Som jag redan berättat, så lägger jag avelsverksamheten på is tillsvidare (av praktiska skäl). Istället njuter jag (avundsjukt) av alla bilder som mina uppfödar-vänner lägger upp på nätet, på sina nya föl. Den ena ljuvligare än den andra. Men en del ”uppfödarfunderingar” tar ändå upp lite plats i mitt medvetande

.

De flesta av mina vänner är kunniga och erfarna uppfödare, så varje fölunge är resultatet av noggrann planering, ibland i flera generationer. Med sin kunskap om alla individer i stamtavlan på både mor och far, deras respektive prestationer och kännedom om tidigare avkommor har man planerat för att detta nya lilla föl ska komma väl utrustat för att möta framtida utmaningar. Oavsett ras och användningsområde, så är det precis så här en medveten uppfödare gör. Dom har också lagt ner mycket tid på att få sitt sto meriterat inom sitt område, och valt hingst med stor omsorg. Sedan händer det ändå att inte alla avkommor får just de eftersträvade egenskaperna. Plus alla andra faktorer som spelar in under hela den långa resan fram till bruksfärdig häst. Det kräver alltså mycket kunskap, mycket pengar och en liten portion tur, för att slutresultatet ska möta förhoppningarna.

Sedan läser jag på andra platser på nätet, saker som får mina nackhår att resa sig. Inte en eller två, utan många, helt okunniga personer, som går i tankar på att skaffa ett eget gulligt föl. Personer som inte inser att detta är ett åtagande som sträcker sig många år i framtiden, eller vet vad som krävs för att föda upp en häst. De flesta saknar de mest grundläggande kunskaper om hästar, foder, genetik, prestationskrav och så vidare. Och heller inte har förstått skillnaden mellan avel och fortplantning.

Exempel på saker jag läst på internetforum nyligen (taget ur minnet, så ordalydelsen är kanske inte exakt)

• Vad för hingst ska jag välja till mitt travarsto? Alltså inte en travarhingst. Stoet används till ridning, och förslag på PRE, Frieser, Halvblod, Welsh, Tinker läggs fram och mottas med entusiasm. Och visst finns det massor på exempel på mycket framgångsrika travarkorsningar i sporten! Förslagen haglar. Faktiskt konstigt att vi inte ser många fler av dessa korsningar i klasser över 1,20 m. 
• Vem kan låta sin hingst betäcka mitt sto? Den behöver inte vara godkänd, licensierad, avelsvärderad eller sånt onödigt tjafs. Det ska vara billigt. Det behöver heller inte vara samma ras som stoet, och ska helst vara inom 30 km radie.
• Minihästar är söta. Vad ska jag använda för hingst till mitt lilla shetlandssto utan papper? Behöver självklart inte vara avelsvärderad. Rätt färg är viktigare, och förmågan att lära sig konster, typ stegra på kommando.
• Jag är intresserad av barockdressyr och har ett nordsvenskt sto. Vilken hingst kan passa till henne? Här kommer återigen förslag på iberiska hästar (med eller utan stam och avelslicens), frieser och knabstrup. 
• Mitt skäckfärgade arabsto utan papper (jag vet att det är en arab, för det har min kompis sagt) har väldigt kort steg. Vilken dressyrponny passar bäst? Jag har hört att welsh lämnar bra trav.
• Mina barn har ett shetlandssto, och jag vill att avkomman ska bli större, så att dom kan rida på den när dom vuxit ur stoet. Vilken ras ska jag välja? Flera rekommenderar welsh. Ingen nämner hur mycket barnen kommer att växa på fyra-fem år, och att den storleken som är lagom till en trettonåring kan vara svår att ordna med ett shetlandssto. Eller att barnet kanske vid den tiden varken har intresse eller kunskap att förvandla den livliga ungponnyn till en stabil tävlingskamrat.
• Mitt SWB-sto är registrerad utan stam, men har jättefina föräldrar, men pappan var inte godkänd trots att uppfödaren till den, vet att den var överlägset bäst i sin årgång. Jag behöver inte en dyr och godkänd hingst för tydligen spelar det ingen roll, för avkomman får ändå inte starta i några officiella unghästaktiviteter. Fy så orättvist. Finns det någon som har förslag? 
• Importhästarna: mitt sto kommer från Irland/Spanien/Polen etc och har inga papper. Men alla säger att det borde vara ‘den eller den rasen’, så jag vill helst använda Welsh Cob, för dom tycker jag är fina.

Ni börjar fatta vart jag är på väg med detta? Varför köper man inte helt enkelt ett föl av den önskade rasen, färgen, könet som man ser är friskt och välskapt? Man kan ju t o m göra en överenskommelse med en uppfödare och vara med ända från starten. Det måste ju ändå bli mer ekonomiskt än att bidra till den ansenliga mängd mysko korsningshästar som finns att köpa för väldigt små summor. Ska vi titta på ekonomin lite? Bara lite lätt?

• Kostnaderna för själva betäckningen. Detta varierar ju ganska stort mellan raser och meriter. En icke godkänd hingst kostar kanske bara ett par tusenlappar, medans en tjusig hingst på semin kan kosta det tiodubbla. Ta och ge här. Detta är trots allt den minsta utgiften i hela ekvationen. Men lägg till resor till hingststationen, veterinärkostnader och uppstallning.
• Stoet är nu dräktigt. Eventuella avgifter för dräktighet och ultraljud är betalda.
• Foder, tillskott, vaccinationer av stoet under dräktighetstiden. Daglig skötsel, stallhyra, hovvård, försäkring. OK, jag räknar lågt, för hennes driftskostnader hade jag ju ändå. Så räkna bara det som är extra just för dräktigheten, och bara de månaderna hon inte kan ridas.
• Bara den yrkesverksamma uppfödaren räknar med kostnaderna för stoets inköp och räntan på det. Eller kostnader för stall och markanläggningar som är anpassade för föl och unghästar.
• Stoet fölar utan komplikationer. Nu tillkommer bara kostnaderna för chip, och pass, ID-kontroll och DNA.  Visserligen går det att registrera utan härstamning hos SH, men det är trots allt lag på att ha pass. Tillkommer verkning och vaccinationer första året. Extra foder till stoet, om inte betet räcker till digivning. Ja, och en fölgrimma för 59:95.
• Den gulliga fölungen är på plats, och kostnaderna var ju inte så hemska. Klart värt det, när man ser resultatet.
• Nu börjar nästa fas: unghästtiden. Fölungen måste ha jämngamla lekkamrater. Hyra in sig på annans bete, eller ta emot flera unghästar hemma. Praktiska bekymmer med att fostra en livlig krabat. Men det mesta är rätt kul och går på nöjeskontot.
• Tre års kostnader för stallplats, skötsel, foder, avmaskning, hovvård, vaccinationer, veterinärbesök, försäkring och lite utrustning ska nu läggas till listan. Ska vi räkna lågt? Eget stall hemma som är nästan gratis. El, gödselhantering, underhåll av stall, staket och marker hade ju kostat samma med eller utan fölet, så det behöver vi inte tänka på. Då blir det kanske inte mer än kanske 30 lakan. Vi har ju eget hö, och arbetskostnaden räknar vi bort. Det är ju bara hobby.
• Äntligen är det dags att börja rida på den egenuppfödda hästen. Behöver man anlita hjälp med inridning så kostar det extra förstås. Utrustning är dyrt, men man har ju alltid lite extra hemma som passar.  Behöver man visa på utställning, premiering, treårstest så kostar det ju en slant med. Men man kanske struntar i det, för man vet ju att Fölet är bäst i alla fall.

Det är här man borde kunna räkna ut att det faktiskt blir både billigare och enklare att köpa en färdig (eller halvfärdig) dressyrponny, hopphäst, barnponny, eller vad det nu är man tror att man behöver om några år.

Sedan är det inte ovanligt att följande händer: ens situation är inte längre densamma som för fem år sedan, när man började planera det här projektet. Det är studier, jobb, familj och barn och annat som ställer till det. Fölet blir till salu. Vad kan man nu begära för sin häst? Den borde rimligen inte kosta under 50 000, för det är nog kanske vad du har lagt ut. Det är då livet blir så där orättvist. Du blir erbjuden 20 000 för ditt fina ‘Föl’, med papper och allt. Medans uppfödaren runt hörnet (han med kunskapen, erfarenheten och sina fina avelsston) får hundra tusen för sin unghäst.

Nu varierar ju både uppfödnings- och driftskostnader och försäljningspriser ganska mycket mellan exempelvis en shetlandskorsning och en kapplöpningshäst, eller mellan ett russ eller ett svenskt halvblod. Men oavsett, så kostar det en hel del pengar, tid och energi att ta fram en färdig brukshäst. Och det måste det göra, för det finns inga genvägar. Höpriserna är desamma och tiden det tar att mocka en box är ganska likvärdig.

Men det kostar att ta fram en godkänd hingst. Att föda upp och utbilda en ung hingst, som håller de kvalitetskrav som anses vara tillräckliga. Att visa fram en av de få varje år, som får godkänt. Det är en lång process som kräver stort engagemang och kunnande. Klart att stoägarna ska (och vill) betala för att få använda en sådan hingst. Sedan finns det fortfarande inga garantier. Det finns det aldrig. Det är här turen spelar in. Och visst finns det avkommor efter icke godkända hästar som presterar stort. Men någonstans måste man kanske ändå lita till några de lagar som finns kring både genetik och sannolikhet. Det är bara att titta i tabellerna.

Så jag kanske överdriver? Visst är det helt okej att betäcka sin islandskorsning med en Quarterhäst, för det blir så fin färg, och stoet har ju så bra lynne. Visst behöver marknaden snälla hästar till alla de ryttare som inte siktar mot världscupen? Och visst finns det stor efterfrågan på hästar som passar till NH?

Var och en gör ju som dom vill. Det är ett fritt land. Men ändå kan jag inte låta bli att både sucka och fnysa när jag ser en ny avelsentusiast skriva inlägg i stil med ovan listade på nätet. Likaväl som jag gläds stort med framgångarna som mina erfarna vänner har (regelbundet!) med sina noggrant planerade uppfödningar.

Tycker du att jag överdriver? Är det fel att missunna någon att ta ett föl? Alla har ju varit nybörjare någon gång. Det är väl inte mitt problem hur folk använder sina pengar och sin fritid. Lämna gärna en kommentar, för jag tycker att diskussionen är ganska intressant.