Många farväl

Förra veckan  hade Sofie ett helt gäng vänner inbjudna på grillfest på stallet,

grillfest i stallet

för nu är det dags för henne att gå vidare med sitt liv, och nya utmaningar, efter ett helt år som beridare hos B Equestrian. Hon kommer att bli enormt saknad. Jag kommer att sakna henne, för hennes goda ridning, fina attityd till vänner och kollegor och inte minst hennes inställning och kärlek till hästarna. Och vännerna (varav en handfull syns på bilden) kommer att sakna en glad och vänlig person.

Det blir faktiskt rätt tomt utan Sofie. Och jag får ta mej i kragen och jobba lite mer. Jag har ju inte haft så mycket lust att ägna mej åt hästar under de senaste månaderna, men nu blir jag ju tvungen och det kanske är bra. Igår vikarierade jag för Fernando, min hästskötare, som hade ledig dag, och det var nog rätt länge sedan jag skötte stall helt på egen hand. Men det gick lätt och var rätt mysigt. Hade några kunder som kom och red, några vänner som tittade in och det blev en dag med full aktivitet. Idag är jag lite, lite mör, för det var så länge sedan jag mockade boxar. Men det är nyttigt ur många avseenden. Jag kan bättre förstå min hästskötares situation, och jag lär mig små detaljer om mina hästar, som jag kanske inte sett på samma sätt förut (och så får jag motion!).

Åter  kan jag konstatera att mina hästar troligen är de bästa i världen! För dom är alla så rara, stora personligheter, och har ett så tydligt sätt att kommunicera. En av vänninnorna som tittade in sa att det alltid är så trevligt att besöka mitt stall, för atmosfären är så bra. Det kändes verkligen bra, för det är ju så man vill ha det.

Det verkar också som om några till hästar finner nya hem. William och Newton är ju redan sålda här i Portugal. Caprice, Storm, Dinelli och Talento har åkt till Sverige. Regente har åkt till ett stuteri för att tjänstgöra som avelshingst ett tag. Efterhand som jag får lite bilder och nyheter så ska jag dela med mej.

Det blir alltmer tomt i stallet, och just nu är bara sex av dej fjorton boxarna upptagna. Och därför kommer jag också att behöva ”möblera om” i alla mina generösa utrymmen för att göra plats för andra hästägare på mitt stall. I sommar kommer det i alla fall en ny svensk ponny hit. En svensk familj som  ska flytta ner, tar med sin fybenta vän, som får en box hos mej. Tills dess behöver jag alltså få omplacerat minst en till…  Men det rör på sig, och fler nyheter kommer snart att publiceras.

Under tiden måste jag få önska Sofie ett stort lycka till, med vad hon än tar sig för. Kanske blir det inte med hästar som yrke, fast det vore en stor förlust för hästvärlden. Men oavsett tror jag att hon kommer att lyckas, för det är sådan hon är! Tack för allt, Sofie. Du har varit en ovärderlig person, och tillgång för mej under hela det här året.

 

Annonser

Ett komplett team

Nu har vi ta mej tusan ett team som heter duga, på vårt stall! Det har hänt en del på personalfronten och nu verkar allt flyta på, på bästa sätt.

Jag var lite orolig för hur saker och ting skulle lösa sig när Frida slutade. Duktiga ryttare, som dessutom har passionen för ponnyer växer inte på träd. Men nu har jag två!Catia och Soffi

Ann-Sofie (numera kallad Sophie, eller Soffi) kom från Sverige för drygt en vecka sedan, och har redan börjat anpassa sig bra till både klimatet (det var väldigt varmt ett tag), hästarna och allt annat runt omkring. Det är ju inte helt enkelt att flytta till ett annat land, men så här långt klarar hon sig galant.

Lite extra roligt är att vi har lite gemensam historia. Soffi och hennes syster var ute på ponnytävlingar under samma period som Sara och Marita, så vi har gemensamma bekanta  (två- och fyrbenta) och minnen från tävlingsplatser runt om i Sverige med anknytning till ponnydressyren.

Catia och Soffi har delat upp hästarna mellan sig, och det verkar som om dom har matchande smak och väljer olika favoriter. Skönt för alla.IMG_2350

Catia har Storm som sin första favorit och Soffi har valt Caprice som sin nya stjärna. Bra val, tycker jag.

IMG_2466

Att tjejerna trivs i varandras sällskap, och verkligen gillar ”sina” hästar är verkligen lyckat.

Sedan jag senast uppdaterade vad som händer på personalfronten, har vår hästskötare Helena fått sluta, och istället jobbar Fernando, som tidigare var vår vikarie och extrahjälp. Han är inte så erfaren, men trivs med hästarna och är intresserad av att lära sig mer, och med den inställningen så blir det ju bra.

För mej är det väldigt viktigt att alla personer trivs att jobba tillsammans, hjälper varandra, och har en positiv inställning både till jobbet, hästarna och själva uppdraget att jobba som ett lag. Det verkar som om vi har lyckats med det. Det är så skönt att se att alla verkligen bryr sig om hästarna, uppmärksammar små detaljer, och har förslag om hur man ska lösa eventuella problem.

Jag kommer att vara borta från stallet i flera omgångar under sommaren, och då är det skönt att känna sig trygg med att det finns ett fungerande team, som kan ta hand om precis allting, stort som smått.

Beridare sökes

Det är faktiskt lite trist att skriva rubriken i dagens inlägg. För nu är det ett faktum att den bästa beridare jag kan tänka mej att ha, reser tillbaka till Sverige i maj, och hon kommer att bli mycket saknad.

Dressyrträning

Dressyrträning

Frida har alla de egenskaper jag söker hos en beridare. Hon är till att börja med rätt storlek för att rida ponnyerna. Hon är kunnig, erfaren, mjuk, känslig, tålmodig, noggrann, ödmjuk, kunskapstörstig, uthållig, har sinne för humor, lätt för att samarbeta,  konsekvent och älskar verkligen hästarna. Hon tycker dessutom om att pyssla med hästarna och hålla utrustningen i god ordning. Det blir sannerligen inte lätt för nästa person att fylla hennes skor.

Hästskötare i farten

Hästskötare i farten

För min bästa beridare är ju också min yngsta dotter, och vi har alltid jobbat bra ihop, och trivs i varandras sällskap. Jag kan inte förvänta mej att hitta någon som ersätter henne helt och hållet. Men om jag hittar någon som kan göra jobbet och som trivs i vårt team, så är jag glad.

Frida har andra utmaningar som väntar och ett annat liv att leva och jag kan inte hålla henne kvar, hur gärna jag än vill. Det har varit ett lärorikt år för oss båda, och en inte helt enkel resa med att få vår verksamhet att fungera. Men den erfarenheten har lärt oss mycket, och det kommer att underlätta för nästa beridare.

Inridning

Inridning

Jag har alltså börjat se mej om efter en efterträdare, som vill rida ponnyer (och Lusitanos) som har så många som möjligt av hennes goda egenskaper. Det finns faktiskt en hel del personer som kan klara uppgiften, men inte alla är i ”ponnystorlek” dessvärre. Eftersom jag vill att hästarna ska ut på tävlingsbanan, är det en fördel om det blir ett harmoniskt ekipage.

Hoppträning

Hoppträning

Precis som när man ska köpa häst, får jag göra en lista med de egenskaper som är viktigast, och vilka saker man kan tänka sig göra avkall på. Och när jag tänker noga efter, så tror jag att personligheten är viktigast. Man tillbringar så mycket tid tillsammans, att man bara måste stå ut med varandras sällskap och allra helst trivas bra med det. Sinne för humor, lätt att ta kontakt med folk, det är viktigt. Ridkunskaper och hästkännedom, det kan man lära sig, men personligheten är ju ändå densamma.

Uteritt

Uteritt

Jag tar gärna emot en svensk beridare, för då har man liknande grundsyn på ridningen och tycker inte att det där med ponnyer är ”konstigt”, men då måste det ju vara någon som inte bangar för att flytta till ett främmande land. Ett nytt språk, en ny kultur och långt hemifrån. Det passar ju inte alla. Men jag vet ju att det finns en hel del unga skandinaver som söker jobb utomlands, just för att vidga sina vyer och uppleva något annorlunda.

Det finns några lokala förmågor som letar jobb. Dom har inte den ridutbildning jag skulle önska, men å andra sidan har dom inte de kulturella svårigheterna. Om man inte räknar med vad det innebär att jobba för ”utlänningar”.

Hela teamet på plats.

Hela teamet på plats.

Vi har just nu 14 hästar i stallet, varav 9 ponnyer. Alla dessa hästarna ska skötas och tränas enligt schema. Samt utrustning och utrymmen. Somliga hästar har ryttare vissa dagar, några går lektioner och några rids av mej eller vår tränare. Vår stallskötare brukar också hjälpa till med motionering av ett par hästar om dagen. Så vi är ett bra team, som kan jobba bra ihop, men man måste ändå vara självständig och kunna ta initiativ. Alla är rätt flexibla och man hjälps åt med det man kan. Vi kommunicerar främst på engelska, då vi är ett stall, med övervägande internationella kunder.

Verksamheten är inriktad på ponnydressyr och ridsemester på lusitanos, men vi är rätt nystartade så tempot är ännu ganska lugnt. Kanske bra att hinna komma in i jobbet innan det blir full fart? (Kolla vår hemsida, för att se hur det ser ut)

Vägen framför stallet är kantad av enorma pinjeträd.

Vägen framför stallet är kantad av enorma pinjeträd.

Stallet ligger på en stor anläggning med över 200 hästar, flera olika ridbanor, ridhus, ridstigar, servering, mycket aktiviteter och mycket folk. Anläggningen ligger centralt, och bara 30 km från Lissabons flygplats. Så det är inte precis hästgård på landet, om man är rädd att hamna i ensligt läge på vischan. Det kan vara både inspirerande att se duktiga ryttare träna, och frustrerande att ibland behöva dela utrymme med en mängd ovana ryttare. Det finns verkligen alla sorter här. Det betyder att man hittar arbetskamrater och kompisar, och inte behöver känna sig så ensam som man ibland kan göra i det här yrket.

Det kan bli ett spännande och utmanande jobb, där belöningen består i hästarnas utveckling och framsteg. Självklart får man en rimlig lön, och hjälp att ordna praktiska detaljer såsom bostad, telefon, transport. Här finns redan en samling hästtokiga svenskor som landat i Portugal och trivs, så jag tror att både hästar och klimatet lockar.

Vet du någon som är intresserad av att jobba med hästar på sydliga breddgrader, så tipsa gärna.

Nytillskott i verksamheten

Det brukar alltid vara mycket i görningen, men på sista tiden har det varit lite extra mycket på gång.

För det första så har jag anställt en ponnyberidare, som ska träna, utbilda och utveckla alla ponnyerna. Det är ont om personer här, som har kunskapen och storleken att träna sportponnyer, men jag har lyckats locka hit den bästa jag vet: yngsta dottern Frida.

Min egen beridare!

Min egen beridare!

Hon kom ner, tillsammans med sin fästman och några resväskor, i söndags, för att hjälpa mej med hela mitt stora ponnyprojekt. Bättre hjälp kan jag inte få. Vi pratar för det första samma språk, alltså både på svenska, och att vi delar samma syn på hur man bäst rider och tränar en ponny. Jag ringaktar inte den hjälp jag fått av duktiga ungdomar på klubben, och jag kommer att fortsätta uppskatta deras hjälp och engagemang, men Frida och jag har ju jobbat tillsammans med hästar förr, så kommunikationen är på den nivån, att många ord helt enkelt är överflödiga.

Erfarenhet från ungponny-championaten (här med Corinne e. Cippyn Red Crusader)

Erfarenhet från ungponny-championaten (här med Corinne e. Cippyn Red Crusader)

Det är en vecka som innebär lite mjukstart, för vi har långväga gäster på besök och jag måste hinna umgås också. Sen har vi letat lägenhet och tittat på praktiska lösningar kring boende, transport, internet, telefon och allt annat som ska till när man flyttar till ett annat land.

Varje morgon börjar i stallet (som vanligt). Frida får rida en eller två hästar, och gradvis prova sig igenom sortimentet. Samtidigt måste hon lära känna alla ansikten på anläggningen, och gradvis börja lära sig språket. Det kan nog kännas överväldigande. Hennes mjukstart på en vecka är vad jag hade flera månader på mej att göra.

Vi jobbar bra ihop - bilden är från när vi tävlade tillsammans i Jonstakas lag.

Vi jobbar bra ihop – bilden är från när vi tävlade tillsammans i Jonstakas lag (Med våra lagkamrater Anne och Carina).

Om vädret medger, vill vi hinna med att bada, gå på upptäcktsfärder, och umgås med familjen. På eftermiddagen måste jag tillbaka till hästarna igen, för att motionera framför allt Viking, som fortfarande är konvalescent, och ibland ytterligare någon som inte hunnits  med tidigare under dagen.

Den här veckan är min syster Cecilia med familj på besök, från Arizona. Min systerdotter Annika har nog ärvt anlagen för häst. Hon har ridit litegrand tidigare, men aldrig tillbringat en massa tid i stallet. Hon var med Frida och mej i stallet en lång morgon, från 9 till 13, utan uppehåll. Hon fick hänga på, för vi hade mycket att göra, och till sist fick hon rida ynka 10 minuter på lilla Kakan. Vi använde henne som springsjas och hjälpreda: ”hämta ett grimskaft, häng tillbaka tränset, ge mej en långpiska” utan särskild hänsyn till hennes bristande erfarenhet. Av detta blir de flesta ungar avskräckta, men inte Annika. När vi kom hem, så förvissade hon sig genast om möjligheten att få följa med igen nästa morgon. Medans alla andra tar tillfället i akt att ta sovm0rgon, kommer hon, pigg och glad, beredd på ytterligare en förmiddag på stallbacken. Det är så det börjar…. Jag har varnat min syster för att detta är en dyr och tidskrävande hobby, men å andra sidan, man har roligt och det är otroligt givande.

Systerdotter och dotter med ponny

Systerdotter och dotter med ponny

De senaste dagarna har jag kunnat spara lite tid, genom att inte rida Regente. Han har ridits i damsadel av Teresa (en av instruktörerna) som tränar inför en damsadeluppvisning för ridsportförbundet i morgon. Tyvärr kommer jag inte att kunna vara på plats, men är övertygad om att både häst och ryttare kan göra en riktigt bra insats. Portugisiska ridsportförbundet har också diskussioner på gång om att ändra i reglementet, så att man kan tävla i dressyr i damsadel, på lika villkor. Och den här uppvisningen syftar till att visa på hur man kan integrera damsadelridningen. Jag önskar dom lycka till, och hoppas kunna dela med mej både av bilder, och resultatet av diskussionerna längre fram.

(Jag har lånat flera av de fina bilderna av Team Fix)

%d bloggare gillar detta: