Ja, inte vi människor alltså, utan våra hästar. Strax innan semestern bytte vi stall, till en anläggning som ligger lite längre bort. Det var ju sällsynt lyxigt att ha hästarna på fem minuters promenadavstånd, på ett jättetrevligt stall. Och på det stallet har jag trivts alldeles utmärkt i över ett år. Men nackdelarna började hopa sig.

Nya stallbacken

Tanken på att flytta föddes redan i vintras. På grund av det myckna regnandet stod utebanorna ibland delvis under vatten, eller var allmänt kladdiga och leriga. Alltså red ALLA inomhus. Och ”alla” på den här stora anläggningen, kan ofta betyda att man delar ridhuset med 2-3 ridlärare som har mellan två och fyra unga, ovana elever vardera, ytterligare några hopptränare med sina elever, några beridare i hoppning, några dressyrryttare och sedan ”hobbyryttarna” som mest skrittar längs spåret. Resultat: mellan 8 och 15 ryttare som alla håller på med sitt. En salig röra, med andra ord. Nog för att ridhuset är stort och att underlaget bytts och blivit väldigt bra. Men fortfarande ägnade jag mer tid att kryssa mellan andra ekipage och hinderserier än att inverka på min häst.  Enda chansen att få rida i någorlunda lugn miljö är tidigt på morgonen, och den stunden varar inte så länge att man hinner rida flera hästar.

Min kompis Maria och jag hade blivit inbjudna av ägaren till en annan anläggning, för att titta och låta oss frestas. Det här stället var raka motsatsen, och vi pratade mycket om att flytta. Men sen kom våren och utebanorna blev användbara igen, och problemet var inte lika akut. Bortsett från att underhållet av banorna inte är tillräckligt bra. Vilket är en nödvändighet med så många hästar som dagligen rids där. Och underlaget på stora dressyrbanan är gropigt och ojämnt, vilket troligen var huvudanledningen till varför Regente haft problem.

Så började sommarlovet, med massor av skollediga barn överallt, dagligen. Dom leker och har roligt. Ibland tappar dom nån häst, eller gör saker som får hästarna att bli lite tittiga. Peter var ju inställd på att börja rida igen, nu när han skaffat egen häst, men tyckte inte det kändes som en trygg miljö, för en ryttare som behöver lugn och ro.

En annan faktor var ju kostnaderna.  Quinta da Marinha är troligen ett av de dyraste stallen i landet. Man betalar för läget och ”namnet”, men tyvärr lever ju inte klubben riktigt upp till sitt historiska rykte längre. Med tre hästar i familjen blir det onekligen en mycket stor utgift. Det nya stället har en annan prisnivå, och vi kan nu hålla tre hästar för samma pris som tidigare de två. Maria fick hem sin ena häst från rehabilitering och flyttade då båda direkt till nya stallet.

Sagt och gjort. Det var med tungt hjärta som Peter och jag gick till Joao Pedro för att förklara att vi tänkte flytta. Det kändes hemskt. Jag ville inte att han skulle tro att vi flyttade för att vi inte var nöjda. För vi har varit mer än nöjda med hans stall. Hans personal har månat om våra hästar som om dom vore deras egna och jag har alltid kunnat känna mej trygg med att dom blir väl omhändertagna, även om jag inte är där.

Joao Pedro var mycket förstående. Han vet att det är dyrt. Det är ju inte han som sätter priset, för han betalar ju grundhyran för alla boxarna i sitt stall, och anläggningen tar verkligen för mycket betalt. Skötsel och foder kostar ju ungefär detsamma överallt. Och han vet också att underhållet av anläggningen är dåligt och villervallan med alla barn, småhästar, getter och hundar under skolloven.

Nu har jag istället 10-15 minuters bilväg till stallet. Men det är det värt.  Det är en fin anläggning, god stämning och våra grabbar verkar trivas jättelikt. Vi sa farväl till en del vänner, men fick många nya. Och dom gamla vännerna finns ju kvar. Det är ju bara att man inte träffas dagligen.