Två månaders träning

Bilder på Regentes rygg.

Så här såg min häst ut över rygg och kors när jag köpte honom i februari. Min plan var ju att bygga så mycket ryggmuskler att han kan arbeta i rätt form utan ansträngning. Han är ju  väldigt välutbildad och kan i princip allting, men jag vill att han ska  kunna göra det med mer lätthet och kvalitet. Han har bra gångarter, och när ryggen är ”inkopplad” så är han verkligen flott!

Han har lätt för att spänna sig, höja nacken och sänka ryggen. En del av de spänningarna sitter ju mellan öronen, men det är egentligen inte så svårt att få honom att fokusera på arbetet. Min uppgift har alltså varit att hitta övningar som stärker och bygger, samtidigt som jag hittar de rätta övningarna just för honom, så han blir lösgjord både fysiskt och psykiskt.

Det här är ju lite av en utmaning, eftersom jag själv är mer än lovligt rostig som ryttare. Det är ingen hemlighet att jag inte ridit ”på riktigt” på många år. Och efter min stora nackskada lider jag ju fortfarande av en del begränsningar. Men ridningen är ju min sjukgymnastik, för bålstyrka, kroppskontroll och en stark djup bukmuskulatur kommer ju på köpet. Men visst har jag halkat omkring som den berömda smörklicken i stekpannan. Så frustrerande att i huvudet veta hur något ska utföras, men inte ha den fysiska förmågan att kunna klara av det. Aaarrrrgghhh!

Så, med hjälp av mina läroböcker och inte minst min tränare JP, har jag tagit itu med den stora uppgiften. Det är ju heller inte gjort på en kafferast, att ”bygga om” en häst……

Det verkar kanske konstigt att ha den här uppfattningen, när hästen tävlat och varit med på uppvisningar (senast i december 2011), men tidigare ryttare och jag har nog bara olika uppfattning om hur vi vill att det ska vara, och hur det ska göras.

Vi har tragglat (suck, se alla tidigare inlägg i ämnet) och tjatat om samma grundövningar i ett par månader nu. Och äntligen kommer resultatet! Gradvis har det gått framåt, med små men tydliga steg. Och jag gläds över varje liten framgång. Har faktiskt roligt varje pass. Även om det ibland varit frustrerande. Det handlar ju så  mycket om att lära känna min häst också. Hur han fungerar i olika lägen, vad han trivs med, vad som gör honom glad, vilka övningar som ger mest resultat och så vidare. Vi börjar bli både ”arbetskamrater” och ”vänner”.

Och när Regente är framför mina ben, på bettet, rakriktad och lösgjord, kan vi göra nästan allting! Då kan vi leka lite med svårare rörelser, samling, längning, sidvärts i alla gångarter. Och det känns som om vi har lika roligt båda två. Han spetsar öronen och frustar medan jag flinar som en tok. Och när jag berömmer eller ger honom en godbit, så märks det hur nöjd han är.  Plus att han blir lite busig och taggad ibland. Det blev han aldrig i början.

Så det är väl först nu som jag kan förvänta mej att det ska börja hända saker med hans muskler. De första sex veckornas träning var för mycket av en ”kamp”, och han tränade väl fel muskler lika mycket som de rätta. Och jag var fortfarande för okoordinerad för att kunna göra detta snabbare. Nu börjar min ryttarkänsla komma tillbaka, och jag kan korrigera honom mycket lättare. Nu när han arbetar rätt redan från början av ridpassen, så tränar han inte fel i samma utsträckning.

Det syns små skillnader (måste ta nya bilder). Det finns mer massa runt bogarna, runt manken och i ländpartiet. Nu vill jag hitta sätt att att bygga på mer muskler i sadelläget och i hela korset. Foderstaten verkar vara rätt, och han har lagt på några kilon på rätt ställen. Tänderna är åtgärdade, och hovarna är fina.

Någon som har bra tips?

Förutom den här användbara listan från Emlie Faurie.

Annonser

Välkomsthälsning

Jag har varit bortrest i en vecka och trodde väl inte att min häst skulle visa några tecken till att ha saknat mej. Men när jag kliver in på stallplan och ropar på honom, så svarar han med den där djupa mullrande gnäggning som mest kommer genom hans vibrerande nosborrar. Det tysta ”hö-hö-hö”. Han har brukat låta så, om han vet att jag har en morot i fickan. Men nu pratade han med mej hela tiden, medan jag gick fram till boxen och under tiden som jag klappade hans huvud och kliade honom under hakan. Han ville dessutom kela och tryckte hela huvudet mot min axel medan han fortsatte ”mullra”. Åh, vad det värmde hjärtat. Det var en så tydlig uppvisning i ”välkommen hem”, som man kan tänka sig.

Han hade redan blivit riden på morgonen, men jag tyckte att vi kunde ta en liten skrittrunda i alla fall. Både jag och hunden behövde motionen, och Regente har inget emot att komma ut en stund igen.

Medan jag var borta så har Gonçalo haft uppdraget att rida honom. Och det hade han verkligen gjort bra! Regente var mjukare och rakare än innan. Jag tror att jag verkligen har vunnit på det här arrangemanget. Gonçalo är João Pedros beridare och elev, så jag vet att han är en skicklig ryttare, som rider precis enligt de rätta principerna. Och han har gjort på en vecka, vad det troligen skulle tagit mej ytterligare kanske tre veckor. Stort tack är jag skyldig.

Dagen efter red jag ett vanligt träningspass, och det känns som om en vecka utan ridning faktiskt har gjort mej gott också. En del spänningar har försvunnit och vissa bitar i kroppsmedvetenheten har kommit på plats. Så det blev ett jätteroligt ridpass, som slutade med att jag inte kunde låta bli att leka lite med samling och svårare rörelser. Nu när han är mjukare och rakare, går det att rida in och ut ur samling med kontroll. Härligt! När han spänner och höjer nacken, kan jag direkt få ner den igen, rida fram och få tillbaka ryggen. Han har blivit mycket lättare att lösgjöra, helt enkelt. Nu börjar det likna nåt.

João Pedro är återigen bortrest. Holland den här gången. Han flyger runt i Europa och har träningar för jämnan, verkar det som. Nyligen var det Tyskland och Frankrike. Han är otrolig. Så snart han är tillbaka är det dags att boka en ny ridlektion och få bekräftelse på vad som hänt sedan sist, och få nya läxor att jobba med.

Så säger Dressyrryttarna aldrig

En lista över citat man troligen aldrig hört en riktig dressyrryttare uttala:

  • Nej, jag tror inte att jag behöver en ny, tillpassad sadel.
  • Jag gjorde inte en enda miss i hela programmet.
  • Min häst gick avgjort bättre inne på banan än på framridningen.
  • Vadå specialfoder???? Han får ju fri tillgång på hö….
  • Jag kör utan benskydd eller lindor den här veckan.  Dom ligger i tvätten.
  • Vad skönt att jag aldrig räknar fel i bytesserierna.
  • Dressyrdomarna, med sina hökögon, är mina idoler. Tänk så många kloka kommentarer jag får jämt.
  • Det är verkligen inget fel på någon av min hästs tre gångarter.
  • Klart man kan träna i oskodda ridbyxor.
  • Jag tror jag klarar mej med ett (1) täcke den här vintern.
  • Hästtandläkare? Tror inte min häst får karies.
  • Fördelen med att inte ha ridhus hemma är att man får miljöträna i alla slags väder.
  • Det är så kul när ponnybarnen tränar samtidigt som jag på lilla banan – dom är så söta allihop!
  • Jag tror att hoppträningen är nyttig för min häst. Och jag tycker inte att 120 är högt.
  • Både Pikeur och Eskadron är överreklamerade.
  • Min häst är aldrig dum eller busig. Han visar bara sin glädje när han bockar.
  • Det där med bettlös ridning kanske inte är så dumt. Och barbacka.
  • Dressyr är väl ingen snobbsport?!  Klart man kan rida i konstläderstövlar!
  • Jag är så tacksam när mina stallkompisar kan hjälpa mej med svåra saker, som t.ex. skrittpiruetterna.
  • Klart jag kan tävla med brunt träns och svart sadel. Tror inte nån märker det, faktiskt.
  • Senaste tävlingen var en fullträff: fungerande starttider, inga störande saker utanför banan, tyst på läktaren och hästen gick som en dröm. Att procenten inte blev högre var självklart enbart på grund av att jag inte red bättre helt enkelt.

Det är möjligt att någon verkligen påstår sig ha hört dessa citaten i verkligheten. Antingen ljuger dom, eller så är källan inte en ”Riktig Dressyrryttare”….

Eller läs fler åsikter på: RyttarlivMatilda Holmströms blogg,  och Two lives One passion,

Galna hästmänniskor

Nödvändig utrustning

Nu är det vår på riktigt. I alla fall så är det sommartid och dygnsmedeltemperaturen visar ”vår”. Enstaka snöfall och kalla vindar dyker upp som en liten påminnelse om det som varit. Och ändå har hästfolk så otroligt kort minne……

Dom saker man redan glömt, och inte tänker ta itu med förräns tidigast i november är:

  • Vattnet fryser i ledningarna. F*n, vi skulle ju installerat värmekabel…
  • Dubbdäcken är utslitna. Dom har jag lagt undan på logen, och till hösten har jag glömt att jag behöver nya….
  • Vinterstövlarna läcker in isvatten. Äsch, dom hänger med lite till, det torkar snart upp…
  • Känslan av – nej, avsaknaden av känsel i fingrar och tår. Ska man kanske redan nu ordna med att se över vintergarderoben? Nej, det kan omöjligt bli så kallt nästa vinter.
  • Leriga, trasiga vintertäcken. Ligger också på logen, tills jag hinner ta itu med det. (Troligen inte…)
  • Rackarns vad kallt det är om rumpan, att sätta sig i bilen en vintermorgon. Skulle skaffat ett fårskinn, eller fixat kabeln till elvärmaren i sätet…
  • Isgata framför alla dörrar. Hur var det nu med saltet?
  • Elräkningen! Say no more. Ja, jag ska lägga upp ett bättre vedförråd under sommaren….
  • Snöstyltor under hästskorna. Skaffa klampsulor och brodd i förväg? Kanske…
  • Kolsvart på stallbacken, halvsvart på ridbanan. När tjälen går ur backen kan man gräva för ytterligare lyktstolpar…

Det är något märkligt med hästmänniskor (det vet vi redan). Att hela den långa, nordiska vintern kämpa mot elementen. Man pälsar på sig 14 lager kläder, och fryser ändå om fingrar och tår. Hästarna får ha en hel garderob med täcken. Hästbollarna fryser fast i trailergolvet medan man rider lektion. Vattenledningarna fryser och man måste bära vatten i hink långa sträckor, till alldeles för många, väldigt törstiga hästar. Man stiger upp före solen, för att åka till hästarna, och rider i kolmörker på kvällarna. Man svär över minusgraderna och isen, senare över iskall lera. Betforn man blandade på kvällen blev djupfryst över natt. Man svär och suckar, och betalar dyrt för sin hobby (eller yrke).

Och ändå tycker man att det är roligt. Eller? Annars skulle man ju lägga av, om man vore vid något sånär sunda vätskor. Lagom tills man börjar fundera på det alternativet så smälter snön, vårfåglarna börjar kvittra och det kommer upp ett och annat grässtrå i hagarna. Och vips! så är allt glömt och förlåtet. Det saknas liksom en modul i hjärnan som gör att man begriper att det här kommer att upprepa sig varje år.

För nu är ju allt på topp igen. Tävlingssäsongen drar igång, liksom avelssäsongen. Man åker på hingstvisningar, tävlingar, utställningar och snart kommer sommaren med ännu mer aktiviteter. Man kan rida utomhus i kortärmat, till sent på kvällen, och rida långritter i skog och mark. Gräset växer i hagarna och man behöver inte kånka höbalar och hinkar. Mockningen är ett lättsamt minimum. Och i hästmänniskans hjärna är det så här det ska vara – för alltid.

Team Fix har också haft det här ämnet uppe.

Man blir glad för så lite

Det var min tanke efter gårdagens ridpass i alla fall.  Jag har ju tragglat grunder om och om igen, och till och från har det känts som om man bara står och stampar på en fläck. Även om jag vissa gånger fått uppleva hur härlig han kan vara, så har det ju ändå bara varit stunder i slutet på ridpasset.

Men igår! Då lyckades jag fokusera rätt under uppvärmningen, och samtidigt hålla koll på min egen kropp (det är ingen liten uppgift, bara det!). Och rätt var det var, så var min häst RAK!!!! Woohoo, vilken känsla. Jag red stora volter, följde långsidan omväxlande med bogen in och rak, vände över på stor båge, och hade mest fokus på takten medan jag red halvhalter och tempoväxlingar. Några övergångar trav-galopp låg också på schemat. Och rätt som det är så märkte jag att han faktiskt var framför skänkeln hela tiden, och att han spårade rätt. Är det han som blivit starkare, eller är det jag som lärt mig känna när han sladdar och kan korrigera rätt?

Så känslan när jag han bjuder rakt in mellan tyglarna och är helt rak var underbar. Jag kunde ställa honom både åt höger och vänster när som helst och han var mjuk i nacken, och ändå rak genom kroppen. Det  här tragglandet med grunder har betalat sig. Han är ju väldigt högerstel och har så lätt att flytta bakdelen åt sidan så fort det tar emot.

När jag sedan skulle beskriva min upplevelse för dottern, så insåg jag att en ryttare måste vara väldigt lätt att tillfredsställa. Man kan avsluta ett ridpass och vara så nöjd med en del av en volt, eller några minuters upplevelse av lösgjordhet.  Det krävs inga fantastiska bytesserier eller imponerande passage för att man ska hitta sitt bredaste leende. En rak häst, det var veckans höjdpunkt!

Nu återstår att se, om det var tur, slump eller resultatet av träningen, när jag ger mej av till dagens ridpass….

%d bloggare gillar detta: