Ibland blir man bara så ledsen

Att låna ut sin häst och det inte blir som man tänkt sig, då blir man ledsen och besviken. Det är ett stort förtroende man ger denna person, och så svarar det inte mot förväntningarna.

Regente för två år sedan

Regente för två år sedan

För en månad sedan  åkte jag med några vänner för att hämta hem min fina prins Regente från stuteriet, där han varit sedan första november förra året. Han fick en senskada i höstas, som skulle kräva lång vila och konvalescens, och samtidigt hade hans uppfödare frågat efter att få använda honom till sina ston. Det verkade vara en perfekt uppgörelse för alla parter. Han fick en hingst, vars blodslinjer passar hans ston, jag fick samtidigt möjlighet att hålla min fina hingst i en bättre miljö än vad jag kunde erbjuda. Det vill säga rymlig box, gradvis invänjning på gräsbevuxen paddock, och promenader vid hand, och på våren skulle han få gå med sina ston. Mycket bättre än bara box på ridanläggning och skrittpromenader vid hand två gånger om dagen. Så resonerade jag då, i alla fall.

Och allt flöt på enligt plan. Jag fick regelbundna uppdateringar från hans uppfödare och ibland en bild. Han var mycket omtyckt och uppskattad av alla på stallet. Såklart, han är ju en charmör.

Regente med sina ston i flocken, fortfarande i gott skick i slutet av april

Regente med sina ston i flocken

När våren kom fick han betäcka sitt första sto. Trots att han är avelsgodkänd med höga poäng, har han aldrig betäckt (såvitt jag vet har han inga avkommor i alla fall), och jag var lite orolig för hur han skulle klara uppgiften. Men naturligtvis klarade han det utmärkt och fick sedan gå ut i stoflocken för att sköta betäckningarna på egen hand. Det rapporterades att han uppförde sig som en gentleman bör, både mot stona och deras föl och han hade en härlig tid i flocken. Senskadan verkade ha läkt ut och han rörde sig felfritt, trots att han var barfota. Han har väldigt känsliga hovar, så jag var lite orolig, men fick veta att det gått bra. Han är också väldigt känslig för insekter, så jag erbjöd att skicka över mitt heltäckande nät-täcke, men fick veta att insekterna ännu inte var besvärande. Det var en ganska kall och sen vår i år. Den här uppfödaren har gott rykte och fina hästar, så jag var inte alls orolig.

I mitten av maj var alla stona betäckta, och Regente fick lämna flocken. Och där började svårigheterna. Jag bad att uppfödaren skulle ordna med hovslagare och transportera hem honom, så att vi kunde börja sätta igång honom igen, i lugn takt. Jag fick till svar att han sökte efter någon som kunde köra hem honom, som inte var alltför kostsam. Det är en förhållandevis lång resa – ca 3 timmar. Vi höll kontakten, men jag hade inte möjlighet att åka och hälsa på. Inte heller var det enkelt för mej att åka och hämta honom för jag har varken bil med drag eller eget släp, plus att det var överenskommet att uppfödaren själv skulle lämna tillbaks hingsten.

Till sist blev jag lite bekymrad och tyckte att tiden bara gick, och en god vän erbjöd sig att köra åt mej. Så vi bestämde oss för att bara åka och hämta honom. Då fick jag veta att Regente blivit lite slankare, eftersom han var stressad över att inte längre kunna gå bland stona. Det var inget som förvånade mej, och faktiskt var han lite i rundaste laget innan. Men jag var ändå inte förberedd på chocken när jag kom in i stallet! Jag kände inte igen min häst! Han var så mager, att han såg ut som en sån där häst i reklamen för övergivna hästar. Men han kände igen oss, Diogo och mej, och gnäggade högt och gällt. Diogo tog på honom grimman, och jag har nog aldrig sett en häst sätta sån fart in i en trailer förut. Jag skulle filma med mobilkameran, men hann inte med. Han ville hem!

Min hingst lämnar stuteriet - som ett vandrande skelett

Min hingst lämnar stuteriet – som ett vandrande skelett

Han hade dessutom så ont i hovarna att han inte belastade jämnt på alla fyra inne i boxen, och gick som om på krossat glas över gårdsplan. Ändå gick han så fort att Diogo fick kasta sig undan när Regente sprang in i transporten. Sedan rörde han inte en fena förräns vi var hemma. Han var så glad och nöjd över att få komma in i sin egen box, med ett tjockt lager strö, och ett stort fång hö.

Min vackraste hingst var förvandlad till bara en skugga av sitt forna jag. Varenda muskel var borta, den kraftiga hingstnacken syns inte ett spår av, och hans långa, tjocka man är bara stripor.

Nu har det gått en månad, och han börjar sakta lägga på hullet. Vi kan inte vräka i honom mat, för hans hovar medger inte tillräcklig motion. Han hade stora hovbölder på båda fram, och fick verkas och skos, och ges smärtstillande, för att bara kunna stå bekvämt i boxen. Han får fri tillgång till bra hö, noggrant uppmätta ransoner med tillskott och mycket morötter. Och det får räcka i nuläget. Han är på gott humör, och uppskattar att bli borstad och pysslad och promenerad. Insekterna hade ätit på honom, men såren börjar läka. Pälsen börjar få tillbaka sin lyster. Men det viktigaste är att han verkar glad och nöjd. Det får ta några månader tills han är tillbaka i närheten av vad han varit.

Regente direkt efter hemkomst

Regente direkt efter hemkomst

Jag ska inte lägga fram alla mina teorier om varför det blev så här tokigt, eller vad som kunde varit annorlunda. Det är bara att konstatera att det är som det är, och hoppas att uppfödaren är villig att bidra till att få Regente tillbaka till det skick han borde varit vid återlämnandet.

Regente och jag

Min prins och jag. Som han brukar se ut…..

Troligen kommer de stora förändringarna att komma när han är i tillräckligt bra skick för att kunna ridas. Det är då han trivs som bäst, och när musklerna får arbeta lite, kommer han att omsätta mer foder och börja bygga upp sig igen.

Annonser

Vilken SM-helg!

Jag har varit mer eller mindre klistrad vid datorn i flera dagar nu. Allt har blivit lidande, och min stackars man tittar på mej med samma blick som man ger till spelberoende. Jag har inte diskat, lagat mat eller knappt haft tid till hästarna i vårt stall. Det har ju varit Ponny SM i Gävle!! Och i på grund av avstånden, så har jag försökt följa med så gott det går via Equipe. Som för övrigt är en fantastisk uppfinning. (En särskild eloge till Stenqvistarna för detta).

capriole i box på SM Och det har varit väldigt roligt och spännande hela vägen. Först är jag naturligtvis väldigt glad och stolt över mina egna uppfödar-framgångar. Mina egna B La Diva och B Capriole har gjort fina resultat, med nya ryttare. Divan bärgade en bronspeng bland 6-åriga ponnyer, och Capriole gjorde bra ifrån sig i A-finalen bland D-ponnyerna.

Dessutom kunde jag glädjas åt några ”barnbarn”: Brodals Mistral som tog medalj bland B-ponnyerna är en son till vår Mitzie och ur en familj som producerat en rad enastående barnponnyer. Sedan var det två ponnyer som hade King’s Bonus** tlll morfar: Carcassonne Arden och Hägnens Kermit. Hans lynne har gett ridbarhet i varje generation.  Åsbacka Maritza och King’s Bonus var båda födda 1971, och var två hästar som var och en på sitt sätt tillfört mycket glädje till mej som uppfödare och ägare.

Åsbacka Maritza

Åsbacka Maritza (bilden tagen 1989)

En helsyster till vår Dinelli’s mor fanns också med på årets SM: Drizzle, från en uppfödare med många framgångar, och en blodslinje som visat sig förärvningssäker. Att hitta Karlsfälts Caruso i stamtavlorna, gör ju det hela så mycket roligare. En welsh-hingst som dottern Sara startade SM med, på den tiden. Även morfar till B Capriole.

För att ytterligare utöka glädjen under denna SM-helg, så var det deltagande vänner och bekanta som haft framgångar, antingen som ryttare, ägare och uppfödare. Först vill jag nämna Sandra Andersson-Wickström, som med sin D-ponny Money Boy otippat tog sig till A-final, med kür-hjälp av Frida och Olof. Stora framsteg på kort tid, av ung, men väldigt målmedveten ryttarinna.

Cupid och Sandra

Sandra tränar B Cupid

Min vänninna Chris Danielsson har extra anledning att korka upp champagnen efter den här helgen. Hon har alltid fött upp bra welsh-ponnyer, och haft många framgångar. Men den här helgen blev det väl lite extra kul, med hela fyra deltagande ponnyer från Stenbroåsen, två medaljörer i kat B, och de tre främsta var efter hennes hingst Wildzang’s Gloriant. Det måste vara någon slags rekord. (Det är alltså samma hingst som är far till min B Cupid u. B Caressa )

Christina Blomqvist måste också suttit med ett leende på läpparna under hela helgen, när hon kunde se sin f.d. Henfywyg Tywysog delta själv, och dessutom med hela tre avkommor. Det är bra blodslinjer, och bra ärftlighet!

Våran mesta tränare: Traudi

Våran mesta tränare: Traudi

Flera andra av mina vänner har haft en härlig helg i egenskap av ägare, uppfödare, ryttare, ”ponnymammmor”, tränare, stallvärdar osv. Jag gläds för er alla. För jag vet att det inte är så enkelt som att bara köpa rätt ponny, eller välja rätt hingst till sitt sto. Ett deltagande på Ponny-SM är beroende av så många faktorer, och allt måste stämma precis, just den här helgen. Mest av allt är det målmedvetenhet och träning, träning och träning. Och målsättningen är ofta satt ett år i förväg. Sedan ska man har lite tur, att alla är friska, att skorna sitter, utrustningen fungerar och hundra andra detaljer. Men ingen kedja är starkare än den svagaste länken, så jag vet att det finns många, många som sitter hemma och njuter av att på ett eller annat sätt varit delaktiga i ett ekipages SM-deltagande.SONY DSC

SM-brons till B La Diva

Den här fina bilden gjorde mej lycklig.

SM-brons för 6-åriga ponnyer 2015

SM-brons för 6-åriga ponnyer 2015

Den största glädjen som uppfödare är ju när det går bra för ens föl. Och för det mesta har jag haft tur som lyckats placera mina uppfödningar hos duktiga och ambitiösa ägare, som förvaltat sina hästar väl. Då är det otroligt roligt att få följa dom via foton och berättelser.

B La Diva föddes 2009, och var ett av endast tre föl efter då nygodkände B Capriole. Mamman var Bella Tamm, ett sto e. Tammerfors **  – Revel Shampagne,  som tidigt visat talang som sportponny, med både hoppförmåga och bra gång.

Bella Tamm med alldeles nyfödda B La Diva

Bella Tamm med alldeles nyfödda B La Diva

Diva föddes mörk fux, och det syntes tydligt att hon tidigt skulle bli gråskimmel. Som nyfödd var hon liten, skrynklig, men långbent och kavat. Hon hade små söta öron med lite ”knorr” på.

Sommaren 2009 tillbringades tillsammans med andra ston och föl i beteshagen. Lekkamraterna var B Caprice (Cippyn Red Crusader – B Caressa), B On Top (B Capriole – Ängvaktarns Extra) och Cumaro (B Capriole – Fix Felicia).

 

"Grållan" poserar för porträtt

”Grållan” poserar för porträtt

Som ettåring fick Diva åka på utställning och belönades med Guld. Så hon fick tidigt vänja sig vid rosetter.

Frida visar B La Diva på Welshriks 2010

Frida visar B La Diva på Welshriks 2010

Sedan sålde jag både Bella och Diva till Charlie, som tog över matchningen av sin framtida stjärna. Och jag kunde inte önskat en bättre ägare till Diva. Charlie har lyckats ordna med bra ryttare och träning hela vägen. Hon betäcktes som fyraåring , men det blev inget föl, och kanske var det tur i oturen, för hennes karriär under sadel kunde fortsätta.

Diva som tvååring, på sommarbete

Diva som tvååring, på sommarbete

Som treåring blev Diva bästa gångartsponny och näst bästa hopptalang.

Som treåring blev Diva bästa gångartsponny och näst bästa hopptalang.

B La Diva, 4 år och har börjat sin träning

B La Diva, 4 år och har börjat sin träning

Diva 4 år 2

Som femåring startade Diva ett antal dressyrtävlingar, och med mycket goda resultat. Och i år som sexåring, med ny ryttare, fortsätter utbildning och utvecklingen. Det ska bli spännande att se hur det går i fortsättningen.

Första kvalet till Ungponny-SM 2015

Första kvalet till Ungponny-SM 2015

Tack till alla i teamet runt B La Diva, som tar väl hand om henne och låter mej glädjas åt framgångarna. Stort Grattis till er alla och lycka till i framtiden.

Den lilla luddiga, grå ankungen har vuxit upp till en vacker, vit svan!!

 

Uppfödningen får vänta

Med flytten till nya stallet, och lite ändrad inriktning på verksamheten, har jag beslutat att också ändra mina planer på uppfödning lite grand. Det blir inga fölungar i år, och heller inte nästa år.

B Caprice, som föl

B Caprice, som föl

Jag hade ju från början tänkt att föda upp lite ponnyer här och hade lagt upp en spännande plan. Men för att kunna hålla dräktiga ston och växande unghästar behöver man mark. Stora gröna hagar. Och det har jag inte. Den miljön jag har nu är perfekt för hästar som tränas, men är inte idealet för avelsändamål. Så jag lägger detta lite på väntan. Så småningom kommer jag säkert att hitta en lösning som passar, men just nu har jag för mycket annat på gång. Lite jobbigt att ändra i mina ”önskeplaner”, men samtidigt måste man vara realist ibland.

Talento är inte stor nog att sätta huvudet över dörren, men den söta mulen kräver absolut ett äpple

Talento är inte stor nog att sätta huvudet över dörren, men den söta mulen kräver absolut ett äpple

Man kan liksom inte göra precis allting samtidigt, och tro att man kan göra det bra. En sak i taget. Detta betyder att jag också lägger ut Talento till salu. Tyvärr kan han inte ridas av oerfarna barn ännu, så hans liv blir inte så roligt, som det blir när en ryttare (eller kusk) kan ge ponnyn ett omväxlande arbete.

Talento longeras

Talento longeras

Jag vet ju inte om det ens finns ett intresse för att köpa honom, så under tiden får vi fortsätta att träna, och så får vi se vad som händer. Saker och ting brukar lösa sig till det bästa så småningom.

De båda ston jag hade tänkt att betäcka redan förra året, är nu i arbete, och det fungerar bra. Men ibland passar det liksom inte. Och det var väl kanske tur i oturen att jag missade brunsterna förra våren. Det hade inte passat med föl just nu.

Nu håller jag tummarna för att Talento blir såld till ”rätt” person. Och för den delen kommer jag ju att behöva boxplatsen, när Regente så småningom kommer tillbaka från sin långvila och avelsverksamhet.

Länk till Talentos sida.

En speciell liten ponny

Jag följer en liten flicka och hennes fodervärdsponny på Facebook. Det är lite kul att ha en Facebook-vän som är ca 45 år yngre än jag, och som rider på en ponny född på vårt stuteri.

Greta med Siwgr (till höger) och avkomman Candy.

Greta med Siwgr (till höger) och avkomman Candy.

Ponnyn heter B Siwgr och föddes sommaren 1994. Den sommaren hade jag inte mindre är sju föl, vilket var fler än vanligt på vårt stuteri. Det berodde inte minst på att vi hade den fina hingsten Molstabergs Action Man på station, och att mina döttrar var i lagom storlek att rida dessa ljuvliga ponnyer.

Hennes namn uttalas som det engelska ordet för socker, alltså ”sugar”, men är på kymriska, det språk som talas i Wales, varifrån dessa ponnyer härstammar. Som många gråskimlar föddes hon nästan svart, men vi visste ju att det inte skulle dröja så länge innan hon hade samma färg som en sockerbit. Hennes mamma, Burhults Sindy, hade jag fått låna av Rosmarie Svensson, som också lånat mej Action Man.salty,%20frilagd,%20gul

Som föl och unghäst var hon väldigt vacker och rastypisk, men väldigt skygg. Om man la en hand på hennes rygg eller bakdel kröp hon nästan in i väggen och gjorde sig liten. Hela hennes första år fick man närma sig henne med yttersta försiktighet för att inte skrämma henne, för hon var så ängslig. På våren när hon skulle fylla ett år, släpptes hon på bete med resten av flocken, utan grimma, och jag trodde att jag inte skulle kunna komma i närheten av henne innan det var dags för installning. Men några veckor senare var det som om hon äntligen fattat att vi inte tänkte göra henne illa. Istället var det hon som var den mest kavata i hela unghästflocken, utan tog täten och kom fram och tiggde klapp och kli när man gick ut i hagen. Jag har aldrig kunnat räkna ut vad som orsakade den förändringen, för det var inte för att jag ansträngde mej. Jag hade inte tid för ”enskild terapi”, utan hon fick helt enkelt komma över sin ängslan helt på egen hand. Från att ha varit liten och ängslig blev hon plötsligt väldigt frimodig och djärv.

B Siwgr på treårspremieringen.

B Siwgr på treårspremieringen.

På sommaren när hon var tre år, fick dottern Marita, då 11 år gammal, i uppdrag att förbereda henne för premieringarna. Det gick lysande, och lilla Siwgr fick hela 41 poäng och Diplom.

Den sommaren hade vi Molstabergs Molnet hemma, och året efter nedkom Siwgr med fölet B Salty. Eftersom hon varit den bästa i sin ras som treåring, bjöds hon in för att visas upp på Halländska Hästavelsföreningens jubileumsutställning med föl vid sidan.  Lille Salty var bara 10 dagar gammal vid det här tillfället, och Siwgr blev bästa ponnysto!

B Siwgr, 4 år, med fölet B Salty vid sidan.

B Siwgr, 4 år, med fölet B Salty vid sidan.

B Siwgr reds därefter in och såldes, som de flesta ponnyer från stuterier. Via min väninna Marina Pettersson, kom hon till en ung ryttare som upptäckte hennes hopptalang och tog henne ut på hennes första banor. Senare hamnade hon hos familjen Linder-Velander, vars dotter satsade på fälttävlan. Detta skedde med sådan entusiasm och framgång att en tävling instiftades i hennes namn: Sugar Cup, särskilt för små ponnyer och unga ryttare i fälttävlan.  Den här ponnyn är inmätt till 115 cm, men det är inte i centimetrarna som storheten sitter, det är helt klart.

Där fick hon också  vara ”filmstjärna” i flera av de DVD-filmer som Pernilla producerat. Den senaste var när Siwgr blev mamma igen. (Där är jag med på ett hörn). Den heter ”Få ett Föl”Få ett föl

När dottern Filippa vuxit ur Siwgr och gått vidare (främst inom voltige), så har Siwgr varit på foder hos unga Greta, som nu också är färdig för större ponny. Men här är en liten film om deras tid tillsammans. Klart sevärd!

http://flipagram.com/f/St8HFZMBAa

En av de roligaste sakerna med att vara uppfödare, är när man får följa sina ”föl” under så många år, och se att dom har det bra, och att dom gör sina människor glada.

Siwgr fyller 21 i år!

Siwgr fyller 21 i år!

Dessa underbara ponnyer! Inte är det konstigt att man är fast…

(Bilder har jag lånat av Annika Karlbom och Greta Frodin.)

Sorraiaponny

sorraiaponny

Den fina Sorraia-hingsten under uppsittning. I bakgrunden syns Mimmi på Dinelli och Sandra på William

En förmiddag, när vi som vanligt höll på att träna våra ponnyer, kom det en ny häst på besök. En femårig hingst, under inridning. Vi var alla fascinerade av hans vackra och ovanliga färg. Det var en äkta Sorraia-ponny.

Det är en ursprunglig hästras från Portugal som relativt nyligen räddats från utrotning. Den som är nyfiken på mera fakta kan läsa på Wikipedia.

Just den här hästen verkade ha väldigt trevligt temperament. Han var ung och inte van att vistas bland främmande hästar på ny plats, men uppförde sig ändå väldigt väl. Efter en stunds longering, fick den mycket unga ryttarinnan sitta upp och rida själv bland stona i ridhuset.

Om man någon gång skulle frestas att köpa en häst enbart för färgens skull, då skulle det lätt kunna bli en sån här!

Cippyn Red Crusader

Crusse och Malin 1993

Crusse och Malin 1993

Jag vill berätta om en häst som har betytt mycket för mej, och för min familj och många vänner. En alldeles fantastisk och unik Welsh Cob hingst född 1987. Cippyn Red Crusader RWD 5.

”Crusse” som han kallas av sina vänner, såg dagens ljus hos sin uppfödare i Wales, och importerades redan som föl av min väninna Maria Wass i Borlänge. Hon hade i flera år sysslat med Welsh Mountain, men av en händelse trillade hon över denna magnifika fuxiga unghingst vid ett besök i Wales, och kunde inte motstå hans charm.

Han var som många andra unghingstar, tämligen stökig, men alltid med glimten i ögat, och Maria gjorde ett enastående bra jobb med att föda upp honom, träna honom och förbereda honom för hingstpremieringarna. Han godkändes med fina betyg, reds in och fick en fin start som avelshingst.

Cippyn Red Crusader på hingstpremiering

Cippyn Red Crusader på hingstpremiering

Maria hade dessvärre svårt att ordna med ryttare,  och hennes hjärta låg trots allt hos hennes Welsh Mountain-ponnyer. På hösten, när Crusse var fem år, var jag hos Maria på besök, och passade på att rida Crusse. Vi red påden somriga isbanan i Bäsna, och oj vilken härlig upplevelse det var! Vilken häst! Jag log från öra till öra, och det tog inte lång tid innan jag bestämde mej för att köpa honom, och Maria körde hela vägen från Dalarna till Halland för att leverera min nya guldklimp.

Det var väldigt roligt att rida honom, och en hel del fina ston kom på besök. Men jag hade alltid lite för mycket att göra (för många hästar och små barn) så roligast hade nog Malin, som var min hästskötare och beridare på den tiden. Hon visade honom på utställningar och deltog i tävlingar och han var hennes speciella kelgris. (Jag tror tillfället när han sånär knipsade av hennes tumme är förlåtet). Det finns ett protokoll från en dressyrtävling, där domarna satte de lägsta siffror man sett, för att han hade för hög knä-aktion, (och bytte galopp flera gånger på stora mittvolten i LC). Betygen för rörelser blev låga på dressyrtävlingar, men höga på utställningar. Han hoppade gärna och med spänstig teknik. På den tiden trodde vi att han var ridhäst, för enkel mätning visade 152 cm, och både Malin och jag startade honom som ridhäst.

Crusse och Malin på utställning

Crusse och Malin på utställning, Himledalen.

Crusse var en häst som alltid hade ”myror i byxorna”. När man skulle rykta och sadla så ägnade han den stunden åt att stampa med sina stora hovar, riva ner allt inom räckhåll, hacka med tänderna och skruva på sig. Efter ridpasset kunde han däremot stå lugnt och stilla och njuta av att bli ompysslad. Men han verkade aldrig riktigt ha tid och ro att vänta på att få på sig utrustningen och gå ut och jobba. Och det verkar som om detta är en egenskap många av hans barn har ärvt. Det är hästar som kan öppna boxdörrar och grindar och klä av sig täcken och grimmor, och trampa på tårna, eller nypa loss knappar ur skötarens jacka. Dom är intelligenta, energiska, påhittiga, lekfulla och arbetsvilliga, gilla omväxlingatt och är mycket allsidiga.

Ett par år senare, befann jag mej i samma situation som Maria varit: jag hade inte tid att rida och tävla honom själv, och stoantalet, som förvisso var bra för en welsh cob-hingst, var inte tillräckligt för att betala hans uppehälle, så jag sålde honom till min goda vän Elisabeth, som fortfarande har honom kvar. Elisabeth hade då en dotter som behövde en tävlingsponny i hoppning, och vid närmare kontroll var han faktiskt ponny, och gjorde en kort karriär som hopp-ponny innan ryttaren blev för gammal.

Crusse

Istället hade jag fått några avkommor, och vårt käraste sto Åsbacka Maritza RW 232 gav oss dottern B Melizza, som senare kom att bli Fridas tävlingsponny.

Ytterligare några år passerade, utan att Crusse hade någon ryttare som kunde ta ut honom på tävlingsbanorna. Han var i första hand avelshingst, tills hösten 1999, när min dotter Sara behövde en större ponny att ta över efter tävlingspartnern Karlsfälts Caruso, som vi haft till låns. Vi åkte och provade Crusse, och Sara blev genast väldigt förtjust. Vi fick låna tillbaka Crusse, för att Sara skulle ha en tävlingsponny i dressyr, och samtidigt kunde han fortsätta verka i aveln på Gyngagården.

Sara och Crusse gjorde lite av kometkarriär på dressyrbanan. Dom debuterade sin första ponnydressyr i januari 2000. Det var lokal LC och LB och dom vann båda starterna, och därifrån gick karriären spikrakt uppåt. Till påsk samma år deltog dom i sina första nationella tävlingar, där det blev fina placeringar och kvalade till SM. Ett lustigt minne från tävlingarna i Hästhagen, var att en av domarna, vid lunchuppehållet, satt i cafeterian och högljutt kommenterade till sina kollegor, att ”den där ponnyn kunde varit riktigt fin om man bara friserat svansen och tagit bort allt hovskägg”. Ekipaget kom tvåa i första klassen, slagen endast av en danska ur deras landslagstrupp. Så hovskägg till trots, han bevisade sin kvalitet. Och plötsligt dök det upp folk, som var mycket imponerande av just det rörelsemönster, som några år tidigare sågats av andra domare. Nu hade det blivit lite på modet med högre och rundare aktion istället för ”paradtrav”, och det låg ju bra i Crusses tidsschema.

I augusti 2000 var det Ponny-SM på Lugnet i Falun, och Sara & Crusse lyckades knipa bronsmedaljen!! Vilken höjdpunkt!! Och lite extra roligt att det var i Dalarna, där Crusse hade många gamla vänner. Kerstin och Sören, som båda var med och red in honom, var fram och klappade lite extra på medaljören. Senare kom landslagsrepresentanterna fram och frågade hur gammal Sara var, för det här ekipaget var ju ämnat för större uppgifter. Men Sara var  ju redan 17, så internationellt deltagande var inte aktuellt. Synd att vi inte börjat det här projektet ett par år tidigare…

Crusse & Sara SM brons 2000

Crusse & Sara SM brons 2000

En del av hemligheten bakom den här rekordkarriären, var inte bara en häst med en enastående ridbarhet och fantastiska rörelser, men också att häst och ryttare passade varandra så bra, och att allting skedde vid en tidpunkt som var rätt.

Sent på hösten samma år, fick Crusse åka hem på lite vila. Han hade hostat till och från, och vi ville kolla om miljöombyte med vistelse i utebox och annat strö kunde göra skillnad. Efter ett tag var han frisk och kry, men Elisabeth hade hittat en annan ryttare till honom. Även Madeleine lyckades rida honom till en bronsmedalj på SM. Denna gång i Halland.

Under tiden växte de första avkommorna upp, och vi fick möjlighet att se vilka egenskaper han präglat sina avkommor med. Många är fuxar, många är lite kluriga och busiga, och väldigt många har fina rörelser men även god hoppförmåga.

B Capriole hoppar på bruksprovet

B Capriole hoppar på bruksprovet

Vår egen B Melizza RWC 5, visades som unghäst, fick godkända resultat som tre- och fyraåring (med Marita på ryggen) men just då hade vi ingen perfekt ryttare till henne. Hon fick ett föl (B Mazarin e. Karlfälts Caruso) som såldes redan första sommaren, och sedan lånade vi ut Melizza till en tjej som tränade fälttävlan främst, men startade även hoppning och dressyr. När Frida vuxit till sig tillräckligt för att rida denna maffiga C-ponny kom hon hem igen, för att bli Fridas dressyrponny. Tillsammans utvecklades dom enormt och det blev flera starter på ponny-SM och åtskilliga framskjutna placeringar. Hon såldes så småningom till Nathalie i Stockholm, och efter en skada har hon numera blivit avelssto hos Pytt i Norrtälje. Ett underbart sto, med sin fars luftiga rörelser och många hyss. Vi ser fram emot att se ”barnbarnen” på tävlingsbanorna.

B Melizza & Frida

B Melizza & Frida

Sara blev så småning anställd vid Livgardet och en av hästarna hon hade i uppgift att rida var högvaktshästen Walle (aka Silverys Sam). Hur osannolikt det än låter, så var en av fuxarna vid Beridna Högvakten faktiskt efter Cippyn Red Crusader, undan ett halvblodssto. En rejäl fux, som var känd för att kunna hoppa bra, och hade en hel del fina tävlingsresultat.

Walle (Silvery's Sam)

Walle (Silvery’s Sam)

Efter Melizza fick Frida stoet B Caressa som sin tävlingspartner. Caressa hade redan hunnit bli mor till ett föl efter Crusse, den lovande unghingsten B Capriole. Han förtjänar nästan ett helt blogginlägg alldeles själv, för han är alldeles unik i många avseenden. Fyra raka segrar på ungponnychampionaten, 2 SM-guld, plus en rad andra framskjutna placeringar som ex.vis Globen Kür och internationellt deltagande, bl a  på EM. En enastående ponny som hade turen att få flera mycket goda ryttare (Elin Aspnäs, Marina Mattsson, Amanda Svanberg, Emma Tegelskär och Emma Jönsson).

B Capriole och Marina Mattsson på EM

B Capriole och Marina Mattsson på EM

B Capriole och Frida. vinnare av femårsfinalen

B Capriole och Frida. vinnare av femårsfinalen

Frida hade redan ridit och startat flera Crusse-avkommor: Corinne (som har en särskild plats i hennes hjärta), Charm, Chanel. Flera fick utmärkelser vid ungponnyevenemang. Det är ponnyer som ibland testar ens tålamod och pedagogiska förmåga, men som levererar till max, när förutsättningarna är rätt.

Corinne och Frida

Corinne och Frida

När Caressas tävlingskarriär var över fick hon ytterligare två föl efter Crusse, som bägge är kvar i vår ägo. Båda är ston, och den första; B Caprice fick diplom som treåring med Frida som visare.

B Caprice

B Caprice

 

Det finns en lång rad mycket goda ponnyer som alla är avkommor till Crusse; många av dom syns ute på tävlingsbanorna, och ingen ägare till ett Crusse-barn kan undgå att känna igen hans speciella arvsanlag: busiga rackarungar, med glimten i ögat, men med en otrolig förmåga. (Jag har inte bilder men vill nämna några av dessa speciella: Miramis III, Rasmus på Luffen, Amanda Bolero, Moravikens Foxy Gold, Ronja Rövardotter, Ritzana II, och det finns fler…)

Vinnarna av 6-årschampionaten i dressyr och hoppning. Både efter Crusse

Vinnarna av 6-årschampionaten i dressyr och hoppning. Båda efter Crusse: B Capriole och Ronja Rövardotter.

En av de stora glädjeämnena som hingsthållare är att följa dessa avkommor, och det finns många som jag har en speciell koppling till, och som jag aldrig glömmer. Så mycket glädje dessa hästar skänkt sina ägare, ryttare och uppfödare.

Det är skönt att veta att Crusse lever i högönsklig välmåga i samma stall som han bott så länge, omgiven av människor som älskar honom. Under tiden har jag kvar två fina ston som kan föra arvsanlagen vidare. Och det blir spännande att se vilka anlag som förs vidare i nästa generation. Crusse har ju vid det här laget en rad barnbarn, och flera har visat framfötterna på tävlingsbanorna.

Jag tror att jag särskilt vill nämna, för dom som är avelsintresserade, att det inte nödvändigtvis är ett färdigt ”recept” att korsa med Welsh Cob, för att få motor och en spektakulär aktion. Crusse är av en typ, som kanske inte vinner utställningar om konkurrenterna är av den biffigare typen (även om han plockat hem många guldmedaljer). Han är mer långbent och elegant än många rasfränder, men högrest och rörlig. Just hans personliga egenskaper verkar ha gått väl i arv. Ibland kan korsningar med section D ge onödigt tunga hästar, så det handlar (som alltid) att välja rätt individ för sitt avelsprogram. Crusse visade sig vara rätt val till flera olika typer av ston, allt från stora halvblod, till små sektion B.

B Caprinelle, som föl

B Caprinelle, som föl

Alla slags tävlingar

Första dagen hemma efter semestern, och jag gav mej av för att besöka en tävlingsplats. Bara som publik såklart, men ändå så roligt att se fina ritter, vackra hästar och duktiga ryttare. Några bekanta fanns i startlistorna och självklart ville jag titta och hålla tummarna. Samtal med saknade vänner hanns med, och det är alltid lika roligt. En av mina ”blänner” (=bloggvänner) Astrid, var där, men den här gången i shorts i stället för vita ridbyxor. Hon var supporter (och hästskötare?) till sin pojkvän som visade en mycket fin ung lusitanohingst.

Medans jag har varit på semester har alla hästarna här hemma fått ta det ganska lugnt. Jag tog en liten sväng på Regente, men han kändes dessvärre inte helt fräsch. Tror att det var dags för hovslagaren. Hoppas att det var så enkelt, för jag är rejält sugen på att träna, och besöket på tävlingen minskade inte alls den känslan.

Då har våra hästar i Sverige varit mycket mera upptagna. Med ”våra” menar jag alltså dom som varit våra, men numera finns i annan ägo. Men inte desto mindre gläds jag åt deras prestationer.

Cupid, som har en tänkt karriär som dressyrponny, omväxlar träningen med lite hoppning. Han har varit ute och visat upp sig, och sköter sig väl. Här är det Mimmi som rider honom på en Pay and Jump, där han förstås skötte sig så bra, att man börjar fundera över vilka begränsningar han har. Han kan ju göra allting!

Cupid och Mimmi

Däremellan tränar Sandra honom för sin framtid på dressyrens stora arenor. Hon har haft honom hos sig i två år nu, och gjort hela grundarbetet. Det ser verkligen lovande ut!Cupid och Sandra

B La Diva visar även hon, att hoppning finns i blodet, och att en bra ponny kan göra vad ryttaren än vill. Hon hoppar med talang och entusiasm.

Diva över hinder

Och dressyrträningen har gått så bra att hon kvalificerade sig till start i Svenska Mästerskapen för unga ponnyer. Hon har ju tappat ett års träning, på grund av dräktighet, men har ändå kommit ikapp årskullen och gjorde bra ifrån sig. Vår lilla Diva har en ambitiös ryttare och en stöttande ägare, och tillsammans med sin talang och ridbarhet, kan hon komma långt.

Diva med blå rosett

 

Vår speciella älskling B Capriole deltog i Svenska Mästerskapen med sin nya ryttare. Det är fjärde ryttaren som rider honom där. Han har tidigare två guld och ett brons, så jag kan tänka mej att Emma kände rätt mycket press. Utanför medalj i år, men inte desto mindre ett mycket gott resultat. Hon har inte haft honom så länge och det får ta tid att bli helt samstämmig med en ny partner.Capriole SM 2014

Särskilt omnämndade går till Taisan, som tillsammans med Mimmi hunnit ta placeringar i LA och starta  MSV:C. Känns gott att veta att han hamnat i rätta händer och att han kan skänka lite mycket glädje som till alla tidigare ryttare. Han är en sådan gentleman!

Taisan och Mimmi(Jag har lånat bilder från Stall Pooh och Marie Wickström)

 

Att visa hingst för SWF

Häromdagen skrev jag ett långt inlägg om förra årets visning av B Cupid. Bara ett sätt att ventilera bort lite frustration, kanske. Inte för att han inte kom in i Kvalitetsboken, utan för att jag tyckte att hela evenemanget blev en besvikelse. För andra gången…

Cupid på väg in till visningsringen.

Cupid på väg in till visningsringen.

Jag har visat hingstar förr. Både welsh, ridponny, fullblod och halvblod. Både egna och andras. Ibland har det gått vägen, och ibland blir man lite besviken. Jag vet hur svårt det kan vara, och hur höga kraven är. Och det tycker jag ju som uppfödare att dom ska vara. En avelsgodkänd eller kvalitetsboksgodkänd ska hålla en sådan kvalitet att man som stoägare kan känna sig trygg i sitt hingstval. Man får en ordentlig VDN-deklaration av hingsten, och är den godkänd, så ska det inte finnas några större fel.

Ett vackert hästhuvud: B Cupid

Ett vackert hästhuvud: B Cupid

För många år sedan visade jag en Welsh Mountain-hingst som jag själv tyckte var den vackraste jag sett. Jag var oerfaren och delvis hemmablind. Så trots att var jag medveten om att hans trav hade mer att önska,  tyckte jag ändå att han förtjänade att visas. Sedan blundade jag nog för det faktum att han var lite gracil, tät och tåvid fram. Hans poängrad om 9-9-6-6-7 talade om vad jag redan borde begripit. Vacker men inkorrekt. Men han var ju så läcker! (Mörkt kastanjebrun, med bläs och 4 halvstrumpor gjorde väl inte saken sämre). Jag borde kanske begripit detta  redan hemma på stallbacken. Skritten, som faktiskt var helt okej,  behagade han inte visa alls på uppvisningsdagen, utan han trippade och taktade glatt i timmar. Dock fick stämningen honom att flyga fram i traven, som plötsligt blev aningens bättre än tidigare. Jag lärde mej i alla fall något, och jag tyckte att kritiken var korrekt och befogad.

Sedan dess har SWF ändrat sina regler. Även jordbruksverket för all del. Man behöver inte längre få en hingst godkänd på hingstpremiering, med avelsvärdebokstav, för att kunna använda den i avel. Man kan avla på vilken hingst som helst, så länge den inte bär på vissa ärftliga sjukdomar och hingstägaren sköter pappersexercisen korrekt. SWF har gjort en överenskommelse med moderföreningen i Wales, om att få ha en ”Kvalitetsbok”, där hingstarna, som förr skulle kallats ”godkända” förs in, och får ett särskilt stamboksnummer. Detta är enligt EU-regler, och inget att argumentera mot.

Men de uppfödare som vill vara lite gammaldags, seriösa (eller vad man väljer att  kalla det) vill att hingstarna ska hålla den här kvalitén, och klara en granskning. Man vill också ha ston som är meriterade. Helst både exteriört och under ryttare. Med avel menas ju att man har för avsikt att varje generation ska bli bättre än den föregående. Allt annat räknas helt enkelt som fortplantning.

Alltså tar jag fram mina hingstar till visning, om jag har för avsikt att använda dom i avel. Jag vill också veta hur dom står sig i konkurrensen med andra jämnåriga hingstar av samma ras. Få ett kvitto på mitt arbete, om man så vill.

B Capriole visas för SWF 2007 (Foto: Johanna Lagnewall)

B Capriole visas för SWF 2007 (Foto: Johanna Lagnewall)

2007 visade jag fram B Capriole, då fyra år, som Welsh Partbred. Det var spännande. Det fanns ännu inte så många visade, och jag visste att typen kan variera (det är ju ingen egentlig ras, så det finns ingen riktig rasbeskrivning) men att han hade mycket goda rörelser, det visste jag. Själva hingstpremieringen föregicks av en utställning med engelsk domare. Denne var väldigt förtjust i vår hingst och använde flera gånger ordet ”excellent”, för att beskriva hingsten och hans rörelser. Det gav honom en championtitel och guldmedalj. Men vid själva kvalitetsboksvisningen tyckte domarna att han var för grov i typen, och slutsumman hamnade på 39. Det var en sjua för typ, och samma för ”huvud, hals, och bål” med motiveringen att halsen var grov och brett ansatt. Lite besviken blir man ju, men OK. Det var inte den modellen dom ville ha. Han visades riden i alla tre gångarterna, och visade spänst, balans och register i alla tre gångarterna. Samma gångarter som gav honom till fyra raka årgångssegrar. Men SWF-domarna var inte alls imponerade och han fick blygsamma siffror. En liten B-ponny som bara hade en växel i galoppen, där den utåtställd låg i kurvorna med sin mycket lilla ryttare, fick betydligt mer. Det kändes surt. Första besvikelsen, när det inte kändes rättvist.

Trota att jag inte tyckte att siffrorna på ridprovet kändes rättvisa, struntade jag  i det, eftersom exteriörpoängen ändå inte räckte till. Någon dag efter visningen, blev jag uppringd av föreningens ordförande som berättade jag i alla fall kunde lösa licens och använda honom i WPB-aveln. Men nej, bedömningen visade att föreningen inte tycker att han passar deras avelsmål, så jag avstod.

Vi visade honom istället hos ASRP,året efter,  som absolut tyckte att han dög och godkände honom med fina betyg (9-10-9 på gångarter och 9:or rakt igenom av gångartsdomare och testryttare). Toppbetyg! Så uppenbarligen värderas gångarter annorlunda i olika sammanhang, av olika domare…

B Capriole på ASRP's visning

B Capriole på ASRP’s visning

Så har vi då förra årets SWF-visning (2013). Det är en lång rad märkligheter, förutom det där med platta hovar, som jag redan skrivit om (se tidigare inlägg). När jag får protokollet, så upptäcker jag att angiven mankhöjd är helt fel. Den är angiven till 148 cm. Det kan anses vara en ganska stor ponny, som kanske växer över måttet innan han är fullvuxen. Men det är inte ens i  närheten av sanningen. Vid anmälan angavs hans mankhöjd till att vara ca 140. Han mättes i boxen, på plats, till 144. Och idag, har han ett riktigt mätintyg som visar 138 cm. Så hur kunde han bli 148 på mitt protokoll? Han ansågs vara gracil med 18.5 i skena, men det är ju skillnad om hästen är 138 eller 148 i så fall. Eller är detta inte heller en korrekt siffra? Vi kontrollmätte aldrig skenbensmåttet.

Vid anmälan till visning, ska man fylla i härstamningsmeriter, vilket gjordes. Sedan finns ytterligare fakta att hitta i Blå basen, för den som är intresserad (vilket avelsvärderingsnämnden borde vara). Man kan se en massa fakta om far, mor, syskon och andra nära släktingar. Det här är viktig information till nämnden. En mängd framgångsrika nära släktingar eller avsaknaden av dessa betyder något i avelssammanhang. Är den visade hästen den enda i familjen som gjort något, eller är den en i en lång rad av framgångsrika hästar? Ändå tunnades denna information ut, till nästan ingenting, på det papper som nämnden fick till förfogande. Men hur ska en avelsvärderingsnämnd kunna göra sitt jobb och sammanställa alla fakta till ett beslut, om underlagen inte är varken korrekta eller kompletta?

Han fick kommentaren ”något lågt ansatt hals”, vilket jag tyckte var lite märkligt, med tanke på hur väl halsen sitter på bogarna. Och jämför med de andra hingstarnas halsansättningar och poäng. Men det är en subjektiv bedömning, så det är bara att acceptera. Även dagens segrare fick samma kommentar, och samma siffra, trots en utmärkt halsansättning även han.

Gångarterna fick han betalt för efter prestation, heller inget att gaffla om. Dom hade kanske blivit ett snäpp bättre om inte hormonerna fullkomligen sprutat ur öronen på honom, men det är ju lika för alla.

Men till sist kommer det som förbryllar mej mest. Han fick poängraden: 9-8-6-7-8 och summan angavs till 39. När jag räknar får jag det till 38. Är det felräkning? Felskrivning? Är det summan som är fel, eller är fattas det något i delpoängen. Det lär vi aldrig få veta, eftersom jag bara en utskrift och originalen säkert ligger i cylinderarkivet sedan länge. Men det hade varit väldigt intressant att vara en fluga på väggen när nämnden hade sammanträde. Det finns inte en domarsekreterare i världen som räknar fel på en poängsumma, det sitter liksom i ryggmärgen. Men på videoklippet nedan, kan man höra dessa siffror sägas i högtalarna, utan att någon reagerar, och ja, det går att se halsansättningen med.

En annan hingst fick 7 på extremiteter med motiveringen ”Tät fram och bredspårig bak i skritt. Något tryckt i framknäna. Smal omusklad skank (biljarderar båda fram)”. Bara som en jämförelse.  En annan fick 8 på HHB trots ”vek i rygg och länd”  och 8 på extremiteter trots ”vriden i framställ”. Men det var en hingst som var attraktiv av andra skäl, kanske.

Lite bilder på olika hingstar. Och ja, jag vet att man varken kan eller ska jämföra på foton, men det gjorde jag ändå. Intressant att se olika typer av ponnyer och hur det värderas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

B Cupids mor (B Caressa) missade som treåring sitt avelsdiplom på grund av en felmätning, så kanske det är historien som upprepar sig. Hon mättes på plats till 148, vilket är i största laget för en treårig ridponny, så siffran för typ sattes till 7 med motiveringen att hon var ”stor och grov”. I själva verket mätte hon 142 (vilket inte mätmannen ville höra på). Som femåring mättes hon för tävling till 144, och slutmätningen blev (utan avspänning) 145. Det är små centimetrar och siffror som kan göra stor skillnad!

B Caressa, fem år

B Caressa, fem år

Så på ett vis är jag glad att jag inte längre planerar att visa häst inom SWF. Men det finns också vissa saker jag kommer att sakna. Det är stämningen på visningsdagarna, gemenskapen med andra uppfödare och glädjen att få se en mängd vackra unghingstar. Faktiskt har jag upplevt detta så positivt, uppfödare som stöttar och hjälper varandra och även håller tummarna för varandras resultat. Welsh-folket är i regel väldigt generösa mot varandra, och vänliga och glada i största allmänhet. Det är inte alls detta jag vill slippa. Det är känslan av att hela bedömningen är så godtycklig, oseriös, och att varje hingstägare som ansträngt sig så för att visa sin hingst inte blir tagen på tillräckligt allvar för att få mätningar, fakta och siffror helt korrekta.

B Caprice på SWF Riks, som ettåring (Guld)

B Caprice på SWF Riks, som ettåring (Guld)

Nu önskar jag lycka till, till alla dom som planerar att visa hingstar i vår. Jag hoppas på fint väder och härlig stämning, och att ingen får en kritik dom inte begriper, antingen ponnyn klarar gränsen eller inte.

Det är lång väg från föl, till unghäst, till resultaten på tävlingsbanan. Här är ett litet filmklipp på en av de bästa:

(Foton från hingstvisningarna är tagna av  Stuteri Högås) Se mer på hennes blogg.

B Cupid på hingstvisning

Det är nästan ett år sedan jag hade hingst till offentlig visning i Sverige. Det var inte första gången, men troligen sista. Mest beroende på att alla mina ponnyer numera befinner sig i Portugal.

Åh, en sån uppsyn!

Åh, en sån uppsyn!

Tillbaka till handlingen: Sju veckor efter hingstvisningen kom äntligen protollet och jag kan berätta precis hur det gick. Utan att ha varit på plats alls, utan fick förlita mej på bilder, filmer och berättelser från alla andra som var där.

Hasse hade ju haft Cupid hos sig de sista veckorna inför visningen, och förberett honom på alla tänkbara sätt. Följaktligen var han i bästa tänkbara visningsskick. Caroline var chaufför och fotograf på plats, plus att hon skickade löpande meddelanden under dagen. Marie,  som Cupid bodde hos fanns också på plats och bidrog med uppdateringar och bilder. Likaså Charlie som äger hans ”faster” B La Diva. Så trots allt kunde jag följa det hela på distans.

Tur det, för det var nervöst att följa sin telning på så långt avstånd. Allt hade ordnats med alla andra inblandade, så det var bara att dra ett djupt andetag och följa det hela online. Jag tror inte jag var mer än två meter från datorn hela helgen.

Han står i givakt, men glömmer ett bakben....

Han står i givakt, men glömmer ett bakben….

Om det går bra, så tar jag åt mej äran att ha ”tillverkat” honom, och om det inte går bra, så behöver man nåt att skylla på. Sådan är den mänskliga naturen. Nu slutade allt med att det hela gick ganska bra…. Alltså, han visades i bra skick, på bästa sätt (trots att han blev hingstig och lite gapig och stökig), han hade bästa härstamningsmeriter, och allt var väl förberett. Ändå fattades en ynka poäng från kvalitetsboken. Och ingenting att skylla på. Än idag, nästan ett år senare grämer jag mej över detta.

Han fick en sexa på ”extremiteter” med motiveringen: Gracil (han är 18.5 vilket stämmer bra med hans mankhöjd på ca 140), Ej korrekt fram (ej angivet på vilket sätt, hade underlättat om man specificerat ”felet”), Fattig i underarm och skank (d.v.s omusklad, vilket borde vara OK för en oriden och otränad treåring) och sedan spiken i kistan: Platta hovar. Då gick jag i princip i spinn hemma vid datorn. Jag är inte helt dum i huvet, jag kan ta en låg poäng med motivering. Men detta??!! Hade det varit parallellförskjuten, inåttåad, brutna benaxlar, nystande rörelser, eller något annat helt påtagligt, hade jag kunna svälja förtreten. Platta hovar!! Här är bilder på hovarna, tagna på premieringen. Ser dom ens ut som misstänkt platta??

Cupids framhovar. Bilden tagen på visningsdagen.

Cupids framhovar. Bilden tagen på visningsdagen.

Dom ser inte platta ut från sidan. Och så kan jag tillägga att ingen lyfte på hovarna för att se huruvida dom faktiskt var platta. Ingen! Han var självklart veterinärbesiktigad före visningen utan anmärkning. Och hovar (även dom som ser platta ut från sidan) kan faktiskt bara konstateras vara platta om man lyfter upp dom och ser hur dom ser ut underifrån. Platta hovar är ju något man vill undvika i aveln, för det är rätt så hög arvbarhet på hovkvalitet. Men om man ska använda det uttrycket, så borde man ha någon slags belägg. Som att lyfta på hovarna och se hur de ser ut. Han har utmärkta hovar…

Men man kan bara överklaga beslut av avelsvärderingsnämnd under specifika omständigheter. Om dom tycker att han har platta hovar, och inte jag håller med, så är det inte grund för överklagande. Så jag struntade i det. Utgår från att han inte håller den kvalitet som SWF vill ha för sin kvalitetsbok. Och tittar avundsjukt på de som klarade nålsögat. Grattis, säger jag. Utan missunnsamhet, men med en liten portion avundsjuka. Konstaterar att det finns andra hingstar som klarar nålsögat. Får gratulera dessa hingstägare till deras framgångar, och framtiden får utvisa vilka individer som var bäst i längden.

Hasse värmer upp Cupid före visningen

Hasse värmer upp Cupid före visningen

B Cupid med matte Sandra i februari 2014

B Cupid med matte Sandra i februari 2014

Jag låter visa en snygg unghingst (ja, subjektiv bedömning) som rör sig bra (också subjektivt, jag vet) och som har en härstamning som borde vara intressant för aveln. *  Men det räcker inte ända fram. Man biter i det sura äpplet. Det har man gjort förut. Någonstans vet jag ju ändå vart jag är på väg med min avel och framtidens tävlingsresultat får utvisa om jag har rätt eller fel. Förutom att jag föder upp en fin ponny, så behövs unga, duktiga ryttare med stöttande föräldrar som gör resten av jobbet. En portion tur måste till, för att man ska kunna lyckas som ponnyuppfödare. Cupid fick 9 på typ. Högre än flera andra i familjen och bekräftar att vi alla i kretsen kring honom tänkte rätt, när vi tyckte att han var flott.

Nu säger jag inte att rönnbären är sura. Jag behöver ju inte hänga upp mej på det här med kvalitetsbok. Numera kan man ju lösa licens på vilken hingst som helst (inom SWF) som klarar en enkel veterinärbesiktning. Men det har liksom inte varit min melodi. Jag vill att det ska vara fullgott, oavsett vem som bedömer.

Hursomhelst är B Cupid  numera valack (liksom sin bror) och är såld till en ung och ambitiös ryttarinna. Så hans eventuella kvalitéer som avelshingst kan vi bara spekulera i. Han har en framtid på tävlingsbanorna, och jag får åter sitta vid datorn och följa hans karriär online. Och hoppas att han lever upp till alla våras förväntningar. Kanske han aldrig var avelsmaterial, utan bara en s.k. slutprodukt. Det lär vi alltså aldrig få veta. Men jag själv tror fortfarande på att den här stammen kan producera tävlingsponnyer på hög nivå och planerar att sätta hans båda systrar i aveln. De som följer bloggen lär få veta hur det går med den saken. Just nu är det hingstval inför årets avelssäsong.Svårt och spännande. Någon som har idéer?

B Caprice

B Caprice (syster)

 

B La Diva (helsyster med B Caressa)

B La Diva (dotter till B Capriole)

 

B Capriole* Fadern är sek B welshen Wildzang’s Gloriant, som varit en duktig avelshingst: många avkommor med både exteriörmeriter och framgångar på tävlingsbanorna. Modern B Caressa är guldbelönad, placerad på ungponnychampionaten och tävlat upp till LA med goda resultat) och hennes syster B Calista vann kvalitets. Halvbrodern B Capriole är troligen en av Sveriges genom tiderna bästa ridponny (WPB) som vann alla årgångschampionaten som gångartstalang (som 3- ,4- ,5- och 6-åring) för att sedan vinna SM och bli bästa svenska (enda svenskfödda) ponny på EM, redan som sjuåring. Inte illa, om jag får säga det själv. Halvsystern B Caprice fick guld som unghäst vid två tillfällen och diplom som treåring (som ridponny). Så i min värld är det inte en slump att Cupid är fin – han kommer ur fin familj.

B Caressa RP 1119 (foto: Matilda Andersson)

B Caressa RP 1119 (foto: Matilda Andersson)

De fina bilderna på B Cupid är tagna av Caroline de Verdier.

Hälsat på ungstona på betet.

I måndags åkte Peter och jag upp till Morelena, där ungstona går på bete. Jag vet ju att dom har det bra i sin nya flock, men det var skönt att se dom med egna ögon. Det börjar bli kallare om nätterna, så dom får nytta av sin fluffiga vinterpäls.

Sällskapssjuk unghäst

Sällskapssjuk unghäst

Ett och annat bitmärke hade dom fått båda två, men tydligen har dom bråkat med varandra lika mycket som med sina nya flockmedlemmar. Nu verkar flocken blivit enad, och alla vet sin plats. Ricardo utfodrar dom med både kraftfoder och hö, nu när betet är lite sämre, och alla hästarna har sin egen balja för kraftfoder. Han berättar att nu kan alla sina platser, så när han kommer med maten går alla och ställer sig vid respektive balja. Det är ett tydligt tecken på att det är ordning i flocken.

Ledaren är ett avelssto med föl vid sidan, och hennes vice sheriff är ett vackert apelkastat , mörkgrått tvåårs-sto. Caprinelle är visst lite kaxig och hade utmanat henne, men tog inte striden, utan beslutade sig smart nog att istället bli hennes kompis. Annars är Caprinelle och Caprice bästisar, men i den relationen bestämmer Caprice, med ålderns rätt.

Vackra Caprice

Vackra Caprice

Flocken är inte så stor, totalt sju hästar, alla ston, utom fölungen.  De flesta är unga, och har ungefär samma rörelsebehov och ät-tider, så det var lätt för mina ston att finna sig tillrätta.

Roligt var att höra att Ricardo tyckte att dom rörde sig så bra, och undrade om jag verkligen skulle sätta dom i avel direkt istället för att visa upp dom på tävlingsbanan. Men jag vill gärna låta seminera båda två i vår, under förutsättning att jag då vet vart jag kan ha dom när det året efter blir dags för fölning. Jag hoppas att det löst sig tills dess. Annars får jag väl tänka om, och börja leta ryttare till dom istället. Ett senare bekymmer. Just nu går dom och bara har det bra. Växer i sig och anpassar sig till miljön.

Långhåriga Caprinelle

Långhåriga Caprinelle

Ricardo frågade om jag ville att han skulle raka av manar och svansar, så som man gör med ston här. Neeeej! sa jag. Kan möjligen gå med på att korta Caprinelles långlånga man för att den inte ska bli full av kardborrar, tistlar och häxflätor till våren när dom går över till andra betesmarker. Men annars vill jag nog helst kunna ha frisyrerna av nord-europeisk modell. Han skrattade och kunde förstå min åsikt. Här rakar man traditionellt av manen på ston och unghästar, för att undvika allt trassel, och övre delen av svansen snaggas för att den inte ska bli klistrig och trasslig under brunstperioderna. Jag får hellre göra mej besväret att sköta detta med borste och pälsglans.

Lusitano-frisyr

Lusitano-frisyr

En lycklig hästtjej!

Det måste Sandra vara idag. I alla fall ser det så ut när man läser hennes blogginlägg från idag. Idag på morgonen beslutade jag mej efter mycket vånda att det trots allt var bäst att sälja B Cupid.

Sandra och B Cupid har fattat galoppen

Sandra och B Cupid har fattat galoppen

Det kändes ganska mysigt att min ångest inför beslutet resulterade i en så glad tjej. Och just hennes inställning till sina ponnyer var en av de avgörande faktorerna. Sen fanns det en mängd andra skäl, men det kan sammanfattas till att det var det logiska beslutet att ta.

B Cupid har ju representerat stora förhoppningar. Jag hade flera olika planer för hans framtid, och jag har verkligen vänt och vridit på alla argument innan jag till sist bestämde mej. Det var tänkt att han skulle bli godkänd för avel, och kunna föra den här blodslinjen vidare. I synnerhet som hans bror B Capriole bara fick tre avkommor innan han blev valack, för en framtid på tävlingsbanan. Tyvärr var han inte vad SWF eftersökte, men mer om det i ett annat inlägg.

Nu har jag ju två systrar kvar och kan ju hoppas att någon av dom får en son i framtiden, så jag kan bygga nya förhoppningar. B Cupid kommer också att få gå till sporten som valack, och det är självklart där som han har sin framtid. Han är ännu ung, men visar talang, och med Sandras ridning och stöd från hennes familj och tränare kommer det garanterat att gå bra.

Oavsett vad framtiden bär med sig, så ska ju allting fungera här och nu; det ska vara roligt både för mej och för ryttaren. Så självklart är det roligare för familjen att själva äga ponnyn och fatta alla beslut, utan att behöva skicka frågan 350 mil bort varje gång. Han ska få vara helt deras eget projekt. Så nu önskar jag dom all lycka i framtiden, och hoppas att han infriar även deras förhoppningar. Och att jag får foton och rapporter i stort och smått precis som förut.

Dressyrponnyn Tim är såld igen.

Tim

Men han blir kvar i Frankrike. Hela artikeln finns att läsa på Eurodressage.

Vi minns ju Tim som tillsammans med Elin Aspnäs gjorde en lysande karriär, som tyvärr fick ett så tråkigt slut med dopinganklagelserna efter EM. (Tror inte att den här historien är riktigt avlsutad än). Jag är inte den enda som led med familjen Aspnäs i samband med detta. Men jag är inte heller den enda som var imponerad av Johannas tränaregenskaper, Elins ridning och den fina, fina svenskfödda ponnyn.

Tim är en av dessa lyckade korsningar mellan halvblod och welsh. En korsning som inte är helt ”godkänd” inom Ridponnyavel. Detta beror ju inte på att inte resultatet blir lyckat, utan på att en sådan korsning är svår att avla vidare på. Det här är ju en rent avelsrelaterad historia som jag inte ska fördjupa mej närmare i.

Men jag minns så väl frågorna som jag fick, när min första uppfödning på det konceptet föddes 1983. ”Vad ska du ha den till?”, och ”Varför korsar du fram en större ponny, när det finns så fina renrasiga New Forest och Connemara-ponnyer?”.  Jag hade mina egna tankar om hur en ridponny på Elitnivå skulle vara skapt och den lille ”rosa” Meeni, e. halvblods-hingsten Marocco 555, –  u. welshstoet Queenie (e. Örnäs Sun Boy) startade både NM i fälttävlan (riden av Anna Fele) och gick sedan en hel del dressyr med framgång.

Senare gjorde jag ytterligare några ”korsningsponnyer” och B Caressa och hennes helsyster B Calista blev mycket lyckade, båda visade med utmärkta resultat. Experimentet med att använda fanstastiske Welsh Cob-hingsten Cippyn Red Crusader till Caressa visade sig bli lyckat. B Capriole har, i förhållande till sin ålder, en meritlista som är oöverträffad i svensk ponnyavel, och hans ännu unga syskon ser mycket lovande ut.

Tims svenska ryttarinna Elin och hennes duktiga mamma Johanna var ju också teamet bakom Caprioles framgångar nationellt och senare internationellt, även om han då reds av mycket kompetenta Marina Mattsson, eftersom Elin då fallit för åldersstrecket.

B Capriole med Elin Aspnäs efter segern i 6-årschampionatet. Foto: Annika Karlbom

(Nu skryter jag lite – men jag är så stolt över mina fina ponnyer! )

Länkar i sammanhanget:

Svenska Welshponny- & Cobföreningen
Avelsföreningen för Svensk Ridponny
Blå BasenTim B CaressaB Capriole
Stuteri EG – mest om svensk ponnyavel och -sport.

Gyngagårdens uppfödningar – lista 

Lönsam hästavel

Är det över huvud taget möjligt för en liten uppfödare att få sin verksamhet lönsam? Eller att ens gå ihop?

Om man dristar sig till att göra en jämförelse med vilken annan näringsgren som helst, så får man kanske ett annat perspektiv. Ta t ex grisbonden. Om inkomsterna från köttet inte täcker kostnader för arbete, byggnader, foder, avelsdjur osv, så måste han antingen lägga ner eller omstrukturera. Inte kan han skjuta till pengar från fruns jobb som undersköterska bara för att han tycker att griskultingarna är gulliga. Eller för att hans egna skinkor och korvar möjligen smakar bättre. Eller en industri som tillverkar radioapparater: om inte produkten har någon efterfrågan på markaden, så måste produktionen läggas om till något som säljer bättre (möta marknadens krav på nyare, annorlunda produkter) eller helt enkelt lägga ner. Man kan inte fortsätta för att det finns enstaka nostalgiker som stundtals använder en transistorradio i sommarstugan.

Så hur drar man den här parallellen till hästavel? Jo, om inte ekvationen går ihop, måste man antingen omstrukturera eller lägga ner. Det är totalt orimligt att den svenska hästuppfödningen ska vila på ett enormt stöd av skattade hobbypengar från entusiaster.    Kvalitetsskillnad, säger någon. Ja visst finns det kvalitetsskillnader. Men hade alla SWB fötts upp på ett och samma stuteri, hade man gallrat friskt bland avelsmaterialet, och styrt över resurserna till de individer som är lönsamma. Men nu försöker man göra klassindelningen via avkommebedömning, där alla deltagare startar på väldigt olika förutsättningar. I så fall behöver man skapa ett system där det finns ett ekonomiskt stöd till de uppfödare som föder upp 1:a klass-hästar, och dom som inte håller måttet får lägga ner.

Eller ska vi välkomna det öppnare Europa och skicka våra avelsston till Tyskland för betäckning? Och sedan skicka unghästarna för vidare uppfödning och inridning i Ungern eller Polen? Det blir totalt en billigare produktion. Eller är det en viktig faktor att ha sitt sto hemma och klappa på den varje dag? Veta att dom äter det egenproducerade höet, och hanteras av vänliga människor?

Vad är egentligen definitionen på en ”svensk” häst numera? (Jag menar inte Nordsvensk eller russ, som är våra enda inhemska raser). Den svenska varmblodshästen eller ridponnyn är redan uppblandade med de bästa blodslinjerna från Europas alla hörn, med enda skillnaden att den är född inom landets gränser. Det internationella utbytet har försiggått i många år, för att förbättra vår svenska häst. Så nu handlar det egentligen om att markadsföra ”svenskproducerad” häst. Är detta en faktor att väga in i kvalitetsklassningen? Vad är det som gör den svenska hästen bättre än konkurrenterna utomlands?

Så frågan kvarstår: Vill marknaden betala extra för en svensk häst, eller kan vi köpa överskottet från andra länder till lägre pris?  Och mer intressant: vilken är den svenska uppfödarens marknad? Finns det en rimlig relation mellan tillgång och efterfrågan? När man har svarat på dom frågorna, tror jag att man kommit ett steg närmare svaret på frågan om lönsamheten.

Min goda vän och mentor Agneta Sjögren-Fredriksson har gjort en intervju i Ekot. Hon har varit aktiv hingsthållare och uppfödare sedan början av 70-talet. Här finns länken till hennes hemsida.
Hästmagazinet skriver om Flyinges nedläggningshot och eventuella varsel av personal


Just Flyinges hotade tillvaro har många länkar, finns på mitt tidigare blogginlägg. 

Flyinge lägger ner?

Jag läser bland annat på Ridsports nyhetssida om att Flyinge stuteri riskerar att få lägga ner avelsverksamheten på grund av dålig lönsamhet. Att svensk ridhästavel är en verksamhet som i sig är svår att få lönsam, det visste alla uppfödare redan.

Jag minns förra gången Flyinge hängde på fallrepet, för många år sedan (1982). Ekonomin var dålig, underhållet på byggnaderna var eftersatt och en stor ridhall skulle behöva byggas. Då bildades stiftelsen och många med mej pytsade in en liten slant för att bevara Flyinge. På den tiden var jag privathingsthållare, så det var kanske en paradox att stötta konkurrenten, men å andra sidan betyder Flyinge så mycket för den svenska aveln. Alla hästmänniskor ville vara med och bevara den mer än 300-åriga traditionen. Den gången fanns det en stark opinion, mycket vilja och stora möjligheter att vända trenden, och Flyinge  ”räddades”. Antalet anställda skars ner och ersattes delvis av elever. Senare startades också Hippologutbildningen. Stora sponsorer och statliga pengar sköts till för att rädda och rusta upp och komplettera byggnaderna. Antalet arrangemang ökades tack vare den nya ridhallen, och aveln omstrukturerades. Inte minst genom att seminhanteringen nu tog större andelar jämfört med naturlig betäckning.

Nu är det dags igen. Pengarna räcker inte till. Trots alla stora förändringar och breddning av verksamheten, så går det inte ihop. Ändå hade ju antalet betäckningar ökat i år, trots en vikande trend. Det här skulle ju vara förebilden för svensk uppfödning. Vad sänder det för signaler till alla svenska uppfödare ute på landsbygden? De hingsthållare och uppfödare som fortfarande driver sin verksamhet i större skala, har i regel flera ben att stå på, men kämpar ändå för lönsamheten. Men så länge varje uppfödd häst inte kan bära sina egna produktionskostnader, måste underskottet skjutas till från annat håll. För många är uppfödningen en hobby, så detta underskott betalas med skattade pengar från förvärvsinkomst. Den svenska uppfödaren subventionerar ryttarna med många sköna tusenlappar för varje såld häst, och har svårt att hävda sig i konkurrensen med importerna.

Flyinge skulle ju vara modellen för hur ett stort stuteri skulle bedrivas. Allting skulle vara föredömligt: byggnadsvård, utbildning, hästhållning, veterinärklinik, arrangemang och så vidare. (Det har väl förvisso funnits kritik gällande kvalitén på hästhållningen och utbildningen.) Men standarden på uppfödningen och hingsthållningen har ändå höjts genom åren.

Så nu är det bevisat att trots alla resurser som finns inom Flyinge, att det är omöjligt att bedriva hästavel med lönsamhet.  Hur ska då den enskilde uppfödaren finna kraft, vilja och framtidstro nog att fortsätta? Kommer svensk hästavel att få förlita sig på ett fåtal större privata hingsthållare och hobbyuppfödaren med 2 ston i avel? Kommer importsemin att ersätta de svenskuppfödda och -stationerade hingstarna? Kommer ryttare och ridskolor i ännu större utsträckning att köpa in sina hästar från ett alltmer lättillgängligt Europa? För inte kommer uppfödarkåren att än en gång hjälpa till med pengar till Flyinge, när man inte ens får den egna aveln att gå ihop. Staten (Jordbruksverket, Nationella Stiftelsen) och några sponsorer kommer att bidra, det vet vi. Men hur ska verksamheten se ut? Och kommer det att finnas arbetstillfällen inom hästnäringen för alla unga som idag går utbildningar med inriktning Häst?  Hästnäringen i Sverige är en stor ekonomi, som berör många områden, och hela tiden breddas och utvecklas. Men kommer aveln att fortsätta spela en betydande roll i detta sammanhang?

Jag har ju redan lagt ner min avel efter 30 år. Eller i alla fall satt den på sparlåga. För jag äger fortfarande ett sto som blir tre år till våren, och funderar så klart på att ta ett föl på henne. Det är ett sto av bästa kvalitet, men ändå är jag rätt säker på att det är en ekonomisk orimlighet att fortsätta avla. Det är enbart av gammal vana och sann hängivenhet som gör att man fortsätter.  Och glädjen i att se ponnyer med prefixet ”B” på tävlingsbanan.

Fler artiklar/bloggar som handlar om Flyinges eventuella nedläggning:

Hästmagazinet
Tidningen Ridsport
Stina Qvarnströms blogg
Busenkelt
Camilla Ekmans blogg ”Hingstnytt”
Breeding for Success ( som har skrivit flera bra inlägg på temat)
Om Flyinges historia 

 

%d bloggare gillar detta: