En trebent Viking

I söndags när jag skulle ta ut Viking, berättar stallskötaren att han är halt. Mycket riktigt. Jag tar ut honom ur boxen och han linkar rejält på vänster bak, och hoven är varm. Ve och fasa! På lördagen red min väninna Monika honom en stund medan jag tittade på (jo,min  rygg var risig igen) och jag konstaterade då nöjt hur fint han rör sig, så alltså fanns det inte minsta hälta dagen innan.

Senhor Augostino är duktig på hästar, och hävdade med bestämdhet att det berodde på ett sömtryck, eftersom han var nyskodd. Så han hämtade verktyg och plockade bort det söm han ansåg var orsaken. Sedan hällde han eter i sömhålet och skickade mej till ridsportbutiken runt hörnet för att köpa smärtstillande och anti-inflammatorisk medicin.

En dags boxvila

Jo, affären har öppet söndagar med, och preparatet går att köpa utan recept. Danilon, heter det och är livstids karens på, men går ändå att köpa styckvis, eller i storförpackning i min ridsportaffär. Så Viking fick en dos till kvällsmaten.

Dagen efter var hoven redan sval, och han visade ingen hälta i skritt på stallplan, så jag tog ut honom på en liten promenad vid hand. Tanken var att han skulle strosa omkring lite och lufta sig, och beta lite fräscht gräs. Det var min tanke, inte hans. Han blåste upp sig och gnäggade glatt åt allt som rörde sig, och hann nypa i sig ett och annat grässtrå, innan han tydligt visade att skritt inte var den gångart han tänkt sig. En regnskur jagade oss tillbaka till stallet, och det var inte utan att jag pustade ut. Inte helt säkert att jag kunnat övertyga honom att bara strosa så länge till…

Idag var hans hov fortfarande helt OK, så jag tänkte att det var enklare att ge honom en promenad under ryttare istället.  På så vis kan han ju gå i sin raskare takt, och jag kan välja mjukare underlag.  Så i en kvart var det en ivrig promenad, innan det blev långtråkigt och han blåser upp sig och blir ”superhingsten” igen. Han valde den plats med flest åskådare och drog hela sin repertoar av passage och piaff, och avslutade med två rejäla bockhopp. Där någonstans fick jag nog, och vi styrde hem till stallet igen. Inte vill jag riskera att få ont i ryggen igen. Och absolut inte trilla av och tappa ”superhingsten” bland alla andra hästar. Nej, imorgon blir det longerlina, och lite trav och galopp så han får bränna av lite överskottsenergi.

Spänning i tillvaron!

Annonser

Mera oseriösa hästhandlare

Sedan jag första gången skrev om min tråkiga erfarenhet med hästhandlare (i januari 2012), har det ämnet varit uppe till debatt i flera omgångar. Det verkar som om detta ämnet är ständigt aktuellt. Och syftet med mitt inlägg var i första hand att beskriva ett inte så ovanligt händelseförlopp och samtidigt göra nya hästköpare uppmärksamma på hur det kan gå till, och vad man bör tänka på.

Jag kan se i min bloggstatistik hur många som går in och tittar på just det här inlägget, och vilka sökord som leder läsare dit. Jag ser också vilka sökningar på Google som dirigeras till sidan. Det är dagligen mängder med träffar på vissa nyckelord och namn, från  det inlägget, och till de sidor  jag länkat till. Det andra intressanta med bloggstatistiken är att jag kan se varifrån läsarna kommer, och de är inte bara inom Sverige, utan från hela Europa.

Och jag är både förvånad och lite upprörd över vad jag ser. De sökord som fortfarande genererar mängder med träffar är ”hästhandlare”, ”lurad i hästaffär”, ”sålt skadad häst” , ”köpt häst med spatt” och liknande, plus naturligtvis några namn.  Så jag gör några sökningar, och surfar runt lite på nätet, som om jag åter vore i samma situation. Då upptäcker jag att vissa handlare, som finner det ofördelaktigt att använda sitt eget namn, använder bulvaner. Jag har hittat flera exempel på detta bland hästannonser och på en del salusidor. Så nu vill jag lägga till i min ‘varningstext’, att det nog är en bra idé att kolla upp att säljaren verkligen äger hästen, eller har en riktig fullmakt från den egentliga ägaren.  Och det allra bästa måste så klart vara att göra upp affären med den riktiga ägaren, och att det då är en person som du i förväg har kollat upp och har förtroende för.

Ett par av dessa bulvaner finns i en annan del av Sverige än sin hästhandlare. De verkar vara unga, med eget litet stall, men utan att ha registrerad verksamhet. Antingen är dom så blåögda att dom inte fattar vad det handlar om, eller så skrupellösa att dom inte bryr sig. Hästarna är i allmänhet importer och relativt billiga. Ibland uppges att det finns röntgenbilder från ursprungslandet. Detta är ingen garanti! Gör en egen röntgen i alla fall, och be också om att få se orginalbilderna. Om dessa inte går att visa upp, så finns dom inte!

Blogginlägget gav mängder med kommentarer och e-post. Jag har fått höra om fler liknande historier. Folk som blivit medvetet lurade av samvetslösa hästhandlare (samma och andra). Allt på hästens bekostnad. Och för att inte tala om de kostnader som drabbar köparen. Först har denne betalat hästen, för att sedan lägga pengar på åtskilliga veterinärbesök, för att få papper på något som säljaren redan vetat om. Sen är det inte ovanligt att allt fortlöper precis som för min del; man lägger pengar på olika behandlingar och juridisk hjälp, under tiden som hästen står obrukbar och kostar mycket att hålla varje månad. Tills den till sist blir avlivad. Under tiden grusas förhoppningar och drömmar, och tilltron till andra människor förloras.

För somliga har en sån här historia slutat med att dom gav upp drömmen om att äga en egen häst, eller helt enkelt inte hade råd att leta efter en ny. Och några står kvar med sin trasiga häst, och nöjer sig med rida stillsamma skogsturer. Oavsett hur det slutar för den enskilde lurade hästköparen, så fortsätter dessa samvetslösa skojare med sin business. Det säljs massor av hästar via dessa kanalerna varje månad. Dom tjänar mycket (odeklarerade) pengar på godtrogna människor, och många hästar betalar det högsta priset för denna hantering. Hur ska det bli stopp på detta? När alla har tillgång till internet och Google, så måste allt fler kunna göra ‘rätt’ sökningar, och dra rätt slutsatser. Eller?

Orginalinlägget: Oseriösa och samvetslösa hästhandlare

Fler länkar: Kims historia, Plupps historia,

Makalösa ridsport-supportrars bragd

Det pågår en insamling med målsättning att rädda ‘Silver-Saras’ nästa OS- hopp Mrs Medicott.

Plötsligt och oväntat nåddes häst-Sverige av nyheten att hästens ägare tänkte sälja den omedelbart, och att Sara hade fem dagar på sig att hosta upp stålarna, annars blev stoet omedelbart flyttat till annat stall.

Med kända ryttarprofilen Tina Lundin i spetsen organiserades snabbt som vinden en insamling via Facebook. Om alla ridsportentusiaster skänker en hundring (och helst mer) så kan dessa pengar rädda hästen kvar till Sara och hennes satsning mot Rio 2016. Inom loppet av bara några timmar började pengarna  rulla in. Med moderna medias otroliga genomslagskraft, har nyheten och insamlingen nått nationella media i Sverige och sprider sig redan utanför landets gränser. Jag är helt tagen och enormt imponerad av ridsportsveriges handlingskraft och engagemang. Vilka människor!! Här sitter man minsann inte hemma och slår näven i köksbordet, utan skrider till handling som om det gällde mänsklighetens överlevnad. Det kan bara vara hästfolk som kan göra detta möjligt. Att över en natt trolla fram hundratusentals kronor åt en person man inte känner privat, som inte representerar välgörenhet, utan som ”bara” är en idrottshjältinna. Det är exempel på hängivenhet, entusiasm och engagemang både för sporten och en enskild idrottare.

Detta helhjärtade stöd från ridsportens utövare verkar även ha inspirerat några företag att gå in och sponsra med större belopp. Kommer det att räcka?

Min egen hundralapp är med viss tveksamhet ivägskickad. Min tvekan bygger inte på brist på empati för Saras situation, utan för att jag (som är en cyniker) inte tycker att jag fått tillräcklig information om hela historien.

Vad jag vet och vad jag skulle vilja veta, för att skicka mer än en hundralapp, skulle då vara följande:

Vem är egentligen den mysteriska ägaren till Mrs Medicott? Eller delägare kanske det ska vara, för Sara lär äga en andel. Vad har framkallat den här situationen? Och hur kan en delägare ha rätt att på kort varsel sälja och flytta hästen? Det fanns åtminstone ett muntligt avtal att Sara skulle få ha hästen kvar till 2016.  Muntligt avtal lär ska vara bindande, men när det gäller en häst som är värd så mycket (både i pengar och sportsatsning) borde det ha funnits nåt mer. Och vad gäller hästens värde, så låter hela historien lite som en utpressningssituation.: ”Ro hit med stålarna, annars…” Och vem avgör förresten hur mycket en sådan häst är värd?

Det aviserades redan i augusti att Mrs Medicott skulle kunna komma att säljas. Varför vaknade inga av ridsportens vanliga  sponsorer då? Krävs det en insats av det här formatet för att dessa ska förstå hur betydelsefullt det är för en ryttare att få ha kvar rätt häst?  Sara är ju inte precis vilken liten hästtjej som helst, som önskar sig en ponny. Hon är ju för sjutton OS-medaljör!! Om inte en ryttare av den kalibern kan få vettiga sponsoravtal, vem ska då kunna få det, undrar man.

Ska den här historien också fungera som ett varnande exempel till många elit-ryttare, som inte själva äger sina hästar? Hur måste ett avtal vara utformat för att detta ska hända andra?  Många gånger har man hört om ryttare, vars sponsorhästar blivit sålda, och hur dessa ryttare då helt enkelt fått gilla läget, för det har varit spelets regler. Men i Saras fall verkar det vara annorlunda. Jag, och tusentals ridsportsentusiaster håller nu tummarna för att ‘Silver-Sara’ ska få behålla sitt guld-hopp.

Hör intervju med Tina i Radiosporten HÄR>>>

Fler artiklar: Aftonbladet, Tidningen Ridsport (flera artiklar) ,  SVT Nyheter, Hästmagazinet, SVT

Hovslagarbesök och hällregn

Idag var det besök av en ny hovslagare. Han heter Marco och har väldigt gott rykte. Det känns bra att ha lyckats teckna sig som kund hos någon som verkar vara kunnig och pålitlig. Han reser långt för vissa av sina kunder: förutom hela det här hörnet av Portugal, så är det Brasilien, Dubai och (hör och häpna) Finland.  Han varmskor, och det har jag aldrig haft någon som gjort på mina hästar förut, och jag var lite orolig för vad mina prinsar skulle tycka om all rök och lukten.

Regente tog allt med sitt vanliga upphöjda lugn. Och resultatet ser väldigt bra ut. Jag är glad att Marco fick honom så fin, med tanke på det fransiga utgångsläget. En sko var till och med tappad under natten, så han såg rätt bedrövlig ut.

Viking tyckte inte om att bli skodd alls. Han började med att sparka hovslagaren så han slog en kullerbytta ut ur skospiltan. En ful ”kospark”, men lyckades som väl var inte träffa annat än med hasen. Men han gillade inte att bli varmskodd, utan gjorde stor uppståndelse av röken, och jag fick hålla honom lite i örat. Men slutresultatet blev väldigt fint. Han har bra hovar, men strålarna är lite trånga, och Marco trodde att ett par, tre skoningar skulle ha honom i perfekt skick.

Efter mina hästar var det dags för mina väninnor Cintia och Monika att få skott sina hästar, och då hade jag hämtat kameran. Inga bilder med rök och eld tyvärr, för det avsnittet var redan klart innan jag plockat fram kameran.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här rider man tydligen inte hästarna samma dag dom blivit skodda. Mina vänner och stallpersonalen höjde förvånat på ögonbrynen när jag delgav mina avsikter att ta ut gossarna på en runda. ”Men dom har ju blivit skodda idag!!??” . Hursomhelst så kom det regnskurar som hotade att dränka alla utan snorkel, så det var inget svårt val att avstå från riktig träning.

Innan jag ilade hem för att titta till min lilla ”sjukling” (se inlägg om Vovven), så tog jag och väninnorna en fika på klubbens restaurang, och pratade lite om ditt och datt. Ja, mest om hästar och hundar förstås. Och lite skvaller om hästfolk, medan vi tittade på trängseln i ridhuset orsakad av det blöta vädret.

Poängsättning på dressyrprogram

Jag kan inte låta bli, så här ett par dagar efter min debut på den portugisiska dressyrbanan, att reflektera över hur bedömningen var, och bjuda på det mest underhållande från helgen.

Till att börja med: de två höjdpunkterna. 1) Lördagens uppvisning i krumsprång. Efter galoppfattning från mellanskritt vid C, skulle det vara mellangalopp hela långsidan ner. Det var också min plan, men åsikten delades inte av min tävlingspartner, som passade på att visa vad han tyckte om det kladdiga underlaget och min ”tjatiga” skänkel.  Detta renderade en fyra i protokollet, och de tre domarna var eniga….  Det borde kanske ha varit en tvåa, och lite tillägg för att jag satt kvar och stannade innanför staketen?

Höjdpunkt nr 2, var när jag på söndagen fick motta prisrosett för dagens insats. Riktigt roligt och den fina, röda rosetten hänger så klart på väggen hemma.

När jag läser igenom mina protokoll och ser filmen så har jag gjort följande tolkning av poängskalan:

1-3 (reservsiffror) att använda i yttersta nödfall
4     Katastrof!
5     Uthärdligt
6     Godkänt
7    Inte så illa
8    Utmärkt
9-10 (reservsiffror) att använda vid landslagsuttagningar, möjligen

Sedan används halvpoäng, och jag hade en del 6,5-or som alltså måste betyda att det var lite mer än godkänt, men inte direkt bra….  Den här poängskalan, gör det lättare för räknarna som i princip bara behöver använda tre fingrar på räknemaskinen, men också att de flesta ekipage hamnar mellan 58 och 65%.  Precis som i Sverige med andra ord…

Träningspass med Viking

Med hjälp av både Diogo och Marita har jag fått en bra start med Viking. Han är Regentes totala motsats, i de allra flesta avseenden, och det ska förhoppningsvis göra att jag blir en bättre ryttare.  Han kräver att jag är känslig, snabb och uppmärksam hela tiden. Dessutom rör han sig mycket mer genom ryggen, vilket också har gjort att jag fått kämpa med att sitta stilla och följsamt.

Viking är glad och ambitiös, men tappar fokus lätt, om det t.ex. kommer och går andra hästar, hundar eller cyklister. Han vill kolla på allt! Men tar inte illa upp för en påminnelse, utan jobbar glatt vidare. Men han saknar mycket styrka, så även med honom är det mycket grundträning som gäller. Han måste också kunna länga och sänka formen, och bli lik på båda tyglarna. Som väl är, har han motsatt svag sida jämfört med Regente, så jag slipper bli sned själv.

Med Maritas hjälp hittade vi metoder att få honom bättre i den formen, och mera avspänd i överlinjen. Varje gång han tappar fokus, så spänner han till, och då måste  man snabbt kunna ta tillbaka honom. Och han lär sig så fort!  Diogo har istället lagt fokus på att jobba med galoppen. Den är hans sämsta gångart, och särskilt till höger kan han glömma kvar sina bakben. Så det har blivit mycket tempoväxlingar, volter och långsidor. Han ska kunna länga rakt in mellan tyglarna och komma tillbaka utan att flytta ut en bog eller in ett bakben. Och på bara ett par veckor är det stor skillnad. Han håller balans och rytm jättefint. Fortfarande är den förvända galoppen inte hundra, där behöver han mycket hjälp. Men vi har gjort ett och annat byte, och för det allra mesta blir dom rena och runda.

Skritten har också blivit bättre, i takt med att han kan koppla av och jag törs skjuta fram honom till handen mer. I början tog han gärna  det som en inbjudan till att susa iväg och gapa efter andra hästar, men nu skrittar han med en stor och ren fyrtakt.

Behöver jag tillägga att jag har otroligt roligt varje gång jag sitter på mina fina hästar?

Tävlingsdebuten

Mellantrav på diagonalenIgår var det dags för tävlingsdebut.  Jag har inte direkt annonserat ut att detta var på gång, för det har funnits vissa problem att lösa, för att kunna genomföra detta. Inte bara med ridningen, utan saker som förr var enkla, som exempelvis transport till och från tävlingsplatsen, licens och annat. Plus att jag är lite mesig och inte törs ha några förväntningar på mej. Men nu blev det i alla fall av. Och jag tycker att jag är lite modig som törs visa de minst smickrande avsnitten i bild….

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har regnat hela veckan så utebanorna är ganska blöta, och min ädla springare gillar inte att det skvätter upp lera under magen på  honom. Plus att vi har lite olika uppfattning om hur framåtdrivande hjälper ska bemötas. Ett problem som vi tagit itu med, men inte hunnit befästa inför tävlingen. Men det kändes som om det i alla fall var dags att ta reda på hur han reser, hur han uppför sig när han kommer till ny plats, och allmänt hur det fungerar att tävla i mitt nya land.

Eftersom det bara var två tävlingar kvar på säsongen, så har jag inte löst ryttarlicens, utan rider ”utom tävlan”. Vilket betyder att jag deltar i tävlingen som alla andra, men inte är berättigad till något pris, eller kan tillgodoräkna mej eventuella poäng för kval eller championat.  Klassen som jag skulle rida motsvarar ungefär en MSV:B, där det ingår rörelser som samlade, mellan och ökade gångarter, öppnor och slutor, galoppombyten i språnget, enkla byten, ryggning och skrittpiruetter. Borde vara en bra utvecklingskontroll alltså.

Det var en tvådagarstävling med nationell status, så jag trodde att det skulle vara många bra ekipage på plats, men på grund av att portugisiska ridsportförbundets webbsida inte håller samma standard som den svenska, hade många missat att det var en ändring av datum, och därför färre deltagare. Men som jag tidigare berättat, så finns klasser från de allra enklaste och hela vägen upp till GP. Det tycker jag är rätt kul. (länk till tidigare inlägg om hur tävlingar här kan gå till finns HÄR>>>)

Dag 1 var min tävlingskamrat inte intresserad av att bli blöt och smutsig och sparkade bakut så snart jag krävde att han skulle svara för skänkeln. I första mellangaloppen lyckades han stoppa in hela fem bakutsparkar på en långsida. Domarna var ganska snälla och gav en fyra för den prestationen. Travöppnorna har vi ju slitit med (och slutorna) men det arbetet betalade sig faktiskt med några sjuor. Detta ständiga kickande kostade dock en del och slutprocenten blev inte mer än dryga 58. Jag hade satt 60% som mål….

Lätt förtvivlad över bristen på samarbete mellan mej och min häst skickar jag efteråt filmklipp och en vädjan om hjälp till mina duktiga döttrar. Dom är pålitliga och otroligt stöttande, för bara ett par timmar senare hade jag bra feed-back och användbara tips tillbaka.

Dag 2 fick jag försöka lägga om taktik redan i framridningen för att slippa visa Regentes mage för hela domarkåren igen. ”Fisridning” tror jag det kallas. Alltså rörde han sig som en lus på en tjärad sticka och jag trodde ett tag att domarna skulle komma ut och kolla om han fortfarande hade puls.  Och efteråt var jag lika trött som om jag burit honom på mina axlar genom hela programmet.  Det såg riktigt inte lika segt ut som det kändes, och betygen åkte upp några pinnhål. De ökade gångarterna lyckades jag inte visa, men bytena blev rena och på rätt ställe (utan luftsprång). Äntligen passerades den magiska 60%-gränsen.  Och när jag efter tävlingarnas slut satt och begrundade mina protokoll blev jag plötsligt inropad till prisutdelning!! Jag som inte ens hade kavajen på, och alla de yngsta som ridit morgonens klasser var så söta och välklädda (pinsamt).  Jag hade inte räknat med en rosett, eftersom jag inte var med i den egentliga tävlingen.

Min huvudsponsor (läs ”make”) tyckte i alla fall att det var kul att jag fick en rosett med hem från första tävlingen. Och det har varit otroligt lärorikt, så nu är det bara hem och träna vidare som gäller.  Tack alla, som bidragit till detta: Frida, Marita och Sara med tips och uppmuntran, Maria som fotat och filmat, Diogo som stått i leran på framridningen, folket på Centro Hípico da Costa do Estoril (Sandra, Michelle och Pedro), mina vänner som visat sin support på Facebook, och slutligen min underbara man som stöttar i vått och torrt och gör det hela möjligt.

Mera inspirerande ridlektioner!

Under en vecka har jag haft förmånen att ha en alldeles egen tränare i huset.  Vilken lyx! Marita har varit på besök, och hon hade inget emot att följa med till stallet varje morgon och hjälpa mej med träningen. Hon är en duktig tränare, som på två minuter sätter fingret på problemet och lika kvickt har konstruktiva lösningar. Dessutom känner hon ju mej så väl, så hon vet hur hon ska ge instruktionerna för att det ska ta skruv.

Längre, lägre...Lärdom nummer ett: jag är en mes. Jag tillåter mej själv att vara en menlös passagerare istället för att vara piloten. Vilket min häst har fattat för länge sedan. Lösningen är återigen att vara tydlig i hjälpgivningen och kräva respons på varje hjälp.

Bred handställningVidare: Regente vill  helst inte använda ryggen, och blir istället kort och hög i nacken. Detta har jag ju kämpat med från början och det har blivit så mycket bättre. Men nu tycker Marita att det är dags att kräva att han ger efter totalt. Inte bara litegrand, som jag nöjt mej med. Han ska vara lång och låg i halsen. Rundare i formen, upp med ryggen och mera power i bakkärran. Och nu fick jag mera verktyg att jobba med. Och faktum är att vi gjorde tydliga framsteg under den här veckan. Fortfarande kryper han upp i formen om det går, men nu är skillnaden att jag kan sänka nacken igen.

Han måste ge efter helt i vänstersidan och samtidigt sträcka ut högersidan. Han måste svara snabbare på mina hjälper, och jag ska kräva svar, inte vänligast anhålla om att han borde….  Så jag fick lov att rida med ganska breda händer, och lite för långa tyglar. Inte så vackert, men fungerar.  När han kommit in i ramen och stöder jämt på båda tyglarna, kan jag flytta hem händerna till rätt plats och ”rida fint”.

Igår hade jag rätt så ont i ryggen, för en av hästarna tog ett dubbelsteg på ett ställe där sanden på ridbanan var lös. Och Regente kände väl på sig att jag var lite matt och bestämde sig för att vara lite bekväm. Efter en stund blev jag lite grinig, och sa åt honom på skarpen, att nu är det bara att släppa till vänstersidan och börja lyssna på skänkeln. Och det gick hem. Han gick riktigt trevligt sista halvan av ridpasset.

Så idag hade jag ju hoppats att hitta det läget lite snabbare, genom att vara tydlig, stilla och bestämd. Och rätt var det var, så råkade jag komma åt ”turbo-knappen” och jag hade en drömhäst! Han bjöd rakt in mellan tyglarna, hade riktigt påskjut och gjorde övergångar, tempoväxlingar och längningar som var sådär härliga att man bara sitter och flinar som ett fån. Ljuvligt. Och rätt skönt att få den där hundraprocentiga känslan nångång emellanåt, för annars blir det rätt mycket harvande med samma, samma grunder. Inte så kul, men det är ju trots allt det som ska till för att han ska bygga sig stark över ryggen.  Det var rätt många ryttare i ridhuset, för det regnade, så mina försök att rida skolor blev kanske inte så lyckade, för det var folk och hinder ivägen hela tiden. Men vissa bitar var i alla fall precis som jag önskar. Jag har en toppenhäst!!

%d bloggare gillar detta: