Äntligen sadel på Regente

IMG_3155Efter drygt tre månaders rehabilitering har Regente äntligen kunnat gå med ryttare igen. Det var en lång period med enbart promenader vid hand, behandling av hovarna, och allmän hälsokur. (Läs om när han kom hem HÄR) Det är inte en livsstil som passar en häst som trivs bäst när han får jobba. Till sist gav veterinären klartecken att vi kunde utöka hans skrittpromenader till att omfatta ryttare.

Teresa fick uppdraget att börja projektet. Genast hade vi en gladare häst. Med sadel på, kan dessutom promenaderna bli lite mer omväxlande. Han kunde komma ut på naturstigarna, små backar och omväxlande underlag. Efter några veckor talade han en dag tydligt om att det var dags för lite riktigt jobb. Från att ha lunkat omkring i sin egen takt, så var en som en vild unghingst en måndagsmorgon. Hoppade, skuttade, frustade och bockade. Det var det vi hade väntat på: att han själv skulle tala om när han kände sig mogen för att börja trava och galoppera.

Så nu kompletteras promenaderna med korta träningspass på den banan som har bästa underlaget. Han är stel, och ibland lite ojämn, men man ser tydligt förbättringar. Nu kan vi även öka fodergivan lite till, när han kan röra sig mer.

Om ytterligare ett par månader tror jag att han kan jobba närapå normalt. En lång väg tillbaka från den senskada som hände för lite över ett år sedan.

Gammal bild, då i full kondition

Gammal bild, då i full kondition

Annonser

Ibland blir man bara så ledsen

Att låna ut sin häst och det inte blir som man tänkt sig, då blir man ledsen och besviken. Det är ett stort förtroende man ger denna person, och så svarar det inte mot förväntningarna.

Regente för två år sedan

Regente för två år sedan

För en månad sedan  åkte jag med några vänner för att hämta hem min fina prins Regente från stuteriet, där han varit sedan första november förra året. Han fick en senskada i höstas, som skulle kräva lång vila och konvalescens, och samtidigt hade hans uppfödare frågat efter att få använda honom till sina ston. Det verkade vara en perfekt uppgörelse för alla parter. Han fick en hingst, vars blodslinjer passar hans ston, jag fick samtidigt möjlighet att hålla min fina hingst i en bättre miljö än vad jag kunde erbjuda. Det vill säga rymlig box, gradvis invänjning på gräsbevuxen paddock, och promenader vid hand, och på våren skulle han få gå med sina ston. Mycket bättre än bara box på ridanläggning och skrittpromenader vid hand två gånger om dagen. Så resonerade jag då, i alla fall.

Och allt flöt på enligt plan. Jag fick regelbundna uppdateringar från hans uppfödare och ibland en bild. Han var mycket omtyckt och uppskattad av alla på stallet. Såklart, han är ju en charmör.

Regente med sina ston i flocken, fortfarande i gott skick i slutet av april

Regente med sina ston i flocken

När våren kom fick han betäcka sitt första sto. Trots att han är avelsgodkänd med höga poäng, har han aldrig betäckt (såvitt jag vet har han inga avkommor i alla fall), och jag var lite orolig för hur han skulle klara uppgiften. Men naturligtvis klarade han det utmärkt och fick sedan gå ut i stoflocken för att sköta betäckningarna på egen hand. Det rapporterades att han uppförde sig som en gentleman bör, både mot stona och deras föl och han hade en härlig tid i flocken. Senskadan verkade ha läkt ut och han rörde sig felfritt, trots att han var barfota. Han har väldigt känsliga hovar, så jag var lite orolig, men fick veta att det gått bra. Han är också väldigt känslig för insekter, så jag erbjöd att skicka över mitt heltäckande nät-täcke, men fick veta att insekterna ännu inte var besvärande. Det var en ganska kall och sen vår i år. Den här uppfödaren har gott rykte och fina hästar, så jag var inte alls orolig.

I mitten av maj var alla stona betäckta, och Regente fick lämna flocken. Och där började svårigheterna. Jag bad att uppfödaren skulle ordna med hovslagare och transportera hem honom, så att vi kunde börja sätta igång honom igen, i lugn takt. Jag fick till svar att han sökte efter någon som kunde köra hem honom, som inte var alltför kostsam. Det är en förhållandevis lång resa – ca 3 timmar. Vi höll kontakten, men jag hade inte möjlighet att åka och hälsa på. Inte heller var det enkelt för mej att åka och hämta honom för jag har varken bil med drag eller eget släp, plus att det var överenskommet att uppfödaren själv skulle lämna tillbaks hingsten.

Till sist blev jag lite bekymrad och tyckte att tiden bara gick, och en god vän erbjöd sig att köra åt mej. Så vi bestämde oss för att bara åka och hämta honom. Då fick jag veta att Regente blivit lite slankare, eftersom han var stressad över att inte längre kunna gå bland stona. Det var inget som förvånade mej, och faktiskt var han lite i rundaste laget innan. Men jag var ändå inte förberedd på chocken när jag kom in i stallet! Jag kände inte igen min häst! Han var så mager, att han såg ut som en sån där häst i reklamen för övergivna hästar. Men han kände igen oss, Diogo och mej, och gnäggade högt och gällt. Diogo tog på honom grimman, och jag har nog aldrig sett en häst sätta sån fart in i en trailer förut. Jag skulle filma med mobilkameran, men hann inte med. Han ville hem!

Min hingst lämnar stuteriet - som ett vandrande skelett

Min hingst lämnar stuteriet – som ett vandrande skelett

Han hade dessutom så ont i hovarna att han inte belastade jämnt på alla fyra inne i boxen, och gick som om på krossat glas över gårdsplan. Ändå gick han så fort att Diogo fick kasta sig undan när Regente sprang in i transporten. Sedan rörde han inte en fena förräns vi var hemma. Han var så glad och nöjd över att få komma in i sin egen box, med ett tjockt lager strö, och ett stort fång hö.

Min vackraste hingst var förvandlad till bara en skugga av sitt forna jag. Varenda muskel var borta, den kraftiga hingstnacken syns inte ett spår av, och hans långa, tjocka man är bara stripor.

Nu har det gått en månad, och han börjar sakta lägga på hullet. Vi kan inte vräka i honom mat, för hans hovar medger inte tillräcklig motion. Han hade stora hovbölder på båda fram, och fick verkas och skos, och ges smärtstillande, för att bara kunna stå bekvämt i boxen. Han får fri tillgång till bra hö, noggrant uppmätta ransoner med tillskott och mycket morötter. Och det får räcka i nuläget. Han är på gott humör, och uppskattar att bli borstad och pysslad och promenerad. Insekterna hade ätit på honom, men såren börjar läka. Pälsen börjar få tillbaka sin lyster. Men det viktigaste är att han verkar glad och nöjd. Det får ta några månader tills han är tillbaka i närheten av vad han varit.

Regente direkt efter hemkomst

Regente direkt efter hemkomst

Jag ska inte lägga fram alla mina teorier om varför det blev så här tokigt, eller vad som kunde varit annorlunda. Det är bara att konstatera att det är som det är, och hoppas att uppfödaren är villig att bidra till att få Regente tillbaka till det skick han borde varit vid återlämnandet.

Regente och jag

Min prins och jag. Som han brukar se ut…..

Troligen kommer de stora förändringarna att komma när han är i tillräckligt bra skick för att kunna ridas. Det är då han trivs som bäst, och när musklerna får arbeta lite, kommer han att omsätta mer foder och börja bygga upp sig igen.

Ett farväl och nya rutiner

Dagen började med att jag och Akleja promenerade bort till nya stallet och gav morgonfoder till hästarna. Det småregnade lite, men var ändå rätt varmt, så den korta promenaden gjorde att jag kände mej bra uppvärmd för en fullspäckad dag. Roligt att bli mött av alla söta ponnyer som glatt gnäggar och mullrar efter sitt foder och lite uppmärksamhet.

Sen dags att gå hem och fylla på med morgonkaffe och göra lite andra sysslor. Som inte gick alls, för datorn hade fått hicka efter ett kortare strömavbrott igår. Jag behövde tanka depåerna inför att köra upp till gamla stallet och säga farväl till Regente. Han har fått åka tillbaka till sin uppfödare för att vila sitt skadade ben, och till våren få möjlighet att betäcka ett antal ston på stuteriet ‘Coudelaria Pedro Sousa Vieira PSV’.

66627_10151384958999821_1409916457_n

Jag och prinsen förra våren.

Det är ju lite tur i oturen att Regente är godkänd för avel med fina poäng, så han kan göra nytta även som sjukskriven.

Det var med blandade känslor jag såg transporten rulla ut från gårdsplanen med min prins ombord. Han får det så bra där, det vet jag, men det blir väldigt tomt utan honom.

Sedan tillbringade jag en stund med att småprata lite med några av de människor på klubben som kommit att bli väldigt goda vänner under vår tid där. Dom har en massa nytt att se fram emot, så det blir nog en spännade resa, men samtidigt är förändring lite skrämmande. Man vet vad man har, men inte hur det blir..

Kakan sträcker på benen i den nya, stora paddocken.

Kakan sträcker på benen i den nya, stora paddocken.

Tillbaka på nya stallet var det dags att släppa ut några av hästarna i den stora paddocken vi har till vårt förfogande. Det var uppskattat. Dom busade och lekte och rullade sig så dom såg ut som riktiga vildhästar när det var dags att ta in dom igen. Vi hjälptes åt med mockning och lägga upp foder och allt annat pyssel som hör till. Och vi lär nytt och lär om. Det är sannerligen lärorikt att byta stall i en annan kultur. En massa detaljer är annorlunda. Stallrutiner, fodersorter, skötselrutiner, allt är lite annorlunda mot hur vi hade det förr, hemma på gården.  Såhär i början, gör det att allt tar lite mer tid. Det är en lite längre bit att gå till gödselhögen, halmbalarna är tre gånger så stora och tunga, redskapen är ovana.

Efter vilda rundor i paddocken, behöver leran tvättas av.

Efter vilda rundor i paddocken, behöver leran tvättas av.

Vi har inte haft tid att komma i ordning i sadelkammaren, så det mesta av vår utrustning ligger i Ikea-påsar lite huller om buller. Nåt vi har svårt att stå ut med. Vi får hitta en dag att hinna fixa till där med. Och flera av ponnyerna har blivit väldigt lurviga och det hjälper knappt hur mycket man borstar, så ser dom lite lagom fluffiga ut i alla fall. Saknar min klippmaskin….

Till sist smet vi iväg för att äta lunch, och på eftermiddagen fick några andra hästar komma ut en stund  medan vi fortsatte med stall- och hästskötsel. Och rätt var det var, så var det alldeles mörkt! Jo, det blir mörkt tidigare på vintern här med. Vid 6-tiden är det svart, och vi fick skynda oss att börja på kvälls-sysslorna. Det blev en sån där dag, där det är full rulle hela tiden, men det känns ändå som om man inte fått nåt gjort.

William blir motionerad på lina, i den täckta longeringsvolten.

William blir motionerad på lina, i den täckta longeringsvolten.

Men i villervallan känns det ändå rätt skönt att se alla hästarna stå i fina boxar, ströade med gul halm. Dom är torra och varma och mätta på vinterkvällarna. Då kan man gå hem och känna sig rätt nöjd.

Damsadel

Regente har varit i farten och visat upp sig på den stora Lusitano festivalen, som äger rum nu i helgen på Quinta da Marinha, Cascais. Han har varit med på liknande uppvisningar tidigare, och har inget emot att bli riden i damsadel.

Regente och Teresa på uppvisning i Lissabon.

Regente och Teresa på uppvisning i Lissabon.

En av instruktörerna på vår anläggning, Teresa, är en hängiven damsadel-entusiast, men får tyvärr inte så många tillfällen att träna. Men inför den här uppvisningen hade hon fått en ny (läs bekvämare) sadel, och lånade min häst. Trots bara några få träningstillfällen så blev det en fin uppvisning, tillsammans med några fler amazoner.

Tidigare i veckan kom en bekant, Patricia, och hälsade på precis när Teresa skulle träna. Patricia är en ryttare från Tyskland, som har en lusitano och är duktig på damsadelridning. Hon ryckte in med lite hjälp och instruktioner, vilket Teresa uppskattade.

IMG_1379Att rida skolor och förvänd galopp i damsadel är inte helt enkelt, även om man har en välutbildad häst. Man behöver träna mycket för att hästen ska känna igen hjälperna från spöet. Häst och ryttare måste utveckla sin kommunikation, och som ryttare måste man komma på hur vikthjälperna är annorlunda.

IMG_1378

Jag tycker det verkar jättespännande, och vill gärna lära mej detta så småningom.

IMG_1376

 

Patricia visade sig vara en duktig instruktör, och Teresa tog glatt åt sig alla små tips och råd.

På lördagen deltog Regente och Teresa i en tävling, där deltagarna red i damsadel. Svårighetsgraden var motsvarande MSV:C, med både öppna på medellinjen, diagonalslutor och förvänd galopp. Att Regente blev otroligt spänd och upprymd gjorde inte saken lättare för Teresa. Han erbjöd sig att göra både passage, piaff och spansk skritt, i rena upphetsningen. Poängmässigt blev det kanske ingen fullträff, men jag tyckte nog att det var rätt tjusigt i alla fall. Och imponerad av Teresas sätt att lotsa sin överenergiske och laddade springare runt ett ganska svårt program.

 

Regente damsadel QdMDom fick en väldigt fin prisrosett som tack för insatsen. Den hänger på hedersplats numera.

IMG_1398

I en av montrarna på festivalen hade en hästkonstnär ställt ut sina alster. Vackra målningar med lusitanos och tjurar. Både på duk och på keramik. Medans jag strosade förbli och slötittade, så var det plötsligt en målning som fångade mitt öga. Det var ju min häst!! Hon hade målat bilden efter ett fotografi hon hittat från Lusitanofestivalen i Lissabon för tre år sedan. Då reds Regente av sin tidigare ryttare Joana. Trots att bilden inte hade någon text, så hade jag inga problem att känna igen honom.IMG_1399

 

Regente är hel och frisk igen

Nu har min prins kommit tillbaka från sin rehabilitering och är sitt vanliga jag igen. Härligt! Visserligen har han inte direkt tränat, så kanske kondisen inte är vad den varit, men å andra sidan är det stekvarmt på ridbanan, så jag orkar inte heller ligga i.

Han har blivit behandlad i en kota, fått skrittpromenader, först vid hand och sedan under ryttare. Så småningom blev det trav och galopp också, både på lina och ridning. Så långt verkar allt bra, och vi ska gradvis öka träningen för att se att han fortsätter lika fint.

Tog ett bar bilder några dagar innan han kom hem igen.

Regente longeras

Regente longeras

Gilberto rider, så jag kan se att Regente rör sig obehindrat igen

Gilberto rider, så jag kan se att Regente rör sig obehindrat igen

Det var desvärre otroligt mycket flugor, och av någon anledning gillar dom min prins bäst, och har fullständigt ätit upp honom. Såpass att han ser ut att ha fått en otäck hudsjukdom. Trots alla sprayer, schampon och salvor han behandlas med. Det blir till att skaffa ett riktigt heltäckande flugtäcke till honom nu. Det var likadant förra sommaren, men flugsäsongen kom så kvickt att jag inte riktigt var förberedd.

Träningsmotivationen är kanske inte riktigt på topp just nu, inte bara på grund av värmen, utan för att vi åker på semester i augusti. Men jag kommer att ha kul varenda dag fram tills dess. Härligt att kunna rida honom igen, och att han känns som han ska: glad, tillfreds och rörlig.

Den stora tävlingshelgen i mars

Med träningstävlingens erfarenheter i färskt minne, så hade jag ridit några gånger med en sån där liten luva över öronen på Regente, för att se om det kanske kunde dämpa ljudet från flygplanen. Han verkade trivas bra med den, så det kändes som om vi skapat förutsättningar för en bra tävling.

Luvan på

Luvan på

Vädret var som det varit hela vintern: blött. Arrangörerna hade ju redan flyttat fram tävlingen en vecka på grund av vädret, men nu skulle det bli av trots allt. Och jag hade tur, för jag lyckades rida mellan skurarna, men framridningen var ganska kladdig.

Eftersom Regente fick komma redan på fredagen hade han också haft tid att vänja sig vid ljudet av flygplanen, och han är normalt inte så pjoskig, och mycket riktigt, han brydde sig inte alls. Men för att inte riskera något bus var min plan att värma honom så att han var uppmärksam, men lugn. När vi kommer in på banan, känns han fin, men redan på väg mot första halten börjar han bromsa. Jag vet att om jag går på för hårt i det läget får jag kickar till svar, så strategin är att bara försöka rida rätt gångarter, rätt vägar, undvika bockhopp, skyggningar och satsa på att inte göra några större tabbar. Den planen fungerade så långt, att vi lyckades rida programmet utan något av detta. Dessvärre fanns det ingen bjudning, ingen schwung, och bristande samarbete. Slutbetyget blev så lågt, att jag nådde en ny bottennotering.  Faktum är att jag hade högre procent de gångerna vi visade hela magen för domarkåren.

Längst ner till höger är Regentes "hotellrum" i Lissabon

Längst ner till höger är Regentes ”hotellrum” i Lissabon

Jag fick förklarat för mej att eftersom det här är en stor och viktig tävling så är domarna mera stränga, och sånt som jag tidigare kunde få sjuor på räckte nu till femmor. Men jag slapp ju alla underbetygen…  Lite surt och deppigt kändes det, för jag såg andra ekipage som också visade upp lika lama program som mitt men fick lite högre siffror. Ja, i det läget är det bara att bita ihop och ladda om. Ny strategi till nästa dag.

Först gick jag bort till hästaffären och köpte ett par nya stigbygelplattor, för silikonsanden som fastnade under mina stövlar gjorde mina gummiplattor såphala. Hittade ett par som var sträva som sandpapper, och ett par nya sporrar. Nu var strategin att se till att han var riktigt uppmärksam, vaken och alert. Jag är ju som bekant lite mesig, och inte tillräckligt tydlig och bestämd, så nu måste jag skärpa mej.

Söndagens framridning gjordes i två steg. På morgonen fick han komma ut på en rejäl skrittrunda och sträcka på benen och mjuka upp kroppen. Utan luva för att se om det alls gjorde någon skillnad. Vilket det inte gjorde. Ett par timmar senare tog jag ut för att rida fram för klassen. Fokus låg på övergångar och tempoväxlingar för att göra klart för hästen att det är dags att respektera skänkeln. Och nu var han vassare.

Ökad trav på diagonalen

Ökad trav på diagonalen

När det blir dags att starta känns han mycket mer alert och glad. Lite för bra kanske, för han är istället mer spänd och bitvis mot hand. Men jag hade bestämt mej för att det inte spelade någon roll hur ritten blev, bara han lyssnar och respekterar hjälperna.  Trots en del andra missar, så var han bättre, och slutbetyget blev högre än lördagen. Slutade till sist på en sjätteplats av 14 ekipage, och klarade kvalgränsen (en av fyra som behövs för att få rida finalen i höst).

Maria filmade båda dagarna, och jag tittar och lär. Jag ser vad jag gör och vad jag inte gör. Det kändes i alla fall skönt att lyckas rätta till det som var det största problemet. Det är nyttigt att tävla, för det ger mej kvitto på träningen, och tvingar mej att fokusera på rätt saker. Men ibland måste man prioritera. Jag är inte skicklig nog att rätta till alla fel på en och samma gång, utan får välja vad som är viktigast. Den här gången var det lydnad och bjudning. Resten får vi jobba med till nästa gång.

Och här kommer några minuters film från båda dagarna.:

[http://www.youtube.com/watch?v=pkorHRkXI0s&feature=youtube_gdata]

Träningstävlingen

I lördags åkte jag och Maria till stora ridklubben inne i centrala Lissabon, för att vara med på en träningstävling. Alla förberedelser var gjorda och vi lastade våra stora hingstar i Marias trailer och rullade iväg på utsatt tid. Hennes jeep fick slita i en del backar, för det var ju tung last, men vi kom fram i lagom tid för att sadla, dra på stövlarna och få lagom lång framridning. Trodde vi….

Det är som alltid fasta starttider, men när det var dags för Maria att starta hade fortfarande ingen ropat upp henne. Hon hade start 10 minuter före mej, och min framridning hade gått helt enligt schema, så jag var lite orolig för att behöva rida för länge och få en trött häst. Min plan var ju att skritta länge för att få honom lösgjord och sedan trava och galoppera tills jag kände att han var framme mellan hjälperna, och när min starttid började närma sig kändes han jättefin. Jag vågade tro att det skulle gå vägen den här gången och att vi skulle slippa drabbas av klister i maskin, eftersom banorna också var så fina som Regente vill ha dom.

Då visar det sig att det blivit något missförstånd vad gällde tiderna. Vi skulle starta om 2 timmar!! Nåväl, alla problem har en lösning, och vi lyckades ordna med gästboxar att ställa in hästarna i, och ge dom lite hö och vatten. Under tiden gick vi ryttare och tog en (välbehövlig) fika.

Hur laddar man om en häst, som har haft en förmåga att bara självdö inne på banan? Min plan gick ut på att bara ta ut honom 20 minuter innan, och skritta 10-15 minuter, och sedan bara stämma av att han kommer in mellan hjälperna igen. Han var ju så fin på morgonen.

Vid utsatt starttid får jag rida in i ridhuset, och underlaget där var ännu mer fast och sviktande, så Regente dansade fram och var jätteglad. Han kändes som en miljon, och jag kände att det fanns förutsättningar att göra en riktigt bra ritt. Han känner tydligen min entusiasm, för när startsignalen ljuder, så tänder han på alla cylindrarna, och det blir uppridning på medellinjen i båda galopperna på en gång. Han var mer än lovligt taggad, så det blir galoppinslag både här och där. Lyckades någorlunda med skrittprogrammet, men när det var dags för galoppen så fick vi en extra överraskning. Det kommer ett flygplan, som precis startat från internationella flygplatsen som ligger nära, och drar på rakt över ridhuset. Min häst har ju kunnat få lite extra skjuts av både motorcyklar, traktorer och helikoptrar förut, och ett jetplan var mer än han kunde hantera när han redan var så laddad. Det blev en rivstart och ganska mycket skutt och hoppsan-steg, som höll i sig resten av programmet. Särskilt uppe vid domarnas kortsida, så dom kunde få en närmare titt på våra luftsprång.

Det blev alltså inte riktigt vad jag tänkt mej. Men det var hur som helst roligt att sitta på en häst med så mycket energi. Och när jag lärt mej hantera och kontrollera den, så är han ju som allra bäst. Eftersom jag haft problem med bristande framåtbjudning, så har jag ju inte haft så många tillfällen att träna på att rida honom när han blir så här överladdad. Men jag får väl räkna det som ett angenämt problem.

Marias häst blev lika taggad den. Såpass att hon valde att utgå, och fortsätta rida ute på framridningen istället.

Nästa tävling på schemat går av stapeln just på den här klubben. Och som tur är, så är det en tvådagarstävling, så han kanske hinner finna sig tillrätta i den här miljön till dag två. Det ska bli spännande att se om vi kan hitta ett mellanläge.

Domarsiffrorna var ju inte allt för höga den här gången heller, men av andra skäl än tidigare. Den ena domaren verkade rätt grinig och hittade inte något som var ens anständigt. Den andra domaren var mera entusiastisk och gav istället lite för högt här och där. Det skiljde 10% mellan dom, vilket jag tycker är för stor skillnad. Och sanningen var väl någonstans mittemellan, som vanligt. Jag har inget emot att få en låg siffra om det är dåligt, men jag vill ju också få betalt för det som blir bra.

Det ordnas inga domarkonferenser eller kurser här (enligt vad jag hört) så ojämn bedömning är väl något man får vänja sig vid. Tänk vad bra det är i Sverige, där domarna ständigt fortbildar sig och diskuterar bedömningarna när det skiljer för mycket. Jag har nog varit bortskämd med bra domare. Man får knappt några kommentarer i protokollet heller, så det är ibland svårt att veta varför bedömningen blev som den blev.

Musklerna i halsen

Dessa muskler har ju ett intimt samband med både rygg, bogar och nacke.  Regentes tidigare ganska framträdande underhalsmuskler hängde ju bland annat ihop med brist på muskler i sadelläget (ja, hela ryggmekanismen). Nu kan man se att han har friare bogrörelser, mera framåtgripande gång, och har lättare att arbeta med sin rygg på ett vettigt sätt.  Man kan se att han numera bär sitt huvud bekvämt i ridningen, och är bättre på tygeln. De muskler han saknade förut, kompenserades med sällsynt starka muskler på ställen som bara gjorde det svårt för oss. Han gick helst med ganska kort, hög nacke och en spänd sänkt rygg.

Sommaren 2012

Sommaren 2012

Februari 2013

Februari 2013

Underhalsmusklerna är betydligt mindre, och förhållandet mellan musklerna på halsens ovan- och undersida har blivit ganska annorlunda. Osteopaten Julie känner stor skillnad framför bogarna, där han tidigare var mycket spänd. Detta är ännu inte helt borta, men det är mycket bättre nu. Det här tar jag som kvitto på att träningen är rätt, och att vi ska fortsätta på inslaget spår.

Jag har fått jobba jättemycket med att rida honom lång och låg, med stöd på bettet. Marita kom med superhjälp i höstas när hon var här, och flera ridpass filmades för att jag ska kunna återuppleva denna känsla. Det handlar om att lösgöra bogarna och de spänningar han får framför, och att fokusera lika mycket på att han sträcker sin yttersida som att han ger efter i innersidan. Det blir kanske inte den vackraste ridningen av detta, men det har varit ändamålsenligt. Han blir allt mer bekväm i en rundare form, istället för att bara köra upp skallen för att hitta sitt gamla ”bekvämläge”.

Sara kom över i december för ”utbildningskontroll”, (jag tror att hon kallade det semester) och redan då hade formen börjat befästas. Numera blir han aldrig lika mycket mot hand. Fortfarande måste jag börja varje arbetspass med att i uppvärmningen hålla mej till planen och lösgöra ryggen genom aktiv skritt, lossa motståndet i nacken och få honom att suga tag framåt på bettet, istället för att dra sig undan. Om detta fungerar rätt och jag kan bibehålla påskjutet bakifrån blir han ju direkt också mycket lättare att sitta på, och jag blir en bättre ryttare. Jag har supersvårt att inverka rätt om hästen inte ”bär mig” och inte svarar rätt på hjälper. Korrigeringsridning kräver en snabbare, känsligare,  mer koordinerad ryttare än jag är. Alltså tar det längre tid för mej, än för en rutinerad unghästutbildare .

Lite film på det här arbetet:

(Lite sjösjukevarning på filmen, eftersom det är jag som har filmat, och jag är en erkänt kass fotograf)

Nya ryggbilder

Nu har jag tagit lite nya bilder på Regentes rygg, och nu syns skillnaden i sadelläget tydligt även på foto. Äntligen, får jag väl säga. För det har tagit tid att hitta rätt sadel, rätt träning, foder ocoh osteopat. Det är alla de faktorer som sammantaget bidragit till att bygga upp honom över ryggen, manken och faktiskt hela överlinjen. Tog avsiktligt bilderna när han fortfarande hade svettmärken kvar efter sadeln, bara för att det ska synas bättre att hålrummen bakom bogarna är borta.

Sadelläget februari 2013

Sadelläget februari 2013

Det är min kompis Maria, som står och tittar på. Hon var lite deppig idag för hennes ena häst är halt, och har inte svarat på behandling.

Bilden ovan kan då jämföras med nästa bild som är ett år gammal:

Sadelläget januari 2012

Sadelläget januari 2012

Inte exakt samma vinkel och inte samma ljusförhållanden, men jag är så glad att skillnaden nu är så uppenbar. Så jag måste lägga till ett par bilder i helfigur som också visar lite på förändringen.

Februari 2013. Överlinjen har blivit "längre"

Februari 2013. Överlinjen har blivit ”längre”

Sommaren 2012

Sommaren 2012

Januari 2012

Januari 2012

Jag kommer att skriva lite mer om det här med att bygga muskler, för det är ett stort och intressant ämne.  Troligen något som många andra också jobbar med.  Men jag kan inte minnas att jag tidigare haft en sån lång resa med en häst i just det här avseendet. Kan det bero på hans historia? Han var ju 14 år när jag köpte honom, och jag vet inte vilka sadlar han haft, hur länge respektive ryttare har ridit honom, eller på vilket sätt. Såna faktorer måste ju också påverka sammanhanget.

Uppladdning och nya tag.

Efter helgens tävlingar var det planerat att hästarna skulle få en dag med enbart longering på måndagen. Och Julie, deras osteopat skulle komma och känna igenom alla eventuellt ömma muskler.

Diogo gav båda hästarna ett lätt arbetspass på linan på morgonen, så jag fick tid för annat. Ibland innehåller livet faktiskt andra saker än bara hästar, hästar och åter hästar….  På eftermiddagen kom Julie och gick igenom Regente igen. Hon konstaterade att det går åt rätt håll med hans muskeluppbyggnad. Hon var nöjd med hur han känns. Fortfarande har han några spänningar kring bogarna som hon kunde hjälpa honom med, plus en liten stelhet i korsets vänstra sida. Förra veckan visade han dessutom ett obehag kring öronen, ungefär som om han fått en insekt i örat. Hon kände igenom nacken och menade att det var början till en ”ny” spänning, som hon förhoppningsvis kunde lösa. Det borde bli bättre och försvinna inom några dagar, säger hon.

Medan hon kände igenom hela hans ryggmuskulatur började det att regna igen, och jag fick rusa hem för att plocka in lite tvätt som jag hängt ut på tork. Eftersom jag inte kunde stanna kvar och vara med under hela behandlingen, så ringde hon mej och rapporterade av när hon var klar. Skönt att höra att hon tycker att han blir bättre och bättre, och att ridningen uppenbarligen fungerar som den ska. Han bygger muskler på rätt ställen, spänningar försvinner och rörligheten blir bättre. Känns bra att få en oberoende åsikt om det, för hon har ju faktiskt inte sett ett träningspass, utan bara resultatet i hans kropp.

Min egen rygg är av den mer osamarbetsvilliga sorten, så ett par dagar med lättare jobb för hästarna råkar passa mej rätt bra också. Mina ambitioner får inte överskrida vad varken jag eller hästarna faktiskt orkar med. Så ibland är det tur att min egen kropp slår på bromsarna.

Det är ett par veckor till nästa tävling, som i så fall ligger på en högre nivå. Ska jag kunna delta där, utan att göra bort mej, måste vi komma till rätta med vissa saker, så nu måste jag lägga träningen i noggrann planering. Ingen häst kan ju prestera bättre än ryttaren rider, så det är fokus på mina brister som gäller. Nya tag!

Blandade känslor

Jaha, så har man varit på tävling igen. Det är som oftast med hästar: vin och vatten. Eftersom min käre make redan skvallrat till omvärlden via Facebook, så får jag summera och lägga till de detaljer som mina närmaste vill veta 😉

Den här tävlingen har ”suttit löst” en längre tid eftersom min rygg varit så besvärlig sedan jag vurpade med Sambo. Men jag är av naturen lite bekväm, och behöver en tävling på schemat då och då för att hålla träningsmotivationen uppe.  Den preliminära planen var att åka med båda hästarna till årets första tävling på en fin anläggning i närheten. Den blev dock inställd på grund av storm. Och Viking var ju knappt inte färdig att åka ut, men tyckte ändå att han behöver börja att vänja sig vid att besöka (och uppföra sig) på nya platser.

Sedan kom den här tävlingen ut på terminen. Nackdelen var att det är samma tävlingsplats som jag red på i höstas och Regente avskydde det kladdiga underlaget. Fördelen är att det är nära och en plats med trevlig stämning och vänliga, hjälpsamma människor.

Igår, fredag, körde vi (Diogo, Maria och jag) över hästarna dit, och båda hästarna fick ett lätt jobb på framridningen innan dom gjordes iordning för natten. Båda gick bra. På ren svenska: Viking höll sig på mattan och Regente var varken bättre eller sämre än vilken annan dag som helst.

Idag var första tävlingsdagen. De flesta tävlingar här går över två dagar och uppstallning finns alltid. Viking startade inte eftersom jag inte klarat att rida mer än en häst de senaste veckorna. Han var med bara för att se och lära, så Diogo red honom på anläggningen på förmiddagen och han var enligt uppgift ”crazy” de första 15 minuterna. Det var nog ett bra beslut att inte rida honom själv, för jag blir faktiskt lite rädd när han busar. Ett sidhopp och min rygg är ur funktion en vecka.

På framridningen

På framridningen

Regente togs ut 45 minuter innan start och planen var att skritta i minst 20 minuter för att lösgöra honom på bästa sätt, som vi har kommit fram till att han behöver. Så framridningen gick enligt plan. Nästan. Jag är inte särskilt nervös på tävling, utan mer fokuserad. Men jag startade som nummer två efter pausen och alla domarna stog och kollade på framridningen, och blir jag kanske lite mesig och vågar inte rida så tufft som jag kanske skulle behöva när han har den mer bekväma attityden. Programmet jag rider är ungefär som MSV:B och man behöver en häst som är mellan hand och skänkel, det är givet. Här går det inte att ”finåka” som i en lätt klass.

Han känns rätt okej, men inte så bra som han kan vara när han är på rätt humör. Han är minst lika intresserad av att anfalla andra hingstar på framridningen som att göra tjusiga slutor. Men jag känner mej så framriden jag kan, när startsignalen kommer och jag säger till honom: ”Kom igen, lilla gubben, nu ska vi ha roligt!”. Han svävar in på medellinjen med god energi. Halt hälsning och ….. klister! Vi visar öppnor, slutor och mellantrav som är bättre än tidigare. Den ökade traven fanns dessvärre inte alls. Han som har sån fin ökning. Men om han inte hjälper till själv, så kan jag inte göra det åt honom. Jag petar på för mycket och han blir riktigt sur och vi får till två eller tre riktiga taktmissar. Skrittpiruetterna är med nöd och näppe godkända. Ökade skritten (som var så bra igår) är fin i formen men saknar totalt energi. Galoppen är seg. Inget tryck. Om jag försöker driva mer i det läget så blir han istället tvåspårig, så det blir en uppvisning av idel kompromisser. Slutorna blir sega (trots fin böjning runt inneskänkeln) och både mellan- och ökad galopp lite i underkant. Både enkla och flygande byten går i alla fall enligt plan och blir till sist det enda vi får betalt för. Banorna hade torkat upp bra sedan senaste regnvädret, men tyvärr fanns det några riktigt djupa lerhålor på medellinjen (så där får jag avdrag för att jag avviker från linjen) och även i det hörnet jag ville använda för att ladda för längningarna.

Höger öppna i trav

Höger öppna i trav

 Slutsumman från domarna blir mellan 56 och 63 procent. Känns lite bittert. Hade planerat att kunna ligga på över 65% totalt. Jämfort med mina medtävlare hamnade jag trea av fem. Så mitten det kan bli. Men jag ser på domarsiffrorna att dom skärpt kraven sedan förra tävlingen. Men fortfarande är jag lite konfunderad över hur bedömningen skiljer sig från Sverige. En annan av deltagarna hade inte sin häst på tygeln, utan den var över tygel och mot hand genom hela programmet, med noll eftergift i sidorna, och ändå skiljde det inte mycket när jag läser protokollet. Ska inte grundform, takt och balans vara utgångsläget för godkända betyg?
Nåväl, nu laddar jag om inför morgondagen och hoppas att vänner och familj kommer med lite pepp och goda råd, så jag kan rida upp mej några procent till.
Hur ska jag hitta den där fina känslan på begäran? Om han inte har egen bjudning, så är det banne mej inte lätt att ”sparka dit” den under programmet, och framför allt får man inte en rakriktad häst om den inte bjuder. Och om jag klämmer mera, så blir han bara sur.
Härom dagen var han laddad, glad och alert. Då kan jag ”sitta fint” och rida med små mjuka hjälper och vi är båda på bästa humör. Hans öron står rätt upp och jag behöver inte pressa honom. Jag tog ett snack om det här över ett knippe morötter både före och efter tävlingen och trodde han var med på noterna.
En väninna brukar säga att om man inte kan vara bäst så kan man i alla fall vara snyggast, och idag var Regente supersnygg!!! Och trots allt, så var det roligt att visa upp honom i fint skick och i en fin form.
Nu behöver jag hjälp från er i form av hållna tummar, korsade fingrar och allt annat ni kan komma på. I morgon rider jag så det ryker, och min vackre prins måste förstå att det är inne på banan han kan vara stjärnan!
Tyvärr blev det ingen film. Carlota var utrustad med nyladdad filmkamera, men när det var min tur att rida, så slet sig Marias ena häst ur transporten och hon fick rusa till undsättning. Godkänd ursäkt, men synd, för jag hade behövt studera mina misstag under uppladdningen. Men jag hade i alla fall hejaklack hela vägen från Skottland: svärfar är på besök och höll tummarna så gott det gick. Ska jag be honom göra vågen i morgon kanske?

Tävlingsdebuten

Mellantrav på diagonalenIgår var det dags för tävlingsdebut.  Jag har inte direkt annonserat ut att detta var på gång, för det har funnits vissa problem att lösa, för att kunna genomföra detta. Inte bara med ridningen, utan saker som förr var enkla, som exempelvis transport till och från tävlingsplatsen, licens och annat. Plus att jag är lite mesig och inte törs ha några förväntningar på mej. Men nu blev det i alla fall av. Och jag tycker att jag är lite modig som törs visa de minst smickrande avsnitten i bild….

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har regnat hela veckan så utebanorna är ganska blöta, och min ädla springare gillar inte att det skvätter upp lera under magen på  honom. Plus att vi har lite olika uppfattning om hur framåtdrivande hjälper ska bemötas. Ett problem som vi tagit itu med, men inte hunnit befästa inför tävlingen. Men det kändes som om det i alla fall var dags att ta reda på hur han reser, hur han uppför sig när han kommer till ny plats, och allmänt hur det fungerar att tävla i mitt nya land.

Eftersom det bara var två tävlingar kvar på säsongen, så har jag inte löst ryttarlicens, utan rider ”utom tävlan”. Vilket betyder att jag deltar i tävlingen som alla andra, men inte är berättigad till något pris, eller kan tillgodoräkna mej eventuella poäng för kval eller championat.  Klassen som jag skulle rida motsvarar ungefär en MSV:B, där det ingår rörelser som samlade, mellan och ökade gångarter, öppnor och slutor, galoppombyten i språnget, enkla byten, ryggning och skrittpiruetter. Borde vara en bra utvecklingskontroll alltså.

Det var en tvådagarstävling med nationell status, så jag trodde att det skulle vara många bra ekipage på plats, men på grund av att portugisiska ridsportförbundets webbsida inte håller samma standard som den svenska, hade många missat att det var en ändring av datum, och därför färre deltagare. Men som jag tidigare berättat, så finns klasser från de allra enklaste och hela vägen upp till GP. Det tycker jag är rätt kul. (länk till tidigare inlägg om hur tävlingar här kan gå till finns HÄR>>>)

Dag 1 var min tävlingskamrat inte intresserad av att bli blöt och smutsig och sparkade bakut så snart jag krävde att han skulle svara för skänkeln. I första mellangaloppen lyckades han stoppa in hela fem bakutsparkar på en långsida. Domarna var ganska snälla och gav en fyra för den prestationen. Travöppnorna har vi ju slitit med (och slutorna) men det arbetet betalade sig faktiskt med några sjuor. Detta ständiga kickande kostade dock en del och slutprocenten blev inte mer än dryga 58. Jag hade satt 60% som mål….

Lätt förtvivlad över bristen på samarbete mellan mej och min häst skickar jag efteråt filmklipp och en vädjan om hjälp till mina duktiga döttrar. Dom är pålitliga och otroligt stöttande, för bara ett par timmar senare hade jag bra feed-back och användbara tips tillbaka.

Dag 2 fick jag försöka lägga om taktik redan i framridningen för att slippa visa Regentes mage för hela domarkåren igen. ”Fisridning” tror jag det kallas. Alltså rörde han sig som en lus på en tjärad sticka och jag trodde ett tag att domarna skulle komma ut och kolla om han fortfarande hade puls.  Och efteråt var jag lika trött som om jag burit honom på mina axlar genom hela programmet.  Det såg riktigt inte lika segt ut som det kändes, och betygen åkte upp några pinnhål. De ökade gångarterna lyckades jag inte visa, men bytena blev rena och på rätt ställe (utan luftsprång). Äntligen passerades den magiska 60%-gränsen.  Och när jag efter tävlingarnas slut satt och begrundade mina protokoll blev jag plötsligt inropad till prisutdelning!! Jag som inte ens hade kavajen på, och alla de yngsta som ridit morgonens klasser var så söta och välklädda (pinsamt).  Jag hade inte räknat med en rosett, eftersom jag inte var med i den egentliga tävlingen.

Min huvudsponsor (läs ”make”) tyckte i alla fall att det var kul att jag fick en rosett med hem från första tävlingen. Och det har varit otroligt lärorikt, så nu är det bara hem och träna vidare som gäller.  Tack alla, som bidragit till detta: Frida, Marita och Sara med tips och uppmuntran, Maria som fotat och filmat, Diogo som stått i leran på framridningen, folket på Centro Hípico da Costa do Estoril (Sandra, Michelle och Pedro), mina vänner som visat sin support på Facebook, och slutligen min underbara man som stöttar i vått och torrt och gör det hela möjligt.

Mera inspirerande ridlektioner!

Under en vecka har jag haft förmånen att ha en alldeles egen tränare i huset.  Vilken lyx! Marita har varit på besök, och hon hade inget emot att följa med till stallet varje morgon och hjälpa mej med träningen. Hon är en duktig tränare, som på två minuter sätter fingret på problemet och lika kvickt har konstruktiva lösningar. Dessutom känner hon ju mej så väl, så hon vet hur hon ska ge instruktionerna för att det ska ta skruv.

Längre, lägre...Lärdom nummer ett: jag är en mes. Jag tillåter mej själv att vara en menlös passagerare istället för att vara piloten. Vilket min häst har fattat för länge sedan. Lösningen är återigen att vara tydlig i hjälpgivningen och kräva respons på varje hjälp.

Bred handställningVidare: Regente vill  helst inte använda ryggen, och blir istället kort och hög i nacken. Detta har jag ju kämpat med från början och det har blivit så mycket bättre. Men nu tycker Marita att det är dags att kräva att han ger efter totalt. Inte bara litegrand, som jag nöjt mej med. Han ska vara lång och låg i halsen. Rundare i formen, upp med ryggen och mera power i bakkärran. Och nu fick jag mera verktyg att jobba med. Och faktum är att vi gjorde tydliga framsteg under den här veckan. Fortfarande kryper han upp i formen om det går, men nu är skillnaden att jag kan sänka nacken igen.

Han måste ge efter helt i vänstersidan och samtidigt sträcka ut högersidan. Han måste svara snabbare på mina hjälper, och jag ska kräva svar, inte vänligast anhålla om att han borde….  Så jag fick lov att rida med ganska breda händer, och lite för långa tyglar. Inte så vackert, men fungerar.  När han kommit in i ramen och stöder jämt på båda tyglarna, kan jag flytta hem händerna till rätt plats och ”rida fint”.

Igår hade jag rätt så ont i ryggen, för en av hästarna tog ett dubbelsteg på ett ställe där sanden på ridbanan var lös. Och Regente kände väl på sig att jag var lite matt och bestämde sig för att vara lite bekväm. Efter en stund blev jag lite grinig, och sa åt honom på skarpen, att nu är det bara att släppa till vänstersidan och börja lyssna på skänkeln. Och det gick hem. Han gick riktigt trevligt sista halvan av ridpasset.

Så idag hade jag ju hoppats att hitta det läget lite snabbare, genom att vara tydlig, stilla och bestämd. Och rätt var det var, så råkade jag komma åt ”turbo-knappen” och jag hade en drömhäst! Han bjöd rakt in mellan tyglarna, hade riktigt påskjut och gjorde övergångar, tempoväxlingar och längningar som var sådär härliga att man bara sitter och flinar som ett fån. Ljuvligt. Och rätt skönt att få den där hundraprocentiga känslan nångång emellanåt, för annars blir det rätt mycket harvande med samma, samma grunder. Inte så kul, men det är ju trots allt det som ska till för att han ska bygga sig stark över ryggen.  Det var rätt många ryttare i ridhuset, för det regnade, så mina försök att rida skolor blev kanske inte så lyckade, för det var folk och hinder ivägen hela tiden. Men vissa bitar var i alla fall precis som jag önskar. Jag har en toppenhäst!!

Besök av osteopaten

Julie känner igenom ländmuskulaturen

Regente har jag ju ibland upplevt som lite stel och ovillig. Dags att kolla upp. Jag har blivit rekommenderat att anlita Julie, som lär vara en duktig och omtyckt osteopat, och flera av mina vänner svär att det är enbart tack vare henne skicklighet som deras hästar fungerar som dom gör.

Det lät som en idé värd att prova, och sagt och gjort, Julie kommer på besök. Hon går igenom hästen noggrant och kommer med frågor och påståenden som gör att jag förstår att hon verkligen vet vad hon pratar om. ”Har han svårt att vara stadig på tygeln, i lång och låg form?” ”Tycker du att han borde ha mera framåtgripande rörelser?” ”Han verkar inte använda sin rygg alls, utan håller den helt stilla”. Hon ser på hans kropp, vad jag upplever som ryttare.

Hon börjar med att kolla sadlarna, och tycker att den nya sadeln, som ursprungligen införskaffades åt Viking är bättre än hans egen. Något som jag redan upptäckt, och bytt. Men vi kollade såklart båda. Hon berättar också att han inte har några egentliga problem med sin rygg (skönt), utan det är muskulaturens fästen under bogbladet, både från hals och rygg, som är spända och låsta. Delvis kan jag bidragit till problemen genom att ändra hans arbetsform. Han har ju varit bekväm i en form med kort, hög nacke tidigare.

Regente verkar nöjd med behandlingen och går från misstänksamhet till avpänd nyfikenhet. Och sedan får vi en uppföljningsplan. Jag ska inhandla en dyna till ryggen som hon ska hjälpa mej att skära till. Två dagars skritt vid hand, en dags skritt under sadel och sedan gradvis igång i arbete igen. Då ska han kännas bättre, och när jag inte längre upplever att det går framåt, så ska jag ringa tillbaka. Hon gissar att det tar 3-4 veckor tills jag behöver henne igen.

Det här ska bli spännande och roligt, att se om jag kan få Regente att trivas under sadeln igen, bli gladare, mer framåt och mer bekväm med sin nya arbetsform. Kombinerat med en plan för lektioner i nästa vecka, där jag får den hjälp jag behöver som ryttare, så ser jag fram emot att vi hittar gemensam arbetsglädje och utveckling.

För det är ju trots allt så att Regente är en jättefin häst, med ett gott temperament och bra gångarter. Och jag vill att han ska tycka att ridningen är rolig, och jag vill bli den ryttare han förtjänar.

Slut på semestern

Min blogg har haft en mycket lång semesterledighet. Det var en period med full fart från mitten på maj och fram tills jag nyligen kom tillbaka från en månads semester. Så bloggen lades lite åt sidan. Helt passiv har jag inte varit, utan skrivit ett och annat, men inte publicerat, så nu kommer jag att ta ikapp lite. Den här perioden av tystnad har nämligen inte bestått av total overksamhet. Nejdå, här händer det minsann saker. Så jag ska fylla i luckorna.

Någon semestervila blev det inte precis för Regente. Eftersom han inte har någon hage att vara i på dagarna, så fick jag ju ordna med att han blir motionerad under min frånvaro. Jag har tur som har honom inackorderad på ett så bra stall. De flesta dagarna har Joao Pedro ridit honom själv, och när han inte hinner så sätter han upp någon av sina duktiga beridare, eller får skötaren Manuel ta ut och longera honom. Han har i alla fall fått sin dagliga motion hela månaden. Det var spännande att komma tillbaka för att uppleva om det var någon skillnad. Om det är min ridning som orsakar problem, eller om det är värmen, skorna (han har fått nya igen), eller om han också skulle uppskatta en liten paus i tränandet. Och resultatet?

Han kändes inte särskilt annorlunda. Hade t o m tappat aningens lite muskler i bakkärran. Det beror säkert på att han inte blivit ”tränad” utan mer bara motionerad. Tycker att han rör sig lite större och friare. Och kanske lite bättre reaktion för hjälperna. Det tog mej ungefär en vecka efter återkomsten att hitta tillbaka till ridkänsla. Tänk vad man kan ”rosta” när man är helt utan ridning i en hel månad….. (jag har bara slappat under hela augusti!!!)

Och så har det blivit en till häst!!!  Galet? Ja, det får vi se. Jag behöver ju rida mycket mer för att bli en bättre ryttare och nykomlingen ska komplettera Regente bra. Men självklart förtjänar den här hästen en helt egen presentation i ett separat inlägg…  🙂

%d bloggare gillar detta: