Ridsemester

En av mina gamla hästkompisar från somrarna på västkusten hade planer på att komma till Portugal och prova att rida lusitanos. Varmt välkommen var hon såklart, för jag tycker det är roligt att visa upp mina fina hingstar och se om jag inte kan få mina halvblodsentusiaster till kompisar att förstå tjusningen med lusitanon.

Tur hade hon också, för hon ville såklart förkovra sig i ridningen, och som av en händelse råkade Joao Pedro finnas på plats hela veckan. Han som flänger och far över hela Europa var och varannan helg numera. Så en lektion om dagen blev det för honom, på någon av hans fina hästar. Plus ett ridpass till på någon av mina. Det tycker jag var lite tur, för min rygg hade varit besvärlig ett tag, och att bara rida en häst om dagen kändes rätt lagom. Plus att hon och jag är ganska lika både i storlek och ridning, så det funkade riktigt bra. Och det var verkligen jättekul att titta på när hon red lektion på någon av gossarna, för då kunde jag koncentrera mej på att höra instruktionerna och se effekten. Ganska nyttigt.

Ridlektion för Joao Pedro på lusitanohingsten  Rolex

Ridlektion för Joao Pedro på lusitanohingsten Rolex

Det blev en ganska intensiv vecka med häst, häst och mera häst. Och på helgen var det stora dressyrtävlingar med en cup-final, där vi fick tillfälle att se ganska mycket god ridning och några riktigt, riktigt läckra lusitanos.

Det var andra gången som jag hade väninna på besök. Några veckor innan var en annan av mina bästa vänner här på en snabbvisit (långhelg), och då blev det också en hel del ridning och massor av hästprat. Min man hade kanske hoppats att jag skulle få fyllt min kvot av hästprat, men det verkar som om det inte finns någon maxgräns för hur mycket av den varan man klarar. För jag pratar ju häst med mina väninnor på klubben, med döttrarna via Skype och däremellan får han själv höra på mina upplevelser på hästryggen.

Annonser

Besök på dressyrtävling i Portugal

Har varit på dressyrtävlingar igen, men bara som publik. Det är intressant att se skillnader och likheter med svenska tävlingar.

Här följer exempel på mina observationer:

Framridningen är likadan som man är van. Bortsett från att TR är rätt förenklat, och man tillåter t ex att instruktör rider fram hästen åt de yngsta och grönaste. Hjälmtvång gäller bara barn. Och LC-ryttare kan rida fram samtidigt som Svårklass-ryttare, om tidsprogrammet är lagt så. Det är fasta starttider som gäller, så oftast blir det inte så trångt på framridningen.

En salig blandning på framridningen. Med och utan hjälm…

Länk: filmklipp från framridning till en ”ponnyklass”.

Banorna brukar vara välskötta och med bra underlag. (Undantaget när jag skulle starta i lervällingen). Det finns blomsterdekorationer och oftast en duktig speaker som presenterar varje ekipage, och rapporterar resultatet från föregånde ryttare.

Utebanan, med fint underlag

Resultatsekretariat och räknare

Sekretariat och resultaträknare brukar skötas av  några av de tappra ideella, som man även ser i Sverige, och den här gången satt dom i cafeterian, som ligger närmare banorna än själva kontoret.

Sekretariat, speaker och musik, med utsikt över banan.

Prisutdelningen sker gemensamt vid tävlingarnas slut. Det är ganska roligt, eftersom det är ryttare i alla storlekar och på alla nivåer samtidigt.  Och det kan bli många pristagare, eftersom man i allmänhet kan rida vilket program man vill. Det behöver inte vara ett minsta antal för att det ska bli en klass. Och det måste ju vara hur kul som helst för de yngsta att få ta emot sitt pris samtidigt som de som ridit de svåraste klasserna.

Festlig prisutdelning, efter tävlingarnas slut.

Serveringen tillhandahåller normalt enklare mat som varma mackor och diverse bakverk, men även pajer och soppa brukar finnas. Vid större tävlingar är ”riktiga” restaurangen öppen, och man kan få sig serverat ett utmärkt mål mat. Och på enklare tävlingar brukar finnas varmkorv-stånd och även crepes.  Dryckerna är förutom te och kaffe, självklart läsk och öl, men hela vin- och spritsortimentet finns ju  för den som önskar. Och som publik är det inte helt fel att smutta på ett glas vitt till en liten matbit och bara njuta av ekipagens uppvisningar, samtidigt som man umgås med sina vänner.

Cafeterian, som har ”allt”

Till sist vill jag gärna bjuda på en visning av en av deltagande ekipagen. En femårig lusitanohingst, som startade i unghästklass, för kval till årgångsfinalerna. En riktig läckerbit!

Omväxling i vardagen

Vikingen är fortfarande på sparlåga efter sitt sömtryck, för jag vill inte överbelasta den hoven, innan han varit helt återställd några dagar. Så det är rastning på lina som  gäller, eftersom vi inte delar åsikt om vad en ”promenad” innebär. Men han behöver ju träna på balansen i höger galopp, och det gör han bra på longervolten, som dessutom har ett väldigt bra underlag.

Hans kungliga höghet Regente har vi ju fått hålla i örat ett tag, för att han ska sluta sparka bakut och sura när jag driver.  Vår tävlingsdebut blev liksom droppen som fick min bägare att rinna över. Och med både rygg och hovar fixade har han inga mer ursäkter, utan tillbaka till skolbänken för att traggla grunder igen. Ner med nacken, fram till bettet, framför skänkeln och svara på lätta hjälper. Inget klämmande och skavande med skänkeln, utan jag fokuserar på snabba lätta hjälper och tydligt kroppsspråk. Och sedan kräver jag svar. Ett svar på varje hjälp. Rätt grundläggande, men så lätt att halka på avvägar. Så vi red mest i skritt (med halter och ryggningar) i några dagar. Sedan la vi till traven, och när det funkar,  även i galopp.

Nu, efter några dagar, har det börjat bli riktigt roligt igen. I förrgår blev det nästan roligare än beräknat, då det dök upp ett brunstigt sto i ridhuset. Jag lade väl inte särskilt märke till denna lite tunna och muskelfattiga skimmel som hasade fram med en nybörjare i sadeln. Men Hingsten hade visst andra värderingar, för han tände till på alla cylindrarna och hade inga som helst svårigheter att hitta både bärkraft och påskjut. Det var läge att utnyttja denna nyfunna kraft, och bad honom göra de lite tuffare övningarna. Inga problem, plättlätt sa Regente, och dansade vidare. Vi avslutade med att rida några korta övergångar trav-passage-trav, med bibehållen rund överlinje och det var lite tyngre, men han behövde inte alls krusas.

Idag avslutade vi åter ridpasset med att öka samlingen och bärkraften bakifrån. Fin passage, 5-10 steg i taget, med rakriktad, eftergiven och självgående häst. Härligt! Detta är en bra övning att stärka både ryggen och få mer kraft att sedan använda i andra moment.  Och när ridpasset avslutades med lite nedläggning, var vi båda svettiga, men Regente var så härligt avspänd och liksidig, och öronen pekade framåt hela tiden. Han vet minsann när han varit duktig.

Regente tigger godis av vår stallskötare Senhor Manuel.

Ibland är det bara såååå roligt att träna. Jag vet att det är två steg fram och ett tillbaka lite då och då. Men jag behöver inte längre förtvivla om det är ett steg bakåt, för jag hittar tillbaka till utgångsläget igen. Fortfarande finns det massor att jobba med, för ridning är ju så svårt, och fullärd blir man ju aldrig. Men det ska vara roligt att träna. Både för häst och ryttare. Och man ska hitta vad som är lagom träningsmängd för varje häst. Är det två gånger i veckan, eller sju? Är det korta pass, eller långa? Mina två gossar är olika som natt och dag, och det kräver att jag hela tiden tänker efter och lär känna mina hästar på bästa sätt.

%d bloggare gillar detta: