Kakan har funnit sin maka

Eftersom jag fick så mycket respons på inlägget om Kakan, så är det säkert en och annan som undrar vad som hände sen. Och jag har tagit lång tid på mej att uppdatera, för det har hänt så mycket annat i mitt liv. Men nu kommer i alla fall hälsningar från Kakan och en ”Del 2”,  på förra inlägget.

Kakan och Hilma efter första ridpasset tillsammans.

Det var inte utan vånda som jag på distans fick räkna ut vem av alla kandidaterna som skulle få ta emot Kakan, när hon slutligen anlände med lastbil till krokarna av Helsingborg. Till sist föll valet på en familj i Västergötland, där det fanns en liten tös som verkade kunna passa. Den här lilla flickan har en hästkunnig mamma och aptit på precis samma saker som Kakan: pyssel & mys, uteritter, hoppning och dressyrträning. Och kanske lite tävlingar framöver. (Och så fanns det goda rekommendationer). Plus att dom klarade det ultimata testet: att ta emot en ponny man aldrig sett i verkligheten, utan att ha träffat ägaren samt viljan att åka ner till Skåne och möta upp lastbilen vars ankomsttid var diffus in i det sista.

Precis klivit av lastbilen, med adresslapp på grimman.

Men nu verkar det som om Kakan har hittat hem. Hon har en liten matte som verkligen älskar henne, och är hästtokig på riktigt. Hon har skickat mej bästa hälsningar, bilder och kommentarer som visar att känslan var rätt. Och blev så lycklig över att det fanns en liten dressyrsadel i packningen, att hon tillbringade extra tid att polera upp den, innan ens första ridturen blev av.

Nu får jag se bilder och uppdateringar lite då och då via Facebook (en underbar uppfinning, enligt mig). Och det verkar som om våra förhoppningar blivit besannade. Flicka och Ponny verkar glada och nöjda med allt dom hittar på. Kakan har det bra, och lilla ryttarinnan har en fin ponny att utvecklas med. Min tacksamhet är enorm!

Dressyrträning

Kakan har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Likt som alla som fått förmånen att vara med henne, så vi önskar ju hennes bästa. Men nu känns det bra, och jag kan våga släppa taget. Lite grand, i alla fall.

Hoppträning

Trots sin ringa storlek, så har den här lilla ponnyn riktigt bra hoppförmåga, väldigt bra rörelser och en tuff attityd. Jag tror att hon är precis en sån häst jag skulle vilja ha, om det gick att beställa en likadan i vuxenstorlek.

Puss, söta Kakan!

Nu bor Kakan inte alls långt från platsen där hon tillbringade sina allra första levnadsdagar. Kanske kommer familjen Silberg att möta henne på något lokalt evenemang framöver?

 

(Alla bilder är tagna av Jenny, och delas med hennes tillstånd)

Se tidigare inlägg, som har en video med massor av bilder på Kakan

Får det lov att vara en Kaka?

Nu blev det lite oväntat dags att fundera över nya planer för Kakan, för nu har jag bara en liten ryttare kvar som passar henne.  Nu, under sommarlovet ser lektionsschemat lite annorlunda ut, och när höstterminen börjar, så har ett par av hennes ryttare vuxit till sig lite, och behöver en större ponny. Det fanns ett par intresserade fodervärdar som kunde passa, och nu har hon varit utlånad en tid. Men så visar det sig att vi hade lite olika uppfattning om en del saker, så nu måste jag hitta en bättre varaktig lösning.

Mina alternativ är då att sälja eller hitta en annan fodervärd. Finns det kanske någon i Sverige som behöver en Kaka? För jag tror inte att jag hittar det bästa hemmet till henne här i Portugal.  För en ponny som Kakan skulle det innebära att behöva gå med nybörjare på longeringslina för det mesta. Det tycker hon inte är kul. Hon vill ha omväxling med uteritter, långa galopper, lite hoppning och dressyr och hagvistelse med kompisar. I det här landet tycker man att en liten ponny bara är för väldigt små barn och nybörjare. Som en cykel med stödhjul ungefär. Så snart barnen klarar att styra och trava anses dom mogna för stora hästar, och tycker att det är pinsamt att bli sedd på en liten ponny.

Kakan var ju egentligen tänkt till barnbarnen. Men ingen av dom har varken stallplats eller tid till egen ponny. Nu måste jag alltså aktivera ”Plan B”, vad det nu kan vara. Är det någon som har några förslag eller ideer?

Titta på filmen, så ser ni varför man inte kan låta bli att vilja ha en Kaka till:

 

Här en LÄNK till Blå Basen, där hela stamtavlan och härstamningsmeriter visas. Hon har verkligen en intressant stam!

Nya utmaningar för lilla ”Cookie”

Kakans nya ryttare är en tuff tjej, trots sin ringa ålder och storlek. Hennes sätt att kommunicera med Kakan imponerar. Hon hanterar henne med en okomplicerad självklarhet, som för många tar väldigt lång tid att skaffa.

Hon hämtar henne i hagen, borstar, tvättar och sadlar utan några krusiduller. Sedan blir det lite longering, och det tog inte paret lång stund innan dom hittade en fungerande kommunikation. Kakan förstår vad som förväntas av henne, och flickan är duktig på att läsa av ponnyn.

Den här lilla tösen är elev till Sandra, som är mest inriktad på western och NH, så grunderna har hon lärt sig, men talang och känsla måste man ha i ryggmärgen.

Kakan har fått vänja sig vid en pytteliten western-sadel, för det är ryttarinnan mer van och bekväm med. Den var jätteotäck första gången, men 10 minuter senare uppförde hon sig som om hon aldrig gjort annat. Cool ponny!IMG_1085

Igår hade dom haft en specialtävling på anläggningen, och byggt upp diverse hinderbanor. Så när tävlingarna var över, blev det den perfekta platsen för ett träningspass för det här lilla ekipaget. Både ponny och ryttare hade nog rätt roligt.IMG_1083 IMG_1082

Visst vill man vara 10 år igen, och pytteliten, så man kan rida så här med sin lilla Welsh Mountain!

Kakan på nya äventyr

Min rara lilla Kakan fick ju en så bra ridkurs, när Sandra var här, men sedan dess har jag inte haft någon som kunnat rida henne. Det är synd, för arbetet vid hand blir lätt lite enformigt. Men vi har tömkört en del, och det tycker hon är roligt. Och hon är jätteduktig! Gångarterna har också utvecklats  mycket av hennes träning på linan av Diogo. Hon har en jättefin, kort och balanserad galopp numera.

Kakan på töm.

Kakan på töm.

Jag fick erbjudande att flytta henne till ett annat stall i närheten, där hon skulle kunna gå ute dygnet runt, tillsammans med ett annat litet ponnysto, och där det också är ridskola, och förhoppningsvis små ryttare till henne. Så igår lastade vi henne och körde henne dit. Hon går utan att tveka, rakt in i trailern. Det känns skönt att den långa resan hit inte verkat skapa någon motvilja mot att bli lastad.Kakan på CHCE

Efter några timmar i en box, fick hon komma ut i en angränsade paddock för att på lite avstånd kunna bekanta sig med sin nya kompis. Och efter ett par timmar där släpptes dom ihop. Men de otacksamma kärringarna insåg inte att dom skulle kunna vara till glädje och sällskap, utan betedde sig verkligt illa. Det peps, tjöts och sparkades hela tiden. Ingen av damerna var beredd att vika sig. Båda har chefserfarenhet, och ingen ville ge upp den rollen. Det hela slutade med att Kakan fick gå in i en egen, betydligt  mindre paddock, och stå där och skämmas. Kanske finns det någon annan som kan stå ut med hennes drottningfasoner?

Newton med sin hoppryttare (och hund!)

Newton med sin hoppryttare (och hund!)

Newton har varit i två veckor på ett stall med inriktning hoppning, för att få lite mer utbildning och träning på den fronten. Det har gått bra med hoppningen, men nu fick även han flytta till samma stall. Det är skönt att ha dom på samma ställe. Storm är ju redan här, och vi hoppas att dessa två inte ska ha liknande problem att umgås, utan ska kunna dela broderligt på en rymlig paddock.

Storm tränas i ridhuset

Storm tränas i ridhuset

VAD i hela friden är DET DÄR???

VAD i hela friden är DET DÄR???

Jag tog ut Newton en sväng för att han skulle få bekanta sig lite med omgivningarna, och han var väldigt pigg och glad. Sen fick han syn på stallets maskot: en svart gris. Jag kan bara säga som så, att jag klev av ponnyn och gick efter en longerlina…

Walking bacon….

Walking bacon….

Tömkörning

Idag skulle jag vara på gott humör och förbereda ett roligt besök. Men på morgonen fick jag veta att en kär vän förlorat kampen mot cancer och gick bort igår. Det blev istället en tung dag. Men hästarna har ju ingen uppfattning om detta, utan ska ge mej glädje så jag begav mej upp till stallet. Jag hade redan bett en väninna, tillfälligt hästlös att rasta min prins, och en annan vän hade tid över och missar inte ett tillfälle att få rida på Newton, så programmet blev kortare än vanligt.

Jag ägnade tid åt lilla Kakan, som ofta kommer längst ner på listan. Det är lite synd om henne, eftersom jag inte har någon ryttare till henne, och den motion jag kan erbjuda lätt blir lite enformig. Men det ska ju bli ändring på detta, och hon är väl förberedd för arbete under ryttare.

Dagens utsikt.

Dagens utsikt.

Tömkörning är en del i denna förberedelse, för hon har blivit så van att följa linförarens kroppsspråk så att när hon ska gå först fram och lyda instruktion från töm har det blivit svårare. Vi har longerat, gått promenader, arbetat vid hand och helt fritt. Men tömkörningen har andra utmaningar. Hon måste lyssna enbart på tömmen, rösten och anvisningar från körpisken. Hon får inte läsa mitt kroppsspråk utan lära sig ett annat sätt att ta instruktioner. Hon har blivit väldigt duktig på att läsa kroppsspråk, så om hon kan se mej, behövs knappt inga anvisningar alls, utan det blir nästan som telepati. Kakan är både klok, lättlärd och arbetsvillig. Plus att hon är den sötaste, möjligen med undantag av sin mor B Sweet.

Nu har Kakan blivit väldigt duktig på tömmen, efter bara ett fåtal träningar, kan hon trava i åttvolt, serpentiner, fatta galopp och göra halt. Enbart med töm, röst och piska. Hon har ju alltid öronen bakåt, för att höra mina signaler, och med hästars vidare synfält, kan hon säkert läsa mitt kroppsspråk bättre än jag tror. Men hon verkar gilla utmaningarna och det ska bli väldigt roligt att få ta henne vidare till utbildning under ryttare. Hon är stark nog. Hon arbetar på lina som en vältränad dressyrhäst; kan gå i kortare och längre trav, kort och välbalanserad galopp på en liten volt med god balans.

Det var skönt att få ägna tid och fokus med en rar liten ponny. Precis vad jag behövde idag. Imorgon händer det nya spännande saker och en annan dag ska jag berätta om min kära vän som betytt så mycket för mej. Men just idag kunde jag inte finna orden.

Kakan lär sig mera om ridning

Idag har det varit mera ridövningar för lilla Kakan. Och mer kan det bli den närmaste tiden, för min testpilot, Lili, har ju skollov över helgerna.

Vädret var minst sagt omväxlande, med rejäla regnskurar och solsken om vartannat. Jag trodde nog att de yngsta skulle tröttna och vilja åka hem till värmen och torra kläder, men jag hade visst glömt den hängivenhet som präglar de flesta ponnyryttare.

Jag longerade Kakan en stund först, för att hon ska rasta av sig överskottsenergi och vara inställd på arbete. Och idag, för andra gången sedan hon kom hit, gjorde hon några hopp och skutt. Men sedan kunde hon både trava och galoppera lugnt och fint på liten volt. Hon har blivit starkare och mer balanserad tack vare arbetet på linan.

Idag fick Lili rida med stigbyglar. Förra gången hade jag tagit av dom, av säkerhetsskäl. Dom är lite små, och har inget säkerhetsfäste, och ville inte riskera att ryttarinnan skulle fastna med en fot om Kakan skulle göra ett aldrig så litet hopp åt sidan. Men Lili visade så bra sits och balans förra gången, och hennes ridstövlar är också väldigt små. Stigbyglarna hjälper henne att sitta lite bättre i den lilla barnsadel Kakan har.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi hade longeringslinan på hela tiden, för Kakan har inget emot att bära ryttare, men är ju inte van att ta instruktioner från sin ryttare, utan går mer på linförarens signaler. Idag fick hon öva att göra halter och igångsättningar från skritt, och sedan blev det lite trav. Kakan rör sig så mjukt och taktmässigt i traven, så det var inga problem för Lili att sitta mjukt och följsamt utan att skumpa det allra minsta.IMG_0553

När vi var färdiga tog jag bort kapsonen, så fick Lili rida alldeles själv upp till stallet. Både ponny och ryttarinna verkade mycket nöjda med övningen. Lili tycker att Kakan är en ”My Little Pony” på riktigt, och hjälpte till att sköta om henne efter ridningen.

Det här är faktiskt stallets absolut gulligaste ekipage!

Öppet hus på vår anläggning

Idag var det alltså dags för Uppvisningen. Vår anläggning EquiKür, skulle ha Öppet Hus inför julen, och nya och gamla gäster var välkomna att komma och prova på att rida, titta på hästarna och anläggningen och i slutet skulle vi ha en uppvisning för att visa lite olika moment av ridning.

Newton gillar uppmärksamhet!

Newton gillar uppmärksamhet!

Hela dagen var så lyckad. Inte minst för att vädret var strålande: ca 17 grader varmt, vindstilla och solsken. Allting var städat och putsat och folk kom och gick hela tiden. Många barn och ungdomar (inga vuxna!) provade på att rida och lille Newton gjorde sin debut som barnponny med den äran. Han såg så stolt och nöjd ut med barnen omkring sig, och bar dom försiktigt runt banan. Och efter varje runda kom mulen och sökte av fickorna på instruktörerna som ledde. Han vet att han ska ha en godbit när han har jobbat, och han tyckte ju att han förtjänat minst en morot för varje unge som fick rida. Det var roligt att få presentera en ”liten häst” för dessa presumtiva ryttare, som ibland tycker att stora hästar verkligen är gigantiska. Han blev väldigt populär, och eftersom vi inte lyckats ordna med klippning än, så tyckte många att han var extra kramgo och fluffig som en nallebjörn.

Kakan gillar klappar

Kakan gillar klappar

Kakan fick också vara med på ett hörn. Jag ville inte använda henne till ponnyridningen ännu, eftersom hon har så lite vana av att bära ryttare, men hon fick en röd rosett i pannluggen och fick gå runt och hälsa på gästerna och bara vara gullig. Det är hon rätt så bra på. Jag tror att många blev charmade, och jag fick nästan slita henne ur händerna på två små pojkar som bara ville krama henne mer. Och hon gillade uppmärksamheten och viftade lite på ögonfransarna om någon inte gav henne tillräckligt många klappar. Hon blir en perfekt barnponny!

Så småningom var det då dags för uppvisningen. Först ut var en av instruktörerna som red ett stadigt och lydigt program på en av skolhästarna. Välrepeterat och prydligt. Sedan var det dags för Maria och mej. Min fina prins var seg på framridningen. Som en myra som fastnat i ett bubbelgum ungefär. Marias Xeique gillar när det är lite spänning i luften och var jättefin. Så min plan var att åtminstone inte sabotera hennes del av uppvisningen. Till tonerna av brasiliansk samba rider vi in på banan, hälsar och startar vårt program. upptäcker Regente att det tillkommit en banderoll vid banan, och en lös hund i rabatten. Pang! Normalt bryr han sig inte om sådant, men nu verkade han bara behöva en ursäkt för att leva rövare. Han är faktiskt ganska rolig, och körde en repris på ”flygplans-tävlingen”. Han visade upp allt möjligt som vi inte alls brukar träna på… Men när han är så laddad så är han också rolig att sitta på, och några glimtar av den fina dressyrhästen kom fram här och där. Så jag visar, utan att skämmas särskilt mycket, hela filmen. Bockhopp, sidkast, galopp på tvären och så vidare. Eftersom vi inte haft tid att träna in ett riktigt program (som tur var), så är det ju ingen som vet hur det var tänkt att se ut. Det var bara att se glad ut och försöka rida galoppslutor när han försökte rymma, visa travlängningar när han och jag kunde enas om en tvåtakt. Annars var det lekstuga för hela slanten. Men visst blev det lite kul?! Före uppvisningen sa jag till Maria, att vi behöver inte ta det här på så blodigt allvar. Huvudsaken är ju att det blir lite action för folket att titta på. Och precis så blev det ju.

Och efter vår uppvisning var det dags för Peters Jimmy att visa upp sig. Han var utstyrd med pinglande bjällror och lite annat julpynt. Vilket inte bekom honom det minsta! Han var nog den enda av de deltagande hästarna som inte var det minsta spänd. En av instruktörerna, Joao, visade upp honom till tonerna av ”Jingle Bell Rock” och han var verkligen en klippa!

Jimmy showar!

Jimmy showar!

Efter uppvisningen, som avslutades med att en av instruktörerna, Goncalo, visade ägarnas hingst Arrogante i ”riktig” dressyr på S:t Georg-nivå, så var gästerna bjudna på lite plockmat och ett glas vin, eller saft och kakor till barnen. Fin avslutning på en lång men rolig dag. Imorgon blir vi många som tar det lite lugnt.

Kakans premiär

Lilla Kakan har ju aldrig blivit inriden på riktigt. Det har inte funnits någon ryttare i rätt storlek att tillgå. Inte så lätt med ponnyer under 120 cm. Enstaka promenader vid hand, med små barn på ryggen har det blivit, men ingen egentlig ridning.

Förberedd...

Förberedd…

Frida har tränat henne vid hand och på lina och hon har blivit väl förberedd.  Sedan Kakan flyttade hit har hon blivit lite mer jobbad, inte minst för att kompensera bristen på hagvistelse. Hon har löshoppat och longerats. Går fint i alla gångarter med lilla sadeln, inspänningstyglar eller på långa tömmar.

Premiären

Premiären

Igår, äntligen, dök det upp en frivillig liten testpilot. En flicka på 10 år, som rider på vår anläggning var villig att sitta upp en stund, efter sin vanliga lektion. Jag var inte bekymrad, för jag vet hur bra karaktär Kakan har, men jag tror att instruktören, Monica, var lite orolig att hon skulle kunna bli spänd och börja skutta med ryttare på ryggen. Men Kakan levde upp till de högsta förväntningarna. Hon gick så lugnt och avspänt, som om hon aldrig gjort annat. Efter en liten stund vågade lilla ryttarinnan koppla av och tränade på att svänga, stanna och gå fram. Det var så roligt att se. Ett supergulligt ekipage.

Söta tillsammans!

Söta tillsammans!

Nu dröjer det nog inte länge innan hon börjar fungera såpass bra under ryttare att det kan bli daglig ridning med olika små barn. Det blir roligt för henne. För trots allt blir det mycket mer omväxling än att bara arbetas från marken av vuxna. Möjligheter att komma med på uteritter och kunna galoppera rakt fram. Och mycket klappar och morötter från barn. Det gillar hon.

Gulligaste ponnyprojektet

När jag var i Golega handlade jag en sadel till Kakan, och lovade återkomma med bilder. Nu är det inte så himla lätt att ordna bilder, när jag samtidigt håller i snöret. Och glömmer också alla planer på fotografering, när jag håller på och longerar, promenerar eller tömkör. För Kakan är så himla rolig att jobba med. Hon är alert och ambitiös och vill gärna lära sig saker och bara göra merKakan med sadel

Det är bara att beklaga att man är för lång, för tung och för gammal för att rida en Welsh Mountain, för det måste vara det roligaste som finns! En så glad och positiv häst måste ju helt enkelt smitta sin ryttare med samma känsla.

För första gången sedan Kakan kom hit, gjorde hon ett litet bocksprång. Bara ett, och väldigt litet. Jag tror inte att hon har övat så mycket på just sånt, och det är ju en fördel om man ska  bli barnponny. Det var rätt gulligt. Sen var det som om hon kom på att hon nog inte borde göra sånt, och gick i fin galopp varvet runt som det var tänkt.

Igår kom en av stallskötarna, Pedro, förbi just som jag höll på, och då kom jag äntligen ihåg att jag skulle ta ett kort och bad honom hålla i linan. Men Kakan är visst en riktig linslus och ville bara att jag skulle ta närbilder på mulen. Alltså blev bilderna av samma usla kvalitet som alltid när jag leker fotograf. Men hursomhelst, bildbevis på att Kakan numera jobbar under sadel, om än inte med ryttare.Kakan longeras med sadel

%d bloggare gillar detta: