Nytillskott i verksamheten

Det brukar alltid vara mycket i görningen, men på sista tiden har det varit lite extra mycket på gång.

För det första så har jag anställt en ponnyberidare, som ska träna, utbilda och utveckla alla ponnyerna. Det är ont om personer här, som har kunskapen och storleken att träna sportponnyer, men jag har lyckats locka hit den bästa jag vet: yngsta dottern Frida.

Min egen beridare!

Min egen beridare!

Hon kom ner, tillsammans med sin fästman och några resväskor, i söndags, för att hjälpa mej med hela mitt stora ponnyprojekt. Bättre hjälp kan jag inte få. Vi pratar för det första samma språk, alltså både på svenska, och att vi delar samma syn på hur man bäst rider och tränar en ponny. Jag ringaktar inte den hjälp jag fått av duktiga ungdomar på klubben, och jag kommer att fortsätta uppskatta deras hjälp och engagemang, men Frida och jag har ju jobbat tillsammans med hästar förr, så kommunikationen är på den nivån, att många ord helt enkelt är överflödiga.

Erfarenhet från ungponny-championaten (här med Corinne e. Cippyn Red Crusader)

Erfarenhet från ungponny-championaten (här med Corinne e. Cippyn Red Crusader)

Det är en vecka som innebär lite mjukstart, för vi har långväga gäster på besök och jag måste hinna umgås också. Sen har vi letat lägenhet och tittat på praktiska lösningar kring boende, transport, internet, telefon och allt annat som ska till när man flyttar till ett annat land.

Varje morgon börjar i stallet (som vanligt). Frida får rida en eller två hästar, och gradvis prova sig igenom sortimentet. Samtidigt måste hon lära känna alla ansikten på anläggningen, och gradvis börja lära sig språket. Det kan nog kännas överväldigande. Hennes mjukstart på en vecka är vad jag hade flera månader på mej att göra.

Vi jobbar bra ihop - bilden är från när vi tävlade tillsammans i Jonstakas lag.

Vi jobbar bra ihop – bilden är från när vi tävlade tillsammans i Jonstakas lag (Med våra lagkamrater Anne och Carina).

Om vädret medger, vill vi hinna med att bada, gå på upptäcktsfärder, och umgås med familjen. På eftermiddagen måste jag tillbaka till hästarna igen, för att motionera framför allt Viking, som fortfarande är konvalescent, och ibland ytterligare någon som inte hunnits  med tidigare under dagen.

Den här veckan är min syster Cecilia med familj på besök, från Arizona. Min systerdotter Annika har nog ärvt anlagen för häst. Hon har ridit litegrand tidigare, men aldrig tillbringat en massa tid i stallet. Hon var med Frida och mej i stallet en lång morgon, från 9 till 13, utan uppehåll. Hon fick hänga på, för vi hade mycket att göra, och till sist fick hon rida ynka 10 minuter på lilla Kakan. Vi använde henne som springsjas och hjälpreda: ”hämta ett grimskaft, häng tillbaka tränset, ge mej en långpiska” utan särskild hänsyn till hennes bristande erfarenhet. Av detta blir de flesta ungar avskräckta, men inte Annika. När vi kom hem, så förvissade hon sig genast om möjligheten att få följa med igen nästa morgon. Medans alla andra tar tillfället i akt att ta sovm0rgon, kommer hon, pigg och glad, beredd på ytterligare en förmiddag på stallbacken. Det är så det börjar…. Jag har varnat min syster för att detta är en dyr och tidskrävande hobby, men å andra sidan, man har roligt och det är otroligt givande.

Systerdotter och dotter med ponny

Systerdotter och dotter med ponny

De senaste dagarna har jag kunnat spara lite tid, genom att inte rida Regente. Han har ridits i damsadel av Teresa (en av instruktörerna) som tränar inför en damsadeluppvisning för ridsportförbundet i morgon. Tyvärr kommer jag inte att kunna vara på plats, men är övertygad om att både häst och ryttare kan göra en riktigt bra insats. Portugisiska ridsportförbundet har också diskussioner på gång om att ändra i reglementet, så att man kan tävla i dressyr i damsadel, på lika villkor. Och den här uppvisningen syftar till att visa på hur man kan integrera damsadelridningen. Jag önskar dom lycka till, och hoppas kunna dela med mej både av bilder, och resultatet av diskussionerna längre fram.

(Jag har lånat flera av de fina bilderna av Team Fix)

Annonser

Blogg-vänner

Finns det nåt ord för att beskriva folk man lärt känna via bloggandet? ”Blänner”, ”Blogiends”, ”Frognds”….  Det finns säkert, fast jag inte lärt mej det än.

Puss på dej, Isabella, säger Jimmy

Puss på dej, Isabella, säger Jimmy

Idag fick jag fin-främmat. Det var Isabella från Ryttarlivet som kom på besök. Vi har lärt känna varandra via varandras bloggar. Det var verkligen  superkul att få träffas IRL. Det är en tjej som är ung, smart, söt, entusiastisk, positiv, kreativ, nyfiken och mycket mer. En sån där person som direkt tillför positiv energi. Och det känns som om man känt varandra ett bra tag, trots att vi vet väldigt lite om varandra som personer, har vi ju ändå haft lite insyn i varandras liv via bloggandet. Det tycker jag är en så spännande upplevelse.

Det var andra gången jag upplevde detta. För jag har ju träffat Astrid från Hippsons Portugal-blogg på besök också. Och så måste jag ju nämna Sandra och Rebecca med, som också bloggar, även om det inte var den vägen vi lärde känna varandra.

Jag mötte upp Isabella på stationen i Cascais i morse, och vilken otur hon hade. Vädret har varit strålande i flera veckor (bikini och shorts) men det vände just igår till svalare, blåsigt och REGN!  Hon påstod själv att det var hon som förde det med sig, för hon har visst lyckats pricka lågtrycken både i Prag, New York och Madrid…..  Och just influgen från varma, soliga Stockholm, så kändes det ju kanske lite surt när jag välkomnade henne med ”Välkommen till soliga Portugal”!!

Men svenska hästtjejer är ju av segt virke, så inte ställer man in en ridtur på grund av såna bagateller. Vi åkte upp till stallet, och Diogo hjälpte Isabella att sadla ut vår pålitlige springare Jimmy. Han är imponerande stor, men vänlig och bekväm att rida.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är möjligt att Isabella till en början kände sig lite liten, uppflugen högt där uppe på Jimmys rygg, men efterhand blev känslan bättre. ”Ner med hälarna, axlarna tillbaka, håll honom på spåret….” Diogo är en bra tränare, som direkt hittar det som är viktigast att fokusera på. Men Jimmy kan vara en filur som räknar ut när hans ryttare inte kommer att vara alltför sträng. Inte så att han ställer till det, men går lite felställd ibland, och genar i hörnen. Det finns ju så mycket annat spännande att titta på.

En privatlektion tillför ju så mycket mer än de grupplektioner om 12 ryttare hon är van vid hemifrån, så det var nog mycket att ta in på en gång. Lite tur med vädergudarna gjorde att jackan åkte av i halvtid. Jag tror att det blev en minnesvärd lektion. Annorlunda på alla vis mot de ridlektioner hon haft hittills. Jag dömer inte, men konstaterar att det är skillnad. Som nybliven ryttare är det ibland så nödvändigt att få instruktörens odelade uppmärksamhet en stund. Sen kan det vara andra fördelar med grupplektioner. Och bäst är väl om man kan få plocka russinen ur kakan, och göra båda delar.

Lite senare åkte vi till restaurangen på ridklubben Quinta da Marinha, som serverade en härlig lunch. Peter kom och gjorde oss sällskap. Vädret blev till sist såpass behagligt att vi njöt av att sitta utomhus.

Eftermiddagen tillbringades vid poolen (inte badväder dock) och senare tillbaka till stallet för att rasta Amiral, som blev av med sitt blåa bandage idag. Såret behöver luftas, men eftersom hagarna var rätt blöta efter regnandet, får han tillbringa ytterligare någon dag på box. Amiral och Isabella fattade omedelbart tycke för varandra, och han var den mest kelsjuka ponny man kan tänka sig. Dagens charmigaste blev kanske ändå den svarta lusitanohingst, som bor granne med Jimmy. Isabella fick gott om tid att bekanta sig med fler av stallets invånare medan jag hjälpte veterinären att ge Viking en uppföljande behandling med ozoniserat vatten. Intressant, och om man är nyfiken finns mer att läsa HÄR.

Till sist var vår häftiga dag till ända, och jag skjutsade Isabella tillbaka till stationen och hoppas att hon snart kommer tillbaka.

Nästa bloggare som dyker upp här är Ponnyflickan. Men det är en helt annan historia.

 

 

Kapten Blåben

Amiral är satt på boxvila. Ingenting allvarligt, men han behöver stå på box i en vecka. Istället för att bo ute i hagen tillsammans med Newton, som dom gjort tidigare. Under tiden får Kakan vara sällskap till Newton. Ett arrangemang som dessa båda parter verkar vara helt nöjda med.

Sörbys Amiral

Sörbys Amiral

Den här historien började med ett enkelt misstag och en överambitiös hovslagare. Amiral hade blivit avskodd och verkad förra veckan. Tanken var att han skulle kunna klara att gå barfota, för underlaget är mjukt och han ser ut att ha mycket bra hovkvalitet. Hovslagaren gjorde ett bra jobb, och sparade lite extra slityta, för att han inte ska bli ömfotad. När han lämnade in sin lista över dagens arbete, hade jag gått hem, och han hade glömt vad hästen hette, så Amiral kom med på listan under beteckningen ”Kicki’s pony”.

Tre dagar senare kommer en annan hovslagare. Han gör i normala fall inga barfotaverkningar, utan bara skoningar, men eftersom Amirals namn  fortfarande stod med på listan över hästar som skulle göras, hamnade Amiral i skospiltan, på morgonen redan innan jag kommit till stallet. Och instället för att konstatera att han såg ganska nyverkad ut och ställa frågan om den här hästen verkligen behövde göras, så tar han och gör en ordentlig verkning. Så ordentligt att Amiral knappt kan gå!

Hans hovar såg ut som på såna där skrämselbilder om ‘anti-barfotaverkning’. Bärranden var borta. Sulan var rundad och mjuk som en innetoffla. Plus att han raspat av hela glasyrlagret runt om. Enligt uppgift för att det ska bli fint, och synas att arbetet är ordentligt gjort. Suck! Den stackars ponnyn kunde knappt gå. Det var pyttesmå steg och hela hans kroppsspråk sa ”ajajajaj!!”

Jag blev såklart inte särskilt glad, och var ganska upprörd över smedens bristande kompetens. Han erbjöd sig raskt att slå på ett par skor (gratis) och bad om ursäkt. Men, nej tack : Aldrig i livet att han får gå i närheten av mina ponnyer igen!

Problemet kanske inte ens hade uppstått, om det inte dessutom var för det faktum att den förste hovslagaren blivit sparkad i ansiktet av en häst (krossad käke), och blivit tvungen att inkalla kollegan för att göra klart sitt uppdrag. Han var nämligen så illa skadad att han inte kunde prata, och därför inte kunnat göra sig ordentligt förstådd per telefon. Stackaren! Så det var kanske en rad oturliga händelser som ledde till den här tabben.

Tur i oturen, för Amiral visade ingen värme eller puls i hovarna. Bara väldigt ömfotad, så vi bestämde att han får stå inne på heltid och äta lite smärtstillande och antiinflammatorisk medicin några dagar.

Dessutom hade han fått en spark på ena skenan bak. Kanske hade han förtjänat den, för han jagat bort lille William från maten. De andra valackerna hade alla märken av Williams små bakhovar, bara för att dom nyper honom i rumpan vid höhäckarna. Nu har jag ju flyttat William till mer godmodiga hagkamrater, så han behöver inte freda sig vid matdags.

Amirals skada var inte djup, han var inte halt, och jag var inte speciellt bekymrad. Men när jag ändå hade veterinären på plats för att titta till Viking, så passade jag på att visa upp Amiralens både framfötter och skenben. Vad gällde framhovarna, så tyckte han att vi gjort rätt, och om han behövde arbeta, så kunde vi sätta på såna där barfota-galoscher om han fortfarande var öm.

Bandagebyte, efter fem dagar med honungskompressen

Bandagebyte, efter fem dagar med honungskompressen

Bakbenets sår gjordes noggrant rent, och bandagerades med en medicinsk honungskompress, bomull och ytterst en klarblå Vet-wrap. Därav hans nya namn ”Kapten Blåben”. Amiralen har blivit degraderad till Kapten, bara för jag fick en gammal låt i huvudet när jag såg honom gå omkring med sitt blåa bandage. (Martin Ljung – Svarta Malin. Som förvisso inte alls innehåller någon ‘Kapten Blåben’, men många andra luriga kaptener)

Nu undrar man kanske vad en sådan här hovslagare har på en bra ridanläggning att göra? Det låter som en paradox, men han skor bra, och på de hästar som är barfota bak och skodda fram, verkar han bakhovarna normalt. Men tydligen var han känd för att inte kunna verka en barfota framhov. Jag lär av mina misstag. Det lär inte upprepas. Och som väl är, verkar Amiralen vara vid gott mod.

Redan en vecka senare rör han sig obehindrat inne i manegen, där underlaget är blandat med gummiflis och mjukt. Så nu är han tillbaka i arbete. Med sitt blåa ben.

IMG_1238

 

PS. Tyvärr tror jag att ingen som är yngre än jag, har vett på att uppskatta Martin Ljungs sång, eller ens vet vem det är…. 😉

Viking på kliniken

Det är ju ett tag sedan både Jimmy och Viking fick bli valacker. Något som är mera ovanligt att man gör på vuxna hästar i det här landet. Jag har ju tidigare berättat om hur och varför, och nu tänkte jag berätta hur det gick sen.

Jimmy tog sig igenom konvalescensen med flaggan i topp. Ungefär en vecka efter ingreppet var han svullen i skapet, men inte så mycket att man behövde vara orolig. Det är ju normalt med viss svullnad och vätskeansamling. Han blev motionerad och spolad med kallvatten, och några dagar senare var läkningsprocessen klar, och vi kunde börja rida honom igen. I samma veva flyttade vi stall, och det var förstås viss upphetsning över nya miljön, alla nya hästar, och allt spännande att titta på, men ingen överdriven ”hingstighet”. Allt väl.IMG_1072

För Vikings del, så blev det raka motsatsen. Han svullnade också upp, fast mycket mer, och på ett annorlunda sätt. En vecka efter kastrationen fick veterinären komma tillbaka för att titta till honom. Problemet var att snitten ville läka utifrån, och svullnaden gjorde att såren inte kunde dränera sig, så vätskeansamlingen blev bara större. Veterinären rensade upp hålen,  och det blev bättre. Men bara lite bättre. Några dagar senare, mötte jag veterinären på stallbacken, och bad honom kolla igen, och det var samma sak. Han visade hur man kunde sticka in ett finger och rensa hålen, så det kan droppa, och vätskan kommer ut.

Spola rent med kallvatten flera gånger om dagen

Spola rent med kallvatten flera gånger om dagen

Under tiden turades jag och Diogo åt att ta ut och longera Viking tre gånger om dagen, och spola rejält med kallvatten. Det kunde vara lite bättre ena dagen, för att sedan bli mera svullet igen. Till sist var det så svullet och ömt att han visade rejäl hälta vid longering. Dags att ringa till veterinären igen.

Den här gången ordinerades ett helt batteri med mediciner. Antibiotika, smärtstillande, antiimflammatoriskt och något mer. Två injektioner intravenöst och två intramuskulärt, morgon och kväll i en vecka. Dag 2 syntes en markant skillnad, och jag vågade åter hoppas att vi ordnat en lösning.IMG_1075

Viking är den snällaste och mest tålmodiga individ man kan tänka sig. Men till sist fick han nog. Han var en ledsen häst och hade ont. Och varje gång man öppnade boxdörren gick han undan. Han ville inte bli stucken mer. Han riktigt kröp ihop och spände sig så venerna försvann och musklerna blev så hårda att injektionsnålen studsade mot skinnet. I takt med att han blev mer svårstucken, fick vi bli mer kreativa, och hitta nya ställen att sticka i. Förutom halsen, blev det låren, korsmuskeln, bringan.

När jag tog fram kapsonen för att ta ut och rasta honom, så gick han motvilligt ur boxen. Han som annars är så glad och positiv. Nu var han en slagen hjälte. Och till sist nekade han att gå in i duschspiltan. Han hade fått nog. Och jag hade fått nog. Jag kan inte hålla på så här med min fina häst, vecka efter vecka. Under tiden har han periodvis haft riktigt ont, blivit stucken, petad och klämd överallt, och gått ner i vikt. Jag hade fått rådet att ha tålamod. Det kan ta tid med äldre hästar. Bara duscha  och motionera honom, så blir det snart bra. Men mitt tålamod var slut. Det har gått fem veckor, och jag kan inte utsätta Viking för detta längre. Fortfarande ville inte svullnaden gå tillbaka till acceptabla proportioner, och han var märkbart smärtpåverkad så snart den smärtstillande medicinen tog slut. Det var helt enkelt plågsamt att se honom och naturligtvis ett stort lidande för min stackars häst.

Jag bad en annan veterinär att titta på honom, för att få en andra åsikt. Och den här veterinären hade en annan inställning. Efter noggrann undersökning konstaterades att han fått inkapslade inflammationshärdar och mycket skadad vävnad runt omkring. Hans råd var att snarast lösa detta med ett kirurgiskt ingrepp. Och tid bokades för operation på klinik.

Klinikens stall

Klinikens stall

På söndagen kördes Viking till kliniken, utanför Santarem, för att förberedas för operation på måndagen. Veterinären ringde och berättade efter operationen. Och det var ingen vacker historia. Jag fick också se bilder, på allt som plockades ut. Det var ingen munter syn. Men resultatet såg mycket bra ut. Jag fick dagliga rapporter och foton varje dag, och läkningen gick över förväntan.

Viking i sin sjukbox

Viking i sin sjukbox

Till sist fick jag hämta hem honom igen. På fredagen körde en väninna och jag upp för att hämta honom. Jag möttes av en vit och nybadad häst inne på stallplan, som såg gladare ut än förra gången jag såg honom. Men så liten och tunn! Han har tappat både hull och muskler under den här perioden och det kommer att bli en lång väg tillbaka till full tävlingskondition.

Klar för hemgång

Klar för hemgång

Viking hade fått vara ute och beta frodigt grönt gräs varje dag, och var inte särskilt intresserad av att bli lastad. Veterinären och min väninna Sarah, fick närapå lyfta in honom, ben för ben.

Viking har det skönt på klinikens frodiga beten.

Viking har det skönt på klinikens frodiga beten.

När vi till slut var hemma igen, kände jag igen min riktige Viking. Han klev av trailern med högburet huvud och ropade högljutt till sina stallkamrater. Och när jag senare samma kväll tog ut honom en stund på longeringslinan, var han glad och busig. Han kastade med huvudet och skuttade lekfullt. Så härligt att se! Sådan har jag inte sett honom på flera veckor.

Nu håller jag tummarna för att den fortsatta läkningen går som planerat, så  han får känna sig frisk och stark igen.

 

 

Storm på tävling

I dubbel bemärkelse! För det var riktigt blåsigt i helgen, och då kan det ju bli spännande värre, för unga hästar och nervösa unga ryttare.

Min ridklubb hade ett tiotal ponnyer till start i ponnydressyrcupen för barn upp till 14 år. Lördagens tävling lockade rekordstort antal starter. Det var över 60 ekipage till start i de tre ponnyklasserna. Utvecklingen går framåt med stormsteg!Storm at Beloura 6

Storms ryttare Bernardo, är överårig, så han deltog utom tävlan, och red programmet P1 utomhus på 20×40 bana. Av olika skäl blev framridningen lite kort, och på grund av vinden lite spänt. En traktor med upplyft skopa, som skulle harva den andra banan, fick Storm att tveka, men fortfarande tycker jag att hans uppvisning gjorde honom heder. Trots allt är han bara fem år, och detta var hans andra tävling, och första gången på bortaplan. Han fick dryga 65%, med bl a 8 på fria skritten och 9 på presentationen. Bara att gratulera, den här ponnyn har visat att han har potential.

På söndagen var det inga ponnyklasser, så Bernardo och Storm deltog bland ridhästarna. Det var samma program, men inomhus på 20×60-bana. Nu hade Storm haft ett dygn på sig att vänja sig vid miljön, och trots att han tvekade när han skulle gå in i ridhuset, så gick resten väldigt stadigt. Resultatet blev någon poäng lägre (över 64%), kanske för att han bedöms lite ”snällare” bland ponnyerna. Men fortfarande ett lysande resultat. Han blev trea i klassen, enbart slagen av två mycket flashiga unga varmblod, ridna av proffsryttare. Det kallar jag smakstart!Storm at Beloura 3

Efter ritten ville en bekant att vi skulle mäta honom, för det finns eventuellt en intresserad spekulant. Javisst, sa jag, vi tar honom till stallet, sadlar av, och låter honom varva ner. Men nejdå, det fanns det inte tid för, så han mättes på grusplanen utanför ridhuset, i värsta blåsten, och sadeln precis avplockad. Det tog mindre än en minut och stickan visade då 149 cm. Med skor, i vindbyar, på grus, med hästar runtomkring och högtalarmusik. Alltså behöver vi aldrig ha några tvivel om att han ska klara en riktig FEI-mätning.

Bussiga ponnyn fick sedan en välförtjänt måltid i sin gästbox, knopparna utplockade och täcket på. Han uppförde sig som den mest världsvana av tävlingshästar.

Diogo och Bernardo utanför Storms box

Diogo och Bernardo utanför Storms box

Den unge ryttaren, som inte har många dressyrstarter innanför västen, var stolt och glad, och hans självförtroende fick nog en liten kick av att göra så bra ifrån sig. En av proffsryttarna hade sagt till honom på framridningen att han hade en fin ponny, och att han gärna kunde byta till sig Storms skritt. Vilken komplimang!

Stor skritt!

Stor skritt!

För den som vill se båda ritterna, så finns det film: (varning, det är jag som filmat, så det är inte så stadigt)

Lördagen:

Söndagen:

Resultaten finns HÄR>>>>

Idag är ingen vanlig dag –

För det är Dinellis födelsedag!

Hennes uppfödare skickade mej ett litet meddelande tidigare idag, att det var hennes födelsedag. Det borde ha funnits en riktig morotstårta på plats, men jag får kompensera med några mumsiga äpplen i morgon.

Ett skojigt sammanträffande var att jag idag läste bloggen från Team Fix, om den fina ponnyn som vann treårstestet med rekordhöga poäng. Det var ett vackert svart sto: Joelsbo Divine, som är mycket närbesläktad med min Dinelli. Samma mödernelinje (Divines mor är Dinellis mormor) och närbesläktat fäderne (Divines farfar är Dinellis morfar). Detta är en blodslinje som gett många väldigt fina ponnyer, med bra gång, bra hoppförmåga och inte minst en god ridbarhet. Känsliga och vakna, men sunda. Blir spännande att följa denna ponny i framtiden. Henns poängrad var den imponerande: 9-10-7-9-10-10 och 9-10 på löshoppning. Det är bara att gratulera!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dinelli har själv haft en bra start i karriären, med diplom och höga poäng med i bagaget.På sitt treårstest hade hon 9-9-7-8-8-8=49p. Dessutom fick hon diplom på treårspremieringen och hela 43 p på utställning.

Här i Portugal har hon hunnit vara med på en dressyr-tävling hittills. Lite tidigt i schemat möjligen, för hon och ryttaren hade inte många träningstillfällen före första starten. Men det var på hemmaplan och lite spännande att prova hur hon fungerar i tävlingsmiljön.

Dinelli på tävlingsbanan

Dinelli på tävlingsbanan

Hon skötte sig utmärkt, och möjligen, om man ska leta fel, så red den unge ryttaren kanske lite för försiktigt. Men det är ju så man gör när man rider en främmande häst i unghästklass. Dinelli visade prov på sitt fina lynne, för hon uppförde sig mycket bra.  Det kommer helt klart att bli fler tävlingar i framtiden, för hon är verkligen mycket lovande, och en otroligt trevlig häst att arbeta med.

Och för den som är nyfiken så finns hela ritten på film:

Grattis på födelsedagen, söta Dinelli!

Ponnyflocken

Jag har flyttat om ponnyerna lite grand under de senaste veckorna, för att hitta kombinationer som funkar för alla. Men till att börja med hade jag alla valackarna tillsammans i en stor hage. Dom fick bekanta sig med varandra, och hade gott om plats att röra sig på. Jätteskönt för dom. Vädret var varmt och geggan i hagen började torka upp, så dom kunde rulla sig och springa omkring. Det är bara vid grinden som det fortfarande var lite lerigt.

Newton och Storm var ju goda vänner sedan tidigare, och nu skulle Amiral och William komma in i gänget. Amiral är en cool kille. Han hälsade artigt och sedan var det inte så mycket mer att orda om. William har lite attityd, så Newton ville se till att han inte tog sig några friheter. Men lille Wille var inte så intresserad av Newtons synpunkter. Han var mest intresserad av att få rulla sig grundligt.

Solen värmer gott, och även de av ponnyerna som är klippta har ändå lite kli i pälsen där vinterpälsen håller på att släppa. Visst är det skönt att kunna rulla sig och klia sig mot träd och skrapa av de sista tussarna av tjock päls. Det är ju sommar här nu!

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Foton: Sandra Dias da Cunha)

Sedan dessa bilderna togs, har det ändrat sig lite, men jag ville inte missa tillfället att bjuda på bilder med glada och nöjda ponnyer.

Sadelkammaren är klar

Den ser inte alls ut som i inspirerande reportage ur glassiga magasin, men alla prylar är någorlunda på plats och det är lätt att hålla ordning och hålla rent.

Tränsen på plats.

Tränsen på plats.

En av killarna på stallet gjorde tränshängare år mej, med hjälp av en stängselstolpe och klädhängare, och hjälpte mej sedan att borra i betongväggarna för att få upp resten av mina hängare.

Nu hänger sadlar och träns på sina platser. I hyllorna finns det mesta ordnat, och alla hästarna har en egen liten plastkorg till sina benskydd.

Hyllan "Gorm" rymmer det mesta. Tygfacken rymmer alla småsaker: pådragare, sockerbitar och annat smått.

Hyllan ”Gorm” rymmer det mesta. Tygfacken rymmer alla småsaker: pådragare, sockerbitar och annat smått.

Jag har demonstrativt lämnat en burk sadeltvål, en svamp och en trasa framme, men än så länge verkar det bara vara jag som är road av att använda det.

Jag är inte alls någon pedant (det vet alla som känner mej) men jag tycker att det ökar trivseln att ta ut en häst för arbete som är ren och snygg, med hel och ren utrustning. Och de minuter det tar att torka av prylarna efteråt, är den stund jag behöver för att reflektera över passet och ladda om för nästa sak på schemat.

Ett räcke med krokar (badrumsinredning) är mycket användbart.

Ett räcke med krokar (badrumsinredning) är mycket användbart.

Det finns ytterligare en del att göra, för att det ska bli snyggare, men redan nu är det i alla fall funktionellt och jag trivs.

Lika barn leka bäst?

Jag har flyttat runt alla ponnyerna. Dom gick tidigare i två grupper: pojkar och flickor. Men riktigt så enkelt är det ju inte. För dom stora grabbarna körde med lille William och hade ingen vidare känsla för det där med att dela med sig rättvist av foder. Till att börja med fick William flytta över till en hage med två stora, men bussiga western-hästar, som har fri tillgång på bättre hö och hösilage. Dom hälsade lugnt och tyst på varandra, och sen var det bra. Tror att William uppskattade att slippa bli hunsad av Amiral och Newton.

Dessa båda skulle få dela hage med Kakan var det tänkt och bara få halm att äta i hagen, så dom inte behöver kivas om maten. Men grabbarna trodde tydligen att lilla söta Kakan skulle utgöra ett hot mot deras ätande och jagade runt henne oavbrutet. Efter att hennes skötare tagit hand om henne, fick hon en egen liten paddock, med lite lugn och ro.

Istället tänkte jag prova att ha Dinelli och Storm tillsammans. Det brukar funka att släppa ihop hästar som ser lika ut och som har samma behov av foder. Dom har gått i paddockarna intill förut, så dom känner ju varandra litegrand, men nu släppte jag dom på den ena ridbanan för att dom skulle få träffas på neutral mark. Dom verkade ha jättekul tillsammans, och jag tror att det blir ett bra par.

Detta bildspel kräver JavaScript.

%d bloggare gillar detta: