Ridanläggingen med den vackraste utsikten

När jag köpte Regente, stod han uppstallad på en anläggning bara fem minuters bilväg hemifrån, och jag valde att ha honom kvar där ett par veckor medan jag lärde känna honom. Anläggningen heter Clube Don Carlos I, och är från början en tennisklubb, som sedan byggts ut till ridanläggning, som hyser uppskattningsvis ett 50-tal hästar. Den ligger otroligt vackert, strax ovanför Guincho stranden, och med en fantastisk utsikt.  Så här kommer lite bilder därifrån:

Don Carlos I  (klicka på länken för att starta bildspelet från Picasa), eller se samma bilder här nedan

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bilderna är tagna i februari. Så det är därför folk har varma kläder, och hästarna har täcken. Även om solen skiner så är det ju lite kallt.  Men fortfarande är kylan i Portugal inget att klaga över, om man som jag varit van vid vintrarna på svenska västkusten….
Annonser

Hovslagarbesök

Regente har fått nya skor. Och jag har träffat en mycket välrenommerad hovslagare, som var extremt noggrann. Han kom ut på kvällen, först vid 19-tiden. Och jag blev lätt förvånad när han ringde mej strax före sju, för att tala om att han skulle bli 15 minuter försenad. Och exakt 15 minuter senare var han på plats. Sånt är jag inte bortskämd med.

Och noggrann var han verkligen! Skorna justerades på mikromillimetern, och slipades ner med maskin runt om för att kanterna inte skulle bli vassa. Regente behövde skos på ett sådant sätt att hovarna kan bredda sig lite, för han var tidigare aningen trång i trakterna och strålarna lite små. Då gäller det att vara noga när man lägger ut skorna. Hovarna verkades lika noga, och han mätte för att höjd och vinklar skulle bli exakta. Det tog nästan två timmar innan han var klar, och då var det rätt mörkt, trots att vi tänt belysningen både på stallplan och inne i spolspiltan. Så Daniel, som han heter, använde pannlampa.

Sedan fick jag gå med honom fram och tillbaka, för att han skulle kunna se att allt var i sin ordning och att hästen rör sig som den ska. Ungefär som när man själv provar nya skor i skoaffären 😉  För den här proceduren inklusive 4 nya skor, resa och allt betalar jag 55 €, vilket är ungefär normalpris för en helskoning här. Rätt schysst jämfört med norden. Prisvärt kan man säga.

Inbillning eller utveckling

Äntligen en någorlunda färsk bild.

April

Visst börjar han maffa till sig lite? Eller är det önsketänkande? Tycker att han har börjat fylla i lite både här och där, och när JP red honom senast, så tyckte han att han kändes lite ”bredare”

Den här bilden är från veterinärbesiktningen i januari. Svårt att jämföra bilder så här förstås…..

Januari

Överlinjen i maj

 

Här är länken till förra inlägget i ämnet, med fler bilder på rygg och sadelstad.  Och snart är det dags för ny fotografering….

Mc Lusitano

Jag trodde inte mina ögon när jag såg reklamskylten utanför McDonalds i Cascais….

McLusitano!!

Men jo, det var vårens kampanj-burgare. Så det här är  alltså svaret på vart alla Lusitanos tar vägen, som inte riktigt håller måttet?

Nej, riktigt så var det väl inte. Burgarna ska fortfarande vara 100% nötkött. Så den här kampanjmenyn var speciell med antingen portugisisk ost eller skinka. Portugal kallades förr Lusitanien (av romarna) och ”lusitano” är alltså ett ord som refererar till någonting som är portugisiskt. Men för oss hästmänniskor är det alltså liktydigt med hästrasen, och ingenting annat.

Men visst var det både skrämmande och lustigt?!

AK was here!

AK was here!

På väg hem från ridningen, såg jag att någon sprejat sina initialer vid grinden. Jag känner nog bara en person med initialerna AK.  Det ligger inte för henne att klottra, men man vet ju aldrig. Annika, har du varit här utan att säga till?

”Vakthund”

Hunden börjar känna sig mer hemtam i stallet numera. Tidigare har hon bara följt med för att det är roligt att springa bredvid när jag rider, och för att leka med alla andra hundar som finns på klubben. Trivdes inte alls i stallet och brukar mest sitta utanför och vänta på att jag ska bli klar med hästen. Men stallpersonalen har börjat bjuda på godsaker, så numera tycker hon att det är rätt trevligt att vara här.

Senhor Manuel utanför Regentes box

En av stallskötarna i färd med morgonmockningen. Manuel, som han heter, har också hand om Regentes omvårdnad.

Sämsta benskydden

När jag nyligen reste till Sverige, så köpte jag en uppsättning nya skydd, för dom gamla började (efter ett par år) att se lite ledsna ut. Hittade fina, svarta på Varbergs Ridsport som hade utförsäljningsrea. Märket var Catago, och ser ut som en kopia på Eskadrons dressyrskydd.

Nu har jag haft dom i ett par veckor, och det är redan hål!! Yttermaterialet är alltså så tunt och ömtåligt att det inte tål att hästen stryker sig. Så vad ska dom vara bra för? Visserligen finns det ett hårdare material under som tar upp stötarna, och som står emot ett slag av skorna. Men ändå, dom ser ut som om dom är flera år gamla redan.

Mina gamla skydd (Jacson, tror jag) var av vit plast, fodrade med teddy. Inga dyra, exklusiva saker alls. Men dom har alltså hållt bättre än dom här nya, mycket dyrare. Skit också!!

Nu måste jag åter leta skydd som både håller och är snygga. Det får bli Eskadron nästa gång. Dom är beprövade och verkar hålla en evighet.

(se tidigare inlägg om dom gamla skydden)

Inspiration

Igår var jag inte ett dugg ridsugen. Konstigt, för det händer nästan aldrig numera, när jag slipper snö och is, som tidigare var en tänkbar orsak.

Både rygg och nacke var rejält skruttiga på morgonen, och det hällregnade. Så flera skäl till att en timme i sadeln inte frestade mej ett dugg. Alltså bestämde jag mej för att vänta in ridlusten. Det är ändå inget kul när jag har för ont för att klara annat än att bara skritta omkring i ridhuset. Så jag tillbringade en stund på morgonen med att läsa lite på nätet. Jag har några bloggar som jag följer, och en måndag innehåller hästbloggarna ofta lite referat från helgens tävlingar.

En del hästbloggar envisas med ”Dagens outfit”, ”veckans skvaller” och annat skräp, som inte är värt tiden. Men en blogg som alltid är uppmuntrande och inspirerande är ”Dressyrsnack”. Emma och Maria är duktiga, jordnära och skriver bra, om saker som intresserar mej. Så den läser jag nästan dagligen.

Vid lunchdags hade regnet lugnat sig lite, och jag var sugen på att åter försöka få kläm på konsten att bemästra skolorna. På måndagar är resturangen stängd, och regnvädret höll nog en och annan ryttare borta, så jag var helt själv i det stora ridhuset. Vilken lyx!

I tre dagar har vi i princip bara skrittat. På fredagen för att det var inplanerat i schemat efter ett hårt pass på torsdagen. På helgen var det hopptävlingar, med alla banor upptagna av ekipage i alla storlekar och hastigheter, plus en massa hinder. Den enda banan som var hinderfri var blöt som en risåker. Alltså mer skrittarbete. Vilket i och för sig inte behöver vara någon nackdel. (Det finns bra ridvägar att vara på.)

Dagens uppgift var alltså att värma upp inför, och sedan träna skolor. Det gäller ju att hitta en bra bjudning för att inte takt och schwung ska gå förlorat. Och att han håller stödet på båda tyglarna hela vägen. Det blev alla varianter: för lite tvärning, för böjd, för fort, för sakta, för hög i nacken osv innan det till slut började fungera. Som vanligt är det  jag själv som är problemet. Den ena skänkeln vet inte vad den andra handen gör ungefär (en av effekterna av nervskadorna). Så snart jag fokuserar mer på mej själv än på hästen så brukar det lossna. Till sist fungerade allt hyggligt i tre gångarter. Då kändes det rätt bra. Och jag skickade åter en tacksamhetens tanke till Emma & Maria som åter lyckats inspirera mej till ett bra ridpass, trots att lusten inte fanns där från början.

Hästböckernas underbara värld

Massor av tjejer i min generation växte upp med Wahlströms Ponnyklubb. ”Alla” var medlemmar där och hade det lilla guldmärket på sin hjälm (med gummiband, som i bästa fall satt under hakan).

Man läste ”Ponnyexpressen”  som kom några gånger om året, och årsboken om Fia och Pytteliten var den stora höjdpunkten. Vem har inte läst ”Det stora ponnyloppet” om och om igen? Och självklart fanns planschen med årets          20-i-Topp på väggen.

I bokhyllan fanns också ”Hästen som hobby”, (som tillsammans med ”Känn Din Häst”)  var min bibel och källan till all kunskap. Jag har läst den från pärm till pärm mer än en gång,  så 1968 års upplaga ramlade till sist isär p g a rent slitage. Men  jag är övertygad om att detta är grunden till min aldrig sinande vetgirighet på området. Där fanns allt från hur man rider, travhästens träning, skoning med specialbeslag, till hästens sjukdomar och skötsel. Precis allting!

I den skönilitterära avdelningen fanns böckerna om Annika, Jill och inte minst Britta och Silver. Alla har nog präglat mej mycket, och tack vare Lisbeth Pankhes böcker fanns redan tidigt drömmen om en vacker welshponny. Så det är nog delvis hennes ”fel” att jag senare i livet hade en ganska omfattande uppfödning av dessa underbara ponnyer.

Det pratas mycket om att de unga som växer upp på ridskolorna numera, inte får tillräcklig teoretisk hästkunskap. Vad beror det på? Min egen teori är att man översvämmas av information, i så hög grad att man duckar. Via internet strömmar sanningar, halvsanningar och lögner i en överflöd, och det är svårt att gallra i störtfloden. Vill man få information om ett visst ämne och googlar, så får man en miljon träffar. Vill man ha ren underhållning, så finns det tusentals filmer bara via YouTube.

Förr fick man gå till skolbiblioteket och söka i en kortlåda, och därefter läsa faktagranskade böcker på jakt efter rätt avsnitt. Så medan man sökte efter exempelvis ”spatt”, så fick man på köpet litegrand om galoppsport eller connemaraponnyns ursprung. Jag tror det var nyttigt. Man lärde sig litegrand om allt möjligt, och blev hela tiden stimulerad att söka efter mer. Timmarna i biblioteket kunde gå väldigt fort. Idag tror jag nästan att man blir överstimulerad av all information som finns.

I sämsta fall hamnar man på Bukefalos sida, där all möjlig icke-faktagranskad kunskap glatt delas ut tillsammans med mer eller mindre begåvade kommentarer. Hur ska en ung hästtok kunna veta vad som är rätt? Och hur ska man kunna veta var man ens ska börja leta? Ridskolorna har stor möjlighet att sprida information, och det finns t.ex. ”Vi i Stallet” som är ett bra initiativ. Annars är det lätt till att det blir tråkigt. När man haft sin tionde teorilektion i ”Tränsets delar” är det helt enkelt inte roligt längre….

Frågan jag söker svar på är alltså: är det skillnad i hur tillgången på information har format min generation jämfört med dagens unga?

För mer ren nostalgi; läs även: en text från ”Carina”,  och den här från ”Petra” .

Lång man?

”au naturel”

Min vackra lusitano har lång fin man, som sig bör. Men det är nödvändigt att fläta den när jag rider med kandar, för annars vill tyglarna trassla in sig. Så jag gör en inbakad ”ardennerfläta” före varje dressyrpass. Om jag rider på träns, eller bara rider ut, så får den hänga fritt.

Lite pyssligt

Det sliter såklart på manen att hålla  på så här, så jag ser en och annan som kortat av eller helt enkelt ryckt manen på ”halvblodsvis”.  Så jag frågade en väninna om hon tyckte att jag kunde rycka upp  manen på Regente för att slippa hålla på och fläta jämt.

-”Åh nej, är du galen??? Klart att du INTE kan rycka manen på en godkänd lusitanohingst!!!”

Så, vad gör jag?

Nyflätad och fin

%d bloggare gillar detta: