Prutt och bajs.

Att undervisa barn i ridning är mycket annorlunda mot att undervisa vuxna, den saken är klar. Dom har kortare koncentrationsförmåga, tycker att repetititioner (ack, dom nödvändiga) blir långtråkiga, och gör dej omedelbart uppmärksam på alla dina brister som instruktör. Fast det kan vara rätt roligt.

Jag hade en gång en ung ryttarinna, ungefär 6 år, som satt på en ponny som ideligen släppte mycket gaser. Flickan tillhörde den ängsliga sorten som oroligt undrade vad det var för konstiga ljud som kom ur ponnyn. Eftersom vi höll  på att träna på något som i alla fall jag tyckte var viktigt, så säger jag rätt kort precis som det är: Ponnyn pruttar. Detta tyckte min unga adept var så hysteriskt roligt att hon skrattade tills hon nästan ramlade av. Och vips försvann rädslan! (Den där rädslan som kom varje gång ponnyn försökte vifta bort en fluga eller frustade.) När föräldrarna mötte på stallbacken efter lektionen och undrade hur det gått, så var pruttandet allt hon kunde prata om. Och jag insåg att min undervisning var mindre intressant än några hästfisar. Ja, ja, av barn får man veta sanningen.

En annan ung dam, i samma ålder, fast utan rädslor var med på en liten uteritt. Jag var med som ‘ankare’ till fots, och av någon outgrundlig anledning kom samtalet in på bajs. Det ligger en hel del bajs längs ridvägen, som fångade den unga ryttarinnans intresse. Jag tyckte detta var ett ypperligt tillfälle att lite lätt förklara för min unga elev några detaljer kring hästens matsmältning och vikten av gräs som foder. Jag tror inte hon hörde på så noga, utan fortsatte spana efter nästa hög med spillning och kommenterade att det var olika färg på högarna. I tron att jag hittat en pedagogisk ingång, plockar jag upp en ‘boll’ av helt soltorkad hästgödsel och smular sönder i handen och visar henne bitar av osmälta fibrer. ”Åh, så äckligt!!” tycker min unga elev. Jag försöker förklara hur det är skillnad på bajs och bajs. Nu inser jag att jag är ute på djupt vatten, men har uppenbarligen fått flickans odelade uppmärksamhet. Förklarar att jag kan plocka upp det här i handen för det är ju i princip bara rester av torkat gräs. Det är ju inte precis som att plocka upp en färsk hundlort med bara händerna. Tycker jag. Vips har flickan dragit åt sig tyglarna, kastat sig av hästen och insisterar på att få med sig en egen torkad hästboll i fickan. Jag baxar upp henne på ponnyn igen, och förklarar att dynga, det kan hon få så mycket hon vill ha. Senare. Nu har vi ridning på schemat, basta! Så måste jag ju fråga vad hon tänkt att ha det till. Jo, hon skulle ta med till skolan för att visa och berätta. Jag hade en känsla av att det inte var alls så jag ville att mina ridlektioner skulle bli marknadsförda. Som skit, alltså.

Men jag lärde mej en sak, som inte direkt kom upp under min utbildning till instruktör: om man ska undervisa barn, så får man vara kreativ och våga gå utanför ramarna. Fast inte blir rädd för var du hamnar. Jag hamnade i bajsträsket. Där ungar tydligen lär sig massor om ponnyer.

Dom som undervisar i fysik, kemi, främmande språk eller musik kanske tycker att hästar och ridning är en skitsak. Och dom har rätt!

(Filmen är hämtad från YouTube, och är ingen av mina elever:)

När blir man för gammal för att fnissa åt prutt och bajs?

Annonser
%d bloggare gillar detta: