Kakan har funnit sin maka

Eftersom jag fick så mycket respons på inlägget om Kakan, så är det säkert en och annan som undrar vad som hände sen. Och jag har tagit lång tid på mej att uppdatera, för det har hänt så mycket annat i mitt liv. Men nu kommer i alla fall hälsningar från Kakan och en ”Del 2”,  på förra inlägget.

Kakan och Hilma efter första ridpasset tillsammans.

Det var inte utan vånda som jag på distans fick räkna ut vem av alla kandidaterna som skulle få ta emot Kakan, när hon slutligen anlände med lastbil till krokarna av Helsingborg. Till sist föll valet på en familj i Västergötland, där det fanns en liten tös som verkade kunna passa. Den här lilla flickan har en hästkunnig mamma och aptit på precis samma saker som Kakan: pyssel & mys, uteritter, hoppning och dressyrträning. Och kanske lite tävlingar framöver. (Och så fanns det goda rekommendationer). Plus att dom klarade det ultimata testet: att ta emot en ponny man aldrig sett i verkligheten, utan att ha träffat ägaren samt viljan att åka ner till Skåne och möta upp lastbilen vars ankomsttid var diffus in i det sista.

Precis klivit av lastbilen, med adresslapp på grimman.

Men nu verkar det som om Kakan har hittat hem. Hon har en liten matte som verkligen älskar henne, och är hästtokig på riktigt. Hon har skickat mej bästa hälsningar, bilder och kommentarer som visar att känslan var rätt. Och blev så lycklig över att det fanns en liten dressyrsadel i packningen, att hon tillbringade extra tid att polera upp den, innan ens första ridturen blev av.

Nu får jag se bilder och uppdateringar lite då och då via Facebook (en underbar uppfinning, enligt mig). Och det verkar som om våra förhoppningar blivit besannade. Flicka och Ponny verkar glada och nöjda med allt dom hittar på. Kakan har det bra, och lilla ryttarinnan har en fin ponny att utvecklas med. Min tacksamhet är enorm!

Dressyrträning

Kakan har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Likt som alla som fått förmånen att vara med henne, så vi önskar ju hennes bästa. Men nu känns det bra, och jag kan våga släppa taget. Lite grand, i alla fall.

Hoppträning

Trots sin ringa storlek, så har den här lilla ponnyn riktigt bra hoppförmåga, väldigt bra rörelser och en tuff attityd. Jag tror att hon är precis en sån häst jag skulle vilja ha, om det gick att beställa en likadan i vuxenstorlek.

Puss, söta Kakan!

Nu bor Kakan inte alls långt från platsen där hon tillbringade sina allra första levnadsdagar. Kanske kommer familjen Silberg att möta henne på något lokalt evenemang framöver?

 

(Alla bilder är tagna av Jenny, och delas med hennes tillstånd)

Se tidigare inlägg, som har en video med massor av bilder på Kakan

%d bloggare gillar detta: