Hästars utevistelse – resultatet

Ett tidigare blogginlägg som handlade om hästars rätt till utevistelse, innehöll en omröstning och nu har det kommit in lite resultat.  En sammanställning av statistiken i omröstningen visar att en tydlig majoritet anser att man måste anpassa sig till varje individ. Och det är ju så klart det bästa. Men, hur går det till?

På andra plats kommer påståendet att alla hästar måste få vara ute minst 12 timmar per dygn. Och hur fungerar det? Vilken typ av hagar kan man erbjuda?

Det är kanske inte en tillförlitlig siffra av flera skäl: 1) det är för få deltagare i omröstningen, 2) de som röstat är s.a.s ”förselekterade”, bara mina läsare, och 3) jag har inte lämnat utrymme för att ange vilka möjligheter till hästhållning som dom röstande har.

Men resultatet leder ändå till några följdfrågor:

Om  man måste anpassa sig till varje individuell häst, och du arbetar hela dagarna: Hur löser du problemet? (Om du inte har en häst på lösdrift som trivs med det, eller har anställd personal som sköter den åt dej)

Hur fastställer man vilket som passar just den här hästen?

Problemet är alltså att hitta lösningar för den som inte har sina hästar hemma på gården, och själv är där hela dagarna. Har man råd att stalla upp på en anläggning, där dessa möjligheter finns? Finns det ens såna anläggningar? Majoriteten av anläggningarna jag besökt har fasta rutiner, där oavsett om hästarna går ute hela dagen i flock, eller några timmar i enskild rasthage, så är det ”en metod som passar alla” som gäller.

Om jag inte kan ordna den typ av utevistelse som en häst bör ha, måste jag då avstå från att skaffa häst?

Numera bor jag ju i sydeuropa där ridhästar normalt står på box på heltid. Ridanläggningarna har ofta enormt många boxplatser, men inga hagar. På sin höjd en eller två pyttesmå paddockar, som används till unga hästar eller sjukskrivna. Så hästarna kommer bara ut vid hand eller under ryttare.  Visserligen är stallen kanske lite roligare att vara i, för det är boxar av ”utemodell”, så hästarna har mycket att titta på hela dagarna. Men ändå. Och trots detta, så ser jag inte fler stallovanor än någon annanstans. Det finns en och annan vävare eller krubbitare, men eftersom jag inte vet något om deras bakgrund kan jag knappast dra några slutsatser. Dessutom är hästarna lika lugna och trevliga när man tar ut dom ur boxen, som de hästar i min svenska vardag, som gick ute hela dagarna.  Och hållbarheten verkar inte vara sämre. Det kullkastar många teorier jag tidigare haft.  Kan hästarna verkligen ha det bra i den här miljön?

Jag hoppas att ni vill fortsätta diskussionen. För jag vet att alla vill sin hästs bästa, men det kan av olika skäl vara svårt att ordna det som fungerar bäst.

Det finns flera länkar i den tidigare artikeln, men vill gärna lägga till den här, om den medvetna hästägaren, från Marias blogg, för jag tycker att det finns mer där som inbjuder till debatten.

Dressyrtips förmedlade av Sarah Warne

Sarah på sin unga lusitano Batialo

Jag har fått många värdefulla nya kontakter och goda vänner. En av dom är en ung australiensiska, Sarah Warne, som befinner sig i Portugal för att utvecklas som ryttare, med målet inställt på Grand Prix. Hon försörjer sig som journalist och skriver bl.a. åt Eurodressage. Och jag kan här tipsa om en länk, som innehåller lite intressant läsning för alla ryttare.

Young Portuguese star Goncalo Carvalho inspires Young Riders.

Jag är glad över att kunna räkna mej till hennes vänner, och vi har många intressanta diskussioner kring dressyr och träning. Trots skillnad i ålder och bakgrund, så har vi mycket gemensamt :  Passionen för hästar och ridning.

I artikeln skriver hon bland annat om den elementära yttertygeln, och om hon via förmågan att ”göra ingenting” lärde sig att inverka rätt. Väldigt läsvärt och tänkvärt.

Vill någon läsa mer om vad hon skriver, så finns flera artiklar söka på Eurodressage’s sökruta.

Dressyrponnyn Tim är såld igen.

Tim

Men han blir kvar i Frankrike. Hela artikeln finns att läsa på Eurodressage.

Vi minns ju Tim som tillsammans med Elin Aspnäs gjorde en lysande karriär, som tyvärr fick ett så tråkigt slut med dopinganklagelserna efter EM. (Tror inte att den här historien är riktigt avlsutad än). Jag är inte den enda som led med familjen Aspnäs i samband med detta. Men jag är inte heller den enda som var imponerad av Johannas tränaregenskaper, Elins ridning och den fina, fina svenskfödda ponnyn.

Tim är en av dessa lyckade korsningar mellan halvblod och welsh. En korsning som inte är helt ”godkänd” inom Ridponnyavel. Detta beror ju inte på att inte resultatet blir lyckat, utan på att en sådan korsning är svår att avla vidare på. Det här är ju en rent avelsrelaterad historia som jag inte ska fördjupa mej närmare i.

Men jag minns så väl frågorna som jag fick, när min första uppfödning på det konceptet föddes 1983. ”Vad ska du ha den till?”, och ”Varför korsar du fram en större ponny, när det finns så fina renrasiga New Forest och Connemara-ponnyer?”.  Jag hade mina egna tankar om hur en ridponny på Elitnivå skulle vara skapt och den lille ”rosa” Meeni, e. halvblods-hingsten Marocco 555, –  u. welshstoet Queenie (e. Örnäs Sun Boy) startade både NM i fälttävlan (riden av Anna Fele) och gick sedan en hel del dressyr med framgång.

Senare gjorde jag ytterligare några ”korsningsponnyer” och B Caressa och hennes helsyster B Calista blev mycket lyckade, båda visade med utmärkta resultat. Experimentet med att använda fanstastiske Welsh Cob-hingsten Cippyn Red Crusader till Caressa visade sig bli lyckat. B Capriole har, i förhållande till sin ålder, en meritlista som är oöverträffad i svensk ponnyavel, och hans ännu unga syskon ser mycket lovande ut.

Tims svenska ryttarinna Elin och hennes duktiga mamma Johanna var ju också teamet bakom Caprioles framgångar nationellt och senare internationellt, även om han då reds av mycket kompetenta Marina Mattsson, eftersom Elin då fallit för åldersstrecket.

B Capriole med Elin Aspnäs efter segern i 6-årschampionatet. Foto: Annika Karlbom

(Nu skryter jag lite – men jag är så stolt över mina fina ponnyer! )

Länkar i sammanhanget:

Svenska Welshponny- & Cobföreningen
Avelsföreningen för Svensk Ridponny
Blå BasenTim B CaressaB Capriole
Stuteri EG – mest om svensk ponnyavel och -sport.

Gyngagårdens uppfödningar – lista 

Ridlektion för en champion

Pedro Torres, champion WE

Innan jag flyttade Regente från hans förra stall, hade jag förmånen att få rida en lektion för mannen som tränat och utbildat honom; Pedro Torres. Självklart var det till hur mycket hjälp som helst att ha en mästare vid min sida när jag red ”hans” häst.

Nu blev jag tvungen att tänka om avseende vissa saker i hjälpgivningen. Jag har ju fått lära mej att hålla skänkeln intill hästen (utan att klämma, men ändå intill). Och när jag vill att hästen ska plocka upp bakbenen och svara framåt, trycker jag lite. Nu blev det lite tvärtom, för om jag klämmer på Regente så blir han sur och bromsar. Istället ska jag ta ut benen lite från hästen, och låta energin komma framåt (vilket känns logiskt). Regente är tränad att reagera när man tar ut skänkeln en bit, och svarar han inte, då, men först då, kan jag ge honom en liten kick. Jag får rida mer med säte, mage och axlar och ha ett tydligt kroppsspråk, men inte dra eller klämma.

En häst som är tränad för WE eller tjurfäktning måste ju reagera för mindre, snabbare och lättare hjälper än vad jag fått lära mej. Visst har jag alltid fått lära mej att hjälpgivningen ska vara lätt, men ändå tydlig, men det här var att ta hela konceptet ett steg vidare. Så när jag exempelvis vill öka tempot i trav eller galopp, så mjuknar jag i säte och hand och tar ut benen från hästen, och när jag minskar så bara kramar jag mjukt tygeln i takten och tar axlarna tillbaka. Vänder gör jag bara genom en lätt ställning i hästens nacke och använder blicken och höfterna. Det känns så lätt. Och det blir så kul att bara rida enkla övningar som tempoväxlingar och övergångar på långsidorna och på serpentiner. Mina favoritövningar blir nu ännu roligare och mer givande.

Samma sak med skänkelvikningar och skolor. Jag känner ju igen principen, precis som det beskrivs i Kyras bok. Man startar upp rörelsen genom att markera med skänkeln och sedan ska hästen fortsätta tills man ber honom sluta. Och Regente svarar hela tiden enligt bruksanvisningen. Om han tappar fokus, så räcker det att nudda honom med spöet.

En galoppfattning är, förutom inverkan med sitsen, bara en kramning av yttertygeln och en markering med ytterskänkeln. Jag hade en tendens att hålla kvar ytterskänkeln och då upphör vår kommunikation att fungera. Regente bromsar och jag driver med sitsen. Det blir motstridiga signaler. Jag måste vara noga med att bara ge en signal i taget, och däremellan sitta stilla och följsamt med mjuk hand och fötterna ner i stigbyglarna. Sedan får man inte glömma att kontakten med yttertygeln är en förutsättning och att hästen hela tiden måste vara mjuk i nacken. Så fort han inte är lösgjord är han inte längre framför hjälperna. (Och, javisst har jag hört det här förut)

Efter en stund börjar saker och ting att komma på plats, och det känns lätt och roligt att kunna rida alla möjliga övningar. Så till sist tycker Pedro att vi kan gå ett steg vidare och prova på galopp-piruetterna, piaff och passage. Nog för att det hjälper när Pedro står bredvid. Regente är otroligt uppmärksam både på hans röst och kroppsspråk. Det märks att det finns en omsesidig tillit och respekt. Men roligt är det, och när min häst är som bäst, då är han fantastisk!

Jag har fått lära mej att en äkta lusitano älskar att bjuda på sig själv och göra sin ryttare stolt. Och när vi får allting att stämma, ja då är min häst verkligen en god representant för sin ras.

Nästa vecka får jag börja träna för Joao Pedro Rodrigues: mannen som utbildat både Pedro och de allra flesta framgångsrika ryttarna i Portugal. Ska bli så roligt. Se artikeln HÄR >>>> för att se vilken inspiration som finns.

 

Läs mer om Pedro Torres på sidorna 6 – 11 i Baroque Horse

Dom bästa benskydden

Jag har en uppsättning fina och bra benskydd, vita  med vitt teddyfoder. Liknande dom på bilden, men med vitt, inte gult teddy. Och dom passar min häst så bra. Stabila, med rejält kardborre och förstärkning där det bäst behövs. Och lättskötta.

Nu börjar dom bli lite gamla och  slitna och jag behöver skaffa nya. Men jag kan inte hitta likadana någonstans. Jag letar kanske på fel ställe? Så jag behöver lite tips om bra benskydd. Dom ska vara vita, med ett bra foder,  som ger bra stöd, värme och skydd mot slag.  Samt nya vita boots. Ska det vara så svårt?

Någon som kan hjälpa?

Tålamod och ambition

Jag hade ju bestämt mej för att fokusera på rätt saker i uppvärmningen. Det vill säga min sits, balans, koordination och så vidare. De goda föresatsernas måndag idag alltså.
Men så blir det inte riktigt som man tänkt sig, och jag blir frustrerad. Vad gör jag nu för fel? Det gick ju igår?! Tålamod, tålamod……

Jag har lagt ytterligare en gammal lärdom till min lista: varje häst har sitt eget uppvärmningsmönster. Och när man har hittat det, så är det en bra idé att hålla sig till samma rutin. Jag har skrivit om det tidigare på den gamla bloggen.  (se punkt 2 i  listan) Det ger hästen trygghet och kan lättare koppla av mentalt.

Nu vet jag att Regente värmer sig bra i galoppen. Så nu börjar jag så smått att hitta de övningar som värmer honom bäst. Jag lär mej nya saker om hur han fungerar vid varje ridpass. Men återigen behövs det där lilla tålamodet, och inte förvänta mej stora framsteg för varje dag. Jag är visst lite överambitiös och otålig.

Idag red jag mycket galopp i början av passet. Förvänd galopp på långsidorna. Galopp på fyrkantig volt med två stegs ”piruett” i hörnen. Tempoväxlingar, med rejäla steg i längningarna. Fokus på att behålla en bra rytm och att han behåller den runda överlinjen. Ju mer jag galopperade ju bättre blev allting. Och när jag sedan red övergångar galopp – trav – galopp så var bakbenen bra igång och jag fick härliga travrepriser. Så, nu har jag ytterligare en sak i min ”verktygslåda”. Nu behöver jag nog bara jobba vidare med tålamodet.

Berättelsen om ”Oseriösa och samvetslösa hästhandlare” fortsätter att dra läsare. Tack vare statistikfunktionen på WordPress så kan jag se vilka sökord som genererar läsare till bloggen. Och det är otroligt, varje dag är det sökord gällande personerna som jag skrivit om, och andra nyckelord som ”hästhandlare”, ”lurad i hästaffär”, och liknande. Jag förstår att det finns många som har anledning att googla på sådana söktermer och att det säkert finns många trista historier att berätta. Och blir ledsen för alla dessa hästar som far illa, och alla köpare som blir lurade. Dagligen verkar det som.

Stallbabbel

Att det skulle bli ett sådant kraftigt genomslag för artikeln om ”Oseriösa och samvetslösa hästhandlare”, hade jag inte räknat med. Tydligen ett ämne som berör många. På mindre än ett dygn hade det här inlägget haft nästan 3000 besök. Vad säger det mej? Varför fick detta sådan uppmärksamhet? Jag tror att läsarna blivit berörda av flera skäl:

Köpare som blivit, eller känt sig lurade

Säljare och uppfödare, som är oroliga över hur lagstiftningen gör det svårt eller otryggt att sälja häst (om man är seriös, vill säga)

Hästvänner, som upprörs över det samvetslösa i den här hanteringen och

Hästvänner, som har ett intresse i att öka sin kunskap kring spatthästar

Mina personliga vänneroch bekanta, som tycker det är trist att jag blev blåst

Folk i allmänhet, som läser artikeln lite som man läser en skvallertidning.

Jag imponeras över det sociala…

View original post 369 fler ord

Uppvärmning

Ska strax bege mej till stallet för dagens ridpass. Det är söndag så jag tänkte dessutom passa på att hinna med en ordentlig veckorengöring av utrustningen. Så  nu sitter jag och funderar över upplägget idag och blev plötsligt medveten om något som jag vetat men inte lagt in i planen. Det är det här med uppvärmningen.

Varje ridpass börjar med ett skrittpass på ungefär 10 – 15 minuter. Först på ganska korta tyglar, för han är lite laddad, och när han sansat sig lite så blir det ökad skritt. Lång tygel, men med kontakt, så nosen kommer fram och ner så mycket det går, och hans steg blir långa och regelbundna. Den tiden ska jag samtidigt ägna mej åt att hitta hem i sadeln. Långa ben, båda sittbenen på rätt ställe. Bäcken, axlar och huvud i rätt position. Det är en ganska bra plan, och fungerar i regel rätt bra.

Sedan börjar jag jogga igång honom. Lättridning och fortfarande ganska lång tygel så formen blir ganska lång och öppen. Han sänker gärna ryggen, så målet är att värma alla hans muskler så vi kan börja jobba med formen sedan. Att engagera rygg, länd och kors på rätt sätt. Det är nu jag gör samma tabbe varenda gång. Jag slutar tänka på  min egen hållning och inverkan och fokuserar på hästens form, rytm och rakriktning. Jag rider mycket bågar, tempoväxlingar och övergångar utan särskilt höga krav utan vill bara mjuka upp och hitta rytmen och en mjuk men jämn tygelkontakt. Varje dag känner jag en viss frustration över att inte hitta ”nycklarna” eller rätt känsla under den här fasen. Jag tänker på alla möjliga saker: ”Usch, vad jag rider illa”, ”Undrar om han känner av sträckningen i vänster fram”, ”Underlaget på banan är inte helt optimalt”, och annat trams som gör att jag tappar fokus på en liten viktig detalj. Nämligen min egen ryttarkropp.

För varje ridpass behöver jag själv ungefär 30 – 40 minuters ridning innan jag är uppvärmd i kroppen. Innan koordination och känsla börjar infinna sig.  Så när jag värmt hästen och börjar med övningarna så börjar dom gradvis fungera allt bättre, och igår fanns det längre stunder av harmoni. Vi red fina 10-meters volter, härliga tempoväxlingar i traven. Jag kunde placera hans huvud precis där jag ville, och variera formen. Galopparbetet kändes så lätt, och han var väl framför skänkeln hela tiden. Han släppte ner mej i sadeln, använde sin rygg och jag kunde sitta rätt och inverka rätt. Det var underbara 20 minuter i slutet på ridpasset. Jag kunde samla och öka,  och leka med svårare övningar så smått. Bara på skoj, och det märktes att Regente också hade roligt och ville bjuda på sig själv.

Så varför lär jag mej aldrig att det är mej det hänger på? Varför börja varje ridpass med så negativa känslor? Om jag bara kan gå från framskrittningen och vidare med fortsatt kroppsmedvetenhet och inse att det är där det sitter, så blir ju hela ridpasset roligare och mer givande för oss båda. För väl jag börjar fungera och kan ge rätt signaler, så är min underbara häst beredd att lyssna på mej och göra sitt bästa. Beror det på att jag är gammal, stel och skadad, eller är detta något som man drabbas av även om man är yngre och frisk?

Nu cyklar jag bort till stallet, och ska fokusera på att värma upp mej själv, och ta kontrollen över mina osamarbetsvilliga och spretiga händer och skänklar. Så får vi se vilken skillnad det gör. För jag vet ju att ridning sitter mestadels mellan öronen på ryttaren.

En kvinna för en Hästkarl

Hur avtalet kan se ut för att få ett fungerande förhållande mellan Hästkvinnan och hennes man, finns ju redan HÄR.   Men uppenbarligen hade jag inte tagit tillräcklig hänsyn till de fall då förhållandet är det omvända. Så i egenskap av rådgivare på det här området, måste jag så klart komplettera med ett lämpligt avtal för kvinnan som funnit sin egen Hästkarl.  Förutsättningen är att Hästkarlen redan lyckats pricka in de grundläggande kraven: 1) hon trivs lika bra utomhus som vid spisen, 2) hon kan köra (och backa!) en Land Rover med släp,  och 3) ser läcker ut i friluftskläder och stövlar.

Förbindelse mellan kvinnan: (NN) och hennes blivande man: (NN)

  • Jag är villig att hålla vårt hem renare än stallet, och ska lära mej att blankputsa stövlar.
  • Jag förstår att hundar har en naturlig plats i både hemmet, stallet och bilen.
  • Eftersom tvätten ligger på mitt ansvar, måste jag prioritera ridkläder och ägna extra omsorg åt helskodda ridbyxor
  • Jag ska svara vänligt och trevligt i telefonen när det ringer  hästnördar  på alla möjliga tider
  • Jag ska inte bli svartsjuk när hans sto får en strassprydd pannrem (när jag önskat mej ett par örhängen)
  • Jag inser att utgifter för skor avser hovslagaren och inte  Jimmy Choo
  • Jag är glad och stolt över mannens framgångar på ryttartävlingar, och tycker alltid att han är bäst
  • Jag vet att en middag med mina föräldrar aldrig är lika viktigt som en funktionärsträff på ridklubben
  • men tycker det är roligt att laga mat  och baka
  • Jag är villig att ta på mej uppdraget som familjens sekreterare och bokhållare
  • Jag ska inte bli förvånad när vår campingsemester blir förlagd på en tävlingsplats
  • En ”sovmorgon” betyder att vi inte går upp före 8
  • Jag begriper det rimliga i att sockerbitar och morötter alltid står med på köplistan

………………………….. (ort, datum och hennes underskrift)

Den här kvinnan kommer att få lära sej de vanligaste facktermerna och kommer att kunna säga ”snopp” och ”ballar” offentligt utan att rodna. Hon inser snart  att en ”djup bädd” inte handlar om den gemensamma sängen, och när han ska köpa ett nytt täcke, kommer det inte att vara ett dunfyllt med siden, utan snarare att vara märkt ”Weather Beeta”.  När Hästkarlen föreslår en kvällspromenad är det mer troligt att det gäller en häst med kolik-känningar, än att det är en månskensupplevelse. Hon kommer att märka att vissa produkter som hårsprej, hårgele, vaselin och mässingsputs försvinner iväg till stallet, utan att misstänka att mannen har excentriska böjelser, utan lär sig att dessa har ett naturligt sammanhang i vård av hästens hårrem och utrustning.  Men om Hästkarlen kan ge den här kvinnan åtminstone hälften så mycket tid och uppmärksamhet som tävlingshästen får, ja då finns alla förutsättningar för att båda parter ska bli mycket lyckliga.  Dock med en varning: om Hästkarlen börjar snegla på stallflickorna, så blir hela avtalet genast ogiltigt.

(Den som tycker att ovanstående är diskriminerande eller chauvinistiskt, så saknas tydligen sinne för humor. Då är det bara att stänga ner sidan och rycka på axlarna.)

Finns det plats för romantik?

Finns det över huvud taget något utrymme för romantik i hästmänniskans liv? Då menar jag inte en sån sak som att hänga ett litet hjärta utanför den fyrbenta älsklingens box. Utan mer om livet hemma hos ‘hästkvinnan’ och hennes ‘hästkarl’.  Den kvinna som lyckats hitta den man som skrivit under avtalet  har säkert sitt på det torra, men alla andra då?

Hemma hos det här paret är tiden ofta knapp, eftersom hästarna tar så mycket plats i tillvaron, så dom romantiska tillfällena kanske blir färre. Frukosten är en termosmugg med kaffe i bilen, lunchen intas ofta i sadelkammaren, och den gemensamma middagen….. ja, är det två gånger i veckan kanske, eftersom det är lektioner, klubbmöten och stalltjänst dom andra dagarna.

Så jag undar bara;  Är det romantiskt att:

  • kela med sin käresta och känna hästlukt i håret?
  • eller kramas och känna sticksiga halmstrån från tröjan?
  • dela en termos kaffe med kanelbullar på en höbal i stallgången?
  • att köpa en liten mjukishäst som Alla Hjärtans Dags-present?
  • ge bort ett par varma lammulls-sulor i julklapp?
  • dela en flaska vin, en lördag, i ett tält på Falsterbo?
  • överraska med två biljetter till Stockholm International Horseshow?
  • putsa hans/hennes ridstövlar dagen före tävling?
  • bjuda på frukost på sängen, och ha ritat en hästsko på mackan med kaviaren?
  • ge bort ett inramat porträtt av Hästen i födelsedagspresent?
  • ha sexiga underkläder under ridkläderna?
  • hon pratar i sömnen….. och säger ”Brunte”?

Just idag, den 14:e februari, måste det finnas många tankar kring detta.

Noggrann hästaffär

Veterinären gör böjprov på Regente

Den här gången tror jag att jag har gjort allting enligt protokollet när det gäller mitt hästköp.

Först har jag  tittat på många hästar: i olika ålder, färg, form och utbildningsnivå. Jag har haft god hjälp av både vänner och professionella förmedlare. Varit på utbildningsstall och hemma hos uppfödare.

Under tiden har jag försökt lära mej vilka uppfödare och blodslinjer som är mest intressanta för dressyrsport. Jag har lyssnat på ‘skvaller’ om både hästar, tränare och uppfödare.

Så genom att titta, lyssna och inte minst provrida kunde jag också bli mer säker på precis vilka egenskaper som var viktigast för mej, och precis vilken slags häst som skulle vara mest rätt.  Mina tålmodiga döttrar har tittat på otaliga filmer och kommit med värdefull feed-back. De mest intressanta hästarna tittade jag på en gång till. Andra gången man ser en häst är ofta mycket givande.

Till sist var listan nere på tre tänkbara hästar.  Och jag vände och vred på argumenten för och emot varje individ. Inte bara ville jag ha en häst som var frisk och välriden, utan jag ville ju ha en häst som är trevlig att hantera, och som är så där rolig att rida, som ger den där speciella glädjekänslan i magen 365 dagar om året. Så det är ju det där  med att hitta det svårdefinierbara ”DET” som rätt häst har.

Dom här tre hästarna gallrades ner till två, och sedan var det dags att kolla upp hälsostatusen. Den ena, en helt underbar apelkastad skimmelhingst, hade dessvärre problem i ett hovben som gjorde att han fick ratas. Den andra, som alltså var Regente,  passerade undersökningen, med enbart mindre anmärkningar. Sånt som man kan godta på en häst med hans ålder och bakgrund.

Här är några sekunders filmklipp från veterinärbesiktningen av Regente.: (jo, man gör böjprov här. Väldigt noga dessutom)

Sedan röntgades han och bilderna granskades på plats, innan dom sedan mailades till Sverige och min trogna veterinär Anette för slutligt godkännande.  Veterinären hade några anmärkningar på skoningen och på tänderna. Nu hade jag ju en seriös säljare, så allt detta ordnades inom de närmaste dagarna.

Säljaren var en god vän till förmedlaren Margareta Brandau, som hunnit bli en god vän under sökandet efter rätt häst. Hon har förmedlat hästar från Portugal i många år, och vet hur allting fungerar här. Pappersexercisen kring hästköpet var klart på några dagar, pengar bytte ägare och till sist var Regente min.

Dessutom har jag haft möjlighet att rida lektioner både för hans nuvarande ryttare Joana, och för hans tränare Pedro Torres, så jag lättare kan lära känna min häst och hur han fungerar. Han fick stå kvar i sitt gamla stall ytterligare ett par veckor medan jag blev ordentligt bekant med honom. När man har en ny häst är det är ju en stor förmån att kunna få all den här hjälpen.

Nu är han till sist på plats i ”mitt” stall, som ligger på bekvämt promenadavstånd.   Nu har jag väl gjort allting rätt?

(Jag har ju tidigare skrivit om Konsten att välja rätt häst.…. så jag tog det säkra före det osäkra och valde en brun!  )

En sak i taget.

from Debbie Jackson

Dagens ridpass började inte så lovande. Jag hade förlorat nästan all känsel i höger ben och vänster hand. Trots att min ‘kiropraktor/sjukgymnast/massör’ gav mej en ordentlig omgång på morgonen, så var det fortfarande inte full funktion. Och med gårdagens obalanserade och okoordinerade ridpass i färskt minne, så kändes det inte som om ”Dressyrdrottningen” skulle infinna sig.

Alltså bestämde jag mej för att rida ut en liten sväng, för att Regente skulle få sträcka på benen och jag kunde få koppla av och njuta av att bara sitta på hästryggen. Det finns en liten slinga att rida på, som sträcker sig upp över sanddynernas högsta topp. En hänförande utsikt över hela Portugals mest västliga hörn, med bergen, stranden och sanddynerna. Solen som gör så att hela havet glittrar. Stannar och njuter en kort stund, innan vi börjar den ganska branta nedfärden. Regente plumsar i den djupa sjösanden och tar nästan ‘spanska’ skrittsteg. Och plötsligt försvinner hela hästen under mej och jag står med båda fötterna på marken, kvar i stigbyglarna, gränsle över hästen! Jag tror för ett ögonblick att han (ve och fasa) trampat ner i ett djupt hål. Sedan inser jag att han tänker rulla sig i sanden. Vilken filur! Jag hojtar till för att han ska resa sig, vilket han gör, men den osmidiga tanten på ryggen är inte lika kvick. Så när han kommit på fötter, så hänger jag i ett knäveck. Lyckas kravla mej tillbaka upp i sadeln, men vilken syn det måste ha varit.  *LOL*

Jag bestämmer mej för att ta det säkra före det osäkra och skrittar ner till den stora hoppbanan för att rida under kontrollerade former istället. Eftersom jag inte vill upprepa gårdagens flaxande och halkande i sadeln, bestämmer jag mej för att fokusera enbart på två enkla saker. Att sitta still mitt i sadeln och hålla händerna stilla. Bara det, inte bry mej om i vilken form hästen går eller några andra finesser. Men jag lyckades med min plan, vilket Regente var så nöjd med att han gick i en jättetrevlig form! Efter en stund kunde jag rida mina övergångar, tempoväxlingar, bågar, volter och byten. Han lyfter ryggen och blir ännu lättare att sitta på. Aha, varför göra saker mer komplicerade än dom är? Alltså: en sak i taget – sitt still och följ hästen. Hur svårt ska det vara?

Rostig tant

Träning på ridbanan

Nu har jag ridit lektion på min nya häst! Två gånger dessutom. Däremellan tränar jag flitigt på alla svårigheterna. Och konstaterar att kärringen hunnit bli duktigt rostig senaste året….

Jag klarar att sitta någorlunda rak och i lod (tackolov för den ynnesten) men sittbenen halkar omkring som smörklickar i den berömda heta stekpannan. ”Än slank hon hit, och än slank hon dit….”. Så den stackars hästen får ibland gissa sig fram bland signalerna. Skänklarna är oftast i närheten av utgångsläget, även om jag har en tendens att dra upp knän lite och klämma med vaden. Varpå min strängaste lärare – Regente själv – tydligt talar om vad han tycker om klämmande skänklar: Inte alls!

Mina händer börjar lydigt i rätt position, sedan vet inte högerhanden vad vänsterhanden gör…. Bokstavligen och bildligen. Och när dom är tillbaka på rätt plats, så håller jag antingen för hårt i tygeln, eller låter den glida mellan fingrarna.  Axlarna åker fram och näsan pekar ner. Suck och stön.

Att det var så svårt??? Jag minns att det fanns en tid när jag kände mej hemma i sadeln och kunde fokusera på hur hästen kändes. Och jag söker förtvivlat efter den där känslan igen. Åtminstone ett enda ögonblick av harmoni, så jag kan sitta av nöjd. Men inte idag.

Igår red jag lektion för Pedro, som är den som har utbildat Regente. Dom känner varandra utan och innan, så det räckte i princip att Pedro stod på banan för att hästen skulle vara mera uppmärksam. Han gav mej användbara instruktioner och bra verktyg. Så idag var jag sugen på att pröva på egen hand.

Hade en dålig natt och väcktes tidigt av värk, och tydligen satte det sina spår i ridningen, för jag kände mej som en rostig och krokig gammal järnspik i 50 minuter. Stel och okänslig och sned. Då är hästen bussig och travar omkring och låter sig inte bekymras så mycket. Absolut att jag har hittat rätt häst. Han går som en dröm när jag klarar att rida bra, och är lagom nonchalant när fysiken inte samarbetar. Pust. Tur att det blir en ny dag i morgon….

Filmen

Det har ju efterfrågats film på min vackra häst, och jag kan nu lämna två bidrag.

Här är en Film på Regente  som är filmad för ca två år sedan, där han rids av Pedro Torres, femfaldig världsmästare i Working Equitation samt även framstående dressyrryttare.

Sen har vi lite film från första gången jag red honom, finns HÄR >>>>> , kanske ingen direkt njutning att se, men det var roligt att rida honom! Vi börjar lära känna varandra så smått, så jag hoppas kunna lägga ut filmer framöver, så man ser utvecklingen.

På film nummer två syns det att han inte är i riktigt samma träningsstatus som på den första filmen, och det kan ju ha många förklaringar. Nu är han omskodd (lite ändringar och anpassningar), har fått tänderna fixade och min sadel visade sig passa honom perfekt. Så med god tränarhjälp och lite målmedvetenhet hoppas jag kunna närma mej det som syns på första filmen.

Jag har också fått veta att Regente är utbildad att gå med damsadel och har varit med på uppvisningar. Nu får jag kanske också möjlighet att lära mej det. Det har varit en gammal dröm, som inte hanns med innan jag flyttade. Jag fick en sadel av en kär vän, men det saknades gjord, så ett enda ridtillfälle blev det. 15 minuter under handledning av Sara, på en snöig gårdsplan. Charlie var som vanligt samarbetsvillig (men pigg) men jag vill inte direkt påstå att jag ens har grundläggande kunskaper. Men nu vet jag vem som kan ge mej lektioner här,  (bilden nedan) så det kanske kommer upp på schemat så småningom.

Regente på uppvisning med damsadel

Regente på uppvisning med damsadel

Hästkrafter

Bild

När jag tills sist är utrustad med en kraftfull, stor bil med fyrhjulsdrift, kommer jag aldrig mer att behöva dra en trailer på backiga och kurviga vägar i isigt vinterväglag. Ironi?!

%d bloggare gillar detta: