Tittat på saluhästar

Den här veckan har börjat med ett par roliga utflykter. Jag hade i uppdrag att titta på några lusitanos till salu för väninnors räkning, och hade hittat ett par som var värda en närmare granskning.

I måndags åkte Maria, hennes man och jag söderöver till en liten by strax söder om floden. Resan dit tog inte mer än en dryg halvtimme, men vi åkte över stora Vasco da Gama-bron, som jag tror är Europas längsta, och utsikten därifrån är fantastisk. Och så snart man kommit till andra sidan, är miljön helt annorlunda mot här där jag bor.  Stallet vi besökte drivs av en tjurfäktningsryttare, och hade ett tjugotal hästar. Alla hästarna såg ut att vara i fint skick, blanka och med hovarna i fin ordning. Hästen jag skulle se var inackorderad där och stallets beridare hade haft den i träning i ungefär en månad. Det var en väldigt vacker hingst med en mycket tilltalande personlighet.

Först visades den upp under ryttare. Jag var inte väldigt imponerad av ridningen, tyvärr. Hade sett en video med samma häst under en dressyrryttare och det var skillnad. Sedan var det min tur att sitta upp. Alltid spännande att rida andras hästar, men jag måste veta att dom inte tänker leva rullan med mej, för det klarar jag inte. Hästen var mycket riktigt bussig och hade inga planer på att busa, men den var mycket känslig. Det räckte att bara nudda hans sidor med stövelskaften för att få mycket reaktion! Lite stressad och spänd blev han, när han inte förstod vad som begärdes av honom, men som de flesta lusitanos var han verkligt ambitiös och villig att vara mej till lags. Han var fin i munnen och reds på vanligt tränsbett. Gångarterna var bra nog för den som vill rida dressyr, men det är kanske lite jobb kvar att göra innan han är startklar. Det var i alla fall jätteroligt att rida honom, och hade jag behövt en häst till, så hade jag nog varit intresserad. Ibland säger det ju liksom bara ”klick”….

På tisdagen var det dags att besöka ett stort stuteri i Alentejo, 1,5 timmes körning söderut. Maria var återigen min följeslagare och guide. Den här gången körde vi över den gamla bron, 25 de Abril, som är väldigt hög. Det ösregnade, och det hade varit en bilolycka mitt på bron, så all trafik gick i enbart en fil förbi ett par skrynkliga bilar. Sånt tycker jag alltid är väldigt obehagligt.

Resan gick vidare genom ett vårgrönt landskap. Överallt går det kreatur och hästar och betar under oliv- och korkträd i det lätt kuperade landskapet. Många vingårdar ser man också i området. Jag gillar de här utflykterna, med eller utan hästar.

Stuteriet vi kom till var en stor anläggning, med ca 35 ston i avel, som gick i flockar med sina föl. Det såg ut som målningarna av Stubbs. Hela gården var mycket välskött och vi välkomnades av ägaren och hans beridare/stallchef. Väldigt trevliga och kunniga människor som visade de hästar som fanns på stall. Det var övervägande 3- och 4-åringar som var inne för grundutbildning, men hästen vi skulle se var en åttaårig hingst som var utbildad ungefär PSG. En kritvit, vänlig och vacker häst. Att provrida denne gentleman var ett rent nöje. Han var inte lika hyper som hästen vi sett dagen innan, utan en mera stadig och lydig läromästare. Han gjorde allt jag bad om, men om jag ville att han skulle göra det bra, så fick jag också rida bra.

En välriden gentleman till hingst, som kunde "allt".

En välriden gentleman till hingst, som kunde ”allt”.

När vi ändå var där passade vi på att se ett 5-årigt sto, som var av en trevlig modell, och en 4-årig hingst som hade en särskilt vacker gulbrun färg. Han var djupt gul som honung i färgen, och hade en mycket charmig utstrålning.

Stor, vacker fyraårig hingst, nyss inriden

Stor, vacker fyraårig hingst, nyss inriden

På hemvägen hade Maria och jag mycket att prata om. Hon har så smått börjat se sig om efter en ny häst, eftersom hennes ena häst har drabbats av en kronisk hälta. Han kommer att fungera till lättare arbete, men inte till tävling och träning. Vi stannade på ett fik för en smörgås och kaffe, och pratade häst nonstop. Det var nog tur att ingen av våra makar följde med den här gången…. Vi jämförde hästar, diskuterade härstamningar, planerade träningar och tja, ni vet hur det blir.

Jag hade förstås ridit mina egna hästar på morgonen,  så när jag närmade mej hemmet insåg jag att en kort hundpromenad var allt jag skulle orka med. Helt slut, så det fick bli hämtmat till middag. Två långa, roliga dagar!

Annonser

Den stora tävlingshelgen i mars

Med träningstävlingens erfarenheter i färskt minne, så hade jag ridit några gånger med en sån där liten luva över öronen på Regente, för att se om det kanske kunde dämpa ljudet från flygplanen. Han verkade trivas bra med den, så det kändes som om vi skapat förutsättningar för en bra tävling.

Luvan på

Luvan på

Vädret var som det varit hela vintern: blött. Arrangörerna hade ju redan flyttat fram tävlingen en vecka på grund av vädret, men nu skulle det bli av trots allt. Och jag hade tur, för jag lyckades rida mellan skurarna, men framridningen var ganska kladdig.

Eftersom Regente fick komma redan på fredagen hade han också haft tid att vänja sig vid ljudet av flygplanen, och han är normalt inte så pjoskig, och mycket riktigt, han brydde sig inte alls. Men för att inte riskera något bus var min plan att värma honom så att han var uppmärksam, men lugn. När vi kommer in på banan, känns han fin, men redan på väg mot första halten börjar han bromsa. Jag vet att om jag går på för hårt i det läget får jag kickar till svar, så strategin är att bara försöka rida rätt gångarter, rätt vägar, undvika bockhopp, skyggningar och satsa på att inte göra några större tabbar. Den planen fungerade så långt, att vi lyckades rida programmet utan något av detta. Dessvärre fanns det ingen bjudning, ingen schwung, och bristande samarbete. Slutbetyget blev så lågt, att jag nådde en ny bottennotering.  Faktum är att jag hade högre procent de gångerna vi visade hela magen för domarkåren.

Längst ner till höger är Regentes "hotellrum" i Lissabon

Längst ner till höger är Regentes ”hotellrum” i Lissabon

Jag fick förklarat för mej att eftersom det här är en stor och viktig tävling så är domarna mera stränga, och sånt som jag tidigare kunde få sjuor på räckte nu till femmor. Men jag slapp ju alla underbetygen…  Lite surt och deppigt kändes det, för jag såg andra ekipage som också visade upp lika lama program som mitt men fick lite högre siffror. Ja, i det läget är det bara att bita ihop och ladda om. Ny strategi till nästa dag.

Först gick jag bort till hästaffären och köpte ett par nya stigbygelplattor, för silikonsanden som fastnade under mina stövlar gjorde mina gummiplattor såphala. Hittade ett par som var sträva som sandpapper, och ett par nya sporrar. Nu var strategin att se till att han var riktigt uppmärksam, vaken och alert. Jag är ju som bekant lite mesig, och inte tillräckligt tydlig och bestämd, så nu måste jag skärpa mej.

Söndagens framridning gjordes i två steg. På morgonen fick han komma ut på en rejäl skrittrunda och sträcka på benen och mjuka upp kroppen. Utan luva för att se om det alls gjorde någon skillnad. Vilket det inte gjorde. Ett par timmar senare tog jag ut för att rida fram för klassen. Fokus låg på övergångar och tempoväxlingar för att göra klart för hästen att det är dags att respektera skänkeln. Och nu var han vassare.

Ökad trav på diagonalen

Ökad trav på diagonalen

När det blir dags att starta känns han mycket mer alert och glad. Lite för bra kanske, för han är istället mer spänd och bitvis mot hand. Men jag hade bestämt mej för att det inte spelade någon roll hur ritten blev, bara han lyssnar och respekterar hjälperna.  Trots en del andra missar, så var han bättre, och slutbetyget blev högre än lördagen. Slutade till sist på en sjätteplats av 14 ekipage, och klarade kvalgränsen (en av fyra som behövs för att få rida finalen i höst).

Maria filmade båda dagarna, och jag tittar och lär. Jag ser vad jag gör och vad jag inte gör. Det kändes i alla fall skönt att lyckas rätta till det som var det största problemet. Det är nyttigt att tävla, för det ger mej kvitto på träningen, och tvingar mej att fokusera på rätt saker. Men ibland måste man prioritera. Jag är inte skicklig nog att rätta till alla fel på en och samma gång, utan får välja vad som är viktigast. Den här gången var det lydnad och bjudning. Resten får vi jobba med till nästa gång.

Och här kommer några minuters film från båda dagarna.:

[http://www.youtube.com/watch?v=pkorHRkXI0s&feature=youtube_gdata]

Ryttarmeddelande och licenser

Idag har jag åter blivit påmind om hur bra Svenska Ridsportförbundet alltid varit, och hur bortskämd man blivit som ryttare under dess reglemente. När jag började tävla, så var ju inte internet uppfunnet, och ett ryttarmeddelande kom i brevlådan i god tid före tävlingen. Där fanns all information man kunde tänkas behöva. Sen kom internet och alla klubbar hade en hemsida med all information. Nu finns ju TDB och Equipe också, så ingen behöver fundera över startlistor, tider, vägbeskrivningar och annat i onödan. Allt serveras. Så är nu inte fallet här. Men jag lär mej hur detta systemet fungerar, och försöker att inte vara den där ”besvärliga utlänningen” som bara tjatar om hur bra allt var i mitt hemland. ”Åk hem, då” skulle väl lämplig kommentar kunna vara….

Nu är jag anmäld till en stor tävling i helgen (ja, jag är faktiskt meganervös) och idag har min prins fått flytta till tävlingsplatsen. Något ryttarmeddelande eller startlistor har inte gått att hitta någonstans på internet. Klubben har fortfarande bara proppen på sin hemsida och en kommentar om att tävlingen blivit flyttad på grund av dåligt väder. Det skulle egentligen varit förra helgen, men ett riktigt regnväder kom in istället.

Min prins. Är vi startklara?

Min prins. Är vi startklara?

Mina trogna vänner Maria och Diogo körde upp våra hästar till tävlingsplatsen på förmiddagen. Samma ställe som träningstävlingen för ett par veckor sedan. Vi kunde snabbt göra i ordning hästarna och rida på framridningen. Tyvärr var själva tävlingsbanan redan stängd och preparerades för tävlingen. Båda hästarna skötte sig fint, och trots att dagens vindriktning gjorde att flygplanen som lyfte från Lissabons flygplats kom nästan rakt över oss, så gjorde Regente faktiskt inget större väsen av det. Han hade en luva på sig, och kanske, kanske var det den som gjorde skillnaden.

Efter ridpasset lastades Marias häst Bally in i trailern igen, för han var bara ute på en övningsrunda, och skulle åka hem igen. Regente fick förmånen att flytta in i ett superlyxigt stall, som ägs av en god vän till Maria, istället för vanliga gästboxar. (Det kommer bilder i morgon)  Där kom stallets skötare fram och hjälpte mej sadla av och fortare än jag hann fråga om plats för att förvara utrustningen, så försvann alla mina saker in i sadelkammaren. Han skulle sedan duscha och linda min häst, och snygga till utrustningen. Vilken service!! Vi hade lite bråttom, för Maria hade jobb som väntade på eftermiddagen, men det kändes onekligen lite avigt att bara ställa en svettig häst i boxen, lämna min packning och smita.

Jag såg listor anslagna på väggen vid gästboxarna och gick för att kolla om det möjligen var startlistor. Det var det, , och som alltid med fasta tider, så nu känns det äntligen som om läget är under kontroll. Ryttarmeddelande finns det alltså inget som heter, utan man har som deltagare själv ansvar för att ordna med vägbeskrivning, ta reda på sina tider (som enligt TR  inte behöver vara officiella förrän 12 timmar före start), fixa boxplats och allt annat. På en tvådagarstävling är det meningen att man ska komma och stalla upp sina hästar dagen före, och då har man tid att kolla läget. För den som har nära och inte behöver uppstallning, är ofta parkeringen en bit bort, för att inte transporterna ska kunna köra för nära banorna.

Nu är jag lyckligt lottad som har goda vänner som har koll på läget. Utan dom hade jag stått mej slätt, den saken är säker. Diogo kör, en annan vän lånar ut sin jeep, Maria lånar ut sin trailer och har alltså kontakter med stallägare. Min hästskötare hemma har packat en säck med kraftfoder och morötter, och stallet tillhandahåller spån, halm och hö. Allt jag behöver göra är att förbereda Regente för avfärd och se till att ha sadel, träns etc packat. Regente blev ordentligt schamponerad redan i går eftermiddag, med nytvättad man och oljade hovar. Som hästägare förväntas jag inte göra mycket mer än att rida (och betala).

Hur är då priserna jämfört med Sverige? En hästlicens kostar 55 Euro per år, och  jag lägger till 27 för en försäkring (motsvar ungefär en A2), ryttarlicensen kostar 65 Euro, och vill jag ha försäkring (valfritt) kostar det ytterligare 25. En normal tvådagarstävling kostar 50 Euro (två starter) med tre domare,  och boxen kostar lika mycket. Sen får jag betala till för det foder jag behöver, och  en slant till hästskötaren.  Som en jämförelse.

 

Ikväll granskas hästhandlare i ”Plus”

Igår tipsade jag om SVT’s program ”Plus” som ikväll handlar om hästhandlare, och hur en hästköpare anser sig ha blivit lurad.  Idag kan jag komplettera med en artikel i Expressen om Team CAF, som berörs av kvällens TV-program.

Ibland är det svårt att läsa såna här artiklar rättvist. Det händer att folk blir uthängda orättvist i media. Det händer också att media bara lyckats skrapa lite på ytan på toppen av ett isberg. Nämnda Team CAF verkar ha sålt min ”olyckshäst” Mr Big trots vetskapen om spattförändringar.  Ytterligare några personer berättar liknande historier. Sedan finns det dom som köpt flera friska och välfungerande hästar från samma handlare.  Har somliga mer otur än andra? Eller är det bara så att många inte upptäckt felen på sin häst, för att den bara promenadrids, eller för att ägaren inte är kvalificerad nog att märka små tecken på ohälsa? Man kan bara spekulera.

Men faktum kvarstår: det finns dom som tjänar storkovan på att sälja kasserade hästar från utlandet, och det finns de handlare som sätter en heder i att förmedla kvalitetshästar. Självklart kostar inte en GP-häst 25 000 kr, men oavsett hur mycket (eller lite)  man betalar för en häst, förtjänar man att få en varudeklaration som är korrekt och fullständig. En häst som är oridbar är för dyr oavsett hur lite den kostade.

Hela bakgrundshistorien om Mr Big och hans korta liv, finns HÄR.

”Plus” gör ett avsnitt om hästaffärer

Idag fick jag ett meddelande på Stallbabbels Facebook-sida, från en kille som är webbredaktör på SVT. Han skrev så här:

Hej,

jag jobbar som webbredaktör på Plus i SVT. Såg att du skrivit om problem med hästköp på din blogg, och jag tänkte därför tipsa om att veckans Plus kommer att handla om precis det ämnet.

Vi har nu lagt ut en liten försmak av reportaget, mer kommer på vår sajt i morgon och i SVT1 i morgon kväll.

Hälsning

Jonas Lidström, webbredaktör på Plus i SVT

Och så fanns följande länk bifogad, till programmet, med en liten trailer: Besviken på hästköpet.

Eftersom jag vet att bloggen dagligen har läsare på just inlägget om Oseriösa och samvetslösa hästhandlare, så tror jag att många vill se programmet, och att det förhoppningsvis kan leda till att många får svar på funderingar kring ämnet. Istället för att skapa en häxjakt på vissa handlare, eller göra upp en ”svart lista”, önskar jag att det finns krafter som vill arbeta för att istället ”stjärnmärka” de duktiga, ansvarskännande och seriösa handlare som finns.

Bästa bortförklaringarna

Som dressyrryttare får man ju ofta rannsaka sin ridning. Inte minst i samband med tävling, där svaret på frågan ”Hur gick det?” i regel börjar med ”På framridningen…..”

Få hästar kan ju göra jobbet på egen hand, utan behöver en pilot som med teknik och känsla guidar sin springare genom programmet. Men när man väl är inne på banan tycker man oftast att man rider så gott man kan, och att man gör sitt bästa. Ändå händer det att det inte lyckas. Efteråt när resultatet blivit ett annat än man tänkt sig,  börjar man rada upp sina bortförklaringar.  Här kommer några favoriter:

Det kan vara utrustningen:

  • Mina ridbyxor satt för hårt.
  • Stövlarna skavde.
  • Jag hade oljat in tyglarna, så dom bara gled ur händerna.
  • Sporrarna glappade
  • Plastrongnålen hade gått upp.

    Godkänd bortförklaring: "mina ben räcker inte ner"

    Godkänd bortförklaring: ”mina ben räcker inte ner”

Eller så är det domarna:

  • Domaren borde gått till Specsavers
  • Domaren var på dåligt humör
  • Den domaren har aldrig gillat mej/ min häst

Banor och anläggning är också en sak som kan vara fel på:

  • Banan var för hård/för djup/för lerig
  • Banan lutar lite
  • Banan gränsar till en fotbollsplan/motorväg/åker med traktorer i arbete
  • Det var för många hästar på framridningen

Så är det ju hästen, som kan vara bidragande:

  • Han blir så uppspelt på våren
  • Han var för varm/för kall
  • Han hade missat sin lunch p.g.a fel starttid
  • Han hade en lös sko förra veckan
  • Han tyckte flätorna satt för hårt.
  • Han var så svårlastad, så vi blev osams redan innan vi kom iväg
  • Sadelgjorden/nosgrimman satt för hårt/för löst

Och inte att förglömma, alla andra omständigheter, som står utanför vår kontroll:

  • Jag hade solen i ögonen
  • Det var helt fel bakgrundsmusik
  • Det var någon som hostade på läktaren alternativt en hund som skällde
  • Det var för varmt/för kallt/för regnigt

Det är mera sällan som ryttaren hittar felet i sin egen ridning….

  • Jag glömde rida halvhalterna
  • Jag glömde programmet
  • Jag var kissnödig/törstig
  • Jag blev nervös och spände mej hela tiden
  • Jag red fram för lite/för mycket
  • Jag tappade fokus och red helt enkelt för dåligt

Självklart har jag min egen lista över bortförklaringar, och den har nyligen fått ett tillägg: ”Det kom ett lågflygande jetplan”

Vilken är din bästa bortförklaring?

Den här historien är nästan ett år gammal. Funderade lite över hur reaktionerna skulle varit om det varit nu, i kölvattnet efter alla kött-skandaler…..

Stallbabbel

Jag trodde inte mina ögon när jag såg reklamskylten utanför McDonalds i Cascais….

Men jo, det var vårens kampanj-burgare. Så det här är  alltså svaret på vart alla Lusitanos tar vägen, som inte riktigt håller måttet?

Nej, riktigt så var det väl inte. Burgarna ska fortfarande vara 100% nötkött. Så den här kampanjmenyn var speciell med antingen portugisisk ost eller skinka. Portugal kallades förr Lusitanien (av romarna) och ”lusitano” är alltså ett ord som refererar till någonting som är portugisiskt. Men för oss hästmänniskor är det alltså liktydigt med hästrasen, och ingenting annat.

Men visst var det både skrämmande och lustigt?!

View original post

Träningstävlingen

I lördags åkte jag och Maria till stora ridklubben inne i centrala Lissabon, för att vara med på en träningstävling. Alla förberedelser var gjorda och vi lastade våra stora hingstar i Marias trailer och rullade iväg på utsatt tid. Hennes jeep fick slita i en del backar, för det var ju tung last, men vi kom fram i lagom tid för att sadla, dra på stövlarna och få lagom lång framridning. Trodde vi….

Det är som alltid fasta starttider, men när det var dags för Maria att starta hade fortfarande ingen ropat upp henne. Hon hade start 10 minuter före mej, och min framridning hade gått helt enligt schema, så jag var lite orolig för att behöva rida för länge och få en trött häst. Min plan var ju att skritta länge för att få honom lösgjord och sedan trava och galoppera tills jag kände att han var framme mellan hjälperna, och när min starttid började närma sig kändes han jättefin. Jag vågade tro att det skulle gå vägen den här gången och att vi skulle slippa drabbas av klister i maskin, eftersom banorna också var så fina som Regente vill ha dom.

Då visar det sig att det blivit något missförstånd vad gällde tiderna. Vi skulle starta om 2 timmar!! Nåväl, alla problem har en lösning, och vi lyckades ordna med gästboxar att ställa in hästarna i, och ge dom lite hö och vatten. Under tiden gick vi ryttare och tog en (välbehövlig) fika.

Hur laddar man om en häst, som har haft en förmåga att bara självdö inne på banan? Min plan gick ut på att bara ta ut honom 20 minuter innan, och skritta 10-15 minuter, och sedan bara stämma av att han kommer in mellan hjälperna igen. Han var ju så fin på morgonen.

Vid utsatt starttid får jag rida in i ridhuset, och underlaget där var ännu mer fast och sviktande, så Regente dansade fram och var jätteglad. Han kändes som en miljon, och jag kände att det fanns förutsättningar att göra en riktigt bra ritt. Han känner tydligen min entusiasm, för när startsignalen ljuder, så tänder han på alla cylindrarna, och det blir uppridning på medellinjen i båda galopperna på en gång. Han var mer än lovligt taggad, så det blir galoppinslag både här och där. Lyckades någorlunda med skrittprogrammet, men när det var dags för galoppen så fick vi en extra överraskning. Det kommer ett flygplan, som precis startat från internationella flygplatsen som ligger nära, och drar på rakt över ridhuset. Min häst har ju kunnat få lite extra skjuts av både motorcyklar, traktorer och helikoptrar förut, och ett jetplan var mer än han kunde hantera när han redan var så laddad. Det blev en rivstart och ganska mycket skutt och hoppsan-steg, som höll i sig resten av programmet. Särskilt uppe vid domarnas kortsida, så dom kunde få en närmare titt på våra luftsprång.

Det blev alltså inte riktigt vad jag tänkt mej. Men det var hur som helst roligt att sitta på en häst med så mycket energi. Och när jag lärt mej hantera och kontrollera den, så är han ju som allra bäst. Eftersom jag haft problem med bristande framåtbjudning, så har jag ju inte haft så många tillfällen att träna på att rida honom när han blir så här överladdad. Men jag får väl räkna det som ett angenämt problem.

Marias häst blev lika taggad den. Såpass att hon valde att utgå, och fortsätta rida ute på framridningen istället.

Nästa tävling på schemat går av stapeln just på den här klubben. Och som tur är, så är det en tvådagarstävling, så han kanske hinner finna sig tillrätta i den här miljön till dag två. Det ska bli spännande att se om vi kan hitta ett mellanläge.

Domarsiffrorna var ju inte allt för höga den här gången heller, men av andra skäl än tidigare. Den ena domaren verkade rätt grinig och hittade inte något som var ens anständigt. Den andra domaren var mera entusiastisk och gav istället lite för högt här och där. Det skiljde 10% mellan dom, vilket jag tycker är för stor skillnad. Och sanningen var väl någonstans mittemellan, som vanligt. Jag har inget emot att få en låg siffra om det är dåligt, men jag vill ju också få betalt för det som blir bra.

Det ordnas inga domarkonferenser eller kurser här (enligt vad jag hört) så ojämn bedömning är väl något man får vänja sig vid. Tänk vad bra det är i Sverige, där domarna ständigt fortbildar sig och diskuterar bedömningarna när det skiljer för mycket. Jag har nog varit bortskämd med bra domare. Man får knappt några kommentarer i protokollet heller, så det är ibland svårt att veta varför bedömningen blev som den blev.

Musklerna i halsen

Dessa muskler har ju ett intimt samband med både rygg, bogar och nacke.  Regentes tidigare ganska framträdande underhalsmuskler hängde ju bland annat ihop med brist på muskler i sadelläget (ja, hela ryggmekanismen). Nu kan man se att han har friare bogrörelser, mera framåtgripande gång, och har lättare att arbeta med sin rygg på ett vettigt sätt.  Man kan se att han numera bär sitt huvud bekvämt i ridningen, och är bättre på tygeln. De muskler han saknade förut, kompenserades med sällsynt starka muskler på ställen som bara gjorde det svårt för oss. Han gick helst med ganska kort, hög nacke och en spänd sänkt rygg.

Sommaren 2012

Sommaren 2012

Februari 2013

Februari 2013

Underhalsmusklerna är betydligt mindre, och förhållandet mellan musklerna på halsens ovan- och undersida har blivit ganska annorlunda. Osteopaten Julie känner stor skillnad framför bogarna, där han tidigare var mycket spänd. Detta är ännu inte helt borta, men det är mycket bättre nu. Det här tar jag som kvitto på att träningen är rätt, och att vi ska fortsätta på inslaget spår.

Jag har fått jobba jättemycket med att rida honom lång och låg, med stöd på bettet. Marita kom med superhjälp i höstas när hon var här, och flera ridpass filmades för att jag ska kunna återuppleva denna känsla. Det handlar om att lösgöra bogarna och de spänningar han får framför, och att fokusera lika mycket på att han sträcker sin yttersida som att han ger efter i innersidan. Det blir kanske inte den vackraste ridningen av detta, men det har varit ändamålsenligt. Han blir allt mer bekväm i en rundare form, istället för att bara köra upp skallen för att hitta sitt gamla ”bekvämläge”.

Sara kom över i december för ”utbildningskontroll”, (jag tror att hon kallade det semester) och redan då hade formen börjat befästas. Numera blir han aldrig lika mycket mot hand. Fortfarande måste jag börja varje arbetspass med att i uppvärmningen hålla mej till planen och lösgöra ryggen genom aktiv skritt, lossa motståndet i nacken och få honom att suga tag framåt på bettet, istället för att dra sig undan. Om detta fungerar rätt och jag kan bibehålla påskjutet bakifrån blir han ju direkt också mycket lättare att sitta på, och jag blir en bättre ryttare. Jag har supersvårt att inverka rätt om hästen inte ”bär mig” och inte svarar rätt på hjälper. Korrigeringsridning kräver en snabbare, känsligare,  mer koordinerad ryttare än jag är. Alltså tar det längre tid för mej, än för en rutinerad unghästutbildare .

Lite film på det här arbetet:

(Lite sjösjukevarning på filmen, eftersom det är jag som har filmat, och jag är en erkänt kass fotograf)

%d bloggare gillar detta: