Den nya hästen:

Bild

Här är en första presentation av min nya häst: Regente, en 14-årig lusitanohingst. Han är ca 163 cm, utbildad hela vägen, och ska förhoppningsvis hjälpa mej att bli en god ryttare. Idag har vi ”motionerat” lite, och presenterat honom för sambon som mutade sig hela vägen till hans stora hjärta med hjälp av några morötter. Fortsättning följer….

Annonser

Att lasta den motvilliga hästen

Så här inför tävlingssäsongen ställs många hästägare inför problemet att lasta sin häst. Många annars trevliga och väluppfostrade hästar kan i samband med lastning visa upp helt nya sidor av sin personlighet, och din muntra springare kan snabbt förvandlas till ” Den Motvilliga Hästen”. Det gäller att bemöta detta genom att vara väl förberedd.

Den Motvilliga Hästen (DMH) har en negativ inställning till trailern redan från början. Så undvik att låta honom se på när du  kopplar den till bilen, för det väcker hans misstänksamhet.  Om han är ute i hagen kan det leda till att han blir mycket svårfångad, så länge trailern står framkörd inom synhåll.

Din utrustning. Man bör ha bekväma skor (det kan bli många kilometer att gå om du tappar taget om grimskaftet), handskar (för att undvika brännskador i händerna när DMH drar till skogs), hjälm (ifall din partner tappar självbehärskningen och klipper till dej), en ängels tålamod, ett stort ordförråd och väldigt gott om tid. Man behöver också en förstående och förlåtande partner, för just lastning är en situation som annars lätt kan leda till separation. En mild dos lugnande medel i partnerns morgonkaffe kan fungera i förebyggande syfte.

Hästens utrustning. En enkel grimma med grimskaft är det normala. En häst kan gå hur långt som helst med sin ägare släpandes efter, så nos- och nackludd av fårskinn skonar din ömtåliga häst i det läget. Rejäla transportskydd kan dämpa sparkarna från hans bakben om du driver på alltför energiskt. Dom brukar också kunna förmå hästen att lyfta sina ben högre när han trampar på stället nedanför lämmen.

De naturliga instinkterna. Att locka med mat är en vanlig metod. DMH är oftast svår att muta med en skopa havre, då han fortfarande är mätt efter en rejäl frukost, och står med alla fyra fötterna på en frodig gräsmatta. Morötter kan möjligen förmå djuret att sätta upp en fot i taget på lämmen – ta en tugga, och sedan lugnt kliva ner igen. Enda sättet att få den här metoden att fungera är alltså att svälta honom några dagar, varvid prestationsförmågan på  tävlingen dock riskerar att bli nedsatt.
Att utnyttja flyktinstinkterna genom att skrämma honom med piska, paraply eller vifta med en överrock slutar i regel med att hästen drar till skogs, och håller sig undan resten av veckoslutet.
Den mest naturliga instinkten, om detta skulle inträffa, är att gå in och lägga sig igen.

Kommandon. I hästvärlden är det alltid viktigt att använda rätt ord och uttryck i olika sammanhang. I det här sammanhanget börjar man i regel med med att peka in i trailern och med vänlig men bestämd röst säga ”IN!”. Efter ca 20 minuter kan man lägga till ”annars blir jag förbannad”, och olika tillmälen som handlar om hamburgare. Efter ytterligare ca 60 minuter brukar fantasin flöda, och en mängd ord och uttryck, som du vanligen aldrig använder, kommer till bruks. (Din förvånade partner bleknar) Många sådana ord återfinns i amerikanska actionfilmer, men inga är lämpade att återge här. Någon timme senare är du troligen tillbaka till korta uttryck i stil med ”Snälla”, ”Söta rara” eller enbart förtvivlade snyftingar.

Metoder. Att putta på bakifrån med en kvast rekommenderas ofta. DMH kan tyvärr uppfatta detta som ett tillfälle att klia rumpan, och kan stå kvar länge och njuta, i lätt bakåtlutad position. Då frestas man att prova med andra redskap från stallet: en skyffel, en kratta eller att helt sonika drämma till kräket med en vanlig två-fyra. Allt har samma effekt: DMH står kvar nedanför trailern. Undvik att använda högaffeln. Den hittills helt fastvuxna hästen kan plötsligt bli mycket kvick i benen, och kan få högaffeln att flyga genom luften och råka genomborra en oskyldig åskådare.

Hjälpmedel: Den finns en mängd olika varianter som involverar linor och selar, som syftar till att dra eller styra in hästen. Dessa bygger på att du med enbart armkraft kan förflytta mer än ett halvt ton motsträvig häst. Vanligt resultat är att du blir intrasslad i linorna och DMH står kvar utanför trailern och äter gräs.

Inlärning. Hästar har mycket lätt för att lära in nya saker. DMH lär sig förvånansvärt snabbt  hur han ska bemöta alla dina knep, och hur han ska göra för att få mesta möjliga morötter utan att gå för långt in i trailern, och ungefär hur lång tid det tar för dej att bryta ihop och ställa tillbaks honom i stallet. Forskning visar att en häst, redan kvällen innan (när han badas, flätas och utrustningen putsas), mentalt kan förbereda sig på både aktivt och passivt motstånd.

Resultat. Man pratar idag om Natural Horsemanship, det vill säga att göra allt så naturligt som möjligt. Hästen är av naturen ett djur som ska vandra över präriens vida vidder i sökandet efter föda. Evolutionen har inskränkt den här förmågan, eftersom vi serverar hästarna mat i stallet. Så det allra mest naturliga borde alltså vara att helt enkelt låta hästen få till tävlingsplatsen. Tips: du rider dit, och ni kommer båda fram uppvärmda och avspända. Och det tar ungefär lika lång tid som vilken som helst av de ovan nämnda metoderna. Vid tävlingar utomlands krävs förstås mer omfattande planering. (läs om Linde von Rosen)

Sammanfattning. Efter mycket planering, införskaffande av utrusning, många timmars svettiga övertalningsförsök, skilsmässa och tårar, så slutar det oftast med att DMH står i sin nyhalmade box och tuggar på sitt hö, medan du sitter hemma i soffan, tröstäter choklad och försöker återfå de sista spillrorna av din självkänsla. Efter att först ha letat efter telefonnmret till Scan, inser du så småningom att DMH i själva verket är världens bästa häst och att rosetter inte är allt här i världen.



 först publicerat 19 oktober 2011 på ”Livet på landet” (favorit i repris)
Användbara länkar: (dags att ta ämnet på allvar)

Genomslag för ”Hästhandlare”

B La Diva f. 2009 (Foto: Charlie Johansson)

Att det skulle bli ett sådant kraftigt genomslag för artikeln om ”Oseriösa och samvetslösa hästhandlare”, hade jag inte räknat med. Tydligen ett ämne som berör många. På mindre än ett dygn hade det här inlägget haft nästan 3000 besök. Vad säger det mej? Varför fick detta sådan uppmärksamhet? Jag tror att läsarna blivit berörda av flera skäl:

Köpare som blivit, eller känt sig lurade

Säljare och uppfödare, som är oroliga över hur lagstiftningen gör det svårt eller otryggt att sälja häst (om man är seriös, vill säga)

Hästvänner, som upprörs över det samvetslösa i den här hanteringen och

Hästvänner, som har ett intresse i att öka sin kunskap kring spatthästar

Mina personliga vänner och bekanta, som tycker det är trist att jag blev blåst

Folk i allmänhet, som läser artikeln lite som man läser en skvallertidning.

Jag imponeras över det sociala mediets kraft. Via min bloggportal WordPress kan jag också se via vilken väg läsarna har hittat till bloggen. Det är inte oväntat Facebook som står för det största inflytandet. Efter att ha lagt ut artikeln på min FB-sida som ”offentlig”, har den länkats vidare i flera led, och nått en otrolig spridning. Sedan har den hamnat på HästMagazinets nyhetslista, och på WordPress sida över mest lästa bloggar. Så den sprids som ringar på vattnet. Och många har blivit berörda, många har kommentarer och synpunkter. Och i vissa fall har det varit starka känslor. Men visst är det bra att ämnet ventileras i största allmänhet. För det finns så många vinklar.

Det handlar kanske inte främst om de personer eller den hästen jag skrivit om, utan fenomenet ”att köpa och sälja hästar”. De flesta kommentarerna kommer från folk som själva blivit lurade, eller varit nära att bli det, eller sett det på nära håll. Andra är upprörda över lagstiftningen som gör det omöjligt att driva en process trots att alla fakta gör det till ett solklart rättsfall. Eller som gör det omöjligt för en uppfödare att sälja en häst, utan att oroa sig för att den kommer trasig i retur inom de närmsta två åren. Sedan har vi alla djurvänner, som lider av att veta att en häst behandlas illa. Även en liten grupp vänner och/eller kunder till nämnda personer som av någon anledning känner sig kränkta. Hur som helst så finns det otroligt många åsikter och synpunkter. TV har ju sänt ett par program på temat, vilka också haft stort genomslag. Många verkar också googla på ämnet. Och jag menar många! Jag vill gärna fortsätta rota i det här temat. Inte nödvändigtvis för att ”hänga ut folk på internet”, utan för att få veta mer om varför detta är ett så stort och brännbart ämne. Det måste finnas fler skäl än de jag kan komma på, till att detta är så ”hett”.

Vad tror du? Varför blev den här artikeln så mycket mer uppmärksammad än många andra. Jag är intresserad av, och tacksam för kommentarer (alla sorter).

(Bilden föreställer ridponnystoet B La Diva, som jag sålt. Utan att vara ett dugg orolig. )

Oseriösa och samvetslösa hästhandlare…

… eller ”Den sorgliga historien om Mr Big”. (Valack (2003-2011) e. Rotspon – Bolero)

Jag har redan berättat om hur det gick till när vi köpte den här fina hästen och hur jag blev dunderblåst. Och jag lovade att komma med en uppföljning. Det är lärorik och skrämmande läsning, om spattbehandling och samvetslösa människor. Historien om hur det gick till finns att läsa både tidigare i bloggen (Får man hänga ut folk på internet, nov 2011).

Vi köpte hästen av Madelen Palmkvist (senare El Hanafi / Hanafi) hösten 2009. Trots att han inte visade hälta i samband med köpet fick jag ju snart reda på att han redan var diagnosticerad med spatt i vänster has. Alltså inleddes  processen med att försöka få köpet hävt. Det var total tvärnit från säljarens sida. Hon hade själv visat hästen för oss, men när vi hämtade den var det hennes stallvärd/ombud Caroline som lämnade över häst och pass och tog emot betalningen. Hon kvitterade och visade ett papper om att hon var ombud för säljaren Madelen. Vid ny kontakt med Madelen var hon sanslöst otrevlig och slog ifrån sig på alla sätt. Så småningom försökte hon hävda att hon inte ens ägde hästen, utan agerade som ombud för någon annan. Tack vare internet går det ganska lätt att spåra hästar, så jag tog kontakt med folk som haft honom tidigare.

Hans historia såvitt jag kunde forska fram var alltså följande: Han köptes 2007  från Tyskland, som fyraåring, och kom i november samma år till Karin Öhman  i Katrineholm, för vidareutbildning. Strax efteråt var han till salu, men som säljare agerade då Team CAF. (Videoklipp från hans tid på stall Vegred finns HÄR>>> ). Jag vet att han visades för amerikanska köpare, som tackade nej. (Och jag undrar om det redan då fanns röntgenfynd). Karin ville inte, vid kontakt, av olika skäl tala om vem denna första ägare var, eller till vem han sedan såldes. Bara att det var i Stockholmstrakten. Därifrån kom han till Annica Holmqvist på Stall Bergalund i Hallstavik, som sålde honom hösten 2008, till en tjej i Finland. Finska köparen, Nina Jakola, upptäckte relativt snart att något inte stod rätt till med Mr Big, och gjorde en röntgen. Dessa röntgenbilder visade utom allt tvivel att han var behäftad med spatt vänster bak. Med stöd av detta krävde hon köpets återgång. Efter många månaders tjafsande fram och tillbaka (våren 2009) fick hon till sist lämna tillbaka honom till Annica Holmqvist. Men hon fick bara en del av köpesumman tillbaka. Hon lät sig nöja med detta, trots att hon gjorde en stor förlust, bara för att slippa ha utgiften med att ha en oanvändbar häst uppstallad för dyra pengar. Mr Big åker omgående från Annica ner till Skåne och hennes goda vän Madelen Palmkvist. (Deras redovisning om hur detta gick till skiljer sig åt). Han hade inte varit i Skåne mer än ett par veckor när jag hittade honom, hösten 2009.

Madelen har inget eget stall, trots att hon har en ganska omfattande hästhandel, utan Mr Big parkeras hos en annan person: Caroline Ekengren. Madelen förklarar både på telefon och vid visning av hästen att hon ägt honom i över ett år, men att hon har tröttnat på hästar och ridning, och att det är därför som han är till salu. Efter en snabb titt både på häst och ägare bestämmer jag mej för att det är en trovärdig historia. Hon säger att det finns både besiktningsprotokoll och vaccinationsintyg från när hon köpte honom, men när jag be att få dessa, så är dom inte längre tillgängliga. Och när hela historien till sist så att säga ”skiter sig”, så lämnar Madelen landet, och Caroline blir den som fungerar som mellanhand i kommunikationerna. Trots allt är hon mycket hjälpsam och försöker hitta fungerande lösningar för alla parter. Även deras uppgifter om vem som egentligen äger hästen vid försäljningstillfället går isär.  När jag kräver köpets återgång blir det alltså väldigt besvärligt och Madelens sista yttrande i historien är ”Stäm mej då!”, och jag bestämmer mej för att ta henne på orden. Vid lite mera efterforskningar visar det sig att Madelen trots sin ringa ålder (född 1988) hunnit både att dra på sig en ansenlig summa skulder hos Kronofogden, och få ett tvivelaktigt rykte som hästhandlare. Så jag förstod snabbt att det skulle vara lönlöst att dra historien inför rätta. Till hjälp hade jag nu min goda vän och jurist Malin Myrman, som gjorde sitt bästa, men inte heller kom vidare på grund av den snårskog av lögner, den kluriga lagstiftningen och risken att dra på mej allt för stora kostnader. Första hindret var att fastställa vem som egentligen var ägare till hästen. Det verkade enkelt. Men om man ska hårdra det hela så kan ju finska ägarinnan räknas som ägare, eftersom hon aldrig fått tillbaka hela köpeskillingen, och med andra ord gjort den svenska säljaren till bedragare enligt lagen. Vem som då var den svenska säljaren var klurigare. Madelen påstår först att hon aldrig ägt honom, utan bara sålde honom för Annicas räkning, och senare att hon redan sålt honom till Caroline. Under tiden är hon själv både oanträffbar och skuldsatt.

Alltså var vi fast med en jättefin och rar, men oanvändbar häst. Så vi beslutade oss för att göra allt som gick för att försöka behandla honom för att åtminstone göra honom ridbar, om än inte en tävlingshäst i dressyr. Våren 2010 var han ohalt efter en behandlingsperiod med Butazolidin, och magen hade hämtat sig efter att medicinering, och han lånades ut till ridskolan på Nordhallands Ridklubb. Chefen där är en god vän, Camilla Billö, och både hon och hennes duktiga personal gjorde allt för att han skulle få arbeta och fungera. Detta höll i några månader. Sedan kom en tydlig hälta tillbaka, och han fick komma hem och ha semester. Vid kontakt med Anette Edling, veterinär vid Hallands Djursjukhus, så bestämde vi oss för att prova en ny, experimentell behandling som utförs av en gästande veterinär från Canada.( Mycket enkelt förklarat så går Dr James behandling ut på att spruta ren alkohol rakt in i den berörda ledavdelningen. Syftet är att snabba på nedbrytningen av ledbrosket, så att leden växer ihop. Då blir just den här ledavdelningen stel, smärtan försvinner och hästen blir åter användbar. Han hade redan haft mycket positiva resultat på både galoppörer, dressyrhästar och reininghästar.)

Under juli och augusti månad 2010 gjordes alltså behandlingen och uppföljningsprogrammet sattes igång. Under hösten lånades Mr Big ut till en god vän som blivit hästlös, och allt verkade vara frid och fröjd. Han var till och från lite besvärlig mot sin ryttare, men vi gissade att det berodde på att han mådde bra och blivit lite stallmodig och i god kondition. Tidigt under våren 2011 berättar ryttarinnan att hon inte kan ha honom kvar på grund av sitt arbete, och jag åker för att hämta hem honom. Vid kontroll visar det sig att hältan är tillbaka. Suck. Vi åker ner till Anette på Slöinge för att kolla honom, och tyvärr visar det sig att behandlingen inte haft den önskade effekten, och att det tyvärr inte fanns mer att göra.

Så nu hade jag en häst utan livförsäkring, som inte ens är värd sin vikt….  (Som bekant kan man inte sälja hästar till slakt som är behandlade med ”Butta”).  Jag upptäcker att Madelen Palmqvist startat upp en hemsida för försäljning av hästar importerade framför allt från Holland. (Till synes fina hästar) Hanafi Sport Horses heter ”företaget”, som påstås ha F-skatt och goda referenser (?!?). Och även garantier. På hemsidan står det att om man inte är nöjd med hästen man köpt så får man byta in den. Så jag kontaktar Madelen igen, och hon är mycket samarbetsvillig. Klart att jag får byta in Mr Big om jag inte är nöjd, och allt jag behöver göra är att titta ut en av hennes saluhästar som jag vill byta till mej. Hittar två lämpliga alternativ, och ringer för att ordna med praktiska detaljer. Då tycker hon inte att han är värd lika mycket som jag betalade, utan kanske bara 15000 eller så, eftersom han har spatt. När jag invänder att han hade det redan när jag köpte honom, så kontrar hon med att det trots allt inte var hon som sålt honom…… Alltså lönlöst. Inte lägger jag 50 – 60 000 mellan för att få en ny ”högriskhäst” på halsen. Och på ett vis kändes det bättre i själen att inte låta stackars Mr Big vandra vidare, och riskera att åter bli såld som frisk och felfri (möjligen full av smärtstillande).

Till sist fattades alltså beslutet, med stöd av veterinärer, jurister och även mitt bankkonto, att det var bäst att bita i det sura äpplet och låta Mr Big vandra ut på de evigt gröna ängarna.

Kvar står en ryttare utan tävlingshäst, en fattig hästägare, och sörjande vänner. Rent ekonomiskt var han en katastrof, men som häst var han högt älskad av alla som lärde känna honom. Men jag är fortfarande bitter över att det får gå till så här, och därför beslutade jag mej till sist att skriva ner hela historien i min blogg. Jag får nämna alla vid namn, så länge jag inte smutskastar någon, utan bara håller mej till rent sakliga fakta, vilket jag nu anser mej ha gjort. Så den här historien är menad att fungera som en varning. Trots min erfarenhet, tillgång till goda fackmän och min vilja att göra det bästa för varje häst, så blev jag grundlurad. Så jag kan bara återigen uppmana alla som ska köpa häst, att kolla hästen noga, kolla säljaren ännu mera noga. Och sedan dubbelkolla…..

Det går att ”googla” på alla namn, både folk och fä. Upplysningar om skulder kan göras hos Kronofogden, och ”skvaller” hittar man både på HästNet och på Bukefalos.

20120124: Jag har nu fått veta att Mr Big röntgats och diagnosticerats med spatt redan hösten 2007. Dåvarande säljare, förmedlare och ryttare (samt såklart veterinären) visste redan då att han hade ett dolt fel, men valde att inte varken åtgärda/behandla felet eller ta bort honom, utan istället tiga och sälja honom vidare i förhoppningen att ingen skulle märka det. Så det finns uppenbarligen en rad ”bedragare” i den här historien, där i sista änden hästen får betala priset, och ett flertal personer lagt ut mycket, mycket pengar på honom. En historia full av förlorare alltså.

20120210: Uppdaterar med en länk, till ytterligare en liknande historia. Se upp!!

%d bloggare gillar detta: