemellan ridas av unga, inte alltid så erfarna små ryttare. Det är tur att ponnyerna har så himla bra temperament och verkar trivas med omväxling.

IMG_1558William rids emellanåt av en liten tös, som är stadig och balanserad. Dom gör framsteg tillsammans. Kunde inte låta bli att ta ett kort på en annan ung ryttarinna som rider sin bjässe till häst. Eftersom det inte finns så mycket ponnyer här, är det helt normalt att små barn rider stora hästar, och det fungerar trots allt bra tack vare att hästarna är bussiga. IMG_1556

Både Kakan och Newton omväxlar dressyrträningen med western, och dom verkar gilla det. Nu hoppas jag hitta någon liten ryttare som vill prova att träna Kakan i hoppning. I måndags visade hon sin talang och entusiasm för hoppningen, när vi hade vårt löshoppningspass. Hon hoppar med lätthet en oxer på 90 cm. Ingen av de andra hoppar på högre höjder, men dom tar i mer. Hon bär sig åt som om det vore bara hälften så stort. IMG_1543

%d bloggare gillar detta: