Det var rätt så länge sedan jag skrev. Det berodde på att jag tappat sugen. (Men mer om det en annan gång.)
Att inte kunna rida gjorde att jag mer eller mindre distanserade mej från hela mitt hästliv. Om jag inte kan ha roligt med häst, så var det nästan enklare att hålla avstånd.
Men så kommer det små glädjeämnen intrillande då och då, på Facebook eller Instagram. Det är bilder på mina uppfödningar eller hästar jag ägt eller haft i träning. Det är jätteroligt och jag blir så glad när jag ser att hästarna har det bra och att deras ägare har kul med dom. Och när det är framgångar på banorna för mina egna, så är det alldeles speciellt. Mina år som hästuppfödare var dom jobbigaste (fattigaste) och roligaste i mitt hästliv. Och fastän det är några år sedan det sista fölet föddes hos mej, så finns det fortfarande några stycken som håller kontakt.
Nu är jag så smått igång igen, och försöker hitta tillbaka både i sadeln och på bloggen. Att hitta glädjen med hästarna på riktigt igen. Det känns konstigt att det som varit min passion hela livet åkte långt ner på listan under lång tid. Jag tror det är hjärnans enastående förträngningsmekanismer som gör att man kan klara sig utan ett tag. Men suget finns ju där.
Stallbabbel 