Den här utsikten har vi varje dag, hästarna och jag. Regente trivs att vara uppbunden på skötsel-platsen, bredvid sadelkammaren, med utsikt över lilla manegen.  I synnerhet när hans hjärtas dam får vara lös där på förmiddagarna. Då flirtar han ohämmat! Men här gillar alla hästarna  att stå uppbundna för dels gillar dom sin utsikt: alltid något att titta på, och dels tycker dom ju om att bli pysslade med. Alla uppskattar visserligen inte att bli badade, men det är något dom får lära sig att stå ut med.

Spolspiltan

I ett varmt klimat är det viktigt att hålla hästarna rena, för att undvika hudproblem som exempelvis svampinfektioner.  Efter varje ridpass spolar vi grus och sand från benen, och all svett tvättas bort. Och om det är väldigt varmt tycker hästarna att det är skönt att bli svalkade. Sen har vi den rent estetiska biten, som lortgrisen Viking aldrig förstått. Han är ju egentligen vit, men föredrar att vara gul. Oftast hela vägen upp över öronen. Så det händer att han får duscha två gånger om dagen. Ingen vill ju rida inför publik på en gul-skäck.

Stora ridbanan

På det här stallet, som på de flesta ridanläggningar här, finns inga paddockar. Så hästarna står inne på heltid. Man får ge dom sin dagliga motion antingen vid hand, longering, ridning eller så kan man släppa dom lösa i lilla manegen. För en svensk så känns det här lite avigt, när man i flera år följt debatten om hästars rätt till utevistelse. Men ägaren till den här anläggningen håller faktiskt på att försöka ordna med en eller ett par paddockar. Men hästar är snälla djur, och dessutom trivs dom med fasta dagliga rutiner och vanor, och vänjer sig fort vid att ha det så här.

Mitt stall, med sadelkammaren längst upp

De dagliga rutinerna på stallet ser ut ungefär så här:

Morgonfoder med hö. Sedan mockas boxarna noga, och bäddarna görs i ordning för dagen. Varje häst tas ut ur boxen och blir omskött. Det kan vara en snabb avborstning, ta av natt-täcket, ta av natt-bandage eller mer omfattande rykt inför morgonens ridpass.  Under tiden fodras också kraftfodret. Förmiddagen går åt till träning och motionering av de flesta hästarna. Klockan tolv fodras hö, och kraftfoder en timme senare, och sedan är det lunchstängt till klockan tre. På eftermiddagen mockas alla boxarna igen, och bäddarna rättas till för natten.  De hästar som inte tränats på morgonen kommer ut på eftermiddagen, och ridskolan brukar ha en del lektioner. (På den här anläggningen är så gott som alla lektioner individuella, det är mest uteritter som sker i grupp. ) Sent på eftermiddagen fodras kvällsmaten, bäddarna görs i ordning för natten, och de hästar som behöver får på sina täcken och nattbandage.

Trivseln här skapas genom de personer som vistas här. Personalen består av tre instruktörer/beridare och två häst- och stallskötare. Dom är alla otroligt vänliga och trevliga och alla har hästarnas bästa i fokus. Man hör aldrig någon som skäller eller fräser, eller pratar skit. De elever som rider här är aldrig många samtidigt och alla är artiga och trevliga. Privathästägarna är heller inte så många, och alla har en positiv inställning. När det är fullt på anläggningen, ryms som mest 25 hästar, så det är ingen jätteanläggning. Men den är välskött, med ganska bra ordning, och det skapar också trivsel. Om det uppstår problem, löser man det på sätt som fungerar.

Självklart uppstår diskussioner och oenighet, här som på alla andra stall. Det kan vara större eller mindre problem, men oftast löser det sig. Ibland har jag åsikter och synpunkter, men har lärt mej att hålla tyst om det inte skulle handla direkt om mina hästars omvårdnad. För det är trots allt inte min anläggning, jag är bara inackorderad, och det har verkligen sina fördelar att inte själv ha ansvar för driften av en anläggning. Jag tycker det är skönt att bara få ägna min tid åt mina hästar, och ha den grundläggande servicen ordnad.

Jag stortrivs här. ”Min” stall-länga ligger lite vid sidan av, och jag har en stor sadelkammare alldeles för mej själv, likaså spolspiltan. Så på förmiddagarna är det bara Diogo och jag som turas om att ta hästar in och ut. Oftast är hästskötaren Pedro med och hjälper till. Dessa rutiner skapar lugn och trygghet bland hästarna.

Egen sadelkammare

Ett par av de andra hästägarna har blivit mina bästa vänner; vi umgås, skvallrar, och emellanåt äter vi lunch tillsammans på resturangen som ligger granne, på tennisklubben. Där serveras dagligen en rejäl trerätters lunch med kaffe för 10 euro.  Och just att sitta med vänner och prata häst (och annat) över en bit mat, är en av vardagens lyx. Verkligen skönt att kunna sätta sig vid dukat bord efter att ha klarat av en förmiddag med hästarna.

Lunch med vänner

Inte konstigt att jag trivs så bra här. Och hästarna med. Dom är lugna och glada, och verkar vara lika nöjda med att träna på stora banan, som att få gå en runda i de vackra omgivningarna. Men ändå, med så här många hästar, så börjar det kanske snart bli dags med egen gård igen…