Sol, värme och mycket ridning

Äntligen blev det sommarväder! Förra veckan blåste det som det annars bara gör på den svenska västkusten. Och både jag och hästarna hade visst glömt hur det kan vara. Det var kyligt, och hästarna for i luften för allt som prasslade, fladdrade eller konstiga ljud. Att rida på hästar som hoppar högt varje gång en kotte ramlar i backen är inte min melodi.  Det blev några dagar med mycket arbete från marken. Jag är hellre feg idag än invalid i många månader, så försvarar jag min försiktighet.

Emma och Alentejo

Emma och Alentejo

Men nu blir det minsann mycket riding, för jag har åter en besökare på ridsemester. Och hur liten världen är, blev tydligt, sig när denna unga dam visade sig vara en av mina före detta ridlägerelever från Gyngagården! Det var väl kanske 15 år sedan vi senast tillbringade tid tillsammans på en ridbana, och troligen precis lika roligt och svettigt.

Emma kommer ursprungligen från Skedala, utanför Halmstad, och vi sågs regelbundet på tävlingsbanorna när hon med sin skimmelvalack Magnet  tävlade mot döttrarna. På den tiden, när höjden av lycka var en placering i regional LA med en C-ponny. En av Emmas lagkamrater från den tiden red ett vackert fux-sto vid namn Diandra. Vad är oddsen för att Emma skulle åka hela vägen till Portugal för att rida ett pass på Diandras systerdotter Dinelli?! Ganska kul, måste jag säga.

Emma efter avslutad lektion på Dinelli

Emma efter avslutad lektion på Dinelli

Syftet med Emmas resa var ju inte direkt att rida halländska ridponnyer. Då behöver man ju inte åka så långt. Utan det var ju för att förkovra sig i ridkonsten på våra fina lusitanohästar.

Första dagen red hon Viking, och liksom de flesta vana ryttare blev det förälskelse. Han är verkligen en enastående individ, som alltid ställer upp för sin ryttare, gör sitt bästa, och bara är nöjd när han känner att ryttaren är glad. Han anstränger sig alltid för att vara den bästa ridupplevelse man kan få.

Lektion med Viking

Lektion med Viking

På eftermiddagen tog vi en sväng i omgivningarna, och då fick hon sitta högt uppe på reslige Jimmy, medan jag på Amiral fick anstränga oss för att hålla jämna steg. Jag älskar de där små turerna med gäster, för det ger mej liksom en påminnelse om hur otroligt vackert här är. Utsikten över bergen, den varma brisen och solskenet, märkliga växter och fåglar och vackra byggnader och fontäner. Sånt som blivit vardag, kommer liksom tillbaka med nyhetens behag. Vi har verkligen en underbar miljö för en timmes ridning utanför dressyrstaketen.

Idag hade jag fullt upp på stallet, för dels var det stallskötarens lediga dag (jag fick rycka in extra) och dels kom hovslagaren, så Diogo fick ta hand om morgonens lektion. På eftermiddagen fick Emma tillfälle att rida min svarta skönhet Alentejo. Han är en filur, och Emma fick slita lite extra för att han skulle kliva ur lekskolan och jobba på allvar. Men sedan kunde hon träna på skolor, skänkelvikningar och skrittpiruetter. Antingen är Alen flamsig och okoncentrerad, men när han går bra, då går han verkligen bra, och det blev några stunder av äkta njutning. Han bjöd på en taktfast och vägvinnande mellantrav som är behaglig att sitta på, och ett par snygga och luftiga galoppombyten. Så jag tror att Emma fick känna den där sköna känslan, när allting, i alla fall för en liten stund, bara stämmer och man kan bara njuta av att sitta på en vacker häst som rör sig bra, och svarar rätt på signalerna. Då är det också väldigt roligt att vara ridfröken.

Alentejo ser fram emot ett ridpass

Alentejo ser fram emot ett ridpass

Emellan ridpassen ägnar vi oss åt lite sol och bad, god mat (vegetariskt) små utflykter i omgivningarna. Och mer lär det bli. Idag har det varit en jobbig dag, av flera skäl. Men vad gör det när man har världens bästa jobb?!

På sofflocket

Det är ju själva f-n att när hästen är fixad i munnen, vädret är strålande och allt är som bäddat för roliga ridpass – då strejkar ryggen. Riktigt ont och eländigt har det varit. Men jag har varit en sväng på Ikea igen, och med hem kom en liten, lagom soffa som ska vara i mitt kontor.soffa

Passar ju bra om man inte klarar att varken sadla eller rida. Och nej, för den som undrar, så har jag inte lyft en massa tunga kartonger från möbelvaruhuset, eller hittat på nåt annat dumt som orsakat ryggvärken. Den bara är sån, min rygg. Ibland vill den inte samarbeta. Oftast löser det sig på ett par dagar med vila och värme. Tabletterna som hjälper gör mej lite lullig, och i det tillståndet vill jag helst inte sitta på en sprallig häst heller.

Men imorgon, då är det mycket bättre, för det jag jag bestämt. Då ska jag först känna om den svarta skönheten är bättre i munnen, och sedan kan jag vila mej på soffan.

Kanske jag till och med dristar mej att lufta grepen lite, för det är hästskötarens lediga dag, och vi får hjälpas åt med sysslorna. Det finns ju faktiskt sätt att lyfta en grep som kallas ergonomiska, och går att göra med trasig rygg om man bara är väldigt försiktig.

Munkontroll

Caprice hade uppfört sig lite märkligt ett par dagar. Först trodde jag att det var början till foderstrupsförstoppning. Hon tuggade i luften och dreglade och verkade allmänt besvärad. Men vi klämde och kände och kunde inte hitta något som kändes konstigt. Nästa dag verkade hon bättre, men när jag klämde runt käken så markerade hon obehag när jag klämde runt högra sidans underkäke.

Caprice hos tandläkaren

Caprice hos tandläkaren

Eftersom veterinären alltid har vägarna förbi på fredagar, bokade jag honom att komma och göra en riktig undersökning. En ytlig undersökning visade ingenting, och hon sederades lätt och fick munstegen på. Tänderna var i gott skick, men behövde en lätt raspning på ett par ställen. Sedan hittade vi en liten vargtand på höger sida. Och till sist hittade veterinären orsaken till hennes obehag. En liten, liten tistel hade kilat sig fast under tungan, precis där den fäster. Den satt inte ens hårt eller djupt, men ändå på ett ställe där det var omöjligt för henne att bli av med den.

4 cm lång tistel, med vassa taggar på

4 cm lång tistel, med vassa taggar på

Den lilla vargtanden plockades också bort, när vi ändå höll på. Så nu ska Caprice vara i skick igen, och inte behöva känna obehag varken med bett, eller när hon äter.

Caprice lilla vargtand

Caprice lilla vargtand

Jag bestämde mej för att låta göra en ordentlig undersökning av Alentejo, när ändå utrustningen var på plats. Han vill ju gärna gapa, och flyttar runt tungan när jag rider. Efter att ha experimenterat med olika bett och nosgrimmor tyckte jag att det blivit bättre, men ville i alla fall utesluta att hans obehag kom från tandproblem. Vilken tur att jag bestämde mej för att göra det! Och så skäms jag lite för att jag inte gjort detta tidigare. Stackars häst! Jag visste att han blivit undersökt i munnen hos förra ägaren, men fått uppfattningen att det inte var några problem, bara rutinkontroll. Nu vet jag bättre.

Alentejo förbereds för undersökning

Alentejo förbereds för undersökning

Hans molarer i överkäken hade blivit så vassa, att det var helt sårigt på insidan av kinderna. Och den första målaren i underkäken hade vuxit sig så vass och spetsig att den tryckte mot tandköttet i överkäken. Precis där bettet ska kunna ligga. Undra på att han visat obehag.

Jag hade tolkat hans reaktioner fel. Att han velat gapa och flytta tungan trodde jag berodde på att han alltid gått med hårt dragen nosgrimma och stångbett (och ibland haft ryttare med hård/okänslig hand). Så med ett snällt tränsbett och remontgrimma blev det mycket bättre. Undra på det, när såren på insidan av kinden var precis där nosgrimman ligger mot.

Aj! Så vasst.

Aj! Så vasst.

Veterinären trodde att jag skulle märka betydlig skillnad på bara några dagar. Det ser jag fram emot. Sedan vet jag att hästar har gott minne, och det kan mycket väl hända att han minns smärtan och visar obehag när han förväntar sig att det ska göra ont. Det kan ta tid för honom att återfå tryggheten och våga lita på ryttarens hand.

Tacksam är jag också, för min veterinär, som är duktig på området, och kommer och gör de flesta sorters undersökningar och behandlingar på plats. Nu har vi ju också ordnat så vi har en extra box att vara i vid sådana här tillfällen.

Ser fram emot att få en glad och nöjd Alentejo att rida på framöver!

Inga föl för mej i år

Som jag redan berättat, så lägger jag avelsverksamheten på is tillsvidare (av praktiska skäl). Istället njuter jag (avundsjukt) av alla bilder som mina uppfödar-vänner lägger upp på nätet, på sina nya föl. Den ena ljuvligare än den andra. Men en del ”uppfödarfunderingar” tar ändå upp lite plats i mitt medvetande

.Få ett föl

De flesta av mina vänner är kunniga och erfarna uppfödare, så varje fölunge är resultatet av noggrann planering, ibland i flera generationer. Med sin kunskap om alla individer i stamtavlan på både mor och far, deras respektive prestationer och kännedom om tidigare avkommor har man planerat för att detta nya lilla föl ska komma väl utrustat för att möta framtida utmaningar. Oavsett ras och användningsområde, så är det precis så här en medveten uppfödare gör. Dom har också lagt ner mycket tid på att få sitt sto meriterat inom sitt område, och valt hingst med stor omsorg. Sedan händer det ändå att inte alla avkommor får just de eftersträvade egenskaperna. Plus alla andra faktorer som spelar in under hela den långa resan fram till bruksfärdig häst. Det kräver alltså mycket kunskap, mycket pengar och en liten portion tur, för att slutresultatet ska möta förhoppningarna.39874_421627214820_3315907_n

Sedan läser jag på andra platser på nätet, saker som får mina nackhår att resa sig. Inte en eller två, utan många, helt okunniga personer, som går i tankar på att skaffa ett eget gulligt föl. Personer som inte inser att detta är ett åtagande som sträcker sig många år i framtiden, eller vet vad som krävs för att föda upp en häst. De flesta saknar de mest grundläggande kunskaper om hästar, foder, genetik, prestationskrav och så vidare. Och heller inte har förstått skillnaden mellan avel och fortplantning.

Exempel på saker jag läst på internetforum nyligen (taget ur minnet, så ordalydelsen är kanske inte exakt)

  • Vad för hingst ska jag välja till mitt travarsto? Alltså inte en travarhingst. Stoet används till ridning, och förslag på PRE, Frieser, Halvblod, Welsh, Tinker läggs fram och mottas med entusiasm. Och visst finns det massor på exempel på mycket framgångsrika travarkorsningar i sporten! Förslagen haglar. Faktiskt konstigt att vi inte ser många fler av dessa korsningar i klasser över 1,20 m. 
  • Vem kan låta sin hingst betäcka mitt sto? Den behöver inte vara godkänd, licensierad, avelsvärderad eller sånt onödigt tjafs. Det ska vara billigt. Det behöver heller inte vara samma ras som stoet, och ska helst vara inom 30 km radie.
  • Minihästar är söta. Vad ska jag använda för hingst till mitt lilla shetlandssto utan papper? Behöver självklart inte vara avelsvärderad. Rätt färg är viktigare, och förmågan att lära sig konster, typ stegra på kommando.
  • Jag är intresserad av barockdressyr och har ett nordsvenskt sto. Vilken hingst kan passa till henne? Här kommer återigen förslag på iberiska hästar (med eller utan stam och avelslicens), frieser och knabstrup. 
  • Mitt skäckfärgade arabsto utan papper (jag vet att det är en arab, för det har min kompis sagt) har väldigt kort steg. Vilken dressyrponny passar bäst? Jag har hört att welsh lämnar bra trav.
  • Mina barn har ett shetlandssto, och jag vill att avkomman ska bli större, så att dom kan rida på den när dom vuxit ur stoet. Vilken ras ska jag välja? Flera rekommenderar welsh. Ingen nämner hur mycket barnen kommer att växa på fyra-fem år, och att den storleken som är lagom till en trettonåring kan vara svår att ordna med ett shetlandssto. Eller att barnet kanske vid den tiden varken har intresse eller kunskap att förvandla den livliga ungponnyn till en stabil tävlingskamrat.
  • Mitt SWB-sto är registrerad utan stam, men har jättefina föräldrar, men pappan var inte godkänd trots att uppfödaren till den, vet att den var överlägset bäst i sin årgång. Jag behöver inte en dyr och godkänd hingst för tydligen spelar det ingen roll, för avkomman får ändå inte starta i några officiella unghästaktiviteter. Fy så orättvist. Finns det någon som har förslag? 
  • Importhästarna: mitt sto kommer från Irland/Spanien/Polen etc och har inga papper. Men alla säger att det borde vara ‘den eller den rasen’, så jag vill helst använda Welsh Cob, för dom tycker jag är fina.

Ni börjar fatta vart jag är på väg med detta? Varför köper man inte helt enkelt ett föl av den önskade rasen, färgen, könet som man ser är friskt och välskapt? Man kan ju t o m göra en överenskommelse med en uppfödare och vara med ända från starten. Det måste ju ändå bli mer ekonomiskt än att bidra till den ansenliga mängd mysko korsningshästar som finns att köpa för väldigt små summor. Ska vi titta på ekonomin lite? Bara lite lätt?dyrt att avla

  • Kostnaderna för själva betäckningen. Detta varierar ju ganska stort mellan raser och meriter. En icke godkänd hingst kostar kanske bara ett par tusenlappar, medans en tjusig hingst på semin kan kosta det tiodubbla. Ta och ge här. Detta är trots allt den minsta utgiften i hela ekvationen. Men lägg till resor till hingststationen, veterinärkostnader och uppstallning.
  • Stoet är nu dräktigt. Eventuella avgifter för dräktighet och ultraljud är betalda.
  • Foder, tillskott, vaccinationer av stoet under dräktighetstiden. Daglig skötsel, stallhyra, hovvård, försäkring. OK, jag räknar lågt, för hennes driftskostnader hade jag ju ändå. Så räkna bara det som är extra just för dräktigheten, och bara de månaderna hon inte kan ridas.
  • Bara den yrkesverksamma uppfödaren räknar med kostnaderna för stoets inköp och räntan på det. Eller kostnader för stall och markanläggningar som är anpassade för föl och unghästar.
  • Stoet fölar utan komplikationer. Nu tillkommer bara kostnaderna för chip, och pass, ID-kontroll och DNA.  Visserligen går det att registrera utan härstamning hos SH, men det är trots allt lag på att ha pass. Tillkommer verkning och vaccinationer första året. Extra foder till stoet, om inte betet räcker till digivning. Ja, och en fölgrimma för 59:95.
  • Den gulliga fölungen är på plats, och kostnaderna var ju inte så hemska. Klart värt det, när man ser resultatet.
  • Nu börjar nästa fas: unghästtiden. Fölungen måste ha jämngamla lekkamrater. Hyra in sig på annans bete, eller ta emot flera unghästar hemma. Praktiska bekymmer med att fostra en livlig krabat. Men det mesta är rätt kul och går på nöjeskontot.
  • Tre års kostnader för stallplats, skötsel, foder, avmaskning, hovvård, vaccinationer, veterinärbesök, försäkring och lite utrustning ska nu läggas till listan. Ska vi räkna lågt? Eget stall hemma som är nästan gratis. El, gödselhantering, underhåll av stall, staket och marker hade ju kostat samma med eller utan fölet, så det behöver vi inte tänka på. Då blir det kanske inte mer än kanske 30 lakan. Vi har ju eget , och arbetskostnaden räknar vi bort. Det är ju bara hobby.
  • Äntligen är det dags att börja rida på den egenuppfödda hästen. Behöver man anlita hjälp med inridning så kostar det extra förstås. Utrustning är dyrt, men man har ju alltid lite extra hemma som passar.  Behöver man visa på utställning, premiering, treårstest så kostar det ju en slant med. Men man kanske struntar i det, för man vet ju att Fölet är bäst i alla fall.

Det är här man borde kunna räkna ut att det faktiskt blir både billigare och enklare att köpa en färdig (eller halvfärdig) dressyrponny, hopphäst, barnponny, eller vad det nu är man tror att man behöver om några år.

Sedan är det inte ovanligt att följande händer: ens situation är inte längre densamma som för fem år sedan, när man började planera det här projektet. Det är studier, jobb, familj och barn och annat som ställer till det. Fölet blir till salu. Vad kan man nu begära för sin häst? Den borde rimligen inte kosta under 50 000, för det är nog kanske vad du har lagt ut. Det är då livet blir så där orättvist. Du blir erbjuden 20 000 för ditt fina ‘Föl’, med papper och allt. Medans uppfödaren runt hörnet (han med kunskapen, erfarenheten och sina fina avelsston) får hundra tusen för sin unghäst.

Nu varierar ju både uppfödnings- och driftskostnader och försäljningspriser ganska mycket mellan exempelvis en shetlandskorsning och en kapplöpningshäst, eller mellan ett russ eller ett svenskt halvblod. Men oavsett, så kostar det en hel del pengar, tid och energi att ta fram en färdig brukshäst. Och det måste det göra, för det finns inga genvägar. Höpriserna är desamma och tiden det tar att mocka en box är ganska likvärdig.

Men det kostar att ta fram en godkänd hingst. Att föda upp och utbilda en ung hingst, som håller de kvalitetskrav som anses vara tillräckliga. Att visa fram en av de få varje år, som får godkänt. Det är en lång process som kräver stort engagemang och kunnande. Klart att stoägarna ska (och vill) betala för att få använda en sådan hingst. Sedan finns det fortfarande inga garantier. Det finns det aldrig. Det är här turen spelar in. Och visst finns det avkommor efter icke godkända hästar som presterar stort. Men någonstans måste man kanske ändå lita till några de lagar som finns kring både genetik och sannolikhet. Det är bara att titta i tabellerna.

Så jag kanske överdriver? Visst är det helt okej att betäcka sin islandskorsning med en Quarterhäst, för det blir så fin färg, och stoet har ju så bra lynne. Visst behöver marknaden snälla hästar till alla de ryttare som inte siktar mot världscupen? Och visst finns det stor efterfrågan på hästar som passar till NH?

Var och en gör ju som dom vill. Det är ett fritt land. Men ändå kan jag inte låta bli att både sucka och fnysa när jag ser en ny avelsentusiast skriva inlägg i stil med ovan listade på nätet. Likaväl som jag gläds stort med framgångarna som mina erfarna vänner har (regelbundet!) med sina noggrant planerade uppfödningar.

Tycker du att jag överdriver? Är det fel att missunna någon att ta ett föl? Alla har ju varit nybörjare någon gång. Det är väl inte mitt problem hur folk använder sina pengar och sin fritid. Lämna gärna en kommentar, för jag tycker att diskussionen är ganska intressant.

Uppfödningen får vänta

Med flytten till nya stallet, och lite ändrad inriktning på verksamheten, har jag beslutat att också ändra mina planer på uppfödning lite grand. Det blir inga fölungar i år, och heller inte nästa år.

B Caprice, som föl

B Caprice, som föl

Jag hade ju från början tänkt att föda upp lite ponnyer här och hade lagt upp en spännande plan. Men för att kunna hålla dräktiga ston och växande unghästar behöver man mark. Stora gröna hagar. Och det har jag inte. Den miljön jag har nu är perfekt för hästar som tränas, men är inte idealet för avelsändamål. Så jag lägger detta lite på väntan. Så småningom kommer jag säkert att hitta en lösning som passar, men just nu har jag för mycket annat på gång. Lite jobbigt att ändra i mina ”önskeplaner”, men samtidigt måste man vara realist ibland.

Talento är inte stor nog att sätta huvudet över dörren, men den söta mulen kräver absolut ett äpple

Talento är inte stor nog att sätta huvudet över dörren, men den söta mulen kräver absolut ett äpple

Man kan liksom inte göra precis allting samtidigt, och tro att man kan göra det bra. En sak i taget. Detta betyder att jag också lägger ut Talento till salu. Tyvärr kan han inte ridas av oerfarna barn ännu, så hans liv blir inte så roligt, som det blir när en ryttare (eller kusk) kan ge ponnyn ett omväxlande arbete.

Talento longeras

Talento longeras

Jag vet ju inte om det ens finns ett intresse för att köpa honom, så under tiden får vi fortsätta att träna, och så får vi se vad som händer. Saker och ting brukar lösa sig till det bästa så småningom.

De båda ston jag hade tänkt att betäcka redan förra året, är nu i arbete, och det fungerar bra. Men ibland passar det liksom inte. Och det var väl kanske tur i oturen att jag missade brunsterna förra våren. Det hade inte passat med föl just nu.

Nu håller jag tummarna för att Talento blir såld till ”rätt” person. Och för den delen kommer jag ju att behöva boxplatsen, när Regente så småningom kommer tillbaka från sin långvila och avelsverksamhet.

Länk till Talentos sida.

Ett par ponnyflickor

Elevunderlaget på vårt stall är fortfarande ganska tunt. De flesta som är intresserade av att rida ponny, är rena nybörjare. Och få av mina ponnyer är lämpade för detta. Min ”målgrupp” har lite mer ridvana, och kanske också en högre ambtionsnivå än att bara rida i snöre 20 minuter i veckan. Men det kommer väl att rätta till sig med tiden.

Favoriten

Favoriten

Vi har en flicka som är ganska liten och grön, men som kommer och rider både Kakan och William ett par gånger i veckan. Hon tycker det är jätteroligt att kunna nå upp att både borsta och sadla alldeles själv. Det kunde hon inte på sin förra ridskola för den minsta ponnyn där är en maxad D-ponny. Nu är hon mäkta stolt när hon når att borsta hela ryggen och sedan själv kan lägga på sadeln. Dessutom har hon lärt sig att sitta upp själv, utan pall och utan någon som lyfter. Hon är fortfarande lite, lite ängslig, för första gången hon red William skyggade han för något som prasslade i en buske och slog upp så hastigt med huvudet att han knockade den unga ryttarinnan rakt i ansiktet så hon fick näsblod.

IMG_2163Nu får hon tid på sig att få självförtroendet tillbaka, allt i hennes egen takt. Kakan är hennes speciella favorit, men hon hjälper gärna till med alla ponnyerna.IMG_2260

Vi har också fått en 13-årig tjej som kommer när hon har möjlighet. Hon tycker att det verkar väldigt spännande med ponnyer för tävling. Hon rider med en väldigt bra sits, balans och känsla, som kommer från hennes tidigare utbildning både på vanlig ridskola och sedan på ett ställe som har WE-inriktning. Just nu är det svårt för henne att rida med kontakt, och att få hästen mellan hjälperna, för hon är van ganska heta hästar på skarp betsling och en något annorlunda teknik. Men så länge man är nyfiken och vetgirig, så kommer det här säkert att bli ett givande projekt för oss båda.IMG_2254

Vi har några vuxna också som kommer och rider de stora hästarna, förutom våra ridturister. Men det är ju ponnyryttarna som ligger mej varmast om hjärtat.

Nyheter från personalavdelningen

Det verkar som om en del av mina personalproblem börjar ordna sig. Första maj började Catia arbeta som beridare på vårt stall. Veckan pågår med ”inskolning” ; lära känna våra ponnyer och bekanta sig med stallet och våra rutiner. Under tiden har Frida fullt upp med att förbereda sin återfärd till fosterlandet. Det är bara en vecka kvar, som vi har möjlighet att dra nytta av Fridas erfarenheter och kunskaper om varje häst, och sedan får Catia ”flyga solo”.

Frida på väg ut från stallet på Caprice, och Catia följer med på Dinelli

Frida på väg ut från stallet på Caprice, och Catia följer med på Dinelli

Det var väl en dryg månad sedan jag började leta efter nya beridare till vår verksamhet. Tog det ganska lugnt och tänkte att det inte borde vara så svårt. Det måste ju finnas massor av folk som vill ha ett hästjobb! Men flera av de lokala förmågorna har tackat nej eftersom det handlar om ponnyer. Kulturskillnad: ponnyer anses allmänt vara till för nybörjare! Hmm, tänkte inte på det. Sedan har vi det här med kompetens (som kan vara mycket varierande) och storlek. Vad gäller storlek är jag generellt rätt så fördomsfri. Men ska man rida ponnyer som yrke så sätter det per automatik vissa gränser. Några sökande har helt enkelt varit för långa/tunga.

Men så fick jag kontakt med Catia, via oväntade vägar. Hon är pytteliten, rider bra, har kompetens att både undervisa och tävla. Och hon var mer än angelägen att få jobba med hästar igen, efter ett par år i annan branch. Och inte minst: hon älskar hästar, och tycker det här med ponnyer är väldigt spännande.

Bästa beridarna!

Bästa beridarna!

 

Det var inga långa diskussioner innan vi var överens. Nu, några dagar senare verkar det som om vi båda har hittat rätt. Hon trivs på jobbet, och jag har fullt förtroende för hur hon tar sig an var och en av hästarna.