Kakan på nya äventyr

Min rara lilla Kakan fick ju en så bra ridkurs, när Sandra var här, men sedan dess har jag inte haft någon som kunnat rida henne. Det är synd, för arbetet vid hand blir lätt lite enformigt. Men vi har tömkört en del, och det tycker hon är roligt. Och hon är jätteduktig! Gångarterna har också utvecklats  mycket av hennes träning på linan av Diogo. Hon har en jättefin, kort och balanserad galopp numera.

Kakan på töm.

Kakan på töm.

Jag fick erbjudande att flytta henne till ett annat stall i närheten, där hon skulle kunna gå ute dygnet runt, tillsammans med ett annat litet ponnysto, och där det också är ridskola, och förhoppningsvis små ryttare till henne. Så igår lastade vi henne och körde henne dit. Hon går utan att tveka, rakt in i trailern. Det känns skönt att den långa resan hit inte verkat skapa någon motvilja mot att bli lastad.Kakan på CHCE

Efter några timmar i en box, fick hon komma ut i en angränsade paddock för att på lite avstånd kunna bekanta sig med sin nya kompis. Och efter ett par timmar där släpptes dom ihop. Men de otacksamma kärringarna insåg inte att dom skulle kunna vara till glädje och sällskap, utan betedde sig verkligt illa. Det peps, tjöts och sparkades hela tiden. Ingen av damerna var beredd att vika sig. Båda har chefserfarenhet, och ingen ville ge upp den rollen. Det hela slutade med att Kakan fick gå in i en egen, betydligt  mindre paddock, och stå där och skämmas. Kanske finns det någon annan som kan stå ut med hennes drottningfasoner?

Newton med sin hoppryttare (och hund!)

Newton med sin hoppryttare (och hund!)

Newton har varit i två veckor på ett stall med inriktning hoppning, för att få lite mer utbildning och träning på den fronten. Det har gått bra med hoppningen, men nu fick även han flytta till samma stall. Det är skönt att ha dom på samma ställe. Storm är ju redan här, och vi hoppas att dessa två inte ska ha liknande problem att umgås, utan ska kunna dela broderligt på en rymlig paddock.

Storm tränas i ridhuset

Storm tränas i ridhuset

VAD i hela friden är DET DÄR???

VAD i hela friden är DET DÄR???

Jag tog ut Newton en sväng för att han skulle få bekanta sig lite med omgivningarna, och han var väldigt pigg och glad. Sen fick han syn på stallets maskot: en svart gris. Jag kan bara säga som så, att jag klev av ponnyn och gick efter en longerlina…

Walking bacon….

Walking bacon….

Hingstägare igen!

Nu har jag trillat dit ordentligt, skulle man kunna säga. Jag bara råkade hitta en annons på en fin welsh-hingst till salu och greps av akut habegär. Plus att jag tänkte att jag enkelt kunde lösa mina problem med hingstval, spermatransport och allt det där, genom att ha egen hingst på plats.

Så här kommer en liten presentation av min nya guldklimp:Image

Steehorst Talento, född 2007 i Holland, och med bästa sektion B härstamning.  Han är 130 cm hög och infördes i SWF kvalitetsbok med siffrorna 9-8-7-7-9=40 poäng.

Han har redan visat att han kan passa i min avel, av döma av de WPB-avkommor jag sett bild på. Väldigt flotta och rörliga ponnyer.

Nu har jag två (eller tre?) ston som väntar. Och kanske ett par unga ryttare med. Det här ska bli ett verkligt roligt projekt. Jag vet inte säkert, men tror att detta möjligen kan vara den första ”äkta” welsh-hingsten i Portugal. Och visst kommer han att göra fin reklam för rasen. Vem kan inte hålla med om att detta är en otroligt vacker ponny?!Image

Så nu är Steehorst Talento på väg hem till mej. Eller nästan i alla fall, transporten lär avgå till helgen. Om detta får jag säkert anledning att berätta mer om, för det blir fler ponnyer med på resan.

Och ja, detta är ett seriöst återfall i tidigare vanor (ovanor?). Har man en gång varit ponnyuppfödare, så är det som ett gift, det går visst inte att sluta. Hästfolk är som bekant inte riktigt kloka, men man har roligt!!

Tack, snälla Helle, för att du säljer honom till mej, och låter honom resa hela vägen hit.

 

Att visa hingst för SWF

Häromdagen skrev jag ett långt inlägg om förra årets visning av B Cupid. Bara ett sätt att ventilera bort lite frustration, kanske. Inte för att han inte kom in i Kvalitetsboken, utan för att jag tyckte att hela evenemanget blev en besvikelse. För andra gången…

Cupid på väg in till visningsringen.

Cupid på väg in till visningsringen.

Jag har visat hingstar förr. Både welsh, ridponny, fullblod och halvblod. Både egna och andras. Ibland har det gått vägen, och ibland blir man lite besviken. Jag vet hur svårt det kan vara, och hur höga kraven är. Och det tycker jag ju som uppfödare att dom ska vara. En avelsgodkänd eller kvalitetsboksgodkänd ska hålla en sådan kvalitet att man som stoägare kan känna sig trygg i sitt hingstval. Man får en ordentlig VDN-deklaration av hingsten, och är den godkänd, så ska det inte finnas några större fel.

Ett vackert hästhuvud: B Cupid

Ett vackert hästhuvud: B Cupid

För många år sedan visade jag en Welsh Mountain-hingst som jag själv tyckte var den vackraste jag sett. Jag var oerfaren och delvis hemmablind. Så trots att var jag medveten om att hans trav hade mer att önska,  tyckte jag ändå att han förtjänade att visas. Sedan blundade jag nog för det faktum att han var lite gracil, tät och tåvid fram. Hans poängrad om 9-9-6-6-7 talade om vad jag redan borde begripit. Vacker men inkorrekt. Men han var ju så läcker! (Mörkt kastanjebrun, med bläs och 4 halvstrumpor gjorde väl inte saken sämre). Jag borde kanske begripit detta  redan hemma på stallbacken. Skritten, som faktiskt var helt okej,  behagade han inte visa alls på uppvisningsdagen, utan han trippade och taktade glatt i timmar. Dock fick stämningen honom att flyga fram i traven, som plötsligt blev aningens bättre än tidigare. Jag lärde mej i alla fall något, och jag tyckte att kritiken var korrekt och befogad.

Sedan dess har SWF ändrat sina regler. Även jordbruksverket för all del. Man behöver inte längre få en hingst godkänd på hingstpremiering, med avelsvärdebokstav, för att kunna använda den i avel. Man kan avla på vilken hingst som helst, så länge den inte bär på vissa ärftliga sjukdomar och hingstägaren sköter pappersexercisen korrekt. SWF har gjort en överenskommelse med moderföreningen i Wales, om att få ha en ”Kvalitetsbok”, där hingstarna, som förr skulle kallats ”godkända” förs in, och får ett särskilt stamboksnummer. Detta är enligt EU-regler, och inget att argumentera mot.

Men de uppfödare som vill vara lite gammaldags, seriösa (eller vad man väljer att  kalla det) vill att hingstarna ska hålla den här kvalitén, och klara en granskning. Man vill också ha ston som är meriterade. Helst både exteriört och under ryttare. Med avel menas ju att man har för avsikt att varje generation ska bli bättre än den föregående. Allt annat räknas helt enkelt som fortplantning.

Alltså tar jag fram mina hingstar till visning, om jag har för avsikt att använda dom i avel. Jag vill också veta hur dom står sig i konkurrensen med andra jämnåriga hingstar av samma ras. Få ett kvitto på mitt arbete, om man så vill.

B Capriole visas för SWF 2007 (Foto: Johanna Lagnewall)

B Capriole visas för SWF 2007 (Foto: Johanna Lagnewall)

2007 visade jag fram B Capriole, då fyra år, som Welsh Partbred. Det var spännande. Det fanns ännu inte så många visade, och jag visste att typen kan variera (det är ju ingen egentlig ras, så det finns ingen riktig rasbeskrivning) men att han hade mycket goda rörelser, det visste jag. Själva hingstpremieringen föregicks av en utställning med engelsk domare. Denne var väldigt förtjust i vår hingst och använde flera gånger ordet ”excellent”, för att beskriva hingsten och hans rörelser. Det gav honom en championtitel och guldmedalj. Men vid själva kvalitetsboksvisningen tyckte domarna att han var för grov i typen, och slutsumman hamnade på 39. Det var en sjua för typ, och samma för ”huvud, hals, och bål” med motiveringen att halsen var grov och brett ansatt. Lite besviken blir man ju, men OK. Det var inte den modellen dom ville ha. Han visades riden i alla tre gångarterna, och visade spänst, balans och register i alla tre gångarterna. Samma gångarter som gav honom till fyra raka årgångssegrar. Men SWF-domarna var inte alls imponerade och han fick blygsamma siffror. En liten B-ponny som bara hade en växel i galoppen, där den utåtställd låg i kurvorna med sin mycket lilla ryttare, fick betydligt mer. Det kändes surt. Första besvikelsen, när det inte kändes rättvist.

Trota att jag inte tyckte att siffrorna på ridprovet kändes rättvisa, struntade jag  i det, eftersom exteriörpoängen ändå inte räckte till. Någon dag efter visningen, blev jag uppringd av föreningens ordförande som berättade jag i alla fall kunde lösa licens och använda honom i WPB-aveln. Men nej, bedömningen visade att föreningen inte tycker att han passar deras avelsmål, så jag avstod.

Vi visade honom istället hos ASRP,året efter,  som absolut tyckte att han dög och godkände honom med fina betyg (9-10-9 på gångarter och 9:or rakt igenom av gångartsdomare och testryttare). Toppbetyg! Så uppenbarligen värderas gångarter annorlunda i olika sammanhang, av olika domare…

B Capriole på ASRP's visning

B Capriole på ASRP’s visning

Så har vi då förra årets SWF-visning (2013). Det är en lång rad märkligheter, förutom det där med platta hovar, som jag redan skrivit om (se tidigare inlägg). När jag får protokollet, så upptäcker jag att angiven mankhöjd är helt fel. Den är angiven till 148 cm. Det kan anses vara en ganska stor ponny, som kanske växer över måttet innan han är fullvuxen. Men det är inte ens i  närheten av sanningen. Vid anmälan angavs hans mankhöjd till att vara ca 140. Han mättes i boxen, på plats, till 144. Och idag, har han ett riktigt mätintyg som visar 138 cm. Så hur kunde han bli 148 på mitt protokoll? Han ansågs vara gracil med 18.5 i skena, men det är ju skillnad om hästen är 138 eller 148 i så fall. Eller är detta inte heller en korrekt siffra? Vi kontrollmätte aldrig skenbensmåttet.

Vid anmälan till visning, ska man fylla i härstamningsmeriter, vilket gjordes. Sedan finns ytterligare fakta att hitta i Blå basen, för den som är intresserad (vilket avelsvärderingsnämnden borde vara). Man kan se en massa fakta om far, mor, syskon och andra nära släktingar. Det här är viktig information till nämnden. En mängd framgångsrika nära släktingar eller avsaknaden av dessa betyder något i avelssammanhang. Är den visade hästen den enda i familjen som gjort något, eller är den en i en lång rad av framgångsrika hästar? Ändå tunnades denna information ut, till nästan ingenting, på det papper som nämnden fick till förfogande. Men hur ska en avelsvärderingsnämnd kunna göra sitt jobb och sammanställa alla fakta till ett beslut, om underlagen inte är varken korrekta eller kompletta?

Han fick kommentaren ”något lågt ansatt hals”, vilket jag tyckte var lite märkligt, med tanke på hur väl halsen sitter på bogarna. Och jämför med de andra hingstarnas halsansättningar och poäng. Men det är en subjektiv bedömning, så det är bara att acceptera. Även dagens segrare fick samma kommentar, och samma siffra, trots en utmärkt halsansättning även han.

Gångarterna fick han betalt för efter prestation, heller inget att gaffla om. Dom hade kanske blivit ett snäpp bättre om inte hormonerna fullkomligen sprutat ur öronen på honom, men det är ju lika för alla.

Men till sist kommer det som förbryllar mej mest. Han fick poängraden: 9-8-6-7-8 och summan angavs till 39. När jag räknar får jag det till 38. Är det felräkning? Felskrivning? Är det summan som är fel, eller är fattas det något i delpoängen. Det lär vi aldrig få veta, eftersom jag bara en utskrift och originalen säkert ligger i cylinderarkivet sedan länge. Men det hade varit väldigt intressant att vara en fluga på väggen när nämnden hade sammanträde. Det finns inte en domarsekreterare i världen som räknar fel på en poängsumma, det sitter liksom i ryggmärgen. Men på videoklippet nedan, kan man höra dessa siffror sägas i högtalarna, utan att någon reagerar, och ja, det går att se halsansättningen med.

En annan hingst fick 7 på extremiteter med motiveringen ”Tät fram och bredspårig bak i skritt. Något tryckt i framknäna. Smal omusklad skank (biljarderar båda fram)”. Bara som en jämförelse.  En annan fick 8 på HHB trots ”vek i rygg och länd”  och 8 på extremiteter trots ”vriden i framställ”. Men det var en hingst som var attraktiv av andra skäl, kanske.

Lite bilder på olika hingstar. Och ja, jag vet att man varken kan eller ska jämföra på foton, men det gjorde jag ändå. Intressant att se olika typer av ponnyer och hur det värderas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

B Cupids mor (B Caressa) missade som treåring sitt avelsdiplom på grund av en felmätning, så kanske det är historien som upprepar sig. Hon mättes på plats till 148, vilket är i största laget för en treårig ridponny, så siffran för typ sattes till 7 med motiveringen att hon var ”stor och grov”. I själva verket mätte hon 142 (vilket inte mätmannen ville höra på). Som femåring mättes hon för tävling till 144, och slutmätningen blev (utan avspänning) 145. Det är små centimetrar och siffror som kan göra stor skillnad!

B Caressa, fem år

B Caressa, fem år

Så på ett vis är jag glad att jag inte längre planerar att visa häst inom SWF. Men det finns också vissa saker jag kommer att sakna. Det är stämningen på visningsdagarna, gemenskapen med andra uppfödare och glädjen att få se en mängd vackra unghingstar. Faktiskt har jag upplevt detta så positivt, uppfödare som stöttar och hjälper varandra och även håller tummarna för varandras resultat. Welsh-folket är i regel väldigt generösa mot varandra, och vänliga och glada i största allmänhet. Det är inte alls detta jag vill slippa. Det är känslan av att hela bedömningen är så godtycklig, oseriös, och att varje hingstägare som ansträngt sig så för att visa sin hingst inte blir tagen på tillräckligt allvar för att få mätningar, fakta och siffror helt korrekta.

B Caprice på SWF Riks, som ettåring (Guld)

B Caprice på SWF Riks, som ettåring (Guld)

Nu önskar jag lycka till, till alla dom som planerar att visa hingstar i vår. Jag hoppas på fint väder och härlig stämning, och att ingen får en kritik dom inte begriper, antingen ponnyn klarar gränsen eller inte.

Det är lång väg från föl, till unghäst, till resultaten på tävlingsbanan. Här är ett litet filmklipp på en av de bästa:

(Foton från hingstvisningarna är tagna av  Stuteri Högås) Se mer på hennes blogg.

B Cupid på hingstvisning

Det är nästan ett år sedan jag hade hingst till offentlig visning i Sverige. Det var inte första gången, men troligen sista. Mest beroende på att alla mina ponnyer numera befinner sig i Portugal.

Åh, en sån uppsyn!

Åh, en sån uppsyn!

Tillbaka till handlingen: Sju veckor efter hingstvisningen kom äntligen protollet och jag kan berätta precis hur det gick. Utan att ha varit på plats alls, utan fick förlita mej på bilder, filmer och berättelser från alla andra som var där.

Hasse hade ju haft Cupid hos sig de sista veckorna inför visningen, och förberett honom på alla tänkbara sätt. Följaktligen var han i bästa tänkbara visningsskick. Caroline var chaufför och fotograf på plats, plus att hon skickade löpande meddelanden under dagen. Marie,  som Cupid bodde hos fanns också på plats och bidrog med uppdateringar och bilder. Likaså Charlie som äger hans ”faster” B La Diva. Så trots allt kunde jag följa det hela på distans.

Tur det, för det var nervöst att följa sin telning på så långt avstånd. Allt hade ordnats med alla andra inblandade, så det var bara att dra ett djupt andetag och följa det hela online. Jag tror inte jag var mer än två meter från datorn hela helgen.

Han står i givakt, men glömmer ett bakben....

Han står i givakt, men glömmer ett bakben….

Om det går bra, så tar jag åt mej äran att ha ”tillverkat” honom, och om det inte går bra, så behöver man nåt att skylla på. Sådan är den mänskliga naturen. Nu slutade allt med att det hela gick ganska bra…. Alltså, han visades i bra skick, på bästa sätt (trots att han blev hingstig och lite gapig och stökig), han hade bästa härstamningsmeriter, och allt var väl förberett. Ändå fattades en ynka poäng från kvalitetsboken. Och ingenting att skylla på. Än idag, nästan ett år senare grämer jag mej över detta.

Han fick en sexa på ”extremiteter” med motiveringen: Gracil (han är 18.5 vilket stämmer bra med hans mankhöjd på ca 140), Ej korrekt fram (ej angivet på vilket sätt, hade underlättat om man specificerat ”felet”), Fattig i underarm och skank (d.v.s omusklad, vilket borde vara OK för en oriden och otränad treåring) och sedan spiken i kistan: Platta hovar. Då gick jag i princip i spinn hemma vid datorn. Jag är inte helt dum i huvet, jag kan ta en låg poäng med motivering. Men detta??!! Hade det varit parallellförskjuten, inåttåad, brutna benaxlar, nystande rörelser, eller något annat helt påtagligt, hade jag kunna svälja förtreten. Platta hovar!! Här är bilder på hovarna, tagna på premieringen. Ser dom ens ut som misstänkt platta??

Cupids framhovar. Bilden tagen på visningsdagen.

Cupids framhovar. Bilden tagen på visningsdagen.

Dom ser inte platta ut från sidan. Och så kan jag tillägga att ingen lyfte på hovarna för att se huruvida dom faktiskt var platta. Ingen! Han var självklart veterinärbesiktigad före visningen utan anmärkning. Och hovar (även dom som ser platta ut från sidan) kan faktiskt bara konstateras vara platta om man lyfter upp dom och ser hur dom ser ut underifrån. Platta hovar är ju något man vill undvika i aveln, för det är rätt så hög arvbarhet på hovkvalitet. Men om man ska använda det uttrycket, så borde man ha någon slags belägg. Som att lyfta på hovarna och se hur de ser ut. Han har utmärkta hovar…

Men man kan bara överklaga beslut av avelsvärderingsnämnd under specifika omständigheter. Om dom tycker att han har platta hovar, och inte jag håller med, så är det inte grund för överklagande. Så jag struntade i det. Utgår från att han inte håller den kvalitet som SWF vill ha för sin kvalitetsbok. Och tittar avundsjukt på de som klarade nålsögat. Grattis, säger jag. Utan missunnsamhet, men med en liten portion avundsjuka. Konstaterar att det finns andra hingstar som klarar nålsögat. Får gratulera dessa hingstägare till deras framgångar, och framtiden får utvisa vilka individer som var bäst i längden.

Hasse värmer upp Cupid före visningen

Hasse värmer upp Cupid före visningen

B Cupid med matte Sandra i februari 2014

B Cupid med matte Sandra i februari 2014

Jag låter visa en snygg unghingst (ja, subjektiv bedömning) som rör sig bra (också subjektivt, jag vet) och som har en härstamning som borde vara intressant för aveln. *  Men det räcker inte ända fram. Man biter i det sura äpplet. Det har man gjort förut. Någonstans vet jag ju ändå vart jag är på väg med min avel och framtidens tävlingsresultat får utvisa om jag har rätt eller fel. Förutom att jag föder upp en fin ponny, så behövs unga, duktiga ryttare med stöttande föräldrar som gör resten av jobbet. En portion tur måste till, för att man ska kunna lyckas som ponnyuppfödare. Cupid fick 9 på typ. Högre än flera andra i familjen och bekräftar att vi alla i kretsen kring honom tänkte rätt, när vi tyckte att han var flott.

Nu säger jag inte att rönnbären är sura. Jag behöver ju inte hänga upp mej på det här med kvalitetsbok. Numera kan man ju lösa licens på vilken hingst som helst (inom SWF) som klarar en enkel veterinärbesiktning. Men det har liksom inte varit min melodi. Jag vill att det ska vara fullgott, oavsett vem som bedömer.

Hursomhelst är B Cupid  numera valack (liksom sin bror) och är såld till en ung och ambitiös ryttarinna. Så hans eventuella kvalitéer som avelshingst kan vi bara spekulera i. Han har en framtid på tävlingsbanorna, och jag får åter sitta vid datorn och följa hans karriär online. Och hoppas att han lever upp till alla våras förväntningar. Kanske han aldrig var avelsmaterial, utan bara en s.k. slutprodukt. Det lär vi alltså aldrig få veta. Men jag själv tror fortfarande på att den här stammen kan producera tävlingsponnyer på hög nivå och planerar att sätta hans båda systrar i aveln. De som följer bloggen lär få veta hur det går med den saken. Just nu är det hingstval inför årets avelssäsong.Svårt och spännande. Någon som har idéer?

B Caprice

B Caprice (syster)

 

B La Diva (helsyster med B Caressa)

B La Diva (dotter till B Capriole)

 

B Capriole* Fadern är sek B welshen Wildzang’s Gloriant, som varit en duktig avelshingst: många avkommor med både exteriörmeriter och framgångar på tävlingsbanorna. Modern B Caressa är guldbelönad, placerad på ungponnychampionaten och tävlat upp till LA med goda resultat) och hennes syster B Calista vann kvalitets. Halvbrodern B Capriole är troligen en av Sveriges genom tiderna bästa ridponny (WPB) som vann alla årgångschampionaten som gångartstalang (som 3- ,4- ,5- och 6-åring) för att sedan vinna SM och bli bästa svenska (enda svenskfödda) ponny på EM, redan som sjuåring. Inte illa, om jag får säga det själv. Halvsystern B Caprice fick guld som unghäst vid två tillfällen och diplom som treåring (som ridponny). Så i min värld är det inte en slump att Cupid är fin – han kommer ur fin familj.

B Caressa RP 1119 (foto: Matilda Andersson)

B Caressa RP 1119 (foto: Matilda Andersson)

De fina bilderna på B Cupid är tagna av Caroline de Verdier.

Jakten på drömponnyn…

… är i full gång. Jag letar efter en ponny åt ett par unga men ambitiösa och små ryttarinnor. Utbudet verkar stort, men när man börjar titta på detaljerna så faller den ena efter den andra bort. Den kan vara för ung, för liten, för gammal, ha hälsoproblem, ovilja att åka trailer, för het, för lat. Listan över brister blir lång.Kopia (2) av nigella i rosorna

Ändå vet jag ju att det finns massor av ponnyer som stämmer in på tjejernas beskrivning om hur önskeponnyn ska vara. Det är egentligen inte så avancerat. Den kan vara mellan 130 – 150 cm hög, sto eller valack, väl grundutbildad i både dressyr och hoppning, vara okomplicerad att rida (d v s kunna gå i kort galopp, med böj på nacken, även om ryttaren har korta skänklar) med egen balans, bjuda framåt utan att vara het. Den ska vara snäll att hantera från marken och gullig att pyssla med. Det ska gå att rida lektioner likaväl som att träna på egen hand, utan att ponnyn utnyttjar ryttarens ringa storlek och hittar på en massa bus. En duktig läromästare, som kan lära dessa små flickor mer om ridning och ponnyer, och tillsammans ge sig ut på tävlingsbanorna.

En läromästare: Marita 6 år, lär sig hoppa på Maritza 18 år. Jag tror att hinderhöjden var hisnande 50 cm!

En läromästare: Marita 6 år, lär sig hoppa på Maritza 18 år. Jag tror att hinderhöjden var hisnande 50 cm!

När man söker i annonser på ”läromästare” så får man lätt uppfattningen att det är synonymt med ”antik”. De är mellan 18 och 25 år. Så dom kan säkert sin sak. Jag är personligen inte orolig att köpa en äldre ponny, om hälsan är bra. Men flera av dessa säljare verkar leta efter ett slags ålderdomshem till sina ponnyer. Där dom kan få gå lite promenader och pysslas med. Inte så mycket träning. Ordet ”läromästare” verkar somliga tolka som att barnet ska lära sig tålamod, för det som verkar utmärka en del s.k. ”läromästare” är att dom rör sig mycket långsamt, eller helst inte alls. Hur ska en ung ryttare lära sig hoppa banor och rida dressyrprogram på en ponny som helst bara vill äta gräs?

Eller så får jag veta att den haft fång, kvickdrag eller spatt, men att det är utläkt, eller att den är T-märkt. Då har man inte förstått att det är en tävlings- och träningskamrat jag letar efter.

När det gäller papper och dokumentation finns också utrymme för tolkningar. Och bortförklaringar. Jag tror att jag nu hört alla de vanligaste ursäkterna till varför ponnyn saknar chipmärkning, pass, mätintyg, vaccinationer, härstamning, uppfödare eller tidigare historia. Många ponnyer verkar ha kommit från yttre rymden och bara landat i ägarnas trädgård en vårmorgon. Och dessa ägare har inte insett betydelsen av ”papper”. Om en ponny inte har ”papper” så blir den billigare. Ja, undra på det. Det tar lite tid, energi och pengar att ordna en sådan liten detalj i dagsläget. För att inte nämna att den betraktas som olaglig, och får stora problem att resa över nationsgränser.

Prissättningen kan också vara väldigt varierande. Somliga vill ha mycket betalt för ett ‘framtidslöfte’ som kräver ‘rutinerad ryttare’. I mina öron låter det som en ponny, som eventuellt blir värd sina pengar efter att den utbildats, startats och visat sin talang, riden av en sådan ‘rutinerad ryttare’. Inte vad en 10-åring behöver alltså. Dyr kan också den väldigt meriterade tävlingsponnyn vara. Den som hjälpt flera unga ryttare till många rosetter, men problemet är att en 19-årig ponny kanske inte klarar att börja om så många fler gånger. Det tråkigaste är när en säljare anser att en sexsiffrig prislapp motiverar kvalitén. Inte tvärtom alltså. Som att jag borde begripa att det här är det bästa jag kan hitta bara för att den kostar mer än de andra jag kan jämföra med. Alltså behöver jag inte ställa obekväma frågor om hur lämplig den är till ändamålet, ‘papper’ eller hälsostatus. Eller tjata om en vettig film. Gärna  med en liten ryttare på ryggen, så jag ser att den fungerar som barnponny.Frida och Winston nära

Det är svårt, det där med pris. Den ena ponnyn kan helt klart vara värd ett par hundra långsjalar, medan den andra är ett fynd för 20 000. Men en ponny som har 57% i LC som rekord, eller som hoppat 50 cm med fyra fel en gång, inte behöver kosta flera månadslöner.

Jag har slängt ut krokar bland mina kontakter, läser massor av annonser och hittat mycket fina ponnyer till salu. Jo, så finns det en liten hake till: geografi. Den ena ponnyn finns i Norrland, den andra i Holland och en tredje i Blekinge. Det underlättar inte för den som letar, och vill åka och provrida.

Sen har vi avdelningen oseriösa eller okunniga säljare. Suck! Jag får mail som saknar den information jag bett om. Det kan vara små men inte oviktiga detaljer som pris, ålder eller hälsostatus. Man ber om bilder eller filmer, och får en film där man med god fantasi kan se att den suddiga fläcken i fjärran föreställer en ryttare till häst. Eller foton på en tjock ponny som betar gräs i en hage. Hur svårt kan det vara i dagens läge, att filma ett vanligt träningspass, och använda zooma-knappen, så man kan se om det är en shetland eller shire som travar i ridhuset? Om man vill sälja sin ponny till rätt person, kan man inte anstränga sig lite då, och tillhandahålla fullständig information? Det är ju viktigt både för köpare, säljare och inte minst för ponnyn, att det blir en lyckad affär.

Bästa vänner!

Bästa vänner!

Av ca 75 meddelanden jag fått i min inbox, är det färre än 10 som har bifogat film eller foton och uppgett priset. Flera har varit intressanta ändå, men det är otroligt tidskrävande. Jag försöker svara alla: ja, det är intressant, nej tack eller kan du skicka mera info. Somliga får jag fråga flera gånger om pris och foton/filmer. Då ger jag upp, och utgår från att säljaren inte är så angelägen trots allt.

Jag har ju tidigare skrivit om hur svårt det kan vara att köpa häst, och hur lätt man kan bli lurad. Men jag hade hoppats slippa skriva en uppföljare. Den  skulle i så fall kunna gå under rubriken ”Hur man definierar en ‘barnponny’ eller nåt i den stilen…

Nu behöver jag tips. Vet du en ponny som behöver en ny liten ryttare? En duktig liten tjej, som bryr sig om sin ponny, som har föräldrar som ställer upp, bra stallplats, duktig tränare flera gånger i veckan, ridkompisar och ambitionen att bli en duktig tävlingsryttare. I så fall är det bara att höra av sig. Men jag behöver fullständig information och  filmer. Min e-post: kickidressage@gmail.com

Ser verkligen fram emot att få några seriösa svar. Och den ponny som till sist blir ‘drömponnyn‘, kommer att figurera i bloggen regelbundet, så man kan följa sin gamla ponny på nya äventyr.SONY DSC

Pälsfällning och långlunch

Trots att vintern i Portugal inte innebär några minusgrader, så kom ponnyerna ner i höstas, förberedda på det värsta, med tjocka vinterpälsar. Newton fick vi klippa, för att han skulle orka jobba i den relativa värmen. Storms päls var visserligen lång, men inte så tjock så han har fått behålla pälsen. Kakan är fluffigast av de tre, men nu har hon börjat fälla. Det fullkomligt rasar av hår bara man nuddar med borsten.

IMG_0863Igår fick hon ett riktigt schampo-bad, för att bli lite vårfin. Hela duschspiltan täcktes av en heltäckningsmatta av bruna hår.

Det verkade som om hon uppskattade att få lite skönhetsvård. Sedan ett arbetspass på longerlinan. Oj, vad jag saknar Sandra nu. Tänk vad roligt för Kakan att kunna bli riden istället för att springa i cirklar så här.

IMG_0869Till lunch fick jag besök av Rebecca och Jonas, som kom för att hälsa på. Dom är också svenskar som flyttat söderöver, och vi har blivit vänner via Facebook. Hästintresset är en av de gemensamma nämnare som bygger vänskap. Ett lustigt sammanträffande är att Rebecca har ägt en helsyster till Viking! Hon hette Teza, och flyttade till Sverige för att bli avelssto. Tyvärr finns hon inte längre. Men jag fick några bilder, och visst är dom lika.

Vi åt lunch tillsammans, och som vanligt när man har mycket att prata om, så springer tiden iväg. Det är inte alls svårt att prata om hästar och hästfolk i timmar….

Omstart

Äntligen har jag börjat rida igen! Har haft lite abstinens, men inte så farligt, för jag har helt enkelt varit för trött och svag efter influensan. Men nu är det skönt att vara tillbaka i sadeln.

Prinsen verkade glad att se mej igen.

Prinsen verkade glad att se mej igen.

Det är otroligt vad man kan tappa mycket kraft efter ett par veckors sjukdom. Jag började med bara fem minuters ridning första dagen. Sen blev min prins lite busig och skuttig, och jag valde att kliva av. Lite yrsel och lågt blodtryck gjorde att jag inte kände mej ett dugg sadelfast. Några dagar senare kunde jag rida i hela 30 minuter och i lördags red jag  45 minuter  minsann. Ganska mycket skritt förvisso, men man måste ju börja någonstans.

Nya ridbyxor

Solen värmer – tröjan åkte av.

Solen och värmen har äntligen hittat hit igen, efter en lång, regnig vinter, och att kunna rida i kortärmad tröja igen var härligt.  Jag köpte nya ridbyxor på Hööks i Stockholm, och det kändes helt rätt att inviga dom i fina vårvädret.

Att besöka dressyrtävlingarna i helgen gjorde ju också att man får lite inspiration till mera träning. Nu är det bara orken som ska komma tillbaka, för ambitionen är det inget fel på.

Vi hästägare är ofta petnoga med vad hästen äter, och kommer med allehanda tillsatser och vitaminer om inte kusen verkar vara på topp. Nu gör jag likadant! Vitaminer, proteiner och energi i tillräckliga mängder för att snabbt bli pigg och stark igen. Min egen foderstat har fått en översyn. Nästa vecka ska jag lägga till ytterligare träning, för att få tillbaka några tappade muskler.

Tävlingshelg

När vårvädret äntligen kommit, passade det bra att åka ut på tävling igen. För egen del får det vänta, för jag har bara precis börjat rida igen efter drygt två veckor ur funktion. Men Diogo och Viking skulle ut och lufta sig lite, i C-klass den här gången.Viking tävlar 090314 2

Han gick M-klass förra året (ungefär LA:3) men det är program med långa sträckor där han hinner fundera på annat, så nu ville vi prova om ett svårare program skulle hålla honom bättre sysselsatt. Han uppförde sig bättre än förra året, om än lite spänd och taggad på framridningen. Väl inne på banan, saknade han de andra hästarna och använde rätt mycket tid till att gnägga och se sig omkring. Spänd och låst genom hela programmet, med inslag av extra galoppombyten, lite passage och annat som inte hörde till. Nåväl, vi valde att se  lördagens start som ett rent träningspass.

På söndagen hade han kanske vant sig lite vid miljön, och var lite mer sansad. Han var mera ridbar inne på banan, och lyfte sina procent en bit. Fortfarande spänd, men höll sig i skinnet den här gången. Det är bara att träna vidare. Han måste ut och åka mer helt enkelt.

Men det märks att han tycker det är roligt att visa upp sig. Han är glad och framåt hela tiden. Även om han är på hugget och spänd, så är det ingen ovilja. Helst vill han ju vara på framridningen hela tiden, så han kan kolla in de andra hästarna.

Han tyckte det var spännande att sova borta, och titta på allt som händer i gäststallet. Tror inte att han vilat så mycket mellan ridpassen, när det är så mycket liv och rörelse omkring honom.

Nöjd och glad, med sin instats, och med frisyren….

Nöjd och glad, med sin instats, och med frisyren….

Ponnytävling

På helgens tävlingar fanns det ponnyklasser med på programmet. Det är kul att se, för det är verkligen helt annorlunda mot vad jag är van. Det finns inget utförligt ponny-TR, så mätintyg är inte infört. Det innebär att det är ganska varierande storlek på ponnyerna. De flesta ryttarna är ganska små, men väldigt ambitiösa och tar sitt tävlade på fullt allvar.

Tyvärr låg den här klassen alldeles mot slutet av en lång tävlingsdag, så jag stannade inte kvar för att se allt. Filmade bara litegrand för att kunna dela med mej av hur det kan se ut.

Klasserna som reds var motsvarande LD och LC ungefär.  För de allra yngsta kan det ju vara svårt nog att bara komma ihåg ett helt program. En av de lokala ridskolorna var där med ett helt gäng ponnyer och ryttare, och några av ponnyerna startade med ett par olika ryttare. Klubbandan är god och alla hjälper alla.

I den allmänna diskussionen kring barns tävlande var det intressant att jämföra hur det kan se ut i ett annat format. Här finns ingen kategori-indelning och inga stora mästerskap att kvala till. Det finns en ponny-cup som rids med ett antal deltävlingar och en final i slutet på året, men det är allt. Tycker barnen ändå att det är roligt att tävla? Ja, det ser verkligen så ut.

”Morsan”, älskad och saknad

Somliga människor lämnar djupa avtryck hos sin omgivning, och lämnar ett stort tomrum efter sig, den dagen dom inte längre är hos oss. Helene var en person som tog stor plats, på flera sätt. Mest av allt för att hon hade ett väldigt stort och rymligt hjärta.

På kalas, omgiven av vänner.

På kalas, omgiven av vänner.

Team Fix har skrivit så fint, och jag söker efter ord att berätta om mina minnen. Men dom är så många, så det går helt enkelt inte att bara kort teckna ner något som ens kommer i närheten av vad hon betytt för mej. Hon var en stor del av mitt liv, och fanns alltid där, när jag behövde henne, både privat och professionellt.

Första gången jag mötte henne, var som ridelev på Jonstaka, någon gång i början av 70-talet. (Som en lustig parentes, kan nämnas att ett par av hästarna från den tiden, senare hittade till Gyngagården, som avelsston.) Några år senare red jag privatlektioner på egen häst, och Morsan var den första att tro på att jag skulle återuppta min ridning efter ridolyckan där jag bröt nacken. Jag fick ett par ridbyxor av henne, istället för de som klipptes bort på sjukhuset.

När jag senare flyttat tillbaka till Halland och skaffade egna hästar igen, var hon mitt försäkringsombud, från början var det JFB och senare Agria. Hon gjorde sånt som var långt utöver vad tjänsten krävde, som till exempel, när blixten slog en häst och jag satt i tårar och inte visste hur jag skulle börja, då ryckte hon in och ordnade med allt det praktiska. Hon satte mej på en stol med något att äta och tog tag i telefonsamtal, blanketter, såg till att stallpersonal och ungar hade sitt, och jag till sist bara behövde skriva mitt namn på den streckade linjen. För sån var hon. Hon ordnade och fixade. Det var hennes natur. Ingenting var någonsin för svårt eller ens omöjligt.

När min welsh-hingst Mirth Master behövde ett nytt hem, flyttade han till Morsan, och på den vägen startades Brännhults ponny-stuteri. Vi delade entusiasmen för welshponnyerna, och mina flickor fick komma hem till henne och bada i poolen, och hjälpa till att rida bångstyriga unghästar.

Morsan stöttade mej genom min utbildning till ridinstruktör och domare, och senare fick jag ärva hennes uppdrag som ungdomsledarutbildare. Ett uppdrag som jag verkligen gillade, och som senare ledde vidare till jobbet som konsulent på Hallands Ridsportförbund. Samma förbund som Morsan varit aktiv (och drivande) inom, i princip sedan starten. Hon bjöd mej generöst på all information och även en hel del av hennes omfattande material, som jag kunde tänkas behöva. ”Generös” är ett av de nyckelord man först nämner, när man vill beskriva Helene.

Hon visste att enhörningar var min passion, den här julklappen pryder alltjämt min bokhylla.IMG_0846

Just till jul, brukade hon dyka upp och ha med några paket till barnen. Hon utnämnde sig själv till ”extramormor”, för hon tyckte att mina flickor behövde det, när deras riktiga mormor fanns så långt bort. Omtanke, är ett annat ord, som hör Helene till. Mer än en gång, dök hon upp i mitt kök med något nyttigt, när jag var sjuk. Apelsiner, blåbärssoppa eller hembakta bullar. Just den här omtanken, var det som gav henne smeknamnet ”Morsan”. Under tiden hon gick sin utbildning på Strömsholm, var hon snäppet äldre än sina kurskamrater, och hjälpte dem som behövde, med praktiska saker som tvätt och matlagning. Hon blev hela kursens Morsa, och det namnet hängde sedan kvar. Hon blev ju till sist hela häst-Sveriges egen Morsa.

Flera gånger gjorde vi utflykter tillsammans och satt i bilen och fnissade och flamsade som småflickor. Det är lustigt hur hästintresset överbryggar åldersgränserna. Hon var ju mer än 20 år äldre än jag, men det tänkte man liksom aldrig på.  Vi blev ”bästisar”, mest beroende på att vi skrattade åt samma saker, retade oss på samma saker, delade hästintresset och inte minst: förmågan att njuta av en fika.

Hon verkade ha obegränsad energi. Hon alltid hade både tid och lust att ordna med en massa praktiska detaljer till tävlingar, möten och kurser. Hon lagade mat och tog med, kopierade papper, hämtade material, hann med att ringa några samtal på vägen, för att efteråt hinna med att binda ett blomsterarrangemang, besöka någon eller hämta något på vägen hem hem till sin egen familj och fixa deras middag. Det verkade som om hennes klocka hade fler timmar på dygnet är för oss andra. Plus det faktum, att hon verkade ha svårt att säga nej.

Senaste gången jag var och hälsade på i mina gamla hemtrakter, blev sista gången vi träffades. Över en fika, såklart. Hon gladdes åt att få träffa Peter, och berättade om sitt besök i Edinburgh, och visade alla sina skotska souvenirer. Hon gillade verkligen att uppleva saker och träffa nya människor. Varje gång man började prata om en plats eller en speciell upplevelse, så kunde Morsan alltid kontra med något i stil med: ”Där har jag varit” eller ”Det har jag gjort”. Jag skojade med henne en gång, rätt nyligen, och frågade om det över huvud taget fanns något hon inte provat på, och då skrattade hon och sa att ”Nej, det tror jag inte”.  Hon levde ett rikt liv, och mötte det mesta med entusiasm.

Läs också vad Aina har skrivit om Helene på Tidningen Ridsports sida.

Förr eller senare…

… kommer rättvisan ikapp.  Det känns skönt att veta, även om det ibland tar sin tid. Jag har ju tidigare skrivit om ”Oseriösa och samvetslösa hästhandlare”, och med det hoppats att hästköpare i större utsträckning skulle lära sig av mina och andras misstag och kolla upp säljaren mer noga.  Följande artikel publicerades i Helsingborgs Dagblad igår, den 28/2 2014: LÄS HÄR>>>  . En annan vinkel publicerad i tidningen Metro, finns HÄR >>>.  Efter en mycket lång häktningstid blir det rättegång i mars. Många kommer att följa utgången av den rättegången med stort intresse.

Länk till Helsingborgs Dagblad, från november, när hon häktades, finns HÄR >>>

Trots att mitt blogginlägg om Mr Big delats tusentals gånger, verkar många ha hittat det och läst, först efter att dom gjort bekantskapen med en oseriös häst- eller hundsäljare. Tyvärr. Men jag kan bara hoppas att fler och fler sprider just den kunskapen: Kolla upp säljaren. Och kolla en gång till.

Vågar man hoppas att det här exemplet blir en varning för alla dessa handlare som agerar i mörkret? Både när det gäller djurskydd och bokföring. För jag vill gärna tro, att de företagare i branschen, som sköter sina papper korrekt, har anledning att hålla hela sitt företag rent och snyggt. Det ska finnas korrekta importhandlingar, pass, vaccinationer, veternärbesiktningar, resedokument, ägarbyten, namn på uppfödare och tidigare ägare. Det visar att säljaren är seriös. Och även om inte köparen redovisar  moms, bör denne få ett riktigt kvitto på sin betalning.

Tydligen går det att tjäna miljoner på häst- och hundhandel. Men det gäller att inte bli fartblind. Förr eller senare … Och när myndigheterna kan samordna sina utredningar, blir det svårare att slinka genom nätet. För i sista änden är det inte den lurade köparen som blir hårdast drabbad. Det är den halta hästen som blir såld som frisk, eller den sjuka hundvalpen som inte överlever pärsen. Man är inte djurvän, om man kan fortsätta såhär, och bara se resultatet i kronor och ören.

HÄR >> är en länk till en artikel i Sydsvenskan som beskriver en sådan här person. Det är vidrigt.

Nu får man bara hoppas att andra mindre nogräknade handlare inser att ingen är osårbar. Och även om man kan krångla sig undan bedrägerianklagelser, djurplågerianklagelser och annat, så har Skattemyndigheten sista ordet.  Till och med storskurken Al Capone gjorde den erfarenheten: i sista änden var det skattefusket som fick honom på fall….

Mr Big

Mr Big

Vi vet ju att Skattemyndigheten inte gillar om någon försöker blåsa staten på pengar. Det är hårda bud om nån missar en inkomst i deklarationen. Ridklubbarna lägger timmar på att skicka ut inkomstuppgifter på hundralappar hit och dit i domararvoden och prispengar. Då kan man ju tänka sig hur det blir om man försöker undanhålla miljonbelopp….

%d bloggare gillar detta: