Provridning

I torsdags bestämde jag mej för att det fick vara bra med förkylningen och gav mej av till stallet tidigt för att motionera min ädla springare. Svalt, nyharvat och tomt i ridhuset, så bättre kunde det inte bli. Kunde träna på alla dessa detaljer som Sarah nyss präntat in i min tjocka skalle, och fick ett bra träningspass, trots att orken egentligen inte fanns.

Senare skulle min väninna Margareta ta oss med till ett ställe för att titta på ett par hästar till salu. Vi började med lunch, utanför huvudbyggnaden, under ett stort träd. Ljuvligt. God mat, gott sällskap och en utsikt som var storslagen.

Anläggningen var både vacker och välskött, så det var en njutning att bara vistas i den atmosfären. Den första hästen, Viking, var en 10-årig lusitanohingst som visades av en mycket skicklig ryttare, och hade väldigt fina rörelser. Klart att jag blev sugen på att provrida!

Lusitanohingsten ”Viking”

Han blev först visad för att vi skulle kunna se hans utbildningsnivå och rörelser. Han hade förmåga till både längning och samling, och hans piaff var verkligen imponerande. Mycket känslig och kvick i reaktionerna, så jag var först lite orolig för om jag skulle klara av honom, när jag inte kände mej på topp. Min egen reaktionsförmåga var ju lite långsam.

Men det var en härlig upplevelse att rida den här hingsten. Så känslig, att man kunde rida med de mest mikroskopiska hjälper. Framåt och uppmärksam. Och som de flesta lusitanos som jag ridit, försökte han hela tiden förstå mina hjälper, och göra sitt bästa. Sedan var han ganska vaken och kunde tappa koncentrationen när det gick andra hästar förbi ridhuset, men inte mer än att han genast var tillbaka hos mej om jag la till en skänkel eller gjorde en halvhalt.

Förkylningen gjorde att jag bara orkade rida några få minuter och sedan pusta. Vilket kanske inte var så dumt när det kommer till kritan. För då fick hästen pausa lite också, och få tid på sig att ”känna in” sin nya ryttare, och jag kunde troligen slappna av och faktiskt rida bättre.

Den andra hästen var en vacker svart hingst, av en lite annorlunda typ. Den var inte så långt kommen i sin utbildning, och hade  nyligen bytt ryttare. Jag kände att jag förbrukat det mesta av mina krafter och nöjde mej med att njuta av visningen från läktarplats.

Totalt sett en härlig dag alltså. Men det tog på krafterna, så på fredagen var jag tillbaka i sjuksängen. Tusan också! Jag som var så taggad att komma igång igen. Men det är bara att bita i det sura äpplet och inse att jag inte är ”Superwoman”, ta det lite lugnare och komma igen i långsammare takt.

Vill man köpa den här hästen, eller något liknande, kontakta Margareta på Lusitanissimo.

Annonser

Träningsdagbok

Fick förklarat för mej, att enda sättet att hålla ordning på mitt tränande var att föra en träningsdagbok. Jag måste skriva ner de brister som jag blir medveten om, för att kunna göra någonting åt dessa. Jag behöver alltså analysera varje ridpass, och i synnerhet ridlektionerna. Jag skulle också skriva det som fungerar – är det lönt att föra in ”upp- och avsittning” på den listan?

Som vanligt är det min kloka vännina, och numera personliga coach, Sarah som varit i farten. Så självklart gör jag som hon säger. Dessvärre hann jag väl inte mer än att börja, så åkte jag på en rejäl förkylning. Det blev tre dagar i sängen, och inte en chans att hålla sig på benen länge nog för att ta sig till stallet. Så Regente har haft en sällsynt lugn ”träningsvecka”. Två vilodagar och tre dagar med mestadels skritt i omgivningarna. Svag som ett spädbarn tog jag ut honom själv för att han i alla fall skulle kunna sträcka på benen, och konstaterade att även om jag inte orkade göra annat än att ”åka häst”, så är det välgörande för själen att sitta i sadeln igen. Det får mej i alla fall att tro att det blir ett slut på även den här förkylningen.

Sen tror jag för all del, att det kanske gör honom gott att ta det lite lugnt. Han är glad, och gallorna har faktiskt gått ner, även om jag alltså inte har haft tid att sköta hans ben extra. Det är ju han som fått göra allt jobbet, fastän det är jag som behöver träningstimmarna mest.

Träningsdagboken ligger som ett Google-dokument, så även Sarah kan gå in och ha koll på vad jag gör, och hon kan komma med feedback direkt på dokumentet, om hon vill. Det är är ett tips till andra som behöver stöd av en träningsdagbok. Nu har vi ju inte hunnit så långt med det här experimentet, men det känns vettigt. I synnerhet när man satt upp mål, vilket jag gjort. Jag vill rida en tävling som går i början av juli. Tills dess måste jag också hinna ordna med häst- och ryttarlicenser, och tiden går.

Jag har hunnit lämna in mina tyglar till sadelmakaren. För länge sedan gick dom sönder vid spännet, och jag lät laga dom. Men vad som hände var ju att ”plupparna” inte längre var lika, på höger och vänster sida. Så nu har sadelmakaren flyttat plupparna på ena sidan så dom är lika igen. Det var så himla störande att dom inte var jämna. Och varför har jag helt enkelt inte köpt nya? Jo, för att jag gillar mina gamla tyglar! Dom är lagom breda, mjuka, och har ovala mässings-spännen som matchar huvudlaget. Jag har haft dom i åratal och känner inte för att skiljas från dom. Ett fynd på Scandinavium-mässan på den tiden jag hade Hati. Så det måste ha varit 2002 eller 2003…….

Jonstaka ridklubb tog lagseger 2004

Hati är alltså fuxen i mitten. Undra på att mitt fina träns börjar se lite begagnat ut. 🙂

TV-kändis

Jag har redan skrivit om dagens inslag i TV4’s Nyhetsmorgon, där Sara hjälpte till att göra reklam för Beridna Högvakten och Livgardet. Man är ju lite mallig…   Så för att inte upprepa mej, så är det bara att klicka på länken här under, och se alltihop.

TV-kändis.

Det sägs att det tar tre generationer att ”skapa” en ryttare, och det stämmer kanske. Min mor var en hyfsad ryttarinna, men fick sluta i förtid bl a på grund av skador efter en avkastning, själv får jag väl också räkna mej till dom normalgoda. Men jag vet att jag inte överdriver när jag påstår att alla tre döttrarna rider mycket bra. Så det ska bli extra spännande att se hur det går för lilla barnbarnet, som bara två månader gammal fick ”ridbyxor”  på sig 🙂

Men jag misstänker att hennes mor är mycket beskyddande och inte låter henne sitta upp på vad som helst, och inte för tidigt.

Världskändis??!!

Jag har en väninna, Sarah, som är hästjournalist, och som är bosatt här i Portugal enkom för att kunna rida lusitanohästar, och träna för de bästa tränarna här. Hon blev lite intresserad av mitt val att också rida lusitano, trots att jag kommer från nordeuropa, och rimligen borde vilja rida på en äkta varmblodshäst (läs Svenskt Halvblod).

Det finns många ”tanter” i min situation, som återupptar ridningen i mogen ålder, och som då väljer en s.k. barock-ras, och detta var temat för en artikel hon skrev: ”Starting again”. Den är nu publicerad i nyaste numret av Baroque Horse Magazine.

Den här tidningen har tidigare funnits enbart på nätet, men det här numret är det första som trycks på papper. Och förutom artikeln (där jag alltså blir världskänd) så innehåller den massor av intressant läsning och vackra bilder. Så självklart måste jag rekommendera en prenumeration för alla som är intresserade av dessa hästar.

Jag tyckte att artikeln blev ganska bra, och jag hoppas att den fungerar som inspiration till fler ”tanter”. Det är liksom aldrig för sent att komma igång med ridningen igen. Var och en får sätta sina egna mål och ha otroligt roligt under tiden.

Om du vill prenumerera på Baroque Horse Magazine, så bara öppna länken och följ instruktionerna.  Och självklart finns den på Facebook också.

%d bloggare gillar detta: