En ung ryttarinna – och hennes mamma.

Det finns ju många duktiga ponnyryttare, men just nu är det en särskilt jag tänker på. Och passar på att lägga upp en länk till hennes blogg: (Mot Os i Dressyr)  HÄR>>>.
Detta är en ung och mycket duktig tjej, som skriver så bra. Och kopplingen (om ni undrar) är att det är hos hennes familj som min uppfödning B Cupid numera har sin hemvist. Och allt emellanåt så publicerar Sandra lite bilder och berättelser om hur han har det, så jag kan följa honom. Hon är hängiven sina ponnyer och tävlar med framgång. Förra året kvalade hon sin minsta ponny till SM. En ponny som hon tränat och utbildat hela vägen själv.

Sandra på SM med  sin B-ponny "Quest".  Får hjälp att ta av skydden före start.

Sandra på SM med sin B-ponny ”Quest”. Får hjälp att ta av skydden före start.

Men man kommer inte långt på talang allena, när man är ung… så i mina funderingar kring ”ponnyföräldrar” så är det roligt att läsa Sandras blogg, alltså från ryttarens perspektiv. Hon kommer från en familj där alla är hästintresserade, och alla lägger sin fritid i stallet. Var och en får den stöttning som behövs för att allt ska fungera. Och jag tror att nyckeln ligger hos ”ponnymamman” Marie. Visserligen är jag övertygad om att hon tränat sin familj att själva ta hand om sin personliga service till stor del. Men ingenting skulle fungera om inte hon handlade och lagade mat, så att alla får energi nog att hålla på med fysiskt krävande aktiviteter varje ledig stund. Hon städar, tvättar, sköter kalendern, skjutsar och fungerar som hela familjens VD, PA och allitallo på samma gång. Och om inte det låter som ett heltidsjobb, så har hon faktiskt ett arbete utanför hemmet.  Och jag vet att hon ofta känner sig otillräcklig….

Den känslan  kommer jag ihåg. Man tror att man kan orka och klara allting, och dessutom hinna finnas till för var och en av familjemedlemmarna. Det kan man inte. Det blir fort smutsigt i ett hem där hästfolk och hundar springer ut och in. Det blir mycket tvätt, och alla har en god aptit. Det finns liksom ingen måtta på förväntningarna. Inte minst dom man kan ha på sig själv, som mamma, hustru, husmor och hästskötare. Jag undrar hur hon hinner med sånt som att ta hand om tandläkarbesök, föräldramöten, kvartssamtal, bilbesiktning, foderhämtning och ponnyträningar. Eller för den delen: att ta en fika eller gå på bio med en kompis….

Min tid som ”ponnymamma” ligger ju några år tillbaka i tiden nu, men när jag ser det här liksom i backspegeln, kan jag inte fatta att jag ens tyckte det var rimligt då. Men det gick ju. Sedan såg ju aldrig hemmet ut som i heminredningsmagasinens glassiga reportage, och matlagningen blev ibland väldigt lik skolkök (snabbt, enkelt och billigt).

Jag sätter gärna såna här ponnymammor lite på piedestal, för jag tycker att dom är så himla starka och duktiga. Men visst är det lättare om man har barn som inser och uppskattar hur mycket familjens stöd betyder.

Det finns alltså en vinkel till på det här med att vara ”ponnymamma”. Jag hade aldrig klarat det, om inte mina tre helt fantastiska döttrar i gengäld stöttat mej i min roll. Det är alltså en helt ömsesidig historia. Tror att tjejerna begrep bättre än jag själv att man inte kan sköta två jobb samtidigt. Jag har fått den allra bästa support man kan önska från mina ”ponnybarn”. Dom ställde oombedda upp och gjorde sånt som behövdes, och när jag blev skadad, slet dom tunga sysslor ur händerna på mej, och t.o.m. skickade mej i säng, när dom såg att jag började krokna.  Visst begrep dom att huset inte kunde bli städat samtidigt som jag var chaufför, sponsor och coach under en hel tävlingshelg.

Sandra på tävling  med "Hobbe", och mamma Marie coachar.

Sandra på tävling med ”Hobbe”, och mamma Marie coachar.

Tillbaka till Sandra och hennes blogg: hon är bara 12 år gammal, men skriver om allt det här, om livet i en ”hästfamilj” med sådan insikt (och utan att vara lillgammal). Hon är en klok tjej.  Hon skriver också många bra inlägg om sina ponnyer, hur olika dom är, vad dom behöver och om träningar, tävlingar och erfarenheter dom gör tillsammans. Blir hon inte yrkesryttare, så blir hon nog författare eller journalist…

Det finns faktiskt många såna här familjer (men det är kanske inte dom som hörs och syns mest), och jag vet att under den här tiden, ponnyåren,  skapas en ny generation som gör sina föräldrar stolta och glada, som visar omtanke och hänsyn, som är generösa och hjälpsamma. Dessa egenskaper ser jag som kärnan i många ”hästfamiljer” jag känner, och det är egentligen rätt fantastiskt!

(foton: privata, Sara Strömberg och Lill Axelsson)

Annonser

Mera naturliga trender

Vackra hästar i sin naturliga miljö

Vilda, vackra hästar i sin naturliga miljö

Jag kan visst inte låta bli….. jag fortsätter hänga på olika hästforum på nätet, för att lära mej mera. Och ibland få lite underhållning. Om jag inte blir förbannad, men det händer ibland. Förbannad blir jag när en del självutnämnda experter, helt utan vetenskaplig bakgrund försöker övertyga de mindre kunniga om sina metoders förträfflighet. Det kan gälla allt från barfotaverkning till utfodring och sjuk- och hälsovård. Visst ska man dela med sig av erfarenheter. Men när man blir otrevlig mot de som tycker annorlunda, så är måttet rågat.-

En helt "naturlig" häst

En helt ”naturlig” häst

När det gäller hästhälsa lär jag mej dagligen nya saker, som liksom inte fanns på kartan när jag gick utbildning. Saker jag noterar: alla hästar (nästan) har magsår, ”gluten” (inte glutenintolerans, för det är för långt eller svårstavat), candida, IRS, problem med tarmar, njurar och lever. Dom tål oftast heller inga sockerarter och inte stärkelse.

Det bästa lär vara att göra en ordentlig utredning genom mananalys och ge örter beroende på resultatet. Men å andra sidan, alla hästar får nog mer eller mindre problem med organen för allt skräp vi utfodrar med, och alla tillsatser de får i sig. Om du ska ge örter är det viktigt att du först tar bort orsaken till problemen. Dessa orsakerna kan vara kraftfoder och socker, avmaskningsmedel, antibiotika och vaccin.

Jag har nu fått veta att en foderstat som innehåller havre, lucern, färdigfoder, betfor, melass, morötter (och en del annat som jag tidigare brukat kallad ”hästfoder”) är ganska farligt, om inte direkt olämpligt. Istället ska jag ge nypon, blåbär, nässlor, björk, ingefära, bakjäst, gurkmeja, vitlök och alger. Och det måste vara ”naturligt”. Sådant som är kemiskt framställt är direkt olämpligt. Har jag nu lärt mej.

Barfotaverkning är ett mycket hett och infekterat ämne uppenbarligen. Anhängare och motståndare för en bitter strid. Jag håller mej utanför, av flera skäl. Dom har alla sina skäl för att välja det som passar sin häst bäst, men verkar vara dom som blir mest aggressiva och intoleranta på nätet.

Lite samma är det med det här med täcken. Att lägga ett varmt täcke på en klippt häst, eller låta den vara lurvig och vara utomhus…. Ja, det är också en debatt som kan vara riskabel att ge sig in i. Gör som du vill, men berätta inte för alla…

Vi rider ju tydligen våra hästar så illa numera, så bara det är värt ett eget blogginlägg. Så många hästar far illa för deras ryttare har inte en aning om vad dom sysslar med. Så hästarna blir halta och lytta. Ont i muskler och leder. Men lugn, du behöver inte ha så dåligt samvete för att du inte gått alla kurserna för tränaren på modet. Eller anlitat en professionell sadelutprovare eller bettutprovare. Det finns lösningar. Vi kommer till avdelningen ”omvårdnad”. Det finns så mycket att tillgå numera i form av ljusbehandling, laser, ultraljud, chockvågor, vattenterapi. För att inte nämna de mer naturliga behandlingarna, som olika former av massage, osteopati, naprapati, stretching och kraniosakralterapi. Och de sedan århundraden erkända behandlingsformerna: akupressur, akupunktur, spikmatta,  magneter och värme- eller kyldynor/bandage. Och för dom som är mer spirituella finns det både feng shui och hästpratare. En vanlig veterinär, med sina syntetiskt framställda droger är helt enkelt inte på modet längre.

"Terapi-pyjamas"

”Terapi-pyjamas”

Nu låter det som om jag är helt anti allting som inte är typ 70-tal. Nej, så är det inte. Jag har provat lite av varje, på olika hästar i olika situationer. Det är återigen bara ett ifrågasättande av själva trenden. Måste allting vara helt fel, som användes/gjordes för bara några år sedan? Och måste allting vara rätt för att det är ”naturligt”? Några av de giftigaste saker hästar kan äta, växer ju faktiskt fritt ute i ängar och hagar. Och var finns beläggen för att detta är ”den enda sanna vägen”? Självklart finns det exempel på hästar som fungerar utmärkt av att enbart äta gräs, men även motsatsen. Nu drar jag det till sin ytterlighet. Men om man gör det så ser man också att naturen själv kan vara rätt så grym. De individer som inte är perfekt anpassade, eller har någon defekt, dukar under.

Ibland tillhandahåller inte naturen tillräckligt

Ibland tillhandahåller inte naturen tillräckligt

Jag vägrar alltså att betraktas som en djurplågare för att mina hästar bor i ett stall, får hö och färdigfoder att äta, blir avmaskade och vaccinerade, och rids med en sadel och träns, och har somliga har järnskor på hovarna. För ibland får dom faktiskt örter, massage, värmedyna och osteopatbehandling… Men jag kanske inte ska skriva om det i ett offentligt media utan att vara medveten om att jag gjort  mej själv till en lovlig måltavla….

Frisk, sund och presterande häst...

Onaturligt? Men frisk och fungerande…

Jag avslutar med ett citat av veterinär Per Michanek:

”Jag upplever att många ryttare gärna vill skylla på smärta, när hästen inte gör som dom vill, därför att det är lättare att se problemet hos hästen än hos sig själv. Man letar genvägar hela tiden… man vill hitta ett fel på hästen som veterinären kan bota, man vill hitta något fantastiskt fodertillskott som kan få hästen att gå mycket bättre och hoppa högre eller någon sorts märklig terapi som någon hittat på som oftast är helt odokumenterad, i stället för att försöka lära sig mer om hur hästen fungerar och hur man tränar och hur man rider den… som oftast är lösningen.”

Partystämning på dressyrbanan.

Idag var jag synnerligen omotiverad, när jag åkte till stallet för att motionera hästarna. Ingen lust liksom. Det händer ibland, och mest när vädret är tråkigt. Som det var idag, alltså.

Ibland går det över i samma ögonblick som jag sätter foten i stigbygeln, och det är tur. För jag vill verkligen inte ta med negativa känslor upp i sadeln och förmedla till en redan motvillig häst, att jag inte har kul.

Men idag verkade min prins inte alls ha antennerna uppe, för han skrittade iväg med ivriga steg, kändes glad och positiv, och jag lät tankarna vandra i jakt på det som är extra roligt på dressyrbanan. Sånt som skulle kunna vara extra roligt för oss båda. Då kom jag att tänka på alla de underliga uttryck som vi ryttare använder oss av. De kan vara rätt komiska. Och de bilder som dök upp i huvudet fick jag sätta på papper när jag kom hem.

Fick mej att fnissa lite, och kanske var det just det som gjorde att just dagens ridpass till sist blev bättre än jag vågat hoppas.

En volt kan ju av andra än just dressyrryttare uppfattas rätt annorlunda….

Volt

Volt vid ‘C’

…. och serpentiner på medellinjen måste ju absolut bidra till att höja partystämningen!

Serpentiner

Serpentiner över medellinjen.

Och för den delen, dressyrbanan måste ju se ut så här:

Dressyrbanan

Dressyrbanan

Hoppas att jag förmedlat dagens ridglädje och det kanske finns en och annan som rider nästa volt eller serpentin med ett leende. Då har jag lyckats som konstnär! 😉

Filminspelning!

Låter spännande, eller hur? Men nej, det är varken jag eller mina fina hästar som ska synas på filmen.  Ett helt team, som spelar in en väldigt populär TV-såpa, ska filma på våran ridklubb idag. Och för att inte riskera att kreti och pleti dyker upp i bakgrunden, har vi hästägare blivit satta på restriktioner.

Filminspelning på gång!

Filminspelning på gång!

Stjärnan i serien spelar en person som rider, och vår anläggning föreställer hennes gård. Och en av våra instruktörer, Monica, är hennes double i en del ridscener. Det ska bli kul att se nästa avsnitt i serien.

Idag får jag alltså tid över, eftersom jag inte kan rida när jag vill. Istället åker jag till en annan anläggning och hälsar på Storm, som varit utlånad i två veckor. Han har blivit riden av en väldigt ung, och mycket talangfull ryttarinna och hennes tränare. Ska bli intressant att höra om hans utveckling, och kanske smida planer för framtiden.

Storm

Storm

Newton, å andra sidan, är just nu sjukskriven och gör ingenting. Han har fått lite snuva och hosta. Inget allvarligt, men träning är uteslutet. Han har jobbat hårt i två månader, så ett par veckors återhämtning kan göra honom gott. Vi kallar honom på skoj för vår ”Biggest Loser”, för han var otränad och fet när han kom, och i två månader har han fått jobba hårt och äta sparsamt. Men det har gett fina resultat, så han har alltså fått månadens utmärkelse och semester som belöning. Jag tror att han uppskattar det, trots snuvan.

Vad är vackert?

De flesta har ju sin egen uppfattning om vad som är vackert. Det är en helt subjektiv sak, och smaken är olika. En del tycker om den kraftfulla och maffiga arbetshästen, medan andra föredrar arabens finmejslade utseende. En del vill ha kortklippt  man medan andra vill ha den lång och svallande. Det finns liksom ingen norm, utan ”vackert” kan definieras på så många olika sätt.

Som uppfödare så har jag alltid tyckt att ”vacker” var ganska viktigt. Om man ska tillbringa så mycket tid i stallet (utan att rida), så ska hästarna i alla fall vara vackra att se på. Och de vackraste i mitt tycke, har alltid varit de med stora ögon, bred panna, små öron och ja, kort sagt, tydlig welsh-prägel. Jag vill att ansiktet ska uttrycka intelligens, nyfikenhet och vänlighet. Det är min smak, alltså.

Ett vackert hästhuvud: B Cupid

Ett vackert hästhuvud: B Cupid

Så flyttade jag till Portugal och fick lära mej att Lusitanon bör ha mandelformade ögon, något konvex nosrygg och långa öron. Min första kärlek Regente, har inte det och jag har fått veta att han inte är väldigt rastypisk i det avseendet. OK, det spelar ingen roll, för jag gillar honom och hans huvud tilltalar mej. Tycker att det är vackert.

Regente

Regente

Sen kom Jimmy. Han har ett jättestort huvud. Ja, hela han är ju stor, så det är för all del proportionerligt, även om han drar X-Full i storlek på träns och grimma.  Han har en ganska konvex nosrygg och långa öron. Precis det som jag tidigare påstått att jag inte tycker är vackert. Och ändå tycker jag att han är så fin. Han har precis det uttryck som jag uppskattar. Hans vänliga och kloka personlighet lyser igenom. Och visst kan man kalla hans stora näsa för ”aristokratisk”?

Jimmys huvud

Jimmys huvud

Kort sagt, en häst kan se väldigt olika ut, och ändå vara vacker. Och man  behöver inte vara sämre än att man kan ändra sig, eller? Eller är det bara så, att en häst man tycker om alltid är vacker. (Precis som med människor alltså….)

Jimmy igen, och längst bort Viking

Jimmy igen, och längst bort Viking

Ska man bara ge upp?

Är man en svikare? Är man en kallhjärtad egoist? Tar man den enkla vägen ut?
Det handlar om att sälja sin häst. Ett ämne som kan få folk att reagera så olika. Det kan finnas så många olika skäl till varför man väljer att lägga ut sin häst på annons. Även fast man tycker jättemycket om den.

  • Man har vuxit ur den. (Oftast inte mycket att välja på. Man behöver också pengarna till att köpa något större, och man får hoppas att ponnyn får en ny liten ryttare och att dom får det bra tillsammans)
  • Man har inte längre tid eller råd (kan vara p.g.a. ändrade förutsättningar med jobb och familj. Jobb som kräver att man är borta kanske veckor i stöten, eller med långa pendelavstånd. Det kan vara skilsmässa eller småbarn i huset som förändrar ens livssituation)
  • Man har svårt att ordna stallplats inom rimligt avstånd eller till rätt pris
  • Ett annat intresse har tagit överhanden (Kanske vill man tillbringa mer tid med sin partner på gemensamma segelbåten, eller i sommarstugan)
  • Man klarar inte längre att rida p.g.a. skada eller sjukdom

Listan kan säkert göras längre. Och så finns det de här mer svårbeskrivna situationerna, där man som ryttare upplever att man inte längre trivs ihop eller kan utvecklas som det var tänkt. Ridningen är inte längre så rolig och stimulerande som det var tidigare. Man kanske har vissa problem som är svårt (omöjligt?) att ta sig genom. Eller hästen kanske inte har tillräcklig kapacitet för det ryttaren vill göra, eller behöver pensioneras från tävlingsbanan. Det är då det blir knepigt. Kan man över huvudtaget, med gott samvete, sälja en VÄN?

Min vän och jag

Min vän och jag

Det är i det här läget ens vänner och bekanta kommer med synpunkter och goda råd. Antingen man ber om dom eller inte.  För visst är man en riktig svikare, om man är villig att bara sälja iväg sin häst till främmande människor? Eller man kanske inte har provat precis alla metoder för att komma tillrätta med problemen? Och hur kan du veta att han får det bra någon annan stans? Tänk om han inte trivs, tänk om han blir såld vidare, kanske rent av till en hästhandlare eller ridskola! (Ja, så står det ju ofta i annonser ”inte till hästhandlare eller ridskola”) 

Tänk om……  Så många saker det finns att oroa sig för. Så sitter man där med sitt dåliga samvete. Om man köper häst, är det då på livstid? Eller kan man tänka sig att den kan få det bra hos någon annan? Eller är jag ansvarig för min fyrbente vän ”tills döden skiljer oss åt”?

Att hitta rätt häst, drömhästen, kan ju vara minst lika svårt som att hitta rätt livspartner (tvåbent alltså). Men ändå verkar hästfolk ha lättare att acceptera när folk går isär, än när någon behöver sälja sin häst. Tuffa hästtjejer slänger ut sambon direkt om han inte uppfyller förväntningarna. Men hästen som inte håller måttet, det är en annan historia.

Det händer ju att man köper häst med de allra bästa avsikter, och att den efter provridning och allt verkar vara 100% rätt, men efter en tid så visar det sig att så inte var fallet. Hur gör man då?

Hur tänker du?

"Hejdå, hästen!"

”Hejdå, hästen!”

(Till mina vänner: var inte oroliga, jag har inte tänkt att sälja min vackra, bruna prins. )

Nya trender

Jag läser en del på internet, på olika hästforum, om allt möjligt om hästhållning, ridning, avel och så vidare. Det kan vara rätt kul. Ibland lär man sig nya saker, får praktiska tips på ridövningar och inspiration. Ibland är det inte så kul. Man kan bli alldeles matt av tonen i vissa inlägg.Puzzel sitter

Men det verkar ha kommit en ny trend. Allt ska vara extrem-naturligt! (Det näst bästa efter att frakta hästen tillbaka till vildmarken) Och alla som inte följer det konceptet anses vara snudd på djurplågare och blir hånade  av hela internet-maffian. Veckans hjälte har sin tunnpälsade häst ute dygnet runt, utan täcken, utan kraftfoder (bara hösilage i småmaskigt nät, såklart), och utan skor. Just när det gäller hästars utevistelse (så här i januari, årets mörkaste och kallaste månad), så verkar det bli en veritabel tävling i hur många timmar folk har sina hästar ute. Vinnare är förstås dom som har hästarna ute på heltid i lösdrift.  Veckans tvåa hade sin häst ute från 5:30 på morgonen till 23.  Och vad är poängen?  Och när sover människan? Och när är dom i stallet med sin häst?

Den som har sin häst inomhus i stallet hela 18 timmar, och bara går ut med tjockt täcke med helhals, och fodrar med hö och havre (havre är värst, det ska åtminstone vara nån färdig blandning med örter), den står inte högt i kurs på nätet numera. Kanske möjligen om dom är landslagsryttare. Det är ju lite speciellt. Man hyser en hemlig beundran för deras prestationer, men tycker ändå att det är rätt mycket djurplågeri inblandat, när man begär att hästarna ska hoppa en hel bana med stora hinder, eller tvingas att utföra diverse rörelser i ett GP-program. (Troligen misstänks hoppryttarna för barrering och dressyrryttarna för att konstant träna rollkur.) De flesta av de här hätska internetskribenterna vet ju för den delen bättre, hur en piaff egentligen ska utföras….

Om man nödvändigtvis ska rida på hästen, ska det vara bettlöst, bomlöst och kravlöst. Den ska för tusan inte gå på tygeln, nej, för det finns nästan ingen som vet precis hur det ska göras i alla fall. Då är det bättre om man bara ”tränar” från marken, så den till exempel kan lära sig att springa in i trailern lös på egen hand. Vad den nu ska där att göra, eftersom det inte är coolt att rida i ridhus eller tävla.

Så om någon skriver en enkel fråga om bett, sporrar, nosgrimmor, hjälptyglar eller träningsmetoder, så känner frågeställaren sig samtidigt tvungna att skriva ”snälla, inga påhopp”.  Annars är det liksom fritt fram för alla att komma med spydiga och elaka kommentarer i långa banor. Och man får aldrig, jag säger aldrig, bestraffa en häst!! Om en häst skulle bitas eller sparkas, så beror det troligen på att den blivit illa behandlad som föl, och måste tillrättavisas i vänliga ordalag, eller möjligen sättas i terapi. Helst tillsammans med sin ägare, som uppenbarligen har problem med att hantera den missförstådda kraken.

Jag tror att det finns många sätt att ge sitt häst ett bra liv, och att det inte är en enda metod som fungerar för alla. Självklart är kunskap hos hästägaren mycket viktigt. Men jag tror inte att de kunskaperna nödvändigtvis kommer från kommentarsfälten på olika forum på nätet. Där verkar det istället vara rådande att var och en måste uttrycka sin åsikt så negativt som möjligt, och idiotförklara alla som tycker annorlunda. Dålig stämning, brist på respekt för andra och mer än allt annat visar det upp rätt trista sidor av somligas personlighet eller möjligen brist på självkänsla. Eller, vad är anledningen till att det blivit så poppis att delta i såna här ”masspåhopp”. Rena vargflocksbeteendet. Det blir som en verbal stenkastning, där ingen verkar våga avstå från att kasta. Och till sist stängs hela tråden ner för att tonen blivit så otrevlig.

Det finns verkligen mycket åsikter  när det gäller hästskötsel. Har skrivit just om hästars rätt till utevistelse förut. Det finns nog lika många lösningar, som det finns hästägare. Låt folk göra som dom vill, utan arga och kränkande påhopp, om deras hästar mår bra. Lägg energin på att göra insatser för de djur som faktiskt far illa på riktigt. Spara den kränkande och aggressiva tonen till dom som verkligen förtjänar det.

En trovärdig ponnymamma

Det här med barns tävlande har diskuterats mycket i media senaste tiden. Och det finns många sätt att se på saken….

Första klubbtävlingen (till vänster B Sweet & Frida)

Första klubbtävlingen (till vänster B Sweet & Frida)

Jag ser tillbaka på egna erfarenheter från ponnytiden. Jo, jag har varit en ”ponnymamma” i många år. Och det har varit allt från maskeradhoppning på mycket små och egensinniga ponnyer, till SM i ponnydressyr. Vi provade det mesta. Ibland var det rosetter och framgångar, och andra gånger uteslutning efter vägringar redan på andra hindret  eller ett dressyrprotokoll som i ilskan efter ett dåligt resultat,  blev konfetti.

Man försöker stötta i motgång och dela glädjen i framgång, utan att göra för stor affär av det hela, för det är ju ändå ”på lek”. Ja, hmm, det kanske är en märklig definition av något som tar precis all familjens fritid, pengar och energi. Men så är det i ponnyvärlden.  Min inställning var från början att det verkligen inte skulle vara blodigt allvar, utan ”bara” träning för framtiden. Alltså tar man (som mamma) felridningar, rivningar och andra misstag med en suck och en axelryckning. Åker hem och tränar för nästa tävling, med ännu en erfarenhet i bagaget.

Exempel på hur svårt det är att vara mamma, när de unga ryttarna trots allt tar tävlandet ”på fullt allvar” :

  • Jag och ena dottern gick banan inför en regional LA hoppning på B-ponny.  Dottern såg en genväg i omhoppningen, som var snudd på djärv, och jag sade ”Nej, det är inte juste mot ponnyn. Rid den längre vägen så du kommer bättre in på nästa hinder”. Hon visste att ponnyn var vig och vändbar, men jag ville inte riskera att ponnyn skulle bli dragen i munnen, kanske komma för snett in på sista oxern och få ett dåligt språng.  Vi grundade alltså våra olika uppfattningar på våra respektive erfarenheter. Hur gick det då? Hon gjorde en snygg och felfri runda och landade på andra plats, en sekund efter vinnaren.  Som alltså hade ridit den kortare vägen…. (inte snyggt, men effektivt). Jag stod inte högt i kurs just då. Min rekommendation hade, enligt dottern, kostat henne segern.  Jag försökte förklara att oavsett, så var hennes ritt snyggare, jämn rytm, jämna språng, bra balans hela vägen, och att det är så en bana ska ridas. Det här var före stilhoppningens tid. Jag försökte förklara att hon skulle tacka mej när hon blev äldre. Minns inte att hon svarade på det. Men en andraplats var ju inget att skämmas för, så det var en bra dag trots allt. Och kanske blev jag så småningom förlåten….
  • De äldsta döttrarna är tvillingar.  Det gjorde inte saken ett dugg enklare. För i början red dom i samma kategori och i samma klasser. Tävlade mot varandra alltså. Det var oftast inga problem. Dom kunde oftast glädjas åt varandras framgångar. Men så var det en period när den ena flickan hade medflyt och rosetterna radades upp, medan den andra hade problem både i hoppningen och dressyren. Inget allvarligt. Men när hon vägrat ut sig och syrran vunnit samma hopptävling, så blev det konstig stämning i bilen på vägen hem. Då har man problem att vara en trovärdig ponnymamma när man tröstar dagens förlorare med ord om att rosetter minsann inte är allt, och huvudsaken att man kämpat väl, och ingen kan väl rå för att ponnyn inte gillar grisrosa plankhinder etc etc. Samtidigt som man ska glädjas med den andra tösen som stolt håller rosett och hederspris. ”Grattis! Så roligt att det gick så bra! Skönt att träningen ger utdelning, osv”  Vilka tolvåringar köper det? Inte mina i alla fall….

Men jag tror att i sista änden delar både jag och döttrarna åsikten att ponnytiden var en rolig och viktig lärotid. Det tar tid att lära sig tävla. Att orka träna inför tävling, att förbereda en tävlingshelg med alla tusen detaljer, att packa bilen, att sköta om hästarna. Sen får man många lektioner i sportmanship. Livet kan vara orättvist ibland, och det får man lära sig hantera.

SM i ponnydressyr (Laeryds Arrok & Frida)

SM i ponnydressyr (Laeryds Arrok & Frida)

Och så här, flera år senare, när man tänker tillbaka på alla dessa tävlingar, ponnyer och äventyr, så är det inte främst prisutdelningarna man minns. När vi pratar om den här tiden så minns vi faktiskt olika saker. Jag minns saker som när bilen krånglade, eller när vi glömt någon del i utrustningen hemma. Flickorna minns sina ponnyer, och kan komma ihåg detaljer om lerig framridning, eller vilken ponny som stod uppstallad i boxen bredvid. Och visst  minns man de viktigaste framgångarna, men ändå bara som en del i en helhet: livet med ponnyerna!

Finns det då något recept på hur man blir en lyckad ponnymamma? Nej, det tror jag inte. Det måste ju vara olika från barn till barn och olika situationer. Men  det ord som jag tror är viktigast är ‘respekt‘. Barn och föräldrar ska respektera varandra, och varandras insats, man ska ha respekt för djuren, för sin sport, sina medtävlare och funktionärer.

Jag har bloggat på temat en gång förut: finns att läsa HÄR.

Hundens tredje liv…

…. åtminstone. Det kan möjligen vara det fjärde eller femte, och hon är inte en katt. Så jag är glad att jag har henne kvar. Orsaken till dagens tema är att hon nära nog satte livet till idag, under ett par hästhovar, och just det scenariot var för andra gången.

Första gången var hon  bara 3-4 månader gammal, och spankulerade helt bekymmersfritt över gårdsplanen i Tvååker, när en ung och livlig hingst fick för sig att hon behövde plattas till. Och satte ner en av sina stora hovar, alldeles intill henne (även om han faktiskt siktade PÅ henne), så hon studsade  minst ett par decimeter upp i luften.  Om du någonsin har sett ett Youtube-klipp när en vuxen hoppar in i en hopp-borg med ett barn på, så fattar du effekten.

Pang! Och lilla valpen studsar rakt upp från gräsmattan….

Pang! Och lilla valpen studsar rakt upp från gräsmattan….

Lilla valpen! Jag blev livrädd, och hon blev minst lika rädd, för efter det var hon aldrig mer bekväm inne i stallet. I flera år har hon backat när hästarna bankar i boxdörrarna. Efter hand blev hon mer bekväm runt hästarna, ända tills en dag för ungefär ett år sedan, när hon satt och lutade sig mot Regentes ena bandagerade framben (och solade) medans jag lindade av det andra benet. Jag sa åt henne att flytta sig för jag behövde flytta på hästen. Hon makade sig ungefär två millimeter och det bar sig inte bättre än att Regente faktiskt trampade på henne. Han tyckte nog att han var försiktig, men ena klon kom i kläm under stor hästhov och blödde. Akleja tjöt som om hon minst fått hela benet avtrampat, men lärde sig läxan och har hållit lämplig distans sedan dess.

Tills på senare tid, vill säga. Hon anser ju sig numera äga hela våran stallplan, och håller alla under nödvändig kontroll. Människor är välkomna, i synnerhet om dom är artiga och vänliga nog att möta henne med den respekt hon anser sig förtjäna (och helst bjuder på klappar och godbitar). Andra hundar är välkomna om dom visar tydlig subordination. Det gäller både stora pitbulls och små valpar, hanar och tikar, hon tillämpar ingen diskriminering. Alla måste böja sig för drottningen.  Och absolut ingen, jag säger ingen, får ha roligt utan hennes tillåtelse. Ett arv från hennes far Everest, som hemma gick under öknamnet ”Snut-Evert” av samma skäl. Ingen roar sig utan tillåtelse. Så om hästarna lever loppan i lilla manegen springer hon runt hela, och skäller hysteriskt för att tala om för dom (på hundspråk) att dom inte har fått lov att ha så kul på egen hand.

Idag skulle jag motionera några av hästarna på linan, och det var en kylig och blåsig dag. En sån där dag när hästar frustar, fräser och fiser medans dom gör allehanda krumelurer i luften. En av hästarna var särskilt livlig, så Akljea kände sig manad att rycka in och säga ifrån. Normalt sett sitter hon alltså vid ringside och tittar på när hästarna motioneras. Men när den här hästen avbröt sitt rytmiska travande för en serie luftsprång, tyckte hon att det var dags att påminna om ordningsreglerna. Hon rusar ifatt hästen, vilt skällande och snappar  efter bakbenen på den busiga hästen. Hästen exploderar precis rakt upp i luften (minst två meter!!) och landar PÅ Akleja. Verkligen precis uppepå henne. Och hon mejas ner i den lösa sanden, så endast hennes rutiga vintertäcke sticker upp. Jag fick nästan hjärtstillestånd, och trodde verkligen för ett ögonblick att min lilla hund dragit sitt sista andetag.

Hunden nästan försvann ner i ridbanans mjuka sand.

Hunden nästan försvann ner i ridbanans mjuka sand.

Du vet hur det i en kritiskt situation, hur allting verkar gå i slow motion. Tusen tankar passerade min hjärna, medans jag skrek rakt ut. Jag trodde att hon i värsta fall faktiskt var död, eller i bästa fall brutit några revben och fått några inre organ skadade. Fy, så rädd jag var. Hästen fortsatte att skutta, så jag kunde inte ens gå fram till henne, men hon flyttade sig tillbaka till säker plats, och hästen lugnade ner sig tillräcklig för att jag skulle kunna ta honom tillbaka till stallet och ge hunden en noggrannare undersökning. Allt verkade vara i sin ordning, och jag drog en lättnadens suck.

Just nu, medan jag skriver detta, i skenet från en varm brasa i vår öppna spis, ligger hon och sover tryckt intill mina ben. Det är märkligt vad betydelsefull en liten hund kan vara. Och jag undrar om hon själv har en aning om hur nära det var idag.

(Som vanligt finns det ju ingen kamera när man behöver dokumentera en avgörande händelse, så mina skisser får duga som illustration)

En lång rad födelsedagar!

Det här är pinsamt. Jag skäms. Inte förräns efter jag kom hem från stallet insåg jag att jag glömt att alla hästarna har sin officiella födelsedag idag. Visserligen har de alla (utom en) en riktig födelsedag i sitt pass. Men av tradition räknas ju 1:a januari som alla hästars födelsedag. Somliga menar att ponnyer och kallblod har sin officiella födelsedag den 1:a maj. Men allt om detta var helt som bortblåst när jag besökte mina fyrbenta vänner idag.

En riktig hästtårta!

En riktig hästtårta!

Å andra sidan, är det kanske inte helt ovanligt att man inte har hjärnkontoret i bästa skick just årets första dag. Inte för att det var något våldsamt firande igår…. Vi har båda varit lite sänkta p g a nåt influensavirus, så det var en väldigt lugn nyårsafton för vår del.

Men det var nog fler som firade desto mer. Att komma upp till stallet var lite som att besöka månen. Det var fullständigt tyst och öde. Personalen var ledig, vilket innebar att ingen mockning eller utsläpp blev gjort, enbart utfodring med minskade kraftfoder-ransoner. Alla ryttare och hästägare var nog hemma och sov ikapp. Portugiserna är kända för att kunna festa tills solen går upp, båda unga och gamla.  Alla hästarna hade massor av hö, så dom gjorde inget större väsen av min ankomst. Akleja, min trogna följeslagare, tyckte att vi kunde åka hem direkt, eftersom det inte verkade vara nån slags underhållning på gång. Ingen av hennes hund-vänner var där idag.  Och vädret var rätt trist: gråmulet, duggregn men ändå runt 16 grader. Stallägaren dök upp som hastigast, hon var på väg hem från ett nyårsfirande, och min svenska väninna kom lite senare för att sköta om sin häst. I övrigt helt öde.

Hela gänget fick träffa hovslagaren i förrgår, och igår blev alla motionerade på longerlinan. Jag red några, longerade en och rastade resten lösa i lilla ridhuset. Muskelvärken blev allt intensivare, så att mocka boxar var helt otänkbart. Jag tänkte att en dag utan mockning bör dom överleva, de flesta är rätt så renliga. Det fanns bara inte en chans att jag skulle klara av det idag. Redskapen är tunga och otympliga, skottkärran är tung och vägen till dyngstacken lång. Dom hade gott om hö och vatten, så det skulle inte gå någon nöd på dom om dom bara fick sträcka på benen lite också.

Först när jag kom hem, gick det alltså upp för mej att mina älsklingar fått tillbringa sin födelsedag i smutsiga boxar. Inte bara glömde jag att ta med extra godbitar (eller häst-tårta) utan jag glömde hela grejen. Vågar man hoppas på att bli förlåten?

Nu sitter jag i ridbyxor, äter chips, och kollar på film. Tydligen en situation som inte är helt ovanlig bland hästfolk just den här dagen. Och planerar lite extra fjäsk i morgon. Dom var alla så söta idag, och jobbade duktigt, så egentligen förtjänar dom lite extra 365 dagar om året!

Och hur gamla har dom blivit nu då? Här är listan på födelsedagsbarnen: Regente 16, Viking 12, Jimmy 9, Newton 7, Kakan 6, Caprice och Storm 5 och Caprinelle 3. Kors, vad tiden går! Att notera är att Caprinelle nu är ”giftasvuxen” och jag ska se ut en passande make till henne.

%d bloggare gillar detta: