Lönsam hästavel

Är det över huvud taget möjligt för en liten uppfödare att få sin verksamhet lönsam? Eller att ens gå ihop?

Om man dristar sig till att göra en jämförelse med vilken annan näringsgren som helst, så får man kanske ett annat perspektiv. Ta t ex grisbonden. Om inkomsterna från köttet inte täcker kostnader för arbete, byggnader, foder, avelsdjur osv, så måste han antingen lägga ner eller omstrukturera. Inte kan han skjuta till pengar från fruns jobb som undersköterska bara för att han tycker att griskultingarna är gulliga. Eller för att hans egna skinkor och korvar möjligen smakar bättre. Eller en industri som tillverkar radioapparater: om inte produkten har någon efterfrågan på markaden, så måste produktionen läggas om till något som säljer bättre (möta marknadens krav på nyare, annorlunda produkter) eller helt enkelt lägga ner. Man kan inte fortsätta för att det finns enstaka nostalgiker som stundtals använder en transistorradio i sommarstugan.

Så hur drar man den här parallellen till hästavel? Jo, om inte ekvationen går ihop, måste man antingen omstrukturera eller lägga ner. Det är totalt orimligt att den svenska hästuppfödningen ska vila på ett enormt stöd av skattade hobbypengar från entusiaster.    Kvalitetsskillnad, säger någon. Ja visst finns det kvalitetsskillnader. Men hade alla SWB fötts upp på ett och samma stuteri, hade man gallrat friskt bland avelsmaterialet, och styrt över resurserna till de individer som är lönsamma. Men nu försöker man göra klassindelningen via avkommebedömning, där alla deltagare startar på väldigt olika förutsättningar. I så fall behöver man skapa ett system där det finns ett ekonomiskt stöd till de uppfödare som föder upp 1:a klass-hästar, och dom som inte håller måttet får lägga ner.

Eller ska vi välkomna det öppnare Europa och skicka våra avelsston till Tyskland för betäckning? Och sedan skicka unghästarna för vidare uppfödning och inridning i Ungern eller Polen? Det blir totalt en billigare produktion. Eller är det en viktig faktor att ha sitt sto hemma och klappa på den varje dag? Veta att dom äter det egenproducerade höet, och hanteras av vänliga människor?

Vad är egentligen definitionen på en ”svensk” häst numera? (Jag menar inte Nordsvensk eller russ, som är våra enda inhemska raser). Den svenska varmblodshästen eller ridponnyn är redan uppblandade med de bästa blodslinjerna från Europas alla hörn, med enda skillnaden att den är född inom landets gränser. Det internationella utbytet har försiggått i många år, för att förbättra vår svenska häst. Så nu handlar det egentligen om att markadsföra ”svenskproducerad” häst. Är detta en faktor att väga in i kvalitetsklassningen? Vad är det som gör den svenska hästen bättre än konkurrenterna utomlands?

Så frågan kvarstår: Vill marknaden betala extra för en svensk häst, eller kan vi köpa överskottet från andra länder till lägre pris?  Och mer intressant: vilken är den svenska uppfödarens marknad? Finns det en rimlig relation mellan tillgång och efterfrågan? När man har svarat på dom frågorna, tror jag att man kommit ett steg närmare svaret på frågan om lönsamheten.

Min goda vän och mentor Agneta Sjögren-Fredriksson har gjort en intervju i Ekot. Hon har varit aktiv hingsthållare och uppfödare sedan början av 70-talet. Här finns länken till hennes hemsida.
Hästmagazinet skriver om Flyinges nedläggningshot och eventuella varsel av personal


Just Flyinges hotade tillvaro har många länkar, finns på mitt tidigare blogginlägg. 

Annonser

Konsten att välja rätt häst

När man ska skaffa häst, finns det många ställen att få goda råd. Förutom alla experter i din omgivning så finns det mängder med böcker, tidningsartiklar och inte minst  internet. Enda problemet är att alla dessa fokuserar på detaljer som hälsostatus, hovar, utbildningsnivå och inte minst priset. Dessa faktorer är inte helt oviktiga och är en förutsättning för en lyckad affär, men då har man också förbigått flera MYCKET viktiga saker. Vi kommer nu till det rent estetiska. Häst och ryttare måste bli ett tilltalande ekipage för att blända omgivningen på det sätt som du tänkt dej. För det första har vi storleken.

Ovanstående är ju helt klart ett tilltalande ekipage, men nästa nödvändiga tillbehör för ryttarinnan är rullskridskor, och då faller liksom hela hennes image. Om man har långa ben måste man först se sej om efter en häst med större kroppsvolym. (Europeisk sporthäst, Nordsvensk brukshäst) Gå inte till överdrift, för du vill inte sitta i spagat heller. Men det gäller att se  upp, för om du själv är väldigt bred om baken är det viktigt att hästens bakdel är betydligt bredare än din, för att proportionerna ska bli dom rätta. (Frieser, Clydesdale eller Haflinger) Stuss och lår får heller inte skymma sadeln, då är det bättre att välja en häst som passar till en barock- eller westernsadel.  Och om din byst är D-kupa eller större måste hästen ha en reslig framdel. (Lippizaner eller PRE). Är du däremot väldigt liten och tunn, typ storlek 34 eller mindre, så ska hästen vara nätt (Arab eller NWR). Om du är baktung och ovig, så bör inte hästen överstiga 155 cm mankhöjd, för att kunna göra ett elegant intryck vid uppsittningen. Det är för all del imponerande när någon svingar sig upp utan stigbyglar, men då bör hästen vara fläckig och din image mer åt Marlboro-hållet. (Quarter eller Appaloosa).

Sedan kommer val av färg och hårrem. Vikten av det här är någonting som tyvärr många förbiser. Om du redan ligger på ett förråd av röda schabrak och benlindor, så är en fux helt uteslutet. Titta efter en skimmel eller byt ut dina prylar. Samma sak om du har jodphurs i sandfärger, så går alla fjordingar eller andra gulbruna varianter bort. En tweedkavaj kan få en isabell att se blaskig ut, och det är helt otänkbart med schackrutigt till en Knabstrupper. Den svarta kavajen till vita byxor och svarta stövlar är alltid propert, men ger ett visst kamoflage-intryck om du rider en svartskäck.  Om du är den sportiga typen med kortklippt frisyr och lite tid för pyssel, så väljer du bort alla raser med hellång man och stort behov av hårvård, flätor o.s.v. och väljer istället ett snaggat iberiskt sto eller möjligen en fjording.  Andalusierhingsten eller frieserhästen passar bättre till en kvinna som är road av styling och olika hårvårdsprodukter. Då kan du dessvärre inte stalla upp på en anläggning med hjälmtvång, eftersom ”hjälmfrisyr” är väldigt osmickrande och den hjälm som skonar frisyren fortfarande inte är uppfunnen. Så det gäller att vara mycket noggrann med att finna en häst med den färg och hårrem som matchar ditt val av utstyrsel från Pikeur-katalogen. Föredrar du att rida i jeans och ylletröja är en islandshäst det enda möjliga valet. Dessa kommer i stort sett i alla färger, så det är inget problem att hitta en som matchar ditt sortiment av stickade plagg. Tillhör du dom som är extremt modemedvetna och behöver ha möjlighet att variera färg efter säsong, så är en mörkbrun häst oftast ett säkert val. Annars får du kanske tänka dej att hålla två eller tre hästar i olika färger.

Nu är det dags att se över ditt tänkta användningsområde. I viss mån kanske även se över din kunskapsnivå. Är ambitionen att kvalificera till landslaget i någon disciplin, så har du inget val, utan det är bara att hitta hästen som passar in bland övriga uttagna.   Om du inte är särskilt intresserad av att tävla dressyr är en före detta galoppör ett bra val, för i regel går ett dressyrprogram att genomföra på halva tiden.  Likadant om du inte är så road av uteritter: en galoppör eller travare klarar rundan på kortast möjliga tid. Vill du hinna njuta av naturupplevelserna finns det hästar som behöver upp till 15 mellanmål på en timmes runda, och som föredrar att röra sig sakta. En ledtråd när du tittar på häst, kan vara en med 100 kg övervikt och som har mulen nära marken. En sådan går att finna bland i stort sett vilken ras som helst, dock mera sällan bland fullbloden.  Om det huvudsakliga syftet är att enbart imponera på omgivningen, så räcker det med att hitta en häst som kan piaffera på stallbacken. Dessa kommer oftast i vitt.

Vill du kunna tillbringa mycket tid tillsammans med din partner, så rekommenderas en körhäst. Även här gäller samma urvalsprinciper. Titta i katalogerna vilka kläder, seldon och vagnar som passar din tänkta image, och se sedan ut passande häst. För damer som är roade av att klä upp sig med kjol och hatt, så är detta rätt sport. Men vill din partner vara Barbour-typen, så passar det inte alls med ett raggigt Russ framför en sulky på Saab-axel. Lämpliga raser kan vara Hackney, Kladruber eller Welsh Cob.

Det finns dom som påstår att utseende inte är allt. Inget kan vara mer fel. Dom som säger detta, brukar tyvärr vara dom som misslyckats med att välja rätt häst. Du känner igen dessa på att dom använder ridmode från 80-talet, och inte matchar schabrak till benlindor och ridbyxor.

Efter att ha läst allt det här så kanske du inser att hela tanken med att skaffa häst verkar helt övermäktig. Men misströsta inte: numera finns det naturtrogna maskiner som ger dej möjlighet till ridning i ditt eget hem. Den allra enklaste av dessa maskiner visas på bild nedan. Då slipper du också fundera över rätt utstyrel, och kan rida i bara underkläderna. Alternativet är inte helt fel: betydligt lägre driftskostnad, man slipper hästlukt i kläderna, halm i håret och kan ligga kvar i sängen lite längre om morgnarna.

 

Å andra sidan faller ju då hela idén med att göra intryck på folket på stallbacken. Och ingen större anledning till nöjet att shoppa ridutrustning, och färre tillfällen att visa upp din omsorgsfullt utvalda garderob.

Omarbetad version av inlägg tidigare publicerat på ”Livet på landet”  den 4 november 2011

Vill man vara trots allt börja med att kolla andra saker, finns det åtskilliga användbara sidor på nätet, Bland andra;
AGRIA
HästHalland
Köpa Häst
Råd från advokat Deckerman
Emma och Maria
Allt om hästar

Flyinge lägger ner?

Jag läser bland annat på Ridsports nyhetssida om att Flyinge stuteri riskerar att få lägga ner avelsverksamheten på grund av dålig lönsamhet. Att svensk ridhästavel är en verksamhet som i sig är svår att få lönsam, det visste alla uppfödare redan.

Jag minns förra gången Flyinge hängde på fallrepet, för många år sedan (1982). Ekonomin var dålig, underhållet på byggnaderna var eftersatt och en stor ridhall skulle behöva byggas. Då bildades stiftelsen och många med mej pytsade in en liten slant för att bevara Flyinge. På den tiden var jag privathingsthållare, så det var kanske en paradox att stötta konkurrenten, men å andra sidan betyder Flyinge så mycket för den svenska aveln. Alla hästmänniskor ville vara med och bevara den mer än 300-åriga traditionen. Den gången fanns det en stark opinion, mycket vilja och stora möjligheter att vända trenden, och Flyinge  ”räddades”. Antalet anställda skars ner och ersattes delvis av elever. Senare startades också Hippologutbildningen. Stora sponsorer och statliga pengar sköts till för att rädda och rusta upp och komplettera byggnaderna. Antalet arrangemang ökades tack vare den nya ridhallen, och aveln omstrukturerades. Inte minst genom att seminhanteringen nu tog större andelar jämfört med naturlig betäckning.

Nu är det dags igen. Pengarna räcker inte till. Trots alla stora förändringar och breddning av verksamheten, så går det inte ihop. Ändå hade ju antalet betäckningar ökat i år, trots en vikande trend. Det här skulle ju vara förebilden för svensk uppfödning. Vad sänder det för signaler till alla svenska uppfödare ute på landsbygden? De hingsthållare och uppfödare som fortfarande driver sin verksamhet i större skala, har i regel flera ben att stå på, men kämpar ändå för lönsamheten. Men så länge varje uppfödd häst inte kan bära sina egna produktionskostnader, måste underskottet skjutas till från annat håll. För många är uppfödningen en hobby, så detta underskott betalas med skattade pengar från förvärvsinkomst. Den svenska uppfödaren subventionerar ryttarna med många sköna tusenlappar för varje såld häst, och har svårt att hävda sig i konkurrensen med importerna.

Flyinge skulle ju vara modellen för hur ett stort stuteri skulle bedrivas. Allting skulle vara föredömligt: byggnadsvård, utbildning, hästhållning, veterinärklinik, arrangemang och så vidare. (Det har väl förvisso funnits kritik gällande kvalitén på hästhållningen och utbildningen.) Men standarden på uppfödningen och hingsthållningen har ändå höjts genom åren.

Så nu är det bevisat att trots alla resurser som finns inom Flyinge, att det är omöjligt att bedriva hästavel med lönsamhet.  Hur ska då den enskilde uppfödaren finna kraft, vilja och framtidstro nog att fortsätta? Kommer svensk hästavel att få förlita sig på ett fåtal större privata hingsthållare och hobbyuppfödaren med 2 ston i avel? Kommer importsemin att ersätta de svenskuppfödda och -stationerade hingstarna? Kommer ryttare och ridskolor i ännu större utsträckning att köpa in sina hästar från ett alltmer lättillgängligt Europa? För inte kommer uppfödarkåren att än en gång hjälpa till med pengar till Flyinge, när man inte ens får den egna aveln att gå ihop. Staten (Jordbruksverket, Nationella Stiftelsen) och några sponsorer kommer att bidra, det vet vi. Men hur ska verksamheten se ut? Och kommer det att finnas arbetstillfällen inom hästnäringen för alla unga som idag går utbildningar med inriktning Häst?  Hästnäringen i Sverige är en stor ekonomi, som berör många områden, och hela tiden breddas och utvecklas. Men kommer aveln att fortsätta spela en betydande roll i detta sammanhang?

Jag har ju redan lagt ner min avel efter 30 år. Eller i alla fall satt den på sparlåga. För jag äger fortfarande ett sto som blir tre år till våren, och funderar så klart på att ta ett föl på henne. Det är ett sto av bästa kvalitet, men ändå är jag rätt säker på att det är en ekonomisk orimlighet att fortsätta avla. Det är enbart av gammal vana och sann hängivenhet som gör att man fortsätter.  Och glädjen i att se ponnyer med prefixet ”B” på tävlingsbanan.

Fler artiklar/bloggar som handlar om Flyinges eventuella nedläggning:

Hästmagazinet
Tidningen Ridsport
Stina Qvarnströms blogg
Busenkelt
Camilla Ekmans blogg ”Hingstnytt”
Breeding for Success ( som har skrivit flera bra inlägg på temat)
Om Flyinges historia 

 

Betsling – vad är rätt?

Det finns ju några självklara skäl till varför man betslar en häst.  Man behöver ju kunna kontrollera, styra, bromsa och kommunicera med sin häst. Det kan ju variera med situationen. Och det finns hur många olika typer av bett, nosgrimmor och hjälptyglar som helst. Det är en djungel. Vad ska man välja och varför? Du kommer att få lika många svar som antal personer du frågar. Alla har sin egen teori om vilket bett som är bäst eller vilken nosgrimma som är ”snällast”. Det finns kanske ännu mer åsikter om vad som absolut inte är lämpligt, eller rent av djurplågeri.

Varje år presenterar ridsportskatalogerna nya modeller på bett, nosgrimmor, utformning på nackstycken etc. Alla påstås vara nya och förbättrade. Men i grunden är det inte så stor skillnad över de senaste tusen årens utseende på dessa. ÄR det faktiskt nyare och bättre, eller är det tillverkarnas vilja att sälja som skapar modetrender? Eller är det ryttare och tränare som frågar efter dessa förändringar, eller vissa ryttarkändisar som skapar vissa trender? Jag tycker mej ha sett detta framför allt bland hoppryttarna.

Jag har ett antal påståenden (egna och andras) att reflektera över, och kommentera gärna.

  • På den unga hästen kan man bara använda ett rakt bett av nylon eller gummi.
  • Alla bett är djurplågeri, och kan man inte rida utan bett, brister det i den grundläggande kommunikationen mellan häst och ryttare. ( Läs gärna artikeln på Eurodressage )
  • Genom att sätta ett skarpare bett på den enbart grundridna hästen, förmås han att tidigare komma i den form som stärker och utvecklar den muskulatur som krävs för dressyrarbetet.
  • Dom flesta hästar trivs bäst med ett stångbett, för tack vare kindkedjan ligger bettet mera stilla i hästens mun, och en lagom tungfrihet gör att det känns bekvämt.
  • Ett smalt, kort, tredelat bett med anatomisk utformning passar till den moderna hästens smalare käke, och har minst negativ inverkan på laner och tänder.
  • Ett skarpare bett, med hävstångseffekt (eller gags) gör att ryttaren kan rida med mindre kraft i handen.
  • Ett gammaldags, tungt och tjockt, tvådelat tränsbett ligger mest stilla i hästens mun, utan att vara stumt.
  • Ett smalt bett blir vasst mot lanerna och är därför alltid olämpligt.
  • Om nosgrimman är spänd så att hästen inte kan gapa, lär han sig att gå med munnen stängd och acceptera bettet.
  • Om man rider utan nosgrimma, så kan man direkt se om tygeltagen skapar obehag hos hästen.
  • Alla hästar kan ridas/utbildas på bettlöst träns, och med rätt träning utbildas till svårklass-nivå.
  • Utan tillräcklig ”bromsverkan” via bettet är det farligt att rida någon annanstans än på inhängnat område.
  • Förr i tiden reds och kördes alla hästar med mycket skarpare bett, så det är historiskt bevisat att det är rätt metod.
  • Det är enklare att betsla upp en häst som är motspänstig, än att exempelvis arbeta den vid hand, för att lära den gå i rätt form.
  • Ett hackamore ger kontroll utan bett, och man kan alltid rida med hängande tygel, vilket är en fördel för hästen.
  • En häst behöver inte ”gå på tygeln” för att arbeta med rätt muskler och begreppet ”i form” kan alltid diskuteras.

Här finns alltså inga kommentarer om ryttarens utbildning här. Målet är naturligtvis att, oavsett betsling, måste ryttaren kunna sitta med en stilla, buren, mjuk hand som ger en fjädrande kontakt med hästens mun via tygeln. Han måste sitta rätt och kunna inverka på hästen på sådant sätt som gör att tygeln enbart är en liten del av kommunikationen. Plus att den skicklige ryttaren inte bara ger signaler, utan också känner av vad hästen förmedlar och har en god tvåvägskommunikation. Man är samarbetspartners.
Inget bett är skarpare än den hand som håller i tygeln.

Läs vad tränaren/domaren Louise Craaford-Hofmann skriver om betsling, på Luddes bloggDenna länk finns inte längre, p.g.a att Ludde gick bort sommaren 2012. Jag låter länken ligga kvar (trots att den alltså inte finns) som en påminnelse om vilken klok kvinna detta var, och hur mycket kunskap hon hann förmedla under sin aktiva tid.
Helena Norrby  har skrivit om tränsets historia på sin blogg Busenkelt.

Återkommer senare om hjälptyglarnas vara eller icke vara.

Bilden har jag lånat från Beridarens blogg (tack Marita)

Wendys ridskola

Strax utanför en mindre ort i Surrey har Wendy sin lilla ridskola. Med bara 5 ponnyer, 1 cob och 1 ridhäst driver hon en anspråkslös men mycket välskött verksamhet.

Det finns mycket som skiljer mellan engelska och svenska förhållanden. För det första är det ju klimatet, som gör det möjligt att hålla till på den fina ridbanan nästan året runt. Hästarna står i typiska engelska utestall, så själva stallplanen har utsikt över ridbana och paddockar. Byggnaden är i L-form, med välordnade sadelkammaren i ena änden, kontoret och täckesförråd i mitten, och foderutrymmet i andra änden.

Wendy är ingen pedant, men mycket noggrann och har total koll på alla detaljer. Hennes ponnyer är sunda och välskötta. Två av dessa är riktigt gamla; 26 respektive 33, men det skulle man inte kunna gissa. Något sänkta i ryggen och kanske lite långhåriga, men med fyra friska ben och gott hull. Utfodringsrutinerna är minutiösa, så varje häst får exakt vad dom behöver.

Hon driver den här lilla rörelsen mest av passionen för hästarna, som är hennes liv, och för att försörja sin egen ögonsten, en treårig tyskimporterad varmblodshingst. Alltemellanåt köper hon in, rider till och säljer någon ponny eller häst, för att dryga ut inkomsterna. För ridskolan är ju inte så stor. Hästarna går 2-3 pass per dag, och ingen lektion har mer än 4 ryttare åt gången. Dessutom bedriver hon lite välgörenhet genom att låta underpriviligierade barn rida gratis en dag i veckan, och har ridning för förståndshandikappade och rörelsehindrade barn ett par dagar i veckan. Dom leder hon på 45-minuters rundor i omgivningarna 2 och 2. Så hon har bra kondition.

För att få tillstånd att bedriva den här typen av verksamhet krävs att hästar och stall besiktigas årligen både av representanter för myndigheterna (kommunen) och branschorganisationen. Hon måste också ha en utbildning som instruktör. Och utan att klara dessa inspektioner kan hon heller inte teckna de dyra och omfattande försäkringar man måste ha, både för sig själv och för ryttarna. Och det är ganska höga krav för att gå igenom.

Hon ordnar massor av kul saker för barnen. Det kan vara allt från lekar till häst, frågetävlingar, maskeradridning och skattjakter. Hon brinner verkligen för det hon gör. Och allt genomsyras av kärleken till hästarna, och en mycket god hästhållning. Jag är verkligen imponerad av hennes engagemang, och kvalitén på hela verksamheten, trots att den är så liten.

Wendy är en kvinna på 40 + , som lever tillsammans med en förstående man, hund, katter och ett får (!!). De egna barnen är utflugna och hennes ponnyer räknas nästan som familjemedlemmar. Gården är mycket liten, så allt foder köps in, och marken används till betes- och rasthagar.

Jag funderar över om en sån här liten verksamhet skulle kunna fungera i Sverige? Jag tror att det var något sånt här jag som barn drömde om att ha. Sådär som man läste om i engelska hästromaner från Wahlströms Ponnyklubb…..

Att vara ridlärare

Till eftertanke

Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.

Søren Kirkegaard

Jag älskar den här dikten för den beskriver på ett underbart sätt precis den inställning som krävs av en person i lärar-/ledarrollen. Första gången jag hörde den var på en kurs, där Elisabeth Lundholm läste upp den med sådan inlevelse, så man nästan blev tårögd och ödmjukheten inför uppgiften kändes överväldigande.

Så förutom all kunskap som krävs vad gäller hästhållning, ridning, företagsekonomi, pedagogik, och passionen för hästar, så måste just den inställningen till uppgiften finnas, för att man ska vara en god ridlärare. Dessutom måste man vara duktig på att samverka med alla sorters människor: från truliga småbarn, oroliga föräldrar, krångliga styrelseledamöter, ambitiösa vuxenelever, spralliga tonåringar, pedantiska hästägare, kollegor, chefer, hästskötare, foderleverantörer och hovslagare. Man måste vara uthållig som en maratonlöpare, stark som en oxe, tålmodig som en ängel och aldrig vara stressad. Man ska vara glad, snäll och trygg. Alltid vara ett föredöme vad gäller uppförande, klädsel och hästhantering. Kunna göra sitt jobb i både iskyla och stekande värme. Och inte vara bekymrad över att ha konstiga arbetstider i förhållande till en modest inkomst.

Jag beundrar alla dessa som lever upp till allt ovanstående. För det är faktiskt ganska många som faktiskt gör det. Ingen nämnd och ingen glömd.  Dom är mina förebilder, och har bidragit till att göra mej den bästa ridlärare jag kan vara. Hästfolk är fantastiska!!

Ridinstruktörer och tränare

Inom ridsporten finns traditionella skillnader mellan titlarna, som ligger i dels utbildningen och dels målgruppen. Men gemensamt är att det handlar om att lära människor att 1) rida och 2) hantera och sköta hästar.

En ridlärare/ridinstruktör har i allmänhet mellan 1 och 3 års utbildning som innehåller mycket pedagogik och undervisningsmetodik. Tränare blir man efter att ha egna tävlingsmeriter och sedan genomgått kurserna. Sedan kan man ju vikta benämningarna på lite olika sätt: a) en instruktör ger dej instruktioner i hur du ska rida och hur du i din tur ska instruera din häst. b) tränaren låter dej träna på det du redan kan, för att sedan utbilda ekipaget vidare, oftast tävlingsinriktat.

Ridläraren/ridinstruktören arbetar oftast på ridskolan. Det finns verkligen stor skillnad på ridskolor i Sverige, och därigenom blir skillnaden i undervisningen ibland stor, även om instruktörernas kvalifikationer är likvärdig. Men gemensamt är att dessa (oftast) är väldigt duktiga på den teoretiska grundundervisningen, på att undervisa barn och ungdomar, och har stor erfarenhet av helt gröna ryttare. På de bästa ridskolorna undervisas ryttarna på relativt hög nivå i både hoppning och dressyr med hjälp av fina och duktiga hästar. På de sämre ridskolorna å andra sidan bedrivs verksamheten ofta med dåligt utbildade hästar och instruktörer som ibland inte ens har ridledarkursen. Skillnaderna är stora, men den gemensamma grunden finns, och SvRF arbetar för att höja den gemensamma lägsta-nivån.

Tränaren arbetar i regel med privatryttare, i dressyren oftast enskilt. Dessa ryttare har ju oftast lite grundkunskaper inom både ridning och hästhållning. Tränarens uppgift är att motivera och utveckla ekipaget mot sina uppsatta mål. Detta förutsätter också att man har en dialog som omfattar både hästens fysiska träning mellan lektionerna, såväl som samtal om utrustning, foder, säsongsplanering etc.  När det gäller tävlingsekipagen skapar man ofta ett team som omfattar hovslagare, veterinär, equiterapeut, foderleverantörer och när det gäller juniorerna också föräldrar. Det här är väldigt givande för alla parter, och kräver att alla inblandade är införstådda med vad som krävs.

Så vilka är då de mest lämpade för uppgiften att undervisa i ridning? Ja, det beror ju på var du befinner dej och vart du är på väg. Och om du har egen häst eller rider på lektionshäst. Sedan handlar det förstås enormt mycket om personkemi. Man behöver trivas ihop med sin instruktör och ha en dialog präglad av ömsesidig respekt och förtroende. Plus att den som brinner för sitt yrke alltid gör ett bättre jobb. Och att kärleken till hästen alltid är närvarande.

Bara för att man är duktig tävlingsryttare är det inte sagt att man varken klarar av eller trivs med tränarrollen. Det är ju såklart olika. Men att kalla sig ridlärare, instruktör eller tränare utan att ha erfarenhet av det man förmedlar är ju svårt.  Antingen det handlar om unghästutbildning, utfodring eller tävling. Man måste ha gedigen kunskap om, och erfarenhet av det ämne man undervisar i. Alla ekipage är olika. Man kan själv läsa sig till mycket inom varje ämne, men man måste vara ödmjuk nog att förstå att detta bara blir den grund som man sedan bygger sina erfarenheter på.

Jag inspirerades till det här inlägget efter att ha läst Idas blogg, som gjorde mej väldigt fundersam. Men jag minns när jag själv läste pedagogik, att jag plötsligt såg på andra instruktörer med andra ögon och även blev en mycket kritisk elev. Det var nyttigt. Så mycket av det hon tar upp är tänkvärt. Men också behålla sitt kritiska granskande öga, och vara försiktig med generaliseringar.

Jag har själv haft förmånen att få rida för de främsta inom respektive yrke, så jag vet att jag kan ha full behållning av att rida i en lektionsgrupp om 10 ryttare, likaväl som att jag med hjälp av min tränare fått  uppleva att klara hinderserier som jag trodde var för svåra. Heder åt mina fantastiska ridlärare och tränare!!  Dessutom har jag i yrket som ridlärare  och tränare fått uppleva mina elevers glädje när något som varit svårt plötsligt fungerar, eller får en äkta ”aha-upplevelse”. Det är lätt behålla arbetsglädjen då!

Tidigare blogginlägg om vissa ”tränare” publicerat :
Om akademisk ridkonst och vissa tränare
Att vara ridlärare

Kommentera gärna här!

Får man hänga ut folk på internet?

Jag har blivit dunderblåst!!  Hur pinsamt det än är att medge, så gick jag snällt rakt in i fällan.

Vi har köpt en häst!  Alltså, Frida och jag hittade hennes drömhäst på HästNet och slog till. (Mr Big, valack f. 2003 e. Rotspon – Bolero, imp Tyskland)
En otroligt vacker fux med ljus man och svans, bläs och 4 vita fötter,  precis som hon önskat sig. Visserligen bara sex år och riden som en fyraåring, men trevlig i temperamentet, tre bra gångarter och inte så stor. Stämde bra så här långt. Visserligen med fyra ganska trasiga hovar, lite tunn i hullet och inga muskler alls efter att ha gått på bete sedan gräset spirade. Och en mysko bula på nosen. Men det var ju klart att dom här faktorerna gjorde att den fina hästen inte var så dyr. Ägaren menade att hon hade tröttnat på hästar och bara ville bli av med den.

Så vi slaktade spargrisen och åkte till Skåne en fredagseftermiddag och gjorde affär. Men lyckan blev löjligt kortvarig. Eftersom jag inte ville göra en fullständig besiktning utan att först ha skott honom runt om, gjorde jag ett avtal med säljaren om att få besiktiga honom så snart hovarna var åtgärdade, och få lämna tillbaks honom om han inte gick igenom. Så jag tillbringade helgen med att spåra honom på nätet. Och lyckas få fram en skrämmande historia. Hästen kom ursprungligen från Tyskland och har verkligen hunnit bli berest de senaste två åren. Den första ägaren lämnade honom ganska snart på tillridning och senare försäljning på ett stall i Sörmland. Han visades för spekulanter från USA, som backade ur, men såldes till en annan person som flyttade honom till ett annat handelsstall i närheten. Därifrån såldes han till Finland. Den finska tjejen reklamerade honom efter ca 4 månader. Anledningen: han var diagnosticerad med spatt!  Senast i våras ställdes diagnosen.  Säljaren tar efter ytterligare fyra månader tillbaks honom (därav det långa sommarbetet) och lämnar honom till en annan tjej som i sin tur anlitar en förmedlare som säljer honom till mej. Låter det rörigt? Jodå, rätt så. Och det gör mej så inihelvete förbannad att folk säljer en häst som har ett sådant här fel och tror att dom ska klara sig utan upptäckt. Och vem betalar priset i sista änden? Jo, det stackars hästen som av intet ont anande människor blir utsatt för saker han inte kan klara av. Undra på om han uppfört sig illa hos den tidigare ägaren.

Naturligtvis har jag själv bidragit till att bli blåst, eftersom jag inte varit tillräckligt misstänksam. Och när varningsklockorna först började ringa så smått, så slog jag dövörat till för jag ville ha hästen, och så gärna ville att det skulle vara precis som det verkade. Det fanns ju små varningssignaler: framför allt magkänslan, och diffusa saker som säljaren sa och som jag valde att skylla på hennes udda personlighet. Och så är det ju lätt att vara efterklok….

Så nu har vi en jättefin (men slank) häst som inte lämpar sig för dressyr. En säljare som egentligen inte var ägare, och som definitivt inte vill ta tillbaka den. En annan säljare som bara slår ifrån sig. Jag blev erbjuden en prissänkning på 20 000. Som om det skulle göra honom mer ridbar? Folk som gör sig precis oanträffbara per telefon, kommer med undanflykter och bortförklaringar. Och framför allt: blåljuger helt skamlöst rakt upp och ner!!! En av dessa är en ung tjej som är näringsidkare i branchen ”utbildning och försäljning”, en annan är erfaren bulvan, ytterligare någon är ”bara” utbildare. ”Förmedlaren” är den enda som fortfarande svarar i telefon och är villig att bidra till en lösning, och hon är nog den enda som inte skulle göra snabba cash på pållen.

Och Frida som äntligen hittat en egen ridhäst har alldeles tappat sugen….  Vill inte titta på andra hästar nu. Efter placeringen i LA:4 med Charlie tycker hon att det kan räcka att dela häst med mej. Synd på talangfull ryttarinna, tycker jag.

I det här läget har jag alltså varit i kontakt med jurist, polis och vänner med erfarenhet på området. Men dom byråkratiska kvarnarna mal ju rätt långsamt. Och jag är förbannad!
Får man ”hänga ut” dessa personer med namn, personnummer och adress på nätet, för att undvika att andra personer blir blåsta och för att inte defekta hästar ska säljas som felfria? Det var delvis tack vare att någon annan gjort det som jag lyckades skaffa fram information om personerna bakom den här affären. En bedrägerianmälan blir det, men det räcker ju inte om jag vill varna alla hästköpare. Så vad gör jag nu?

först publicerat 29 oktober 2009 på annan blogg

Uppföljningen finns nu här på Stallbabbel:

Dressyrtips av Emile Faurie

Idag har jag tagit mej friheten att hämta materialet till det här inlägget från engelska tidningen ”Horse”, en artikel med Emile Faurie (engelsk dressyrryttare på internationell toppnivå). Jag har plockat godbitar, översätter fritt, och gör inga anspråk på att vara exakt.

1. Att komma tillrätta med ”spökerier”. ”Beteendet att skygga handlar om undergivenhet”, säger Emile. ”Om en häst är ärligt mellan hjälperna så skyggar han inte. Det värsta du kan göra i det läget är att bestraffa honom. Då är det bättre att bara ignorera det.” Ta ner hästen i skritt eller t o m gör halt. Forskning visar att hästens adrenalin-nivåer skjuter i höjden när han skyggar. Om man då driver på kan man faktiskt öka på dessa nivåer, och göra allt värre. Om hästen får stå stilla sjunker adrenalinhalterna. Men ska inte göra någon affär av det han skyggar för, eller visa honom det som är ”farligt”, inte ens låtsas om det.  Hästar som spökar, gör det ofta på grund av osäkerhet eller ängslan, så om han är helt trygg med sin ryttare, och lydig, så kommer det att minska eller helt upphöra.

2. Träningsrutinen. Med alla sina hästar har Emile en fast rutin för träningspassen och uppvärmningen. ”Om det man har en fast rutin så ger det hästen trygghet – han vet vad han ska förvänta sig.”  Så när man är på tävling, och följer sitt eget fasta mönster för uppvärmningen, så blir både häst och ryttare tryggare. Och du vet att när du gått igenom din rutin så kommer hästen att vara mjuk och lösgjord. Man börjar alltid  uppvärmningen i skritt, där han får sträcka ut halsen och slappna av. Ju mer tid du lägger på skritten, desto bättre är det. Plus att du håller din häst sund och hållbar genom att den alltid är helt uppvärmd i muskulaturen innan det egentliga arbetet börjar. När du sätter igång med travarbetet, så börjar man så klart med lättridning, Emile vill börja i ett rätt friskt tempo för att få den ultimata förbindelsen mellan bakbenens påskjut och kontakten med hästens mun. En häst som går med framåtbjudning och ser ut som om han vill jobba får alltid ett högre betyg på tävling. Och medan man rider i detta lite friskare tempo börjar man med svaga skänkelvikningar och öppnor, för att göra hästen eftergiven i sidorna. Till sist arbetar han med övergångarna och ryggningar. ”Så här gör jag med alla mina hästar” säger Emile.

3. Ryggning för en lättare kontakt. Många ryttare börjar inte med ryggning förrän det dyker upp i tävlingsprogrammen. Och då grips dom av panik. Om man lär den unga hästen att rygga, först från marken, är det inga problem.  ”Jag använder mycket ryggning. Dom tyska mästarna kan kan rygga sina hästar en hel långsida för att det är ett så användbart verktyg för att få hästen att höja sin rygg. ” Men man får aldrig dra hästen i munnen, då förlorar ryggningen helt sin effekt. Mjuka händer. Och hästen ska komma ur ryggningen med kvicka bakben. ”Det här gör hästen lätt i handen och lätt för skänkelhjälpen”.

4. Räta upp hästen med hjälp av förvänd galopp. Det  här är ett användbart verktyg i vardagsträningen. När man rider förvänd galopp utmed långsidan och trycker på litegrand, så måste hästen räta ut både hals och bål. När man först börjar träna förvänd galopp, så följ hela långsidan ner i rättvänd galopp och gör en volt tillbaka, följ sedan långsidan tillbaka i förvänd galopp och bryt av till trav före hörnet. När hästen känns stark och stabil nog, så kan man fortsätta genom ett eller två hörn, utan att rida ut i hörnen, (stor halvcirkel). Efter hand kan man börja trycka ut hästen mer och mer i hörnen.

5. Perfekta sidvärtsrörelser. Emile börjar träna sidvärtsrörelserna med sina unga hästar genom att bara be hästen gå undan för innerskänkeln ut mot spåret i slutet av en diagonal. ”Hästen dras naturligt ut till spåret, så det är lätt för honom att förstå vad jag menar”.  Man ökar sedan gradvis för att så småningom kunna rida hela diagonaler. Se till att det alltid finns tillräcklig framåtbjudning, och att det inte blir för mycket böjning i nacken. När du sedan börjar rida ”bogen in” (och öppna) så tänk på att hålla ihop dina händer och ha armbågarna kvar intill kroppen. Böj inte hästen genom framdelen, utan ha kontroll över ytterbogen, så kommer rätt vinkel av sig självt. Hela hästen ska vara rakare genom frampartiet, så att ”böjningen” i öppnan kommer genom att det inre bakbenet blir mer engagerat och undersatt.

6. Förbättra påskjutet. Emile använder mycket övergångar skritt – galopp – skritt för att utveckla bakbenens engagemang. Målet är att hästen ska bära mer vikt på sina bakben, och att kunna vinkla dom. Om hästen lägger sig i handen vid övergång från galopp till skritt, så kan man göra halt och rygga. Det hjälper till att flytta vikten (tyngdpunkten)  tillbaka igen. Genom att repetera dessa övergångar kommer hästen att gradvis bli starkare och kunna bära sig själv genom alla övergångar och kvalitén på galoppen kommer också att bli bättre.

7. Stretcha för att motverka stelhet. Emile betonar vikten av att trava ner hästen lång och låg innan man avslutar ridpasset. Musklerna behöver lite tid att svalna för att han ska kunna göra sig av med mjölksyra. På så sätt slipper du stelhet dagen efter, och hästen kommer att vara fräschare till nästa ridpass. För att underlätta att muskulaturen får svalna på rätt sätt, så lägg inte på tjocka filtar direkt, utan vänta tills han inte längre väldigt varm. Då det tar det bara längre tid innan muskulaturen kallnar. (I kallt klimat läggs filtarna på i stallet)

Det mesta var väl egentligen inga stora nyheter, men det är alltid intressant att höra hur olika ryttare lägger upp sin träning. Och tips man kan ta mej sig i sin egen träning är ju alltid roligt. Det var intressant att läsa om hur han använder ryggningen som verktyg och inlärningen av sidvärtsrörelserna.

 (Bilden föreställer Frida & Taisan vid sommardressyren i Falkenberg 2010)

först publicerat den 10 september 2011
%d bloggare gillar detta: