Ponnyfinalen

Helgen som gick var det dags för final i dressyrcupen för ponnyer. Det är den enda riktiga ponnytävling som finns här i Portugal, eftersom deras förbund ännu inte har tagit till sig det här med ”ponnyer”….Storm o Filipa flätning

Av våra två ekipage som ridit lyckats kvala in, var det Filipa och Storm kvar. För en ung tjej, som bara precis börjat tävla, så är ett tvådagars-meeting med final en ganska stor händelse. Hennes förberedelser har varit, två kvaltävlingar med Storm, en klubbtävling och en clear-round start med en annan ridskolehäst. Så det är ju inte jättemycket rutin. Men hon är målmedveten och har tränat så mycket det bara varit möjligt. Hennes tävlingspartner Storm, är en ganska grön ponny på endast 6 år, och han har startat två gånger tidigare (förra året, med annan ryttare). Men nu var det Final, och dags att försöka lyfta resultaten så mycket det går.Arruda3

Storm är lite speciell. Normalt är han rätt så tittig, och hoppar till både höger och vänster om det finns minsta lilla anledning. Slänger sig och fnyser. Men på tävling – ja då är han supercool!!! Ingenting rubbar hans cirklar. En högtalare som drar igång hög musik rakt ovanför hans känsliga öron, eller främmande hästar som nästan krockar på framridningen, eller vilda vindar runt knutarna så det prasslar i buskar och träd. Bekommer honom inte ett dugg.Han viker inte på ett öra ens, utan uppför sig som om det var just det här han var född till att göra.

Storm fick resa upp redan på fredagen, tillsammans med ett gäng ponnyer på grannkklubben, för att ryttarna skulle få tillfälle att rida i stora arenan. Filipa kämpade med en förkylning, men var ändå rätt laddad, och insåg vikten av att känna in miljön. Vi lämnade av all utrustning och foder, och fjäskade för en av hästskötarna så han skulle ta hand om vår kämpe tills nästa dag.Klar för avfärd

På lördagen körde Filipas mycket tappra föräldrar upp henne till tävlingsplatsen (läs om den resan HÄR) så att hon skulle hinna tvätta hans strumpor och fläta manen. När Sofie och jag kom upp lagom till mätning (nytt moment, eftersom det, ännu inte finns ett ponny-reglemente) så var Storm mer som en bris. Lugn, utvilad och glad.

Efter lunch, så red Filipa fram och allt verkade vara helt i topp. Själva programmet var utan direkta misstag, men väldigt försiktigt, så tempoväxlingarna och skänkelvikningarna var inte av deras normala kvalitet. Men inga felfattningar, inga avbrott (vilket ibland varit problem) och ett slutresultat på helt godkända 61.9%. (Snitt på tre domare) Framridning på

På söndagen hade hon koll på vikten av att visa tydligare temposkillnader och att våga fånga upp Storm i sidvärtsrörelserna. Det blev överlag bättre, men istället en kostsam felridning. Söndagens program hade högre svårighetsgrad.

Sofie och jag åkte hem lite i förväg, för vi har ju fler hästar och andra åtaganden som kräver vår närvaro, så Filipa och hennes föräldrar fick stanna kvar själva till prisutdelningen. Alla deltagare får pris. Hon skickade ett SMS, lite besviket att hon var på 12:e plats. Jag kollade nätet: det stämde, hon var totalt 12 av 23 deltagande i cupen i sin åldersgrupp. I klassen var hon på 9:e plats av 13 som kom till start i finalen. Det tycker jag är mer än hedrande. De som hade bättre resultat hade antingen betydligt fler starter innanför rocken, eller mycket mer erfarna ponnyer. Jag är väldigt stolt över hennes framgångar!

Till nästa år hoppas jag kunna ragga upp fler ryttare till våra ponnyer, så vi kan ha ett fullt lag med till finalerna. Samt ge ryttarna möjlighet till fler starter under själva kvaltävlingarna. Spännande projekt!

Och så vill jag bjuda på en film från framridningen. Några riktigt söta ponnyer och deras duktiga små ryttare!

Annonser

Det kan man kalla resa!

I helgen var det dags för finalen för årets ponny-cup i dressyr. Det är en historia för sig. Nu vill jag istället berätta lite om anläggningen som vi var på. (Bara som en parentes)

Huvudarenan

Huvudarenan

En jättestor och fin anläggning, som byggdes för inte så många år sedan, av personer som hade en vision att skapa ett stort nationellt center för dressyr. En plats att kunna förlägga stora tävlingar, både nationella och internationella, kurser, clinics och liknande. Utbildning av hästar, möjlighet att visa hästar under proffessionella former. Det är verkligen en imponerande anläggning. Den är byggd i U-form och har två stora ridhallar, boxar för uppskattningsvis 120 hästar, fina utebanor, restaurang, omklädningsrum, sadelkammare, spolspiltor och ja, kort sagt, allt man kan önska av en toppanläggning. Det är ett nöje att ha sin häst uppstallad där, och att rida på dessa fina banorna, alla med bästa underlag.

Men det finns en hake: läget! Som alla i fastighetsbranschen redan vet, så handlar det ju om läge, läge och läge. Det gäller ju även till viss del för stora hästanläggningar. För vad man behöver, så är det ju främst att det är lättillgängligt. Det ska vara enkelt att hitta dit, köra dit, både med hästlastbil, foderleveranser och så vidare. Det ska vara enkelt att nå från närmsta hotell om man stannar över på tävling eller kurs. Det ska inte vara för långt från närmsta stora stad (med förbindelser vidare ut i Europa, om man tänker stora tävlingar). Och i just detta ligger problemet för den här mönsteranläggningen.

Om man kör från Lissabon, så är det ungefär 30 minuter på stora fina motorvägar. Men sedan finns det ingen avfart nära anläggningen, så trots att det ligger kanske 500 m från motorvägen blir det ytterligare ca 30 min på krokiga småvägar. Som innebär skarpa kurvor, branta backar, och allt sånt som man inte uppskattar alls om man transporterar hästar. Hästar som ska tävla och behöver komma fram i toppkondition.

Så man kör av motorvägen, och efter ett par kilometer kommer man till närmsta samhälle. Troligen finns det både möjlighet till mat och övernattning där (om det inte är för stort arrangemang). Sedan får man kryssa sig genom hela detta samhället med hjälp av tveksam skyltning. Genomfartsled finns alltså inte, så vi passerar Lidl, apoteket, banken, och alla korsningar som finns i varje samhälle. (Tänk storlek Tvååker)

På andra sidan samhället får man noga passa varje korsning och avtagsväg, så man inte missar sin rutt. Det är ytterligare en halvmil eller så, på krokiga, kuperade vägar genom ett jordbrukslandskap med vingårdar, fält, byar innan vi kommer till den sista avtagsvägen mot destinationen.

Och där bär det brant uppför! Så brant att jag var verkligt tacksam att jag inte hade en trailer bakom bilen. Jag skulle inte veta vilken växel som varit bäst att köra uppför dessa backar. Känslan var närmast att jämföra med när man åker Lisebergsbanan, och sakta dras uppför den allra första uppförsbacken. Tick, tick, tick, tik…. tjohooooo! Nerför! Smal väg – inga räcken. Har vi kört fel? Kan detta verkligen vara rätt? Och till sist är vi framme. Vid en anläggning som har allt man kan önska. Verkligen en surrealistisk upplevelse. Vi borde filmat på vägen dit, för att ge den kusligaste känslan. Nu bjuder vi på hemvägen istället. Ponnyn fick åka lastbil tillsammans med ytterligare några ponnyer från en annan klubb. Lättnad.

Jag har fått berättat för mej, att när anläggningen byggdes, fick ägarna ett muntligt löfte om en egen (eller närmare) avfart från motorvägen. Men sedan blev det regeringsbyte och kristider, och dessa löften infriades aldrig. Nu lär det väl inte hända om ingen är villig att betala. Och det lär nog heller inte hända. Förra året såg jag att anläggningen var till salu, till det facila priset av 3,5 miljoner euro. Troligen inte ett öre över byggkostnaderna. Nu är annonsen borta från nätet. Blir spännande att se framtiden.

 

Nästan midvinter

Vinter i Portugal är inte så illa. Man behöver jacka på ibland, men nederbörden är inte frusen. Det regnar ibland, och det är välkommet för allt som grönskar. Nytt hö är sått, för kommande år, och markerna runt stallet är ljuvligt gröna igen efter sommarens torka.

Grönt gräs!

Grönt gräs!

Ur träningssynpunkt är detta är ganska behaglig årstid. Det är bara en tävling kvar på säsongen, och bara en av våra ponnyer ska starta. För de övriga innebär det att vi kan planera deras träning med sikte på nästa år. Somliga behöver bygga styrka, andra ork. Mina duktiga beridare Diogo, Ann-Sofie och Teresa gör ett bra jobb med alla hästar och ponnyer, och allihop gör stora framsteg.

Newton, med både beridare och hund på ryggen

Newton, med både beridare och hund på ryggen

Som alla hästägare vet, så är utvecklingskurvan sällan jämn. Det är liksom alltid något som kommer i vägen. Det är tandproblem, hovböld, sträckning, sadelpassning, och elever som inte alltid bidrar till utvecklingen. Men nu känns det som om allihop har tagit ett steg framåt.

Häromveckan var det hopptävlingar, och vi hade fyra ponnyer till start. Tre felfria rundor och ett pet blev resultatet på söndagen. Lille William bevisade sin storhet med ett hedrande förstapris! Med svenska mått mätt, så var det kanske inte något mirakel, men i den här kulturen, där ponnyer ses som en leksak för nybörjarbarn, var det faktiskt rätt så stort. Inte bara att han gick felfritt på bästa tiden (idealtid), men sättet han gjorde det på. Han är som en stor varmblodshäst i litet format! Och sedan gjorde Amiral, Newton och Dinelli fina rundor, väl ridna av ”mina” tjejer. Folk här håller på att lära sig att ponnyhästar faktiskt går att rida, och med bra resultat, även i konkurrens med stora hästar. Alla fyra gjorde snygga rundor, och det är dags att börja träna för högre höjder.

William med seger-rosett

William med seger-rosett

Dinelli är stallets mest lovande stjärna, när det gäller hoppningen. Efter att ha fått sitt självförtroende tillbaka verkar det som om inga höjder är för stora för henne. Hon flyger över alla hinder som om det vore världscup-final! Amiral har haft problem med balansen i galoppen, men träningen har gett resultat, och han bär sig själv genom svängar och över kombinationer. Själva hoppningen är inga problem, och det dröjer inte länge innan han är stabil på högre höjder.

Dinelli ger järnet!

Dinelli ger järnet!

Årets sista ridsemestergäst, var Anne från Finland, som kom tillbaka till oss för tredje gången på ett år! Hon har verkligen fått blodad tand, och ridningen går framåt. Den här gången red hon Viking de flesta gångerna, och jag tror att hon uppskattade att få känna på alla växlarna han erbjuder.

Anne och Viking

Anne och Viking

Den enda som inte helt följer den fina kurvan just nu är faktiskt Alentejo. Han har en träff med sin osteopat imorgon, och jag hoppas hon kan lösa knutarna. Jag hade mitt bästa ridpass någonsin med honom dagen innan jag åkte till Sverige på semester i slutet av oktober, men sedan jag kom tillbaka så har han känts lite stel och spjärnig. Någonting stör honom, och det vill jag försöka hjälpa till att lösa. Om vi kan hitta den knuten så hoppas jag kunna skörda resultatet av all grundträning han fått senaste månaderna.

Efter  morgonträningen: Alentejo och jag, Jimmy och Diogo, Regente och Teresa. Och så Akleja förstås.

Efter morgonträningen: Alentejo och jag, Jimmy och Diogo, Regente och Teresa. Och så Akleja förstås.

%d bloggare gillar detta: