Inspirerande ridlektioner

Den här veckan har jag ridit lektion varje dag! Lyxigt och ack så nyttigt. Fördelen med att rida lektion flera dagar i rad, är ju att man verkligen får implementerat vissa saker och inte hinner halka tillbaka till ruta ett, som man annars lätt gör om det går en vecka eller mer till nästa gång. Och nu behövde jag verkligen hjälp att få Regente att jobba rätt efter osteopat-behandlingen. Annars kanske det hade varit bortkastat med.

Grundidén var att få honom att verkligen jobba genom ryggen. Han har lärt sig att gå helt utan rygg och med hög, kort nacke. De senste månadernas träning har fått halsen längre och lägre, och han är mjukare bakom ganascherna. Men fortfarande har jag upplevt att han är lite ”stilla” i ryggen och aningens låst i bogarna. Det är troligen något han har  haft med sig sedan mycket länge, men jag har inte haft förmåga att lösa de problemen. Så med Julies arbete gjort, har jag fått hjälp med hur jag ska fortsätta från hästryggen.

Min idol, mästaren Joao Pedro, har fått ändrade arbetstider och kan inte längre ha lektioner på morgnarna. Något jag verkligen beklagar, eftersom det är då jag helst rider (av flera skäl). Och många helger är han på resande fot, och har kurser runt hela Europa, så det kan bli glest mellan lektionerna. En väninna, Maria, som har ett par dressyrhästar uppstallade på samma klubb, erbjöd mej att få prova att rida för hennes tränare. Jag har sett honom både undervisa och rida Marias hästar, och gillat det jag sett, så helt klart var det idé att prova.

Diogo, som han heter, är uppfödare, och har främst tävlat i hoppning. Det ser jag inte som någon nackdel, för framåtbjudning, rytm och balans är ju grundstenar även i den träningen. Och första lektionen var baserad på att komma tillrätta med min sits, som ju blir lite ”klämmig” när hästen inte bjuder själv, och grundläggande hjälpgivning.

Jag fick rida på löjligt långa tyglar, och rida mycket tempoväxlingar, både på raka spår och på 20 m-volten. Om han inte svarar för skänkeln får jag inte skänkla mer eller hårdare, utan direkt lägga till spöt, för att han inte ska bli skänkeldöd. Jag behöver alltså inte piska honom, utan bara dutta till, så svarar han ju. Och varje gång han svarar rätt, så måste jag berömma genast. Vi började med skritten, där målet var att han skulle kliva i, ta för sig ordentligt med frambenen och börja röra sig genom ryggen. Fortsatte med trav och galopp.  Och när passet var slut, kändes han så mycket mer framåt, och nosen söker sig framåt-nedåt.

Regente blev minst lika varm och svettig som jag efter dagens ridpass.

Sen har vi jobbat vidare längs samma röda tråd hela veckan. Och nu har jag fått kvitto! Redan när jag kommer ut från stallet, så skrittar han iväg med långa kliv. Troligen resultatet av både osteopatbehandlingen och ”nya” träningen.

Det har varit tuffa lektioner, för Diogo är mycket noga med min sits och hållning, och att jag är tydligare och kvickare. Både med drivning och beröm. Men så nyttigt. Jag är inte min egen bästa lärare, det är tydligt….

Ena dagen tog jag Viking istället, för att Regente skulle få ett lättare pass och inte drabbas av träningsvärk. Där jobbar vi med liknande, fast annorlunda. Han ska också söka sig framåt-nedåt, för att bli lite mer avspänd. Han är ju mycket mera dynamit. Och så måste jag hela tiden känna takten och rytmen, så han inte pinnar iväg, som han gör när han blir ivrig. Han måste lyssna på mina halvhalter. I galoppen, som är hans svagaste gångart just nu, handlar det om att han ska bli lite kvickare, mer energi i bakbenen, utan att det går fortare.

Så dom här båda hästarna kräver olika saker av mej, fast ändå samma. Jag måste vara känslig och uppmärksam, så jag ger rätt signaler i exakt rätt ögonblick. Diogo är på mej som en hök: ”Skänkel!, Eftergift!, Beröm!, Spö! Räta ut!” osv  Och gradvis lär jag mej att känna snabbare. Och jag har verkligen roligt. Som man har när man känner utvecklingen.

Annonser

Besök av osteopaten

Julie känner igenom ländmuskulaturen

Regente har jag ju ibland upplevt som lite stel och ovillig. Dags att kolla upp. Jag har blivit rekommenderat att anlita Julie, som lär vara en duktig och omtyckt osteopat, och flera av mina vänner svär att det är enbart tack vare henne skicklighet som deras hästar fungerar som dom gör.

Det lät som en idé värd att prova, och sagt och gjort, Julie kommer på besök. Hon går igenom hästen noggrant och kommer med frågor och påståenden som gör att jag förstår att hon verkligen vet vad hon pratar om. ”Har han svårt att vara stadig på tygeln, i lång och låg form?” ”Tycker du att han borde ha mera framåtgripande rörelser?” ”Han verkar inte använda sin rygg alls, utan håller den helt stilla”. Hon ser på hans kropp, vad jag upplever som ryttare.

Hon börjar med att kolla sadlarna, och tycker att den nya sadeln, som ursprungligen införskaffades åt Viking är bättre än hans egen. Något som jag redan upptäckt, och bytt. Men vi kollade såklart båda. Hon berättar också att han inte har några egentliga problem med sin rygg (skönt), utan det är muskulaturens fästen under bogbladet, både från hals och rygg, som är spända och låsta. Delvis kan jag bidragit till problemen genom att ändra hans arbetsform. Han har ju varit bekväm i en form med kort, hög nacke tidigare.

Regente verkar nöjd med behandlingen och går från misstänksamhet till avpänd nyfikenhet. Och sedan får vi en uppföljningsplan. Jag ska inhandla en dyna till ryggen som hon ska hjälpa mej att skära till. Två dagars skritt vid hand, en dags skritt under sadel och sedan gradvis igång i arbete igen. Då ska han kännas bättre, och när jag inte längre upplever att det går framåt, så ska jag ringa tillbaka. Hon gissar att det tar 3-4 veckor tills jag behöver henne igen.

Det här ska bli spännande och roligt, att se om jag kan få Regente att trivas under sadeln igen, bli gladare, mer framåt och mer bekväm med sin nya arbetsform. Kombinerat med en plan för lektioner i nästa vecka, där jag får den hjälp jag behöver som ryttare, så ser jag fram emot att vi hittar gemensam arbetsglädje och utveckling.

För det är ju trots allt så att Regente är en jättefin häst, med ett gott temperament och bra gångarter. Och jag vill att han ska tycka att ridningen är rolig, och jag vill bli den ryttare han förtjänar.

Vikings nya utrustning

Så här fin blev Viking i kandaret jag köpte i Sverige. Att han inte ser lycklig ut när han poserar är nog för att han vet att duschen väntar. Han är inte väldigt förtjust i att bada, och tyvärr är det något han behöver göra ofta. En riktig lortgris som i regel är gul upp över öronen varje morgon.

Jag får ta mera bilder när han modellar sina andra nya tillbehör. Jag fick ju shoppa en till komplett utrustning. Ge-Kås, Horse Farm och Hööks.

Kandaret är rundsytt, helt i svart läder. Inget bling eller andra detaljer. Jag tyckte det var ursnyggt och passar honom bra. Men av någon märklig anledning är proportionerna på huvudlag lite konstiga. Sidstyckena är på näst sista hålet och käkrem och nosgrimma på innersta och fortfarande stort. Inte tycker jag att Viking har ett oproportionerligt huvud…

Efter ridning och dusch lämnar jag honom ren och fin i boxen och tar ut Regente på en sväng. Och när jag kommer tillbaka, så står han där och ser glad ut med kutterspån hela vägen upp i luggen. Och Manuel påpekar att det kanske hade varit en bra idé att lägga på ett täcke. Jooo, men det är ju så varmt….

En vecka med dubbla ridpass

Bild från provridningen i maj.

Nu har första veckan gått med två hästar att rida. Det har varit en minst sagt spännande vecka, och fysiken har fått bekänna färg. Här kommer man från en lång, lat semester med god mat och noll motion, till full fart med två aktiva hingstar att motionera. Detta i värmebölja med temperaturer som redan tidigt passerar 25 grader. Jag pustar och stönar och ber till högre makter att träningsvärken ska gå över.

Viking har gjort stora framsteg. De första dagarna bjöd han på hela repertoaren av cirkuskonster ackompanjerat av högljudda gnäggingar så snart han såg en annan häst. Jag kände mej som den berömda smörklicken i stekpannan, medan jag försökte lotsa honom till ett lugnt hörn av anläggningen där vi kunde ägna oss åt något som liknar dressyrträning. Jag njuter av hans energi och arbetsvilja, hans rörelser och elasticitet, och lägger inte så stor vikt vid detaljer i träningen. Just nu behöver han bara vänja sig vid miljön, och vi behöver lära känna varandra. Det finns tid till ”det finstilta” senare. Och de senaste dagarna har han faktiskt kunna skritta i fyrtakt både till ridbanan och tillbaka!

I lördags erbjöd sig en av beridarna, Marco, att rida honom åt mej. Han är en mjuk, stabil och mycket trygg ryttare som hjälper till med inridningen av JP’s treåringar, så det kändes som ett bra tillfälle att se Viking under en annan ryttare. Och faktum är att det var jättenyttigt för mej att se honom rida. Hästen litade direkt på sin ryttare, och mitt sviktande självförtroende kom tillbaka, när jag insåg att allt jag behöver göra är att vara trygg och tydlig för min häst. Så i söndags hoppade jag över longeringen, satt upp inne på stallplan och skrittade iväg, och han var så mycket bättre.  Alltså har jag bidragit till spänningarna istället för att lossa dom. Som jag misstänkte. Sedan tar jag alltid det säkra före det osäkra och försöker rida så tidigt som möjligt för att det inte ska vara onödigt mycket ryttare omkring oss, och framför allt inte dom yngsta som inte alltid har så bra styr på sina hästar.

Regente och jag har ju länge haft ”kommunikationsproblem” som bottnar i att han ”pratar” portugisiska och jag ”pratar” svenska. D.v.s att jag ger hjälperna så som jag fått lära mej och han svarar på sitt sätt. Jag är medveten om detta hela tiden, men har haft svårt att komma runt det. Och emellanåt så klickar det, och allting stämmer, och dom stunderna är härliga. Men frågan är ju: hur ska jag hitta receptet för att komma dit när jag själv vill, och hur ska träningen bli roligare för honom?

I lördags fick jag hjälp av en av mina nya vänner på klubben, Maria, och det var jättenyttigt. Ett av mina stora problem är ju att min styvhet genom rygg och nacke speglas i hästen. Jag måste bli mjukare och rörligare som ryttare. Maria bad mej rida runt henne på en stor volt och titta på henne hela tiden, och det var det svåraste i hela övningen; att bara titta mot mitten.  Min osamarbetsvilliga kropp protesterar genom att höger arm ger sig av åt ett annat håll, eller att jag förskjuter vikten. Här krävs maximalt fokus för de enklaste saker, verkar det som. Bara att träna mera alltså.

Jag börjar ju alltid att rida Viking, eftersom det är lugnare på klubben ju tidigare jag rider. Men de faktum att han rör sig så mycket mer genom ryggen än Regente, och att jag fortfarande är lite ovan vid hans sadel, gör att jag blir rejält trött i kroppen efter det ridpasset.Så idag gjorde jag tvärtom och började med Regente, och då orkar jag bättre. Jag får nog omväxla lite, tills kroppen är starkare och mjukare, och träningsvärken börjar lägga sig.

En häst till!

Regente till vänster och Viking till höger.

Summan av lasterna ska hållas konstant, verkar det som. I augusti sålde jag en av mina ungponnyer och under tiden höll min man på med planer för en överraskning bakom min rygg. Han hade förstått att jag var väldigt förtjust i hästen som jag var och provred i juni, och att jag ville kunna rida mer, för att bättre kunna utvecklas som ryttare.  Men att faktiskt skulle köpa in ytterligare en häst, det hade jag verkligen inte väntat mej. Så det var en STOR överraskning. Ändå tror jag att han blev lite, lite besviken över min reaktion när han berättade vad han höll på med, för jag visade troligen inte tillräckligt stor glädje.  Bara för att jag är så skrockfull (och kanske lite cynisk) så vågade jag inte ta ut glädjen innan hästen passerat en grundlig veterinärbesiktning. Så det var både oroligt och spännande att vänta på att allting skulle bli klart. Men dagarna innan han anlände till stallet så gick jag omkring som en unge före julafton.

Till sist kom han i alla fall. Studsandes, dansandes och skriandes ut ur trailern och in på stallplan. Han såg mindre ut än jag mindes, men med lika mycket energi som ett fyrverkeri på nyårsafton. Första dagen fick han stanna i boxen och bara acklimatisera sig. Och under tiden började jag fundera på bästa sättet att inleda processen mot att bli ett ekipage.

Hästen heter Viking, en skimmelhingst på 10 år. En renrasig lusitano, han också, såklart. Han har varit i uppfödarens ägo hela sitt liv och levt i en ganska skyddad värld. Så att stå på en anläggning med ca 200 hästar kan nog bli väl spännande för den här ”gröngölingen”.  Men nu måste han ju vänja sig. Jag upplevde redan vid provridningen att han har lätt för att tappa fokus, gärna tittar på andra hästar och kan bli lite gapig. Men hans förtjänster är hans goda rörelser, framåtanda och lättheten.

Andra dagen på stallet var det alltså dags att plocka ut honom under sadel. För säkerhets skull bad jag Joao Pedro om hjälp, så ingenting skulle gå på tok. Han började med att longera honom en stund, och hoppsan, så laddad och sprallig han var! Visade upp sig ur alla tänkbara vinklar, frustade och gnäggade och showade. Efter att vi trodde att han ruskat av sig den värsta överskottsenergin gick vi bort till ridhuset där J.P. satt upp. Det tog inte många minuter innan jag kunde se att J.P. också kände vad jag upplevt på Vikings rygg, för det kom minsann ett litet leende och en kommentar: ”Jag kan förstå vad du såg i den här hästen! Och han är mycket lättare än din andra.”  Till sist avslutade vi med att jag satt upp och red honom helt kort. Härligt! Trots att han sprallat av sig en del, så var han forfarande på hugget, och kändes lika rolig att rida som jag mindes. När jag skulle skritta tillbaka till stallet kom min kompis Monica på sin Ideal, och skulle göra mej sällskap. Det kändes tryggt, för Viking laddade om direkt han kom runt hörnet och gick i alla andra varianter än just skritt hela vägen tillbaka.

Nästa dag, som var en söndag, började jag med att ta ut Viking tidigt, innan det hunnit komma så mycket folk, så det är lite lugnare. Började åter med att longera, och nu var han helt cool direkt. Efter bara några minuter sträckte han halsen framåt-nedåt och joggade runt helt avspänd. Tio minuter senare tänkte jag att ”nu är han lugn att rida”. Jo, tjena, det kunde man ju tro….  Snäll och lugn inne på stallplan, där jag satt upp. Men när jag skulle skritta bort till manegen, så fick han syn på andra hästar och gick igång så det stod härliga till. Jag fick prova på moment jag aldrig tidigare hört talas om: passage på tvären, piaff baklänges, små serielevader och annat, till ackompanjemang av högljudda gnäggningar.  Jag började undra: har jag tagit mej vatten över huvudet? Kommer jag att reda ut den här vildbasaren? Självförtoendet sviktar….  Jag påminner mej själv om att det i regel inte ligger för lusitanon att bocka, och att jag måste lägga till skänkeln för att få honom att lyssna, och sänka hans nacke för att han inte ska skrika efter andra.

Väl inne i ridhuset, där vi var ensamma, var han strax uppmärksam och vi hade ett bra ridpass. Jag kunde rida alla mina lösgörande övningar  i alla tre gångarterna och många övergångar och han blev fort mjuk och stadig. Härligt ridpass! Stärkt av att han kändes så lydig tänkte jag avsluta med att rida lite på utebanan där det är lite mer att titta på. Tjolahopp! Direkt så varvade han upp igen. Tror att det kommer att ta ett litet tag för honom att vänja sig vid allt, för där är alltid mycket liv och rörelse. Nu ska jag bara reda ut vägen dit….

Tillbaka till stallet, och dags att ta ut Regente. Det är varmt nu. Redan tidigt så kommer hettan smygande. Inte utan att jag nu uppskattar att  min andra häst är stadig och lugn. Jag har helt enkelt inte kondis för mer än en match om dagen.  Fördelen är precis det jag hoppades: att rida Viking gör att jag måste jobba med mina brister som ryttare, och kan rida Regente bättre. Och roligt har jag ju, hela tiden.

Länk till inlägget från när jag provred honom första gången: Provridning.

Slut på semestern

Min blogg har haft en mycket lång semesterledighet. Det var en period med full fart från mitten på maj och fram tills jag nyligen kom tillbaka från en månads semester. Så bloggen lades lite åt sidan. Helt passiv har jag inte varit, utan skrivit ett och annat, men inte publicerat, så nu kommer jag att ta ikapp lite. Den här perioden av tystnad har nämligen inte bestått av total overksamhet. Nejdå, här händer det minsann saker. Så jag ska fylla i luckorna.

Någon semestervila blev det inte precis för Regente. Eftersom han inte har någon hage att vara i på dagarna, så fick jag ju ordna med att han blir motionerad under min frånvaro. Jag har tur som har honom inackorderad på ett så bra stall. De flesta dagarna har Joao Pedro ridit honom själv, och när han inte hinner så sätter han upp någon av sina duktiga beridare, eller får skötaren Manuel ta ut och longera honom. Han har i alla fall fått sin dagliga motion hela månaden. Det var spännande att komma tillbaka för att uppleva om det var någon skillnad. Om det är min ridning som orsakar problem, eller om det är värmen, skorna (han har fått nya igen), eller om han också skulle uppskatta en liten paus i tränandet. Och resultatet?

Han kändes inte särskilt annorlunda. Hade t o m tappat aningens lite muskler i bakkärran. Det beror säkert på att han inte blivit ”tränad” utan mer bara motionerad. Tycker att han rör sig lite större och friare. Och kanske lite bättre reaktion för hjälperna. Det tog mej ungefär en vecka efter återkomsten att hitta tillbaka till ridkänsla. Tänk vad man kan ”rosta” när man är helt utan ridning i en hel månad….. (jag har bara slappat under hela augusti!!!)

Och så har det blivit en till häst!!!  Galet? Ja, det får vi se. Jag behöver ju rida mycket mer för att bli en bättre ryttare och nykomlingen ska komplettera Regente bra. Men självklart förtjänar den här hästen en helt egen presentation i ett separat inlägg…  🙂

Bildbevis på bristerna

Som alla ryttare behöver man hjälp från marken och jag och min tränare har inte riktigt lyckats få till tider som passar oss både  så ofta det senaste. Han har rest mycket och haft träningar över hela Europa, och här hemma har jag varit ganska upptagen med bröllopsbestyr. Men som tur är har man ju sina vänner! Sarah lovade att hjälpa mej lite, och även att filma. Hon kompletterar Joao Pedro bra, för hon fokuserar mest på min sits och inverkan, medan han ser mer till hästen och helheten. Dessutom tränar även hon för JP, så vi har samma grund.

Jag har ju jobbat med att få honom att ta ner nacken och arbeta bättre genom ryggen. I min strävan att få honom att gå med lägre hals och nosen längre fram, har jag istället blivit väldigt flaxig med handen. Armbågarna är överallt och tyglarna glider och glappar. Något som Sarah direkt tog tag i. Plus att jag är slarvig med detaljer – inte tillåtet! Inte klämma med skänkeln, eller upprepa hjälper som inte får effekt. På filmen syns alla dessa brister tydligt, och det var skrämmande nyttigt att se. (Allting flaxar ju!)

http://www.youtube.com/watch?v=YVY6szx_UIc&feature=bf_prev&list=FLSDl0rv1iv0bzENgrgWbb-w%5D

Nu tittar jag på det här varje gång innan jag rider, så jag kan fokusera på rätt saker. Jag hör Sarah’s röst inne i huvudet: ”Var mer exakt! Kräv att få det du ber om! Backa inte med handen! Håll armbågarna på plats!” Otroligt nyttigt, men samtidigt lite obehagligt. Hade vi gjort det här jobbet för länge sedan, om jag bara hade haft koll? Det är inte lätt att börja om som ryttare, så kanske jag behövt tid att ta en sak i taget. Nåväl, jag tar till mej kritiken och jobbar vidare. För nu har jag satt upp tydliga mål!

Joao Pedro har sagt att Regente blivit för tjock. Och jo, han har gått upp i vikt. En del behövde han väl, men nu börjar han bli väl rund om magen, så det är dags att justera foderstaten. Jag trodde att han behövde extra foder för att bygga mera muskler, men det fungerar ju bara om man tränar rätt. Och på filmen syns det ju att han lagt på sig lite för mycket. Den andra hästen som skymtar, är en av Joao Pedros unghästar, som han tycker är lite för slank, så något mitt emellan är väl idealet.

juni 5, 2012.  Fotograf: Sarah Warne
%d bloggare gillar detta: