Tillbaka i sadeln!

Och oj, så kul det var! Visserligen var jag matt och svettig efter ungefär 20 minuter, men känslan att sitta på en kraftfull lusitanohingst måste vara den bästa tänkbara friskvårdskur som finns.

Jag har alltså förklarat mej fri från influensan och är tillbaka på jobbet. Att näsan rinner och att jag blir fort trött är något jag hellre står ut med, jämfört med att ligga till sängs med feber. Och jobbet, det består ju av hästar, hästar och mera hästar, så det blir aldrig tråkigt. Trots att det finns några saker på listan med tråkiga saker, börjar ändå en del av dessa ordna upp sig.

Storm ska vila lite.

Storm ska vila lite.

Veterinären kom på besök i måndags, och även hovslagaren. Vi har tur som har både trevliga och kompetenta yrkesmän på detta området. Viking har ju varit lite oren (eller halt) till och från på vänster fram. Och sista tiden tyckte jag att det varit mer än det borde. Så det var dags för dessa båda proffs att slå sina kloka huvuden ihop och komma upp med en handlingsplan. Så nu har Viking fått en annan typ av framsko, och ska skos om var fjärde vecka för hans hovar växer så fort. Dessutom fick han injektioner i leden och ska äta fodertillskott med MSM, condriontin och glukosamin. Några dagars promenader vid hand, sedan lättare arbete och återbesök om 10 dagar. Viking är en överambitiös arbetsnarkoman som blir ledsen om han inte får jobba, står nu i boxen med bandage om framfoten och ser dyster ut. Förhoppningsvis kan han börja jobba som vanligt inom kort. Han är en sådan otrolig häst, med sällsynt fina rörelser och kapacitet, så det är verkligen ledsamt att inte kunna låta honom träna.IMG_1598

Sedan fick han titta till Storm, som är en liten olycksfågel. Den här gången hade han skaffat sig en skum svullnad över höger bakknä, som jag inte vet anledningen till. Troligen har han busat i hagen, men det finns inget sår, och han är knappt halt. Vi ska smörja med Voltaren gel och ge honom lätt motion, så är det bara att hoppas att det lägger sig inom det närmaste. Det verkar inte vara någon skada på själva leden i alla fall. Alltid nåt…

Hovslagaren skodde om Storm och Jimmy och verkade alla barfotahästarna, så han hade att göra hela förmiddagen. Och på eftermiddagen kom vår osteopat Julie och tittade till Amiral. Han var lite spänd och trött här och där över ryggen, vilket inte var oväntat, för han har fortfarande svårt att trampa under sig, och försöker springa ifrån svårigheterna i ridningen. Skönt att få honom behandlad, så han kan fortsätta träna sina svaga punkter. Det är en ponny med ett mycket gott huvud och goda förutsättningar att komma långt, bara han lär sig att använda sin bakdel mer effektivt.

En fullspäckad måndag följdes av en aktiv tisdag. Vår hästskötare Helena hade sin lediga dag, och istället kom för första gången Rafael, som ska vara hennes vikarie en gång i veckan. Han ska fodra, mocka och i övrigt sköta hästar och utrustning. Samma dag som foderleveranserna, som alltid är tisdagar. Vi fick 40 balar halm, som skulle lastas in, plus allt kraftfoder och spån. Morotsleverantören dök aldrig upp. Igen. Suck… Vi får skaffa nån annan som levererar punktligt om hästarna ska få sina morötter.

Idag onsdag var Fridas lediga dag, och det har varit riktigt skit-väder hela dagen. Ständiga regnskurar gjorde att ingen av hästarna kunde gå ut i paddocken. Den förvandlas till lervällig efter ett par dagars regnande, och jag vill inte att någon av dom ska halka och sträcka sig. Eller att Kakans regnskållor ska komma tillbaka. Så dom fick stanna inne i goa värmen i boxarna med hö och halm att mumsa på, och istället fick jag ändra mitt schema för att hinna ta ut dom på lina istället. Den planen sprack efter lunch, så några av hästarna har fått en dags boxvila, men med tanke på vädret tror jag inte att någon klagar allt för mycket.

Jimmy gick lektion med en ung ryttarinna, och skötte sig utmärkt, och William fick en timmes motion tillsammans med nyblivna 11-åringen Tabea, vilken gjorde alla inblandade mycket nöjda och glada.

Lika glad var jag som hade ett bra träningspass med vår svarta skönhet Alentejo. Jag kämpar med rakriktning, vilket inte är så enkelt, men roligt och utmanande. Övergångar, tempoväxlingar, skänkelvikningar och vi blev båda varma trots vädret. Provade idag att betsla med Regentes kandar. Han var mjuk i handen, men fipplar med tungan, så trots att han inte kämpar mot bettet, så är det inte just det som passar honom bäst. Ska prova med Vikings bett istället, för det har en kandarstång som är rörlig, så tungan aldrig kan bli klämd, och se om det passar honom bättre.

Gonatt Alan!

Gonatt Alan!

Långa dagar blir det i alla fall, men jag trivs ju med utmaningarna och har redan planer för morgondagens träningar.

 

Annonser

Omstart

Äntligen har jag börjat rida igen! Har haft lite abstinens, men inte så farligt, för jag har helt enkelt varit för trött och svag efter influensan. Men nu är det skönt att vara tillbaka i sadeln.

Prinsen verkade glad att se mej igen.

Prinsen verkade glad att se mej igen.

Det är otroligt vad man kan tappa mycket kraft efter ett par veckors sjukdom. Jag började med bara fem minuters ridning första dagen. Sen blev min prins lite busig och skuttig, och jag valde att kliva av. Lite yrsel och lågt blodtryck gjorde att jag inte kände mej ett dugg sadelfast. Några dagar senare kunde jag rida i hela 30 minuter och i lördags red jag  45 minuter  minsann. Ganska mycket skritt förvisso, men man måste ju börja någonstans.

Nya ridbyxor

Solen värmer – tröjan åkte av.

Solen och värmen har äntligen hittat hit igen, efter en lång, regnig vinter, och att kunna rida i kortärmad tröja igen var härligt.  Jag köpte nya ridbyxor på Hööks i Stockholm, och det kändes helt rätt att inviga dom i fina vårvädret.

Att besöka dressyrtävlingarna i helgen gjorde ju också att man får lite inspiration till mera träning. Nu är det bara orken som ska komma tillbaka, för ambitionen är det inget fel på.

Vi hästägare är ofta petnoga med vad hästen äter, och kommer med allehanda tillsatser och vitaminer om inte kusen verkar vara på topp. Nu gör jag likadant! Vitaminer, proteiner och energi i tillräckliga mängder för att snabbt bli pigg och stark igen. Min egen foderstat har fått en översyn. Nästa vecka ska jag lägga till ytterligare träning, för att få tillbaka några tappade muskler.

Har vi vilat oss i form?

Nu var det länge sedan jag skrev något alls om min ridning. Inte minst beroende på att det funnits så lite att skriva. Diogo har ridit Viking det mesta, eftersom han har haft tävlingar planerade. Jimmy gjorde en verklig ”mjukstart” som igångsättning. Regente fick ju ta det rätt lugnt under våren, för att min rygg var så besvärlig. Sedan var det hans tur att vara sjukskriven och konvalescent med en ond bakkota. Och efter det så var jag bortrest i två omgångar.

En "vinterbild" från januari.

En ”vinterbild” från januari.

Nyss hemkommen från tre veckors semester, utan ens en grimma inom synhåll, var det alltså dags att sätta foten i stigbygeln igen. Allmänt förslappad, matt av värmen och allmänt ofokuserad åkte jag till stallet dagen efter vår hemkomst. En liten släng av jet-lag gjorde väl inte tillståndet bättre.

Men vilken häst Regente är! Allt som jag bad om gjorde han. Och om jag red lite bättre, så gick han ännu bättre. Det blev plötsligt hur kul som helst. Med humöret på topp fick jag även ridit de båda andra. Viking var sig lik,  men det känns att han blivit starkare. Jimmy stod för den stora överraskningen. Han var plötsligt så mycket lättare i fötterna, och smidigare och villigare att det var nästan otroligt att han för bara tre veckor sedan kändes som en oljetanker på öppet hav. Han har verkligen återfått sin grundstyrka, och med den även sin arbetsglädje.

Alla tre är faktiskt en ren glädje att rida. Men det konstigaste var att jag nu, en vecka senare, upplever att jag rider bättre än innan jag reste. Jag känner igen den här känslan, det har hänt förut. Jag tror jag lägger mej till med ovanor och olater som jag inte riktigt har koll på. Men om jag får lov att bli så här otränad, så återfår jag liksom känslan för min balans och hållning. Mina händer och skänklar blir ”nyvakna” och jag är mera medveten om hur mycket jag tar eller trycker, och på vilket sätt. Mina olater har fått ta ledigt, jag vet vilka dom är, och jag får försöka att inte låta dom komma tillbaka.

Min prins upplevs som rakare, mjukare, jämnare och mer taktmässig. Jag förmår sitta stadigare, rakare och ha bättre koll på mina hjälper. Som sagt, jag har haft den här upplevelsen förut, efter semester eller sjukdom. Det är nog nyttigt för en så stel och ensidigt stark och okänslig ryttare som jag att vara lite ledig igen, och liksom få en nystart med min ryttar-kropp.

Och roligt har vi med. Min häst frustar och länger glatt på steget, och jag ler som ett fån, trots stekvärme på ridbanan. Efteråt får han en dusch och jag skyndar hem för att lägga kroppen i blöt i poolen.

Träning, träning, träning…

Min tränare och tillika goda vän Traudi har varit på besök. Oj, vad roligt det har varit. Vi har tränat massor, skvallrat och pratat både strunt och allvar, ätit & druckit, träffat folk och tittat på vackra hästar. En kort men intensiv ”halv-semester” för hennes del.

Jag har förmånen att kunna räkna en av nordeuropas bästa tränare bland mina vänner, sedan ganska många år.  Det är till stor del hennes förtjänst att alla döttrarna är så duktiga ryttare. Min egen ridning fick stå tillbaka ganska mycket under deras ponnytid, och sedan gör geografin resten. Men inte desto mindre trivs vi i varandras sällskap. Nu gäller det bara att ordna så att hon kan komma tillbaka ofta!

Min sits hade nog ändrat sig rätt mycket sedan jag ramlade och slog ryggen i vintras, för så mycket jag fick  att jobba med! Kände mej stundtals som en komplett nybörjare.  Men ibland måste man ju backa för att komma framåt. Vissa saker har definitivt blivit bättre.

Sitsträning

Sitsträning

Självklart var Viking med på träningarna, men det är Diogo som rider. Tävlingar på schemat och skänkelvikningarna ska förbättras.

Viking & Diogo

Viking & Diogo

Min ridkompis Maria fick även hon lite instruktioner

Bali & Maria

Bali & Maria

Och efter träningarna åt vi alla lunch tillsammans på klubbens terrass. Och pratade häst, häst och mera häst….

Traudi med fanclub

Traudi med fanclub

Något svenska ridklubbar oftast saknar: vit sangria!

Något svenska ridklubbar oftast saknar: vit sangria!

Nu får jag jobba vidare med alla tusen detaljer. Eller kanske inte tusen. Det är ju basics som gäller. En bra grundsits hos ryttaren, med rätt inverkan. En häst som är bekväm mellan hjälperna. Det var ju det där med utbildningsskalan. …  Att det ska vara så förbaskat svårt bara!!!

Dessvärre har Regente inte känts helt fräsch det senaste. Det är inte bara min dåliga sits som stör honom, så jag har bett en mycket duktig veterinär komma och titta till honom. Han förtjänar ju att bli omhändertagen som den prins han är.

(Jag har tagit mej friheten att låna bilder från Traudi, utan lov….)

Lugn och bra dag

Gick iväg för att rida ganska tidigt för att undvika kaoset som lätt uppstår en söndag med vackert väder. Plus att jag ville hinna rida innan det blev alldeles för varmt.

Idag skulle fokus vara enbart på sits, inverkan,  hållning och jag lade min Wellington på Regente för att känna om det blev någon skillnad. Det måste det ha blivit, för jag hade inte ridit många minuter innan min väninna Monika kom förbi och helt spontant utbrast ”vilken perfekt sits du har nu!”. Tack för det. Sedan erbjöd hon sig att hjälpa till att kolla hur sitsen fungerar. Det som är särskilt bra med Monikas koll är att hon är i min ålder och också har en besvärlig rygg. Ett par minuter senare talar hon om sina observationer. Jag analyserar, accepterar och provar igen. Klar skillnad! Vilken hjälp ett par små förändringar kan göra ibland. Jag får dra tillbaka höger axel lite, för den åker fram, vända blicken lite åt höger, och inte resa mej så högt i lättridningen, utan söka mer tyngdpunkt i hälarna. Genast blev det bättre och jag blev rakare. Alltså blir hästen rakare och bjuder jämnare fram. Kändes jättebra.

Sedan tog jag ut den vite prinsen, fast med en annan sadel och försökte tänka på samma saker. Men nu känns allt helt annorlunda. Han rör sig annorlunda, har en annan storlek och i den andra sadeln får jag inte alls samma naturliga lod och låga tyngpunkt. Jag brydde mej inte om att pressa några detaljer, utan någon som bevakar mina övningar från mark i det här läget, utan tog en promenad i omgivningarna istället.

Det var en ovanligt lugn söndag. Har jag missat någon slags helgdag? Gjorde mina övningar både före och efter ridningen för att tillbringa resten av dagen i solskenet vid poolen utan några som helst planer att vara mera nyttig. En riktigt bra söndag, med andra ord.

Musklerna i halsen

Dessa muskler har ju ett intimt samband med både rygg, bogar och nacke.  Regentes tidigare ganska framträdande underhalsmuskler hängde ju bland annat ihop med brist på muskler i sadelläget (ja, hela ryggmekanismen). Nu kan man se att han har friare bogrörelser, mera framåtgripande gång, och har lättare att arbeta med sin rygg på ett vettigt sätt.  Man kan se att han numera bär sitt huvud bekvämt i ridningen, och är bättre på tygeln. De muskler han saknade förut, kompenserades med sällsynt starka muskler på ställen som bara gjorde det svårt för oss. Han gick helst med ganska kort, hög nacke och en spänd sänkt rygg.

Sommaren 2012

Sommaren 2012

Februari 2013

Februari 2013

Underhalsmusklerna är betydligt mindre, och förhållandet mellan musklerna på halsens ovan- och undersida har blivit ganska annorlunda. Osteopaten Julie känner stor skillnad framför bogarna, där han tidigare var mycket spänd. Detta är ännu inte helt borta, men det är mycket bättre nu. Det här tar jag som kvitto på att träningen är rätt, och att vi ska fortsätta på inslaget spår.

Jag har fått jobba jättemycket med att rida honom lång och låg, med stöd på bettet. Marita kom med superhjälp i höstas när hon var här, och flera ridpass filmades för att jag ska kunna återuppleva denna känsla. Det handlar om att lösgöra bogarna och de spänningar han får framför, och att fokusera lika mycket på att han sträcker sin yttersida som att han ger efter i innersidan. Det blir kanske inte den vackraste ridningen av detta, men det har varit ändamålsenligt. Han blir allt mer bekväm i en rundare form, istället för att bara köra upp skallen för att hitta sitt gamla ”bekvämläge”.

Sara kom över i december för ”utbildningskontroll”, (jag tror att hon kallade det semester) och redan då hade formen börjat befästas. Numera blir han aldrig lika mycket mot hand. Fortfarande måste jag börja varje arbetspass med att i uppvärmningen hålla mej till planen och lösgöra ryggen genom aktiv skritt, lossa motståndet i nacken och få honom att suga tag framåt på bettet, istället för att dra sig undan. Om detta fungerar rätt och jag kan bibehålla påskjutet bakifrån blir han ju direkt också mycket lättare att sitta på, och jag blir en bättre ryttare. Jag har supersvårt att inverka rätt om hästen inte ”bär mig” och inte svarar rätt på hjälper. Korrigeringsridning kräver en snabbare, känsligare,  mer koordinerad ryttare än jag är. Alltså tar det längre tid för mej, än för en rutinerad unghästutbildare .

Lite film på det här arbetet:

(Lite sjösjukevarning på filmen, eftersom det är jag som har filmat, och jag är en erkänt kass fotograf)

Tävlingen som regnade bort

Natten till söndagen vaknade jag på småtimmarna av att regnet smattrade mot taket. Det lät inte lovande  med tanke på att tävlingsbanan redan hade ett par rejält blöta hålor.  Jag vände mej om, drog kudden över huvudet och hoppades att det var en dröm. Eller möjligen att jag skulle vakna till strålande solsken. Så var inte fallet. Det fortsatte regna till och från hela förmiddagen.

Min väninna Maria som hade två hästar anmälda i samma klass ringde och sa att hon inte tyckte det var nån större idé att försöka starta under dessa omständigheter. Det vore bättre om vi avanmälde och plockade hem hästarna. Så kunde vi äta lunch tillsammans och låtsas att vi firade en seger. Det lät som ett mer tilltalande alternativ.

Dike vid C

Blöt bana! Och det som ser ut som fast mark är i själva verket lerig smet. Dystert.

Jag åkte upp till tävlingsplatsen för att göra i ordning hästarna för hemfärd och plocka ihop min leriga utrustning. Inne på banan pågick som bäst en av de lätta klasserna. Deltagarna klafsade runt i pölarna, skuttade över det dike som någon grävt vid C för att leda bort vatten och på framridningen var det ett gäng skimlar som blivit skäckar.

"Mellan dike och sjö, vänd till höger"

”Mellan dike och sjö, vänd till höger”

Det kändes som ett klokt beslut att avanmäla. Visserligen ska man kunna rida och tävla oavsett omständigheter,  både häst och ryttare ska kunna göra sitt jobb även om det regnar, blåser eller är mycket insekter. Men efter gårdagens besvikelse var jag helt inställt på att göra ett bättre resultat, och dom förutsättningarna fanns bara inte. Att ta ut Regente på ett underlag han verkligen avskyr hade bara resulterat i en kamp mellan viljor och absolut inte en lösgjord häst med fina gångarter. Det kändes helt enkelt inte rättvist att begära att han skulle prestera i en veritabel insjö. OM det nu hade varit landslagsuttagningar eller en deltävling i en cup eller nåt liknande, där resultatet är avgörande och det är viktiga saker på spel, så kanske jag hade resonerat annorlunda. Men som det var nu, att tävlingen bara var en utbildningskontroll, så kändes det helt meningslöst.

Skimmel eller skäck?

Skimmel eller skäck?

Mina vackra gossar tyckte trots allt att det var trevligt med en utflykt och verkade uppskatta att ha boxar med utsikt över alla nya hästar som kommer och går. Dom äter, dricker och sover som dom ska. Det är skönt att veta att dom klarar detta med.

Regente och Viking uppskattar utsikten.

Regente och Viking uppskattar utsikten.

Att stoppa in två stora hingstar (som inte är kompisar) i en vanlig trailer och köra iväg, är inga konstigheter här. Man ler lite överinseende åt mina invändningar och säger att det här är inte varmblod, det är lusitanos. Det betyder att dom ska göra som dom blir tillsagda. Och det gjorde dom. Båda kliver snällt in i trailern och säger inte ett ljud till varandra, även om det kan vara en del brummande och frustande hemma på sin egen stallbacke.

Två hingstar i trailer

Två hingstar i trailer

Så när hästarna väl var parkerade hemma i sina egna boxar, och all våt och smutsig utrustning blivit omhändertagen, drog vi vidare till vårt favoritställe (”fredagsstället”) och njöt av alla goda smårätter och några flaskor vitt. Make, svärfar, ytterligare två vänner gjorde oss sällskap och vi satt kvar och pratade och hade trevligt tills personalen tyckte att vi kunde gå så dom kunde stänga.  Så vi åkte hem till oss och umgicks ett par timmar till. Mycket hästprat, mycket bra musik och en god stämning.

Så kan man också avsluta en tävlingshelg. Både jag och Maria har svalt ner våra låga procent och har som mål att rätta till siffrorna på nästa tävling. Nya tag!

Blandade känslor

Jaha, så har man varit på tävling igen. Det är som oftast med hästar: vin och vatten. Eftersom min käre make redan skvallrat till omvärlden via Facebook, så får jag summera och lägga till de detaljer som mina närmaste vill veta 😉

Den här tävlingen har ”suttit löst” en längre tid eftersom min rygg varit så besvärlig sedan jag vurpade med Sambo. Men jag är av naturen lite bekväm, och behöver en tävling på schemat då och då för att hålla träningsmotivationen uppe.  Den preliminära planen var att åka med båda hästarna till årets första tävling på en fin anläggning i närheten. Den blev dock inställd på grund av storm. Och Viking var ju knappt inte färdig att åka ut, men tyckte ändå att han behöver börja att vänja sig vid att besöka (och uppföra sig) på nya platser.

Sedan kom den här tävlingen ut på terminen. Nackdelen var att det är samma tävlingsplats som jag red på i höstas och Regente avskydde det kladdiga underlaget. Fördelen är att det är nära och en plats med trevlig stämning och vänliga, hjälpsamma människor.

Igår, fredag, körde vi (Diogo, Maria och jag) över hästarna dit, och båda hästarna fick ett lätt jobb på framridningen innan dom gjordes iordning för natten. Båda gick bra. På ren svenska: Viking höll sig på mattan och Regente var varken bättre eller sämre än vilken annan dag som helst.

Idag var första tävlingsdagen. De flesta tävlingar här går över två dagar och uppstallning finns alltid. Viking startade inte eftersom jag inte klarat att rida mer än en häst de senaste veckorna. Han var med bara för att se och lära, så Diogo red honom på anläggningen på förmiddagen och han var enligt uppgift ”crazy” de första 15 minuterna. Det var nog ett bra beslut att inte rida honom själv, för jag blir faktiskt lite rädd när han busar. Ett sidhopp och min rygg är ur funktion en vecka.

På framridningen

På framridningen

Regente togs ut 45 minuter innan start och planen var att skritta i minst 20 minuter för att lösgöra honom på bästa sätt, som vi har kommit fram till att han behöver. Så framridningen gick enligt plan. Nästan. Jag är inte särskilt nervös på tävling, utan mer fokuserad. Men jag startade som nummer två efter pausen och alla domarna stog och kollade på framridningen, och blir jag kanske lite mesig och vågar inte rida så tufft som jag kanske skulle behöva när han har den mer bekväma attityden. Programmet jag rider är ungefär som MSV:B och man behöver en häst som är mellan hand och skänkel, det är givet. Här går det inte att ”finåka” som i en lätt klass.

Han känns rätt okej, men inte så bra som han kan vara när han är på rätt humör. Han är minst lika intresserad av att anfalla andra hingstar på framridningen som att göra tjusiga slutor. Men jag känner mej så framriden jag kan, när startsignalen kommer och jag säger till honom: ”Kom igen, lilla gubben, nu ska vi ha roligt!”. Han svävar in på medellinjen med god energi. Halt hälsning och ….. klister! Vi visar öppnor, slutor och mellantrav som är bättre än tidigare. Den ökade traven fanns dessvärre inte alls. Han som har sån fin ökning. Men om han inte hjälper till själv, så kan jag inte göra det åt honom. Jag petar på för mycket och han blir riktigt sur och vi får till två eller tre riktiga taktmissar. Skrittpiruetterna är med nöd och näppe godkända. Ökade skritten (som var så bra igår) är fin i formen men saknar totalt energi. Galoppen är seg. Inget tryck. Om jag försöker driva mer i det läget så blir han istället tvåspårig, så det blir en uppvisning av idel kompromisser. Slutorna blir sega (trots fin böjning runt inneskänkeln) och både mellan- och ökad galopp lite i underkant. Både enkla och flygande byten går i alla fall enligt plan och blir till sist det enda vi får betalt för. Banorna hade torkat upp bra sedan senaste regnvädret, men tyvärr fanns det några riktigt djupa lerhålor på medellinjen (så där får jag avdrag för att jag avviker från linjen) och även i det hörnet jag ville använda för att ladda för längningarna.

Höger öppna i trav

Höger öppna i trav

 Slutsumman från domarna blir mellan 56 och 63 procent. Känns lite bittert. Hade planerat att kunna ligga på över 65% totalt. Jämfort med mina medtävlare hamnade jag trea av fem. Så mitten det kan bli. Men jag ser på domarsiffrorna att dom skärpt kraven sedan förra tävlingen. Men fortfarande är jag lite konfunderad över hur bedömningen skiljer sig från Sverige. En annan av deltagarna hade inte sin häst på tygeln, utan den var över tygel och mot hand genom hela programmet, med noll eftergift i sidorna, och ändå skiljde det inte mycket när jag läser protokollet. Ska inte grundform, takt och balans vara utgångsläget för godkända betyg?
Nåväl, nu laddar jag om inför morgondagen och hoppas att vänner och familj kommer med lite pepp och goda råd, så jag kan rida upp mej några procent till.
Hur ska jag hitta den där fina känslan på begäran? Om han inte har egen bjudning, så är det banne mej inte lätt att ”sparka dit” den under programmet, och framför allt får man inte en rakriktad häst om den inte bjuder. Och om jag klämmer mera, så blir han bara sur.
Härom dagen var han laddad, glad och alert. Då kan jag ”sitta fint” och rida med små mjuka hjälper och vi är båda på bästa humör. Hans öron står rätt upp och jag behöver inte pressa honom. Jag tog ett snack om det här över ett knippe morötter både före och efter tävlingen och trodde han var med på noterna.
En väninna brukar säga att om man inte kan vara bäst så kan man i alla fall vara snyggast, och idag var Regente supersnygg!!! Och trots allt, så var det roligt att visa upp honom i fint skick och i en fin form.
Nu behöver jag hjälp från er i form av hållna tummar, korsade fingrar och allt annat ni kan komma på. I morgon rider jag så det ryker, och min vackre prins måste förstå att det är inne på banan han kan vara stjärnan!
Tyvärr blev det ingen film. Carlota var utrustad med nyladdad filmkamera, men när det var min tur att rida, så slet sig Marias ena häst ur transporten och hon fick rusa till undsättning. Godkänd ursäkt, men synd, för jag hade behövt studera mina misstag under uppladdningen. Men jag hade i alla fall hejaklack hela vägen från Skottland: svärfar är på besök och höll tummarna så gott det gick. Ska jag be honom göra vågen i morgon kanske?

Frustrationen har släppt

Det tog ett tag att komma över den uppgivenhet jag kände över att inte kunna träna fullt. Men nu har jag landat, och känner att kroppen mår bättre av mindre press. Nu ska jag bara ”rida roligt” ett tag, låta hästen ha lite lågvarv i träningen med, så blir det ju roligare sen. Jag rider Regente nästan varje dag, men låter ryggen bestämma nivån. Vilket innebär ganska mycket skrittarbete, trav i lättridning och mindre fokus på samlingen.  Jag sitter inte ens upp på Viking just nu, utan låter Diogo ta hand om den biten. I sista änden tror jag att både hästarna och min rygg gynnas av det upplägget.

"Avsutten", men nöjd ändå

”Avsutten”, men nöjd ändå

Fast idag ska jag faktiskt sitta upp på Vikingen en stund. Jag ska prova en annan sadel. En väninna ska sälja sin sadel, och det kan ju vara lönt att prova och känna om det gör någon skillnad. Det kan ju faktiskt vara så att jag klarar att sitta bättre på  honom med rätt sadel. Som väl är, så är han ganska lättsadlad och det mesta passar. Och om inte den funkar så har en annan väninna en Kentaur jag kan prova. Båda dessa sadlarna är mjukstoppade i sätet. Det verkar lovande.

Tävlingarna är framflyttade på obestämd tid. För jag har ju insett att jag trots allt har tid. All tid i världen. Det är ju inte som om jag måste hinna rida vissa kval före ett visst datum eller så, utan jag tar det i vår egen takt. Känns ganska bra nu, när väl huvudet är i fas med kroppen. Fortfarande blir jag lite grinig när jag känner av ryggen, och har väldigt svårt att acceptera att jag inte längre är 25….

Fredagstraditioner att värna om

Det här är min definition på ”fredagsmys”:

Fredagslunch med Diogo, Carlota, Maria, Luis och Sara.

Fredagslunch med Diogo, Carlota, Maria, Luis och Sara.

Bilden ovan togs när Sara var på besök. Men det ser ungefär likadant ut varje fredag. Vi ryttare träffas på ett  mysigt ställe ”Ataska N’Areia”, och äter lunch tillsammans. I regel är det Maria, Diogo, Peter och jag, och sen dom av vännerna  som har möjlighet. Så antalet kan variera. Men det är givet att det blir mycket hästprat. Det handlar om våra hästar, veckan som gått, helgen som kommer, skvaller  och en massa annat. Samtidigt som vi njuter av den sällsynt goda och prisvärda maten.

Just idag var det särskilt välkommet, för jag behövde muntras upp ordentligt. Diogo red Viking på morgonen och jag hade tänkt att rida Regente det lättaste av lätta pass i övervägande skritt. Om regnet bara höll upp, fanns även en runda med i planeringen. På väg bort till ridhuset börjar Regente trippa och dansa och talar om att idag kan han göra vadsomhelst! Han är på det där särskilt strålande humöret, med lätta fötter, glimten i ögat och massor av power. Man blir bara helt smittad av hans glädje! Väl inne i ridhuset börjar han flirta med märrar och kastar med manen. Svårt att tänka sig en ”pensionärspromenad” i det läget 😉 . Så jag börjar strax trava omkring, på volter och bågar, för att värma upp. Men efter bara 15 minuter, några busiga småskutt och galoppinslag så slår ryggen till en tvärnit. Det gör bara alltför ont att försöka sitta i sadeln.  Som tur är kan Diogo ta över ridningen och jag hasar bort till läktaren.

Där sitter jag som ett surt våp och får se min tränare ha allt det roliga. För Diogo skiner som en sol och Regente dansar fram med spänst i steget och öronen rätt upp. Det är härligt att se hur fin Regente är, när han är som bäst, men det är bra surt att inte vara den som  sitter på hans rygg då. Så lite deppig blev jag allt.

Det var då jag konstaterade att våra fredagsluncher är en särskilt bra sak om man behöver piggas upp lite. Goda vänner, god mat och lite vin, så är mungiporna på rätt köl igen.

Plan B

Bara en kort rapport om gårdagens test med rumpvärmare. Det fungerade tyvärr inte alls. Och inte verkade det göra någon större skillnad med extra paddar under sadelns främre del heller. Efter uppvärmingen på Viking i skritt och i trav med lättridning så kändes det rätt OK, bortsett från att rumpvärmaren var obekväm vid stigläderkåpan. Men när det blev dags för galopp och övergångar i nedsittning, så var det bara att konstatera att det fortfarande gör för ont i ryggslutet. Diogo satt upp och red klart Viking åt mej. Då kunde jag i och för sig sitta och njuta av att se hur fin Vikingen ser ut, och hur mycket starkare han har blivit i galoppen.

Diogo rider Regente

Diogo rider Regente

Jag gick och hämtade Regente och red hela passet på honom. Dels sitter jag en aning annorlunda på honom och dels rör han sig lite mjukare genom ryggen, så det går hyggligt att sitta. Och när jag rider honom så kan jag fuska mej igenom de saker som är för tuffa för ryggen. Han kan göra mjuka övergångar från galoppen, och det finns ingen anledning att fila på tempoväxlingarna i galopp eller andra saker som kräver att jag lägger belastning på nedre delen av min rygg. Jag kan träna tempoväxlingar inom ramen för arbetstrav, lösgörande arbete på volter och skolor. Det räcker och det klarar jag av.

Nästkommande tävling har blivit inställd av arrangören, så plötsligt var det lätt att fatta rätt beslut: jag kommer inte att rida Viking alls innan jag är helt smärtfri i ryggen. Det får ta en vecka eller två, men troligen blir jag fortare bra om jag undviker den belastningen det innebär att träna två hästar om dagen.  Diogo får träna Viking; sån tur att jag har en så bra tränare! Jag kan fortfarande rida Regente 5 dagar i veckan och träna på de moment jag klarar av.

Så bra började min periodplanering. Omedelbart tillbaka till ”Plan B”….  Så kan det ju bli ibland p.g.a. oförutsedda händelser. Är fortfarande lite sur på byrackan som orsakade allt detta.

Periodplanering – ”ruta ett”

Träningen går framåt! Kanske inte med jättekliv, utan snarare med små baby-steg. Men det går i alla fall framåt, och känslan av att hela tiden utvecklas är så enormt givande och inspirerande.

Sedan ett par månader har jag fått bättre struktur på mitt tränande, och det gör ju stor skillnad. Min tränare Diogo, finns till hands för det mesta, och speciellt när jag inte klarar att rida för fullt, så kan han rida eller longera den ena (eller båda).  När Marita var här i oktober så lyckades hon hjälpa mej att hitta en vändpunkt, ett utgångsläge, som jag med Diogos hjälp kunnat jobba vidare med.  Sen var Sara här i december och kollade av att vi gjort läxan ordentligt, och vi fick godkänt 😉 .

En kort filmsnutt så ser man att det faktiskt har gått framåt. Och jo, visst finns det massor att  jobba med fortfarande. Men framför allt så har vi lyckats hitta ett läge där Regente numera är bekväm och söker sig fram till bettet, istället för att krypa uppåt och bakåt så fort det tar emot. Och Viking, trots att han blir lite busig ibland, har både blivit tryggare i sin nya miljö, och starkare genom kroppen, så ”flyktbeteendet” kommer inte lika ofta, eller lika plötsligt längre.

Vid årsskiftet hade jag gjort en mycket ambitiös period-planering med både träning och tävling. Sedan kom influensan (och ”krocken” med vilde Sambo)…. Nu känns det inte som om jag befinner mej på ”ruta ett”, utan snarare på ”ruta minus fem” eller så.  Blir jättetrött i kroppen efter bara en stunds ridning, för att inte tala om hur öm ryggen är fortfarande. Vinglar och fladdrar i sadeln och har fullt sjå att bara sitta rätt upp och ner medan hästen rör sig. Suck! Hur lång tid kan det ta att återhämta sig från en veckas sjukskrivning? Finns det några genvägar? Jag äter vitaminer och proteiner, vilar och promenerar. Vilka knep kan man mer ta till för att hitta bästa ridformen fort? Nu har jag ju planerat in tävlingar, och det är säkert en fördel om jag orkar rida genom ett helt program utan puste-pauser….

Plötsligt händer det…

… att allting bara funkar! Och häromdagen var en sån dag.

För det mesta börjar jag ett ridpass med en plan. Jag vet vad jag vill träna på, och hur jag vill att resultatet ska bli (det var ju det här med positiv målbild).  Medan jag värmer upp kan jag ibland få ta till plan B, av olika skäl. Det kan vara väldigt trångt på ridbanan, blött underlag, en häst som är överladdad eller oengagerad eller nåt annat som gör att jag byter upplägg.

I fredags var planen att jag skulle träna övergångar med Viking. Att få dom mjuka, tydliga och att han förblir rund över halsen. Det var ganska mycket folk i ridhuset och det är också bra träning för honom; att kunna samarbeta med mej, trots att det finns så mycket annat skoj att kolla på. Men han var superalert och fokuserad och gjorde kanonfina övergångar skritt-trav-skritt, trav-galopp-trav, och sedan kom härliga tempoväxlingar på köpet. Och han var lätt att sitta på, och var uppmärksam på sitshjälperna. Andra hästar kunde passera tätt intill utan att så mycket som vek på ett öra. Efter en ca halvtimma så tyckte jag att han varit så duktig att han förtjänade en liten promenad i omgivningarna, och jag kände mej bara så glad.

Medan jag gjorde iordning Regente för nästa ridpass hade jag kvar den känslan av glädje, att det skulle vara lätt, och vara fokuserad på mina sitshjälper. Jag misstänker nämligen att jag i viss mån bidrar till våra gemensamma problem genom att vara stum och stark genom kroppen.  Jag hade fått ett par nya stigbyglar, som är aningens större än de förra, så jag kortade stiglädren ett hål. Vilket gjorde en liten, men betydelsefull skillnad för mitt skänkelläge. Så redan när jag skrittade fram hade jag en lite annorlunda känsla när jag fokuserade på hur jag sitter och hur jag inverkar. Plus att mina supportrars (Sarah, Marita, Sara och Diogo) ord ekar i huvudet ”var tydlig, kräv respons, var mera precis, se till att få vad du ber om”.

Med detta i bagaget börjar jag värma upp. Trava med lång, låg hals, följa ledande tygeltag. Svara för skänkeln, ge efter i bogar och nacke. Och inte minst: kläm inte på honom!! Efter 15 – 20 minuter var han mjuk och följsam som ett gummiband. Framför skänkeln och med mjuk och stadig kontakt på bettet. Tempoväxlingar, övergångar, öppnor, allt gick som en dans. Och vi hade lika roligt båda två. Han fick massor av beröm och jag kunde ”sitta fint”. Vi slutade med lite tempoväxlingar i galopp där han kortade sig utan att tappa energi, och sköt iväg som ett spjut när jag ville ha längningar på långsidorna. Lycklig som en lärka om våren slutade jag efter en halvtimme och gav även honom en lång skrittrunda som belöning. Dessutom fick vi trevligt sällskap med Catherine och hennes fullblodshingst.

Nöjd Viking

Nöjd Viking

Och som grädde på moset så visade Viking för första gången tillgivenhet. När jag skötte om honom efter ridningen så stoppade han huvudet i min famn och ville bara kela. Sedan lade han sitt huvud på min axel och blåste varm luft i mitt öra och mitt hjärta smälte. Det tog en lång stund innan jag kunde gå ut ur hans box. Han har verkat lite immun mot kel och varit mer intresserad av mat och vad de andra hästarna har för sig. Jag har heller inte försökt muta honom med godis, utan tänkt att han får ta den tid han behöver för att lära känna mej. Och plötsligt händer det!  Han har förstått att jag är hans egen nya matte.

Omväxling i vardagen

Vikingen är fortfarande på sparlåga efter sitt sömtryck, för jag vill inte överbelasta den hoven, innan han varit helt återställd några dagar. Så det är rastning på lina som  gäller, eftersom vi inte delar åsikt om vad en ”promenad” innebär. Men han behöver ju träna på balansen i höger galopp, och det gör han bra på longervolten, som dessutom har ett väldigt bra underlag.

Hans kungliga höghet Regente har vi ju fått hålla i örat ett tag, för att han ska sluta sparka bakut och sura när jag driver.  Vår tävlingsdebut blev liksom droppen som fick min bägare att rinna över. Och med både rygg och hovar fixade har han inga mer ursäkter, utan tillbaka till skolbänken för att traggla grunder igen. Ner med nacken, fram till bettet, framför skänkeln och svara på lätta hjälper. Inget klämmande och skavande med skänkeln, utan jag fokuserar på snabba lätta hjälper och tydligt kroppsspråk. Och sedan kräver jag svar. Ett svar på varje hjälp. Rätt grundläggande, men så lätt att halka på avvägar. Så vi red mest i skritt (med halter och ryggningar) i några dagar. Sedan la vi till traven, och när det funkar,  även i galopp.

Nu, efter några dagar, har det börjat bli riktigt roligt igen. I förrgår blev det nästan roligare än beräknat, då det dök upp ett brunstigt sto i ridhuset. Jag lade väl inte särskilt märke till denna lite tunna och muskelfattiga skimmel som hasade fram med en nybörjare i sadeln. Men Hingsten hade visst andra värderingar, för han tände till på alla cylindrarna och hade inga som helst svårigheter att hitta både bärkraft och påskjut. Det var läge att utnyttja denna nyfunna kraft, och bad honom göra de lite tuffare övningarna. Inga problem, plättlätt sa Regente, och dansade vidare. Vi avslutade med att rida några korta övergångar trav-passage-trav, med bibehållen rund överlinje och det var lite tyngre, men han behövde inte alls krusas.

Idag avslutade vi åter ridpasset med att öka samlingen och bärkraften bakifrån. Fin passage, 5-10 steg i taget, med rakriktad, eftergiven och självgående häst. Härligt! Detta är en bra övning att stärka både ryggen och få mer kraft att sedan använda i andra moment.  Och när ridpasset avslutades med lite nedläggning, var vi båda svettiga, men Regente var så härligt avspänd och liksidig, och öronen pekade framåt hela tiden. Han vet minsann när han varit duktig.

Regente tigger godis av vår stallskötare Senhor Manuel.

Ibland är det bara såååå roligt att träna. Jag vet att det är två steg fram och ett tillbaka lite då och då. Men jag behöver inte längre förtvivla om det är ett steg bakåt, för jag hittar tillbaka till utgångsläget igen. Fortfarande finns det massor att jobba med, för ridning är ju så svårt, och fullärd blir man ju aldrig. Men det ska vara roligt att träna. Både för häst och ryttare. Och man ska hitta vad som är lagom träningsmängd för varje häst. Är det två gånger i veckan, eller sju? Är det korta pass, eller långa? Mina två gossar är olika som natt och dag, och det kräver att jag hela tiden tänker efter och lär känna mina hästar på bästa sätt.

Träningspass med Viking

Med hjälp av både Diogo och Marita har jag fått en bra start med Viking. Han är Regentes totala motsats, i de allra flesta avseenden, och det ska förhoppningsvis göra att jag blir en bättre ryttare.  Han kräver att jag är känslig, snabb och uppmärksam hela tiden. Dessutom rör han sig mycket mer genom ryggen, vilket också har gjort att jag fått kämpa med att sitta stilla och följsamt.

Viking är glad och ambitiös, men tappar fokus lätt, om det t.ex. kommer och går andra hästar, hundar eller cyklister. Han vill kolla på allt! Men tar inte illa upp för en påminnelse, utan jobbar glatt vidare. Men han saknar mycket styrka, så även med honom är det mycket grundträning som gäller. Han måste också kunna länga och sänka formen, och bli lik på båda tyglarna. Som väl är, har han motsatt svag sida jämfört med Regente, så jag slipper bli sned själv.

Med Maritas hjälp hittade vi metoder att få honom bättre i den formen, och mera avspänd i överlinjen. Varje gång han tappar fokus, så spänner han till, och då måste  man snabbt kunna ta tillbaka honom. Och han lär sig så fort!  Diogo har istället lagt fokus på att jobba med galoppen. Den är hans sämsta gångart, och särskilt till höger kan han glömma kvar sina bakben. Så det har blivit mycket tempoväxlingar, volter och långsidor. Han ska kunna länga rakt in mellan tyglarna och komma tillbaka utan att flytta ut en bog eller in ett bakben. Och på bara ett par veckor är det stor skillnad. Han håller balans och rytm jättefint. Fortfarande är den förvända galoppen inte hundra, där behöver han mycket hjälp. Men vi har gjort ett och annat byte, och för det allra mesta blir dom rena och runda.

Skritten har också blivit bättre, i takt med att han kan koppla av och jag törs skjuta fram honom till handen mer. I början tog han gärna  det som en inbjudan till att susa iväg och gapa efter andra hästar, men nu skrittar han med en stor och ren fyrtakt.

Behöver jag tillägga att jag har otroligt roligt varje gång jag sitter på mina fina hästar?

%d bloggare gillar detta: