Bettlöst, bomlöst och …. ryttarlöst!

Jag lyckades fotografera några av mina ponnyer i paddocken, medans dom är ute och rastar sig på egen hand. Jag är ju, som bekant, rätt värdelös som fotograf, så jag tittade på bilderna hemma på datorn lite senare.

Då inser jag, att mina underbara ponnyer verkligen kan det här med att träna! Dom gör allt det där som behövs för att bygga rätt muskler och utveckla kvaliteten på sina gångarter – alldeles på egen hand! Inget behov av några hjälptyglar eller tveksamma träningsmetoder, eller ens en ryttare! Det är nacken som högsta punkt, ryggen buren, bakbenen aktiva och på plats. Vad kan man mera önska?

Medan jag står och tittar på tränar dom både samling och längning, vändningar, piruetter, halter och ryggningar. Dom är i rätt form, balans och takt. Behöver man ens en ryttare, eller har vi ny lyckats rationalisera bort allt vad horribel dressyrträning heter? Eller vänta lite, jag såg flera gånger när dom tränade ”rollkur” också, fast lyckades inte få bilder av det. Så dom tränar ju på allt, utan varken ryttare eller motivation.

Men nu är det ju faktiskt så, att jag har mina hästar och ponnyer för att använda till ridning, inte bara som dekoration i paddocken. Så då måste dom ju tränas för uppgiften….

Utan att ens gå in i debatten om hur en häst ska tränas, så kan jag bara konstatera att en häst (ponny) som har en bra exteriör, har lättare för att använda sin kropp rätt. Nu gäller det bara för ryttaren att inte förstöra vad hästen kan alldeles på egen hand.

Sån tur jag har, att ”mina” ryttare inte föredrar några hårdhänta metoder. Allt blir lättare om vi har hästar som trivs med sitt jobb. Ibland behöver dom vara lite extra ”tama”, när en mer ovan ryttare rider lektion, och ibland måste dom anstränga sig extra för att utföra svårare övningar.

Målet är att dom ska kunna gå i balans, i rätt form med alla sina olika ryttare, både proffs och nybörjare. Självklart behöver då ryttarna lära sig hur man gör, för att hjälpa sin häst och inverka rätt. Men om hästen är rätt grundutbildad, så är det ju så mycket lättare.

Måste jag tillägga att jag är stolt och glad över alla våra hästar? Dom är bäst!

Att visa hingst för SWF

Häromdagen skrev jag ett långt inlägg om förra årets visning av B Cupid. Bara ett sätt att ventilera bort lite frustration, kanske. Inte för att han inte kom in i Kvalitetsboken, utan för att jag tyckte att hela evenemanget blev en besvikelse. För andra gången…

Cupid på väg in till visningsringen.

Cupid på väg in till visningsringen.

Jag har visat hingstar förr. Både welsh, ridponny, fullblod och halvblod. Både egna och andras. Ibland har det gått vägen, och ibland blir man lite besviken. Jag vet hur svårt det kan vara, och hur höga kraven är. Och det tycker jag ju som uppfödare att dom ska vara. En avelsgodkänd eller kvalitetsboksgodkänd ska hålla en sådan kvalitet att man som stoägare kan känna sig trygg i sitt hingstval. Man får en ordentlig VDN-deklaration av hingsten, och är den godkänd, så ska det inte finnas några större fel.

Ett vackert hästhuvud: B Cupid

Ett vackert hästhuvud: B Cupid

För många år sedan visade jag en Welsh Mountain-hingst som jag själv tyckte var den vackraste jag sett. Jag var oerfaren och delvis hemmablind. Så trots att var jag medveten om att hans trav hade mer att önska,  tyckte jag ändå att han förtjänade att visas. Sedan blundade jag nog för det faktum att han var lite gracil, tät och tåvid fram. Hans poängrad om 9-9-6-6-7 talade om vad jag redan borde begripit. Vacker men inkorrekt. Men han var ju så läcker! (Mörkt kastanjebrun, med bläs och 4 halvstrumpor gjorde väl inte saken sämre). Jag borde kanske begripit detta  redan hemma på stallbacken. Skritten, som faktiskt var helt okej,  behagade han inte visa alls på uppvisningsdagen, utan han trippade och taktade glatt i timmar. Dock fick stämningen honom att flyga fram i traven, som plötsligt blev aningens bättre än tidigare. Jag lärde mej i alla fall något, och jag tyckte att kritiken var korrekt och befogad.

Sedan dess har SWF ändrat sina regler. Även jordbruksverket för all del. Man behöver inte längre få en hingst godkänd på hingstpremiering, med avelsvärdebokstav, för att kunna använda den i avel. Man kan avla på vilken hingst som helst, så länge den inte bär på vissa ärftliga sjukdomar och hingstägaren sköter pappersexercisen korrekt. SWF har gjort en överenskommelse med moderföreningen i Wales, om att få ha en ”Kvalitetsbok”, där hingstarna, som förr skulle kallats ”godkända” förs in, och får ett särskilt stamboksnummer. Detta är enligt EU-regler, och inget att argumentera mot.

Men de uppfödare som vill vara lite gammaldags, seriösa (eller vad man väljer att  kalla det) vill att hingstarna ska hålla den här kvalitén, och klara en granskning. Man vill också ha ston som är meriterade. Helst både exteriört och under ryttare. Med avel menas ju att man har för avsikt att varje generation ska bli bättre än den föregående. Allt annat räknas helt enkelt som fortplantning.

Alltså tar jag fram mina hingstar till visning, om jag har för avsikt att använda dom i avel. Jag vill också veta hur dom står sig i konkurrensen med andra jämnåriga hingstar av samma ras. Få ett kvitto på mitt arbete, om man så vill.

B Capriole visas för SWF 2007 (Foto: Johanna Lagnewall)

B Capriole visas för SWF 2007 (Foto: Johanna Lagnewall)

2007 visade jag fram B Capriole, då fyra år, som Welsh Partbred. Det var spännande. Det fanns ännu inte så många visade, och jag visste att typen kan variera (det är ju ingen egentlig ras, så det finns ingen riktig rasbeskrivning) men att han hade mycket goda rörelser, det visste jag. Själva hingstpremieringen föregicks av en utställning med engelsk domare. Denne var väldigt förtjust i vår hingst och använde flera gånger ordet ”excellent”, för att beskriva hingsten och hans rörelser. Det gav honom en championtitel och guldmedalj. Men vid själva kvalitetsboksvisningen tyckte domarna att han var för grov i typen, och slutsumman hamnade på 39. Det var en sjua för typ, och samma för ”huvud, hals, och bål” med motiveringen att halsen var grov och brett ansatt. Lite besviken blir man ju, men OK. Det var inte den modellen dom ville ha. Han visades riden i alla tre gångarterna, och visade spänst, balans och register i alla tre gångarterna. Samma gångarter som gav honom till fyra raka årgångssegrar. Men SWF-domarna var inte alls imponerade och han fick blygsamma siffror. En liten B-ponny som bara hade en växel i galoppen, där den utåtställd låg i kurvorna med sin mycket lilla ryttare, fick betydligt mer. Det kändes surt. Första besvikelsen, när det inte kändes rättvist.

Trota att jag inte tyckte att siffrorna på ridprovet kändes rättvisa, struntade jag  i det, eftersom exteriörpoängen ändå inte räckte till. Någon dag efter visningen, blev jag uppringd av föreningens ordförande som berättade jag i alla fall kunde lösa licens och använda honom i WPB-aveln. Men nej, bedömningen visade att föreningen inte tycker att han passar deras avelsmål, så jag avstod.

Vi visade honom istället hos ASRP,året efter,  som absolut tyckte att han dög och godkände honom med fina betyg (9-10-9 på gångarter och 9:or rakt igenom av gångartsdomare och testryttare). Toppbetyg! Så uppenbarligen värderas gångarter annorlunda i olika sammanhang, av olika domare…

B Capriole på ASRP's visning

B Capriole på ASRP’s visning

Så har vi då förra årets SWF-visning (2013). Det är en lång rad märkligheter, förutom det där med platta hovar, som jag redan skrivit om (se tidigare inlägg). När jag får protokollet, så upptäcker jag att angiven mankhöjd är helt fel. Den är angiven till 148 cm. Det kan anses vara en ganska stor ponny, som kanske växer över måttet innan han är fullvuxen. Men det är inte ens i  närheten av sanningen. Vid anmälan angavs hans mankhöjd till att vara ca 140. Han mättes i boxen, på plats, till 144. Och idag, har han ett riktigt mätintyg som visar 138 cm. Så hur kunde han bli 148 på mitt protokoll? Han ansågs vara gracil med 18.5 i skena, men det är ju skillnad om hästen är 138 eller 148 i så fall. Eller är detta inte heller en korrekt siffra? Vi kontrollmätte aldrig skenbensmåttet.

Vid anmälan till visning, ska man fylla i härstamningsmeriter, vilket gjordes. Sedan finns ytterligare fakta att hitta i Blå basen, för den som är intresserad (vilket avelsvärderingsnämnden borde vara). Man kan se en massa fakta om far, mor, syskon och andra nära släktingar. Det här är viktig information till nämnden. En mängd framgångsrika nära släktingar eller avsaknaden av dessa betyder något i avelssammanhang. Är den visade hästen den enda i familjen som gjort något, eller är den en i en lång rad av framgångsrika hästar? Ändå tunnades denna information ut, till nästan ingenting, på det papper som nämnden fick till förfogande. Men hur ska en avelsvärderingsnämnd kunna göra sitt jobb och sammanställa alla fakta till ett beslut, om underlagen inte är varken korrekta eller kompletta?

Han fick kommentaren ”något lågt ansatt hals”, vilket jag tyckte var lite märkligt, med tanke på hur väl halsen sitter på bogarna. Och jämför med de andra hingstarnas halsansättningar och poäng. Men det är en subjektiv bedömning, så det är bara att acceptera. Även dagens segrare fick samma kommentar, och samma siffra, trots en utmärkt halsansättning även han.

Gångarterna fick han betalt för efter prestation, heller inget att gaffla om. Dom hade kanske blivit ett snäpp bättre om inte hormonerna fullkomligen sprutat ur öronen på honom, men det är ju lika för alla.

Men till sist kommer det som förbryllar mej mest. Han fick poängraden: 9-8-6-7-8 och summan angavs till 39. När jag räknar får jag det till 38. Är det felräkning? Felskrivning? Är det summan som är fel, eller är fattas det något i delpoängen. Det lär vi aldrig få veta, eftersom jag bara en utskrift och originalen säkert ligger i cylinderarkivet sedan länge. Men det hade varit väldigt intressant att vara en fluga på väggen när nämnden hade sammanträde. Det finns inte en domarsekreterare i världen som räknar fel på en poängsumma, det sitter liksom i ryggmärgen. Men på videoklippet nedan, kan man höra dessa siffror sägas i högtalarna, utan att någon reagerar, och ja, det går att se halsansättningen med.

En annan hingst fick 7 på extremiteter med motiveringen ”Tät fram och bredspårig bak i skritt. Något tryckt i framknäna. Smal omusklad skank (biljarderar båda fram)”. Bara som en jämförelse.  En annan fick 8 på HHB trots ”vek i rygg och länd”  och 8 på extremiteter trots ”vriden i framställ”. Men det var en hingst som var attraktiv av andra skäl, kanske.

Lite bilder på olika hingstar. Och ja, jag vet att man varken kan eller ska jämföra på foton, men det gjorde jag ändå. Intressant att se olika typer av ponnyer och hur det värderas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

B Cupids mor (B Caressa) missade som treåring sitt avelsdiplom på grund av en felmätning, så kanske det är historien som upprepar sig. Hon mättes på plats till 148, vilket är i största laget för en treårig ridponny, så siffran för typ sattes till 7 med motiveringen att hon var ”stor och grov”. I själva verket mätte hon 142 (vilket inte mätmannen ville höra på). Som femåring mättes hon för tävling till 144, och slutmätningen blev (utan avspänning) 145. Det är små centimetrar och siffror som kan göra stor skillnad!

B Caressa, fem år

B Caressa, fem år

Så på ett vis är jag glad att jag inte längre planerar att visa häst inom SWF. Men det finns också vissa saker jag kommer att sakna. Det är stämningen på visningsdagarna, gemenskapen med andra uppfödare och glädjen att få se en mängd vackra unghingstar. Faktiskt har jag upplevt detta så positivt, uppfödare som stöttar och hjälper varandra och även håller tummarna för varandras resultat. Welsh-folket är i regel väldigt generösa mot varandra, och vänliga och glada i största allmänhet. Det är inte alls detta jag vill slippa. Det är känslan av att hela bedömningen är så godtycklig, oseriös, och att varje hingstägare som ansträngt sig så för att visa sin hingst inte blir tagen på tillräckligt allvar för att få mätningar, fakta och siffror helt korrekta.

B Caprice på SWF Riks, som ettåring (Guld)

B Caprice på SWF Riks, som ettåring (Guld)

Nu önskar jag lycka till, till alla dom som planerar att visa hingstar i vår. Jag hoppas på fint väder och härlig stämning, och att ingen får en kritik dom inte begriper, antingen ponnyn klarar gränsen eller inte.

Det är lång väg från föl, till unghäst, till resultaten på tävlingsbanan. Här är ett litet filmklipp på en av de bästa:

(Foton från hingstvisningarna är tagna av  Stuteri Högås) Se mer på hennes blogg.

Jakten på drömponnyn…

… är i full gång. Jag letar efter en ponny åt ett par unga men ambitiösa och små ryttarinnor. Utbudet verkar stort, men när man börjar titta på detaljerna så faller den ena efter den andra bort. Den kan vara för ung, för liten, för gammal, ha hälsoproblem, ovilja att åka trailer, för het, för lat. Listan över brister blir lång.Kopia (2) av nigella i rosorna

Ändå vet jag ju att det finns massor av ponnyer som stämmer in på tjejernas beskrivning om hur önskeponnyn ska vara. Det är egentligen inte så avancerat. Den kan vara mellan 130 – 150 cm hög, sto eller valack, väl grundutbildad i både dressyr och hoppning, vara okomplicerad att rida (d v s kunna gå i kort galopp, med böj på nacken, även om ryttaren har korta skänklar) med egen balans, bjuda framåt utan att vara het. Den ska vara snäll att hantera från marken och gullig att pyssla med. Det ska gå att rida lektioner likaväl som att träna på egen hand, utan att ponnyn utnyttjar ryttarens ringa storlek och hittar på en massa bus. En duktig läromästare, som kan lära dessa små flickor mer om ridning och ponnyer, och tillsammans ge sig ut på tävlingsbanorna.

En läromästare: Marita 6 år, lär sig hoppa på Maritza 18 år. Jag tror att hinderhöjden var hisnande 50 cm!

En läromästare: Marita 6 år, lär sig hoppa på Maritza 18 år. Jag tror att hinderhöjden var hisnande 50 cm!

När man söker i annonser på ”läromästare” så får man lätt uppfattningen att det är synonymt med ”antik”. De är mellan 18 och 25 år. Så dom kan säkert sin sak. Jag är personligen inte orolig att köpa en äldre ponny, om hälsan är bra. Men flera av dessa säljare verkar leta efter ett slags ålderdomshem till sina ponnyer. Där dom kan få gå lite promenader och pysslas med. Inte så mycket träning. Ordet ”läromästare” verkar somliga tolka som att barnet ska lära sig tålamod, för det som verkar utmärka en del s.k. ”läromästare” är att dom rör sig mycket långsamt, eller helst inte alls. Hur ska en ung ryttare lära sig hoppa banor och rida dressyrprogram på en ponny som helst bara vill äta gräs?

Eller så får jag veta att den haft fång, kvickdrag eller spatt, men att det är utläkt, eller att den är T-märkt. Då har man inte förstått att det är en tävlings- och träningskamrat jag letar efter.

När det gäller papper och dokumentation finns också utrymme för tolkningar. Och bortförklaringar. Jag tror att jag nu hört alla de vanligaste ursäkterna till varför ponnyn saknar chipmärkning, pass, mätintyg, vaccinationer, härstamning, uppfödare eller tidigare historia. Många ponnyer verkar ha kommit från yttre rymden och bara landat i ägarnas trädgård en vårmorgon. Och dessa ägare har inte insett betydelsen av ”papper”. Om en ponny inte har ”papper” så blir den billigare. Ja, undra på det. Det tar lite tid, energi och pengar att ordna en sådan liten detalj i dagsläget. För att inte nämna att den betraktas som olaglig, och får stora problem att resa över nationsgränser.

Prissättningen kan också vara väldigt varierande. Somliga vill ha mycket betalt för ett ‘framtidslöfte’ som kräver ‘rutinerad ryttare’. I mina öron låter det som en ponny, som eventuellt blir värd sina pengar efter att den utbildats, startats och visat sin talang, riden av en sådan ‘rutinerad ryttare’. Inte vad en 10-åring behöver alltså. Dyr kan också den väldigt meriterade tävlingsponnyn vara. Den som hjälpt flera unga ryttare till många rosetter, men problemet är att en 19-årig ponny kanske inte klarar att börja om så många fler gånger. Det tråkigaste är när en säljare anser att en sexsiffrig prislapp motiverar kvalitén. Inte tvärtom alltså. Som att jag borde begripa att det här är det bästa jag kan hitta bara för att den kostar mer än de andra jag kan jämföra med. Alltså behöver jag inte ställa obekväma frågor om hur lämplig den är till ändamålet, ‘papper’ eller hälsostatus. Eller tjata om en vettig film. Gärna  med en liten ryttare på ryggen, så jag ser att den fungerar som barnponny.Frida och Winston nära

Det är svårt, det där med pris. Den ena ponnyn kan helt klart vara värd ett par hundra långsjalar, medan den andra är ett fynd för 20 000. Men en ponny som har 57% i LC som rekord, eller som hoppat 50 cm med fyra fel en gång, inte behöver kosta flera månadslöner.

Jag har slängt ut krokar bland mina kontakter, läser massor av annonser och hittat mycket fina ponnyer till salu. Jo, så finns det en liten hake till: geografi. Den ena ponnyn finns i Norrland, den andra i Holland och en tredje i Blekinge. Det underlättar inte för den som letar, och vill åka och provrida.

Sen har vi avdelningen oseriösa eller okunniga säljare. Suck! Jag får mail som saknar den information jag bett om. Det kan vara små men inte oviktiga detaljer som pris, ålder eller hälsostatus. Man ber om bilder eller filmer, och får en film där man med god fantasi kan se att den suddiga fläcken i fjärran föreställer en ryttare till häst. Eller foton på en tjock ponny som betar gräs i en hage. Hur svårt kan det vara i dagens läge, att filma ett vanligt träningspass, och använda zooma-knappen, så man kan se om det är en shetland eller shire som travar i ridhuset? Om man vill sälja sin ponny till rätt person, kan man inte anstränga sig lite då, och tillhandahålla fullständig information? Det är ju viktigt både för köpare, säljare och inte minst för ponnyn, att det blir en lyckad affär.

Bästa vänner!

Bästa vänner!

Av ca 75 meddelanden jag fått i min inbox, är det färre än 10 som har bifogat film eller foton och uppgett priset. Flera har varit intressanta ändå, men det är otroligt tidskrävande. Jag försöker svara alla: ja, det är intressant, nej tack eller kan du skicka mera info. Somliga får jag fråga flera gånger om pris och foton/filmer. Då ger jag upp, och utgår från att säljaren inte är så angelägen trots allt.

Jag har ju tidigare skrivit om hur svårt det kan vara att köpa häst, och hur lätt man kan bli lurad. Men jag hade hoppats slippa skriva en uppföljare. Den  skulle i så fall kunna gå under rubriken ”Hur man definierar en ‘barnponny’ eller nåt i den stilen…

Nu behöver jag tips. Vet du en ponny som behöver en ny liten ryttare? En duktig liten tjej, som bryr sig om sin ponny, som har föräldrar som ställer upp, bra stallplats, duktig tränare flera gånger i veckan, ridkompisar och ambitionen att bli en duktig tävlingsryttare. I så fall är det bara att höra av sig. Men jag behöver fullständig information och  filmer. Min e-post: kickidressage@gmail.com

Ser verkligen fram emot att få några seriösa svar. Och den ponny som till sist blir ‘drömponnyn‘, kommer att figurera i bloggen regelbundet, så man kan följa sin gamla ponny på nya äventyr.SONY DSC

Ska man bara ge upp?

Är man en svikare? Är man en kallhjärtad egoist? Tar man den enkla vägen ut?
Det handlar om att sälja sin häst. Ett ämne som kan få folk att reagera så olika. Det kan finnas så många olika skäl till varför man väljer att lägga ut sin häst på annons. Även fast man tycker jättemycket om den.

  • Man har vuxit ur den. (Oftast inte mycket att välja på. Man behöver också pengarna till att köpa något större, och man får hoppas att ponnyn får en ny liten ryttare och att dom får det bra tillsammans)
  • Man har inte längre tid eller råd (kan vara p.g.a. ändrade förutsättningar med jobb och familj. Jobb som kräver att man är borta kanske veckor i stöten, eller med långa pendelavstånd. Det kan vara skilsmässa eller småbarn i huset som förändrar ens livssituation)
  • Man har svårt att ordna stallplats inom rimligt avstånd eller till rätt pris
  • Ett annat intresse har tagit överhanden (Kanske vill man tillbringa mer tid med sin partner på gemensamma segelbåten, eller i sommarstugan)
  • Man klarar inte längre att rida p.g.a. skada eller sjukdom

Listan kan säkert göras längre. Och så finns det de här mer svårbeskrivna situationerna, där man som ryttare upplever att man inte längre trivs ihop eller kan utvecklas som det var tänkt. Ridningen är inte längre så rolig och stimulerande som det var tidigare. Man kanske har vissa problem som är svårt (omöjligt?) att ta sig genom. Eller hästen kanske inte har tillräcklig kapacitet för det ryttaren vill göra, eller behöver pensioneras från tävlingsbanan. Det är då det blir knepigt. Kan man över huvudtaget, med gott samvete, sälja en VÄN?

Min vän och jag

Min vän och jag

Det är i det här läget ens vänner och bekanta kommer med synpunkter och goda råd. Antingen man ber om dom eller inte.  För visst är man en riktig svikare, om man är villig att bara sälja iväg sin häst till främmande människor? Eller man kanske inte har provat precis alla metoder för att komma tillrätta med problemen? Och hur kan du veta att han får det bra någon annan stans? Tänk om han inte trivs, tänk om han blir såld vidare, kanske rent av till en hästhandlare eller ridskola! (Ja, så står det ju ofta i annonser ”inte till hästhandlare eller ridskola”) 

Tänk om……  Så många saker det finns att oroa sig för. Så sitter man där med sitt dåliga samvete. Om man köper häst, är det då på livstid? Eller kan man tänka sig att den kan få det bra hos någon annan? Eller är jag ansvarig för min fyrbente vän ”tills döden skiljer oss åt”?

Att hitta rätt häst, drömhästen, kan ju vara minst lika svårt som att hitta rätt livspartner (tvåbent alltså). Men ändå verkar hästfolk ha lättare att acceptera när folk går isär, än när någon behöver sälja sin häst. Tuffa hästtjejer slänger ut sambon direkt om han inte uppfyller förväntningarna. Men hästen som inte håller måttet, det är en annan historia.

Det händer ju att man köper häst med de allra bästa avsikter, och att den efter provridning och allt verkar vara 100% rätt, men efter en tid så visar det sig att så inte var fallet. Hur gör man då?

Hur tänker du?

"Hejdå, hästen!"

”Hejdå, hästen!”

(Till mina vänner: var inte oroliga, jag har inte tänkt att sälja min vackra, bruna prins. )

Om hästfolk och märkeskläder

Hittar numera många diskussioner på nätet som handlar om allt från ”dagens outfit” till huruvida man är värd att sitta i en dyr sadel med mjukisbyxor. Detta är teman som väcker stort intresse och orsakar långa trådar av åsikter. För och emot. Och visst är det lätt att göra förenklade jämförelser: Det är bättre med superdyra märkesridbyxor som håller för 8 års användning än med Ullaredsfyndet för 159:- som håller i en vecka.  Det låter som det gamla talesättet: Pengar är inte allt. (Men det är trevligare att gråta i en Mercedes än på en cykel.)

Handlar det verkligen bara om utseendet, eller har somliga ett behov av att hävda sig genom att visa att dom har råd att köpa ”märken”?
Följaktligen måste då plagget ha en stor logga, så det syns på 400  m håll vad det är för prisklass. Blir kläder snyggare av en logga? De mest exklusiva modehusen nöjer  sig med sitt namn på etiketten inuti, eller ett litet, mycket diskret märke. Deras dyraste kollektioner har ingen logga, den sätter dom på sin massproduktion, som förvisso också kostar en slant. (Se bilder på Charlotte Casiraghi iförd Gucci HÄR)

Somliga personer som envist vågar vägra märken, drar det hela till den andra ytterligheten: man rider i mjukisbyxor, gympadojor och en riktigt gammal, urtvättad tröja, full med hö och hästhår. Och hävdar stolt att ridningen inte sitter i kläderna, och att dom hellre lägger sina pengar på hästen, eller ridlektioner.  Och det är ju en poäng…wintertrailride

Finns det en medelväg? Kan man vara snygg utan att ruinera sig på märken? Kläder som sitter bra, anpassade till ändamålet och allmänt hel och ren, räcker inte det?The Hunting Stud 1845 by John Frederick Herring 1795-1865

Handlar det om STIL? Något som somliga har, och som inte går att köpa för pengar. Jag minns ett tillfälle, under tiden jag gick instruktörsutbildningen, när de flesta av oss elever vid dagens slut var svettiga, rufsiga och smutsiga. Det var hästdregel på jackan, hästhår på byxorna och lera på stövlarna. En kall och blåsig höstdag. Då kommer en av våra lärare, som följt oss hela dagen, med fläckfria, ljusa ridbyxor, blanka stövlar, håret i ordning och en lätt make-up på plats. Hur bar sig mänskan åt? Vi kände oss som en hög lortiga snorvalpar, och undrade om kursen kunde tänkas innehålla några tips om hur man håller sig så tjusig under såna omständigheter. Den här damen hade, och har, stil. Hon är alltid lika snygg. Oavsett märke på kläderna.

Hur definierar man ”snygg”? Är det viktigt? Rider man bättre i dyrare kläder?  Jag tror att till viss del så rider man bättre om man känner sig fin. Man klär upp sig till tävling, fixar hår och smink, för man vill vara fin.  Om man känner sig tjusigare, så får man bättre självförtroende, och då kanske man faktiskt kan  rida bättre. Om man känner sig allmänt ful och avig så inte hjälper det prestationen, oavsett om man rider ensam hemma eller på en tävlingsbana. Kan man då vara fin, utan att lägga en förmögenhet på kläder och utrustning?

Festklädd?

Festklädd?

En del tycker att det är roligt att ha hästen fin. Matchande schabrak och lindor, glittrig pannrem och så vidare. Och visst är det en glädje att ha en blank och välskött häst, med utrustning i välsmort läder. Och jag ser inget fel i det. Om man har råd, så köper man träns för 3000 kr, och annars nöjer man sig med ett för 300. Om det är snyggt, rent och funktionellt så är det ju ingen som ser skillnad. Och hästen bryr sig knappast om vilket.

Ändamålsenlig?

Ändamålsenlig?

Personligen tycker jag att ”hel & ren”, med kläder som sitter snyggt och är funktionella räcker.  Sedan är det bara att konstatera att somliga människor är snygga i nästan vad som helst, medan andra får anstränga sig lite till. Jag tillhör själv den senare kategorin. Fläckar och hästhår, tassavtryck och lera dras magnetiskt till mina ridbyxor. Håret står alltid åt alla håll och skjortan kryper ur byxlinningen. OK, så jag får tvätta ofta. Och måste anstränga mej mycket, när jag vill vara fin. Och vill jag imponera på omgivningen, ja, då får jag helt enkelt rida jäkligt bra!

Ikväll granskas hästhandlare i ”Plus”

Igår tipsade jag om SVT’s program ”Plus” som ikväll handlar om hästhandlare, och hur en hästköpare anser sig ha blivit lurad.  Idag kan jag komplettera med en artikel i Expressen om Team CAF, som berörs av kvällens TV-program.

Ibland är det svårt att läsa såna här artiklar rättvist. Det händer att folk blir uthängda orättvist i media. Det händer också att media bara lyckats skrapa lite på ytan på toppen av ett isberg. Nämnda Team CAF verkar ha sålt min ”olyckshäst” Mr Big trots vetskapen om spattförändringar.  Ytterligare några personer berättar liknande historier. Sedan finns det dom som köpt flera friska och välfungerande hästar från samma handlare.  Har somliga mer otur än andra? Eller är det bara så att många inte upptäckt felen på sin häst, för att den bara promenadrids, eller för att ägaren inte är kvalificerad nog att märka små tecken på ohälsa? Man kan bara spekulera.

Men faktum kvarstår: det finns dom som tjänar storkovan på att sälja kasserade hästar från utlandet, och det finns de handlare som sätter en heder i att förmedla kvalitetshästar. Självklart kostar inte en GP-häst 25 000 kr, men oavsett hur mycket (eller lite)  man betalar för en häst, förtjänar man att få en varudeklaration som är korrekt och fullständig. En häst som är oridbar är för dyr oavsett hur lite den kostade.

Hela bakgrundshistorien om Mr Big och hans korta liv, finns HÄR.

”Plus” gör ett avsnitt om hästaffärer

Idag fick jag ett meddelande på Stallbabbels Facebook-sida, från en kille som är webbredaktör på SVT. Han skrev så här:

Hej,

jag jobbar som webbredaktör på Plus i SVT. Såg att du skrivit om problem med hästköp på din blogg, och jag tänkte därför tipsa om att veckans Plus kommer att handla om precis det ämnet.

Vi har nu lagt ut en liten försmak av reportaget, mer kommer på vår sajt i morgon och i SVT1 i morgon kväll.

Hälsning

Jonas Lidström, webbredaktör på Plus i SVT

Och så fanns följande länk bifogad, till programmet, med en liten trailer: Besviken på hästköpet.

Eftersom jag vet att bloggen dagligen har läsare på just inlägget om Oseriösa och samvetslösa hästhandlare, så tror jag att många vill se programmet, och att det förhoppningsvis kan leda till att många får svar på funderingar kring ämnet. Istället för att skapa en häxjakt på vissa handlare, eller göra upp en ”svart lista”, önskar jag att det finns krafter som vill arbeta för att istället ”stjärnmärka” de duktiga, ansvarskännande och seriösa handlare som finns.

Mera oseriösa hästhandlare

Sedan jag första gången skrev om min tråkiga erfarenhet med hästhandlare (i januari 2012), har det ämnet varit uppe till debatt i flera omgångar. Det verkar som om detta ämnet är ständigt aktuellt. Och syftet med mitt inlägg var i första hand att beskriva ett inte så ovanligt händelseförlopp och samtidigt göra nya hästköpare uppmärksamma på hur det kan gå till, och vad man bör tänka på.

Jag kan se i min bloggstatistik hur många som går in och tittar på just det här inlägget, och vilka sökord som leder läsare dit. Jag ser också vilka sökningar på Google som dirigeras till sidan. Det är dagligen mängder med träffar på vissa nyckelord och namn, från  det inlägget, och till de sidor  jag länkat till. Det andra intressanta med bloggstatistiken är att jag kan se varifrån läsarna kommer, och de är inte bara inom Sverige, utan från hela Europa.

Och jag är både förvånad och lite upprörd över vad jag ser. De sökord som fortfarande genererar mängder med träffar är ”hästhandlare”, ”lurad i hästaffär”, ”sålt skadad häst” , ”köpt häst med spatt” och liknande, plus naturligtvis några namn.  Så jag gör några sökningar, och surfar runt lite på nätet, som om jag åter vore i samma situation. Då upptäcker jag att vissa handlare, som finner det ofördelaktigt att använda sitt eget namn, använder bulvaner. Jag har hittat flera exempel på detta bland hästannonser och på en del salusidor. Så nu vill jag lägga till i min ‘varningstext’, att det nog är en bra idé att kolla upp att säljaren verkligen äger hästen, eller har en riktig fullmakt från den egentliga ägaren.  Och det allra bästa måste så klart vara att göra upp affären med den riktiga ägaren, och att det då är en person som du i förväg har kollat upp och har förtroende för.

Ett par av dessa bulvaner finns i en annan del av Sverige än sin hästhandlare. De verkar vara unga, med eget litet stall, men utan att ha registrerad verksamhet. Antingen är dom så blåögda att dom inte fattar vad det handlar om, eller så skrupellösa att dom inte bryr sig. Hästarna är i allmänhet importer och relativt billiga. Ibland uppges att det finns röntgenbilder från ursprungslandet. Detta är ingen garanti! Gör en egen röntgen i alla fall, och be också om att få se orginalbilderna. Om dessa inte går att visa upp, så finns dom inte!

Blogginlägget gav mängder med kommentarer och e-post. Jag har fått höra om fler liknande historier. Folk som blivit medvetet lurade av samvetslösa hästhandlare (samma och andra). Allt på hästens bekostnad. Och för att inte tala om de kostnader som drabbar köparen. Först har denne betalat hästen, för att sedan lägga pengar på åtskilliga veterinärbesök, för att få papper på något som säljaren redan vetat om. Sen är det inte ovanligt att allt fortlöper precis som för min del; man lägger pengar på olika behandlingar och juridisk hjälp, under tiden som hästen står obrukbar och kostar mycket att hålla varje månad. Tills den till sist blir avlivad. Under tiden grusas förhoppningar och drömmar, och tilltron till andra människor förloras.

För somliga har en sån här historia slutat med att dom gav upp drömmen om att äga en egen häst, eller helt enkelt inte hade råd att leta efter en ny. Och några står kvar med sin trasiga häst, och nöjer sig med rida stillsamma skogsturer. Oavsett hur det slutar för den enskilde lurade hästköparen, så fortsätter dessa samvetslösa skojare med sin business. Det säljs massor av hästar via dessa kanalerna varje månad. Dom tjänar mycket (odeklarerade) pengar på godtrogna människor, och många hästar betalar det högsta priset för denna hantering. Hur ska det bli stopp på detta? När alla har tillgång till internet och Google, så måste allt fler kunna göra ‘rätt’ sökningar, och dra rätt slutsatser. Eller?

Orginalinlägget: Oseriösa och samvetslösa hästhandlare

Fler länkar: Kims historia, Plupps historia,

Makalösa ridsport-supportrars bragd

Det pågår en insamling med målsättning att rädda ‘Silver-Saras’ nästa OS- hopp Mrs Medicott.

Plötsligt och oväntat nåddes häst-Sverige av nyheten att hästens ägare tänkte sälja den omedelbart, och att Sara hade fem dagar på sig att hosta upp stålarna, annars blev stoet omedelbart flyttat till annat stall.

Med kända ryttarprofilen Tina Lundin i spetsen organiserades snabbt som vinden en insamling via Facebook. Om alla ridsportentusiaster skänker en hundring (och helst mer) så kan dessa pengar rädda hästen kvar till Sara och hennes satsning mot Rio 2016. Inom loppet av bara några timmar började pengarna  rulla in. Med moderna medias otroliga genomslagskraft, har nyheten och insamlingen nått nationella media i Sverige och sprider sig redan utanför landets gränser. Jag är helt tagen och enormt imponerad av ridsportsveriges handlingskraft och engagemang. Vilka människor!! Här sitter man minsann inte hemma och slår näven i köksbordet, utan skrider till handling som om det gällde mänsklighetens överlevnad. Det kan bara vara hästfolk som kan göra detta möjligt. Att över en natt trolla fram hundratusentals kronor åt en person man inte känner privat, som inte representerar välgörenhet, utan som ”bara” är en idrottshjältinna. Det är exempel på hängivenhet, entusiasm och engagemang både för sporten och en enskild idrottare.

Detta helhjärtade stöd från ridsportens utövare verkar även ha inspirerat några företag att gå in och sponsra med större belopp. Kommer det att räcka?

Min egen hundralapp är med viss tveksamhet ivägskickad. Min tvekan bygger inte på brist på empati för Saras situation, utan för att jag (som är en cyniker) inte tycker att jag fått tillräcklig information om hela historien.

Vad jag vet och vad jag skulle vilja veta, för att skicka mer än en hundralapp, skulle då vara följande:

Vem är egentligen den mysteriska ägaren till Mrs Medicott? Eller delägare kanske det ska vara, för Sara lär äga en andel. Vad har framkallat den här situationen? Och hur kan en delägare ha rätt att på kort varsel sälja och flytta hästen? Det fanns åtminstone ett muntligt avtal att Sara skulle få ha hästen kvar till 2016.  Muntligt avtal lär ska vara bindande, men när det gäller en häst som är värd så mycket (både i pengar och sportsatsning) borde det ha funnits nåt mer. Och vad gäller hästens värde, så låter hela historien lite som en utpressningssituation.: ”Ro hit med stålarna, annars…” Och vem avgör förresten hur mycket en sådan häst är värd?

Det aviserades redan i augusti att Mrs Medicott skulle kunna komma att säljas. Varför vaknade inga av ridsportens vanliga  sponsorer då? Krävs det en insats av det här formatet för att dessa ska förstå hur betydelsefullt det är för en ryttare att få ha kvar rätt häst?  Sara är ju inte precis vilken liten hästtjej som helst, som önskar sig en ponny. Hon är ju för sjutton OS-medaljör!! Om inte en ryttare av den kalibern kan få vettiga sponsoravtal, vem ska då kunna få det, undrar man.

Ska den här historien också fungera som ett varnande exempel till många elit-ryttare, som inte själva äger sina hästar? Hur måste ett avtal vara utformat för att detta ska hända andra?  Många gånger har man hört om ryttare, vars sponsorhästar blivit sålda, och hur dessa ryttare då helt enkelt fått gilla läget, för det har varit spelets regler. Men i Saras fall verkar det vara annorlunda. Jag, och tusentals ridsportsentusiaster håller nu tummarna för att ‘Silver-Sara’ ska få behålla sitt guld-hopp.

Hör intervju med Tina i Radiosporten HÄR>>>

Fler artiklar: Aftonbladet, Tidningen Ridsport (flera artiklar) ,  SVT Nyheter, Hästmagazinet, SVT

Hästböckernas underbara värld

Massor av tjejer i min generation växte upp med Wahlströms Ponnyklubb. ”Alla” var medlemmar där och hade det lilla guldmärket på sin hjälm (med gummiband, som i bästa fall satt under hakan).

Man läste ”Ponnyexpressen”  som kom några gånger om året, och årsboken om Fia och Pytteliten var den stora höjdpunkten. Vem har inte läst ”Det stora ponnyloppet” om och om igen? Och självklart fanns planschen med årets          20-i-Topp på väggen.

I bokhyllan fanns också ”Hästen som hobby”, (som tillsammans med ”Känn Din Häst”)  var min bibel och källan till all kunskap. Jag har läst den från pärm till pärm mer än en gång,  så 1968 års upplaga ramlade till sist isär p g a rent slitage. Men  jag är övertygad om att detta är grunden till min aldrig sinande vetgirighet på området. Där fanns allt från hur man rider, travhästens träning, skoning med specialbeslag, till hästens sjukdomar och skötsel. Precis allting!

I den skönilitterära avdelningen fanns böckerna om Annika, Jill och inte minst Britta och Silver. Alla har nog präglat mej mycket, och tack vare Lisbeth Pankhes böcker fanns redan tidigt drömmen om en vacker welshponny. Så det är nog delvis hennes ”fel” att jag senare i livet hade en ganska omfattande uppfödning av dessa underbara ponnyer.

Det pratas mycket om att de unga som växer upp på ridskolorna numera, inte får tillräcklig teoretisk hästkunskap. Vad beror det på? Min egen teori är att man översvämmas av information, i så hög grad att man duckar. Via internet strömmar sanningar, halvsanningar och lögner i en överflöd, och det är svårt att gallra i störtfloden. Vill man få information om ett visst ämne och googlar, så får man en miljon träffar. Vill man ha ren underhållning, så finns det tusentals filmer bara via YouTube.

Förr fick man gå till skolbiblioteket och söka i en kortlåda, och därefter läsa faktagranskade böcker på jakt efter rätt avsnitt. Så medan man sökte efter exempelvis ”spatt”, så fick man på köpet litegrand om galoppsport eller connemaraponnyns ursprung. Jag tror det var nyttigt. Man lärde sig litegrand om allt möjligt, och blev hela tiden stimulerad att söka efter mer. Timmarna i biblioteket kunde gå väldigt fort. Idag tror jag nästan att man blir överstimulerad av all information som finns.

I sämsta fall hamnar man på Bukefalos sida, där all möjlig icke-faktagranskad kunskap glatt delas ut tillsammans med mer eller mindre begåvade kommentarer. Hur ska en ung hästtok kunna veta vad som är rätt? Och hur ska man kunna veta var man ens ska börja leta? Ridskolorna har stor möjlighet att sprida information, och det finns t.ex. ”Vi i Stallet” som är ett bra initiativ. Annars är det lätt till att det blir tråkigt. När man haft sin tionde teorilektion i ”Tränsets delar” är det helt enkelt inte roligt längre….

Frågan jag söker svar på är alltså: är det skillnad i hur tillgången på information har format min generation jämfört med dagens unga?

För mer ren nostalgi; läs även: en text från ”Carina”,  och den här från ”Petra” .

Sexuella övergrepp inom ridsporten

Hörde ett inslag på Radio 1, med Gert Fylking som gäst. Jag tänker inte ha några synpunkter på historien om ‘Bonde-Peter’ och vår förbundskapten i hoppning. (Det är så många andra som har). Men vill ändå nysta i den tråd som Gert slänger ut. (Lyssna på inlägget först)

Även jag har fått höra många historier från unga tjejer som jobbat som hästskötare hos kända ryttare, som handlar om detta. Tjejer som tror att dom får olika förmåner genom att gå sängvägen. Dom tror att dom riskerar att inte få stanna kvar om dom inte ställer upp. Det finns en och annan som tycker att det är lite kul, och något att skryta med för sina vänner. Men dom flesta är rädda. Vågar inte säga nej, vågar inte berätta för sina föräldrar och tiger.

Ambitiösa tonårstjejer (och killar) som jobbar hårt för sin dröm om att bli en framgångsrik hästskötare eller ryttare, tar jobb som ‘praktikanter’ hos tävlingsryttare. Dom har oftast ingen lön, utan det är kost & logi och fickpengar som gäller. Plus möjligheten att få lära sig mycket, rida bra hästar och få bra träningsmöjligheter. Erfarenheter från att följa med på tävlingar på nationella och internationella banor. Och ibland, så erbjuds dom att få en stund i sänghalmen också. I det läget är det inte många tonåringar som riktigt vågar säga nej. Det är ett fult sätt att utnyttja dom här ungdomarnas beroendeställning. Och eftersom dom inte säger nej, så räknas det inte som ett övergrepp på riktigt.

Min egen historia är rätt oskyldig: När jag var 16 år, skulle jag åka tvärs över landet för att  sommarjobba på en stor gård och skulle ha hästen med mej. För att göra saker och ting enkla, rent logistiskt, frågade jag om jag kunde åka med i hästtransporten. Inga problem. Det var en intressant och lärorik resa. Mannen som körde var en duktig hästkarl, och medan hästar lastades och lossades under vägen fick jag höra många spännande historier om hästar.

Klockan började bli ganska mycket innan vi närmade oss min destinationsort.  Då började mannen bli besvärlig. Eftersom det var så sent ville han inte köra dom sista milen. Han stannade bilen vid en rastplats och började bli otrevligt närgången och krävande. Och dessutom, om jag var ‘samarbetsvillig’ skulle jag inte behöva betala för transporten.  Mannen berättade att det var många flickor som alltid ställde upp, och han namngav några jag kände igen. Hästskötare. Jag tyckte att mannen var ett riktigt äckel, MEN nu kom det svåra…. Om jag tackade nej riskerade jag att bli avsläppt med häst och allt mitt i ödemarken. Om jag tackade ja, skulle jag bli avlämnad nästa dag, och inte behöva betala. Det var inte ett svårt val, men jag var verkligen rädd och visste inte hur jag skulle hantera mannens närmanden.

På den tiden fanns för det första inga mobiltelefoner, så jag kunde inte meddela mej med varken med familjen dit jag skulle, eller mina föräldrar . Och för det andra hade inte alla tävlingsryttare egen lastbil, utan hästar och hästskötare skickades ofta i förväg till tävlingsplatser. Så det är klart att det var många hästflickor som reste med hans bil.

Som en välutrustad hästskötare hade jag såklart en fickkniv på mej, som jag fiskade upp ur fickan och fällde ut den. Inte så att jag direkt pekade på honom, utan bara visade att jag hade den. Jag låtsades skära bort nåt skräp från stöveln och framhärdade att jag verkligen behövde komma fram samma kväll. Att jag skulle bli efterlyst annars. Då blev han ganska otrevlig, men startade i alla fall bilen och körde de sista milen till gården under tystnad.

Det var mitt i natten när vi kom fram. Huset låg i mörker och ingen svarade när jag knackade. Mannen ville inte lasta av hästen och min stallåda innan någon kom och tog emot, utan fortsatte tjata om att vi kunde sova i bilen. Vi hade en diskussion på gårdsplan och jag lyckades till sist få honom att öppna lastbilen. Han ville inte hjälpa till alls, utan stog och tjurade medan jag lastade av min stora tunga kista och min häst. Jag var beredd att tillbringa resten av natten på gräsmattan, bara äcklet körde sin väg. Jag betalade resan, och då äntligen tändes ljus i huset och någon kom ut.

Det dröjde länge innan jag vågade berätta för någon om den här mannen.  För på något vis skämdes jag för att jag hamnat i den situationen. Jag trodde kanske att det skulle verka som om jag själv försatt mej i den. Det är konstigt med skamkänslor, och jag kan inte förklara varför jag kände så. Men det ger kanske en antydan om vilket klister många unga tjejer kan hamna i, helt utan att vara delaktiga.

Men om jag nu hade berättat, vad hade det gjort för skillnad? Det hände ju egentligen ingenting, och ord skulle stå mot ord. Så han fortsatte väl med sina metoder i många år, kan jag gissa. Precis som många av dessa tävlingsryttare.

Den här diskussionen måste fram i ljuset, och de unga hästskötarna måste få veta att dom kan säga nej, och att dom inte har någon skuld i att hamna i en liknande situation, och att dom måste berätta för någon.

Hur hanterar egentligen Svenska Ridsportförbundet frågan? Nu har dom ganska stort tryck på sig, och förhoppningsvis leder det till något positivt i framtiden. För alla förbundets ungdomar.

Dagens outfit

Är det bloggvärldens mest upprepade och lama rubrik? På hästbloggarna vill jag läsa om hästfolk, deras hästar, vardag, träningar, tävlingar, tankar kring hästhållning och allt annat. Istället känner dom ett stort behov av att berätta om vilket märke dom har på sin tröja och vilken färg det är på schabrak och lindor.

Jag kan inte låta bli att undra varför författarna tror att det är så intressant för läsarna. Har man svårt underskattat läsarnas intelligensnivå? Får man betalt för att göra reklam för vissa märken? Är man totalt märkesfixerad? Har man absolut ingenting annat att skriva om? Då kan man ju låta bli, eller köra en repris.

Varför är det här viktigt eller intressant i en hästblogg? Gör hästen bättre galoppfattningar om han har ett Kingsland-schabrak på ryggen? Rider man bättre skänkelvikningar i Pikeur-ridbyxor? Ja, det är ingen ände på funderingarna….

Personligen skiter jag väl totalt i om ”Bloggblondinen” rider i jeans och ulltröja, och har ett grönt schabrak med gula lindor på sin fux. Men då kanske det blir 45 kommentarer om vad man får ha och inte, och hur mobbad hästen skulle bli av sina kompisar sen. Vad vet jag? Jag har uppenbarligen inte alls förstått det här med ”dagens outfit”…… så jag länkar till ett inlägg jag skrev 2008, på liknande tema; (en repris, helt enkelt)  Blogga om mode

Hästars utevistelse – resultatet

Ett tidigare blogginlägg som handlade om hästars rätt till utevistelse, innehöll en omröstning och nu har det kommit in lite resultat.  En sammanställning av statistiken i omröstningen visar att en tydlig majoritet anser att man måste anpassa sig till varje individ. Och det är ju så klart det bästa. Men, hur går det till?

På andra plats kommer påståendet att alla hästar måste få vara ute minst 12 timmar per dygn. Och hur fungerar det? Vilken typ av hagar kan man erbjuda?

Det är kanske inte en tillförlitlig siffra av flera skäl: 1) det är för få deltagare i omröstningen, 2) de som röstat är s.a.s ”förselekterade”, bara mina läsare, och 3) jag har inte lämnat utrymme för att ange vilka möjligheter till hästhållning som dom röstande har.

Men resultatet leder ändå till några följdfrågor:

Om  man måste anpassa sig till varje individuell häst, och du arbetar hela dagarna: Hur löser du problemet? (Om du inte har en häst på lösdrift som trivs med det, eller har anställd personal som sköter den åt dej)

Hur fastställer man vilket som passar just den här hästen?

Problemet är alltså att hitta lösningar för den som inte har sina hästar hemma på gården, och själv är där hela dagarna. Har man råd att stalla upp på en anläggning, där dessa möjligheter finns? Finns det ens såna anläggningar? Majoriteten av anläggningarna jag besökt har fasta rutiner, där oavsett om hästarna går ute hela dagen i flock, eller några timmar i enskild rasthage, så är det ”en metod som passar alla” som gäller.

Om jag inte kan ordna den typ av utevistelse som en häst bör ha, måste jag då avstå från att skaffa häst?

Numera bor jag ju i sydeuropa där ridhästar normalt står på box på heltid. Ridanläggningarna har ofta enormt många boxplatser, men inga hagar. På sin höjd en eller två pyttesmå paddockar, som används till unga hästar eller sjukskrivna. Så hästarna kommer bara ut vid hand eller under ryttare.  Visserligen är stallen kanske lite roligare att vara i, för det är boxar av ”utemodell”, så hästarna har mycket att titta på hela dagarna. Men ändå. Och trots detta, så ser jag inte fler stallovanor än någon annanstans. Det finns en och annan vävare eller krubbitare, men eftersom jag inte vet något om deras bakgrund kan jag knappast dra några slutsatser. Dessutom är hästarna lika lugna och trevliga när man tar ut dom ur boxen, som de hästar i min svenska vardag, som gick ute hela dagarna.  Och hållbarheten verkar inte vara sämre. Det kullkastar många teorier jag tidigare haft.  Kan hästarna verkligen ha det bra i den här miljön?

Jag hoppas att ni vill fortsätta diskussionen. För jag vet att alla vill sin hästs bästa, men det kan av olika skäl vara svårt att ordna det som fungerar bäst.

Det finns flera länkar i den tidigare artikeln, men vill gärna lägga till den här, om den medvetna hästägaren, från Marias blogg, för jag tycker att det finns mer där som inbjuder till debatten.

%d bloggare gillar detta: