Fredagstraditioner att värna om

Det här är min definition på ”fredagsmys”:

Fredagslunch med Diogo, Carlota, Maria, Luis och Sara.

Fredagslunch med Diogo, Carlota, Maria, Luis och Sara.

Bilden ovan togs när Sara var på besök. Men det ser ungefär likadant ut varje fredag. Vi ryttare träffas på ett  mysigt ställe ”Ataska N’Areia”, och äter lunch tillsammans. I regel är det Maria, Diogo, Peter och jag, och sen dom av vännerna  som har möjlighet. Så antalet kan variera. Men det är givet att det blir mycket hästprat. Det handlar om våra hästar, veckan som gått, helgen som kommer, skvaller  och en massa annat. Samtidigt som vi njuter av den sällsynt goda och prisvärda maten.

Just idag var det särskilt välkommet, för jag behövde muntras upp ordentligt. Diogo red Viking på morgonen och jag hade tänkt att rida Regente det lättaste av lätta pass i övervägande skritt. Om regnet bara höll upp, fanns även en runda med i planeringen. På väg bort till ridhuset börjar Regente trippa och dansa och talar om att idag kan han göra vadsomhelst! Han är på det där särskilt strålande humöret, med lätta fötter, glimten i ögat och massor av power. Man blir bara helt smittad av hans glädje! Väl inne i ridhuset börjar han flirta med märrar och kastar med manen. Svårt att tänka sig en ”pensionärspromenad” i det läget 😉 . Så jag börjar strax trava omkring, på volter och bågar, för att värma upp. Men efter bara 15 minuter, några busiga småskutt och galoppinslag så slår ryggen till en tvärnit. Det gör bara alltför ont att försöka sitta i sadeln.  Som tur är kan Diogo ta över ridningen och jag hasar bort till läktaren.

Där sitter jag som ett surt våp och får se min tränare ha allt det roliga. För Diogo skiner som en sol och Regente dansar fram med spänst i steget och öronen rätt upp. Det är härligt att se hur fin Regente är, när han är som bäst, men det är bra surt att inte vara den som  sitter på hans rygg då. Så lite deppig blev jag allt.

Det var då jag konstaterade att våra fredagsluncher är en särskilt bra sak om man behöver piggas upp lite. Goda vänner, god mat och lite vin, så är mungiporna på rätt köl igen.

Plan B

Bara en kort rapport om gårdagens test med rumpvärmare. Det fungerade tyvärr inte alls. Och inte verkade det göra någon större skillnad med extra paddar under sadelns främre del heller. Efter uppvärmingen på Viking i skritt och i trav med lättridning så kändes det rätt OK, bortsett från att rumpvärmaren var obekväm vid stigläderkåpan. Men när det blev dags för galopp och övergångar i nedsittning, så var det bara att konstatera att det fortfarande gör för ont i ryggslutet. Diogo satt upp och red klart Viking åt mej. Då kunde jag i och för sig sitta och njuta av att se hur fin Vikingen ser ut, och hur mycket starkare han har blivit i galoppen.

Diogo rider Regente

Diogo rider Regente

Jag gick och hämtade Regente och red hela passet på honom. Dels sitter jag en aning annorlunda på honom och dels rör han sig lite mjukare genom ryggen, så det går hyggligt att sitta. Och när jag rider honom så kan jag fuska mej igenom de saker som är för tuffa för ryggen. Han kan göra mjuka övergångar från galoppen, och det finns ingen anledning att fila på tempoväxlingarna i galopp eller andra saker som kräver att jag lägger belastning på nedre delen av min rygg. Jag kan träna tempoväxlingar inom ramen för arbetstrav, lösgörande arbete på volter och skolor. Det räcker och det klarar jag av.

Nästkommande tävling har blivit inställd av arrangören, så plötsligt var det lätt att fatta rätt beslut: jag kommer inte att rida Viking alls innan jag är helt smärtfri i ryggen. Det får ta en vecka eller två, men troligen blir jag fortare bra om jag undviker den belastningen det innebär att träna två hästar om dagen.  Diogo får träna Viking; sån tur att jag har en så bra tränare! Jag kan fortfarande rida Regente 5 dagar i veckan och träna på de moment jag klarar av.

Så bra började min periodplanering. Omedelbart tillbaka till ”Plan B”….  Så kan det ju bli ibland p.g.a. oförutsedda händelser. Är fortfarande lite sur på byrackan som orsakade allt detta.

Blogguppdateringar och rumpvärmare

Nu ska jag iväg till stallet, och har funderat halva natten på hur jag ska hitta lösningar som gör att jag ska kunna rida trots att det gör ont i ryggslutet.
Jag ska prova en ”rumpvärmare”, och så ska jag lägga en pad under framdelen på sadeln för att se om jag kan ändra min sitt-vinkel en liten aning. Alltså, jag kan sitta någorlunda bekvämt i sadeln, men övergångar neråt känns, likadant med halvhalter. Jag rider som en nybörjare, med överlivet lite för mycket framåt hela tiden.
Och allt är tack vare vurpan jag gjorde med Sambo förra veckan….. Det går åt skogen med min träningsplanering om jag inte hittar en fiffig lösning? Någon som har tips?rumpvärmare

Sen vill jag gärna veta vad mina läsare helst vill att jag skriver om. Vad är mest intressant? Jag har en lista med halvfärdiga bloggutkast, och vet inte säkert vad som har mest läsvärde. Tacksam för feed-back…

Periodplanering – ”ruta ett”

Träningen går framåt! Kanske inte med jättekliv, utan snarare med små baby-steg. Men det går i alla fall framåt, och känslan av att hela tiden utvecklas är så enormt givande och inspirerande.

Sedan ett par månader har jag fått bättre struktur på mitt tränande, och det gör ju stor skillnad. Min tränare Diogo, finns till hands för det mesta, och speciellt när jag inte klarar att rida för fullt, så kan han rida eller longera den ena (eller båda).  När Marita var här i oktober så lyckades hon hjälpa mej att hitta en vändpunkt, ett utgångsläge, som jag med Diogos hjälp kunnat jobba vidare med.  Sen var Sara här i december och kollade av att vi gjort läxan ordentligt, och vi fick godkänt 😉 .

En kort filmsnutt så ser man att det faktiskt har gått framåt. Och jo, visst finns det massor att  jobba med fortfarande. Men framför allt så har vi lyckats hitta ett läge där Regente numera är bekväm och söker sig fram till bettet, istället för att krypa uppåt och bakåt så fort det tar emot. Och Viking, trots att han blir lite busig ibland, har både blivit tryggare i sin nya miljö, och starkare genom kroppen, så ”flyktbeteendet” kommer inte lika ofta, eller lika plötsligt längre.

Vid årsskiftet hade jag gjort en mycket ambitiös period-planering med både träning och tävling. Sedan kom influensan (och ”krocken” med vilde Sambo)…. Nu känns det inte som om jag befinner mej på ”ruta ett”, utan snarare på ”ruta minus fem” eller så.  Blir jättetrött i kroppen efter bara en stunds ridning, för att inte tala om hur öm ryggen är fortfarande. Vinglar och fladdrar i sadeln och har fullt sjå att bara sitta rätt upp och ner medan hästen rör sig. Suck! Hur lång tid kan det ta att återhämta sig från en veckas sjukskrivning? Finns det några genvägar? Jag äter vitaminer och proteiner, vilar och promenerar. Vilka knep kan man mer ta till för att hitta bästa ridformen fort? Nu har jag ju planerat in tävlingar, och det är säkert en fördel om jag orkar rida genom ett helt program utan puste-pauser….

Hästar och hundar

Efter en veckas total avhållsamhet från hästarna kände jag mej frisk nog att ta hundarna på en promenad till stallet. Otroligt hur sänkt man kan bli efter några dagars sängläge….

Dags att fjäska in sig hos grabbarna med lite morötter, eftersom jag tänkt börja rida igen dagen efter. Enligt läkares ordination skulle jag hålla mej extremt lugn, så det har inte ens varit några riktiga hundpromenader, och Sprallige Sambo hade överskottsenergi till max. Det bar sig inte bättre än att han på något sätt lyckades krascha rakt in i mina knäveck, bakifrån, så våldsamt att jag gjorde en rejäl luftfärd och landade stenhårt rakt på rygg. Fy farao, vad ont det gjorde!! Medan jag ligger raklång på backen och stönar och kvider, vrider jag försiktigt på huvudet – där ligger Sambo alldeles intill mej, helt platt, och ser verkligen ut som om han ber om ursäkt. Han är så söt, men så vild och ostyrig, och kanske något lite korkad.

Långsamt, mycket långsamt hasade jag mej hemåt, och undrade samtidigt om det blir möjligt att sitta upp på en häst i det här skicket. Jag var ju mör redan innan, och den här vurpan var inget jag behövde.

Just nu är jag ingen hundälskare….. men det går väl över, precis som blåmärkena på ryggslutet.Med hundarna i stallet nov 12 - Kopia

Jag vill vara en Ponnyryttare!

För att bli en bättre ryttare använder jag gärna film. Jag tittar på allt som kan ge mej inspiration, som jag hittar på YouTube. Det kan vara riktigt fina ritter från en tävling, eller clinics med någon av världens bästa ryttare, och det kan t o m vara westernryttare eller WE. För jag tycker att det är lätt att ta till mig information via bilder, och jag hittar ibland ett tema, där jag vill lära mer. Så jag kan titta på exempelvis olika ryttares hållning, handställning, placering av skänkeln eller något annat jag själv jobbar med.

Jag har filmer där jag själv rider, där det är lätt att se vad som behöver korrigeras. Och det är så mycket lättare om jag både får se filmen, och vet vad min tränare säger, och sen vid nästa ridpass har jag detta för  min inre video. Det är säkert olika för olika personer, men jag kan ibland plocka upp en viss detalj och använda i  min träning.

Vid ett tillfälle (för flera år sedan) höll jag på ett helt ridpass att försöka få just bara överskänkeln att bli på ett visst sätt. I min inre video så spelade jag upp ett filmklipp med Isabell Werth, som jag studerat ingående i just detta avseende. Hur hon satt i avsaktningar, ökningar, byten osv. Jag red ett varv, gjorde en halt framför spegeln, korrigerade sitsen, red ett varv till. Min yngsta dotter undrade till sist vad jag sysslade med, och när jag sa att jag försökte rida som Isabell, så kontrade hon med att då skulle hon minsann sitta som Anky. Och sedan red vi båda snyggare än på länge!

Nu efter engelsmännens OS-framgångar har jag tittat mycket på dessa ryttares ridning och försökt hitta deras ”magi”. Utan större framgång, får jag väl tillägga. För jag rider fortfarande som en rostig kärring. Men för ett par veckor sedan tittade jag på filmklipp från Tyska ponnyhingstpremieringarna och åter greps jag av hur otroligt duktiga dessa unga ryttare är. Majoriteten av ryttarna var ganska unga och genomgående var deras ridning stadig, okomplicerad och mjuk. Dom sitter rakt upp och ner, och rider unga, spralliga hingstar fram till en mjuk kontakt. Inga krusiduller liksom. Och när jag såg det här så lade jag in det i min inre video och tog med till stallet.

Vinnare tyska sexårschampionaten dressyrponnyer (bild: StuteriEG)

Vinnare tyska sexårschampionaten dressyrponnyer (bild: StuteriEG)

Uppe i sadeln på Regente bestämde jag mej för att imitera dessa tyska ponnyryttare och låtsades att min lusitano var en ung ridponny. Och vips! så trillade det ner en pollett, och han gick precis som hingstarna på filmerna. Och jag kunde ”sitta fint” och rida med dessa små, mjuka hjälper. Vilken känsla! Jag red tempoväxlingar i trav och galopp, som om vi var på hingstvisning och Regente bjöd på hela registret.

Sedan blev jag lite full i skratt…. jag kan inte ta till mej något som världens bästa ryttare visar mej, men att rida som en ponnyryttare gör att det går så mycket bättre 😉  Det var komiskt på ett vis, men å andra sidan är det ju bara att konstatera att dessa unga ryttare rider f-n så mycket bättre än bra många vuxna. Så hädanefter ska jag rida som en en ”ponnyryttare”. För om jag kan rida lika bra som dessa ungdomarna, då har jag verkligen utvecklats. Bara 40 år för sent, men vad sjutton, bättre sent än aldrig!

Trettonårig flicka på sjuårig ponny (bild: StuteriEG)

Trettonårig flicka på sjuårig ponny (bild: StuteriEG)

%d bloggare gillar detta: