En häst till !?!

Peter and Jimmy

Som om inte menageriet vore fulltaligt med två lusitanohingstar, två hundar och en katt, så har vi nu inskaffat ytterligare en häst. Fast den här gången var det inte till mej, utan till Peter. Han behövde en stadig, välskolad och pålitlig springare för att kunna återuppta sin ridning.  Och honom fann jag när jag var och skulle prova häst åt en bekant. Inte alls vad hon behövde, men exakt vad Peter sökte.

Amador är hans namn, men Peter har bestämt sig för att kalla honom ”Jimmy”.  Det är en renrasig lusitanohingst på åtta år, och med en imponerande storlek på ca 172 cm mankhöjd. Nuvarande ägare har inte haft tid för honom, så han har inte behövt arbeta så mycket på senare tid och har tappat alla muskler i rygg och bakdel. Hovvården var också eftersatt, vilket delvis orsakade några av de anmärkningar veterinären hade.

Det har alltså varit besiktning idag, och lite nervös är man ju när man har hittat en häst man gillar, och vet hur mycket som kan vara fel. Vi mötte veterinären på stallbacken, och det är en mycket skicklig och välrenommerad veterinär som fick vårt fulla förtroende. Det tog honom drygt två timmar att göra en mycket noggrann undersökning, inklusive några röntgenbilder.

Jimmy väntar tålmodigt på att bli undersökt.

Jimmy väntar tålmodigt på att bli undersökt.

Böjprov runt om, två gånger per ben, så den stackars hästskötaren fick duktigt med motion

Böjprov runt om, två gånger per ben, så den stackars hästskötaren fick duktigt med motion

Longering först på hårt underlag (och sen i ridhuset) medan en nervös husse tittar på

Longering först på hårt underlag (och sen i ridhuset) medan en nervös husse tittar på

Härnäst väntar besök av hovslagaren, och veterinären ska komma tillbaka för att både ge honom en behandling för sina bakkotor, och raspa hans tänder. Så han kommer att levereras i gott skick om ca 10 dagar. Vi har ordnat med en box till, och sedan är det träning på schemat. Både för hästen och hans blivande ryttare som ska börja med att teckna sig på gym för att skaffa sig lite grundstyrka i både ben och bål.

Jimmy är en av de raraste hästar jag träffat. Han fullkomligen utstrålar vänlighet, och är verkligt tillgiven. Han är okomplicerad att rida och mycket bekväm att sitta på.  Vi är övertygade om att han kommer att ge Peter mycket glädje både i sadeln och på stallbacken.

Hästar och tjurfäktning

BullfightingIdag har vi varit på ett ställe som drivs av en tjurfäktare och fått se en del av när han tränar sina hästar. Det är verkligen intressant att se träningen. En tjurfäktningshäst måste vara modig, lydig, snabbfotad, vändbar och ha nästan telepatisk kontakt med sin ryttare, samtidigt som den till viss del måste kunna ”läsa” tjuren. Det var oerhört givande att se hur alla hästarna han red trivdes under sin ryttare och med sitt arbete, och hur vältränade dom var. Det var galoppombyten och piruetter, piaff och passage, spansk skritt och skrittpauser, där hästen genast kopplade av och sänkte hals och huvud. Att växla mellan explosivt arbete och total avspänning var inget problem.

Jag är ingen anhängare av tjurfäktning egentligen, men man måste förstå lite av sammanhanget för att fullt uppskatta vad den här träningen går ut på. Hela företeelsen att slåss mot tjurar har sin historiska bakgrund från medeltiden. Hästar och ryttare användes i krigsföring och behövde träna för bataljer på slagfälten. När det inte fanns riktiga krig, så tränades framför allt ryttarna mot tjurar. En tjur är lika farlig och oberäknelig som vilken annan motståndare som helst.

Följande video är en tribut till dessa beridna tjurfäktare och deras fantastiska hästar. Man behöver inte gilla sporten för att uppskatta samspelet mellan häst och ryttare:

[https://www.youtube.com/watch?v=fz8BiTtoLp8]

Det hela är ett ganska blodigt skådespel, men till skillnad från den spanska tjurfäktningen, så dödas inte tjuren inne på arenan, utan ett lag på 8 man ska ”fånga” tjuren, och leda ut den.  Därefter blir den avlivad, men en riktigt fin och modig tjur har chans att få leva vidare som avelstjur.

Grabbing the bullDet är inget jobb för de harhjärtade….

Sadelkoll

Vad är det som gör att en sadel kan kännas så annorlunda från en häst till en annan? Känns det likadant för hästen? Jag menar, att självklart känns sadlar olika, men upplever hästen sin ryttare annorlunda i en annan sadel?

Jag minns den tiden när man avgjorde huruvida en sadel passade, enbart  genom att man skulle kunna köra in minst två fingrar under framvalvet. Om det gick bra, ja, då passade den. Enkelt.  Numera är det annorlunda och ”sadelprovare” är ett nytt yrke. En hel vetenskap. Och så vet man att hästar ändrar sig. Och ryttare med. Ska man då behöva byta sadel, typ var fjärde månad? Eller behöver man hålla sig med en hel uppsättning att byta med? Jag vrider och vänder på problemet och tror lite då och då att jag hittat en lösning.  Den lösningen kan kännas rätt en dag, en vecka eller flera månader.

Regente med min gamla Wellington

Regente med min gamla Wellington

Med mej från Sverige hade jag min kära Wellington, som sätter mej i absolut lodrät sits. Den passade inte Regente från början, då den var lite vid, men numera verkar den ligga helt OK, och det känns bra när jag rider. Med ytterligare en häst, köpte jag sedan en County.  Tanken var att jag skulle kunna ha den på Regente och lägga min Wellington på Viking.  För hästarnas del fungerar det. Men inte för mej. När Wellingtonsadeln ligger på Viking så får jag ont i ryggen, och i Countyn hamnar jag i lite stolsits. Bekvämt visserligen, men inte ändamålsenligt.

Viking med min County Connection

Viking med min County Connection

Sedan fick jag låna Marias Artur Kottas-sadel. Den ligger bra på båda hästarna, och på Viking får jag inte ont i ryggen. Lite risk för stolsits här med. Eller beror det på att jag är för svag och obalanserad, så att jag klämmer mej ur sitsen? Så nu har jag två hästar, tre sadlar och ändrar och byter för att hitta den bästa lösningen för både hästar och ryttare.

Artur Kottas-sadeln, som jag fått låna av Maria

Artur Kottas-sadeln, som jag fått låna av Maria

Sen återstår det ju helt enkelt massor av träning för att kunna rida bra, det är jag medveten om. Men utrustning som passar är ju en förutsättning. Det går inte att rida bra om man antingen får ont, skav, eller sitter helt fel.  Och att sadeln ligger så bra på hästen att han känner sig bekväm är ju också ett villkor. Fy, så snårigt det här var.

Minns ridlektioner på 70-talet när man alltsom oftast fick rida i en urgammal och stenhård manskapssadel med jättestora stigbyglar. Det var då uttrycket ”som en smörklick i en het stekpanna” uppfanns….

Lugn och bra dag

Gick iväg för att rida ganska tidigt för att undvika kaoset som lätt uppstår en söndag med vackert väder. Plus att jag ville hinna rida innan det blev alldeles för varmt.

Idag skulle fokus vara enbart på sits, inverkan,  hållning och jag lade min Wellington på Regente för att känna om det blev någon skillnad. Det måste det ha blivit, för jag hade inte ridit många minuter innan min väninna Monika kom förbi och helt spontant utbrast ”vilken perfekt sits du har nu!”. Tack för det. Sedan erbjöd hon sig att hjälpa till att kolla hur sitsen fungerar. Det som är särskilt bra med Monikas koll är att hon är i min ålder och också har en besvärlig rygg. Ett par minuter senare talar hon om sina observationer. Jag analyserar, accepterar och provar igen. Klar skillnad! Vilken hjälp ett par små förändringar kan göra ibland. Jag får dra tillbaka höger axel lite, för den åker fram, vända blicken lite åt höger, och inte resa mej så högt i lättridningen, utan söka mer tyngdpunkt i hälarna. Genast blev det bättre och jag blev rakare. Alltså blir hästen rakare och bjuder jämnare fram. Kändes jättebra.

Sedan tog jag ut den vite prinsen, fast med en annan sadel och försökte tänka på samma saker. Men nu känns allt helt annorlunda. Han rör sig annorlunda, har en annan storlek och i den andra sadeln får jag inte alls samma naturliga lod och låga tyngpunkt. Jag brydde mej inte om att pressa några detaljer, utan någon som bevakar mina övningar från mark i det här läget, utan tog en promenad i omgivningarna istället.

Det var en ovanligt lugn söndag. Har jag missat någon slags helgdag? Gjorde mina övningar både före och efter ridningen för att tillbringa resten av dagen i solskenet vid poolen utan några som helst planer att vara mera nyttig. En riktigt bra söndag, med andra ord.

Nya tag: ryttarträning

Det har varit ganska tyst på bloggen ett tag. Det betyder att livet har gått i 120 knyck, och skrivandet blir lidande. Jag är inte så modern att jag har en sån där telefon som man kan göra allting på, utan jag behöver min dator och en stunds stillhet. Och det har inte varit så mycket av det sistnämnda senaste månaden.

Yngsta dottern stannade i hela tre veckor, vilket vi alla tyckte var toppen. Hon red Viking nästan varje dag, och gjorde det så bra och med sån glädje att jag blev lätt grön av avundsjuka. Jag vill också vara ung och frisk och kunna rida med hennes känsla!

Frida och Viking har roligt tillsammans

Frida och Viking har roligt tillsammans

Därefter kom en gammal skolkamrat till maken med sin dotter från USA, och hon hade en önskan att få rida i Portugal. Hon hade förklarat för sin far att en dressyrryttares Lusitano är att jämföra med en bilentusiasts Lamborghini. Det vill säga, att man kan inte ta för givet att man får lov att provköra. Men självklart fick hon göra det och det är en upplevelse hon tar med sig hem. Så annorlunda och så roligt!

Margo provar min "Lamborghini"

Margo provar min ”Lamborghini”

Så jag har haft över tre veckor där jag bara behövde rida en häst om dagen, och jag trodde att det var precis det jag behövde för att ryggen skulle återgå till sitt normala (halvrisiga) tillstånd. Men icke. Dag tre som enda ryttare till prinsarna kommer jag ut ur stallet som ett vrak. Det gör ont överallt. På fler ställen än när jag satt i sadeln. Jag kan bara inte fatta vad som är fel och varför det aldrig blir bättre. Det har ju varit mer eller mindre problematiskt ända sedan januari och den berömda ”hundvurpan”.

Igår kom makens fysioterapeut på hembesök och jag passade på att be om hjälp och råd. Jag måste ju bli en funktionsduglig ryttare igen, vad som än krävs. Nuno, som han heter, gjorde en undersökning: klämde, böjde, drog och tryckte både här och där. Allt gjorde ont, och på vissa ställen var det riktigt illa. Han undrade varför i hela friden jag inte gjort något åt saken för länge sedan, för problemet var ju hanterbart?!  Jag är (som många hästtjejer) av den åsikten att allt går över med tiden. Särskilt om man kan rida. Han höll nog inte med om det, utan gav mej en ny handlingsplan.

Jag fick en serie övningar som ska upprepas helst tre gånger om dagen. Och en förklaring till varför jag haft så ont. När jag föll, så skadade jag några muskelfästen i ländryggen, och sedan dess har jag överbelastat flera områden i ryggen genom att kroppen försöker skona de onda ställena. Detta har skapat en ond cirkel och min hållning har blivit allt sämre. Nu måste jag träna för att de svagaste musklerna ska komma i normalt arbete igen och självklart kommer jag att så småningom också att kunna sitta bättre till häst. Däremot ska jag inte pressa när det gör ont.

Nu får jag lägga fokus på min sits och hållning när jag rider på ett nytt sätt. Det är ju gamla sanningar förstås. Men jag måste verkligen anstränga mej för att inte kuta med axlarna, flytta höfterna och titta ner. Det är en korrekt sits som gäller, hela vägen från huvud till tå. Jag har också god hjälp av boken ”Ryggvänlig ridning” som jag läst igenom igen. Den är verkligen användbar, och jag får nya saker att fokusera på.

Resultat så här långt: dagens ridpass gick utan någon alls smärta i ryggen. Red först Viking ganska mycket i skritt och bara fokuserade på sits och hållning. Lite trav med ganska mycket lättridning, med fokus på precis hur jag rider lätt. (Lärorikt) Sen red jag Regente och med fortsatt fokus på sitsen kunde jag lägga till inverkan och precis hur jag kommunicerar med min häst. Båda gick riktigt bra och jag lämnade stallet med ett leende.

Det är fredag, så vi samlades åter på vårt favoritställe för en låååång och trivsam lunch. Känner åter lite förtröstan inför framtiden! Det kanske finns hopp för kärringen, trots allt.

%d bloggare gillar detta: