Idag är det full fart på förberedelserna för den årliga Lusitano-festivalen. Det innebär att hela anläggningen är full med gästande hästar (och tillhörande människor), det sätts upp marknadstält, resturangtält, avspärrningar, reklamskyltar och en massa annat som får våra hästar och ponnyer att spärra upp ögonen, lyfta på svansarna och uppföra sig lite utanför det vanliga.

Det kommer att bli ett enastående evenemang, med utställningar, tävlingar och uppvisningar och naturligtvis allt det mingel som hör till. Något vi alla Lusitano-frälsta ser fram emot.

Vid sidan av den uppståndelsen så kommer det flickor och rider. En portugisisk flicka, 12 år och hästtokig, kommer så ofta hon kan och rider på det som erbjuds. Jag dristade mej att föreslå Kakan som dagens uppdrag. Detta verkar ju vara ett hyggligt erbjudande, men för en tjej som tidigare bara ridit Lusitanos, och som befinner sig i en kultur där  man ser ponnyer som något som på sin höjd passar femåringar med ledare, så var det ett stort steg.

Kakan och William på uteritt.

Jag tyckte Kakan behövde se något annat än bara ridbanan och volten. Det blir lite enformigt och hon är en smart ponny och tröttnar om det blir för enformigt. Så istället fick hon göra en uteritt tillsammans med William och Soffi. Soffi är vuxen, men skäms ändå inte för att rida de minsta ponnyerna. Dom är ju trots allt riktiga hästar, fast i litet format. Det blev en lyckad ridtur, och alla fyra hade roligt. Och lustigt nog, så ser Filipa inte ens lång ut på lilla Kakan, trots att hon heller inte ser liten ut på en stor häst! Det är märkligt, det här med ”lagom storlek”.

Idag kom min väninna Katarina på besök. Hon planerar att flytta till Portugal tillsammans med sin familj, som förutom maken, består av två hästtokiga döttrar. Vi hade en härlig lunch tillsammans och sedan fick flickorna rida på Newton och Amiral. För jag tänkte att det är två ponnyer som kan uppföra sig trots kaoset på anläggningen, högtalare som testas och allt annat. Flickorna var vana och duktiga ryttare, så det var inga problem.

Hanna red Amiral med stor känsla för hans särskilda behov. Man får vara duktig på att rida halvhalter och hela tiden anpassa takt och tempo, så han inte rinner iväg. Det gjorde hon med bravur, och gjorde till och med ett par små skutt över några hinder som stod framme. Roligt att se honom bra riden. Han är så snäll och bussig, att han ofta är den som får gå med oerfarna ryttare, och det hjälper ju honom inte.

Kajsa fick rida Newton, som jag själv tycker är en så rolig ponny att rida. Glad, framåt och rörlig. Fast inte idag. Trots att Kajsa gjorde allting rätt, och red honom med stadig sits och fina hjälper, så blev han plötsligt lat! Jag som varit mest orolig för att han skulle passa på tillfälle att bli vild och busig, med tanke på allt kaos runt omkring, så blev jag rätt snopen. Han kunde stanna vid utgången och göra sig totalt okänslig för drivande hjälper. Sedan trava iväg hur flott som helst, för att i nästa sekund drabbas av grus i maskineriet och inte ville göra någonting alls. Han var inte en hjälpsam ponny idag, så imorgon blir det bakläxa för hans del. Och när Kajsa kommer tillbaka, får hon nog rida någon som är mera glad till sinnet. Hon är en duktig ung ryttare och förtjänar att ha lite roligt.

Hur som helst så var det roligt att ha svenska ponnyflickor på stallet idag. Jag vet hur vädret är, däruppe i norr, så att se flickorna rida i 30° värme under en klarblå himmel var en njutning. Red gjorde dom med bravur, trots allt ståhej på anläggningen, helt främmande ponnyer och sprillans nya skor (och skoskav). Den svenska ridskolan sina elever en solid grund att stå på. Tjejerna klarar att rykta, ta på all utrustning, och hanterar hästarna väl både från marken och från sadeln. Visserligen har de här flickorna egen ponny hemma, men det utbildningssystem som har lagt deras grund fungerar i alla lägen.

I ett annat blogginlägg kommer jag att fundera vidare över hur man gör olika i olika länder och vad jag tycker är för- och nackdelar med olika utbildningssystem. Jag som själv kommer från den svenska modellen, tycker alltid att det är lättare att undervisa en elev som fått sina grunder där.