En ‘stor’ tvådagars dressyrtävling i Portugal skiljer sig en hel del från vad jag var van från Sverige.  Det var en otroligt rolig och givande upplevelse, som tog plats bara fem minuter hemifrån, på Centro Hípico da Costa do Estoril.

Först måste jag ge en eloge till domarna. Det var tre domare i alla klasser, och bra flyt på tidsprogrammet. Jag är mycket imponerad av att dom klarade att döma så många olika program.  Om jag räknat rätt så är det över 15 olika program. Det är inte så många startade i varje klass. Här har man inga problem med bortlottning minsann, utan snarare tvärtom. Alla får vara med och rida.

Så här såg alltså startlistan ut för söndagen. CDN betyder att det är ”nationell” status, och Poule betyder att man rider ”utom tävlan”, d v s dom har inte licens och kan inte tillgodoräkna sig resultaten.

Ganska roligt med en sån blandning i startfältet.

Här är en av de funktionshindrade ungdomarna som var med och tävlade. Värdklubben är väldigt aktiv när det gäller ridning för funktionshindrade och hade flera av sina mer framgångsrika ekipage på plats.

Den här blandningen av ekipage märks ju inte minst på framridningen. Där var det ibland riktig villervalla med alla sorters ryttare. Men jag tror att det måste vara rätt kul att vara ‘knatte’ och få rida fram tillsammans med St Georg-ryttarna. Likadant blir det ju på prisutdelningen. De grönaste ryttarna får sina prisrosetter tillsammans med ‘kändisarna’.

Här är en ung ryttarinna som får lite extra support av sin ridlärare före start. Hon vann för övrigt sin klass, med en häst som jag var och provred för en månad sen. Supertrevlig och välskolad häst kan jag tillägga.

Ponnyer är inte så vanliga här, så även de minsta ryttarna rider häst. Det här (till höger) var ett så himla rart ekipage. Flickan satt enligt instruktionsboken och hästen gjorde allt han skulle, och lite till tror jag.

Men jag hittade i alla fall en liten fin B-ponny. Det måste vara en hög andel welsh i den här söta lilla pållen. Och ryttarinnan är ju lika rar. Får man gullighets-poäng av domaren här?

De flesta ekipagen var mycket putsade och prydliga. Men en och annan hade kanske inte lagt ner så mycket tid på att bada häst, fläta och rykta….

Men ryttarinnorna gjorde i alla fall sitt allra bästa när det kom till själva uppvisningen. Och till deras försvar måste jag nog tala om att detta var ryttare som red på ridskolans hästar, så möjligheterna till extra puts och pynt kanske var begränsade.

En sak som var exakt som hemma, var försäljningen av varm korv (lite annorlunda, men ändå) och klubbens yngre garde som fungerade som protokollhämtare.  Grabben på bilden hade en sweatshirt med texten ‘CREW’ på ryggen!

Och precis som i Sverige så bestod publiken av ‘de närmast sörjande’. Fast å andra sidan så hade några av de yngsta ryttarna hela släkten på plats, så stundtals var det faktiskt ganska många.

Sen skiljer sig reglementet åt, en hel del.  Det var bara barnen som red med hjälm. Övriga red med hatt, även i lätta klasser. Så hatt, träns och kavaj var ingen ovanlig kombination. I St. Georg-klassen åkte fracken på. Men kandaret kunde användas i alla klasser. Likadant med spö, det kunde man ta med in på banan. Det är bara i FEI-klasser, där man vill tillgodoräkna sig poängen, där FEI-reglerna är tillämpliga.

Enligt TR kunde jag inte heller uppfatta några speciella regler för framridningen. I alla fall  inget hjälmtvång. Och för de små ryttare som behövde hjälp, kunde ridläraren sitta upp  och hjälpa barnen att rida fram.  Det är hon som rider fuxen på bilden här till höger.

Ytterligare en bild från framridningen – ingen ‘huvudbonad’.

Säkerhet verkar  inte vara ett ord som förekommer. Man kan lasta ur hästen och byta från grimma till träns på parkeringen, och knyta fast hästen utanför släpet mellan klasserna. Att skilja på ryttare och publik är heller inte så petigt.

En ryttare från Portugisiska kavalleriet var på plats, i gammaldags uniform och allt. På grund av min bristande förmåga som fotograf, blev bilderna allt från dåliga till totalt kassa, men jag ville ju ha med en bild för att kunna jämföra med våra svenska representanter för Beridna Högvakten.

Men sammanfattningsvis var det framför allt roligt!  Jag har fått se alla kvalitéer på ridning, och det är så det ska vara. Och åter är jag imponerad av domarna som lyckades hitta rätt skala för varje nivå. Mest saknar jag kanske ponnyklasserna. Men å andra sidan verkade de yngsta deltagarna lika entusiastiska som på vilken ponnytävling som helst i Sverige. Det kanske t o m är roligare att rida i så blandat startfält. Så vid ett tillfälle bestod ”klassen” av ett barn på ponny, ett barn på stor häst, en tonårstjej och en farbror, och alla red samma svårighetsgrad.

Resultatlistan från söndagen. Se så många olika klasser det är, och så många vinnare!

Dagen efter fanns det ett litet reportage, med bilder och allt, på webbsidan för Equitação, som är motsvarigheten till Tidningen Ridsport Online.  Se reportaget HÄR>>>

Även Equisport Online hade lagt ett litet reportage, eftersom det här trots allt var en stor tävling.

Och för den som är nyfiken, så har jag lagt in TR för dressyr HÄR>>>, det är bra mycket kortare än vårt för dom gör det enkelt för sig. I de tävlingar som är kvalificerande till internationella tävlingar så går man på FEI’s reglemente, och annars rationaliserar man bort allt ”onödigt”.