Tandläkarbesök

Det finns tillfällen när jag är glad att jag inte är häst. Ett av dessa är just tandläkarbesök. Plötsligt verkar mina egna tandläkarbesök så otroligt bekväma och enkla.

William har inte gått upp i vikt som han borde, och en dag upptäckte vi att hans bajs luktade lite illa och att han också hade väldigt dålig andedräkt. Jag tänkte direkt att han kanske hade fickor mellan tänderna, vilket kunde förklara detta. Så alltså ringer jag till min duktiga veterinär för att komma och kolla hans tänder i första hand. I annat fall får jag leta vidare.

William är sederad, och har munstegen applicerad ända upp till öronen.

William är sederad, och har munstegen applicerad ända upp till öronen.

Min veterinär börjar med att sedera honom lite lätt, för att lille Wille ska acceptera att få på sig munstegen. Denna apparat ser ut som ett medeltida tortyrinstrument, och har nog aldrig tidigare varit inspänd till så liten storlek. William har ett pyttelitet huvud! Men det enda man åstadkommer med det här verktyget är hans mun förblir öppen så han inte kan bita av armen på sin tandläkare.

Observera remmen till munstegens nackstycke. Det är en halvmeter tillgodo.

Observera remmen till munstegens nackstycke. Det är en halvmeter tillgodo.

Veterinären konstaterar att han har både ett relativt stort överbett, och att kindtänderna är både vassa och ojämna, på det sättet att han inte kan tugga normalt. Och ut kommer också små tussar av halvtuggat foder. Han har inga egentliga foderfickor, men han har svårt att tugga ner sitt grovfoder på ett riktigt sätt.

Så in kommer ”slipmaskinen”.  Och en stund senare är Manuel nöjd, men säger att han vill titta på honom igen om 6 månader. Han kunde inte göra riktigt allt han skulle vilja, utan vill ta det lite i omgångar.

Slipning pågår.

Slipning pågår.

Idag är dagen efter, och lille Wille ser nöjd ut, har ätit upp all sin mat, och det luktar ingenting i hans box. Har vi löst problemet? Det blir lite ”magbakterier” också för att hjälpa honom på traven. Men jag tror att han snart lägger på sig några kilon till och får trevligare andedräkt bums.

Och nästa gång jag behöver gå till tandläkaren själv, ska jag bara tänka på hur skönt det är att inte vara ponny, och snällt gapa och veta att jag inte behöver få en halvmeterslång mojäng inkörd i gapet. Jag har också turen att ha en tandläkare som är hästmänniska, och förstår mina underliga tankegångar i det här läget.

Annonser

Teamwork!

Som ett väloljat maskineri. Så sa jag till Frida när vi var klara för kvällen idag. Hon log och sa att  jo, ungefär som när vi skulle ge oss av till tävlingar förr i tiden. Vi jobbar ju så bra ihop.

Frida mockar på Gyngagården.

Frida mockar på Gyngagården.

Det har varit en dag med riktigt skitväder. Ösregn och blåsigt. Så alla hästar har varit inne hela dagen. (Inte för att dom dör av lite vatten, men för att det är väldigt synd om de människor som måste promenera i värsta överfallsregnet i 10 minuter för att komma till en rejält lerig paddock). Så på eftermiddagen tänkte vi göra processen smidig för att nattbädda alla boxar och kvällsfodra. Och på något sätt går allt så himla geschwint när vi jobbar ihop. Vi har ju förvisso flera års vana av samarbete i stall, men nu är ju både stall och rutiner ganska nya för oss båda. För att inte tala om redskapen och fodret…

Rejält blött idag.

Rejält blött idag.

Det gick fort och lätt att göra klart för 11 hästar till natten. Och under tiden tänkte jag på just detta. Att ett sammansvetsat team underlättar så mycket. När Frida sträcker sig efter grepen har jag redan ställt den inom räckhåll. När hon sträcker sig efter vattenhinken har jag redan fyllt den. När jag kommer med några skivor halm har hon gjort plats för den. Jag flyttar en häst, hon flyttar skottkärran.  Vi kan varandras system, och kan läsa av varandras rörelser, så det blir som en dans av ett gammalt par på dansgolvet.

Men eftersom stallet och rutinerna är nya så kommer det små stickprov och frågor: ”Caprinelle behöver mer hö”, ”Amiral ska inte har mer halm”, ”Har Viking fått sitt hö?” , ”Släcker du?”, så man säkert inte glömmer något.

Samma var alltså på den tiden vi åkte på tävlingar ihop. Vi behövde inte direkt kommunicera, för var och en hade sitt ansvarsområde. Sadel, träns och annan utrustning var lastad (extra vattenhink?), i bilen fanns hästpass, papper, karta och matsäck (och bilgodis). Hästen var knoppad, rent täcke och transportskydd på. Extra foder fanns i en gammal postsäck (tack Maria). Vägen till detta samarbete var inte helt utan missöden. Det har hänt att vi kommit till en tävling utan vissa viktiga tillbehör i packningen, och andra missar. Men det är ju genom misstagen man lär sig. Och vi minns dessa missar med ett leende numera. Frida vet hur det känns att rida en viktig kvaltävling i lånta stövlar som är för långa i skaften och en lånad hjälm som halkar ner på näsan, så det är så man lär sig läxan.

På ponnytävlingar med Frida och Kajsa Kavat

På ponnytävlingar med Frida och Kajsa Kavat

Men just idag så lämnade vi våra hästar nöjt mumsande på sitt hö och gick genom regnet med ett belåtet leende, som man har efter väl utfört värv. Teamwork, så underbart!

Många timmar på ridbanan

Så mycket tid som jag tillbringat på ridbanan borde så småningom leda till att jag blir en riktig expert…..

IMG_1726på att plocka hästskit!

Såna är reglerna på den nya ridbanan, som är ett underverk av textilfiber, sjösand och ett system som bevattnar underifrån, så svikten och hårdheten alltid är optimal, och hästarna dansar fram. Man ska alltså plocka upp efter sin häst. Och jag plockar villigt, eftersom jag har så mycket fint att glo på.

Tiden jag tillbringar på ridbanan är alltså till fots. Min egen springare är ju sjukskriven, och jag ägnar mej åt att ropa uppmuntrande ord och tillrättavisningar till min beridare när hon tränar våra ponnyer.

Frida och Newton

Frida och Newton

Jag får samtidigt titta på när en olympier tränar sina hästar och elever. I grannstallet har nämligen Goncalo Carvalho flyttat in, med massor av hästar och elever. Och till vardags tränar dom här. Tillsammans med några hoppryttare, vi och våra ponnyer och andra med behörighet att beträda banan. Här tillsammans med Viking och Diogo.IMG_1731

Idag var det rätt kallt (16°) och blåsigt. Ni ser dom tunga gråa regnmolnen över bergen i bakgrunden. Men trots gråväder och skitplockning, trivs jag bra på ridbanan. I morgon får jag nog komplettera med regnkläder, för blötare lär det bli under resten av veckan.

Viking börjar komma tillbaka i form.

Viking börjar komma tillbaka i form.

Stallskötare och hästskötare

Hästskötare i farten

Hästskötare i farten

Det är jobbigt att hinna sköta många hästar, med mockningar, utfodringar, in- och utsläpp, och dessutom all ridning, longering och annat. Det blev vi varse efter första veckan som ”egna”. Plus att det tog massor av tid att ordna med alla praktiska detaljer, som införskaffande av foder och nödvändiga redskap. Var köper man foder? Att åka till flera olika butiker för att hitta en grep, hinkar och en sopkvast… (Jag saknar ”Lantmännen”)

Att skaffa skottkärra var ett kapitel för sig. Eftersom det är många hästar att mocka hos, och långt att gå till dyngstacken, har alla lite större kärror, med två hjul i framkant. Men en sån finns liksom inte i närmsta järnhandel. Och dom är jättedyra! Om lokala hästbutiken skulle ta hem en sån till mej så skulle den kosta 600€. Alltså finns det en seriös marknad för begagnade skottkärror. Blev erbjuden en för 250€, som var hel och av god kvalitet, men långt ifrån ny. Tvekade. Ett par dagar senare hade ryktet spritt sig att jag var på jakt, och en hovslagare erbjöd mej en sprillans ny för samma pengar. Hans grossist hade fått en över, som han ville bli av med. Lite annorlunda i modellen. Men lagom stor och robust, och jag blev lovad hemkörning i priset. Det var väl bara att tacka ja, för bättre erbjudande lär jag inte få. Så nu har vi egen kärra. Så lyxigt att kunna mocka när man vill, och inte bara när det finns en ledig kärra att låna.

En sån här. Fast grön.

En sån här. Fast grön.

Med tanke på hur bra djungeltelegrafen fungerar, släppte jag sedan ut ryktet om att jag nog behöver hjälp av en stall- och hästskötare. Och redan nästa dags morgon stod det en man på stallbacken som sökte jobb. Han var på hugget och började genast för att visa vad han kunde. Trots begränsad erfarenhet av hästar, så var han inte helt bortkommen när det gällde utfodring och mockning. Jag visade ungefär hur jag ville ha det, och han satte igång med grepen. Vi kom överens om att han ska börja före 8 och morgonfodra, sedan tvätta lortgrisen Viking och mocka alla boxarna. Ett deltidsjobb bara, suckade mannen besviket. Men redan nästa dag hade han fått resterande timmar hos grannstallet.

Vilken lyx! Nu kan Frida och jag börja direkt att jobba med hästarna när vi kommer. Det blir ett annat flyt, och det sliter inte så hårt på våra kroppar. Jag kan ju dessvärre inte göra så mycket innan kroppen börjar säga ifrån. Jag vill men kan inte, och blir otroligt frustrerad, när värk och känselbortfall sätter in. Frida kan jobbet och gör det snabbt och effektivt,  men får i gengäld inte tid över till ridningen. Olof har hjälpt till så  mycket han kan, men allergi mot hö och damm gör vissa moment besvärliga. Nu får han tid till andra sysslor som också behövs, men som inte är lika tidsbundna.

Frida tränar Storm på utebanan.

Frida tränar Storm på utebanan.

Här nere är stallskötare ett ”riktigt” jobb, som oftast utförs av män. Inte som i Sverige där det oftast är något som betraktas som en hobby för tonårsflickor. Det är väldigt tungt och smutsigt, och kräver faktiskt en stark och uthållig person. Utan att ha fördomar, så är de flesta karlar starkare än unga flickor.

En duktig hästskötare vet sitt värde och har en stolthet över väl utfört arbete. Han kan sina hästar, vet hur dom ska skötas, fodras, och känner igen tecken på om något skulle vara fel.

Hästar och hundar

Visst är det så, att hästar och hundar hör ihop? Eller är det bara så att hästfolk gärna har hund? Eller finns det ett speciellt band mellan människans bästa vänner?

Ständig åskådare

Ständig åskådare

Akleja följer i regel gärna med till stallet. Inte för hästarnas skull, utan för att träffa andra hundar, och troligen för att hon tycker att hon behöver passa mej. Hon sitter ju alltid vid kanten och kollar när jag rider eller longerar.  Där kan hon sitta hur länge som helst, verkar det som. Men om en häst börjar bralla och busa, då skäller hon, och vill helst springa fram och bita dom i bakbenen för att tala om att så uppför man sig inte. Och vid matdags, när en del hästar sparkar i boxdörren och för oväsen, då vill hon inte vara med alls, utan går och sätter sig och väntar på behörigt avstånd.

Akleja sitter vid parkeringen och väntar. "Är du klar snart?"

Akleja sitter vid parkeringen och väntar. ”Är du klar snart?”

Andra hundar visar tydligt sin vänskap och intresse för hästar. Hunden Xico från ett grannstall kom och hälsade på Caprinelle. Dom gosade en lång stund, och båda verkade uppskatta umgänget.

Xico uppskattar att Caprinelle pussar och kliar honom.

Xico uppskattar att Caprinelle pussar och kliar honom.

En väninna har en ung labrador, Benny, som är överförtjust i att pussa hästar. Och han verkar veta vilka som gillar det. Här är det Ideal som får blöta pussar på hela nosen, och verkar tycka om Bennys barnsliga förtjusning.

Benny pussar Ideal.

Benny pussar Ideal.

För några veckor sedan följde jag med en annan hundägare på en liten promenad. Hon behövde rasta sin unga golden, så han skulle kunna sitta i bilen en stund, och inte flamsa runt bland hästarna. Det hade regnat en del så Akleja trippade runt de värsta lerpölarna. Det gjorde inte valpen. Alla som har en retriever av någon sort, känner säkert igen de här bilderna. Och vet att det inte är alls kul att stoppa in en sån i bilen efteråt…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Börja om – en historia om detaljer

Att starta eget är, som många vet, inte alltid så enkelt. Nu försöker jag starta egen verksamhet i nytt stall, och upptäcker att det är en massa detaljer man måste ha ordnat. Ja, det visste jag ju redan,  men den här flytten gick så fort, så det fanns liksom inte tid att planera och ordna varje liten detalj.

Stostallet

Stostallet

Det är pappersarbete: det ska registreras företag, det ska skrivas kontrakt med anläggningen, alla hästarnas pass ska kopieras och registreras, mitt skattenummer ska in i handlingarna, jag måste bygga ett nätverk av viktiga kontaktpersoner som bl.a. foderleverantör, hovslagare och kunder. Det tar lite tid och energi.

En del utrustning måste skaffas. Jag har lyckats skaffa lite redskap och hinkar, men det saknas fortfarande ett och annat, inte minst en rejäl skottkärra. Men ryktet går, och idag blev jag erbjuden en sprillans ny för anständiga pengar.

Inflyttningskaos!!

Inflyttningskaos!!

Prylarna i sadelkammaren har legat huller om buller, för det har tagit så  mycket tid att bara sköta stall och hästar, så först idag blev jag klar med att lägga i ordning och städa lite. Kaos är inget som varken jag eller Frida trivs med.

Några träns på sina platser i alla fall

Några träns på sina platser i alla fall

På tisdagar är det foderleveranser på anläggningen, och jag försöker räkna ut hur mycket av allting jag gör slut på under en vecka, så jag kan beställa hem lagom mycket. Idag kom det 5 balar spån, 20 balar halm, 3 säckar kraftfoder, en säck luzern, en säck betfor och fem höbalar. Det kommer ytterligare 20 balar hö i morgon. Det är smidigt att få allting levererat på plats, men det gäller att ha koll på allt. Vi har knappt lyckats räkna ut hur mycket strö det går åt.

Det här kallas för havrehö, och är tidigt skördad havre på strå. Vanligt hästfoder här, och fungerar i brist på vanligt hö, som kommer senare i veckan.

Det här kallas för havrehö, och är tidigt skördad havre på strå. Vanligt hästfoder här, och fungerar i brist på vanligt hö, som kommer senare i veckan.

Vi har en stor och fin paddock att släppa hästarna i, men det är en bit att gå, så hästarna måste helst lära sig att gå fint två och två. Vädret har varit lite ostadigt, och kommer det en skur, ja då kan man vara säker på att alla ponnyerna är nyrullade i lera när dom kommer in.

Regnvåta och leriga. Gummistövlar hör till uniformen numera.

Regnvåta och leriga. Gummistövlar hör till uniformen numera.

Det blir långa dagar för oss alla. Olof håller på att lära upp sig till stallskötare, Frida försöker motionera så många ponnyer hon hinner, och jag springer omkring och gör av med en massa energi på varenda småsak och får liksom inte mycket gjort ändå. Hade i alla fall ett fint ridpass idag, och det muntrar upp.

Jag ansvarar för morgonfodringarna, och även om det är motigt att knata iväg till stallet i gryningen, så är det bara 10  minuters promenad (med hund) och framme i stallet är man ju alltid välkommen.

Caprice säger godmorgon.

Caprice säger godmorgon.

En söt hästmule är bland det bästa som finns, och utsikten, när solen går upp över pinjetopparna gör ju vem som helst glad och nöjd.

 

Morgonsol över ridanläggningen.

Morgonsol över ridanläggningen.

Ett farväl och nya rutiner

Dagen började med att jag och Akleja promenerade bort till nya stallet och gav morgonfoder till hästarna. Det småregnade lite, men var ändå rätt varmt, så den korta promenaden gjorde att jag kände mej bra uppvärmd för en fullspäckad dag. Roligt att bli mött av alla söta ponnyer som glatt gnäggar och mullrar efter sitt foder och lite uppmärksamhet.

Sen dags att gå hem och fylla på med morgonkaffe och göra lite andra sysslor. Som inte gick alls, för datorn hade fått hicka efter ett kortare strömavbrott igår. Jag behövde tanka depåerna inför att köra upp till gamla stallet och säga farväl till Regente. Han har fått åka tillbaka till sin uppfödare för att vila sitt skadade ben, och till våren få möjlighet att betäcka ett antal ston på stuteriet ‘Coudelaria Pedro Sousa Vieira PSV’.

66627_10151384958999821_1409916457_n

Jag och prinsen förra våren.

Det är ju lite tur i oturen att Regente är godkänd för avel med fina poäng, så han kan göra nytta även som sjukskriven.

Det var med blandade känslor jag såg transporten rulla ut från gårdsplanen med min prins ombord. Han får det så bra där, det vet jag, men det blir väldigt tomt utan honom.

Sedan tillbringade jag en stund med att småprata lite med några av de människor på klubben som kommit att bli väldigt goda vänner under vår tid där. Dom har en massa nytt att se fram emot, så det blir nog en spännade resa, men samtidigt är förändring lite skrämmande. Man vet vad man har, men inte hur det blir..

Kakan sträcker på benen i den nya, stora paddocken.

Kakan sträcker på benen i den nya, stora paddocken.

Tillbaka på nya stallet var det dags att släppa ut några av hästarna i den stora paddocken vi har till vårt förfogande. Det var uppskattat. Dom busade och lekte och rullade sig så dom såg ut som riktiga vildhästar när det var dags att ta in dom igen. Vi hjälptes åt med mockning och lägga upp foder och allt annat pyssel som hör till. Och vi lär nytt och lär om. Det är sannerligen lärorikt att byta stall i en annan kultur. En massa detaljer är annorlunda. Stallrutiner, fodersorter, skötselrutiner, allt är lite annorlunda mot hur vi hade det förr, hemma på gården.  Såhär i början, gör det att allt tar lite mer tid. Det är en lite längre bit att gå till gödselhögen, halmbalarna är tre gånger så stora och tunga, redskapen är ovana.

Efter vilda rundor i paddocken, behöver leran tvättas av.

Efter vilda rundor i paddocken, behöver leran tvättas av.

Vi har inte haft tid att komma i ordning i sadelkammaren, så det mesta av vår utrustning ligger i Ikea-påsar lite huller om buller. Nåt vi har svårt att stå ut med. Vi får hitta en dag att hinna fixa till där med. Och flera av ponnyerna har blivit väldigt lurviga och det hjälper knappt hur mycket man borstar, så ser dom lite lagom fluffiga ut i alla fall. Saknar min klippmaskin….

Till sist smet vi iväg för att äta lunch, och på eftermiddagen fick några andra hästar komma ut en stund  medan vi fortsatte med stall- och hästskötsel. Och rätt var det var, så var det alldeles mörkt! Jo, det blir mörkt tidigare på vintern här med. Vid 6-tiden är det svart, och vi fick skynda oss att börja på kvälls-sysslorna. Det blev en sån där dag, där det är full rulle hela tiden, men det känns ändå som om man inte fått nåt gjort.

William blir motionerad på lina, i den täckta longeringsvolten.

William blir motionerad på lina, i den täckta longeringsvolten.

Men i villervallan känns det ändå rätt skönt att se alla hästarna stå i fina boxar, ströade med gul halm. Dom är torra och varma och mätta på vinterkvällarna. Då kan man gå hem och känna sig rätt nöjd.

Cirkeln är sluten

Nu kan jag till slut berätta en del saker, som jag hållit ganska tyst om under en längre tid. För nu har vi flyttat till nytt stall igen, och man kan ju undra varför vi flyttar stall lite då och då.

Det var ju bara i våras, som vi flyttade till det stallet vi varit på nu. Och en av anledningarna till flytten, som jag inte berättade då, var att vi blivit erbjudna att köpa anläggningen. Så med det i sikte, flyttade vi in med alla hästar, och började planera för en framtid där. Ägarna hade olika motiv till att vilja sälja, men båda kunde tänka sig att vara kvar som anställda och hjälpa till och driva verksamheten vidare. Sedan började saker och ting att dra ut på tiden. Peter var allvarligt sjuk vid två tillfällen under våren, en av delägarna blev långtidssjukskriven med osäker framtidsprognos, min far blev svårt sjuk och gick bort. Under tiden pågick pappersexercisen, för det visade sig att anläggningen saknade bygglov både för befintliga stall och planerad utbyggnad. Och dessa handlingar är ju viktiga att ha vid en försäljning.

Under tiden hjälptes vi åt med vissa saker, även om jag inte berättade för folk på stallet att jag hade för avsikt att köpa, så blev jag ändå under tiden ganska involverad. Jag har hela tiden trivts bra med både ryttare och personal på stallet. Det är en trivsam atmosfär och en god kamratanda på klubben. Och under tiden gjorde Peter och jag planer på hur anläggningen skulle kunna snyggas till, förbättras och verksamheten utvecklas i olika riktningar. Nu blev det inte så.

Lektion på utebanan på CHCE

Lektion på utebanan på CHCE

Den Fredagen när kontraktet skulle skrivas var vi oeniga om en detalj. Trots långa förhandlingar verkade det omöjligt att nå enighet, trots att vi egentligen varit överens om alla detaljer under ett halvårs tid. Och under tiden hade andra intressenter hört av sig till säljarna och lagt ett bud. På Måndagens morgon ringer vår advokat och berättar att dom beslutat sälja till den andra kunden. Det kändes verkligen som om mattan rycktes ut från under mina fötter. Helt overkligt.

Jag har senare fått lite mer förståelse för vad som låg bakom denna helomvändning, och kanske är det så att saker sker av en anledning. Det var inte meningen att detta skulle vara vår väg. Några dagar gick, där jag gick omkring som i ett vakuum, för jag hade ju ingen ”plan B”. De nya ägarna erbjöd mig att ha kvar hästarna där som inackorderingar, men det var ju knappast vad jag tänkt mej. Den verksamhet vi planerat skulle inte gå att få att fungera under dessa nya omständigheter.

Nöjd Viking

Nöjd Viking tillbaka i sin gamla box

Istället för att älta och bryta ihop över saker hjälpte Peter mej att börja blicka framåt och se på alternativen. En öppning var att det fanns gott om tomma boxar på anläggningen intill där vi bor: Quinta da Marinha, där jag stod inhyrd första 1,5 året som hästägare i Portugal. Ett stall var helt tomt och andra var halvtomma. Jag promenerade bort och tog ett snack med föreståndaren om möjligheter att hyra ett eget stall på den anläggningen. Och visst fanns det möjligheter! Sedan kom flera dagar av förhandlingar. Det stallet som varit helt tomt i ett år, hade plötsligt en annan intressent, som hört av sig bara dagen före. Efter att det stått tomt i ett år! Snacka om sammanträffanden. Men jag blev lovad ett annat stall med 12 boxar, varav hälften är lediga just nu, och ett annat stall med 7 boxar tills det första blivit helt ledigt. Och en stor paddock, så hästarna kan vara utomhus mycket.

Så till sist hade vi kommit överens om pris och villkor och idag har vi flyttat hästar. En svensk hästtjej som nyligen flyttat till mina kvarter, hade förutom dragbil och trailer, också tid och lust att hjälpa mej. Plus att Frida och Olof självklart hjälpte till med allt jobb som blev, så lyckades vi till sist flytta 10 hästar. Inget litet jobb, och vi var alla helt slut när kvällen kom.

Frida släpar och bär, Åse sköter urlastning av prylar

Frida släpar och bär, Åse sköter urlastning av prylar

Dessutom har jag jagat runt för att ordna leveranser av hö, halm, spån och andra tillbehör man behöver när man har eget stall. Det är både ett och annat. Mitt senaste inköp blev en mängd hinkar, en kvast och en kratta på närmaste supermarket. Igår lyckades vi göra rent de flesta boxarna, och lägga in spån och halm och lasta in hö- och halmbalar i en tom box. Balarna här väger mellan 20-25 kg, så somliga fick slita….

Talento är lite kort i rocken för att kunna se allt som händer i hingststallet

Talento är lite kort i rocken för att kunna se allt som händer i hingststallet

Men trots att jag är rejält trött och timmen är sen, och jag måste åka till stallet före gryningen för att morgonfodra, så känns det väldigt bra. Alla hästarna står i tjockt med fin halm i rymliga boxar och verkar nöjda med tillvaron. Viking står t.o.m i samma box som han gjorde för 1,5 år sedan! Och Talento står i boxen bredvid och gnäggar gällt och ofta, så att alla ska veta att det finns en ny hingst i stallet. Stona tuggar halm som om det var sista chansen. Tydligen var den här halmen väldigt god. Hästarna kommer att sova gott i natt. Likaså alla vi som sprungit och burit och varit i gång hela dagen i full fart.

Caprinelle följer intresserat allt som händer runt omkring

Caprinelle följer intresserat allt som händer runt omkring

Nu börjar ett nytt kapitel och det kommer att finnas mycket att berätta framöver. Så häng med på den här resan!

Vill du ta en tillbakablick på när vi flyttade förra gången, så finns det inlägget (med bilder) HÄR>>>

Sorraiaponny

sorraiaponny

Den fina Sorraia-hingsten under uppsittning. I bakgrunden syns Mimmi på Dinelli och Sandra på William

En förmiddag, när vi som vanligt höll på att träna våra ponnyer, kom det en ny häst på besök. En femårig hingst, under inridning. Vi var alla fascinerade av hans vackra och ovanliga färg. Det var en äkta Sorraia-ponny.

Det är en ursprunglig hästras från Portugal som relativt nyligen räddats från utrotning. Den som är nyfiken på mera fakta kan läsa på Wikipedia.

Just den här hästen verkade ha väldigt trevligt temperament. Han var ung och inte van att vistas bland främmande hästar på ny plats, men uppförde sig ändå väldigt väl. Efter en stunds longering, fick den mycket unga ryttarinnan sitta upp och rida själv bland stona i ridhuset.

Om man någon gång skulle frestas att köpa en häst enbart för färgens skull, då skulle det lätt kunna bli en sån här!

Extra semesterdag?

TAPEller bara maximal otur? Stackars Sandra och Mimmi åkte, väl förberedda, med taxi till Lissabons flygplats på torsdagens morgon. Man måste ju vara ute i god tid när man flyger och ska checka in bagage och hinna genom säkerhetskontrollen och allt. Någon timme senare visar TV-nyheterna ett inslag som handlar om flygstrejk på TAP. Men hjälp?! Jag  kollade flickornas resa via internet och ser att mycket riktigt; deras flyg är inställt.

Kontaktar Mimmi som fått besked att dom skulle kunna resa ut senare på eftermiddagen med annat bolag. Det lät ju lovande. Och vid det här laget hade klockan blivit så mycket att jag inte tyckte det var någon idé att köra in och hämta dom. Det tar ju en stund att köra fram och tillbaka också.

Fast det borde jag ju gjort. För senare på eftermiddagen nås flickorna av beskedet att den resan inte skulle bli av, utan istället skjutsades alla passagerarna till ett hotell, för middag och övernattning. Hade vi bara vetat, så kunde vi ju haft ytterligare en hästig dag i solen….

Så en helt oplanerad hotellvistelse blev det för de två unga äventyrarna, och istället en väldigt lång hemresa via Zürich och Frankfurt. Helt utmattade var dom efter all villervalla och ovisshet. Istället för att komma hem taggade för att åter ta itu med ridningen av sina egna hästar, så kom dom fram i behov av ett par vilodagar. Det var ju inte alls meningen att en skön semester skulle få så krångligt slut. Men vem kan förutsäga sådana här händelser?ponnypromenadDen här bilden sammanfattar känslan av hela veckan: glada flickor på fina ponnyer i härlig grönska och solsken. Jag hoppas att den minnesbilden kunde vara till lite tröst under den långa och krångliga hemresan.

Sandras bilder och upplevelser av Portugal-resan hittar man HÄR>>>

 

%d bloggare gillar detta: