Ett spännande år.

2013 har varit ett stort äventyr, när det gäller hästarna. Främst för att dom blev så många. Hur gick det till???

Regente och jag inleder helgerna.

Regente och jag inleder helgerna.

Livet var ju rätt okomplicerat med de två hingstarna Regente och Viking inhyrda på anläggningen fem minuters promenadväg hemifrån och några få ponnyer i säkert förvar borta i Sverige. Sedan snubblade vi, av en händelse över Jimmy (Amador) som skulle bli Peters ridhäst.  Under sommaren flyttade alla tre till en annan anläggning, lite längre bort.

Jimmy och Viking i nya stallet.

Jimmy och Viking i nya stallet.

Samtidigt börjades planeringen för att frakta ner ponnyerna från Sverige. Det fungerar inte i längden att ha hästar på distans, och planerna på att starta ponnyuppfödning här började ta form. I oktober reste inte mindre än fem ponnyer hela långa vägen hit.

Mina två fina ridponnyston, systrarna B Caprice och B Caprinelle ska få bilda grunden för ny stuteriverksamhet. Tills det blir dags att börja säsongen får de båda gå på lösdrift/bete en bit härifrån.

Caprice och Caprinelle på lastbilen

Caprice och Caprinelle på lastbilen

I stallet finns lilla B Skwie (Cookie eller Kakan kallad), som är den sista från min uppfödning av Welsh Mountain. Och så de båda valackerna RMS Newton och Storm som tränas för att bli tävlingsponnyer här.

Kakan med ryttare

Kakan med ryttare

Och den siste av de kvarvarande ponnyerna i Sverige, B Cupid, såldes till sin ryttare Sandra, för att kunna stanna hos henne och en framtida karriär som dressyrponny.

Sandra rider in Cupid

Sandra rider in Cupid

Så nu har vi hela åtta hästar!!! Och vi har börjat leta efter ett eget ställe att ha dom på. Det finns några uppslag…..  Året 2014 ser ut att kunna bli mycket spännande på hästfronten.

Vad kan man då önska sig, så här på självaste nyårsafton? Jag håller tummarna och önskar att alla får vara friska och kunna tränas inför tävlingar och uppvisningar, att vi hittar vårt drömställe, att båda stona blir dräktiga, att valackerna får duktiga, unga ryttare som vill tävla, att min kropp håller för mera ridning, och att mitt projekt får luft under vingarna. Det var många önskningar på en gång, men allt hänger ju liksom ihop.

Till mina trogna bloggvänner & hästvänner önskar jag er ett riktigt GOTT NYTT ÅR! Och att alla era önskningar går i uppfyllelse.

Annonser

Periodplanering och utvärdering

December är en bra månad för ”stallkonferens”. Diogo och jag satte oss ner över en kopp kaffe, för att gå igenom hästarnas utveckling och planera för framtiden. Både på kort och lång sikt.

Alla hästarna har jobbat på bra den senaste tiden, men det finns alltid några ”men” att väga in. Så vi gick igenom varje häst, vad den gör, vad den borde göra och vad vi behöver tänka på. Det var allt från justeringar i träningarna, till foder och hovvård. Det var skönt att kunna gå igenom allting i detalj. Visserligen pratar vi ju dagligen om hur träningen har varit och vad man behöver tänka på, men det är ändå bättre att försöka ta ett helhetsgrepp. Vi har ju trots allt hela åtta hästar som ska planeras för.

Så vissa förändringar ska göras.  Jag ska inte gå in på detaljerna för varje häst. Men i stort handlar det om att bättre anpassa träningsupplägget i förhållande till senaste tidens utveckling. Några behöver ändra foderstaten lite, och kanske Jimmy behöver en justering vad gäller skorna.

När det gäller foder, så har det visat sig vara ett nog så knepigt kapitel. Visst kan jag räkna foderstater, och visst har jag mångårig erfarenhet av att fodra hästar. Men de kunskaperna  har jag inte mycket nytta av numera. Hela grunden är ju grovfodret och den avdelningen är inte i närheten av vad jag är van. Varken odling, skörd eller gräs-sorter går att jämföra med svenska förhållanden. Och det kommer en leverans med hö varannan vecka och det kan vara väldigt olika kvalitet från gång till gång. Så hur anpassar man kraftfodergivorna då? Man gissar sig fram, det får gå på ett ungefär, och för det mesta är man nog i närheten av sanningen. Även kraftfoderblandningarna ser annorlunda ut mot vad jag är van. Och en enkel sak som Betfor är svårt att få tag i, eftersom man inte odlar sockerbetor här. Så man får tänka i lite vidare cirklar, försöka vara lite kreativ och lära av andra med lokala kunskaper och erfarenheter. Det är en utmaning.

Vi är väldigt överens om hur vi upplever hästarna, och vad som behövs för att komma vidare. Så vi behöver inte argumentera, även om vi ibland kan ha olika syn på detaljer. Vi vill ju båda att kommande säsong ska bli den bästa för varje häst, utefter vilka mål som är uppsatta.

Newton och CarlotaSom exempel kan jag nämna Newton: Ett av målen för honom, var ju att han ska fungera väl med olika slags ryttare, och vi är nästan där. En god vän rider lektion på honom ett par dagar i veckan, och det går faktiskt över förväntan.  Han ser nöjd och glad ut varje gång, och kanske han tycker att det är skönt med en ryttare som inte kräver så mycket.  Nu ska vi strax införa lite hoppning på hans träningsschema. Det kommer han att gilla.

”När juldagsmorgon glimmar…

… jag vill till stallet gå.”  Det är flera fel i den inledningen : det glimmar icke (det är regnigt, blåsigt och snöfritt), det är inte precis morgon längre och jag vill verkligen inte   12 km till stallet heller. Däremot vill jag köra upp och titta till alla hästarna, ge dom några extra morötter, pyssla om dom lite och se till att alla får sin dagliga motion.

Vi har absolut ingenting annat inplanerat idag, förutom vårt alldeles egna julfirande senare i eftermiddag (det ligger ett paket under granen), så det kan vara rätt skönt att motionera lite, utan tid att passa. Igår var det svensk julmat på bordet och i morgon blir det den brittiska versionen, så det skadar nog inte att röra på sig lite extra idag. Det är ju en tid när lite extra godsaker lätt slinker ner….

Det visade sig att stallpersonalen var ledig, och bara utfodring med minskade ransoner gjordes. Så idag har jag för första gången på flera år mockat alla mina boxar och fodrat. Hästarna var allmänt sura när jag kom till stallet, för dom var hungriga och kände sig bortglömda. Det var bara att plocka fram redskapen och hugga i. Ett par timmar senare var alla nöjda och stod i rena boxar och mumsade på sitt hö. Och jag kommer nog att ha träningsvärk i morgon. Det var tyngre än jag mindes. Under tiden fick hästarna rasta sig själva i lilla manegen. Viking härjade för glatta livet, med sån fart att han nästan inte fastnade på bilderna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Både jag och Qui är ju vana att mocka från förr, och är inte för fina för att ta tag i grepen. Medan jag stod där och skottade så fick jag ett väldigt levande minne från 70-talet, när jag var försteskötare på ridskolan. Som försteskötare fick man privilegiet att jobba på helgdagar. Och vi kände det verkligen som ett privilegium, för då kunde vi låtsas att hela stallet och alla hästarna var våra egna. Och efter avslutade sysslor slog vi oss ner i höförrådet med limpsmörgåsar med ost och varm choklad på termos. Det var tider det. Vissa gånger fick vi även rida ut med våra sköthästar.

Jag minns den alldeles speciella känslan som juldagsmorgnarna kunde ha förr om åren,  snöiga vintrar. Det var mörkt när man gick över gårdsplan för att morgonfodra hästarna,  stallet var julpyntat och det är den där speciella tystnaden som blir när det är mörkt och snöigt, och det enda som hörs är hästar som nöjt mumsar på sitt hö. Det var då jag nynnade den här julsången, och den om Staffan och hans fålar…

Hundväder?

Min lilla terrier har acklimatiserat sig väl. Så till den milda grad att hon inte vill gå ur bilen på stallbacken, om jag inte först sätter på henne sin lilla vinterjacka. Särskilt inte om det är lite regnigt eller blåsigt. Då vill hon helst vara kvar i bilen. Men jag insisterar på att hon ska vara inom synhåll, och då väljer hon att sitta inne i sadelkammaren, där hon har utsikt över det mesta som händer.

Inne i sadelkammaren, med vinterjackan på.

Inne i sadelkammaren, med vinterjackan på.

Lite skillnad från ett par vintrar sedan då hon glatt härjade i snön, utan vinterkläder. Det verkar som om hon helt har anpassat sig till omständigheterna.OLYMPUS DIGITAL CAMERAHelst vill hon att det ska vara såhär:

Slappa i solen

Slappa i solen

Kakan lär sig mera om ridning

Idag har det varit mera ridövningar för lilla Kakan. Och mer kan det bli den närmaste tiden, för min testpilot, Lili, har ju skollov över helgerna.

Vädret var minst sagt omväxlande, med rejäla regnskurar och solsken om vartannat. Jag trodde nog att de yngsta skulle tröttna och vilja åka hem till värmen och torra kläder, men jag hade visst glömt den hängivenhet som präglar de flesta ponnyryttare.

Jag longerade Kakan en stund först, för att hon ska rasta av sig överskottsenergi och vara inställd på arbete. Och idag, för andra gången sedan hon kom hit, gjorde hon några hopp och skutt. Men sedan kunde hon både trava och galoppera lugnt och fint på liten volt. Hon har blivit starkare och mer balanserad tack vare arbetet på linan.

Idag fick Lili rida med stigbyglar. Förra gången hade jag tagit av dom, av säkerhetsskäl. Dom är lite små, och har inget säkerhetsfäste, och ville inte riskera att ryttarinnan skulle fastna med en fot om Kakan skulle göra ett aldrig så litet hopp åt sidan. Men Lili visade så bra sits och balans förra gången, och hennes ridstövlar är också väldigt små. Stigbyglarna hjälper henne att sitta lite bättre i den lilla barnsadel Kakan har.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi hade longeringslinan på hela tiden, för Kakan har inget emot att bära ryttare, men är ju inte van att ta instruktioner från sin ryttare, utan går mer på linförarens signaler. Idag fick hon öva att göra halter och igångsättningar från skritt, och sedan blev det lite trav. Kakan rör sig så mjukt och taktmässigt i traven, så det var inga problem för Lili att sitta mjukt och följsamt utan att skumpa det allra minsta.IMG_0553

När vi var färdiga tog jag bort kapsonen, så fick Lili rida alldeles själv upp till stallet. Både ponny och ryttarinna verkade mycket nöjda med övningen. Lili tycker att Kakan är en ”My Little Pony” på riktigt, och hjälpte till att sköta om henne efter ridningen.

Det här är faktiskt stallets absolut gulligaste ekipage!

En lyckad Lördag

Min blogg-kompis Astrid på Viking, och jag.

Min blogg-kompis Astrid på Viking, och jag.

Idag var det andra dagen av finalerna i Portugal-cupen, och jag körde upp till tävlingsplatsen på morgonen. Dels ville jag ju inte missa Astrids klass, och dels hade jag tänkt att få tillfälle att sätta upp en reklamlapp för mitt ”företag”.

Jag hann se alla femåringarna utom en. Och det fanns flera trevliga, men ingen som var i närheten av den kvalitén som Astrids Prinsessa har.  Idag var en annan startordning och andra domare, så det skulle bli spännande att se om det blev en liknande bedömning. Dom var sist ut i klassen, och Prinsessan var mera avspänd idag. Viss anspänning behövs ju i vissa moment, men dom måste ju vara avspända mellan öronen. Och det var hon. En snygg uppvisning utan missar. Och visst lönade det sig. Astrid fick hela 72% av jämna domare och klar segrare idag igen. Man säger bara WOW, för en mycket lovande och talangfull femåring presenterades mjukt och stabilt riden. Jag och ägaren satt på läktaren och höll tummarna, men det var nog överflödigt, för ekipaget var verkligen i särklass.

Jag har min egen teori om framgångarna. För det första är hästen av yppersta klass, utan tvekan. Och för det andra harAstrid sin bakgrund med det svenska systemet, mamma är ridlärare på ridskola, och hon har fått lära sig de gedigna grunderna, utan att få något gratis, enligt samma principer som många unga svenska ryttare. Sits, balans och inverkan. Sedan har hon naturlig talang. (Eller är det bara passionen för hästar och ridning?) Uppepå det, har hon  nu jobbat professionellt som ryttare under två år i Portugal och fått rida alla sorters hästar: bra & dåliga, unga & utbildade, för duktiga tränare & mindre bra. Allt detta ger nödvändig träning. För det finns bara ett sätt att bli en bra ryttare, och det är att rida mycket!

Prinsessan heter i själva verket Sunset Beauty och är ett hannoveranersto efter Sandro Hit,  som ägarna importerat från Tyskland som tvååring. Ett bra val, har det visat sig. Och passar Astrids ridning som hand i handske.

När Prinsessan blivit omskött och fått sin belöning, åkte vi tillsammans upp till min klubb och åt en härlig lunch. Glömde jag att tala om att vädret var helt underbart? Vindstilla och soligt, och runt 17 grader i luften. Utsikten från terrassen är över hela Cascais, och med god mat och massor av hästprat så kan man knappast ha det bättre. Vi tyckte att Astrid gjort sig förtjänt av husets hemlagade chokladmousse, och mätta och glada gick vi ner för att titta på mina hästar, och motionera ett par.

Jag rastade Regente, som varit lite ojämn igen, och i princip bara skulle joggas. Det var inte hans uppfattning, för en busig hund i rabatten och stallbackens stereo flyttad ut till banan gjorde att han fick ett av sina spel, och skuttade runt och hoppade jämfota och var inte i närheten av att se ut som den dressyrhäst som jag påstått att han är…. Han är allt lite rolig. Dock kändes han fortfarande inte helt fräsch, och en lätt rastning var allt han fick.

Höger sluta i samlad trav

Höger sluta i samlad trav

Astrid som läst mitt blogginlägg om min vita prins, ville ju så klart prova. Och som alla som rider Viking, så tog det inte lång stund innan även hon hade ett stort leende. Hon tyckte han var så rolig att rida, men förstår varför jag har svårt att klara av honom. Han är så otroligt rörlig genom hela kroppen. Inte stötig. Men flexibel. Och det är ju inte jag. Jag stod avundsjukt och glodde medan hon roade sig för fulla muggar. Jag har väldigt svårt att förlika mej med att jag passerat ”bäst-före-datum” som ryttare och saknar både den mjukhet och känsla som hon har. Och inser att jag i fortsättningen snällt får hålla mej till s.k. ”tant-hästar”…. Det behöver inte vara det sämsta, men f-n vad retligt det är.

Ett spännande möte!

Storm och VikingPå luciadagens morgon gav jag mej av till stallet, för att titta till hästarna. Diogo med Viking och Monica med Storm var i full gång ute på banan, och jag passade på att titta och njuta av hästarnas utveckling. Viking går från klarhet till klarhet, och Storm blir starkare och mer balanserad för varje träningsvecka. Monica passar honom så himla bra.Storm och Monica december

Sedan åkte vidare för att titta på dressyrtävlingar.  Det första som möter mej är de här två filurerna som ockuperar den i övrigt tomma läktaren. Ja, det brukar ju skämtsamt sägas att det bara är de närmaste som orkar titta på dressyr i lättare klasser.

Intresserad dressyrpublik

Intresserad dressyrpublik

Men den som jag egentligen kom för att titta på, var ju svenska Astrid, min ”blogg-kompis”. Vi har kommunicerat via nätet, men aldrig träffats, och jag tyckte att den enda svenska representanten behövde en extra hållen tumme. Inte för att jag vet om det var det som gjorde hela skillnaden 😉 för dom vann!! Övertygande, med lagom lucka till tvåan. Prinsessan rörde sig som en ballerina, visade spänst, schvung och balans som var imponerande. Och Astrid satt snyggt, och lyckades med fina hjälper och god inverkan att få allting att se sådär lekande lätt ut, som det ska. Hon inledde klassen, och satte ribban för de följande på välförtjänta 70%.  Och det höll alltså hela vägen.

Inledande halten. Stiligt ekipage!

Inledande halten. Stiligt ekipage!

Sen åkte vi upp till mitt stall och tittade på alla våra hästar, och hade en lång, glad fredagslunch tillsammans. Det är så kul med hästfolk, för plötsligt är åldersskillnaden utjämnad och vi tjattrar precis som ungarna i ridskolans sadelkammare. Vi pratar om hästar vi haft, tävlingar vi vart på, folk vi träffat och allt sånt. Och en del om hur det är att vara svensk och bo i Portugal. Vi har ju hamnat här på olika sätt, men trivs av samma skäl. Verkligen jättekul att äntligen få träffas i verkligheten. Efter att ha följt hennes blogg sedan starten, så känns det ju som om man känner varandra litegrand redan.Astrid och Prinsessan2

Sedan åkte vi tillbaka till tävlingsplatsen, för Astrid behövde ju ta hand om sin Prinsessa, och jag ville se några av ponny-ekipagen. Det har hänt mycket på den fronten bara på två år! Bara en liten ponny fastnade på bild. Den var ca 125 cm, av obestämbar ras, och hade rest hela vägen från Azorerna för att vara med i cup-finalen!Liten dressyrponny

Inget Lusse-firande

Men jag kan bjuda på en bild på en julpyntad häst i alla fall.

"Blä" säger Regente åt röda band i manen. Omanligt?

”Blä” säger Regente åt röda band i manen. Omanligt?

Dagen kommer att bli full av vackra hästar, för nu ska jag iväg och titta på den första av tre finaldagar i Portugal-cupen. Och en extra tumme att hålla för svenska Astrid från Piteå som kvalat in. (se Portugalbloggen på Hippson).

Jag har varit lite krasslig i veckan, så ridningen har fått stå tillbaka en del. Återstår att se hur mycket ork jag har idag. Tillräckligt för att sitta på en ridhusläktare och njuta av fina ritter, det är säkert.

Dessutom har jag ju lyxen att befinna mej på en plats, där man inte behöver sitta invirad i filtar och termobyxor så här års. Det är inte jättevarmt, men runt 16 plusgrader kan jag räkna med. En varm jacka räcker.

Och om jag trots allt skulle bli lite frusen, så har jag en flaska glögg i skafferiet att värma mej med när jag kommer hem.

Öppet hus på vår anläggning

Idag var det alltså dags för Uppvisningen. Vår anläggning EquiKür, skulle ha Öppet Hus inför julen, och nya och gamla gäster var välkomna att komma och prova på att rida, titta på hästarna och anläggningen och i slutet skulle vi ha en uppvisning för att visa lite olika moment av ridning.

Newton gillar uppmärksamhet!

Newton gillar uppmärksamhet!

Hela dagen var så lyckad. Inte minst för att vädret var strålande: ca 17 grader varmt, vindstilla och solsken. Allting var städat och putsat och folk kom och gick hela tiden. Många barn och ungdomar (inga vuxna!) provade på att rida och lille Newton gjorde sin debut som barnponny med den äran. Han såg så stolt och nöjd ut med barnen omkring sig, och bar dom försiktigt runt banan. Och efter varje runda kom mulen och sökte av fickorna på instruktörerna som ledde. Han vet att han ska ha en godbit när han har jobbat, och han tyckte ju att han förtjänat minst en morot för varje unge som fick rida. Det var roligt att få presentera en ”liten häst” för dessa presumtiva ryttare, som ibland tycker att stora hästar verkligen är gigantiska. Han blev väldigt populär, och eftersom vi inte lyckats ordna med klippning än, så tyckte många att han var extra kramgo och fluffig som en nallebjörn.

Kakan gillar klappar

Kakan gillar klappar

Kakan fick också vara med på ett hörn. Jag ville inte använda henne till ponnyridningen ännu, eftersom hon har så lite vana av att bära ryttare, men hon fick en röd rosett i pannluggen och fick gå runt och hälsa på gästerna och bara vara gullig. Det är hon rätt så bra på. Jag tror att många blev charmade, och jag fick nästan slita henne ur händerna på två små pojkar som bara ville krama henne mer. Och hon gillade uppmärksamheten och viftade lite på ögonfransarna om någon inte gav henne tillräckligt många klappar. Hon blir en perfekt barnponny!

Så småningom var det då dags för uppvisningen. Först ut var en av instruktörerna som red ett stadigt och lydigt program på en av skolhästarna. Välrepeterat och prydligt. Sedan var det dags för Maria och mej. Min fina prins var seg på framridningen. Som en myra som fastnat i ett bubbelgum ungefär. Marias Xeique gillar när det är lite spänning i luften och var jättefin. Så min plan var att åtminstone inte sabotera hennes del av uppvisningen. Till tonerna av brasiliansk samba rider vi in på banan, hälsar och startar vårt program. upptäcker Regente att det tillkommit en banderoll vid banan, och en lös hund i rabatten. Pang! Normalt bryr han sig inte om sådant, men nu verkade han bara behöva en ursäkt för att leva rövare. Han är faktiskt ganska rolig, och körde en repris på ”flygplans-tävlingen”. Han visade upp allt möjligt som vi inte alls brukar träna på… Men när han är så laddad så är han också rolig att sitta på, och några glimtar av den fina dressyrhästen kom fram här och där. Så jag visar, utan att skämmas särskilt mycket, hela filmen. Bockhopp, sidkast, galopp på tvären och så vidare. Eftersom vi inte haft tid att träna in ett riktigt program (som tur var), så är det ju ingen som vet hur det var tänkt att se ut. Det var bara att se glad ut och försöka rida galoppslutor när han försökte rymma, visa travlängningar när han och jag kunde enas om en tvåtakt. Annars var det lekstuga för hela slanten. Men visst blev det lite kul?! Före uppvisningen sa jag till Maria, att vi behöver inte ta det här på så blodigt allvar. Huvudsaken är ju att det blir lite action för folket att titta på. Och precis så blev det ju.

Och efter vår uppvisning var det dags för Peters Jimmy att visa upp sig. Han var utstyrd med pinglande bjällror och lite annat julpynt. Vilket inte bekom honom det minsta! Han var nog den enda av de deltagande hästarna som inte var det minsta spänd. En av instruktörerna, Joao, visade upp honom till tonerna av ”Jingle Bell Rock” och han var verkligen en klippa!

Jimmy showar!

Jimmy showar!

Efter uppvisningen, som avslutades med att en av instruktörerna, Goncalo, visade ägarnas hingst Arrogante i ”riktig” dressyr på S:t Georg-nivå, så var gästerna bjudna på lite plockmat och ett glas vin, eller saft och kakor till barnen. Fin avslutning på en lång men rolig dag. Imorgon blir vi många som tar det lite lugnt.

Kakans premiär

Lilla Kakan har ju aldrig blivit inriden på riktigt. Det har inte funnits någon ryttare i rätt storlek att tillgå. Inte så lätt med ponnyer under 120 cm. Enstaka promenader vid hand, med små barn på ryggen har det blivit, men ingen egentlig ridning.

Förberedd...

Förberedd…

Frida har tränat henne vid hand och på lina och hon har blivit väl förberedd.  Sedan Kakan flyttade hit har hon blivit lite mer jobbad, inte minst för att kompensera bristen på hagvistelse. Hon har löshoppat och longerats. Går fint i alla gångarter med lilla sadeln, inspänningstyglar eller på långa tömmar.

Premiären

Premiären

Igår, äntligen, dök det upp en frivillig liten testpilot. En flicka på 10 år, som rider på vår anläggning var villig att sitta upp en stund, efter sin vanliga lektion. Jag var inte bekymrad, för jag vet hur bra karaktär Kakan har, men jag tror att instruktören, Monica, var lite orolig att hon skulle kunna bli spänd och börja skutta med ryttare på ryggen. Men Kakan levde upp till de högsta förväntningarna. Hon gick så lugnt och avspänt, som om hon aldrig gjort annat. Efter en liten stund vågade lilla ryttarinnan koppla av och tränade på att svänga, stanna och gå fram. Det var så roligt att se. Ett supergulligt ekipage.

Söta tillsammans!

Söta tillsammans!

Nu dröjer det nog inte länge innan hon börjar fungera såpass bra under ryttare att det kan bli daglig ridning med olika små barn. Det blir roligt för henne. För trots allt blir det mycket mer omväxling än att bara arbetas från marken av vuxna. Möjligheter att komma med på uteritter och kunna galoppera rakt fram. Och mycket klappar och morötter från barn. Det gillar hon.

Rida uppvisning

Imorgon ska vår klubb ha ”öppet hus” och jag och min kompis Maria har blivit ombedda att ta del av en uppvisning.

Lite kort varsel. Detta presenterades för oss i tisdags, så vi har inte haft tid att träna för en riktig Pas-de-deux, vilket hade varit roligt. Av olika anledningar har vi bara haft möjlighet att rida tillsammans tre gånger, så ett väl intränat program är bara att glömma. Men det handlar om att visa lite av vad ridning går ut på, så jag tror att vi kan klara det bra med ren improvisation. Maria rider sin vackra svarta lusitanohingst och jag ska rida min prins Regente. Båda har sina för- och nackdelar som kanske ser annorlunda ut på en ren dressyrtävling, men nu är det ju ett annat syfte.

Maria ville helst att vi skulle träna in lite rörelser och mönster, men jag ville att vi bara skulle hålla ögonen på varandra och försöka visa upp lite av vad man kan göra rent dressyrmässigt. Det blir säkert bra. Men hon blir kanske besviken på min brist på ambition. Jag försöker att inte ta allt för allvarligt på det hela, och bara ha roligt. Jag inbillar mej att om jag har roligt, så har hästen roligt, och då blir det bra. Det återstår att se. Jag får berätta imorgon kväll. Och kanske har jag tur och har lite film att visa. Det får inte bli så allvarligt att det blir tråkigt, det är min uppfattning.

Jag såg en uppvisning i somras, som får allt annat att blekna. Det är inte lätt att åstadkomma en sån här uppvisning.

Tolv ryttare visar upp sig vid feiran i Cascais, och det syns verkligen inte att dessa ryttare bara haft ett fåtal stunder att repetera. Så samspelt, sådan lätthet och koreografi. Jag satt på läktaren och bara ååååhhh! Jag vet att dom inte haft tillfälle att träna speciellt mycket, för alla bor i olika delar av landet, och alla är väldigt upptagna. Och så sätter dom ihop en sån här uppvisning. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta. För dess like är banns mej inte lätt att upprepa.

Så imorgon gäller det att vara hel och ren, ha utrustningen i ordning och ta allting som det kommer. Det kommer att vara dekorationer och musik som gör att hästarna kommer att reagera, och ryttarnas nerver kommer, trots de anspråkslösa omständigheterna, att vara i dallring. Vi får ta det som det kommer, och bara hoppas att det blir kul.

En av stallskötarna frågade idag, om det är sant, att om någon trillar av under uppvisningen, att man får baka minst tre tårtor. Jo, kan tänka mej att det är rimligt. Får försöka att hålla mej kvar i alla fall. Och jo, jag är lite nervös…..

Full fart på stallbacken.

Idag var det verkligen full rulle! Jag har fått extrahjälp med ridningen av Storm, och Jimmy rids tillfälligt av en av instruktörerna inför en liten uppvisning på söndag. Diogo tränade Viking som vanligt, och sedan tog han itu med både Newton och Kakan. Kvar till mej fanns Regente. Vilket passade mej rätt bra, för ryggen var öm och trött.

Istället kunde jag njuta av att hinna se de andra hästarna arbeta. Alla är så duktiga, utvecklas så bra, och har en sån fin attityd till sitt jobb. Dom verkar trivas med träningen och går avspänt med spetsade öron och väntar på beröm.

Träns och kapsoner…..

Träns och kapsoner…..

Kvar till mej fanns istället lite extra jobb i form av ett rejält knippe träns att göra rent, ett knippe lindor att rulla upp och plocka i ordning. När solen passerade sin höjdpunkt vid lunch, kunde jag lyssna på radion och pilla med detta (som jag tycker är avkopplande). Alla hästar var omskötta och mumsade på sitt  lunchfoder.  Full aktivitet byttes mot lugn och stiltje.

Vädret var soligt och varmt, så jag jag gjorde mej ingen brådska.  Jag hann ändå hem för att byta om före en lunch med vänner på vårt särskilda Fredags-ställe.

%d bloggare gillar detta: