Mer om B Cupid

B Cupid två dagar gammal

B Cupid två dagar gammal

B Cupid är född i juni 2010, u. B Caressa RP1119  e. Wildzang’s Gloriant RW 89.  Hans mor är också egen uppfödning efter den enastående welsh-hingsten Karlsfälts Caruso RWR 7 och hennes mor var ett litet trevligt halvblodssto. Caressa hade tidigare två avkommor efter welsh cob-hingsten Cippyn Red Crusader, men jag ville prova med en sec B-hingst, för att se hur welshblodet slog igenom.   (Se hela stammen i Blå Basen)

Caressa är ett sto med ett underbart temperament och mycket bra rörelser (liksom sina syskon). Hon är visad flera gånger med bra resultat och hann komma ut litegrand på tävlingsbanorna i dressyr, innan en oturlig skada satte stopp för fortsatt karriär.

B Caressa RP 1119

B Caressa RP 1119

Gloriant är en synnerligen trevlig och mycket rastypisk welsh-hingst som stod på station hos oss sommaren 2009. Han har de egenskaper jag söker hos en welsh, men framför allt har han lämnat många goda tävlingsindivider.

Gloriant sommaren 2009

Gloriant sommaren 2009

Redan i juli 2010 fick Cupid åka på utställning, där han fick guld och reserv Bästa Föl, samtidigt som Caressa fick guld och titeln senior champion.

Lille Cupid är trött efter en lång dag i värmen.

Lille Cupid är trött efter en lång dag i värmen.

Redan där visade han sina fina rörelser, när han höll jämna steg med sin mamma i ringen.39257_421631269820_3539731_n

På vintern köpte jag in ridponnyhingsten Arhults Ludwig som var ett år äldre, för att Cupid skulle ha en lekkamrat. För att en ung hingst ska utvecklas, så måste han få härja och busa med kompisar.  Just då fanns det bara ston och ett par äldre valacker i stallet. Dom här två grabbarna är mycket lika till färg och tecken, och var det perfekta paret i flera år.

Sommarbete hemma hos Anna

Sommarbete hemma hos Anna

Sommaren 2011 planerade jag för min utlandsflytt, och måste alltså ordna med uppehälle för dom här grabbarna. Så följande året bodde dom hemma hos Anna i Falkenberg. Sommaren 2012 flyttade dom till Maja på Brogård i Tvååker, tills båda flyttade hem till Luddes nya familj i Lundsbrunn. Där började arbetet med att rida in Ludde som ju redan fyllt tre år, och förberedelser för inridning med Cupid.

Sadelpremiär i september 2012

Sadelpremiär i september 2012

Ludde kastrerades men båda har fortsatt att gå i hagen tillsammans och vara lekkamrater.

Ludwig blir inriden.

Ludwig blir inriden.

Nu har alltså Cupid fått åka ner till Skåne för att vara hos Hasse och bli tränad inför vårens visningar. Om allt går vägen kan det bli både hingstvisning och treårstest. Det ska bli intressant att se om den här lille gossen är av samma kvalitet som syskonen B Capriole och B Caprice, som redan hunnit samla lite meriter.

(foton har jag fått låna av Sara Linnell, Matilda Andersson, Karolina Svensson,  Marie Wickström)

Annonser

Nya ryggbilder

Nu har jag tagit lite nya bilder på Regentes rygg, och nu syns skillnaden i sadelläget tydligt även på foto. Äntligen, får jag väl säga. För det har tagit tid att hitta rätt sadel, rätt träning, foder ocoh osteopat. Det är alla de faktorer som sammantaget bidragit till att bygga upp honom över ryggen, manken och faktiskt hela överlinjen. Tog avsiktligt bilderna när han fortfarande hade svettmärken kvar efter sadeln, bara för att det ska synas bättre att hålrummen bakom bogarna är borta.

Sadelläget februari 2013

Sadelläget februari 2013

Det är min kompis Maria, som står och tittar på. Hon var lite deppig idag för hennes ena häst är halt, och har inte svarat på behandling.

Bilden ovan kan då jämföras med nästa bild som är ett år gammal:

Sadelläget januari 2012

Sadelläget januari 2012

Inte exakt samma vinkel och inte samma ljusförhållanden, men jag är så glad att skillnaden nu är så uppenbar. Så jag måste lägga till ett par bilder i helfigur som också visar lite på förändringen.

Februari 2013. Överlinjen har blivit "längre"

Februari 2013. Överlinjen har blivit ”längre”

Sommaren 2012

Sommaren 2012

Januari 2012

Januari 2012

Jag kommer att skriva lite mer om det här med att bygga muskler, för det är ett stort och intressant ämne.  Troligen något som många andra också jobbar med.  Men jag kan inte minnas att jag tidigare haft en sån lång resa med en häst i just det här avseendet. Kan det bero på hans historia? Han var ju 14 år när jag köpte honom, och jag vet inte vilka sadlar han haft, hur länge respektive ryttare har ridit honom, eller på vilket sätt. Såna faktorer måste ju också påverka sammanhanget.

B Cupid

”Lillhingsten” har blivit stor! Han fyller tre år längre fram i vår och nu har han åkt iväg för att tränas inför hingstvisningen i slutet av mars.

Så för att få ett begrepp om utgångsläget så lade jag upp en film som visar honom och hans ett år äldre lekkamrat Arhults Ludwig när dom härjar i Majas ridhus i slutet av augusti förra året.  Det var samma dag som Ludde såldes till Sandra Wikström, och Cupid fick följa med. Jag har ju inte sett så mycket av den här hingsten eftersom jag flyttade och lämnade honom kvar redan sommaren när han var ett år.

Det är ibland svårt att se skillnad på grabbarna, för dom är så lika till färg och tecken. Med Cupid är den som saknar en socka, Ludwig har alla fyra fötterna vita.

Sedan dess har han alltså befunnit sig hemma hos Sandra i Lundsbrunn, och hon har påbörjat träningen inför inridning. Hon har longerat, sadelvant och suttit på honom, och enligt uppgift är han en glad och samarbetsvillig individ. Precis som sin mor och sina syskon alltså.  Hans familj består av enbart ponnyer med supertemperament, och det är ju viktigt när avelsmålet är en ponny som passar för barn och ungdomar.

Ludde & Cupid i vinterhagen. "Fluffiga" är ordet...

Ludde & Cupid i vinterhagen. ”Fluffiga” är ordet…

Cupid med nyryckt man

Manen har blivit ryckt till presentabel längd

Cupid i pyjamas

Cupid i pyjamas

Nu har Hasse fått lägga ner ett jättejobb för att få den lille ulltutten att se ut som ett uställningsexemplar. Hans vildvuxna tagel har ansats rejält (han var helt orörd!) och han får sova med ”pyjamas” för att hålla burret i schack. Det är jättespännande att följa utvecklingen.

Jag är så tacksam att både Sandra & Marie och Hasse skickar bilder så jag kan följa med på den här resan.

Ingen hälta!

Det var skönt att komma till stallet och se att skavsåret på Vikings bakkota inte blev värre. När han kom tillbaka till stallet efter att strykkappan hade skavt upp honom, var det rött av blod på hela kotan, men efter att jag sköljt av det, så såg man att det inte var djupt. Tur! Och dagen efter så hade det torkat till en skorpa, och ingen svullnad eller direkt ömhet. Vilken lättnad.

Däremot var det lite knepigt att rida honom av andra skäl. Jag har ju inte ridit honom själv på ett par veckor. Ryggen har bara inte pallat två hästar, och med min onda rygg har det inte funkat alls att sitta i Vikingens sadel. Enda gången jag red honom nyligen (för en dryg vecka sedan) var för att kolla om ryggen blivit bättre, så blev han rädd när en annan ryttare rev ett stort hinder och han gjorde ett hastigt sidhopp. Det kändes rejält i ryggen, och jag bestämde mej för att bara rida Regente tills jag antingen fått ordnat annan sadel och även att ryggen är 100% återställd. Vilket den inte var.

Under hela tiden har Diogo ridit honom, och de flesta gångerna är jag med och följer träningen. Men igår var jag bara så sugen på att få ta del av det roliga och ville rida själv. Men det kändes som om Viking har blivit helt inprogrammerad till en annan ryttare. Knapparna satt liksom inte alls där dom brukar. Kändes jätteknepigt. Plötsligt blev skillnaderna i vår ridning uppenbara. Inte på så sätt att han är felriden, men Diogo är både tyngre och starkare än jag, och troligen är hans ”lätta” skänklar  starkare än mina, även när jag använder mera kraft. Jag har ju uppskattat att Viking är så lätt för hjälperna, men nu kändes han mer okänslig. Även fast han är uppmärksam, så uppfattar han mina hjälper annorlunda. Jag vill också att stödet på handen ska vara lite annorlunda, än vad Diogo strävar efter.

Trots allt har han gjort ett jättebra jobb med att träna honom till att kunna jobba även om det är massor av hästar kors och tvärs på ridbanan och kunna koncentera sig på jobb trots distraktioner. Han har också jobbat mycket med galoppen, så den är bättre, rundare och mer reglerbar. Tempoväxlingar i både trav och galopp har gjort honom starkare. Men nu tror jag att det är dags att jag kliver upp i sadeln igen, för att vi ska kunna jobba ihop oss bättre och kommunikationen ska bli som jag behöver. Jag har väldigt dålig styrka i benen, och när Viking inte förstår hjälperna brukar han gissa eller försvara sig med samling. Så energin går mer upp än fram. Jag red mycket i skritt igår, med övningar på volter och lite skolor, för att få honom mellan hjälperna. Det gick bra trots allt, men vill tillbaka till den tidigare känslan.

Nu måste jag  lägga på ett kol och lösa sadelproblemet, som är den främsta orsaken till att jag fortfarande har svårt att sitta på honom.  Dags att lägga om strategi men jag har inte riktigt räknat ut hur det ska gå till, eftersom den attans ryggen inte orkar lika mycket som jag vill.

Julaftonskänsla

Idag kom lådan med prylar som jag beställt från Hööks.  Hade inte tid att slita upp den med detsamma, för jag hade lite annat på schemat just då, så den fick stå och ”mogna” lite i köket. Jag vet ju precis vad  det ska vara i, och ändå är det lika roligt att öppna och titta på sakerna jag köpt.

 

Ett oöppnat paket!

Ett oöppnat paket!

Plusfaktor: Jag kan handla precis dom saker jag vill ha via internet, och när dom kommer så ser dom ut som jag förväntar  mig.

Minusfaktor: Det tar alltid dubbelt så lång tid att leverera mot vad som anges på hemsidan, och det fattas i regel alltid minst en sak, och oftast den sak som var huvudanledningen till beställningen.

Jag har köpt två transportkrubbor, för det måste man ha med sig när man åker på tävling, för att ge hästarna vatten i. Det är inte alltid det finns varken vattenkoppar eller hinkar i tävlingsboxarna. Hittills har jag haft tur och fått låna, men det kan man ju inte alltid lita på.

Sen har jag köpt ett par bakstrykkappor. Minns mitt tidigare inlägg om sämsta benskydden? Dom där Catago-skydden var så kassa, men fick tjänstgöra som extrapar vid söligt underlag. Men häromdagen kröp själva skalet ut ur fodret och skar upp ett sår under kotan på Viking. Inte bra. Nu blir det ett par mjuka neoprenskydd istället.

Akleja inspekterar innehållet.

Akleja inspekterar innehållet.

Mera: ett extra schabrak, ett sadelöverdrag, läderbalsam, gummisnoddar, och inte minst en longeringsgjord med lina och kapson, så jag har mina egna prylar. Det verkar som om varje gång jag ska longera så är det någon annan som tänkt göra det också, men som finkänsligt menar att jag kan låna stallets utrustning och låtsas som om dom bara tänkt att promenera med hästen. Folk är lite för snälla ibland.

En förvaringsväska för benlindor slank med i beställningen och två par svarta boots också. Dom gamla börjar ramla i bitar, plus att dom en gång var vita….  Efter övningar i lervälling kommer dom aldrig mer att bli annat än ”terracotta”.

Sen hade jag beställt vitaminer till hästarna med. Tillfälligt slut, var det noterat på packsedeln. Det var inte bra, för den sorten jag ville ha var slut även hos min vanliga hästaffär. Vem gör åt på alla vitaminer???

Nu är jag sugen på att åka till stallet och leka med alla mina nya saker, men det blåser mer än friska vindar just nu, så jag tror att jag ändrar i schemat och gör lite annan nytta ett tag.

Uppladdning och nya tag.

Efter helgens tävlingar var det planerat att hästarna skulle få en dag med enbart longering på måndagen. Och Julie, deras osteopat skulle komma och känna igenom alla eventuellt ömma muskler.

Diogo gav båda hästarna ett lätt arbetspass på linan på morgonen, så jag fick tid för annat. Ibland innehåller livet faktiskt andra saker än bara hästar, hästar och åter hästar….  På eftermiddagen kom Julie och gick igenom Regente igen. Hon konstaterade att det går åt rätt håll med hans muskeluppbyggnad. Hon var nöjd med hur han känns. Fortfarande har han några spänningar kring bogarna som hon kunde hjälpa honom med, plus en liten stelhet i korsets vänstra sida. Förra veckan visade han dessutom ett obehag kring öronen, ungefär som om han fått en insekt i örat. Hon kände igenom nacken och menade att det var början till en ”ny” spänning, som hon förhoppningsvis kunde lösa. Det borde bli bättre och försvinna inom några dagar, säger hon.

Medan hon kände igenom hela hans ryggmuskulatur började det att regna igen, och jag fick rusa hem för att plocka in lite tvätt som jag hängt ut på tork. Eftersom jag inte kunde stanna kvar och vara med under hela behandlingen, så ringde hon mej och rapporterade av när hon var klar. Skönt att höra att hon tycker att han blir bättre och bättre, och att ridningen uppenbarligen fungerar som den ska. Han bygger muskler på rätt ställen, spänningar försvinner och rörligheten blir bättre. Känns bra att få en oberoende åsikt om det, för hon har ju faktiskt inte sett ett träningspass, utan bara resultatet i hans kropp.

Min egen rygg är av den mer osamarbetsvilliga sorten, så ett par dagar med lättare jobb för hästarna råkar passa mej rätt bra också. Mina ambitioner får inte överskrida vad varken jag eller hästarna faktiskt orkar med. Så ibland är det tur att min egen kropp slår på bromsarna.

Det är ett par veckor till nästa tävling, som i så fall ligger på en högre nivå. Ska jag kunna delta där, utan att göra bort mej, måste vi komma till rätta med vissa saker, så nu måste jag lägga träningen i noggrann planering. Ingen häst kan ju prestera bättre än ryttaren rider, så det är fokus på mina brister som gäller. Nya tag!

Tävlingen som regnade bort

Natten till söndagen vaknade jag på småtimmarna av att regnet smattrade mot taket. Det lät inte lovande  med tanke på att tävlingsbanan redan hade ett par rejält blöta hålor.  Jag vände mej om, drog kudden över huvudet och hoppades att det var en dröm. Eller möjligen att jag skulle vakna till strålande solsken. Så var inte fallet. Det fortsatte regna till och från hela förmiddagen.

Min väninna Maria som hade två hästar anmälda i samma klass ringde och sa att hon inte tyckte det var nån större idé att försöka starta under dessa omständigheter. Det vore bättre om vi avanmälde och plockade hem hästarna. Så kunde vi äta lunch tillsammans och låtsas att vi firade en seger. Det lät som ett mer tilltalande alternativ.

Dike vid C

Blöt bana! Och det som ser ut som fast mark är i själva verket lerig smet. Dystert.

Jag åkte upp till tävlingsplatsen för att göra i ordning hästarna för hemfärd och plocka ihop min leriga utrustning. Inne på banan pågick som bäst en av de lätta klasserna. Deltagarna klafsade runt i pölarna, skuttade över det dike som någon grävt vid C för att leda bort vatten och på framridningen var det ett gäng skimlar som blivit skäckar.

"Mellan dike och sjö, vänd till höger"

”Mellan dike och sjö, vänd till höger”

Det kändes som ett klokt beslut att avanmäla. Visserligen ska man kunna rida och tävla oavsett omständigheter,  både häst och ryttare ska kunna göra sitt jobb även om det regnar, blåser eller är mycket insekter. Men efter gårdagens besvikelse var jag helt inställt på att göra ett bättre resultat, och dom förutsättningarna fanns bara inte. Att ta ut Regente på ett underlag han verkligen avskyr hade bara resulterat i en kamp mellan viljor och absolut inte en lösgjord häst med fina gångarter. Det kändes helt enkelt inte rättvist att begära att han skulle prestera i en veritabel insjö. OM det nu hade varit landslagsuttagningar eller en deltävling i en cup eller nåt liknande, där resultatet är avgörande och det är viktiga saker på spel, så kanske jag hade resonerat annorlunda. Men som det var nu, att tävlingen bara var en utbildningskontroll, så kändes det helt meningslöst.

Skimmel eller skäck?

Skimmel eller skäck?

Mina vackra gossar tyckte trots allt att det var trevligt med en utflykt och verkade uppskatta att ha boxar med utsikt över alla nya hästar som kommer och går. Dom äter, dricker och sover som dom ska. Det är skönt att veta att dom klarar detta med.

Regente och Viking uppskattar utsikten.

Regente och Viking uppskattar utsikten.

Att stoppa in två stora hingstar (som inte är kompisar) i en vanlig trailer och köra iväg, är inga konstigheter här. Man ler lite överinseende åt mina invändningar och säger att det här är inte varmblod, det är lusitanos. Det betyder att dom ska göra som dom blir tillsagda. Och det gjorde dom. Båda kliver snällt in i trailern och säger inte ett ljud till varandra, även om det kan vara en del brummande och frustande hemma på sin egen stallbacke.

Två hingstar i trailer

Två hingstar i trailer

Så när hästarna väl var parkerade hemma i sina egna boxar, och all våt och smutsig utrustning blivit omhändertagen, drog vi vidare till vårt favoritställe (”fredagsstället”) och njöt av alla goda smårätter och några flaskor vitt. Make, svärfar, ytterligare två vänner gjorde oss sällskap och vi satt kvar och pratade och hade trevligt tills personalen tyckte att vi kunde gå så dom kunde stänga.  Så vi åkte hem till oss och umgicks ett par timmar till. Mycket hästprat, mycket bra musik och en god stämning.

Så kan man också avsluta en tävlingshelg. Både jag och Maria har svalt ner våra låga procent och har som mål att rätta till siffrorna på nästa tävling. Nya tag!

Blandade känslor

Jaha, så har man varit på tävling igen. Det är som oftast med hästar: vin och vatten. Eftersom min käre make redan skvallrat till omvärlden via Facebook, så får jag summera och lägga till de detaljer som mina närmaste vill veta 😉

Den här tävlingen har ”suttit löst” en längre tid eftersom min rygg varit så besvärlig sedan jag vurpade med Sambo. Men jag är av naturen lite bekväm, och behöver en tävling på schemat då och då för att hålla träningsmotivationen uppe.  Den preliminära planen var att åka med båda hästarna till årets första tävling på en fin anläggning i närheten. Den blev dock inställd på grund av storm. Och Viking var ju knappt inte färdig att åka ut, men tyckte ändå att han behöver börja att vänja sig vid att besöka (och uppföra sig) på nya platser.

Sedan kom den här tävlingen ut på terminen. Nackdelen var att det är samma tävlingsplats som jag red på i höstas och Regente avskydde det kladdiga underlaget. Fördelen är att det är nära och en plats med trevlig stämning och vänliga, hjälpsamma människor.

Igår, fredag, körde vi (Diogo, Maria och jag) över hästarna dit, och båda hästarna fick ett lätt jobb på framridningen innan dom gjordes iordning för natten. Båda gick bra. På ren svenska: Viking höll sig på mattan och Regente var varken bättre eller sämre än vilken annan dag som helst.

Idag var första tävlingsdagen. De flesta tävlingar här går över två dagar och uppstallning finns alltid. Viking startade inte eftersom jag inte klarat att rida mer än en häst de senaste veckorna. Han var med bara för att se och lära, så Diogo red honom på anläggningen på förmiddagen och han var enligt uppgift ”crazy” de första 15 minuterna. Det var nog ett bra beslut att inte rida honom själv, för jag blir faktiskt lite rädd när han busar. Ett sidhopp och min rygg är ur funktion en vecka.

På framridningen

På framridningen

Regente togs ut 45 minuter innan start och planen var att skritta i minst 20 minuter för att lösgöra honom på bästa sätt, som vi har kommit fram till att han behöver. Så framridningen gick enligt plan. Nästan. Jag är inte särskilt nervös på tävling, utan mer fokuserad. Men jag startade som nummer två efter pausen och alla domarna stog och kollade på framridningen, och blir jag kanske lite mesig och vågar inte rida så tufft som jag kanske skulle behöva när han har den mer bekväma attityden. Programmet jag rider är ungefär som MSV:B och man behöver en häst som är mellan hand och skänkel, det är givet. Här går det inte att ”finåka” som i en lätt klass.

Han känns rätt okej, men inte så bra som han kan vara när han är på rätt humör. Han är minst lika intresserad av att anfalla andra hingstar på framridningen som att göra tjusiga slutor. Men jag känner mej så framriden jag kan, när startsignalen kommer och jag säger till honom: ”Kom igen, lilla gubben, nu ska vi ha roligt!”. Han svävar in på medellinjen med god energi. Halt hälsning och ….. klister! Vi visar öppnor, slutor och mellantrav som är bättre än tidigare. Den ökade traven fanns dessvärre inte alls. Han som har sån fin ökning. Men om han inte hjälper till själv, så kan jag inte göra det åt honom. Jag petar på för mycket och han blir riktigt sur och vi får till två eller tre riktiga taktmissar. Skrittpiruetterna är med nöd och näppe godkända. Ökade skritten (som var så bra igår) är fin i formen men saknar totalt energi. Galoppen är seg. Inget tryck. Om jag försöker driva mer i det läget så blir han istället tvåspårig, så det blir en uppvisning av idel kompromisser. Slutorna blir sega (trots fin böjning runt inneskänkeln) och både mellan- och ökad galopp lite i underkant. Både enkla och flygande byten går i alla fall enligt plan och blir till sist det enda vi får betalt för. Banorna hade torkat upp bra sedan senaste regnvädret, men tyvärr fanns det några riktigt djupa lerhålor på medellinjen (så där får jag avdrag för att jag avviker från linjen) och även i det hörnet jag ville använda för att ladda för längningarna.

Höger öppna i trav

Höger öppna i trav

 Slutsumman från domarna blir mellan 56 och 63 procent. Känns lite bittert. Hade planerat att kunna ligga på över 65% totalt. Jämfort med mina medtävlare hamnade jag trea av fem. Så mitten det kan bli. Men jag ser på domarsiffrorna att dom skärpt kraven sedan förra tävlingen. Men fortfarande är jag lite konfunderad över hur bedömningen skiljer sig från Sverige. En annan av deltagarna hade inte sin häst på tygeln, utan den var över tygel och mot hand genom hela programmet, med noll eftergift i sidorna, och ändå skiljde det inte mycket när jag läser protokollet. Ska inte grundform, takt och balans vara utgångsläget för godkända betyg?
Nåväl, nu laddar jag om inför morgondagen och hoppas att vänner och familj kommer med lite pepp och goda råd, så jag kan rida upp mej några procent till.
Hur ska jag hitta den där fina känslan på begäran? Om han inte har egen bjudning, så är det banne mej inte lätt att ”sparka dit” den under programmet, och framför allt får man inte en rakriktad häst om den inte bjuder. Och om jag klämmer mera, så blir han bara sur.
Härom dagen var han laddad, glad och alert. Då kan jag ”sitta fint” och rida med små mjuka hjälper och vi är båda på bästa humör. Hans öron står rätt upp och jag behöver inte pressa honom. Jag tog ett snack om det här över ett knippe morötter både före och efter tävlingen och trodde han var med på noterna.
En väninna brukar säga att om man inte kan vara bäst så kan man i alla fall vara snyggast, och idag var Regente supersnygg!!! Och trots allt, så var det roligt att visa upp honom i fint skick och i en fin form.
Nu behöver jag hjälp från er i form av hållna tummar, korsade fingrar och allt annat ni kan komma på. I morgon rider jag så det ryker, och min vackre prins måste förstå att det är inne på banan han kan vara stjärnan!
Tyvärr blev det ingen film. Carlota var utrustad med nyladdad filmkamera, men när det var min tur att rida, så slet sig Marias ena häst ur transporten och hon fick rusa till undsättning. Godkänd ursäkt, men synd, för jag hade behövt studera mina misstag under uppladdningen. Men jag hade i alla fall hejaklack hela vägen från Skottland: svärfar är på besök och höll tummarna så gott det gick. Ska jag be honom göra vågen i morgon kanske?

Frustrationen har släppt

Det tog ett tag att komma över den uppgivenhet jag kände över att inte kunna träna fullt. Men nu har jag landat, och känner att kroppen mår bättre av mindre press. Nu ska jag bara ”rida roligt” ett tag, låta hästen ha lite lågvarv i träningen med, så blir det ju roligare sen. Jag rider Regente nästan varje dag, men låter ryggen bestämma nivån. Vilket innebär ganska mycket skrittarbete, trav i lättridning och mindre fokus på samlingen.  Jag sitter inte ens upp på Viking just nu, utan låter Diogo ta hand om den biten. I sista änden tror jag att både hästarna och min rygg gynnas av det upplägget.

"Avsutten", men nöjd ändå

”Avsutten”, men nöjd ändå

Fast idag ska jag faktiskt sitta upp på Vikingen en stund. Jag ska prova en annan sadel. En väninna ska sälja sin sadel, och det kan ju vara lönt att prova och känna om det gör någon skillnad. Det kan ju faktiskt vara så att jag klarar att sitta bättre på  honom med rätt sadel. Som väl är, så är han ganska lättsadlad och det mesta passar. Och om inte den funkar så har en annan väninna en Kentaur jag kan prova. Båda dessa sadlarna är mjukstoppade i sätet. Det verkar lovande.

Tävlingarna är framflyttade på obestämd tid. För jag har ju insett att jag trots allt har tid. All tid i världen. Det är ju inte som om jag måste hinna rida vissa kval före ett visst datum eller så, utan jag tar det i vår egen takt. Känns ganska bra nu, när väl huvudet är i fas med kroppen. Fortfarande blir jag lite grinig när jag känner av ryggen, och har väldigt svårt att acceptera att jag inte längre är 25….

%d bloggare gillar detta: