Gillar – gillar inte

Igår var hovslagaren på besök och det var Amirals tur att få sina hovar verkade. Det tyckte han inte om. Han ryckte åt sig fötterna och valsade undan några gånger, innan han förstod att vi inte skulle hugga av honom benen. Då stod han stilla och snällt, men gjorde något litet försök att nypa smeden i rumpan.

Amiral och hovslagaren

Amiral och hovslagaren (notera hunden i förgrunden som försöker hitta bitar att äta, till sin mattes förtret)

Jag har börjat lära känna mina nya ponnyer lite mer. Av någon anledning lär man sig först vad dom inte gillar.

Amiral gillar inte att få fötterna duschade eller verkade. Han är lite rädd om sina ben på det hela taget, och måste lyfta på benen även när man sätter på strykkapporna. Men han gillar morötter! Om han blir bjuden, så står han ut med sådant obehag. Och han gillar att bli riden, då är öronen spetsade och han travar villigt på. Bara man inte rider för nära en parkerad hästtransport, då kan han vara lite sjåpig.

William gillar nästan all slags uppmärksamhet. Pyssel, rykt och ridning. Men han gillar inte att få manen ryckt. Detta hade vi en diskussion om, över ett par morötter. Men han tyckte inte att morötterna riktigt vägde upp obehaget av att bli luggad i håret.

Talento gillar inte att man drar gjorden. Lite gjordtvång, som börjar gå över. Men man måste vara varsam. Men han gillar att gosa. Alla slags kramar och pussar uppskattas mycket. Han är som ett stort, levande gosedjur!

Talento pussas (och nyps) med sin granne och bästa vän Diamante.

Talento pussas (och nyps) med sin granne och bästa vän Diamante.

Dinelli har ännu inte talat om vad hon ogillar. Hon är misstänksam mot grisen, som bor på stallet, men höjer sig över sin aversion. Hon uppskattar däremot all slags uppmärksamhet. Om någon står och tittar på henne i paddocken, så poserar hon och ser lite värdig ut. Är hon lite diva? Kanske för att vi alla behandlar henne som en prinsessa.

Det tar tid att lära känna nya hästar, och tyvärr räcker inte min tid för att umgås tillräckligt med var och en, när dom är så många. Då tar det ännu längre tid. Men jag uppskattar dom alla, var och en av olika anledningar. Dom är verkligen så fina och trevliga allihop!

Annonser

Nytt stall (igen)

 

Nya vyer! (vägen från stallet till paddockarna)

Nya vyer! (vägen från stallet till paddockarna)

IMG_0957

Två ponnyer har det skönt i solen.

Det kan kanske tyckas att jag är en velig person, som byter stall lite då och då. Men egentligen handlar det om att byta upp sig. Man lär sig vad man betraktar som viktigt på en anläggning, och vilka saker man vill vara utan. Det är ju många faktorer som spelar in, och kanske kan man aldrig få det sådär perfekt, men åtminstone vissa förbättringar.

Regente och Viking i sina boxar på Quinta da Marinha

Regente och Viking i sina boxar på Quinta da Marinha

Det stallet, där jag tillbringade mitt första år, var det perfekta stället att börja på. Stallet och personalen var precis vad jag behövde som ny i ett land. Jag fick hjälp med allt som var ovant här, som utfodring, rutiner för skötsel och hovslagare. Jag fick även bra hjälp med ridningen, och det var bara fem minuters cykelavstånd från hemmet. Nästan perfekt. Nackdelarna var att banorna var så dåligt underhållna, och att det ständigt var ett kaos med så många andra ryttare samtidigt. Sen är det väldigt dyrt, så när två hästar blev tre, var det dags att titta på alternativ.

Mitt stall, med sadelkammaren längst upp, på EquiKûr

Mitt stall, med sadelkammaren längst upp, på EquiKûr

Då flyttade vi till ett ställe som var rena motsatsen. Lugnt och stillsamt, och en otroligt fin och välskött bana. Dit var det 12 km att köra, så det var ju fortfarande inte långt. Och hade jag bara haft en häst, att rida för nöjes skull, så hade jag troligen stannat kvar. Jag gillade atmosfären där, och hästarna hade det bra. Nackdelarna blev uppenbara när ponnyerna kom dit. Plötsligt blev bristen på paddockar ett problem, för utevistelse är viktigt. Mer för dom som inte tränar, och som är vana att vara ute mycket. Sedan var det min önskan att starta en verksamhet med ponnyerna. Där var så väldigt stillsamt, att det inte ens fanns ungdomar tillräckligt att sätta upp på mina ponnyer.  Under våren uppkom också flera diskussioner om kvalitén på hö. Att det till och från är näringsfattigt, det är en sak, men det var flera gånger dammigt och mögligt, och där går min gräns. Boxarna var i minsta laget, och det blev ett problem för vår Jimmy, som är ganska stor.

Viking på den fina ridbanan

Viking på den fina ridbanan

Under tiden hade vi letat efter en egen gård, och tittat på några intressanta ställen. Tänk så skönt att ha eget, att kunna bestämma själv om foder, utevistelse och annat. Vi hittade faktiskt ett riktigt drömställe, med stora fina boxar och massor av paddockar. Men självklart fanns det vissa saker som gjorde att vi tvekade. Och en sak, som gjorde att jag till sist tog av de rosafärgade glasögonen och bestämde mej, var att jag inte ville bo på jobbet. Jag har ju bott på hästgård hela mitt vuxna liv, och vet att det i praktiken innebär att man aldrig är riktigt ledig. Det finns alltid saker som behöver göras, fixas och beslutas om. Och i mitt nya liv, skulle det vara annorlunda, det var ju själva grundidén. Jag orkar inte leva så, jag måste inse mina begränsningar. Även om det är väldigt lätt att frestas av illusioner.

Av en händelse tog jag upp den här diskussionen med två tjejer som driver den anläggningen jag står på nu. Och det tog inte lång stund innan vi insåg att vi tänker likt, har samma målsättning, och brinner för ponnyer och ungdomsverksamhet. Där är boxarna större och det finns paddockar. Stora ridbanor, som visserligen också gör att det vissa tider blir många ryttare, men inte alls som på det första stället. Här är ett 50-tal hästar, en organiserad verksamhet med hästar i träning, privatlektioner, ridskola, tävlingar och en massa annat. Ägarna är erfarna och kunniga och vi bygger upp ett samarbete när det gäller ponnyerna. Så vips, flyttade ponnyerna in, först en, sedan en till, och sedan hela gänget. De stora hästarna fick komma efter när kastrationerna var klara.

Jimmy har en rymlig box, full med fluffig, solgul halm

Jimmy har en rymlig box, full med fluffig, solgul halm

Visserligen är detta inte lika ”tjusigt” som det förra stället, men det fungerar. Och viktigast är att det är folk som jag har lätt att samarbeta med. Stämningen är god och hästarnas välbefinnande kommer högt på listan. Och inte minst, här finns massor av ungdomar som tycker att det är roligt med ponnyerna, och dom får möjlighet att komma ut på lite tävlingar. IMG_1065

Just nu känns framtiden väldigt spännande, och det finns massor av möjligheter. Det är roligt att åka till stallet, och jag känner mej nöjd när jag åker hem. Det är nära hemifrån, bara drygt 5 km, så till och med under den här perioden när jag behövt åka till stallet flera gånger om dagen, blir det inte för jobbigt.

Just nu känns det som om jag lyckats kombinera det bästa av allt det jag önskar av en ridanläggning, och dessutom att dela framtidsvisionerna med likasinnade. Roligt, spännande, utvecklande är sammanfattningen.

Länk till klubbens hemsida finns HÄR>>>>

Två skruvar lösa!

Jag skulle inreda ett ganska tomt rum till en fungerande sadelkammare, var det tänkt. Det finns 9 sadelhängare på ena väggen, men det var i stort sett allt. En utflykt till Ikea och alla problem lösta. Så var det tänkt.

Sadelhängare på väggen, och resten i en salig röra på golvet. Suck!

Sadelhängare på väggen, och resten i en salig röra på golvet. Suck!

Som svensk anser jag mej vara medfött van att hantera en insexnyckel, och kan följa de ordlösa instruktionerna som följer med i de platta paketen. Utrustad med en skruvdragare, en vanlig mejsel och en stor portion entusiasm, tog jag mej an projektet att ordna förvaring för de tusentals prylar som en hästägare betraktar som oumbärliga.

Tyvärr hade jag surfat lite på nätet innan för att hitta idéer, och de tjusigaste varianterna innehöll träpaneler, läderfåtölj, handfat, och mängder med skåp.

(Tjusigt, eller hur? Men jag kan ändå inte låta bli att undra vart svettiga schabrak, leriga benskydd och lortiga täcken tar vägen…)

Varken utrymmet (9 kvadrat) eller budgeten passade till dessa varianterna, så jag bestämde mej för lagerhyllan ‘Gorm’ och en trave plastbackar och väggkrokar. Mindre elegant, men förhoppningsvis funktionellt.

Påbörjar uppdrag "bygga hylla"

Påbörjar uppdrag ”bygga hylla”

Jag började med att skruva ihop själva hyllan för att bli av med lite av bråten på golvet. Allt gick som det skulle, även om det tog längre tid än jag tänkt. Det blev varmt också, så min tunna jacka åkte av halvvägs genom projektet. Kände mej rätt händig när jag hanterade både batteridriven skruvdragare och momentnyckel (lånad) med hylsa som passade bultskallarna till hyllan, utan att med min vanliga klantighet lyckas få blod överallt på det obehandlade träet.

Ända till sista hyllan skulle på plats. Då fattades två skruvar. Och jag som kontrollräknat när jag öppnade förpackningarna! Och varit noga med att inte sprida omkring sakerna. Aldrig har det hänt att jag fått saker från Ikea som saknat någon del. Även fast jag hört andra påstå att dom alltid råkar ut för det, så har det aldrig hänt mej. Snopet. Jag letade precis överallt. Gav upp och åkte hem och åt lite lunch, och letade upp några andra skruvar i verktygslådan, som borde fungera istället. Åker tillbaka, skruvar i reservskruvarna, ställer hyllan på plats, plockar in prylarna och känner mej rätt nöjd.

Sedan är det dags för hästarna. Regente blev riden, Viking longerad och spolad i grenen (fortfarande svullen efter kastrationen), Dinelli och Kakan reds av ett par av mina hjälpredor medan jag tittade på. Och till sist var det dags att plocka undan alla saker, packa ihop och åka hem. När jag tog bilnycklarna från sin plats på en hylla, lyckades jag riva ner min telefon som landade på golvet och glaset sprack! F-n och h****te också! Jag har aldrig haft sönder en mobiltelefon förut, och har just för att undvika detta letat länge efter ett passande fodral men inte hittat ett till den här modellen. Jag har fått ärva Saras iPhone 3, så den är ju inte ny (ingen garanti) har hängt med jättelänge, och så lyckas jag spräcka glaset. Så surt. Suck! (Morgondagens uppdrag redan klart, alltså)

Sliter åt mej jackan för att åka hem, stoppar handen i fickan… och:  där var de två saknade skruvarna! Jaha, det finns visst en lösning på många mysterier.

IMG_1131

Påskhelg och flyttlass

Det är påskhelg, vilket jag märker på ridanläggningen på det vis att det har kryllat av aktiviteter av alla de slag, för dom som har förmånen att ha ett påsklov. Det har varit extra lektioner, barnläger, aktiviteter för handikappade och utvecklingsstörda, kurser och hästskötsel på alla plan. Det har varit minst sagt full fart.

Fördelen för min del är att jag plötsligt fått tillgång till en mängd medryttare till mina ponnyer, som haft möjlighet att rida varje dag. Det har varit så lyckat att alla ponnyer har fått en ”egen” person, som lotsat dom in i sina nya rutiner och nya miljö. Dom tar hand om deras skötsel, övervakar utfodring och släpper in och ut i hagar. Jag är tacksam. Nästa vecka är det skola igen, för de flesta, och jag får ha lärt mej ha full koll själv. Min vän Sandra, som är delägare i anläggningen är den som sköter hela logistiken kring detta, och gör det så galant, att jag inte ens frågar. Hon har full koll. Men nästa vecka är hon på sin försenade påskledighet, och jag får lära mej mer om hur allt fungerar till vardags. (Känns lite som att hoppa utan fallskärm)

Kakan har förmånen att ha mer än en person. Hon är populär för att hon är så liten och söt, och ändå precis som en ”riktig häst”. På bilden är det ridskolechefens dotter som gärna ville prova. Det tog 15 minuter och sedan såg ekipaget helt startklara ut. Francisca är väldigt duktig för sin ålder. Och idag fick en grabb i sexårsåldern sin ridlektion på hennes rygg. Visserligen på lina, som man gör med de minsta här. Men grabben sken som en sol, och Kakan såg mycket stolt ut över att ha en så glad ryttare på sin rygg.
IMG_1113

Jag har ju flyttat igen. Flyttat hästarna alltså. Nu har jag flyttat även de stora hästarna till samma anläggning där ponnyerna bor, och det förenklar min vardag betydligt att ha alla på ett ställe. Kanske undrar läsaren varför jag flyttade från den anläggningen jag hade dom på? Där var ju så fint. Det kommer mer om det beslutet senare.

På nytt ställe är det mycket nytt att lära även för min del. Det är nya rutiner, ny sadelkammare (ja, eller ska bli) nya utfodrings- och skötselrutiner för mina stora grabbar, nya ridbanor. Och inte minst, min stora svaghet, massor av nya människor som jag behöver lära mej namnet på. Jag tillhör den sortens människor som har en defekt i den delen av hjärnan som har hand om personnamn. Ansikten känner jag igen, men ibland döper jag om folk, eller bara glömmer. Detta är ofta pinsamt. Och det värsta är att jag av någon anledning lätt lär mej namn på hästar. Ibland även med full härstamning. Men namn på personer glider liksom bara ur den lilla vrå bland de grå cellerna, där dom borde höra hemma.

Som vanligt är jag en usel fotograf, och glömmer att jag numera har en telefon som går att ta kort med, så bildbevis blir det dåligt med. Men några stycken har det i alla fall blivit.

Dinelli med ny testpilot

Dinelli med ny testpilot

William med sin samarbetspartner Beatriz

Amiral med sin samarbetspartner Beatriz

Talento förbereds för ridning med arbete på lina

Talento förbereds för ridning med arbete på lina

Kakan och Amiral i ridhuset

Kakan och Amiral i ridhuset

Jag tror att jag bland ungdomarna på klubben betraktas som ”crazy pony-lady”, ungefär som en galen katt-tant, fast med söta ponnyhästar. Det har i sin tur lett till att jag får en massa vänförfrågningar på Facebook från personer i tonåren. Mycket smickrande, och jag känner mej genast mycket yngre, när mina nya polare alla är under 25 och tycker att jag är cool. Eller möjligen lätt galen, men jag tänker inte fråga vilket.

Och faktum är att Facebook är ett hjälpmedel när det handlar om att sätta rätt namn på rätt ansikte. Om folk har sin egen bild, och inte favorithästen, vill säga.

Det är med ponnyer precis som med chokladpraliner…

… man kan inte nöja sig med bara en. Alltså har jag plockat ihop en hel chokladask.

Men nej, jag är inte riktigt så galen som det verkar. Jag ska faktiskt inte ha allihop alldeles själv. Några av de här ponnyerna ska vidare till nya ägare, och några ska jag använda till avel. Min tanke med hela den här galenskapen var att försöka hjälpa till att få fart på ponnysporten i mitt nya hemland. Det finns inte så många ponnyer här. De flesta är antingen shetlandsliknande och under 120 cm, en del är ridhästar eller korsningar som råkat bli små, och några få är importer från andra länder. Det finns inget ponnyavelsförbund eller tävlingssektion som hanterar ponnyer. Inte ens ett TR för ponnytävlingar. Den enda notering om  mankhöjd jag hittar i förbundets reglemente, är att hästar som startar Grand Prix, måste vara över 149 cm.Liten ryttarinna

För några år sedan startade några entusiaster en cup för ponnyryttare i dressyr. Det har ökat stort under de här åren, från 10 till 35 ungefär. I hoppningen finns ännu ingen motsvarighet. De ponnyer som tävlar i hoppning, tävlar mot ridhästar på lägre höjd och ofta i klasser där ryttarens ålder och hinderhöjden sätter gränserna. Min ambition är att på de sätt jag kan, hjälpa till att arrangera tävlingar för unga ryttare på ponny, och att dessa får ett TR som passar och att öka intresset för att rida ponny.

Jag befinner mej i en kultur där alla lär sig rida på stora hästar. Och det finns massor av duktiga hästar, som hjälper unga ryttare till sina första lärdomar med hjälp av en voltigegjord och en longer-lina. Jag ser ryttare på tävlingsbanorna som knappt räcker nedanför sadelkåporna, men som får fina resultat tack vare hästens goda hjärta (och goda utbildning). Man ser på ponnyer, som något som duger för småbarn att åka på med ledare, och när man börjar lära sig rida på riktigt, så vill man ha en ”riktig” häst.

Det finns få barn här, som får sina första lärdomar på samma sätt som i norra Europa: genom att kämpa med egensinniga ponnyhästar och regelbundet tugga grus. Det är kanske upplevelser man förvisso kan klara sig utan. Men heller får dom inte såna upplevelser som Div II-hoppningar eller Leksand Cup, eller knappt känslan av att själv kunna lägga sadel på hästens rygg. Det tycker jag är en förlust. Ponnytiden är för så många den mest betydelsefulla under den tid man utvecklas som mest. Man ska ha roligt, man ska lära sig tävla under lekfulla former, och när tiden är mogen kunna kvalificera sig och delta även i större sammanhang. Tiden kommer ju, när man ändå får gå vidare till stora hästar. Många av Europas mest framgångsrika unga ryttare har börjat sina tävlingskarriärer på ponnyer, hela vägen upp till EM.

Visst har jag höga ambitioner, men utmaningar sporrar. För mej, på samma sätt som den unga ryttare som baxar motvillig ponny runt en 50-bana.

 

dyrt att avla

Plötsligt befinner vi oss vara ägare till inte mindre än 9 ponnyer (och tre hästar)!!! Det är kanske ett skrämmande antal och maken hissar upp ögonbrynen. Men lugna och fina, jag har en plan. Några av dessa ponnyerna har nya ägare som väntar. Ryttare som ska ta ut dom på tävlingsbanorna och hjälpa mej marknadsföra svenska ponnyer. Några är mina avelsdjur, så att jag i framtiden själv kan producera det som behövs, utan att handla ”på postorder”. Under tiden hoppas jag att allihop kan vara med på lektioner, ponnyläger, tävlingar, ponnyridning och olika aktiviteter för att visa ponnyernas mångsidighet och användbarhet. Jag har ju alla storlekar, och somliga med mer talang för dressyr och andra för hoppning. Hittills har mina ponnyer blivit väldigt positivt bemötta. Många undrar om det verkligen är ”ponnyer”, för dom är ju så stora och rör sig så bra. Dom är alla fina ambassadörer för ponnysporten.

Nu har jag ordnat rejält med jobb i alla fall. Även om detta just nu inte ger någon inkomst, så tar det sin tid att ta hand om och motionera ridhästarna. Även ponnyerna ska motioneras, somliga på töm, på lina eller under ryttare. Alla behöver sin skötsel, och likaså utrustningen. Jag har lyckats hitta några ryttare som kan hjälpa mej att rida, och det blir fler med tiden. Men nog blir det lite extra timmar i stallet i framtiden.

Nya utmaningar för lilla ”Cookie”

Kakans nya ryttare är en tuff tjej, trots sin ringa ålder och storlek. Hennes sätt att kommunicera med Kakan imponerar. Hon hanterar henne med en okomplicerad självklarhet, som för många tar väldigt lång tid att skaffa.

Hon hämtar henne i hagen, borstar, tvättar och sadlar utan några krusiduller. Sedan blir det lite longering, och det tog inte paret lång stund innan dom hittade en fungerande kommunikation. Kakan förstår vad som förväntas av henne, och flickan är duktig på att läsa av ponnyn.

Den här lilla tösen är elev till Sandra, som är mest inriktad på western och NH, så grunderna har hon lärt sig, men talang och känsla måste man ha i ryggmärgen.

Kakan har fått vänja sig vid en pytteliten western-sadel, för det är ryttarinnan mer van och bekväm med. Den var jätteotäck första gången, men 10 minuter senare uppförde hon sig som om hon aldrig gjort annat. Cool ponny!IMG_1085

Igår hade dom haft en specialtävling på anläggningen, och byggt upp diverse hinderbanor. Så när tävlingarna var över, blev det den perfekta platsen för ett träningspass för det här lilla ekipaget. Både ponny och ryttare hade nog rätt roligt.IMG_1083 IMG_1082

Visst vill man vara 10 år igen, och pytteliten, så man kan rida så här med sin lilla Welsh Mountain!

Ponnyerna kommer igång

Idag var det en rolig dag i stallet. Det är skollov, och det fanns några ryttare till hands för mej att låna till ponnyerna.

Kakan har ju inte haft ryttare sedan Sandra åkte hem, i februari, och inte jobbat alls senaste veckorna, utan bara gått i liten paddock. Men nu dök det upp en liten men kavat tjej som var sugen på att rida. Vi tog in och gjorde henne i ordning tillsammans, och sen hjälptes vi åt att rasta av henne på linan. Hon hade rätt mycket överskottsenergi, så jag trodde att vi kanske skulle nöja oss med longeringen, för att dom skulle lära känna varandra. Kakan skuttade och busade en hel del, och jag trodde nog att flickan skulle bli avskräckt.

Kakan åter med ryttare!

Kakan åter med ryttare!

Men så blev jag nedkallad till stallplan för att hjälpa dom andra tjejerna att hitta rätt utrustning till ”sina” ponnyer, och lämnade Kakan med sin ryttare, under överinseende av Sandra, en av delägarna till anläggningen och tillika instruktör.  En stund senare ser jag att flickan suttit upp och Sandra leder henne. Det gick så bra, att efter ytterligare en liten stund, vågade Sandra koppla loss linan, och dom klarade sig jättefint alldeles på egen hand. Kakan hade inte glömt sina ridlektioner, och fått sprallat av sig den värsta överskottsenergin, och tyckte nog att det var kul att få bli riden igen.

När vi tillsammans lyckats pussla ihop utrustning till Amiral, William och Dinelli så var även dom klara för ett ridpass. Jag fick låna en sadel och en sadelgjord för att det skulle räcka. Jag har bara två ponnysadlar själv, och det kräver lite planering. Som väl är, har de flesta eget träns och benskydd med sig.

Lille Williams ryttare såg fram emot att få rida ponny. Hon var mest orolig för att hon skulle vara för stor. Jag försäkrade henne att det inte skulle vara några problem. Sedan berättade hon att hennes egen ridhäst var över 1,80, så jag förstår att hon tyckte att han var väldigt liten. Men hon red honom som om han vore en stor häst, och trots att han var lite busig och testade lite, så blev det till sist väldigt bra. Han har fina gångarter och visade att även en sådan liten ponny kan göra allt som en ridhäst kan.

Amiral och Dinelli reds av ett par tonåringar, som är elever på ridskolan här. Dom red båda mjukt och med god balans, och det tog dom inte så lång stund att känna sig hemma på ponnyernas ryggar. Efter 20 minuter red alla tre omkring på ridbanan i alla gångarter och såg verkligen fina ut, allihop. Båda fuxarna travade med lätta steg, uppmärksamma och alerta, trots att dom befinner sig i en sådan främmande miljö.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till sist var jag tvungen att slita mej därifrån. Men först kom vi överens om att samma ryttare rider igen imorgon. Det gäller ju att passa på, nu när dom har ledigt från skolan.

Min tid ska ju räcka även till mina stora grabbar, som ju står på en annan anläggning, och dom behöver sin omvårdnad. Sen har jag ju en make, som numera ser allt mindre av mej.

 

Mycket på schemat

Så blir det när man skaffat på sig för många hästar.

Först på morgonen åkte jag till de stora grabbarna för att ge medicin och motion till de nykastrerade. Nu var dom inte som vilda tigrar att ta ut ur boxen, utan mer normala. Båda två klarade att skritta lugnt på longerlinan, och verkar må bra.

Jimmy skrittar med stora kliv, och svullnaden är minimal.

Jimmy skrittar på

Jimmy skrittar på

Viking är lite mer svullen, det droppar fortfarande rätt mycket. Det är inte jättefint, men heller inte såpass att jag känner mej orolig.

Viking spanar in utsikten

Viking spanar in utsikten

Båda två ogillar smaken av det smärtstillande som ges i fodret, så det måste blandas till en gröt med uppblött lucern-pellets. Det kan dom inte motstå, så då slinker det ner.

Sedan fick jag åka till ponnyerna, som alltså bor på en annan anläggning. Amiral fick ett väldigt lätt pass under ryttare. Han var lite spänd först, konstigt vore det väl annars. Det är ju så mycket nytt. Men han visade prov på sitt fina lynne och gick strax i taktmässig trav och lugnt galopp. Han är lite grön i ridningen, och behöver lite hjälp av sin ryttare för att hålla balansen i galopp. Men samtidigt är han så samarbetsvillig, att det inte är några problem.

Amiral i ridhuset.

Amiral i ridhuset.

Talento, William och Dinelli blev longerade. Talento var lite gapig och spänd, men lugnade sig snart. Han har blivit stallets stora favorit, och får mycket uppmärksamhet så fort han visar sig. Det är han såklart van vid, och jag tror att han skulle ta  mycket illa upp, om han inte fick det. William som verkar så laddad, var hur cool som helst. Han trodde säkert att han befann sig på en tävlingsplats. Han är bedårande liten och söt, och kallas för ”Barbie-hästen”.

Dinelli, som var så upprörd första dagen, för att hon inte hade sin kavaljer inom synhåll, att hon hotade klättra över boxdörren förvandlades till ett mönsterexemplar så snart hon kom ut på banan. Mycket att titta på, men inte värre än att hon kunde hålla både takt och balans och visa sina fina gångarter. När jag ställde tillbaka henne i boxen, visade hon tydligt att det kändes skönt att komma in i sin egen box, och kopplar av helt.

Senare på eftermiddagen fick Storm och Newton ett ridpass. För första gången fick dom jobba samtidigt, och dom är ju goda vänner nu, så båda verkade trivas utmärkt med situationen, och gick så trevligt. Newtons ryttare Inez, red honom för första gången och det gjorde hon verkligen bra. Hon är så förtjust i ponnyerna och beklagar bara att hon redan fyllt 19.

Jag trodde att jag skulle kunna ta lite bilder medans jag hade en häst på lina. Men det blev bara suddiga fläckar, och ridbanegrus… Tror jag får anlita en fotograf någon dag, för att få bilder på ponnyerna i sin nya vardag.

Tömkörning??

Tömkörning??

Till sist åkte jag tillbaka till mina grabbar, för åter ge medicin och skrittmotionera. En lång dag. Fast det var mycket mer jag trott att jag skulle hinna med. Nåväl, det kommer en ny dag imorgon – och nästa dag…

Äntligen framme!

Idag kom då alltså fyra nya ponnyer ner från Sverige till Portugal. Inte till solen, som vi hade tänkt, utan till ihållande regn. Visserligen runt 17 grader varmt, så det var väl inte så synd om någon av oss. Natten hade dom tillbringat i Spanien, så nog har dom fått en intressant resa. Med på färden fanns också två vackra lusitanohästar från Fama Lusitanos, som flyttar efter sin ägare till sitt forna hemland.

Rebeccas vackra Lusitanos

Rebeccas vackra Lusitanos

Vi var en hel delegation som väntade på att lastbilen skulle komma, och till sist kände jag igen Marcel Jordans stora guldfärgade bil nere på gatan. Han ville inte köra upp på gården, för han tyckte att infarten verkade lite snäv. Men det var inte så många meter att gå, så vi plockade fram ett gäng grimskaft och alla lediga händer och gick för att hjälpa till att lasta av.

Hästtransport i sikte! Alle man på däck!

Hästtransport i sikte! Alle man på däck!

Chaufförerna lägger ner lämmen, och vi är förväntansfulla som barn på julafton. Inte minst jag, som i princip köpt de här ponnyerna ”via postorder” i förhoppningen att de ska passa. Jag har sett bilder, filmer och fått beskrivningar, men nu ska jag äntligen få se dom på riktigt. Åh, så spännande!

Lucköppning ;)

Lucköppning 😉

Dags att låta ponnyerna, efter alla dagar på resande fot, att äntligen sätta ner sina hovar på Portugisisk mark. Först ut är Dinelli, (den enda jag faktiskt träffat förut) och hon är ivrig! Det gick så kvickt att jag inte hann med att trycka av en bild.

Dinelli har landat!

Dinelli har landat!

Näste ut var Talento, som hojtat i flera minuter ”Hallå alla brudar, jag är framme!! Var är ni??!” Han klev ner från luckan och var redan färdig att bidra till förökning av antalet ponnyer i landet. Vilken attityd! Och alla blev förstås kära i den här tjej-tjusaren.

Talento har brått att hitta brudarna.

Talento har brått att hitta brudarna.

Sen tog vi ut lille William. Han trippade ut med nätta steg och är så lite och söt att man bara smälter. En riktig liten ”Barbie-ponny”! En av flickorna frågade om det skulle dröja länge innan man kunde börja rida honom, för han är ju så liten…

Lille William på väg att möta sin fan-club

Lille William på väg att möta sin fan-club

Sist av var Amiral. Han uppför sig som en gentleman på alla vis. Bekymrar sig inte om att Dinelli dansar och Talento skriker. Han stiger av med viss värdighet och ser sig omkring med upphöjt lugn. Han kommer att bli idealisk att ta med på tävlingar i framtiden. Pigg och glad, men sansad.

Amiral går försiktigt ner.

Amiral går försiktigt ner.

Sedan blev alla ponnyerna installerade i sina boxar för att få äta, dricka och vila. Och naturligtvis att bli beundrade av alla som fanns på anläggningen. Eftersom ponnyer av den här typen är så ovanligt i det här landet var det verkligen roligt att se allas reaktioner. Alla väntar med spänning på att få se om dom verkligen går att rida på.

När jag åkte hem, hade dom börjat lugna ner sig, och intresserade sig för mat och omgivning. Ser fram emot att få visa dom runt i omgivningarna i morgon. Väderleksrapporten säger att det ska sluta regna, och då är det ju lite trevligare.

Ett av mina syften med det här blogginlägget är också att Lotta, Helle, Katrin och Margareta ska känna sig lite lugnare. Dom har ju oroat sig för hur det skulle gå för sina skötebarn. Så nu vill jag att alla berörda ska veta att hästarna kom fram i bästa skick och hade haft en bra resa. Dessutom var dom i fint skick, vackra, trevliga, i god kondition och allt annat jag kunnat önska. Jag är nu lika glad och nöjd som det där barnet på julaftonskvällen. I morgon ska jag tillbringa lite tid med att leka med mina nya leksaker, liksom.

Däremellan måste jag åka och ta hand om mina två nyblivna valacker och motionera min fina prins. Vem sa att man får långtråkigt som pensionär?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite blandade bilder från eftermiddagen. Alla tagna med min iPhone, så det är kvalitet därefter. Alla vet att jag inte kan ta foton. De bilder som liknar nåt är tagna av Michele.

Hingstar blir valacker

Beslutet var fattat. Två av våra hingstar skulle få träffa veterinären och få familjejuvelerna avlägsnade. Jimmy har varit alldeles för intresserad av tjejer den här våren. Att Kakan flyttade in i samma stall gjorde inte det hela ett dugg bättre, för hon flirtar vilt. Viking måste lära sig att hans framtid är på tävlingsbanan och inte som avelshingst. Förhoppningsvis blir deras tillvaro lite lugnare i framtiden.Om kastration

Det är ju trots allt ganska jobbigt för dom att alltid hålla koll på alla andra hästar, att vara i ständig beredskap liksom. Det är inte meningen. Och det finns inga som helst planer på att någon av dom ska användas till avel. Jimmy har inte exteriör och gångarter som krävs, och han ska kunna ridas av alla sorters ryttare, så det var ett enkelt beslut (även om Peter kanske inte helt håller med mej).  Viking lär inte bli avelsgodkänd utan tävlingsmeriter, och dessa resultaten kommer att utebli, så länge hormonerna härjar fritt, så det är mer ett Moment 22.

Regente får behålla utrustningen. För det första så är han ju faktiskt avelsgodkänd med mycket bra betyg, och för det andra så uppför han sig. Det är inte ston som får honom att tappa greppet. Det är mer flygplan, helikoptrar och motorcyklar som gör att han blir lite uppspelt ibland. Och kanske kan han få en alternativ karriär i avelsboxen i framtiden.

Idag kom veterinären, Bruno, och tog vårt beslut till handling. Viking var först ut, och allt gick smidigt. Jimmy hade varit ordentligt upprörd på morgonen och hotat att riva hela stallet, eftersom han inte fick sin frukost. En dos lugnande senare, var han mycket samarbetsvillig och rejält trött. Allt såg bra ut och jag fick skötselanvisningar och fick ge mej av för att inhandla mediciner, sprutor och nålar. Båda nyblivna valackerna var väldigt trötta, och märkte inte att vi packade ihop och åkte iväg. Jag tror inte ens att Jimmy märkte att han missade lunchen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I uppföljningen ingick att båda gossarna ska promeneras vid hand, minst två gånger om dagen under några dagar framöver, med början samma eftermiddag. Enligt instruktion kom jag tillbaka till stallet vid 6-tiden för att ge penicillin och promenera konvalescenterna. Pencillinet gick friktionsfritt. Men promenaderna !?!? Jag hade förväntat mej att dom skulle känna sig lite medtagna, hjulbenta och svaga. Men det var som att ta ut vilda tigrar ur boxen. Båda två klampade iväg som galoppörer på väg till startboxarna. Kastade med huvudena, viftade med långa framben och hotade att flyga i luften för minsta anledning. Jag var utrustad med en rejäl portugisisk kapson och longerlina, rejäla skor och handskar. Och kände mej ungefär lika inflytelserik som en loppa på en tiger.

Imorgon får vi nog uppgradera utrustningen lite, så den omfattar broms. Som tur är kommer Diogo och hjälper mej. Tror att en promenad är vad jag klarar, om grabbarna ska vara på det här humöret.

Ibland när man fattar avgörande beslut kring sina hästar, händer det att man funderar fram och tillbaka på om man gjort rätt. Idag kände jag ingen tvekan alls. Vilda hästar behöver inte vara avelsdugliga hingstar. Hoppas nu att dom lugnar sig lite med tiden.

På väg mot solen

Igår kom hela ponnygänget fram till Holland. Hemma hos transportören fick dom kliva av lastbilen, sträcka på benen och äta lite färskt holländskt gräs. Det var mycket uppskattat. Talento lyckades visst charma familjen så till den milda grad, att jag nästan känner mej osäker på om dom ”glömt” lasta honom igen…

Ett helt dygns vila fick dom i Holland innan resan fortsätter söderut, och nästa natt tillbringas troligen någonstans i närheten av Franska rivieran. Det verkar som om ponnyhästarna får den där resan man själv önskade. Jag vet att dom har det bra, eftersom jag får rapporter då och då. Även de här bilderna fick jag som bevis på hur grönt gräset var i Holland.

Mera ponnyer på väg.

Nu befinner sig inte mindre än 6 hästar på resa, från Sverige, med destination Portugal. Spännande värre! Jag har precis pratat med transportören Marcel Jordan, och han berättar att ponnyerna väntas anlända till hans stall i Holland idag, och där får dom vila på stall tills imorgon lunch. Då går resan till södra Frankrike, där dom får övernatta på stall.

Första etappen kördes med svenske samarbetspartnerns stora bil med släp.

Första etappen kördes med svenske samarbetspartnerns stora bil med släp.

Förutom Talento, som redan fått sin presentation, så är det två hästar från Fama Lusitanos som får åka hela vägen tillbaka till sitt ursprung, plus ytterligare tre ponnyer, som ska få sina nya hem här.

Talento installeras på lastbilen.

Talento installeras på lastbilen.

Sörbys Amiral, är en fuxfärgad New Forestvalack på ca 145 cm, född 2006 e. Sun Roy.  Det är extra roligt att få ner en Sörbys-ponny, eftersom det är uppfödare jag känner väl till, och fadern minns jag särskilt väl från gemensamma träningspass när han var ung. En hingst med fina rörelser och mycket utstrålning.

Amiral går ombord

Amiral går ombord

Mollehusen William, är en brun sec C welsh, valack på knappt 130 cm, född 2004. Han kommer också från en bekant uppfödare och jag har flera gånger haft nöjet att se hans föräldrar i visningsringen.

Williams flickor önskar honom en lyckig resa

Williams flickor önskar honom en lyckig resa

Dinelli, är ett fuxigt ridponnysto, på ca 145 cm, född 2007. Hennes uppfödare är en god vän, och Dinellis härstamning innehåller flera bekanta. Inte minst hennes morfar, som var Saras tävlingskamrat under flera år (och samma hingst som är morfar till mina två ston, som redan är här). Dinelli var hos oss på Gyngagården som treåring för lite ridträning och liksom andra i hennes familj, gjorde hon ett gott intryck.Dinelli tar avsked

Alla ponnyernas ägare har bidragit med lite bilder. Jag vet att det kändes lite jobbigt att säga farväl, och veta att dom kommer att vara så långt borta. I vissa fall gick det väldigt fort från beslut, till att ordna med resehandlingar, hovslagare och allt. Men dessa fantastiska människor ställde upp och fixade allt, på kort varsel, trots att jag nästan begärde det omöjliga. Jag ska försöka förvalta deras förtroende på bästa sätt, och se till att de här ponnyerna matchas väl till sina nya ägare och blir omhändertagna som de juveler de är.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

%d bloggare gillar detta: