Kakan har funnit sin maka

Eftersom jag fick så mycket respons på inlägget om Kakan, så är det säkert en och annan som undrar vad som hände sen. Och jag har tagit lång tid på mej att uppdatera, för det har hänt så mycket annat i mitt liv. Men nu kommer i alla fall hälsningar från Kakan och en ”Del 2”,  på förra inlägget.

Kakan och Hilma efter första ridpasset tillsammans.

Det var inte utan vånda som jag på distans fick räkna ut vem av alla kandidaterna som skulle få ta emot Kakan, när hon slutligen anlände med lastbil till krokarna av Helsingborg. Till sist föll valet på en familj i Västergötland, där det fanns en liten tös som verkade kunna passa. Den här lilla flickan har en hästkunnig mamma och aptit på precis samma saker som Kakan: pyssel & mys, uteritter, hoppning och dressyrträning. Och kanske lite tävlingar framöver. (Och så fanns det goda rekommendationer). Plus att dom klarade det ultimata testet: att ta emot en ponny man aldrig sett i verkligheten, utan att ha träffat ägaren samt viljan att åka ner till Skåne och möta upp lastbilen vars ankomsttid var diffus in i det sista.

Precis klivit av lastbilen, med adresslapp på grimman.

Men nu verkar det som om Kakan har hittat hem. Hon har en liten matte som verkligen älskar henne, och är hästtokig på riktigt. Hon har skickat mej bästa hälsningar, bilder och kommentarer som visar att känslan var rätt. Och blev så lycklig över att det fanns en liten dressyrsadel i packningen, att hon tillbringade extra tid att polera upp den, innan ens första ridturen blev av.

Nu får jag se bilder och uppdateringar lite då och då via Facebook (en underbar uppfinning, enligt mig). Och det verkar som om våra förhoppningar blivit besannade. Flicka och Ponny verkar glada och nöjda med allt dom hittar på. Kakan har det bra, och lilla ryttarinnan har en fin ponny att utvecklas med. Min tacksamhet är enorm!

Dressyrträning

Kakan har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Likt som alla som fått förmånen att vara med henne, så vi önskar ju hennes bästa. Men nu känns det bra, och jag kan våga släppa taget. Lite grand, i alla fall.

Hoppträning

Trots sin ringa storlek, så har den här lilla ponnyn riktigt bra hoppförmåga, väldigt bra rörelser och en tuff attityd. Jag tror att hon är precis en sån häst jag skulle vilja ha, om det gick att beställa en likadan i vuxenstorlek.

Puss, söta Kakan!

Nu bor Kakan inte alls långt från platsen där hon tillbringade sina allra första levnadsdagar. Kanske kommer familjen Silberg att möta henne på något lokalt evenemang framöver?

 

(Alla bilder är tagna av Jenny, och delas med hennes tillstånd)

Se tidigare inlägg, som har en video med massor av bilder på Kakan

Annonser

Pappersproblem

fortsättning på föregående inlägg ”Fyra fuxar…”

Måndag morgon: Satte mej i bilen vid halv åtta, för att åter plocka upp min guide och resesällskap, och kunna vara på plats i Torres Vedras  kl 9.00 när kontoret öppnar. Distriktskontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (typ Länsstyrelsens veterinäravdelning). Utrustad med en kaffemugg, kartor och vägbeskrivning från Google-maps och några CD-skivor. Trafiken var nästan stillastående precis utanför Lissabon, men där svängde jag norrut, och sedan gick det förvånansvärt enkelt.

Bakom kulisserna på "Länsstyrelsen". Man kan inte ha för många papper...

Bakom kulisserna på ”Länsstyrelsen”. Man kan inte ha för många papper…

Torres Vedras är ingen stor stad, och med hjälp av personalen på McDonalds hittade vi direkt till rätt byggnad. Jag har alla papper i ett fast grepp och går in genom huvudingången, ser skyltar till den avdelningen jag ska till och blir omedelbart hejdad av en mycket barsk vakt. Han såg faktiskt lite farlig ut, så jag förklarade ödmjukt mitt ärende. Fick veta att veterinären inte hade kommit in ännu, utan fick vänta en stund.

Fem minuter senare visas jag in till en reception en trappa upp, där några mindre muntra sekreterare lät mej stå och glo några extra minuter. För att jag ska bli spak, antagligen. Jag förklarar mitt ärende, lämnar över alla mina papper och pass, och får vänta igen. Detta är en övning i ödmjukhet och tålamod. Inombords är jag mer än stressad. Det är ju bara några timmar tills hästarna ska lastas, och jag är säker på att det går att hitta byråkratiska skäl att kullkasta hela planeringen.

Veterinären kommer så småningom och hälsar, lämnar över en blankett som ska fyllas i, med alla de uppgifter jag har om hästarnas identitet, lastbilen, chauffören, färdvägen, min och mottagarens adress och så vidare. Vänta igen. Och så kommer det: ”Vi har ett problem”. Hjälp, vad är det nu? tänker jag. Jo, Storm har ingen härstamning. Trodde inte det var ett problem, för han är ju registrerad, har pass och chip, och för den delen är han ju valack… Men nej, det är ändå ett problem, för han har ingen stambokstillhörighet, förklarar veterinären. Men det skulle kanske gå att ordna. Sedan saknade både jag och mottagaren ett internationellt djurhandelsnummer (tror jag att det var). Som jag inte hade en aning om att man behövde. Och stallet där hästarna får har heller inget registernummer för utskeppning. Suck. Veterinären utför någon slags trolleri-nummer via dator och telefon, och en timme senare var allting löst. Puh!! Det finns tydligen mycket kvar för mej att lära…

In i bilen och börjar köra tillbaka mot stallet. Ringer till chauffören och säger att allt är klart. Ringer till Sofie och berättar att jag har pappren, och att hon kan börja förbereda för avfärd. Hästarna ska lastas vid lunch.

Klockan ett är alla hästarna resklara, lite packning ligger i kassar, alla handlingar i en plastmapp. Chauffören dyker upp och vi märker upp hästarnas grimmor med namn, avreseort och destination. Han fyller på hö och vatten i boxarna och vi lastar. Alla fyra hästarna springer glatt uppför rampen, ivriga att komma iväg på äventyr. Och det känns väldigt, väldigt ledsamt. Sofie har knutit starka band till dessa sina arbetskamrater och Teresa kom för att säga adjö till sin älskade Dinelli. Trots att jag vet att alla hästarna kommer till goda hem och får den framtid vi önskar dem, känns det ändå lite sorgligt att se dom resa.

Och stallet blev väldigt tomt. Sex boxar gapar tomma och urmockade, och det blir väldigt lugnt och stillsamt i vårt stall. Tills någon annan flyttar in och fyller upp de tomma platserna.

Hästarna får en lite Europa-turné, med övernattningar i Spanien, Frankrike och Holland, innan dom till sist är framme i Sverige. Det ska bli spännande att följa allt som händer med dom framöver.

 

 

%d bloggare gillar detta: