Överskottsenergi

Han blir lite pigg och busig ibland, min ädla springare. Oftast under själva uppvärmningen. Då kan han få för sig att skygga för saker som han annars inte bryr sig om, eller markera sin förmåga till krumbukter i galoppen. Jag vill ju helst tro att det här är tecken på att han är rätt fodrad och omskött så han är allmänt levnadsglad, och att hans muskulatur har anpassat sig till förändringen i arbetspassen.

Under själva träningen är han i regel precis lagom, och när han blivit riktigt lösgjord så är han extra framåt på ett behagligt sätt. Så att han är ordentligt framför skänkeln och svarar snabbt på lätta hjälper. Är han inte lösgjord, så upplevs han som ganska bakåt-tänkande. Då måste jag jobba vidare med eftergiften och vara lite strängare med lydnaden för framåtdrivande hjälper. Tack vare min tränare får jag allt fler verktyg att använda för att åstadkomma detta. Det här med rakriktning är svårt.

Eftersom den här överskottsenergin och busandet skapar spänningar bad jag om råd om hur jag tar mej runt det. Jag blev varse att det finns olika sätt att se på det här. Ett råd var att helt enkelt låta honom arbeta hårdare. Det är meningen att han ska vara tacksam för att få komma tillbaka till sin box och vila ut. Även om jag själv blir trött, så måste jag pressa oss båda ytterligare lite till för att han ska arbeta så hårt som hans kondition kräver.

Min egen filosofi har snarare varit att sluta när han går bra. För att han alltid ska tycka att arbetet är roligt, och minnas att han får beröm. Och heller inte behöva komma tillbaka till ridbanan nästa dag med träningsvärk. Kanske jag får finna någon slags medelväg.

Just nu rider jag ungefär en timme varje gång. Det är 10 – 15 minuter i skritt, först rakt fram och sedan på volter och sidvärts. Sedan blir det lösgörande övningar i trav (mestadels lättridning) och galopp med korta skrittrepriser i ca 20  minuter, beroende på hur väl jag lyckas med uppgiften.  Sedan blir det ungefär 20 – 30 minuter med träning på ”Dagens övning”.  Slutligen,  lite nedvarvning med lätta övningar och nedläggning i trav, innan vi skrittar hem på långa tyglar. Då brukar vi båda vara lätt svettiga, men inte genomblöta, och jag brukar känna mej nöjd med hur han har gått. Han har kunnat bli rak mellan hjälperna, framför skänkeln och  med fin kontakt på båda tyglarna. Är det kanske dags att skärpa kraven lite ?

Det tar sig…

…. sa gumman…. Fast nu gäller det ridningen 😉 . Faktum är att jag fick beröm av min enastående tränare, Joao Pedro, på lektionen. Tjohooo! Eftersom han varit i Frankrike och haft träningar var det en och en halv vecka sedan föregående lektion. Under tiden har jag envist tragglat med mina grunder. Kortare eller längre stund, men varenda dag. För det går ju faktiskt att ”jobba” hästen även på skrittrundan.

Ända sedan ”äventyret” med lastmaskinen har Regente varit rejält på hugget, och busig. Det betyder troligen att arbetet inte längre är så krävande och han har överskottsenergi. Än så länge, så känner jag honom inte tillräckligt väl för att veta om hans små ‘levader’ och ‘kaninhopp’ är det värsta han kan hitta på, eller om det är inledningen till en mer omfattande repertoar. Så jag blir lite mesig, halar in stångtygeln och svär mellan tänderna, och vill hellre rida inomhus.
Jag är egentligen inte så rädd för att åka av, för enligt tyngdlagarna landar den tyngsta kroppsdelen först, och jag drattar på ändan (igen!). Men jag har verkligen ingen lust att tappa en hingst bland alla hästarna på klubben. Det skulle kunna bli en väldigt tråkig historia.

Och precis som min tränare säger: Nu får jag honom att arbeta mellan hjälperna, och bjuda rakt in mellan tyglarna på varje ridpass, men det ska efter hand ta kortare och kortare tid att komma dit. Nu har jag i alla fall en härlig ridkänsla de sista 10 – 20 minuterna. Snart hoppas jag kunna klara av att göra lite svårare och roligare övningar. Ändå känner jag en sån glädje att bara kunna rida en fin serpentin i trav. Tänk vad ryttare kan vara lätta att tillfredsställa.

 

Hjälp från oväntat håll

Ibland har jag lite problem med framåtbjudningen. Min vackra Regente tycker att det tar emot, och kryper bakom hjälperna, och när jag lägger till skänkeln så händer det inte så mycket. Gradvis har det blivit bättre, allteftersom han bygger upp sina muskler och vår kommunikation fungerar bättre. Men galoppen kan vara lite knepig. Han kan växla mellan arbetsgalopp och ner till ”kort galopp”, men ber jag honom länga/öka så vill han inte. Han är inte alls en lat häst, men jag begär saker som tar emot lite i kroppen.

Häromdagen tränade jag (som vanligt) tempoväxlingar och övergångar på utebanan. Han var rätt lagom i travarbetet men när jag började med galopperna, så var vi där igen. Bensinstopp liksom. Så jag lappar till honom med dressyrspöt över baken. Och exakt samtidigt som han slänger upp bakdelen i protest, så kommer det en stor lastare runt hörnet. Skramlar och dånar, och Regente blir jätterädd! Hoppar iväg med svansen mellan benen. Och sen var det inga problem att rida tempoväxlingar i galopp. Det räckte att bara nudda honom med vaden, så pep han iväg full fart, och sen kunde jag ta tillbaka med bara kroppsspråk och en mjuk kramning av tygeln. Plötsligt var han superalert. Så jag gick över till mera travarbete och övergångar mellan trav och galopp. Och han kändes så där underbart kraftfull, känslig och arbetsvillig som man bara drömmer om! Jag kunde bara ”sitta fint” och reglera honom med de allra minsta signaler.

Det var bara WOW! Dagen efter hittade vi nästan det här läget igen. Framför skänkeln och uppmärksam. Men inte riktigt så ”vass” som dagen före. Var finns en stor lastmaskin, när man som bäst behöver en?

Dressyrtävling i Portugal

En ‘stor’ tvådagars dressyrtävling i Portugal skiljer sig en hel del från vad jag var van från Sverige.  Det var en otroligt rolig och givande upplevelse, som tog plats bara fem minuter hemifrån, på Centro Hípico da Costa do Estoril.

Först måste jag ge en eloge till domarna. Det var tre domare i alla klasser, och bra flyt på tidsprogrammet. Jag är mycket imponerad av att dom klarade att döma så många olika program.  Om jag räknat rätt så är det över 15 olika program. Det är inte så många startade i varje klass. Här har man inga problem med bortlottning minsann, utan snarare tvärtom. Alla får vara med och rida.

Så här såg alltså startlistan ut för söndagen. CDN betyder att det är ”nationell” status, och Poule betyder att man rider ”utom tävlan”, d v s dom har inte licens och kan inte tillgodoräkna sig resultaten.

Ganska roligt med en sån blandning i startfältet.

Här är en av de funktionshindrade ungdomarna som var med och tävlade. Värdklubben är väldigt aktiv när det gäller ridning för funktionshindrade och hade flera av sina mer framgångsrika ekipage på plats.

Den här blandningen av ekipage märks ju inte minst på framridningen. Där var det ibland riktig villervalla med alla sorters ryttare. Men jag tror att det måste vara rätt kul att vara ‘knatte’ och få rida fram tillsammans med St Georg-ryttarna. Likadant blir det ju på prisutdelningen. De grönaste ryttarna får sina prisrosetter tillsammans med ‘kändisarna’.

Här är en ung ryttarinna som får lite extra support av sin ridlärare före start. Hon vann för övrigt sin klass, med en häst som jag var och provred för en månad sen. Supertrevlig och välskolad häst kan jag tillägga.

Ponnyer är inte så vanliga här, så även de minsta ryttarna rider häst. Det här (till höger) var ett så himla rart ekipage. Flickan satt enligt instruktionsboken och hästen gjorde allt han skulle, och lite till tror jag.

Men jag hittade i alla fall en liten fin B-ponny. Det måste vara en hög andel welsh i den här söta lilla pållen. Och ryttarinnan är ju lika rar. Får man gullighets-poäng av domaren här?

De flesta ekipagen var mycket putsade och prydliga. Men en och annan hade kanske inte lagt ner så mycket tid på att bada häst, fläta och rykta….

Men ryttarinnorna gjorde i alla fall sitt allra bästa när det kom till själva uppvisningen. Och till deras försvar måste jag nog tala om att detta var ryttare som red på ridskolans hästar, så möjligheterna till extra puts och pynt kanske var begränsade.

En sak som var exakt som hemma, var försäljningen av varm korv (lite annorlunda, men ändå) och klubbens yngre garde som fungerade som protokollhämtare.  Grabben på bilden hade en sweatshirt med texten ‘CREW’ på ryggen!

Och precis som i Sverige så bestod publiken av ‘de närmast sörjande’. Fast å andra sidan så hade några av de yngsta ryttarna hela släkten på plats, så stundtals var det faktiskt ganska många.

Sen skiljer sig reglementet åt, en hel del.  Det var bara barnen som red med hjälm. Övriga red med hatt, även i lätta klasser. Så hatt, träns och kavaj var ingen ovanlig kombination. I St. Georg-klassen åkte fracken på. Men kandaret kunde användas i alla klasser. Likadant med spö, det kunde man ta med in på banan. Det är bara i FEI-klasser, där man vill tillgodoräkna sig poängen, där FEI-reglerna är tillämpliga.

Enligt TR kunde jag inte heller uppfatta några speciella regler för framridningen. I alla fall  inget hjälmtvång. Och för de små ryttare som behövde hjälp, kunde ridläraren sitta upp  och hjälpa barnen att rida fram.  Det är hon som rider fuxen på bilden här till höger.

Ytterligare en bild från framridningen – ingen ‘huvudbonad’.

Säkerhet verkar  inte vara ett ord som förekommer. Man kan lasta ur hästen och byta från grimma till träns på parkeringen, och knyta fast hästen utanför släpet mellan klasserna. Att skilja på ryttare och publik är heller inte så petigt.

En ryttare från Portugisiska kavalleriet var på plats, i gammaldags uniform och allt. På grund av min bristande förmåga som fotograf, blev bilderna allt från dåliga till totalt kassa, men jag ville ju ha med en bild för att kunna jämföra med våra svenska representanter för Beridna Högvakten.

Men sammanfattningsvis var det framför allt roligt!  Jag har fått se alla kvalitéer på ridning, och det är så det ska vara. Och åter är jag imponerad av domarna som lyckades hitta rätt skala för varje nivå. Mest saknar jag kanske ponnyklasserna. Men å andra sidan verkade de yngsta deltagarna lika entusiastiska som på vilken ponnytävling som helst i Sverige. Det kanske t o m är roligare att rida i så blandat startfält. Så vid ett tillfälle bestod ”klassen” av ett barn på ponny, ett barn på stor häst, en tonårstjej och en farbror, och alla red samma svårighetsgrad.

Resultatlistan från söndagen. Se så många olika klasser det är, och så många vinnare!

Dagen efter fanns det ett litet reportage, med bilder och allt, på webbsidan för Equitação, som är motsvarigheten till Tidningen Ridsport Online.  Se reportaget HÄR>>>

Även Equisport Online hade lagt ett litet reportage, eftersom det här trots allt var en stor tävling.

Och för den som är nyfiken, så har jag lagt in TR för dressyr HÄR>>>, det är bra mycket kortare än vårt för dom gör det enkelt för sig. I de tävlingar som är kvalificerande till internationella tävlingar så går man på FEI’s reglemente, och annars rationaliserar man bort allt ”onödigt”.

Sexuella övergrepp inom ridsporten

Hörde ett inslag på Radio 1, med Gert Fylking som gäst. Jag tänker inte ha några synpunkter på historien om ‘Bonde-Peter’ och vår förbundskapten i hoppning. (Det är så många andra som har). Men vill ändå nysta i den tråd som Gert slänger ut. (Lyssna på inlägget först)

Även jag har fått höra många historier från unga tjejer som jobbat som hästskötare hos kända ryttare, som handlar om detta. Tjejer som tror att dom får olika förmåner genom att gå sängvägen. Dom tror att dom riskerar att inte få stanna kvar om dom inte ställer upp. Det finns en och annan som tycker att det är lite kul, och något att skryta med för sina vänner. Men dom flesta är rädda. Vågar inte säga nej, vågar inte berätta för sina föräldrar och tiger.

Ambitiösa tonårstjejer (och killar) som jobbar hårt för sin dröm om att bli en framgångsrik hästskötare eller ryttare, tar jobb som ‘praktikanter’ hos tävlingsryttare. Dom har oftast ingen lön, utan det är kost & logi och fickpengar som gäller. Plus möjligheten att få lära sig mycket, rida bra hästar och få bra träningsmöjligheter. Erfarenheter från att följa med på tävlingar på nationella och internationella banor. Och ibland, så erbjuds dom att få en stund i sänghalmen också. I det läget är det inte många tonåringar som riktigt vågar säga nej. Det är ett fult sätt att utnyttja dom här ungdomarnas beroendeställning. Och eftersom dom inte säger nej, så räknas det inte som ett övergrepp på riktigt.

Min egen historia är rätt oskyldig: När jag var 16 år, skulle jag åka tvärs över landet för att  sommarjobba på en stor gård och skulle ha hästen med mej. För att göra saker och ting enkla, rent logistiskt, frågade jag om jag kunde åka med i hästtransporten. Inga problem. Det var en intressant och lärorik resa. Mannen som körde var en duktig hästkarl, och medan hästar lastades och lossades under vägen fick jag höra många spännande historier om hästar.

Klockan började bli ganska mycket innan vi närmade oss min destinationsort.  Då började mannen bli besvärlig. Eftersom det var så sent ville han inte köra dom sista milen. Han stannade bilen vid en rastplats och började bli otrevligt närgången och krävande. Och dessutom, om jag var ‘samarbetsvillig’ skulle jag inte behöva betala för transporten.  Mannen berättade att det var många flickor som alltid ställde upp, och han namngav några jag kände igen. Hästskötare. Jag tyckte att mannen var ett riktigt äckel, MEN nu kom det svåra…. Om jag tackade nej riskerade jag att bli avsläppt med häst och allt mitt i ödemarken. Om jag tackade ja, skulle jag bli avlämnad nästa dag, och inte behöva betala. Det var inte ett svårt val, men jag var verkligen rädd och visste inte hur jag skulle hantera mannens närmanden.

På den tiden fanns för det första inga mobiltelefoner, så jag kunde inte meddela mej med varken med familjen dit jag skulle, eller mina föräldrar . Och för det andra hade inte alla tävlingsryttare egen lastbil, utan hästar och hästskötare skickades ofta i förväg till tävlingsplatser. Så det är klart att det var många hästflickor som reste med hans bil.

Som en välutrustad hästskötare hade jag såklart en fickkniv på mej, som jag fiskade upp ur fickan och fällde ut den. Inte så att jag direkt pekade på honom, utan bara visade att jag hade den. Jag låtsades skära bort nåt skräp från stöveln och framhärdade att jag verkligen behövde komma fram samma kväll. Att jag skulle bli efterlyst annars. Då blev han ganska otrevlig, men startade i alla fall bilen och körde de sista milen till gården under tystnad.

Det var mitt i natten när vi kom fram. Huset låg i mörker och ingen svarade när jag knackade. Mannen ville inte lasta av hästen och min stallåda innan någon kom och tog emot, utan fortsatte tjata om att vi kunde sova i bilen. Vi hade en diskussion på gårdsplan och jag lyckades till sist få honom att öppna lastbilen. Han ville inte hjälpa till alls, utan stog och tjurade medan jag lastade av min stora tunga kista och min häst. Jag var beredd att tillbringa resten av natten på gräsmattan, bara äcklet körde sin väg. Jag betalade resan, och då äntligen tändes ljus i huset och någon kom ut.

Det dröjde länge innan jag vågade berätta för någon om den här mannen.  För på något vis skämdes jag för att jag hamnat i den situationen. Jag trodde kanske att det skulle verka som om jag själv försatt mej i den. Det är konstigt med skamkänslor, och jag kan inte förklara varför jag kände så. Men det ger kanske en antydan om vilket klister många unga tjejer kan hamna i, helt utan att vara delaktiga.

Men om jag nu hade berättat, vad hade det gjort för skillnad? Det hände ju egentligen ingenting, och ord skulle stå mot ord. Så han fortsatte väl med sina metoder i många år, kan jag gissa. Precis som många av dessa tävlingsryttare.

Den här diskussionen måste fram i ljuset, och de unga hästskötarna måste få veta att dom kan säga nej, och att dom inte har någon skuld i att hamna i en liknande situation, och att dom måste berätta för någon.

Hur hanterar egentligen Svenska Ridsportförbundet frågan? Nu har dom ganska stort tryck på sig, och förhoppningsvis leder det till något positivt i framtiden. För alla förbundets ungdomar.

En brist som blir en förtjänst

Sjunde dagen sedan jag insjuknade i influensan, och jag är på bättringsvägen. Alltså: jag känner mej otroligt pigg och rask innan jag klivit ur sängen. Väl på benen och ute och promenerar med hunden inser jag att sjukdomen tagit en bra bit av mina krafter, och jag vågar på min höjd jämföra orken med en 95-åring på höga koffeindoser.

Jag pustar redan när stövlarna dras på, så jag inser att dressyrträningen jag längtat efter nog får bedrivas i enbart skritt. Och det går ju. Det har jag ju provat under svenska vintrar när underlaget är stenhårt och isigt. Det gäller bara att vara lite kreativ.

I stallet inser jag varför det är sån lyx att ha ”helpension”. Inte behöva mocka, lägga upp foder och rykta. Allt jag behöver göra är att damma av hästen lite lätt och kratsa hovarna. Jag flämtar efter luft ändå. På med sadeln och kandaret. Jo, det blir kandar idag, för om Regente skulle bli lite busig är jag inte skärpt nog att ha tillräcklig kontroll. Jag klarar just bara av att ”åka häst” ju. (Och han blev lite busig och hingstig när jag skrittade fram, tur att ‘nödbromsen’ var på)

Så vi skrittar och tränar på veckans övning: ner med nacken, lång, rund och mjuk i nacken åt båda hållen. Skrittar på större och mindre volter. Skänkelvikningar, bogen in, slutor. Halter och igångsättningar. Och han är så FIN!! Jag dristar mej till att plocka in lite travrepriser i samma övningar, och ja, han behåller formen.  Så jag kan inte låta bli att göra lite övergångar till galopp också. Och han är lika fin då! Min ork tryter fort och jag får göra många pauser för att snyta mej och hämta andan lite. Men jag har så roligt. För det känns som om allt har lossnat och jag kan placera hans huvud precis var jag vill. Han blir exakt så djup och rund jag önskar, och ryggen kommer i arbete. Då är han som en luftdämpad fjäderkudde att sitta på i traven. Nåväl, ska jag vara riktigt ärlig, så red jag nog stundtals i undertempo, men han var i alla fall framför skänkeln hela vägen.

Så när jag ridit klart och skrittar tillbaka till stallet så funderar jag över det här fenomenet. Är det så att min sjukdom var en välsignelse i förklädnad? Att varje regnmoln har en guldkant?  Tack vare flunsan, så orkar jag inte klämma och spjärna emot, utan är mjuk och följsam (slak?). Jag har sänkt min ambitionsnivå till nära noll. Är det detta som gav min häst möjlighet att arbeta på rätt sätt? Eller är det det samlade resultatet av de senaste veckorna jag upplever?

Efter att jag bröt nacken upplevde jag lite samma sak; jag klarar inte att rida en häst med styrka, utan måste hitta andra vägar. Min skada blev alltså en tillgång. Så nu ska jag alltså vara lite tacksam för influensan, så jag fick tillfälle att fundera över hur varje motgång kanske i själva verket är en lärdom.

Dagens outfit

Är det bloggvärldens mest upprepade och lama rubrik? På hästbloggarna vill jag läsa om hästfolk, deras hästar, vardag, träningar, tävlingar, tankar kring hästhållning och allt annat. Istället känner dom ett stort behov av att berätta om vilket märke dom har på sin tröja och vilken färg det är på schabrak och lindor.

Jag kan inte låta bli att undra varför författarna tror att det är så intressant för läsarna. Har man svårt underskattat läsarnas intelligensnivå? Får man betalt för att göra reklam för vissa märken? Är man totalt märkesfixerad? Har man absolut ingenting annat att skriva om? Då kan man ju låta bli, eller köra en repris.

Varför är det här viktigt eller intressant i en hästblogg? Gör hästen bättre galoppfattningar om han har ett Kingsland-schabrak på ryggen? Rider man bättre skänkelvikningar i Pikeur-ridbyxor? Ja, det är ingen ände på funderingarna….

Personligen skiter jag väl totalt i om ”Bloggblondinen” rider i jeans och ulltröja, och har ett grönt schabrak med gula lindor på sin fux. Men då kanske det blir 45 kommentarer om vad man får ha och inte, och hur mobbad hästen skulle bli av sina kompisar sen. Vad vet jag? Jag har uppenbarligen inte alls förstått det här med ”dagens outfit”…… så jag länkar till ett inlägg jag skrev 2008, på liknande tema; (en repris, helt enkelt)  Blogga om mode

Koka soppa på en spik

En av mina vänner på Facebook skrev att hon skaffar sig stora kunskaper om ridkonsten genom att läsa många böcker och se många filmer i ämnet. Det gör jag med, och har under åren skaffat mej ett ganska ansenligt ”hästbibliotek”, för att täcka upp alla områden som intresserar mej. Och visst har jag lärt mej massor. Under perioder när jag inte haft någon tränare så var Bo Tibblins ”Ridlära” (både bok och video) det som höll mej flytande. Jag läste, övade i sadeln, läste igen. Det var till stor hjälp, men kan inte ersätta tränarens öga såklart. Vem ska annars kunna säga när det blir rätt? För nyckelordet är ju själva Träningen.  Att kunna omsätta i praktiken, vad jag läst mej till.

Man skulle kunna jämföra det här med exempelvis kokböcker…..  (hypotetiskt) Jag har minst 20 kokböcker, tycker att det är roligt att läsa recept, tittar på alla matlagningsprogram på TV och provar gärna nya ingredienser och smak-kombinationer. MEN det betyder fortfarande inte att jag nödvändigtvis kan laga god mat, eller har en känsla för hur olika råvaror bäst ska tillagas. Att jag tycker att det är stimulerande att handla på torg-marknaden, eller stå vid spisen säger nog bara att jag har förutsättningar att bli en hygglig kock, men inte att jag någonsin kommer att lyckas.

Så om jag överför detta till ridningen, så kommer jag med hjälp av böckerna kanske att kunna ha ett mer öppet sinne, lära mej olika sätt att nå ett visst resultat, och vara villig att prova olika vägar och metoder. Men om jag inte aktivt tillämpar, eller åtminstone provar de här metoderna i praktiken, så har jag ju inte lärt mej så mycket. Utan att ha en duktig tränare vid min sida, som visar, förklarar och låter mej uppleva hur det ska kännas, så kan jag ju bara gissa.

Det är som Kyra Kyrklund skriver i sin bok ”Det är lättare att låta någon som aldrig har ätit jordgubbssylt verkligen få smaka på den, än att förklara hur den smakar!” .

Jag kan lära mej massor genom böckerna, självklart. Men för att bli en god ryttare finns bara en väg: att rida, rida och rida. Helst många olika hästar, i olika situationer och med hjälp av duktiga tränare. Och ständigt behålla ödmjukheten inför hästen och den svåra, men sköna ridkonsten.

Sen finns det ju ett problem till, som alla ryttare är väl bekanta med: Att veta och förstå hur något ska utföras,    och sedan att klara av att faktiskt utföra det – Det är två olika saker!

Min "bibel"                             Min ”bibel”

Ridlektion för en mästare

Joao Pedro Rodrigues

Jag måste kalla Joao Pedro Rodrigues för mästare,  för det är faktiskt hans rätta titel (vid Escola Portuguesa d Arte Equestre)  Och för att han ligger bakom så många framgångsrika hästar och ryttares framgångar. Även som uppfödare har han bevisat sin skicklighet. Dessutom är han en mycket trevlig och ödmjuk person med stora kunskaper som han gärna delar med sig av.

Nu har jag alltså haft förmånen att rida den första lektionen med Regente för honom, och det var självklart givande. JP konstaterade snabbt att här gäller det att få Regente att jobba över ryggen. (Något som jag redan visste, för all del) Att han är stel till höger och har väldigt lätt att höja nacken och sänka ryggen. Så vi började i skritt, fortsatte i trav med olika övningar som ska få honom längre, rundare och lägre i formen, plus att han måste bli liksidig. Det här är inget litet projekt, det är vi båda medvetna om. Men JP har många bra övningar i sin verktygslåda. Öka och minska volten, öppna längs halva långsidan och sedan öka på korta diagonalen, olika sidvärtsrörelser på raka och böjda spår, tempoväxlingar, övergångar.  Det mesta är väl inga stora nyheter, men det handlar om hur tränaren förklarar i varje given situation hur den här övningen ska vara till gagn. Och hur jag utför den korrekt. Att i varje moment kunna fokusera på det som är viktigast just där och då. Hästen måste vara mjuk i nacken, han måste vara framför skänkeln, bakbenen måste trampa in under tyngdpunkten, bogarna måste vara ”mellan tyglarna”. Själv måste jag träna upp min känsla (se ”Rostig tant”), för jag är lite för långsam med både skänkel och eftergift i många fall.

I galoppen blir allting lite lättare, för där har Regente av naturen lättare att bära sig rätt. Bakbenen hamnar på rätt plats. Då behöver jag ”bara” tänka på att han ska vara rak i båda varven, och bli kvar framför hjälperna.  Jag skulle ha galopperat lite mer i framridningen, enligt vad jag lyckats komma fram till, så hade vi kanske kommit lite längre under dagens ridpass. Men till sist är tiden ute, och vi har nog åstadkommit det som var dagens uppgift.  Vi är överens om vad som är den grundform hästen ska arbeta i, och jag har fått ytterligare verktyg att jobba med.

Efter den här ridlektionen har jag funderat lite över vad som utmärker en mästare. Och jag tror att det (bland annat) är förmågan att kunna se och förmedla den absoluta grundridningen på rätt sätt.  Att se vad som fattas både häst, ryttare och ekipaget för att grundformen och grundutbildningen ska vara helt rätt och befäst. Har man lagt en bra, solid grund, så är ju resten förhållandevis lätt. När det uppstår problem längre fram i utvecklingen, så brukar det oftast handla om att gå tillbaka och korrigera detaljer i basen. När JP står på marken och kan se exakt vad jag känner, och med några ord kan ge de instruktioner jag behöver just då, ja, då är vi verkligen ett ”Team”. Och det känns som om vi tillsammans har tagit första steget på en spännande resa.

Nu ska vi skapa den solida grunden som går att bygga vidare på. När hästen är välmusklad och ryttaren stadig, snabb och känslig. Det får ta den tid det behöver.

 

Läs mer om Joao Pedro Rodrigues på sidorna 16 – 23 i Baroquehorse
”Min” mästare tillsammans med övriga Europaeliten vid DressageForum 2010