WE-tävling

Nåväl, inte för egen del. Eller ens för någon av våra hästar. Men för Astrid (som ni alla är bekanta med via Hippsons Portugal-blogg). Hon var nere i Cascais för att rida en deltävling med sin härlige Altivo, och självklart kommer svenska hejarklacken för att hålla tummarna.

Altivo med Astrid och delar ur hejarklacken

Altivo med Astrid och delar ur hejarklacken (Barbro & Ann-Sofie)

WE är lite som fälttävlan. Det är tre delmoment, och det krävs precision, disciplin, snabbhet, vighet, skicklighet (jag kan göra listan längre) och varför jag gör jämförelsen är för att det börjar med dressyren, fortsätter med hinderbanan och till sist speed-testet, där alla moment sätts på sitt yttersta prov. Otroligt spännande, och vad som helst kan hända.

Mest imponerande är ju förstås att se skickliga ryttare på vackra, temperamentsfulla men lydiga hästar. Och mitt i denna macho-dominerande tävling syns tjusiga, svenska Astrid, i traditionell portugisisk utstyrsel. Välridande på sin Lusitano-hingst, som vanligt. På första parkett sitter, förutom pojkvännen Nuno (med terrier) också Ann-Sofie och Barbro, som kommit till Portugal och låtit sig tjusas av den här sporten.

Efter första dagens tävling blev det dopp i ljummen pool. Det är alldeles för sällan som Astrid och Nuno tar sig tid för avkoppling, tror jag. Men en bra avslutning på en bra tävlingsdag och ett sätt att njuta av en härlig septemberkväll.

Båda våra hundar tyckte att det var livat värre och bidrog till att höja stämningen. Våra hundar ser märkligt nog ut som systrar, fast dom inte ens är släkt, och kommer väldigt bra överens.

Efter middagen, somnade alla trötta och nöjda och laddade om för nästa dags äventyr. När vi kom upp till tävlingsplatsen på söndagen, stötte vi på den här skönheten, och plötsligt kunde vi ha viss förståelse för somliga människors tjusning för andra sorters hästkrafter. Tror att både Barbro och Ann-Sofie har satt upp den här på sin önskelista.IMG_2972

Jag skriver ingen bildtext, för jag kan tänka mej ett oändligt antal varianter till passande text. Förslag, någon?

Till sist delar jag med mej av filmen på Astrids speedtest. Filmat med telefon, så kvalitén är inte den bästa. Men ändå – att det är fart och kraft framgår tydligt!

Annonser

Våra ponnyer på tävlingsbanan

Vi kom iväg på tävlingar till slut. Det var inte så enkelt som det låter. Jag behöver ryttare i rätt åldersgrupp, villiga ponnyer, och support från hela teamet. Men allt löste sig, och Sophia på Newton skulle starta i åldersgruppen 9-13 år, nivå ungefär LC, plus Filipa på Newton i gruppen 13-15 år, nivå som gamla LB (med skänkelvikningar).

Filipa och Storm klara för start.

Filipa och Storm klara för start.

Sophia har aldrig varit på en dressyrtävling någonsin, och hennes ponny gjorde sin debut tillsammans med Ann-Sofie, för bara ett par veckor sedan, så det är ett rätt så grönt ekipage. Det hör till saken att Sophia inte heller rider ”dressyr” utan bara har hoppat hittills. Hon värvades till teamet rätt nyligen och har hängivet råtränat, och lärt sig programmet. Det blev intensivt på slutet, men viljan fanns, helt klart.

Sophia och Newton på framridningen

Sophia och Newton på framridningen

Filipa har ridit med oss hela sommaren, och Storm är hennes favorit, även om det inte är den ponny hon har ridit mest. Filipa red sitt livs första tävling för bara ett par veckor sedan, på en ridskolehäst från ett annat stall. Och Storm, ja han förtjänar nästan ett eget kapitel, för trots att han faktiskt startade dressyrtävling redan förra sommaren, har det varit många turer på vägen och han är fortfarande mycket ”unghäst”.

Till anläggningen där tävlingarna skulle hållas är det ca 40 minuters skrittväg, så vi beslutade att ekipagen skulle promenera dit, och bli lite uppvärmda och avspända på köpet. Ann-Sofie och Diogo följde med på cykel, och jag tog bilen med kavajerna och alla tillbehör.

Ponnyer och ryttare på väg till tävlingen.

Ponnyer och ryttare på väg till tävlingen.

När dom kom fram var det inte långt kvar till Sophias start, så hon hade knappt inte tid att hinna bli nervös. Bara känna på lite delar ur programmet, kolla att han tar fina galoppfattningar, och sedan var det nästan dags. Hon gjorde en fantastiskt fin uppvisning, och höll nerverna i styr. Dessvärre räckte det inte till placering. Det hade väl ingen heller förväntat sig av ett par debutanter, men nu har dom i alla fall fått känna på, och vet bättre vad som krävs till nästa omgång i ponny-cupen.

Efter lunch var det Filipas tur att börja värma upp. Storm är väldigt känslig, och när ryttaren blir lite spänd blir det ofta fel galopp. Ett tag trodde jag inte att hon skulle reda ut det när allt blev fel på framridningen, men hon visade prov på alla de egenskaper som krävs av en blivande tävlingsryttare. När något blev fel, kunde hon genast rätta till det och fortsätta sitt program utan tveksamhet. Storartat gjort av en så ung och oerfaren ryttare. En felfattning korrigerades omdelbart, likaså ett avbrott. Hedrande poäng även här, men ingen placering. Bara att spotta i nävarna och komma igen.

Båda flickorna fick deltagarrosetter och protokoll med ganska jämna siffror mellan 5,5 och 7 i stort sett hela vägen, och slutpoäng runt 60%. Filipa fick t o m ett par 8:or att skryta med!

Det var roligt att för första gången ha ryttare med som representerade ”B Equestrian” i starlistorna, och se båda göra så bra ifrån sig.

Sedan fick flickorna rida hela vägen hem igen, och den regnskvätt som kom just då lyckades nog inte dämpa humöret hos någon. Det var en lyckad dag!

(alla bilder är tagna av Barbro Lagergren)

 

Ibland blir man bara så ledsen

Att låna ut sin häst och det inte blir som man tänkt sig, då blir man ledsen och besviken. Det är ett stort förtroende man ger denna person, och så svarar det inte mot förväntningarna.

Regente för två år sedan

Regente för två år sedan

För en månad sedan  åkte jag med några vänner för att hämta hem min fina prins Regente från stuteriet, där han varit sedan första november förra året. Han fick en senskada i höstas, som skulle kräva lång vila och konvalescens, och samtidigt hade hans uppfödare frågat efter att få använda honom till sina ston. Det verkade vara en perfekt uppgörelse för alla parter. Han fick en hingst, vars blodslinjer passar hans ston, jag fick samtidigt möjlighet att hålla min fina hingst i en bättre miljö än vad jag kunde erbjuda. Det vill säga rymlig box, gradvis invänjning på gräsbevuxen paddock, och promenader vid hand, och på våren skulle han få gå med sina ston. Mycket bättre än bara box på ridanläggning och skrittpromenader vid hand två gånger om dagen. Så resonerade jag då, i alla fall.

Och allt flöt på enligt plan. Jag fick regelbundna uppdateringar från hans uppfödare och ibland en bild. Han var mycket omtyckt och uppskattad av alla på stallet. Såklart, han är ju en charmör.

Regente med sina ston i flocken, fortfarande i gott skick i slutet av april

Regente med sina ston i flocken

När våren kom fick han betäcka sitt första sto. Trots att han är avelsgodkänd med höga poäng, har han aldrig betäckt (såvitt jag vet har han inga avkommor i alla fall), och jag var lite orolig för hur han skulle klara uppgiften. Men naturligtvis klarade han det utmärkt och fick sedan gå ut i stoflocken för att sköta betäckningarna på egen hand. Det rapporterades att han uppförde sig som en gentleman bör, både mot stona och deras föl och han hade en härlig tid i flocken. Senskadan verkade ha läkt ut och han rörde sig felfritt, trots att han var barfota. Han har väldigt känsliga hovar, så jag var lite orolig, men fick veta att det gått bra. Han är också väldigt känslig för insekter, så jag erbjöd att skicka över mitt heltäckande nät-täcke, men fick veta att insekterna ännu inte var besvärande. Det var en ganska kall och sen vår i år. Den här uppfödaren har gott rykte och fina hästar, så jag var inte alls orolig.

I mitten av maj var alla stona betäckta, och Regente fick lämna flocken. Och där började svårigheterna. Jag bad att uppfödaren skulle ordna med hovslagare och transportera hem honom, så att vi kunde börja sätta igång honom igen, i lugn takt. Jag fick till svar att han sökte efter någon som kunde köra hem honom, som inte var alltför kostsam. Det är en förhållandevis lång resa – ca 3 timmar. Vi höll kontakten, men jag hade inte möjlighet att åka och hälsa på. Inte heller var det enkelt för mej att åka och hämta honom för jag har varken bil med drag eller eget släp, plus att det var överenskommet att uppfödaren själv skulle lämna tillbaks hingsten.

Till sist blev jag lite bekymrad och tyckte att tiden bara gick, och en god vän erbjöd sig att köra åt mej. Så vi bestämde oss för att bara åka och hämta honom. Då fick jag veta att Regente blivit lite slankare, eftersom han var stressad över att inte längre kunna gå bland stona. Det var inget som förvånade mej, och faktiskt var han lite i rundaste laget innan. Men jag var ändå inte förberedd på chocken när jag kom in i stallet! Jag kände inte igen min häst! Han var så mager, att han såg ut som en sån där häst i reklamen för övergivna hästar. Men han kände igen oss, Diogo och mej, och gnäggade högt och gällt. Diogo tog på honom grimman, och jag har nog aldrig sett en häst sätta sån fart in i en trailer förut. Jag skulle filma med mobilkameran, men hann inte med. Han ville hem!

Min hingst lämnar stuteriet - som ett vandrande skelett

Min hingst lämnar stuteriet – som ett vandrande skelett

Han hade dessutom så ont i hovarna att han inte belastade jämnt på alla fyra inne i boxen, och gick som om på krossat glas över gårdsplan. Ändå gick han så fort att Diogo fick kasta sig undan när Regente sprang in i transporten. Sedan rörde han inte en fena förräns vi var hemma. Han var så glad och nöjd över att få komma in i sin egen box, med ett tjockt lager strö, och ett stort fång hö.

Min vackraste hingst var förvandlad till bara en skugga av sitt forna jag. Varenda muskel var borta, den kraftiga hingstnacken syns inte ett spår av, och hans långa, tjocka man är bara stripor.

Nu har det gått en månad, och han börjar sakta lägga på hullet. Vi kan inte vräka i honom mat, för hans hovar medger inte tillräcklig motion. Han hade stora hovbölder på båda fram, och fick verkas och skos, och ges smärtstillande, för att bara kunna stå bekvämt i boxen. Han får fri tillgång till bra hö, noggrant uppmätta ransoner med tillskott och mycket morötter. Och det får räcka i nuläget. Han är på gott humör, och uppskattar att bli borstad och pysslad och promenerad. Insekterna hade ätit på honom, men såren börjar läka. Pälsen börjar få tillbaka sin lyster. Men det viktigaste är att han verkar glad och nöjd. Det får ta några månader tills han är tillbaka i närheten av vad han varit.

Regente direkt efter hemkomst

Regente direkt efter hemkomst

Jag ska inte lägga fram alla mina teorier om varför det blev så här tokigt, eller vad som kunde varit annorlunda. Det är bara att konstatera att det är som det är, och hoppas att uppfödaren är villig att bidra till att få Regente tillbaka till det skick han borde varit vid återlämnandet.

Regente och jag

Min prins och jag. Som han brukar se ut…..

Troligen kommer de stora förändringarna att komma när han är i tillräckligt bra skick för att kunna ridas. Det är då han trivs som bäst, och när musklerna får arbeta lite, kommer han att omsätta mer foder och börja bygga upp sig igen.

Tävlingshelg

I två dagar har vi varit iväg och presenterat svenska ponnyer på tävling i Portugal. Det har varit en spännande och lärorik upplevelse, och alla har skött sig helt enligt alla förväntningar.Caprinelle på tävling 30 aug 15 1

Våran minsting B Caprinelle, som bara är 4 år, och nyligen inriden, fick komma ut och lufta sig lite. Bara för att få se nya vyer, och för att vi ska får se hur hon hanterar nya platser och situationer. Cátia, som rider henne, har heller inte så mycket tävlingsvana, så hon behövde också träna på att komma ut, och känna på allt vad det innebär.

Caprinelle på framridningen

Caprinelle på framridningen

Lille Newton, som bara är C-ponny var klart minst på tävlingen, eftersom det var en vanlig tävling utan ponnyklasser. Sofie, som rider honom, har mer tävlingsrutin, men var tveksam till om ekipaget var helt klart. I egenskap av chef, bestämde jag att alla var så färdiga dom kunde bli, för det var inte minst viktigt att få komma ut och lära sig hur det hela fungerar, och hur det också är helt annorlunda mot att tävla i Sverige.

Minst på tävlingen, men storartad uppvisning

Minst på tävlingen, men storartad uppvisning

Det var en ganska stor tävling, med ovanligt många starter: ca 65 per dag. Vanligen, när man anmäler sig till tävling, så rider man en klass per dag med varje häst. Oftast två olika program på samma nivå. Vi valde att starta ponnyerna i samma program båda dagarna, för att lättare kunna mäta skillnaderna. Caprinelle gick ett ”nybörjarprogram” som mest liknar gamla LC:1, och Newton gick en nivå högre som kanske kan jämföras med gamla LB:1.

På den här tävlingen så reds om vartannat både Nationell tävling, kval till cupfinal och ”utom tävlan”. Våra ponnyer deltog utom tävlan, för vi har inte licensierat vare sig ponnyer eller ryttare än. Och trots att domarna ser ekipage från LC till GP, plus para-dressyr, bara en handfull i varje klass, så bedöms de lite olika beroende på i vilket sammanhang man rider. Och i det här sammanhanget så skiljer man inte heller på ponnyer och hästar. (Det finns i princip inga ”ponnyer” i reglementet, där enda undantaget är GP, där hästen måste vara över 149 cm)

Newton har en härlig galopp

Newton har en härlig galopp

Båda våra ponnyer lyckades göra bra ifrån sig i sina respektive debuter och hade poäng mellan 60 och 65% båda dagarna. Ganska jämna och rättvisa bedömningar. Självklart hade jag önskat mer på några ställen, men stolta var vi allihop när domarna satte 8-or på helhetsintrycket (häst och ryttare). Det är en bra början, med tanke på att jag hittills inte sett ett betyg över 8 här. Flickorna red bra, och hästarna skötte sig. Newton som trots allt är lite äldre och sett mer av världen blev väldigt ensam och gnäggig inne på banan och tittade mest på utgången, medan Caprinelle som är helt grön, klev in på banan som om det var det mest självklara i världen! Hon upphör aldrig att förvåna oss med sin självsäkra attityd.

Klapp efter avslutad uppvisning.

Klapp efter avslutad uppvisning.

Att rida en dressyrtävling är ju så mycket mer än att bara klara av att rida ett program. Och det är just allt det där andra som både hästar och ryttare behöver träna på för att komma vidare. Man behöver veta att hästen klarar av att lastas och transporteras bra. Dricka ur hink när det serveras. Att ryttaren känns annorlunda mot hemma. Massor av främmande hästar på framridningen, som dessutom har ett annorlunda underlag. Att lära sig planera sin ridning. Hur lång framridning behövs? Hur mycket spelar temperaturer på ca 30° in? Hur reagerar hästen på folk på läktarna, hundar som skäller och hingstar som vrålar? Det är i princip allting som är annorlunda på tävling, och det ska dessa unga hästar lära sig. Och jag kan sammanfatta helgen med att båda ponnyerna skötte sig utmärkt. Båda mina ryttarinnor gjorde ett bra jobb och efter första dagens kanske lite försiktiga ridning vågade båda lägga i nästa växel till dag två. Bägge ekipagen hade poäng mellan 60% och 65% båda dagarna, med ett lyft dag två, och det tycker jag är MVG för mina blåbärs-ponnyer.

Första galoppfattningen, och den satt perfekt

Första galoppfattningen, och den satt perfekt

Nu vet alla också hur Teamet fungerar, för det är också viktigt. Vem gör vad? Vem kör, bär och betalar? Hur långt är det från parkeringen till framridningen? Vem håller kavajen och vattenflaskan?

Sofie fick kämpa extra, för hon hade precis haft några dagars magsjuka och inte kunnat behålla fast föda, och i värmen kan vem som helst bli matt ändå. Med en ponny som hanterade sina spänningar med att bli lite trög och avstängd krävdes det en ryttare med kraft i benen. Och hon lyckades få honom att tuffa igenom programmen, och på filmen syns inte alls hur mycket hon kämpar. Tappert, säger jag.

Sofie fick jobba hårt när Newton blev spänd

Sofie fick jobba hårt när Newton blev spänd

Vi var väldigt nöjda med helgens prestationer, när tävlingarna var slut på söndagskvällen. Alla hade gjort sitt bästa och nått de uppsatta målen. Och en lång helg blev det ju med avfärd från stallet kl 06.30 på lördagen och hemfärd vid 20.00 på söndagen. Plus alla andra hästar som behövde skötas och motioneras på hemmaplan. Tur att jag har så duktiga och ambitiösa flickor. För nu verkar det som om vi kan planera flera tävlingshelger. Vi har många hästar och ponnyer att ta med ut, så det gäller bara att planera kalendern noga.

För den som är nyfiken, finns det video på Catia och Caprinelles uppvisning

och såklart även på Newton och Sofie

%d bloggare gillar detta: