Ny utrustning

När jag var i Stockholm skulle jag handla lite utrustning till Jimmy, så han också skulle få ett fint huvudlag och egna skydd. Det var lättare sagt än gjort. På den första butiken så fanns det enda kandaret jag ville ha enbart i brunt. På den andra (Hööks) så fanns det inte i hans storlek. Och på den tredje (Börjes) hade dom inget som lockade alls.  Det slutade med att jag handlade ett fint huvudlag på Hööks, en storlek för litet, för att kunna sätta det på Viking och sedan ge Jimmy hans gamla. Men nej, funkade inte alls. Jimmy har två storlekar större än Viking, så det var inte att tänka på. Och det nya som var ”cob” visade sig i verkligheten vara ”ponny”. Så det blev till att pussla bitar från de olika tränsen för att Jimmy till slut skulle få ett eget huvudlag.

Slutresultatet: Vikings träns (med lackläder på nosgrimman) med ett lånat nackstycke för bridongen, och tyglarna från det nya kanderat. Hmmm, inte vad jag tänkt mej, men det får duga tills vidare.IMG_0026 IMG_0031Han fick nya boots, eftersom även hans fötter är för stora för att kunna låna från de andra. Hittade fina och prisvärda på Börjes…. Fast det var två höger, och plasten sprack längs en söm efter fem dagar. Fyller ju fortfarande sin funktion, men ser lika billigt ut som det var. Synd. Strykkapporna är Regentes gamla. Bakbens-skydden av samma märke ramlade ju i bitar efter kort tag, så nu har han en omaka uppsättning av allting. Men allt är i svart, och efter några varv på ridbanan, så syns det faktiskt inte vad som är nytt och vad som är gammalt.

Inte precis vad jag hade planerat, när jag var och shoppade loss i alla hästaffärerna. Men det funkar ju i alla fall…..

Avsuttna träffar

Lunch på klubbenEn av fördelarna med vårt nya stall är att det finns en så himla bra restaurang på tennisklubben på andra sidan parkeringsplatsen. Där kan man få allt från morgonkaffe, en öl efter svettig träning, lunch, eftermiddags-te eller middag. Allt av bästa kvalitet till mycket rimliga priser. Lyxigt. Bilden ovan är tagen en söndag, då vi alla åt lunch tillsammans efter träning.  Hästprat är obligatoriskt, såklart.

En avspänd stämning, och både ryttare, instruktörer och icke-ryttare kan njuta av maten tillsammans. Trots att det självklart finns olika uppfattning om hur träning eller ridning ska vara, så är alltid samtalen i en god anda. Det förekommer inte skitprat. Är det en kulturell skillnad?

Annars rör väl samtalen samma saker som på en svensk ridklubb: förutom rent skvaller, så  skryter man om sin häst, planerar för besök på tävlingar eller andra arrangemang, diskuterar kända ryttares framgångar (eller brist på) eller en uppfödares senaste tillskott, utrustning, och allt runt omkring.

Men man hackar inte på varandra. Man respekterar varandras skillnader och lägger inga värderingar på varandras metoder. Som tur är finns det ju många vägar att gå, och alla har olika mål. Trivsamt är ordet.  Plus att de flesta är utrustade med ett gott sinne för humor. Det blir många skratt!

Har vi vilat oss i form?

Nu var det länge sedan jag skrev något alls om min ridning. Inte minst beroende på att det funnits så lite att skriva. Diogo har ridit Viking det mesta, eftersom han har haft tävlingar planerade. Jimmy gjorde en verklig ”mjukstart” som igångsättning. Regente fick ju ta det rätt lugnt under våren, för att min rygg var så besvärlig. Sedan var det hans tur att vara sjukskriven och konvalescent med en ond bakkota. Och efter det så var jag bortrest i två omgångar.

En "vinterbild" från januari.

En ”vinterbild” från januari.

Nyss hemkommen från tre veckors semester, utan ens en grimma inom synhåll, var det alltså dags att sätta foten i stigbygeln igen. Allmänt förslappad, matt av värmen och allmänt ofokuserad åkte jag till stallet dagen efter vår hemkomst. En liten släng av jet-lag gjorde väl inte tillståndet bättre.

Men vilken häst Regente är! Allt som jag bad om gjorde han. Och om jag red lite bättre, så gick han ännu bättre. Det blev plötsligt hur kul som helst. Med humöret på topp fick jag även ridit de båda andra. Viking var sig lik,  men det känns att han blivit starkare. Jimmy stod för den stora överraskningen. Han var plötsligt så mycket lättare i fötterna, och smidigare och villigare att det var nästan otroligt att han för bara tre veckor sedan kändes som en oljetanker på öppet hav. Han har verkligen återfått sin grundstyrka, och med den även sin arbetsglädje.

Alla tre är faktiskt en ren glädje att rida. Men det konstigaste var att jag nu, en vecka senare, upplever att jag rider bättre än innan jag reste. Jag känner igen den här känslan, det har hänt förut. Jag tror jag lägger mej till med ovanor och olater som jag inte riktigt har koll på. Men om jag får lov att bli så här otränad, så återfår jag liksom känslan för min balans och hållning. Mina händer och skänklar blir ”nyvakna” och jag är mera medveten om hur mycket jag tar eller trycker, och på vilket sätt. Mina olater har fått ta ledigt, jag vet vilka dom är, och jag får försöka att inte låta dom komma tillbaka.

Min prins upplevs som rakare, mjukare, jämnare och mer taktmässig. Jag förmår sitta stadigare, rakare och ha bättre koll på mina hjälper. Som sagt, jag har haft den här upplevelsen förut, efter semester eller sjukdom. Det är nog nyttigt för en så stel och ensidigt stark och okänslig ryttare som jag att vara lite ledig igen, och liksom få en nystart med min ryttar-kropp.

Och roligt har vi med. Min häst frustar och länger glatt på steget, och jag ler som ett fån, trots stekvärme på ridbanan. Efteråt får han en dusch och jag skyndar hem för att lägga kroppen i blöt i poolen.

Rymd-hästen

IMG_0034När jag var i Stockholm passade jag på att besöka en nyöppnad Börjes (plus Hööks och ytterligare en hästaffär) och hittade något min stackars flugbitna häst verkligen saknat. Ett heltäckande insektstäcke och luva.

Han älskar sin utstyrsel och hjälper faktiskt till att åla sig in i luvan, efter duschen. Han fattade direkt syftet med det hela, och är glad att slippa flugorna. Jag har aldrig sett en häst bli så uppäten av vanliga stall-flugor. Det måste vara nåt med hans blod, lukt eller färg….

Regente ser lite ut som en häst från nån rymd-film, men det står han ut med. På bara två veckor med nya täcket var hans hårrem helt fin igen.

Visst finns det flugtäcken att köpa här också, men till helt andra priser än Börjes. Nästa gång får jag köpa med mej fler, för alla var imponerade över hur bra det var.

Vi har flyttat

Ja, inte vi människor alltså, utan våra hästar. Strax innan semestern bytte vi stall, till en anläggning som ligger lite längre bort. Det var ju sällsynt lyxigt att ha hästarna på fem minuters promenadavstånd, på ett jättetrevligt stall. Och på det stallet har jag trivts alldeles utmärkt i över ett år. Men nackdelarna började hopa sig.

Nya stallbacken

Nya stallbacken

Tanken på att flytta föddes redan i vintras. På grund av det myckna regnandet stod utebanorna ibland delvis under vatten, eller var allmänt kladdiga och leriga. Alltså red ALLA inomhus. Och ”alla” på den här stora anläggningen, kan ofta betyda att man delar ridhuset med 2-3 ridlärare som har mellan två och fyra unga, ovana elever vardera, ytterligare några hopptränare med sina elever, några beridare i hoppning, några dressyrryttare och sedan ”hobbyryttarna” som mest skrittar längs spåret. Resultat: mellan 8 och 15 ryttare som alla håller på med sitt. En salig röra, med andra ord. Nog för att ridhuset är stort och att underlaget bytts och blivit väldigt bra. Men fortfarande ägnade jag mer tid att kryssa mellan andra ekipage och hinderserier än att inverka på min häst.  Enda chansen att få rida i någorlunda lugn miljö är tidigt på morgonen, och den stunden varar inte så länge att man hinner rida flera hästar.

Min kompis Maria och jag hade blivit inbjudna av ägaren till en annan anläggning, för att titta och låta oss frestas. Det här stället var raka motsatsen, och vi pratade mycket om att flytta. Men sen kom våren och utebanorna blev användbara igen, och problemet var inte lika akut. Bortsett från att underhållet av banorna inte är tillräckligt bra. Vilket är en nödvändighet med så många hästar som dagligen rids där. Och underlaget på stora dressyrbanan är gropigt och ojämnt, vilket troligen var huvudanledningen till varför Regente haft problem.

Så började sommarlovet, med massor av skollediga barn överallt, dagligen. Dom leker och har roligt. Ibland tappar dom nån häst, eller gör saker som får hästarna att bli lite tittiga. Peter var ju inställd på att börja rida igen, nu när han skaffat egen häst, men tyckte inte det kändes som en trygg miljö, för en ryttare som behöver lugn och ro.

En annan faktor var ju kostnaderna.  Quinta da Marinha är troligen ett av de dyraste stallen i landet. Man betalar för läget och ”namnet”, men tyvärr lever ju inte klubben riktigt upp till sitt historiska rykte längre. Med tre hästar i familjen blir det onekligen en mycket stor utgift. Det nya stället har en annan prisnivå, och vi kan nu hålla tre hästar för samma pris som tidigare de två. Maria fick hem sin ena häst från rehabilitering och flyttade då båda direkt till nya stallet.Viking & Joao Pedro

Sagt och gjort. Det var med tungt hjärta som Peter och jag gick till Joao Pedro för att förklara att vi tänkte flytta. Det kändes hemskt. Jag ville inte att han skulle tro att vi flyttade för att vi inte var nöjda. För vi har varit mer än nöjda med hans stall. Hans personal har månat om våra hästar som om dom vore deras egna och jag har alltid kunnat känna mej trygg med att dom blir väl omhändertagna, även om jag inte är där.

Joao Pedro var mycket förstående. Han vet att det är dyrt. Det är ju inte han som sätter priset, för han betalar ju grundhyran för alla boxarna i sitt stall, och anläggningen tar verkligen för mycket betalt. Skötsel och foder kostar ju ungefär detsamma överallt. Och han vet också att underhållet av anläggningen är dåligt och villervallan med alla barn, småhästar, getter och hundar under skolloven.

Nu har jag istället 10-15 minuters bilväg till stallet. Men det är det värt.  Det är en fin anläggning, god stämning och våra grabbar verkar trivas jättelikt. Vi sa farväl till en del vänner, men fick många nya. Och dom gamla vännerna finns ju kvar. Det är ju bara att man inte träffas dagligen.

För- och nackdelar med att rida i varmt klimat

Pust, vilken värme!! Medeltemperaturen (i skuggan) har pendlat mellan 32 och 38 grader senaste månaden. Och det är aningens varmare än nödvändigt för att inte frysa….

Man blir rätt matt, men jag har lovat att inte klaga, för det var frivilligt jag lämnade den kalla nord, där ridsporten är ett ”nöje” för de allra mest inbitna entusiasterna, åtminstone fyra månader om året.

Så för att inte tappa greppet om hela sammanhanget, har jag försökt göra en lista på för- och nackdelarna.

Viking i sommarvärmen 2012.

Viking i sommarvärmen 2012.

Plus:

  • Jag behöver inte ett stort förråd av ylletröjor, jackor, sjalar, vantar att plocka ur, så fort jag ska till stallet.
  • Ingen risk för frostskador på tår, fingrar, nästipp och kinder. (Jo, jag har förfrusit flera tår under tiden som ryttare i Norden)
  • Inga tjocka täcken på hästarna, ingen tjock vinterpäls att rykta och inget ländtäcke på. (Trippelplus!)
  • Behöver inte rida på isgator eller i kladdig lera.
  • Jag slipper brodda med vassa isbrodd
  • Jag slipper rida med otymplig ridregnrock
  • Jag behöver inte värma bettet före
  • Jag sparar tid på uppvärmning av kall och stel häst (och ryttare)
  • Jag behöver inte rida inomhus för att få frostfritt underlag.
  • Ett kort ridpass gör susen: jag hinner rida fler på en förmiddag.
  • Ridkläderna består av ett sortiment T-shirts och några ridbyxor. Enkelt.
  • Det är aldrig kallt i sadelkammaren. Blöta schabrak, paddar och strykkappor torkar på en kvart i solen.
  • Man drar heller inte in en massa sörja i sadelkammaren eller i bilen.
  • Det är enkelt att plocka av hästen all utrustning när fingrarna inte är stelfrusna.
  • Man svettas bort eventuell övervikt (som jockeys och boxare)
  • Man behöver inte skynda sig att täcka hästen så fort man suttit av
  • Man sparar plats i sadelkammaren när man inte behöver 4 täcken och 3 filtar till varje häst.
  • Man får gott om D-vitaminer av att vistas mycket i solen.

Minus;

  • Det svider när svetten rinner ner i ögonen.
  • Det känns som om skallen blir inkokt i hjälmen.
  • Svårt att komma ur ridstövlarna när dom ”värmelimmats” fast på fötterna.
  • Flugor, flugor, flugor…. Men tack och lov inga blinningar.
  • Man blir matt. Och törstig! En hink vatten till oss var efter ridpasset.
  • Lätt att lägga sig till med en skum solbränna: kortärmat och handskar 😉
  • Man måste rida väldigt tidigt för att slippa värsta hettan.
  • Precis all utrustning blir jättesvettig och man måste rengöra allting noga efter varje pass.
  • Ökat behov att tillgång på öl. ( Eller det kanske skulle vara under ”Plus”?)
  • Jag vill rida i ridhus för att slippa solsting.
  • Hästarna blir svettiga för ingenting, och daglig dusch är ett måste.
  • Jag kan inte skylla på vädret när ridningen inte fungerar.

Vad har jag glömt? Hjälp mej fylla på listan. För trots allt så överväger ju plussen, så listorna borde bli väldigt olika långa.

Tävlingshelg

I kubik! Men inte för att jag har tävlat själv. Nej, jag har inte precis hittat min formtopp efter nästan en månads semester, kan man säga…

Lördagen tillbringades som publik vid dressyrtävlingar här i närheten. Fick se några vänner göra bra ifrån sig. I synnerhet min grannes häst som debuterade på dressyrbanan på MSV:B-nivå tillsammans med en ung, begåvad beridare som även han gjorde sin första start. Det gjorde dom med besked och vann klassen övertygande. Så roligt när målmedveten träning lönar sig. Hade en trevlig eftermiddag med goda vänner och gjorde även en ny bekantskap: ytterligare en hitflyttad svensk med dressyrintresse. Vi har snart jobbat ihop till ett helt blågult lag här nere i solen 😉

EM-resultatenSöndagen tillbringades till stor del i soffan. BBC sände hela fälttävlans-EM från Malmö, och  med svenska ekipage på hugget var det en fröjd att se. Och kanske var det särskilt roligt när brittiska kommentatorerna öste lovord över våra mycket begåvade blågula ekipage. Lite extra komik blev det när speakern lite stramt säger ”Mister Pooh” precis som denne lyfter på svansen och …..  (det hörs ett återhållet fniss i mikrofonen: Britter har ”dass-humor”).

Lite extra krydda på tillställningen var det jubel som Sara Algotsson-Ostholt orsakade bland publiken vid sin terrängritt, och speakern berättar om hela Facebook-insamlingen för att ”Rädda Mrs Medicott”. Jag äger kanske tre strån i hovskägget eller så, men i alla fall. Tinas initiativ har minsann fått mediauppmärksamhet.

Och möjligen kändes det lite mysigt att befinna sig just här, på varma breddgrader, när man såg vädret i Malmö. Lite sol, men även blåst, regn och folk med en massa tjocka jackor på. Typisk svensk sommar?  Trots att terrängen gick på så bra underlag så blev det ändå rätt halkigt i en del av de många kurvorna som banan bestod av.

En skön helg för min del, alltså. Ingen stress, inga regnkläder. Bara njuta av andras prestationer och toppa det hela med ett dopp i ljummen pool. Mmmmm, lyx!

%d bloggare gillar detta: