Hästflickornas Portugal-semester

sandra och  mimi på strandenDet var ju tänkt att jag skulle berätta lite om hur det är att ha två ridsugna tjejer på besök. Men av någon anledning går tiden så fort, så jag glömmer av. Hoppsan! Så får man ju inte göra.

Sandra och Mimmi kom i torsdags kväll, och vi nöjde oss med att äta en bit mat, tillsammans med ytterligare några vänner och god stämning innan vi alla gick till sängs för att orka en lång fredag. På morgonen fick Sandra och Mimmi prova några av våra ponnyer: William, Kakan, Newton och Dinelli. Eftermiddagen försvann från planen, för Frida var tvungen att hjälpa veterinären att gå igenom Storm som visat ojämnhet och hälta. Det tog många timmar, men till sist kunde vi alla äta middag tillsammans.

Sandra och Mimmi besöker Cabo da Roca - Europas västligaste punkt

Sandra och Mimmi besöker Cabo da Roca – Europas västligaste punkt

Sen fortsatte veckan i samma tempo. Alltså: full fart. Varje morgon var vi uppe på stallet och flickorna red så många hästar dom kunde. Frida och jag tog hand om dom som behövde longering och promenader, och Olof brukade dyka upp här och där med kameran. Så det har blivit många fina foton. Efter lunch hittade dom andra på lite olika utflykter och ”hästfria” aktiviteter, medans jag ägnade mej åt andra saker.

Mycket ridning har det blivit, och lite extra kul har det varit att tjejerna har hoppat med allihop.  Vi har inte haft ryttare att hoppa Kakan, men det gjorde Sandra, likaså med lille Wille.

Mimmi tyckte det var kul att hoppa med Jimmy, och han tyckte det var superkul. Vi har inte ens haft med honom på löshoppningarna förut! Och sedan tog hon och hoppade lite med Caprice, som inte hoppat med ryttare sedan Karin gjorde några språng förra hösten.

Det blev också tid för lite uteritt, och man kan inte låta bli att njuta av de otroligt vackra omgivningarna.

Sandra-Newton, Mimmi-Caprice, Frida-Amiral på en liten runda

Sandra-Newton, Mimmi-Caprice, Frida-Amiral på en liten runda

Jag bjuder på ett litet filmklipp från när flickorna har ponnyhoppning på schemat.

Annonser

Magic Brush – budget

Alla som provat Magic Brush är nöjda. En superbra borste med många användningsområden. Jag fick en sådan i present av Marita, och har använt den flitigt. Så flitigt att den börjar bli sliten. Dags att se sig om efter en ny?!

Av en händelse hittade jag den här i mitt snabbköp (av alla ställen).

Klädborste?

Klädborste?

Den är avsedd för kläder, men i övrigt verkar den vara helt identisk. Formen är lite annorlunda, men materialet känns precis likadant. Piggarna har samma styvhet och längd, och den finns i flera glada färger. Priset var det facila 1€/st. Jämfört med originalet som är ca 145 SEK för tre.

Orginalet

Orginalet

Det är en superbra borste för att rykta bort svettmärken, lera, eller lösa hår så här i fällningstider. Funkar även bra till schabraket. Och hästarna verkar inte tycka att den river för hårt. Så det får nog bli ett par till såna här i ryktlådan framöver.

Om akademisk ridkonst och vissa ”tränare”

 

Blogg kickilin :Livet på landet - och i utlandet, Om akademisk ridkonst  och vissa 'tränare'

”Confidence is what you have before you understand the problem” Woody  Allen.

Akademisk ridkonst, är ju inte egentligen en ny företeelse, utan ett nytt begrepp. Man återupplivar (och ompaketerar) ridinstruktioner från 1600- och 1700-talet. Och förutsätter att det i alla avseenden var bättre och mer ändamålsenligt förr. Att ridkonsten eller hästkunskapen inte på något sätt utvecklats dom senaste 400 åren. Är det rättvist att jämföra teckningar från renässansen, alltså inga ögonblicksbilder, utan förskönade avbildningar, med moderna fotografier på de sämsta ögonblicken?

Det finns ett flertal olika inriktningar inom området (ofta med intressanta benämningar) som exempelvis: Integrerad ridkonst, Kraftskapande ridkonst, Barockridning, Naturlig Dressyr och så vidare.
Så länge ryttarna har roligt och hästarna har det bra har jag dock inga som helst invändningar mot någon form av ridning.

Vad jag däremot reagerar negativt på, är alla dessa nya experter på området, ofta inte över 30 år fyllda, som efter att ha deltagit i några få kurser för en inom området välrennomerad tränare, kan allt. Dom har varit med till fots eller till häst (ofta oskolad) och vet nu allt om hur en häst gör en perfekt öppna, passage och piaff – och varför den traditionella dressyren är till skada för våra hästar, och hur brutala dom moderna dressyrryttarna är.  Har dom deltagit i ett visst antal kurser, så blir dom ”diplomerade” och ”godkända instruktörer”. Dom påstår sig sedan kunna det mesta om hästens biomekanik , träning och utbildning. Svänger sig fritt med uttryck som att ”separera halsarna”, ”släppa ligamentet”,  åstadkomma ”skankböjning” eller ”bröstkorgsrotation”. Jag har sett ett filmklipp föreställande en ryttare (som betalat dyr timpeng) som får skritta omkring på sin varmblodstravare i  45 minuter på lång tygel, få massor av beröm när hästen slappnar av i skritten och då påstås hitta ”början till samling”. Jag har sett ett flertal filmklipp med instruktörer som inte ens klarar av att benämna saker vid sina rätta namn. T.ex. blir ett uppresande tygeltag kallat för en halvhalt. Ridning på tvären kallas för ”öppna” eller ”sluta” oavsett böjning, ställning och riktning. En häst som tappar bjudning och nervöst börjar trampa på stället anses ha lärt sig ”piaff”. Och man vet inte skillnad på ställning eller böjning.

Med detta språkbruk är det lätt för dessa ”experter” att imponera på dom som kan ännu mindre, och särskilt på dom som saknar förmåga till kritisk granskning. Genom att hänvisa till citat av de gamla mästarna och använda kvasivetenskapliga uttryck, är det lätt att blända de mindre erfarna. Om denne expert dessutom har en vacker iberisk häst, med dekorerad utrustning och matchande klädsel, så är det verkligen inte läge att komma med invändningar.

Nu är jag lite elak och generaliserar grovt, det är jag medveten om. Men blir fortfarande rätt irriterad när dessa ”tränare” , utan ens ett riktigt CV på sin hemsida, tar rejält betalt för att servera klyschor och nonsens på löpande band. Samtidigt som licensierade tränare som har långt mycket mer kvalificerande utbildning, egna meriter som beridare och tävlingsryttare, som utbildat stort antal både hästar och ryttare, inte anses goda nog.

Man undrar också om dessa ”tränare” helt saknar självinsikt, självkritik och varför dom konsekvent undviker att låta sig bedömas. Hur mäter man då kvalitén hos dessa unga, s.k. akademiska tränare, när deras elever lär sig rata den traditionella dressyren som tävlingsform? Hur mäter man elevernas framsteg?  En subjektiv bedömning från respektive ryttare?  Förmågan att få en häst att piaffera? Att hästen låter sig löslongeras? Hur kan man göra dessa dyrt betalande kursdeltagare mer kritiskt granskande? Sväljer man vad som helst bara för att det paketerats tjusigt?

Om jag ska fortsätta vara elak, så kastar jag ut följande grova och provocerande påstående: När man upptäcker hur in i h****e svårt, tidskrävande och tålamodsprövande det är att lära sig rida dressyr, så byter man inriktning.  Inget fel i det egentligen. Men när dessa ”omvända” dessutom måste idka pajkastning på den moderna dressyren eller ridundervisningen, blir det inte trovärdigt. Mer som räven som kommenterar smaken på rönnbären.

Efter att själv ha ridit många olika typer av hästar, kan jag konstatera att det finns olika metoder som passar olika bra till varje individ. Samma gäller ryttare.  Och det måste vara tillåtet att ägna sig åt det man tycker fungerar bäst och är roligast.  Och jag tycker att det är väldigt uppmuntrande att se ryttare på hästar av alla möjliga raser som normalt inte syns i tävlingsdressyren, utveckla sin ridning och sitt kunnande. Var och en på sitt sätt. Att utveckla sin ridning borde ju egentligen vara att lära sig mer om ALL slags ridning, antingen det är islandshästar eller galopphästar.

Men känner du dej provocerad? Välkommen att kommentera!

För att inte vara totalt orättvis, så finns det dock tränare inom AR som verkligen kan både häst och ridkonst, och har ofta en gedigen och bred utbildning i bakgrunden. Det är inte dessa få, som är måltavlan här.

Varför har vi ett behov att sätta etiketter på olika former av ridning? Är det inte lättare att bara skilja på ridning som sport (med målsättning att tävla i någon disciplin) eller ridning som nöje (antingen på ridbanan, eller ute i naturen). Ur hästens synvinkel handlar det ju fortfarande om att bära en människa på sin rygg, och om kommunikation mellan häst och människa. Varför måste man religiöst dela in det under olika namn och sedan hävda att det bara finns ”en sann väg”?

Rolig länk: Är du en Ridkonst-wannabee?

(Hela inlägget är en redigerad kopia av ett inlägg publicerat på tidigare bloggportal i september 2011)

 

Äntligen nya stövlar

Det kom ett paket. Äntligen!!

Efterlängtat paket.

Efterlängtat paket.

Jag beställde stövlar efter mått vid Lusitano-feiran i juni 2013. När dom inte kommit inom den utsatta tiden, hörde jag av mej och bad att dom inte skulle skicka dom under augusti månad, för vi skulle vara bortresta. Fram i november dök dom upp. Men helt fel storlek! Alldeles för korta och vida. Vilken besvikelse. Så jag skickade tillbaka dom, med korrigerade mått.OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Under tiden har jag ridit i mina ”finstövlar”, men jag vill ju helst hålla dom fina, och inte använda dom att gå omkring i. Särskilt inte under vintern när det blir kladdigt. Så istället har det blivit ridskor och leggins, som inte är min favoritkombo.

Tiden gick, och företaget som tillverkade stövlarna svarade inte på mina anrop. Och till sist drog det ihop sig till 2014 års Lusitano-Feira, och jag kontaktade firman igen, för att höra om dom tänkte vara på plats även i år, och om vi då kunde lösa problemet med mina stövlar. Jodå, svarade dom, det skulle vi kunna göra.

Med förväntningar om att kunna hämta ut justerade stövlar besökte jag deras monter i juni. Och stövlarna hade dom tagit med. Men inte var dom ändrade! Personalen tog nya mått. Som faktiskt helt stämde med de mått jag själv skrivit ner på beställningssedeln. Sen var det dags att vänta igen. Åter skickade jag ett meddelande att jag skulle åka på semester, och att det vore bra om dom kunde posta dom i slutet på augusti. Halvvägs in i september, fortfarande inga stövlar och jag stöter på igen. Och då kom dom äntligen!! Hurra!

Nya stövlar!!

Nya stövlar!!

Nu har jag inte ens kunnat provrida med dom, för min prins är ju sjukskriven, jag har varit bortrest igen, och kom tillbaka utan någon ridlust. Men nu står dom i alla fall i sadelkammaren och väntar. Jag har provat dom, och dom känns aningen stora i foten, med bara en tunn strumpa på, och är så höga att jag går omkring som en rysk brigadgeneral. Och så smala att jag får klämma ihop benet lite när jag drar upp dragkedjan. Men så måste dom ju vara när dom är helt nya, för dom sätter ju sig lite och formar sig med användning. Det är inget kul att rida in ny utrustning, men det kommer att bli bra. Lagom tills att mina goaste Jacson-skor helt gett upp. Lädret har spruckit längs med sulan, så grus och vatten kommer in. Så nu måste jag dessutom leta upp sköna stall- och ridskor. Men det får nog bli från en annan firma.

Ett kärt återseende

Under veckan som gick var Margareta och Hasse, Dinellis uppfödare här i Portugal på besök. Dom förenade nytta med nöje, för inte bara var det semester med mat, vin och nöjen, utan det var ju också en anledning att hälsa på sin ponny.Dinelli och Margareta

Självklart kände Dinelli igen gamla matte, och tog gärna emot lite klapp och godis. Ett kärt återseende, helt klart, men det måste ha känts lite märkligt för Margareta att se sin ponny i en så främmande miljö. Men Dinelli verkar trivas i sin lilla flock och det är lustigt att se hur hon passar in i vår grupp av fuxston, för dom är verkligen så lika alla tre.

Ett par dagar senare fick Margareta komma tillbaka för att se Dinelli riden av Frida. Spännande att se vad som hänt sen sist. Hon har ju varit hos några olika ryttare innan hon kom till oss, och Margareta kan se vad som passar och vad som har ändrat sig.

Dinelli har ju haft en formsvacka under försommaren, men nu är hon i bättre form igen. Hon gick ner i vikt, beroende på flera faktorer samtidigt: vassa tänder, parasiter, värmebölja och hö med låga värden. Med allt detta åtgärdat blev hon snart fin igen. Nu ska det förstås tränas och byggas mera muskler.

Att formen kommer tillbaka märktes inte minst på måndagens löshoppning. Dinelli har inte varit speciellt road, och haft svårt att komma i balans över hjälphindret. Sedan blev det tre måndagar i rad utan löshoppning, på grund av andra aktiviteter i ridhuset. Men i måndags kom Dinelli in med en helt annan attityd: ”det här är kul!” och galopperade i fin rytm och balans, seglade glatt över hindren med spetsade öron och verkade väldigt nöjd.  Då passade jag på att höja och bredda oxern, och plötsligt var 1,20 x 1,20 hur lätt som helst!

Flera av ponnyerna åt dåligt när det blev så varmt helt plötsligt, och några av dom gick ner i vikt. Nu verkar alla ha hittat balansen i tillvaron igen. Men istället kom hösten med en period av lite svalare och regnigare väder, så flera har istället börjat lägga på vinterpäls. När jag kom tillbaka efter en dryg veckas frånvaro tyckte jag att allihop såg misstänkt fluffiga ut. Newton som varit nästan gulbrun i sommarpälsen, har åter blivit nästan svart. Lille William förbereder sig visst på en riktig vargavinter och har redan plockat fram den tjockaste tröjan.IMG_1596

Tävlingsdags för Jimmy

Vår Jimmy har en medryttare som heter Sofia, och för att göra träningen mer målmedveten bestämde hon sig för att starta i en dressyrtävling.

Sofia, Jimmy & Kakan

Sofia, Jimmy & Kakan

Sofia har tidigare varit en mycket aktiv ryttare och tävlat en hel del i hoppning, men en allvarlig olycka satte stopp för den karriären. Dessutom har hon ett krävande jobb, så att vara medryttare några dagar i veckan passar henne utmärkt. För Jimmys del är lösningen idealisk; han får så mycket tid, uppmärksamhet och kärlek när hon tar hand om honom. Dessutom får han omväxlande träning. Varje häst förtjänar att vara någons nummer ett.

Första tävlingen gick riktigt bra, så ett par veckor senare gavs tillfälle att prova på det igen. Jimmy blev lite spänd på grund av något som hände utanför banan, men sedan gick det bättre och totalsumman slutade på nästan 68%!

Här finns en film, för den som är nyfiken. Filmen visar inte bara ritten, utan man får se en hel del av hela tävlingplatsen. Kul! Tack till Sofias svåger Tiago, som gillar att filma.

Man skymtar lite av lille William, som också var med på tävlingen, och sist på filmen syns Kakan, som med Fridas hjälp ska lära Sofias systerdotter Joana lite mer om ridning och hästar.

%d bloggare gillar detta: