Bettlöst, bomlöst och …. ryttarlöst!

Jag lyckades fotografera några av mina ponnyer i paddocken, medans dom är ute och rastar sig på egen hand. Jag är ju, som bekant, rätt värdelös som fotograf, så jag tittade på bilderna hemma på datorn lite senare.

Då inser jag, att mina underbara ponnyer verkligen kan det här med att träna! Dom gör allt det där som behövs för att bygga rätt muskler och utveckla kvaliteten på sina gångarter – alldeles på egen hand! Inget behov av några hjälptyglar eller tveksamma träningsmetoder, eller ens en ryttare! Det är nacken som högsta punkt, ryggen buren, bakbenen aktiva och på plats. Vad kan man mera önska?

Medan jag står och tittar på tränar dom både samling och längning, vändningar, piruetter, halter och ryggningar. Dom är i rätt form, balans och takt. Behöver man ens en ryttare, eller har vi ny lyckats rationalisera bort allt vad horribel dressyrträning heter? Eller vänta lite, jag såg flera gånger när dom tränade ”rollkur” också, fast lyckades inte få bilder av det. Så dom tränar ju på allt, utan varken ryttare eller motivation.

Men nu är det ju faktiskt så, att jag har mina hästar och ponnyer för att använda till ridning, inte bara som dekoration i paddocken. Så då måste dom ju tränas för uppgiften….

Utan att ens gå in i debatten om hur en häst ska tränas, så kan jag bara konstatera att en häst (ponny) som har en bra exteriör, har lättare för att använda sin kropp rätt. Nu gäller det bara för ryttaren att inte förstöra vad hästen kan alldeles på egen hand.

Sån tur jag har, att ”mina” ryttare inte föredrar några hårdhänta metoder. Allt blir lättare om vi har hästar som trivs med sitt jobb. Ibland behöver dom vara lite extra ”tama”, när en mer ovan ryttare rider lektion, och ibland måste dom anstränga sig extra för att utföra svårare övningar.

Målet är att dom ska kunna gå i balans, i rätt form med alla sina olika ryttare, både proffs och nybörjare. Självklart behöver då ryttarna lära sig hur man gör, för att hjälpa sin häst och inverka rätt. Men om hästen är rätt grundutbildad, så är det ju så mycket lättare.

Måste jag tillägga att jag är stolt och glad över alla våra hästar? Dom är bäst!

Annonser

Vilken SM-helg!

Jag har varit mer eller mindre klistrad vid datorn i flera dagar nu. Allt har blivit lidande, och min stackars man tittar på mej med samma blick som man ger till spelberoende. Jag har inte diskat, lagat mat eller knappt haft tid till hästarna i vårt stall. Det har ju varit Ponny SM i Gävle!! Och i på grund av avstånden, så har jag försökt följa med så gott det går via Equipe. Som för övrigt är en fantastisk uppfinning. (En särskild eloge till Stenqvistarna för detta).

capriole i box på SM Och det har varit väldigt roligt och spännande hela vägen. Först är jag naturligtvis väldigt glad och stolt över mina egna uppfödar-framgångar. Mina egna B La Diva och B Capriole har gjort fina resultat, med nya ryttare. Divan bärgade en bronspeng bland 6-åriga ponnyer, och Capriole gjorde bra ifrån sig i A-finalen bland D-ponnyerna.

Dessutom kunde jag glädjas åt några ”barnbarn”: Brodals Mistral som tog medalj bland B-ponnyerna är en son till vår Mitzie och ur en familj som producerat en rad enastående barnponnyer. Sedan var det två ponnyer som hade King’s Bonus** tlll morfar: Carcassonne Arden och Hägnens Kermit. Hans lynne har gett ridbarhet i varje generation.  Åsbacka Maritza och King’s Bonus var båda födda 1971, och var två hästar som var och en på sitt sätt tillfört mycket glädje till mej som uppfödare och ägare.

Åsbacka Maritza

Åsbacka Maritza (bilden tagen 1989)

En helsyster till vår Dinelli’s mor fanns också med på årets SM: Drizzle, från en uppfödare med många framgångar, och en blodslinje som visat sig förärvningssäker. Att hitta Karlsfälts Caruso i stamtavlorna, gör ju det hela så mycket roligare. En welsh-hingst som dottern Sara startade SM med, på den tiden. Även morfar till B Capriole.

För att ytterligare utöka glädjen under denna SM-helg, så var det deltagande vänner och bekanta som haft framgångar, antingen som ryttare, ägare och uppfödare. Först vill jag nämna Sandra Andersson-Wickström, som med sin D-ponny Money Boy otippat tog sig till A-final, med kür-hjälp av Frida och Olof. Stora framsteg på kort tid, av ung, men väldigt målmedveten ryttarinna.

Cupid och Sandra

Sandra tränar B Cupid

Min vänninna Chris Danielsson har extra anledning att korka upp champagnen efter den här helgen. Hon har alltid fött upp bra welsh-ponnyer, och haft många framgångar. Men den här helgen blev det väl lite extra kul, med hela fyra deltagande ponnyer från Stenbroåsen, två medaljörer i kat B, och de tre främsta var efter hennes hingst Wildzang’s Gloriant. Det måste vara någon slags rekord. (Det är alltså samma hingst som är far till min B Cupid u. B Caressa )

Christina Blomqvist måste också suttit med ett leende på läpparna under hela helgen, när hon kunde se sin f.d. Henfywyg Tywysog delta själv, och dessutom med hela tre avkommor. Det är bra blodslinjer, och bra ärftlighet!

Våran mesta tränare: Traudi

Våran mesta tränare: Traudi

Flera andra av mina vänner har haft en härlig helg i egenskap av ägare, uppfödare, ryttare, ”ponnymammmor”, tränare, stallvärdar osv. Jag gläds för er alla. För jag vet att det inte är så enkelt som att bara köpa rätt ponny, eller välja rätt hingst till sitt sto. Ett deltagande på Ponny-SM är beroende av så många faktorer, och allt måste stämma precis, just den här helgen. Mest av allt är det målmedvetenhet och träning, träning och träning. Och målsättningen är ofta satt ett år i förväg. Sedan ska man har lite tur, att alla är friska, att skorna sitter, utrustningen fungerar och hundra andra detaljer. Men ingen kedja är starkare än den svagaste länken, så jag vet att det finns många, många som sitter hemma och njuter av att på ett eller annat sätt varit delaktiga i ett ekipages SM-deltagande.SONY DSC

SM-brons till B La Diva

Den här fina bilden gjorde mej lycklig.

SM-brons för 6-åriga ponnyer 2015

SM-brons för 6-åriga ponnyer 2015

Den största glädjen som uppfödare är ju när det går bra för ens föl. Och för det mesta har jag haft tur som lyckats placera mina uppfödningar hos duktiga och ambitiösa ägare, som förvaltat sina hästar väl. Då är det otroligt roligt att få följa dom via foton och berättelser.

B La Diva föddes 2009, och var ett av endast tre föl efter då nygodkände B Capriole. Mamman var Bella Tamm, ett sto e. Tammerfors **  – Revel Shampagne,  som tidigt visat talang som sportponny, med både hoppförmåga och bra gång.

Bella Tamm med alldeles nyfödda B La Diva

Bella Tamm med alldeles nyfödda B La Diva

Diva föddes mörk fux, och det syntes tydligt att hon tidigt skulle bli gråskimmel. Som nyfödd var hon liten, skrynklig, men långbent och kavat. Hon hade små söta öron med lite ”knorr” på.

Sommaren 2009 tillbringades tillsammans med andra ston och föl i beteshagen. Lekkamraterna var B Caprice (Cippyn Red Crusader – B Caressa), B On Top (B Capriole – Ängvaktarns Extra) och Cumaro (B Capriole – Fix Felicia).

 

"Grållan" poserar för porträtt

”Grållan” poserar för porträtt

Som ettåring fick Diva åka på utställning och belönades med Guld. Så hon fick tidigt vänja sig vid rosetter.

Frida visar B La Diva på Welshriks 2010

Frida visar B La Diva på Welshriks 2010

Sedan sålde jag både Bella och Diva till Charlie, som tog över matchningen av sin framtida stjärna. Och jag kunde inte önskat en bättre ägare till Diva. Charlie har lyckats ordna med bra ryttare och träning hela vägen. Hon betäcktes som fyraåring , men det blev inget föl, och kanske var det tur i oturen, för hennes karriär under sadel kunde fortsätta.

Diva som tvååring, på sommarbete

Diva som tvååring, på sommarbete

Som treåring blev Diva bästa gångartsponny och näst bästa hopptalang.

Som treåring blev Diva bästa gångartsponny och näst bästa hopptalang.

B La Diva, 4 år och har börjat sin träning

B La Diva, 4 år och har börjat sin träning

Diva 4 år 2

Som femåring startade Diva ett antal dressyrtävlingar, och med mycket goda resultat. Och i år som sexåring, med ny ryttare, fortsätter utbildning och utvecklingen. Det ska bli spännande att se hur det går i fortsättningen.

Första kvalet till Ungponny-SM 2015

Första kvalet till Ungponny-SM 2015

Tack till alla i teamet runt B La Diva, som tar väl hand om henne och låter mej glädjas åt framgångarna. Stort Grattis till er alla och lycka till i framtiden.

Den lilla luddiga, grå ankungen har vuxit upp till en vacker, vit svan!!

 

Jag solar mej i glansen…

En av tjejerna i det gäng av svenska hästtjejer som bor och verkar i Portugal heter Astrid, och är mest känd som skribenten bakom Hippsons ”Portugalbloggen”. Förra helgen var hon här i Cascais för att vara med i en tävling i Working Equitation, och givetvis passade vi på att träffas. Jag är lite mallig över att vara hennes kompis, när hon rider, för hon är så tjusig i sin tävlingsutstyrsel och rider så himla bra. Och så är hon svensk! Och ger sina portugisiska motståndare verkligen en match på banan. Då sitter jag på läktaren i min Sweden-tröja och hejar på allt vad jag kan.

Astrid och Altivo på framridningen

Astrid och Altivo på framridningen

Hon hade ett bra meeting med sin ganska oerfarne (och vackra) Altivo, och har skrivit mer om det på sin blogg.

Senast vi träffades var till midsommar, och då var hela svenska tjej-gänget på plats. Vi hade bestämt att fira midsommar tillsammans. Utan midsommarstång och blomsterkransar, men ändå med sill, knäckebröd, prinskorvar och Rebeccas hemgjorda Janssons frestelse (och en massa annat). Alla tog med sig något till bordet, och till sist hade vi så mycket mat, att det räckte till lunch på midsommardagen också. Nubbe hade vi glömt, men Astrid hade med rosévin tillverkat på den gården som hon jobbar på.

Vi blev ett rätt stort gäng, och ändå fattades några av dessa goa, svenska hästmänniskor som bor i närheten. Varje gång vi träffas tänker jag att det är rätt fantastiskt att så många hamnat här via hästarna och klimatet, och vi har mycket gemensamt. Anledningen till att alla var på plats var egentligen inte alls att det var midsommar, utan det var den årliga Lusitano-festivalen, som hålls på den anläggningen där jag har mitt stall. Så för vår del blev det en toppen-helg! Vackra hästar i oändliga rader, uppvisningar, tävlingar – Lusitanos i alla former!

Delar av "svensk-gänget" på plats på festivalen

Delar av ”svensk-gänget” på plats på festivalen

Naturligtvis ville Astrid passa på att rida på sin favorit: Viking. Jag tycker det är lika roligt varje gång hon kommer på besök. Eftersom jag själv inte kan rida honom så mycket, så njuter jag av att se en duktig ryttare få glädjen av att sitta på den här underbara hästens rygg. Alla kunniga ryttare som suttit på hans rygg, njuter av att känna hans kraft, förmåga och arbetsglädje och har snart ett leende på läpparna. Det måste vara det högsta betyg en häst kan få: att varje ryttare sitter med ett leende och bara njuter av upplevelsen. (Fast man måste ju faktiskt rida också, det är ingen ”taxi”)

Astrid rider Viking

Astrid rider Viking

Nuno på Alentejo

Nuno på Alentejo

Jag fick Astrids pojkvän Nuno att rida på Alentejo också. För han råkade nämna att han ridit på hans far Iberico. Så då måste vi ju ta reda på hur det ligger till med likheter och skillnader. (Det var mest skillnader)

Lusitano-festivalen är ett evenemang man inte får missa om man uppskattar rasen. Först kan man se de unga hästarna bedömda vid hand. Sedan var det tävlingar i WE, dressyr och hoppning. Uppvisningar av de skickligaste WE-ryttarna, barockryttarna och priser till årets mest framgångsrika ryttare.

Över tävlingsplatsen vajar den svenska flaggan. Vilken perfekt midsommarhelg! Och så roligt att träffa alla tjejerna. Vi bor ganska nära varandra, men träffas ändå inte så ofta. Hästfolk har ju liksom alltid fullt upp. Men efter några öl (eller caipirinha) så blev det mycket svenskt babbel på läktaren. Kul!

Det är som ett mini-Falsterbo, för oss svenskar här i utlandet. Folk och fest. Fast vi hade väldigt fint väder. Det är väl en av skillnaderna 😉

Proffsiga och praktiska skyltar

Det har tagit lite tid, men nu är dom på plats: våra nya urtjusiga och praktiska namnskyltar.

Det började med att jag hade väldigt hemmagjorda lappar (typ Excel bara) med hästarnas namn och fodergivor, i plastfickor som satt på boxarna med häftstift. Bara för att utfodringarna skulle fungera  med olika personer som fodrar olika tider. Det fungerade ju, men var ju kanske inte så tjusigt.

Amirals

Amirals ”lapp” i sin fina plasthållare

Sedan kom en vän, som har ett företag som tillverkar bland annat skyltar till hyllor i mataffärer och sånt. En plastexpert! Och han erbjöd sig att göra genomskinliga hållare till mina lappar. För jag talade om att jag hade en plan för hur lapparna skulle se ut. Men först kom i alla fall hållarna på plats. Häftpistol och klart!

Lappar är ju inte så snygga...

Lappar är ju inte så snygga…

Fortfarande såg ju lapparna rätt fjuttiga ut. Men med Fridas och Olofs hjälp blev det så småning om precis som jag ville. Duktiga fotografen Olof tog fina bilder på alla hästarna, och Frida ryktade, flätade och gjorde i ordning varenda häst till 100% inför fotograferingen. Sedan designade hon själva namnskylten efter mina önskemål. Sedan laminerade jag varje skylt, så jag kan skriva allt foder med whiteboard-penna. Och sen bara skjuter man in den i hållaren. Supersmidigt, och så snyggt! (Bilderna ger inte full rättvisa)

Och om det är något speciellt man vill låta resten av teamet veta, så kan man peta in en post-it lapp innanför plasten. T.ex. om en häst har en lös sko, om nattbandage ska på, eller hästen inte ska släppas ut i paddocken nästa morgon.

Och det är superenkelt att ändra fodergivorna, lätt att se att rätt häst kommer in i rätt box. Och byter man plats på hästarna, så tar det ca 30 sekunder att flytta namnskylten. Jag är mer än nöjd. Supernöjd! Ska man ta patent på det här kanske?

Bilderna är så fina. Det är tacksamt om man har en häst som inte visar samma uppsyn när man ser huvudet över boxkanten. Vi har en som oftast bara visar sina långa, gula tänder och det är ju inte så smickrande.

%d bloggare gillar detta: