Det kan man kalla resa!

I helgen var det dags för finalen för årets ponny-cup i dressyr. Det är en historia för sig. Nu vill jag istället berätta lite om anläggningen som vi var på. (Bara som en parentes)

Huvudarenan

Huvudarenan

En jättestor och fin anläggning, som byggdes för inte så många år sedan, av personer som hade en vision att skapa ett stort nationellt center för dressyr. En plats att kunna förlägga stora tävlingar, både nationella och internationella, kurser, clinics och liknande. Utbildning av hästar, möjlighet att visa hästar under proffessionella former. Det är verkligen en imponerande anläggning. Den är byggd i U-form och har två stora ridhallar, boxar för uppskattningsvis 120 hästar, fina utebanor, restaurang, omklädningsrum, sadelkammare, spolspiltor och ja, kort sagt, allt man kan önska av en toppanläggning. Det är ett nöje att ha sin häst uppstallad där, och att rida på dessa fina banorna, alla med bästa underlag.

Men det finns en hake: läget! Som alla i fastighetsbranschen redan vet, så handlar det ju om läge, läge och läge. Det gäller ju även till viss del för stora hästanläggningar. För vad man behöver, så är det ju främst att det är lättillgängligt. Det ska vara enkelt att hitta dit, köra dit, både med hästlastbil, foderleveranser och så vidare. Det ska vara enkelt att nå från närmsta hotell om man stannar över på tävling eller kurs. Det ska inte vara för långt från närmsta stora stad (med förbindelser vidare ut i Europa, om man tänker stora tävlingar). Och i just detta ligger problemet för den här mönsteranläggningen.

Om man kör från Lissabon, så är det ungefär 30 minuter på stora fina motorvägar. Men sedan finns det ingen avfart nära anläggningen, så trots att det ligger kanske 500 m från motorvägen blir det ytterligare ca 30 min på krokiga småvägar. Som innebär skarpa kurvor, branta backar, och allt sånt som man inte uppskattar alls om man transporterar hästar. Hästar som ska tävla och behöver komma fram i toppkondition.

Så man kör av motorvägen, och efter ett par kilometer kommer man till närmsta samhälle. Troligen finns det både möjlighet till mat och övernattning där (om det inte är för stort arrangemang). Sedan får man kryssa sig genom hela detta samhället med hjälp av tveksam skyltning. Genomfartsled finns alltså inte, så vi passerar Lidl, apoteket, banken, och alla korsningar som finns i varje samhälle. (Tänk storlek Tvååker)

På andra sidan samhället får man noga passa varje korsning och avtagsväg, så man inte missar sin rutt. Det är ytterligare en halvmil eller så, på krokiga, kuperade vägar genom ett jordbrukslandskap med vingårdar, fält, byar innan vi kommer till den sista avtagsvägen mot destinationen.

Och där bär det brant uppför! Så brant att jag var verkligt tacksam att jag inte hade en trailer bakom bilen. Jag skulle inte veta vilken växel som varit bäst att köra uppför dessa backar. Känslan var närmast att jämföra med när man åker Lisebergsbanan, och sakta dras uppför den allra första uppförsbacken. Tick, tick, tick, tik…. tjohooooo! Nerför! Smal väg – inga räcken. Har vi kört fel? Kan detta verkligen vara rätt? Och till sist är vi framme. Vid en anläggning som har allt man kan önska. Verkligen en surrealistisk upplevelse. Vi borde filmat på vägen dit, för att ge den kusligaste känslan. Nu bjuder vi på hemvägen istället. Ponnyn fick åka lastbil tillsammans med ytterligare några ponnyer från en annan klubb. Lättnad.

Jag har fått berättat för mej, att när anläggningen byggdes, fick ägarna ett muntligt löfte om en egen (eller närmare) avfart från motorvägen. Men sedan blev det regeringsbyte och kristider, och dessa löften infriades aldrig. Nu lär det väl inte hända om ingen är villig att betala. Och det lär nog heller inte hända. Förra året såg jag att anläggningen var till salu, till det facila priset av 3,5 miljoner euro. Troligen inte ett öre över byggkostnaderna. Nu är annonsen borta från nätet. Blir spännande att se framtiden.

 

Annonser

Hästtjejer ”is da shit”

frabz-EQUESTRIAN-What-society-thinks-I-do-What-my-friends-think-I-do-W-381b79Läste just den här artikeln: http://www.op.se/kultur/hasttjejer-vs-machoman  om tuffa hästtjejer. Bra skrivet om hur en man upplever livet i stallet. Där härskar de tuffa brudarna. Tjejer som inte räds att köra en fullastad skottkärra, slå ner en stängselstolpe, lasta av ett stort lass hö, eller hantera stora starka hästar.

Vi hästtjejer som vuxit upp i stallet tycker ju inte att det här är något speciellt eller märkligt. Det är helt naturligt. Man har en häst (eller sköt-häst) och man får helt enkelt göra det som krävs, för att ta hand om den. Det är rätt så fysiskt krävande. Men man måste vara rätt stark mentalt också. Inte bara för att klara av att räkna ut hur man ska kunna kontrollera dessa stora fyrbenta varelser med egen vilja, utan också för att hantera hierarkierna i stallet, grupptryck från de andra i stallet, grupptryck från icke-hästintresserade omgivningen och drivkraften att ständigt bli bättre på det man gör. Och hitta fiffiga sätt att finansiera sin penningslukande passion.

Det är fostrande på många vis. De som växer upp på ridskolan lär sig rycka in och hjälpa till på så många olika plan. Dessa ungdomar (mest tjejer då) mockar, fodrar, ryktar, släpper ut, leder nybörjare, umgås med kompisar. Och tar ett stort ansvar. Man får hjälpa de yngsta likaväl som att klara att ge instruktioner till en vuxen nybörjare. Man får lära sig hantera alla möjliga verktyg och maskiner. Plus att man lär sig mycket om hur hästar fungerar och att rida både på banan, över hinder och ute i naturen. De flesta kan fläta en man, splitsa ett grimskaft, slå på en tappsko, passa in ett träns, räkna ut en foderstat, och laga ett elstaket eller en vattenkopp. Och gör detta och mycket mer utan att sucka, himla med ögonen eller be om hjälp. För i nio fall av tio finns inte den där hjälpen precis när man behöver i alla fall. Hästarna fattar ju blixtsnabba beslut, och då gäller det att helst vara ett steg före.

Och de flesta små hästflickor är följaktligen rätt hårda. Så hårda att många killar försiktigt tar ett steg tillbaka och undrar vad dom måste klara av, för att våga sig in i den här kretsen av tuffa brudar.  Tjejer som kan åka i backen med näsan före och tappa andan och en minut senare stå rak som en soldat, borsta av sig sanden och hävda att det var ingen fara. Möjligen ett blåmärke. Eller lite näsblod. Det har ingen dött av. Upp i sadeln igen. Man kan bli trampad, klämd eller biten, men måste först ta hand om utrustningen, bära några vattenhinkar och se till att allt är i ordning innan man åker hem till mamma för omplåstring. Hockey och fotboll är till för veklingar. För där finns regler. Visa ett gult kort för en häst och se vad som händer.

En av de tuffaste hästtjejer jag känner.

En av de tuffaste hästtjejer jag känner

Jag måste, i det här sammanhanget, berätta om en tonårsgrabb, som för många år sedan dök upp på min hästgård för att göra ett par veckors praktik. Han gick på jordbrukslinje, och siktade på att jobba med kor och grisar. Men han var nyfiken på det här med hästar, för alla tjejerna höll ju på med det, och han ville veta vad det var som lockade. Jag tyckte att han resonerade sunt. Nyfikenhet är en positiv egenskap. Så jag bestämde mej för att försöka ge honom en så nyanserad bild som möjligt av livet på en hästgård.

Det var på vårkanten, och det var dags att gödsla ut vinterns permanentbäddar. Men för att det inte skulle bli för tungt, tyckte jag att vi kunde ta en eller två boxar om dagen, tills hela stallet var tömt. Han fick börja, för jag skulle väga upp foder. När jag kom ut i stallet hade han skottat ut tre-fyra kärror, och alla som gjort samma jobb, vet att det känns som att man knappt börjat. Han frågade mej: ” Om inte jag var här den här veckan, vem skulle då göra det här tunga jobbet åt dej?”. Han trodde att jag utnyttjade honom som stark ung grabb och praktikant. Svaret var ju enkelt: ”Ja, då hade jag fått göra allt själv. Kanske tar det några dagar till, innan jag blir klar, men det är bara jag som jobbar här.” Han såg lite snopen ut. Vi gjorde klart två boxar och tog en välförtjänt fika. Eftermiddagen gick åt till rykt, longering, och ridning. Medan jag gjorde i ordning hästarna för ridning fick han vila och jag förklarade vad jag gjorde och varför.

Dag två såg ungefär likadan ut, men på eftermiddagen fick vi åka och hämta foder. När han hjälpte mej att lasta ut havre, betfor, pellets och mineraler ur bilen undrade han igen ”Vem hjälper dej med alla dessa tunga säckarna, när inte jag är här?”. Svaret var detsamma. Jag Kan Själv.

Sådär höll det på ett par dagar. Alla som har haft eget stall kan föreställa sig. Dag fyra eller fem var det dags för grabben att få prova att rida och få lite undervisning i ridkonsten. Så jag hade tagit in en bussig häst och bundit upp denne på stallgången, för att göras i ordning. Precis då ringer telefonen (detta var före mobiltelefonernas tid) och jag  blir fast i samtal med en kund några minuter för länge. När jag kommer ut ur sadelkammaren är hästen ryktad, sadlad och tränsad. Genom att titta och lära, har den här kloka grabben redan lärt sig precis hur allt ska vara. Varenda detalj i utrustningen sitter perfekt! Han får sin ridlektion, men är inte så imponerad. Han tycker att hästen är hård och obekväm att sitta på, svår att kommunicera med och det käns högt och halt däruppe på hästryggen. Men han är tuff och gör en helhjärtad insats.

Jag gillar verkligen den här killen. Han är inte rädd att jobba, lär sig nya saker lätt och är nyfiken. När veckan har gått ska jag fylla i en utvärdering till skolan och han får höga betyg på alla punkter. Och jag frågar honom vad han tyckte och om upplevelsen motsvarat hans förväntningar. Jag glömmer aldrig hans svar: ”Det var intressant att prova, nu vet jag vad tjejerna pratar om. Men nej, jag fattar fortfarande inte alls varför dom håller på. Det är alldeles för tungt, för petnoga med smådetaljer, slitsamt på alla vis. Och belöningen är några få minuter på hästryggen, som inte ens är bekvämt. Jag kan nog aldrig förstå varför alla tjejer vill hålla på med hästar!”

"Karlgöra"

”Karlgöra”

Och när jag såg det hela ur hans perspektiv, så var det nästan så att jag själv började undra. Är vi hästtjejer alla lite lätt galna? Eller är det bara så, att en passion inte går att varken förklara eller lära ut. Man måste nog ”drabbas” för att förstå.

Allt klart och vi är igång!

Äntligen är allt klart (tja, en del detaljer återstår, men det pratar vi inte om nu) och mina väninnor Monika och Cintia blir skyldiga mej en redig go-fika. Det var priset i vadslagningen om när jag skulle lyckas bli färdig. Jag vann! Alla här vet att allting alltid tar mycket längre tid än beräknat (sydeuropeiskt symtom) men min envishet, hjälp från vänner, och ett fast tag kring målarpenseln, gjorde att vi faktiskt kunde kalla fredagen den 13:e för en riktigt bra dag. Stallet är snyggt, alla hästar är på plats och Helena skiner som en sol. Det är inte minst hennes förtjänst att allt har fungerat under flera månaders omställning.

Samtidigt är vi officiellt igång med vår nya verksamhet. Jag har väl inte berättat så  mycket om det här på bloggen, eftersom jag inte ville gå händelserna i förväg samtidigt som vi hållt på med renoveringar, träningar och en del pappersarbete. Men för den som är nyfiken, så kan man gå in och titta på hemsidan.

IMG_2047I går kom alltså våra första gäster på ridsemester. Två glada svensk-norska tjejer som vill rida vackra Lusitanohästar och lära sig mer om ridningens svåra konst. Det är Jimmy och Alentejo som står till deras förfogande, och vi har hunnit ha två lektioner under ledning av Diogo. Det är glädjande att se att på bara två lektioner gör Jimmys ryttare stora framsteg, som mest handlar om självförtroende. Och tjejen som rider Alentejo, gör det med sån säkerhet, känsla och stil, att jag inte trodde mina öron när hon berättade att hon inte rider regelbundet. Med sån talang är det (enligt mej) stor synd att inte ägna mer tid åt ridsporten.IMG_2035

Ridsemester är en av de saker vårt företag håller på med.  Att kunna erbjuda ridning på dessa underbara Lusitanohästarna för besökare, är verkligen roligt. Och det i en region som har så enormt mycket annat att bjuda en besökare på, gör det till en totalupplevelse!

Dessutom har vi ju då våra ponnyer. Vi är troligen det enda stallet i Portugal med en sådan fin samling ponnyer! Så några av ponnyerna är till salu, och några behåller vi för avel och framtiden. Nu är det vår och alla stona har varit brunstiga en gång. Så nästa gång blir det dags för Talento att visa att han klarar sin uppgift.

Under tiden tränas och utbildas ponnyerna för att platsa på tävlingsbanorna, men också för att bli vana att arbeta under olika ryttare. Alla ryttare är ju inte superduktiga från början, och ponnyerna måste lära sig stå ut med unga ryttares misstag, och inte dra fördel av den som är oerfaren. Dom har alla gått några lektioner, och uppför sig verkligen bra med tanke på att dom inte alls har någon erfarenhet av detta. Jag är verkligen stolt över ponnyerna och hoppas att jag snart kan hitta mer stadigvarande ryttare till några av dom.

Så det har varit en bra dag, förutom för Frida som åkt på en rejäl förkylning. Hon fick besöka sjukhuset och få lite bättre läkemedel utskrivna. Nu håller vi tummarna för att hon snart är tillbaka i sadeln igen.  Hon är saknad, men jag gissar att det tar lite tid innan hon har orken tillbaka efter en sådan här dust.

I morgon ska jag försöka ta lite bättre bilder på stallet, med allting (nästan) klart och alla hästar i rätt box.

Jobbat på egen hand

”Jag behöver inte plasthandskar, jag ska bara måla lite.” Eller: ”Orka plocka fram en massa, när jag bara ska hålla på en liten stund”. Fler än jag som tänkt likadant?

Det blir ju så fint!

Det blir ju så fint!

Naturligtvis är det inte vattenlöslig färg, och inte har jag någon lacknafta heller. Så jag får väl vara lite prickig tills det här projektet är klart. Bekymrar mej inte, bara komiskt att man gör samma misstag varje gång.Gröna fingrar

Stallet börjar äntligen komma i ordning. Allting tar mycket mer tid än vad jag optimistiskt beräknat, vilket är frustrerande. Den senaste bromsklossen i systemet var att jag fått vänta i två veckor på en liten spann med grön träfärg som ska vara till boxdörrarna och trädetaljerna. Den här gröna träfärgen måste vara den mest dyrbara och sällsynta i landet. Så verkar det, i alla fall.

Nog behövs det lite färg

Nog behövs det lite färg

Det är meningen att klubben ska hålla med färgen och vi gör jobbet själva. Men trots att vårt stall inte fått någon riktig ansiktslyftning på de senaste 15-20 åren, så har det blivit ifrågasatt om det verkligen skulle behövas. Va??!!!

Men resultatet blir lysande! Vi har en gubbe som kommer och högtryckstvättar. Han har gjort halva stallet, d.v.s. 7 boxar, plus förrådet. Nu väntar han på att få göra resten, som inte kan tvättas förräns de tomma boxarna är målade så att hästarna kan flytta in där. Sedan får han tvätta resten, så att även alla dessa boxarna kan målas. Och då, men först då, kommer vi att kunna flytta in alla hästarna i stallet. Just nu står fem hästar (eller ponnyer, rättare sagt) runt hörnet, i en annan länga. Vilket är tidskrävande och krångligt. Vi vill ju allihop inne på vår gård.

Box före målning

Box före målning

Olof har varit igång med att måla mest blått. Alla boxarna är blå nertill. Och nu har han målat allt som är tvättat och lagat. Sedan satte han igång med ‘trädgården’, alltså de stora rabatterna som är utanför grinden, men som också tillhör vårt stall. Vi vill ju att utsidan ska se välskött och inbjudande ut också.

Olof är målarmästaren! Kolla väggarna: före och efter versionen.

Olof är målarmästaren! Kolla väggarna: före och efter versionen.

Box efter målning

Box efter målning

Det blir verkligen stor skillnad. Jag har målat alla box-galler med vit rostskyddsfärg. Jag valde vitt för att dom varit vitmålade förut. Somliga stall har sina galler i original (metall-rent) och somliga har målat vitt eller svart. Det är nog bara en fråga om tycke och smak.

Boxgallren delvis målade. Visst är det skillnad?

Boxgallren delvis målade. Visst är det skillnad?

Alla dörrar och alla andra trädetaljer är målade i buteljgrönt, vilket jag tycker är snyggt. En del stall har dörrarna trävita också. Men det är både snyggt och lättskött med alla detaljer i grönt.

Även fönstergallren har fått ett lager grön rostskyddsfärg. Min vän Monika, som är inackorderad med sin häst hos oss, lät sin make arbeta en dag hos oss som målare. Dom tycker båda att det är roligt att stallet blir så fint, och ställer upp med hjälp på alla sätt och vis. Det är tacksamt med sådana vänner! Maken målade både fönstergaller och hela förrådet under sin s.k. lediga dag. Blir kul att flytta in i förrådet nu.

Delvis målat fönstergaller

Delvis målat fönstergaller

Medans allt detta pågår i själva stallet, så har vi två hantverkare som håller på att fixa till pentry, toalett och kontorsutrymme. Det blir väldigt snyggt, rent och praktiskt på alla sätt och vis. Dom jobbar fort och är duktiga. Den tidigare toaletten, var stor nog för att  ha både en duschkabin och en bidé. Men med tanke på att det bara finns kallvatten, så har ingen använt någon av dessa moderna finesser på de senaste 20 åren. Istället bygger vi om, så att det blir en liten toa, och ett litet pentry. Jag tror att ett kylskåp, mikrovågsugn och kaffebryggare blir mycket mer användbart än både dusch och bidé.

Foderkammaren är invändigt målad

Foderkammaren är invändigt målad

Jag har lagt en del tid på att skura det stora vattenkaret som finns mitt på stallplan. Hästarna älskar att dricka ‘utevatten’, både före och efter ridning. Men insidan var täckt av ett lager gröna alger, så jag har börjat att försöka få rent, så vi kan få riktigt färskt och rent vatten att bjuda våra hästar.

Jimmy njuter av stallets stora vattenkar.

Jimmy njuter av stallets stora vattenkar.

Ett j***la skurande...

Ett j***la skurande… Det finns tydligen blå färg någonstans under algerna.

Det är spännande att se allting växa fram och bli fint. Jag måste komma ihåg att ta mera bilder, för snart kommer vi väl alla att ha glömt hur det såg ut förut. Idag har jag tagit riktiga mått på både förrådet och sadelkammaren inför ett besök på Ikea. Jag har planer….

Fifty shades of Grey

Så heter filmen som har premiär inom kort. Den handlar inte alls, som man kanske tror, om alla dessa vackra skimlar, utan påstås vara mer ‘tant-snusk’. Vad vet jag? Jag har inte ens läst boken än.

Som sagt, det finns många nyanser av skimmel!

Dock finns det någon, som gjort en helt annan tolkning och den var mycket underhållande på alla sätt. Här är det tantsnusk med en oväntad vändning! 🙂

no stirrups

 

(Klicka på bilden för mer av samma vara. Jag fnissar fortfarande!)

Alla hästarna i mitt hjärta

 

På andra språk heter den här dagen inte alls nåt med ‘hjärtan’: på engelska heter det ”Valentine’s Day” och på portugisiska ”Dia dos Namorados”. Men jag tänker ju på svenska,  och funderade lite på det här  med hur hästar tar en särskild plats i våra hjärtan. En del mer än andra, men var och en på sitt speciella vis.a horses  job

Det finns en handfull hästar som för alltid har en alldeles särskild vrå i mitt hjärta. För att dom betytt extra mycket, lärt mej något unikt, eller bara för att dom dök upp i mitt liv vid en speciell tidpunkt. Men nästan alla hästar jag har haft i stallet har förr eller senare letat sig in i mitt hjärta. Ibland låter man dom inte göra det, för man vill inte bli allt för fäst vid en individ som man vet att man inte kan behålla dom så länge. Men på nåt sätt verkar det som om just dom ansträngt sig extra mycket för att jag ska trilla dit i alla fall. Det är märkligt.

Som nu, när jag har en del hästar, som jag vet att jag ska sälja. Som jag inte skulle knyta några starkare band till. Dom har alla blivit så kära. Jag känner dom väl, retar mej på deras brister (inte många) och gläds åt deras personligheter, deras utveckling, och deras varma mular och stora, mörka ögon. På ett sätt kommer jag nog alltid innerst inne att vara en liten, liten ponnyflicka som tycker att det är gulligt när en tofs i manen står rätt upp, eller när jag får varmluft blåst innanför kragen eller en liten mule som letar godis vid min ficka.

Bara den nyaste i gänget, Alentejo, har ännu inte helt tagit sin plats i hjärtat. Inte för att inte förtjänar det, utan helt enkelt för att vi inte känner varandra så bra ännu. Han vet inte att jag är hans matte, utan ser mej bara som ännu en ryttare i mängden. Jag känner inte igen de  minsta nyanserna i hans uttryck och kan inte läsa hans ögon. Men det kommer, det vet jag.

Häromdagen mutade jag honom med socker före ridningen. Efteråt tittade han på mej lite bedjande med en klar fråga: ”Har du mera godis?”. Han tiggde inte, det var en ren fråga. Då kände jag faktiskt att vi börjar bli bekanta. Sedan ville han inte gå in i spolspiltan utan växlade med att stå som fastvuxen eller backa. Jag frågade snällt om han inte kunde omvärdera sitt beslut, men utan resultat. Då morrade jag åt honom och kallade honom för mindre smickrande saker (på svenska) och då gick han in. Och jag lovar; han flinade åt mej! Så, jag tror nog att han är på god väg att ta upp en stor bit av mitt hjärta.

 

 

Inreda sadelkammare. Igen.

Nu är det dags igen. Att inreda sadelkammare, förvaringsutrymmen och stallkontor. Det ska bli väldigt kul att få allting i ordning, men det har tagit lång tid. Min företrädare har till sist hämtat sina sista saker, och vi har börjat tvätta, reparera och måla, så hela stallet blir snyggt och fint igen.

Till stallets 14 boxar, finns ett stort rum som varit förråd, en ganska stor sadelkammare, ett foderförråd, och ett ytterligare rum med tillhörande toalett. Vi har i stort sett räknat ut hur vi vill ha allting, men samtidigt kan man inte göra om hur som helst, eftersom vi hyr.

Högtryckstvätten på plats i lortig box.

Högtryckstvätten på plats i lortig box.

Boxarna har vi nu börjat att högtryckstvätta och laga. Några av boxarna hade hål i väggarna efter sparkar. Sedan ska väggar, dörrar och galler målas.

Foderförrådet var mest dammigt men efter en grundlig storstädning kunde vi lägga in lastpallar att förvara alla fodersäckar, hinkar och tillskott på.

Foderkammare

Foderkammare

Detta är en spännande projekt. Det är ett ganska stort rum, som är tänkt att innehålla den dagligen använda utrustningen till 12-15 hästar och deras ryttare. Det finns redan 24 sadel- och tränshängare. Nu vill jag ordna snygg och praktisk förvaring för benskydd, ryktsaker, spön, longerlinor och alla de andra sakerna man använder för jämnan.

Det andra rummet ska få innehålla skåp till ryttarna, att förvara sina stövlar, hjälmar, jackor och annat. Sen blir det hyllor för täcken och schabrak och boxar för förvaring av mer sällan använd utrustning, som tävlingsutrustning, extra stigläder, bett, nosgrimmor plus medicinskåp. Det blir även en tvättmaskin och varmvattenberedare där.

"Förrådet"

”Förrådet”

Till stor hjälp har jag två olika grupper på Facebook, som enbart ägnar sig åt sadelkammare och deras inredning. Där hittar man en massa praktiska, snygga och fiffiga lösningar på mycket av detta. Jag tror att jag har räknat ut hur jag bäst ska ordna det mesta, men är det någon som har förslag, så är jag mer än tacksam och väldigt öppen för idéer.

Det före detta stallkontoret kommer att delas av med en vägg, och den ena delen (med öppen spis!) kommer Peter att lägga vantarna på, och i resten kommer det att finnas ett skrivbord, med kalender, hästpapper och sådant som hör till det löpande. Badrummet kommer också att byggas om, så det blir en liten toalett och ett litet kitchenette.

Stallkontoret.

Stallkontoret.

En av de viktigaste sakerna har i alla fall redan fått en plats: Kaffebryggaren! Den står tillfälligt uppriggad i kontoret i väntan på att det lilla köksutrymmet blir klart, så den kan få sällskap av en mikrovågsugn, ett litet kylskåp och en skåp för några muggar, glas och liknande.

Visst är det kul, att få göra allt i ordning precis som man vill ha det. Men samtidigt är jag lite otålig, för jag vill ju att allt ska bli klart genast!!

Jakten på det ouppnåeliga

Nej, jag tänker inte skriva om hur man gör en perfekt piruett. Det är långt mer komplicerat än så. Jag behöver skaffa en skottkärra….

Drömmkärran!

Drömmkärran!

Det låter ju inte så avancerat, kan man tycka. Man åker till närmsta Lantmanna-butik (eller motsvarande) och antingen hämtar eller beställer. Fixat. Enkelt. Jovars, om det bara vore så …

Jag hade ju redan lyckats lägga vantarna på en jättefin och sprillans ny skottkärra för ett par månader sedan. Den här kärran är förvisso tjusig, men väldigt tung att köra, för att inte tala om hur otymplig den är att tippa. Och när jag fick en ny hästskötare, som inte är lika stor och stark som den tillfällige, blev problemet uppenbart. Särskilt de dagar jag själv skulle hjälpa till att köra dynga. Den är verkligen supertung! Den är lite felbalanserad, så tyngden ligger inte mest över axeln, utan mellan skaklarna, och när man tippar den måste man alltså lyfta hela lasset med armkraft. EN ynka kärra var allt jag pallade!

Den nuvarande kärran

Den nuvarande kärran

Min hästskötare klagar, och jag har full förståelse för hennes problem. Och jag vill gärna behålla henne (och vara henne till lags), så vi gav oss ut på jakt efter en till kärra, och låter den andra få tjänstgöra till att köra hö med. Vi kollade med grannstallen, kollade nätet, olika butiker för jordbruksprodukter och  frågade runt. Det märkliga är alltså, att alla stall har minst en sådan här:

Kärra med tipp

Kärra med tipp

precis den modellen vi letar efter. Men ingen kan säga precis var dom köpt den, eller hur mycket den kostar.

Den enda vi hittar som säljer precis den modellen är lokala ridsportsbutiken, som beställer hem den. Då kostar den 600€, vilket jag tycker är ganska dyrt. Faktiskt. Liknande, men inte exakt likadana, finns på olika ställen i England, Frankrike och Tyskland för ungefär halva priset. Hur kommer det sig??

Att dom är eftertraktade förstår man, då det händer att dom blir stulna. Min företrädare har senaste året blivit av med två, båda gångerna i samband med tävlingar på anläggningen. Någon har alltså lastat in skottkärran i sin lastbil och kört iväg. Är det så man lägger vantarna på en bra skottkärra? Man ger sig ut och stjäl en?

Inte min stil. Så vi gav oss av till en mycket välsorterad butik för att inhandla den eftertraktade skottkärran. Vi visste att den skulle kosta över 500€, men jag tänkte att det får det väl vara värt, för att lösa problemet någon gång. Men väl framme på plats, så visade det sig att dimensionerna var i minsta laget. Det är ju bra om den rymmer mer än dyngan från en enda box. Helena ville ha en som är stor nog att lägga två höbalar i, och den här rymde nog bara en. I övrigt var det rätt modell, som har inbyggd tipp, så man slipper lyfta. Vi suckade, inhandlade hovsmörja och en stallbetjänt, och åkte hem.

En annan modell...

En annan modell…

Det känns lite som att försöka hitta skatten vid regnbågens slut, eller den heliga graalen, det här med att hitta den optimala skottkärran. Frågan är om jag inte helt enkelt får ge upp, anse slaget förlorat och köpa den dyraste skottkärran jag sett.

Att en sån skitsak ska vara så komplicerad!?

Januari, årets första inlägg

Det har tagit mej lite tid att få till detta årets första inlägg. Det började med att vi var bortresta över nyårshelgen, långt från hästar och hästfolk, hos goda vänner i Madrid. Som för övrigt var väldigt kyligt, men med blå himmel, trevliga människor och massor av god mat. Vi reste hem, fulla av förväntan inför detta nya år, med alla planer vi har.

Tre gossar slappar i paddocken.

Tre gossar slappar i paddocken.

Steg 1 på vår lista skulle ju vara att ”flytta in” på riktigt, för Joao Pedro, som haft stallet i över 20 år, skulle nu flytta vidare, och alla våra hästar och ponnyer skulle få flytta in på samma stallbacke. Och dessutom få tillgång till rymlig sadelkammare, stallkontor, foderrum och förråd. Massor med plats! Så var det tänkt…

I verkligheten är det här flyttandet en segdragen procedur. Till sist hade JP i alla fall flyttat sina sista hästar, och några dagar senare var även sadelkammaren tömd. Nu återstår att börja tvätta och måla, så jag kan flytta över hästarna. Jag tycker det är krångligt att ha hästar i två olika stall, och foder och utrustning måste bäras emellan. Jag är väl den som har minst ont av det, men gnäller mest. Vår hästskötare Helena klagar inte, utan ser fram emot att det så småningom ska bli klart och mera lättskött. Peter vill ha tillgång till kontoret, så han får sitt eget revir att vara på.

Men JP har fortfarande kvar massor av prylar i alla andra utrymmen, utom just boxarna och sadelkammaren. Suck! Det är faktiskt frustrerande att vänta på att faktiskt få tillgång till hela stallet med utrymmen. Självklart flyttar man inte den bråte  man tillbringat mer än 20 att samla på sig, på en kafferast. Men veckorna går….

Foderförvaring

Foderförvaring

Nu är ju alltid verklighet och teori alltid två olika saker, och som för att ytterligare understryka detta, så åkte jag på en riktig dunderinfluensa, och jag har varit ur funktion i över en vecka. Matt, trött och orkeslös. Så även om jag hade haft möjlighet att dona en massa, så har jag helt enkelt inte kunnat. Inte ens orkat titta på en sadel. Frustrationen över att inte kunna rida börjar bli kännbar, och jag måste bli frisk FORT!

Jimmy njuter av stallets stora vattenkar.

Jimmy njuter av stallets stora vattenkar.

Under tiden börjar verksamheten så sakta komma igång. Jimmy, William och Newton har gått lektioner med nya ryttare, och det är riktigt roligt att hästarna sköter sig så bra och är omtyckta.

Det är tur att jag har ett pålitligt team runt omkring, så hästarna blir väl omhändertagna och motionerade, även om jag själv sitter hemma och gör små berg av Kleenex.

Ponnyns jul-önskning

”All I want for Christmas is……

Storm o morötter

… a truckload of carrots!!!”

 

Eller vad tror ni annars en ponny drömmer om att tomten ska komma med?

 

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR

Nu är det klippt!

Ja, inte riktigt än, men nu finns i alla fall förutsättningarna. Idag (äntligen!!) anlände till sist det efterlängtade paketet jag beställt från Hööks (hookseurope).

Dagens överraskning!

Dagens överraskning!

Alla våra ponnyer är mer än lovligt lurviga och fluffiga. Och nej, det är inte riktigt så gulligt som det låter. Inte alls som på den här bilden.fluffy pony

Dom ser ut som Basjkir-hästar om dom blir varma och svettiga (vilket dom såklart blir om dom ska arbeta med full vinterskrud på), och de som inte är renliga i boxen har klistrigt kiss under magen och på baken varje morgon, vilket då undertecknad har det tvivelaktiga nöjet att försöka borsta/skrapa bort. Dom har inte förstått att det inte blir några minusgrader här, men dom är förberedda för minst -35°. Och att visa upp dom för folk, som är nyfikna på mina hästar, är inte alls lockande. Istället för tjusiga ”show-ponies” ser dom mer ut som en korsning mellan får och isbjörnar.

Lånad bild, men samma fenomen.

Lånad bild, men samma fenomen.

Alltså skickade jag efter en klippmaskin. Den 2:e december närmare bestämt. Enligt Hööks internationella hemsida skickar dom inom 1-3 dagar, om varan finns i lager (vilket den gjorde) och enligt samma källa skulle det ta 5-6 dagar för paketet att nå fram till destination Portugal. Med den tidslinjen klar, tänkte jag att det kunde bli lagom att börja klippa före Lucia, och kunna visa, fotografera och filma ponnyerna samma vecka. Det är ju viktigt att kunna presentera dom lite stiliga när man har kunder.

För att kunna följa paketets väg kan man gå till en internet-sida där man kan spåra sitt paket. Jag är lika förväntansfull som ett barn på julafton varje dag när jag loggar in för att se klippmaskinens väg. Men lika besviken varje gång.  Först den 8:e anlände paketet i Jönköping. Sex dagar från Borås till Jönköping?? Fyra dagar senare fanns det i Holland. Och först idag, den 19:e kom det. Jätteglad att det är framme. Men inte glad att det tog så lång tid. Och går jag in på Hooks hemsida idag, så erbjuder dom gratis frakt under några veckor! Det är inte rättvist. Jag betalade för frakten, och då tog det alltså 17 dagar. Ja, ja, bara 10 dagar mer än jag trodde. Dom tänker kanske att vi här nere i Sydeuropa är vana vid sånt? Jo, det är vi, men inte när vi har med svenska företag att göra. Det brukar gå med rekordfart annars.

Den efterlängtade klippmaskinen!

Den efterlängtade klippmaskinen!

Hursomhelst, nu blir det klippa av, för det är bråttom att få alla lurvtussarna presentabla. I morgon börjar spektaklet, och jag får utrusta mej med bomullstussar, skor med tåhätta, morötter och stort tålamod. Komma ihåg att inte ha på mej några kläder av fleece….

Hoppas kunna återkomma med lite fina bilder på resultatet inom kort.

Mitt i vintern

Jag måste medge att jag nu troligen helt har anpassat mej till klimatet i mitt nya hemland. För jag tycker att det blåser kallt, och vill knappt gå utanför dörren när det är grått och regnigt. Till och med hunden backar in bakom möblerna de regniga mornar jag tar fram kopplet och ska gå till stallet. Burr! Det är vinter och jag tar på mej min varmaste svenska jacka och har faktiskt haft både halsduk, mössa och vantar vid ett par tillfällen. Javisst, det är midvinter om ett par dagar…

IMG_1834Men just idag, efter att ha läst svenska vänners Facebook-inlägg om snö, mörker, ishalka och liknande elände, insåg jag att det nog inte är så illa här i södern trots allt. Solen sken från klarblå himmel, och temperaturen låg runt 17° mitt på dagen. Men vinden var lite vass och jag drog dragkedjan på jackan hela vägen upp till hakan, innan vi ledde stona bort till paddocken på morgonen. Utanför paddockarna blommade ett gult ogräs (jag är inte så hemmastadd på min flora) och tankarna gick till kyliga majdagar i norden, när maskrosorna börjar invadera betesmarkerna.IMG_1833

Apelsin- och citronträden som växer bredvid stonas hage är fulla av frukt som lyser gult i solskenet. Det är kanske inte så tokigt ändå, med vinter på sydligare breddgrader. Jag ska inte klaga på vädret. Jag har min varma jacka och stövlar, och behöver inte skrapa bilrutor, sanda och salta, eller brodda hästarna före ridning. Jag har det rätt så bra, faktiskt.

Femihalvelva-kaffe

Man kan också kalla det ”fika” om man ska göra det lätt för sig. (Just Femihalvelvakaffet är Olofs eget patent.) Hur som helst, så är ”fika” ett ovärderligt svenskt begrepp, man gärna tar med sig vart än i världen man beger sig. Fika är sannerligen viktigt!

Häromdagen tyckte både Frida och jag att vi hade jobbat undan bra på morgonen och hade gjort oss förtjänta av mer än bara en kopp kaffe (eller te, för hennes del) och gick upp till klubbens restaurang för en riktig go-fika. Där har man fin utsikt över ridhuset och olika ryttare medans man tar sin välbehövda paus. Men hundar är inte välkomna inne på själva restaurangen, så Akleja fick vänta på  läktaren.

IMG_1794Det framgår väl rätt tydligt vad hon tycker om det arrangemanget, eller? Men finns det någon som kan hitta på en riktigt bra bildtext (eller pratbubbla)?

En TÄVLING alltså. En jury bestående av Frida, Peter och mej väljer vinnaren som får en hemlig present. Skriv ditt förslag i en kommentar nedan.

Utsikt med hästar och ryttare

Utsikt med hästar och ryttare

Om akademisk ridkonst och vissa ”tränare”

 

Blogg kickilin :Livet på landet - och i utlandet, Om akademisk ridkonst  och vissa 'tränare'

”Confidence is what you have before you understand the problem” Woody  Allen.

Akademisk ridkonst, är ju inte egentligen en ny företeelse, utan ett nytt begrepp. Man återupplivar (och ompaketerar) ridinstruktioner från 1600- och 1700-talet. Och förutsätter att det i alla avseenden var bättre och mer ändamålsenligt förr. Att ridkonsten eller hästkunskapen inte på något sätt utvecklats dom senaste 400 åren. Är det rättvist att jämföra teckningar från renässansen, alltså inga ögonblicksbilder, utan förskönade avbildningar, med moderna fotografier på de sämsta ögonblicken?

Det finns ett flertal olika inriktningar inom området (ofta med intressanta benämningar) som exempelvis: Integrerad ridkonst, Kraftskapande ridkonst, Barockridning, Naturlig Dressyr och så vidare.
Så länge ryttarna har roligt och hästarna har det bra har jag dock inga som helst invändningar mot någon form av ridning.

Vad jag däremot reagerar negativt på, är alla dessa nya experter på området, ofta inte över 30 år fyllda, som efter att ha deltagit i några få kurser för en inom området välrennomerad tränare, kan allt. Dom har varit med till fots eller till häst (ofta oskolad) och vet nu allt om hur en häst gör en perfekt öppna, passage och piaff – och varför den traditionella dressyren är till skada för våra hästar, och hur brutala dom moderna dressyrryttarna är.  Har dom deltagit i ett visst antal kurser, så blir dom ”diplomerade” och ”godkända instruktörer”. Dom påstår sig sedan kunna det mesta om hästens biomekanik , träning och utbildning. Svänger sig fritt med uttryck som att ”separera halsarna”, ”släppa ligamentet”,  åstadkomma ”skankböjning” eller ”bröstkorgsrotation”. Jag har sett ett filmklipp föreställande en ryttare (som betalat dyr timpeng) som får skritta omkring på sin varmblodstravare i  45 minuter på lång tygel, få massor av beröm när hästen slappnar av i skritten och då påstås hitta ”början till samling”. Jag har sett ett flertal filmklipp med instruktörer som inte ens klarar av att benämna saker vid sina rätta namn. T.ex. blir ett uppresande tygeltag kallat för en halvhalt. Ridning på tvären kallas för ”öppna” eller ”sluta” oavsett böjning, ställning och riktning. En häst som tappar bjudning och nervöst börjar trampa på stället anses ha lärt sig ”piaff”. Och man vet inte skillnad på ställning eller böjning.

Med detta språkbruk är det lätt för dessa ”experter” att imponera på dom som kan ännu mindre, och särskilt på dom som saknar förmåga till kritisk granskning. Genom att hänvisa till citat av de gamla mästarna och använda kvasivetenskapliga uttryck, är det lätt att blända de mindre erfarna. Om denne expert dessutom har en vacker iberisk häst, med dekorerad utrustning och matchande klädsel, så är det verkligen inte läge att komma med invändningar.

Nu är jag lite elak och generaliserar grovt, det är jag medveten om. Men blir fortfarande rätt irriterad när dessa ”tränare” , utan ens ett riktigt CV på sin hemsida, tar rejält betalt för att servera klyschor och nonsens på löpande band. Samtidigt som licensierade tränare som har långt mycket mer kvalificerande utbildning, egna meriter som beridare och tävlingsryttare, som utbildat stort antal både hästar och ryttare, inte anses goda nog.

Man undrar också om dessa ”tränare” helt saknar självinsikt, självkritik och varför dom konsekvent undviker att låta sig bedömas. Hur mäter man då kvalitén hos dessa unga, s.k. akademiska tränare, när deras elever lär sig rata den traditionella dressyren som tävlingsform? Hur mäter man elevernas framsteg?  En subjektiv bedömning från respektive ryttare?  Förmågan att få en häst att piaffera? Att hästen låter sig löslongeras? Hur kan man göra dessa dyrt betalande kursdeltagare mer kritiskt granskande? Sväljer man vad som helst bara för att det paketerats tjusigt?

Om jag ska fortsätta vara elak, så kastar jag ut följande grova och provocerande påstående: När man upptäcker hur in i h****e svårt, tidskrävande och tålamodsprövande det är att lära sig rida dressyr, så byter man inriktning.  Inget fel i det egentligen. Men när dessa ”omvända” dessutom måste idka pajkastning på den moderna dressyren eller ridundervisningen, blir det inte trovärdigt. Mer som räven som kommenterar smaken på rönnbären.

Efter att själv ha ridit många olika typer av hästar, kan jag konstatera att det finns olika metoder som passar olika bra till varje individ. Samma gäller ryttare.  Och det måste vara tillåtet att ägna sig åt det man tycker fungerar bäst och är roligast.  Och jag tycker att det är väldigt uppmuntrande att se ryttare på hästar av alla möjliga raser som normalt inte syns i tävlingsdressyren, utveckla sin ridning och sitt kunnande. Var och en på sitt sätt. Att utveckla sin ridning borde ju egentligen vara att lära sig mer om ALL slags ridning, antingen det är islandshästar eller galopphästar.

Men känner du dej provocerad? Välkommen att kommentera!

För att inte vara totalt orättvis, så finns det dock tränare inom AR som verkligen kan både häst och ridkonst, och har ofta en gedigen och bred utbildning i bakgrunden. Det är inte dessa få, som är måltavlan här.

Varför har vi ett behov att sätta etiketter på olika former av ridning? Är det inte lättare att bara skilja på ridning som sport (med målsättning att tävla i någon disciplin) eller ridning som nöje (antingen på ridbanan, eller ute i naturen). Ur hästens synvinkel handlar det ju fortfarande om att bära en människa på sin rygg, och om kommunikation mellan häst och människa. Varför måste man religiöst dela in det under olika namn och sedan hävda att det bara finns ”en sann väg”?

Rolig länk: Är du en Ridkonst-wannabee?

(Hela inlägget är en redigerad kopia av ett inlägg publicerat på tidigare bloggportal i september 2011)

 

Två skruvar lösa!

Jag skulle inreda ett ganska tomt rum till en fungerande sadelkammare, var det tänkt. Det finns 9 sadelhängare på ena väggen, men det var i stort sett allt. En utflykt till Ikea och alla problem lösta. Så var det tänkt.

Sadelhängare på väggen, och resten i en salig röra på golvet. Suck!

Sadelhängare på väggen, och resten i en salig röra på golvet. Suck!

Som svensk anser jag mej vara medfött van att hantera en insexnyckel, och kan följa de ordlösa instruktionerna som följer med i de platta paketen. Utrustad med en skruvdragare, en vanlig mejsel och en stor portion entusiasm, tog jag mej an projektet att ordna förvaring för de tusentals prylar som en hästägare betraktar som oumbärliga.

Tyvärr hade jag surfat lite på nätet innan för att hitta idéer, och de tjusigaste varianterna innehöll träpaneler, läderfåtölj, handfat, och mängder med skåp.

(Tjusigt, eller hur? Men jag kan ändå inte låta bli att undra vart svettiga schabrak, leriga benskydd och lortiga täcken tar vägen…)

Varken utrymmet (9 kvadrat) eller budgeten passade till dessa varianterna, så jag bestämde mej för lagerhyllan ‘Gorm’ och en trave plastbackar och väggkrokar. Mindre elegant, men förhoppningsvis funktionellt.

Påbörjar uppdrag "bygga hylla"

Påbörjar uppdrag ”bygga hylla”

Jag började med att skruva ihop själva hyllan för att bli av med lite av bråten på golvet. Allt gick som det skulle, även om det tog längre tid än jag tänkt. Det blev varmt också, så min tunna jacka åkte av halvvägs genom projektet. Kände mej rätt händig när jag hanterade både batteridriven skruvdragare och momentnyckel (lånad) med hylsa som passade bultskallarna till hyllan, utan att med min vanliga klantighet lyckas få blod överallt på det obehandlade träet.

Ända till sista hyllan skulle på plats. Då fattades två skruvar. Och jag som kontrollräknat när jag öppnade förpackningarna! Och varit noga med att inte sprida omkring sakerna. Aldrig har det hänt att jag fått saker från Ikea som saknat någon del. Även fast jag hört andra påstå att dom alltid råkar ut för det, så har det aldrig hänt mej. Snopet. Jag letade precis överallt. Gav upp och åkte hem och åt lite lunch, och letade upp några andra skruvar i verktygslådan, som borde fungera istället. Åker tillbaka, skruvar i reservskruvarna, ställer hyllan på plats, plockar in prylarna och känner mej rätt nöjd.

Sedan är det dags för hästarna. Regente blev riden, Viking longerad och spolad i grenen (fortfarande svullen efter kastrationen), Dinelli och Kakan reds av ett par av mina hjälpredor medan jag tittade på. Och till sist var det dags att plocka undan alla saker, packa ihop och åka hem. När jag tog bilnycklarna från sin plats på en hylla, lyckades jag riva ner min telefon som landade på golvet och glaset sprack! F-n och h****te också! Jag har aldrig haft sönder en mobiltelefon förut, och har just för att undvika detta letat länge efter ett passande fodral men inte hittat ett till den här modellen. Jag har fått ärva Saras iPhone 3, så den är ju inte ny (ingen garanti) har hängt med jättelänge, och så lyckas jag spräcka glaset. Så surt. Suck! (Morgondagens uppdrag redan klart, alltså)

Sliter åt mej jackan för att åka hem, stoppar handen i fickan… och:  där var de två saknade skruvarna! Jaha, det finns visst en lösning på många mysterier.

IMG_1131

%d bloggare gillar detta: