Dåliga nyheter och bättre

Viking är gladast på ridbanan

Viking är gladast på ridbanan

Viking som hade svarat så bra på behandlingen var plötsligt halt igen. Och han som bara älskar att jobba, och blir nästan lite grinig (ja, inte riktigt, för det är inte hans stil) om han inte får komma ut och röra på sig ordentligt. På Torsdagen såg vi en lätt hälta, och på Fredagen var det samma sak. Min beridare, Diogo, bad att jag skulle ringa till veterinären omgående och reklamera behandlingen. Nåt måste ju vara fel om man bara har effekt i två veckor!

Jag ringde inte, för jag ville avvakta lite för att se om det tänkte bli bättre eller sämre. På lördagen fick han bara skritta lite vid hand och min plan för söndagen var ungefär samma. Det var tävlingar på anläggningen, och med ljud av högtalare, massor av främmande hästar, trailers, folk och spänd atmosfär, så var alla hästarna lite laddade. Viking inte minst, Han hade inte minsta lust att stillsamt promenera och äta gräs.

Istället tog jag honom till en av longeringsvolterna för att han skulle kunna släppa av en och annan brall, utan att jag skulle tappa honom. Och det gjorde han med besked, minsann! Han seglade runt med svansen rakt upp medan han frustade, fnös och fjärtade och av hältan syntes inte ett spår. Varje ljud resulterade i en serie bockar, som om han inte varit utanför boxen på fyra veckor. Nog att han kan bli lite pigg om han inte får jobba, men det här var i mesta laget.

Busig!

Busig!

Efter ungefär 20 minuters sprallande, kunde jag äntligen få honom att jogga fint med svansen nere, och faktiskt så var hältan knappt märkbar. Vilken skillnad. Jag fick honom att skritta lugnt och bytte varv. Då ser jag ett par droppar blod på hans vänstra hov. Tusan också, nu har han dragit i kronranden med högerskon, tänkte jag,

Tillbaka i stallet så ställer jag honom i spolspiltan för att närmare undersöka hans skador. Då upptäcker jag en hårfin spricka på hoven, vänster fram och det var därifrån det kommit ett par droppar blod och även lite var. En hovböld! Det kunde ju förklara ett och annat. Jag tvättar, ställer in en mycket nöjd Viking i sin box, och åker hem och kontaktar både veterinär och hovslagare.

Den tunnaste hovspricka man kan tänka sig. Inte ens synbar, om man inte står på alla fyra och granskar noga.

Den tunnaste hovspricka man kan tänka sig. Inte ens synbar, om man inte står på alla fyra och granskar noga.

Vi enas om att det nog är ett ärende för hovslagaren, som ändå hade ett besök schemalagt för måndag förmiddag. Han kommer, gör sitt jobb, och nu är Viking åter ohalt, tillbaka i arbete och mycket nöjd.

Resultatet efter hovslagarens besök. Sprickan uppskuren och bärranden avlastad.

Resultatet efter hovslagarens besök. Sprickan uppskuren och bärranden avlastad.

Så de goda nyheterna är att hältan inte var på grund av att behandlingen i kronleden inte fungerat. De dåliga nyheterna är att vi har ytterligare ett problem måste noga måste skötas, övervakas och behandlas. Och det kommer också att ta en del tid innan hoven har läkt ut och återtagit sin naturliga form.

Skönt ändå att vi kan hålla honom i arbete, för annars är han inte en glad häst. Han är en arbetsnarkoman, som trivs bäst om han får glänsa på banan, helst inför publik.  En underbar personlighet på alla vis, och den bästa häst jag någonsin haft. Ingen häst kan röra sig som han, och med sådan lätthet utföra de svåraste övningarna. Och så otursförföljd.  Så nu måste det vända.

IMG_1016

Annonser

Rapport på distans

Nu är jag bortrest. Befinner mej väldigt långt från ljudet av hovslag och lukten av hästar. Min far har blivit sjuk, så jag har åkt till USA för att vara med mina föräldrar en tid. Under tiden har Frida huvudansvaret för hela dussinet, tillsammans med Diogo. Hästarna kunde inte vara i bättre händer, så jag är inte det minsta bekymrad. Men visst saknar jag dom. Både två- och fyrbenta. Häromdagen lade Frida upp lite bilder på Facebook tillsammans med följande text:

”Åkte till stallet med mungiporna ner, åkte hem med dom upp. Började longera i den runda paddocken där Viking bjöd på så mycket bockningar och rivstarter han fick plats med. Så tog ner honom till ridhuset så han fick busa lös. När han busat klart så skrittar han fram till mig med spetsade öron så vi kunde skritta av. Han bara följde efter mig medans jag traskade runt. När vi bytte varv så jag hamnade på yttersidan så kom han före, men inga problem, han stannar och väntar in mig”

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är så underbart att se Viking på så gott humör. Han har ett så stort och varmt hjärta och är så lätt att tycka om. Och tydligen har han nästlat sig in i Fridas hjärta, på samma sätt som han gjort med alla som lärt känna honom. Han ger allt för sina människor. Han visar alltid uppskattning, tvekar aldrig, är positiv, även när livet är jobbigt, som det ju varit för honom de senaste månaderna.

Men alla de här bilderna ger mej samma leende, som varje gång jag sitter på hans rygg. Vilken tur att vi har datorer och internetkommunikationer, så Frida kan dela såna här stunder med mej, när jag är så långt ifrån. Tack!

(bilderna har Olof tagit, och jag har lånat allihop utan lov)

Viking är äntligen igång

Han har haft maximal otur. Ett relativt sett enkelt ingrepp, som kastration, kan ge komplikationer. I det här fallet något ingen kunde förutse. Veterinären sa till mej, vid sitt senaste besök, att om han ens vetat, eller hört talas om en liknande komplikation, så hade han kunnat varna mej, att det fanns en risk. Men detta var både för honom och hans kollegor något helt nytt.

Vad som hände var att en infektion satte sig i ljumskens lymfkörtlar och växte till en stor hård knöl. Viking hade ont, hade svårt att röra sig och var ordentligt halt på vänster bak. Massor av antibiotika, smärtstillande och antiinflammatorisk medicin hade ingen större effekt. Efter en tid sprack bulan av sig själv, och ut kom mängder av äckel. Veterinären kom och tittade till honom igen, gjorde rent och konstaterade att detta trots allt var det bästa som kunnat hända. Nu kunde äntligen såret dränera sig, allt sekret komma ut, och en riktig läkningsprocess påbörjas.

IMG_1341

Så här såg det ut efter att det spruckit. Bulan var stor och hård, som två stora knytnävar, och på ett dygn var den inte större än en golfboll.

IMG_1194

Och det bästa var, att nu kunde Viking äntligen röra sig obehindrat, utan smärta. Han var så glad att han skuttade och busade när jag skulle longera honom. Det var härligt att se honom så glad igen. Och det innebar också att vi kunde börja rida honom igen. Det blir roligare och mer omväxlande träning, än detta ständiga trampande på longervolten.
IMG_1193Under helgen som gick, var Rebecca på besök, och hon tog ut och rastade honom lite. Jag lånar hennes bilder för att visa en nöjd och glad häst som fått livsgnistan tillbaka. Han har visserligen tappat både i vikt och kondition efter den här långa pärsen, men nu kan vi se fram emot att han kan komma i form igen.

Viking and Rebecca4

Han är fortfarande litegrand svullen i skapet, och det kanske tar lite extra tid innan det är borta, men såren läker och det är ingen inflammation. Det viktigaste är ju att han mår bra, känner sig glad, inte har ont och får aptiten tillbaka. Han har alltid varit en så glad och positiv häst, med en attityd som man verkligen bara älskar. Det har varit sorgligt att se honom vända bort huvudet när man kommer till hans box, för han vill inte bli sprutad, petad, klämd på. Nu är han som vanligt igen, och sätter huvudet över boxdörren när man kommer, för att få en klapp eller en godbit.

 

Viking på kliniken

Det är ju ett tag sedan både Jimmy och Viking fick bli valacker. Något som är mera ovanligt att man gör på vuxna hästar i det här landet. Jag har ju tidigare berättat om hur och varför, och nu tänkte jag berätta hur det gick sen.

Jimmy tog sig igenom konvalescensen med flaggan i topp. Ungefär en vecka efter ingreppet var han svullen i skapet, men inte så mycket att man behövde vara orolig. Det är ju normalt med viss svullnad och vätskeansamling. Han blev motionerad och spolad med kallvatten, och några dagar senare var läkningsprocessen klar, och vi kunde börja rida honom igen. I samma veva flyttade vi stall, och det var förstås viss upphetsning över nya miljön, alla nya hästar, och allt spännande att titta på, men ingen överdriven ”hingstighet”. Allt väl.IMG_1072

För Vikings del, så blev det raka motsatsen. Han svullnade också upp, fast mycket mer, och på ett annorlunda sätt. En vecka efter kastrationen fick veterinären komma tillbaka för att titta till honom. Problemet var att snitten ville läka utifrån, och svullnaden gjorde att såren inte kunde dränera sig, så vätskeansamlingen blev bara större. Veterinären rensade upp hålen,  och det blev bättre. Men bara lite bättre. Några dagar senare, mötte jag veterinären på stallbacken, och bad honom kolla igen, och det var samma sak. Han visade hur man kunde sticka in ett finger och rensa hålen, så det kan droppa, och vätskan kommer ut.

Spola rent med kallvatten flera gånger om dagen

Spola rent med kallvatten flera gånger om dagen

Under tiden turades jag och Diogo åt att ta ut och longera Viking tre gånger om dagen, och spola rejält med kallvatten. Det kunde vara lite bättre ena dagen, för att sedan bli mera svullet igen. Till sist var det så svullet och ömt att han visade rejäl hälta vid longering. Dags att ringa till veterinären igen.

Den här gången ordinerades ett helt batteri med mediciner. Antibiotika, smärtstillande, antiimflammatoriskt och något mer. Två injektioner intravenöst och två intramuskulärt, morgon och kväll i en vecka. Dag 2 syntes en markant skillnad, och jag vågade åter hoppas att vi ordnat en lösning.IMG_1075

Viking är den snällaste och mest tålmodiga individ man kan tänka sig. Men till sist fick han nog. Han var en ledsen häst och hade ont. Och varje gång man öppnade boxdörren gick han undan. Han ville inte bli stucken mer. Han riktigt kröp ihop och spände sig så venerna försvann och musklerna blev så hårda att injektionsnålen studsade mot skinnet. I takt med att han blev mer svårstucken, fick vi bli mer kreativa, och hitta nya ställen att sticka i. Förutom halsen, blev det låren, korsmuskeln, bringan.

När jag tog fram kapsonen för att ta ut och rasta honom, så gick han motvilligt ur boxen. Han som annars är så glad och positiv. Nu var han en slagen hjälte. Och till sist nekade han att gå in i duschspiltan. Han hade fått nog. Och jag hade fått nog. Jag kan inte hålla på så här med min fina häst, vecka efter vecka. Under tiden har han periodvis haft riktigt ont, blivit stucken, petad och klämd överallt, och gått ner i vikt. Jag hade fått rådet att ha tålamod. Det kan ta tid med äldre hästar. Bara duscha  och motionera honom, så blir det snart bra. Men mitt tålamod var slut. Det har gått fem veckor, och jag kan inte utsätta Viking för detta längre. Fortfarande ville inte svullnaden gå tillbaka till acceptabla proportioner, och han var märkbart smärtpåverkad så snart den smärtstillande medicinen tog slut. Det var helt enkelt plågsamt att se honom och naturligtvis ett stort lidande för min stackars häst.

Jag bad en annan veterinär att titta på honom, för att få en andra åsikt. Och den här veterinären hade en annan inställning. Efter noggrann undersökning konstaterades att han fått inkapslade inflammationshärdar och mycket skadad vävnad runt omkring. Hans råd var att snarast lösa detta med ett kirurgiskt ingrepp. Och tid bokades för operation på klinik.

Klinikens stall

Klinikens stall

På söndagen kördes Viking till kliniken, utanför Santarem, för att förberedas för operation på måndagen. Veterinären ringde och berättade efter operationen. Och det var ingen vacker historia. Jag fick också se bilder, på allt som plockades ut. Det var ingen munter syn. Men resultatet såg mycket bra ut. Jag fick dagliga rapporter och foton varje dag, och läkningen gick över förväntan.

Viking i sin sjukbox

Viking i sin sjukbox

Till sist fick jag hämta hem honom igen. På fredagen körde en väninna och jag upp för att hämta honom. Jag möttes av en vit och nybadad häst inne på stallplan, som såg gladare ut än förra gången jag såg honom. Men så liten och tunn! Han har tappat både hull och muskler under den här perioden och det kommer att bli en lång väg tillbaka till full tävlingskondition.

Klar för hemgång

Klar för hemgång

Viking hade fått vara ute och beta frodigt grönt gräs varje dag, och var inte särskilt intresserad av att bli lastad. Veterinären och min väninna Sarah, fick närapå lyfta in honom, ben för ben.

Viking har det skönt på klinikens frodiga beten.

Viking har det skönt på klinikens frodiga beten.

När vi till slut var hemma igen, kände jag igen min riktige Viking. Han klev av trailern med högburet huvud och ropade högljutt till sina stallkamrater. Och när jag senare samma kväll tog ut honom en stund på longeringslinan, var han glad och busig. Han kastade med huvudet och skuttade lekfullt. Så härligt att se! Sådan har jag inte sett honom på flera veckor.

Nu håller jag tummarna för att den fortsatta läkningen går som planerat, så  han får känna sig frisk och stark igen.

 

 

Tävlingshelg

När vårvädret äntligen kommit, passade det bra att åka ut på tävling igen. För egen del får det vänta, för jag har bara precis börjat rida igen efter drygt två veckor ur funktion. Men Diogo och Viking skulle ut och lufta sig lite, i C-klass den här gången.Viking tävlar 090314 2

Han gick M-klass förra året (ungefär LA:3) men det är program med långa sträckor där han hinner fundera på annat, så nu ville vi prova om ett svårare program skulle hålla honom bättre sysselsatt. Han uppförde sig bättre än förra året, om än lite spänd och taggad på framridningen. Väl inne på banan, saknade han de andra hästarna och använde rätt mycket tid till att gnägga och se sig omkring. Spänd och låst genom hela programmet, med inslag av extra galoppombyten, lite passage och annat som inte hörde till. Nåväl, vi valde att se  lördagens start som ett rent träningspass.

På söndagen hade han kanske vant sig lite vid miljön, och var lite mer sansad. Han var mera ridbar inne på banan, och lyfte sina procent en bit. Fortfarande spänd, men höll sig i skinnet den här gången. Det är bara att träna vidare. Han måste ut och åka mer helt enkelt.

Men det märks att han tycker det är roligt att visa upp sig. Han är glad och framåt hela tiden. Även om han är på hugget och spänd, så är det ingen ovilja. Helst vill han ju vara på framridningen hela tiden, så han kan kolla in de andra hästarna.

Han tyckte det var spännande att sova borta, och titta på allt som händer i gäststallet. Tror inte att han vilat så mycket mellan ridpassen, när det är så mycket liv och rörelse omkring honom.

Nöjd och glad, med sin instats, och med frisyren….

Nöjd och glad, med sin instats, och med frisyren….

En lyckad Lördag

Min blogg-kompis Astrid på Viking, och jag.

Min blogg-kompis Astrid på Viking, och jag.

Idag var det andra dagen av finalerna i Portugal-cupen, och jag körde upp till tävlingsplatsen på morgonen. Dels ville jag ju inte missa Astrids klass, och dels hade jag tänkt att få tillfälle att sätta upp en reklamlapp för mitt ”företag”.

Jag hann se alla femåringarna utom en. Och det fanns flera trevliga, men ingen som var i närheten av den kvalitén som Astrids Prinsessa har.  Idag var en annan startordning och andra domare, så det skulle bli spännande att se om det blev en liknande bedömning. Dom var sist ut i klassen, och Prinsessan var mera avspänd idag. Viss anspänning behövs ju i vissa moment, men dom måste ju vara avspända mellan öronen. Och det var hon. En snygg uppvisning utan missar. Och visst lönade det sig. Astrid fick hela 72% av jämna domare och klar segrare idag igen. Man säger bara WOW, för en mycket lovande och talangfull femåring presenterades mjukt och stabilt riden. Jag och ägaren satt på läktaren och höll tummarna, men det var nog överflödigt, för ekipaget var verkligen i särklass.

Jag har min egen teori om framgångarna. För det första är hästen av yppersta klass, utan tvekan. Och för det andra harAstrid sin bakgrund med det svenska systemet, mamma är ridlärare på ridskola, och hon har fått lära sig de gedigna grunderna, utan att få något gratis, enligt samma principer som många unga svenska ryttare. Sits, balans och inverkan. Sedan har hon naturlig talang. (Eller är det bara passionen för hästar och ridning?) Uppepå det, har hon  nu jobbat professionellt som ryttare under två år i Portugal och fått rida alla sorters hästar: bra & dåliga, unga & utbildade, för duktiga tränare & mindre bra. Allt detta ger nödvändig träning. För det finns bara ett sätt att bli en bra ryttare, och det är att rida mycket!

Prinsessan heter i själva verket Sunset Beauty och är ett hannoveranersto efter Sandro Hit,  som ägarna importerat från Tyskland som tvååring. Ett bra val, har det visat sig. Och passar Astrids ridning som hand i handske.

När Prinsessan blivit omskött och fått sin belöning, åkte vi tillsammans upp till min klubb och åt en härlig lunch. Glömde jag att tala om att vädret var helt underbart? Vindstilla och soligt, och runt 17 grader i luften. Utsikten från terrassen är över hela Cascais, och med god mat och massor av hästprat så kan man knappast ha det bättre. Vi tyckte att Astrid gjort sig förtjänt av husets hemlagade chokladmousse, och mätta och glada gick vi ner för att titta på mina hästar, och motionera ett par.

Jag rastade Regente, som varit lite ojämn igen, och i princip bara skulle joggas. Det var inte hans uppfattning, för en busig hund i rabatten och stallbackens stereo flyttad ut till banan gjorde att han fick ett av sina spel, och skuttade runt och hoppade jämfota och var inte i närheten av att se ut som den dressyrhäst som jag påstått att han är…. Han är allt lite rolig. Dock kändes han fortfarande inte helt fräsch, och en lätt rastning var allt han fick.

Höger sluta i samlad trav

Höger sluta i samlad trav

Astrid som läst mitt blogginlägg om min vita prins, ville ju så klart prova. Och som alla som rider Viking, så tog det inte lång stund innan även hon hade ett stort leende. Hon tyckte han var så rolig att rida, men förstår varför jag har svårt att klara av honom. Han är så otroligt rörlig genom hela kroppen. Inte stötig. Men flexibel. Och det är ju inte jag. Jag stod avundsjukt och glodde medan hon roade sig för fulla muggar. Jag har väldigt svårt att förlika mej med att jag passerat ”bäst-före-datum” som ryttare och saknar både den mjukhet och känsla som hon har. Och inser att jag i fortsättningen snällt får hålla mej till s.k. ”tant-hästar”…. Det behöver inte vara det sämsta, men f-n vad retligt det är.

Viking – drömhästen

Viking är en sån där häst som jag drömt om hela livet. Han har verkligen ALLT! Och när han kom in i mitt liv för ett år sedan, så drömde jag om att vi tillsammans skulle utvecklas till ett framgångsrikt ekipage. (Drömma får man ju, eller hur?)Viking porträtt

Han är trevlig att hålla på med, lagom stor, vacker, har tre fina gångarter, med en otrolig förmåga att både samla och länga. Hans inställning till arbete är bäst; han tycker allting är roligt. Det är nästan så att ju svårare saker man ber om, desto mer tar han i, och det går inte att ta fel på hans belåtna uttryck när han sen får beröm.

Sen händer det för all del att han blir lite väl laddad för att en feg kärring som jag ska känna mej helt trygg. Men det är allt mer sällan numera. Det var skillnad när vi var på den andra anläggningen, med så mycket hästar runtomkring, och nästan alltid nåt sto som luktade gott. Då kunde han tappa fokus på arbetet. Är man hingst, så är man….

Januari 2013

Januari 2013

Första bakslaget kom i januari, när jag blev omkullsprungen av hunden och inte kunde rida på ett tag, för ryggen var så kass. Under tiden så tränade Diogo honom, men det dröjde innan jag klarade något annat än att skritta och trava i lättridning. Dessutom tänkte jag att Diogo skulle få göra de första starterna på tävlingsbanan, för jag vill inte sitta på om han blir småvild och hingstig. Det är bättre att någon gör det som håller nerverna i styr. Så dom två tränade vidare under våren och sommaren, för att göra den första starten. Det gick ganska bra, men han var laddad, och jag var rätt nöjd med att sitta på läktaren. Det svåraste i programmet var den ökade skritten, då fick han lite bråttom.

Filmen är från April, när Frida var på besök. Det var verkligen roligt att se henne rida honom. Dom passade varandra så bra. Jag tror att dom hade lika roligt båda två!

Galoppen har varit hans svagaste punkt, och Diogo har tränat massor av styrketräning, för att han ska orka bära sig bättre och det har gett resultat. Nu är galoppen bärig och rund, går att korta och länga, och både byten och kvartspiruetter går galant. Allteftersom han blir starkare, gör han allt med lätthet och glädje. Hårt arbete betalar sig.

Viking och Diogo på tävling

Viking och Diogo på tävling

Under sensommaren var vi på semester, och sedan har jag av olika skäl inte ridit honom mer än bara litegrand på helgerna. Och tyvärr så blir han inte bekvämare för mej. Jag får ont i ryggen efter 20 minuter. Jag har provat olika sadlar, varierat hur jag sitter och försökt på alla sätt att hitta en metod att kunna sitta rätt på honom. Det går bara inte. Jag har hur kul som helst, men jag kan bara inte sitta bekvämt.

Både Diogo och jag trodde att detta skulle bli bättre, när Viking blir starkare och använder sin rygg rätt. Det verkade logiskt,  men så är det inte. Han är inte stötig. Men vi är liksom inte kompatibla. Det verkar som om han är så mjuk, rörlig och flexibel genom kroppen och jag är raka motsatsen. Jag är stel, stum och lite trasig. Jag sitter hur bekvämt som helst på Regente som har en annorlunda kropp, och inte är riktigt lika elastisk. Jag läste i boken ”Ryggvänlig ridning” om hur olika ryttares kroppsbyggnad gör att man passar på olika hästar, av just de här skälen. Och nu tror jag att det är så. Det handlar också om hur jag är skapt, helt enkelt. Och visst är det retligt. Jag har nu en sån häst som varje ryttare drömmer om, men väldigt få får möjlighet att äga, och så kan jag inte rida honom.

Jag kämpar envist på. Rider korta pass då och då, i väntan på att jag ska komma på lösningen. Hittills har jag misslyckat med det, och får bara ont i ryggen. Under tiden tränar han vidare, och Diogo har precis så roligt som jag hade tänkt att ha. Jag är avundsjuk när han berättar att han vaknar med ett leende på morgonen, för att han vet att han ska åka och rida Viking. Precis så som man vill att det ska kännas.

Jag har funderat på att sälja eller låna ut honom, så han får komma till sin rätt. För jag tror fortfarande att hans framtid är på de stora tävlingsbanorna. Fast inte med mej i sadeln. Bara att inse. Men jag kan inte bestämma mej, och under tiden får jag glädjas åt att se honom arbeta under Diogo.

Diogo & Viking tränar hemma, september 2013

Diogo & Viking tränar hemma, september 2013

Ingen hälta!

Det var skönt att komma till stallet och se att skavsåret på Vikings bakkota inte blev värre. När han kom tillbaka till stallet efter att strykkappan hade skavt upp honom, var det rött av blod på hela kotan, men efter att jag sköljt av det, så såg man att det inte var djupt. Tur! Och dagen efter så hade det torkat till en skorpa, och ingen svullnad eller direkt ömhet. Vilken lättnad.

Däremot var det lite knepigt att rida honom av andra skäl. Jag har ju inte ridit honom själv på ett par veckor. Ryggen har bara inte pallat två hästar, och med min onda rygg har det inte funkat alls att sitta i Vikingens sadel. Enda gången jag red honom nyligen (för en dryg vecka sedan) var för att kolla om ryggen blivit bättre, så blev han rädd när en annan ryttare rev ett stort hinder och han gjorde ett hastigt sidhopp. Det kändes rejält i ryggen, och jag bestämde mej för att bara rida Regente tills jag antingen fått ordnat annan sadel och även att ryggen är 100% återställd. Vilket den inte var.

Under hela tiden har Diogo ridit honom, och de flesta gångerna är jag med och följer träningen. Men igår var jag bara så sugen på att få ta del av det roliga och ville rida själv. Men det kändes som om Viking har blivit helt inprogrammerad till en annan ryttare. Knapparna satt liksom inte alls där dom brukar. Kändes jätteknepigt. Plötsligt blev skillnaderna i vår ridning uppenbara. Inte på så sätt att han är felriden, men Diogo är både tyngre och starkare än jag, och troligen är hans ”lätta” skänklar  starkare än mina, även när jag använder mera kraft. Jag har ju uppskattat att Viking är så lätt för hjälperna, men nu kändes han mer okänslig. Även fast han är uppmärksam, så uppfattar han mina hjälper annorlunda. Jag vill också att stödet på handen ska vara lite annorlunda, än vad Diogo strävar efter.

Trots allt har han gjort ett jättebra jobb med att träna honom till att kunna jobba även om det är massor av hästar kors och tvärs på ridbanan och kunna koncentera sig på jobb trots distraktioner. Han har också jobbat mycket med galoppen, så den är bättre, rundare och mer reglerbar. Tempoväxlingar i både trav och galopp har gjort honom starkare. Men nu tror jag att det är dags att jag kliver upp i sadeln igen, för att vi ska kunna jobba ihop oss bättre och kommunikationen ska bli som jag behöver. Jag har väldigt dålig styrka i benen, och när Viking inte förstår hjälperna brukar han gissa eller försvara sig med samling. Så energin går mer upp än fram. Jag red mycket i skritt igår, med övningar på volter och lite skolor, för att få honom mellan hjälperna. Det gick bra trots allt, men vill tillbaka till den tidigare känslan.

Nu måste jag  lägga på ett kol och lösa sadelproblemet, som är den främsta orsaken till att jag fortfarande har svårt att sitta på honom.  Dags att lägga om strategi men jag har inte riktigt räknat ut hur det ska gå till, eftersom den attans ryggen inte orkar lika mycket som jag vill.

En trebent Viking

I söndags när jag skulle ta ut Viking, berättar stallskötaren att han är halt. Mycket riktigt. Jag tar ut honom ur boxen och han linkar rejält på vänster bak, och hoven är varm. Ve och fasa! På lördagen red min väninna Monika honom en stund medan jag tittade på (jo,min  rygg var risig igen) och jag konstaterade då nöjt hur fint han rör sig, så alltså fanns det inte minsta hälta dagen innan.

Senhor Augostino är duktig på hästar, och hävdade med bestämdhet att det berodde på ett sömtryck, eftersom han var nyskodd. Så han hämtade verktyg och plockade bort det söm han ansåg var orsaken. Sedan hällde han eter i sömhålet och skickade mej till ridsportbutiken runt hörnet för att köpa smärtstillande och anti-inflammatorisk medicin.

En dags boxvila

Jo, affären har öppet söndagar med, och preparatet går att köpa utan recept. Danilon, heter det och är livstids karens på, men går ändå att köpa styckvis, eller i storförpackning i min ridsportaffär. Så Viking fick en dos till kvällsmaten.

Dagen efter var hoven redan sval, och han visade ingen hälta i skritt på stallplan, så jag tog ut honom på en liten promenad vid hand. Tanken var att han skulle strosa omkring lite och lufta sig, och beta lite fräscht gräs. Det var min tanke, inte hans. Han blåste upp sig och gnäggade glatt åt allt som rörde sig, och hann nypa i sig ett och annat grässtrå, innan han tydligt visade att skritt inte var den gångart han tänkt sig. En regnskur jagade oss tillbaka till stallet, och det var inte utan att jag pustade ut. Inte helt säkert att jag kunnat övertyga honom att bara strosa så länge till…

Idag var hans hov fortfarande helt OK, så jag tänkte att det var enklare att ge honom en promenad under ryttare istället.  På så vis kan han ju gå i sin raskare takt, och jag kan välja mjukare underlag.  Så i en kvart var det en ivrig promenad, innan det blev långtråkigt och han blåser upp sig och blir ”superhingsten” igen. Han valde den plats med flest åskådare och drog hela sin repertoar av passage och piaff, och avslutade med två rejäla bockhopp. Där någonstans fick jag nog, och vi styrde hem till stallet igen. Inte vill jag riskera att få ont i ryggen igen. Och absolut inte trilla av och tappa ”superhingsten” bland alla andra hästar. Nej, imorgon blir det longerlina, och lite trav och galopp så han får bränna av lite överskottsenergi.

Spänning i tillvaron!

Träningspass med Viking

Med hjälp av både Diogo och Marita har jag fått en bra start med Viking. Han är Regentes totala motsats, i de allra flesta avseenden, och det ska förhoppningsvis göra att jag blir en bättre ryttare.  Han kräver att jag är känslig, snabb och uppmärksam hela tiden. Dessutom rör han sig mycket mer genom ryggen, vilket också har gjort att jag fått kämpa med att sitta stilla och följsamt.

Viking är glad och ambitiös, men tappar fokus lätt, om det t.ex. kommer och går andra hästar, hundar eller cyklister. Han vill kolla på allt! Men tar inte illa upp för en påminnelse, utan jobbar glatt vidare. Men han saknar mycket styrka, så även med honom är det mycket grundträning som gäller. Han måste också kunna länga och sänka formen, och bli lik på båda tyglarna. Som väl är, har han motsatt svag sida jämfört med Regente, så jag slipper bli sned själv.

Med Maritas hjälp hittade vi metoder att få honom bättre i den formen, och mera avspänd i överlinjen. Varje gång han tappar fokus, så spänner han till, och då måste  man snabbt kunna ta tillbaka honom. Och han lär sig så fort!  Diogo har istället lagt fokus på att jobba med galoppen. Den är hans sämsta gångart, och särskilt till höger kan han glömma kvar sina bakben. Så det har blivit mycket tempoväxlingar, volter och långsidor. Han ska kunna länga rakt in mellan tyglarna och komma tillbaka utan att flytta ut en bog eller in ett bakben. Och på bara ett par veckor är det stor skillnad. Han håller balans och rytm jättefint. Fortfarande är den förvända galoppen inte hundra, där behöver han mycket hjälp. Men vi har gjort ett och annat byte, och för det allra mesta blir dom rena och runda.

Skritten har också blivit bättre, i takt med att han kan koppla av och jag törs skjuta fram honom till handen mer. I början tog han gärna  det som en inbjudan till att susa iväg och gapa efter andra hästar, men nu skrittar han med en stor och ren fyrtakt.

Behöver jag tillägga att jag har otroligt roligt varje gång jag sitter på mina fina hästar?

Vikings nya utrustning

Så här fin blev Viking i kandaret jag köpte i Sverige. Att han inte ser lycklig ut när han poserar är nog för att han vet att duschen väntar. Han är inte väldigt förtjust i att bada, och tyvärr är det något han behöver göra ofta. En riktig lortgris som i regel är gul upp över öronen varje morgon.

Jag får ta mera bilder när han modellar sina andra nya tillbehör. Jag fick ju shoppa en till komplett utrustning. Ge-Kås, Horse Farm och Hööks.

Kandaret är rundsytt, helt i svart läder. Inget bling eller andra detaljer. Jag tyckte det var ursnyggt och passar honom bra. Men av någon märklig anledning är proportionerna på huvudlag lite konstiga. Sidstyckena är på näst sista hålet och käkrem och nosgrimma på innersta och fortfarande stort. Inte tycker jag att Viking har ett oproportionerligt huvud…

Efter ridning och dusch lämnar jag honom ren och fin i boxen och tar ut Regente på en sväng. Och när jag kommer tillbaka, så står han där och ser glad ut med kutterspån hela vägen upp i luggen. Och Manuel påpekar att det kanske hade varit en bra idé att lägga på ett täcke. Jooo, men det är ju så varmt….

En vecka med dubbla ridpass

Bild från provridningen i maj.

Nu har första veckan gått med två hästar att rida. Det har varit en minst sagt spännande vecka, och fysiken har fått bekänna färg. Här kommer man från en lång, lat semester med god mat och noll motion, till full fart med två aktiva hingstar att motionera. Detta i värmebölja med temperaturer som redan tidigt passerar 25 grader. Jag pustar och stönar och ber till högre makter att träningsvärken ska gå över.

Viking har gjort stora framsteg. De första dagarna bjöd han på hela repertoaren av cirkuskonster ackompanjerat av högljudda gnäggingar så snart han såg en annan häst. Jag kände mej som den berömda smörklicken i stekpannan, medan jag försökte lotsa honom till ett lugnt hörn av anläggningen där vi kunde ägna oss åt något som liknar dressyrträning. Jag njuter av hans energi och arbetsvilja, hans rörelser och elasticitet, och lägger inte så stor vikt vid detaljer i träningen. Just nu behöver han bara vänja sig vid miljön, och vi behöver lära känna varandra. Det finns tid till ”det finstilta” senare. Och de senaste dagarna har han faktiskt kunna skritta i fyrtakt både till ridbanan och tillbaka!

I lördags erbjöd sig en av beridarna, Marco, att rida honom åt mej. Han är en mjuk, stabil och mycket trygg ryttare som hjälper till med inridningen av JP’s treåringar, så det kändes som ett bra tillfälle att se Viking under en annan ryttare. Och faktum är att det var jättenyttigt för mej att se honom rida. Hästen litade direkt på sin ryttare, och mitt sviktande självförtroende kom tillbaka, när jag insåg att allt jag behöver göra är att vara trygg och tydlig för min häst. Så i söndags hoppade jag över longeringen, satt upp inne på stallplan och skrittade iväg, och han var så mycket bättre.  Alltså har jag bidragit till spänningarna istället för att lossa dom. Som jag misstänkte. Sedan tar jag alltid det säkra före det osäkra och försöker rida så tidigt som möjligt för att det inte ska vara onödigt mycket ryttare omkring oss, och framför allt inte dom yngsta som inte alltid har så bra styr på sina hästar.

Regente och jag har ju länge haft ”kommunikationsproblem” som bottnar i att han ”pratar” portugisiska och jag ”pratar” svenska. D.v.s att jag ger hjälperna så som jag fått lära mej och han svarar på sitt sätt. Jag är medveten om detta hela tiden, men har haft svårt att komma runt det. Och emellanåt så klickar det, och allting stämmer, och dom stunderna är härliga. Men frågan är ju: hur ska jag hitta receptet för att komma dit när jag själv vill, och hur ska träningen bli roligare för honom?

I lördags fick jag hjälp av en av mina nya vänner på klubben, Maria, och det var jättenyttigt. Ett av mina stora problem är ju att min styvhet genom rygg och nacke speglas i hästen. Jag måste bli mjukare och rörligare som ryttare. Maria bad mej rida runt henne på en stor volt och titta på henne hela tiden, och det var det svåraste i hela övningen; att bara titta mot mitten.  Min osamarbetsvilliga kropp protesterar genom att höger arm ger sig av åt ett annat håll, eller att jag förskjuter vikten. Här krävs maximalt fokus för de enklaste saker, verkar det som. Bara att träna mera alltså.

Jag börjar ju alltid att rida Viking, eftersom det är lugnare på klubben ju tidigare jag rider. Men de faktum att han rör sig så mycket mer genom ryggen än Regente, och att jag fortfarande är lite ovan vid hans sadel, gör att jag blir rejält trött i kroppen efter det ridpasset.Så idag gjorde jag tvärtom och började med Regente, och då orkar jag bättre. Jag får nog omväxla lite, tills kroppen är starkare och mjukare, och träningsvärken börjar lägga sig.

En häst till!

Regente till vänster och Viking till höger.

Summan av lasterna ska hållas konstant, verkar det som. I augusti sålde jag en av mina ungponnyer och under tiden höll min man på med planer för en överraskning bakom min rygg. Han hade förstått att jag var väldigt förtjust i hästen som jag var och provred i juni, och att jag ville kunna rida mer, för att bättre kunna utvecklas som ryttare.  Men att faktiskt skulle köpa in ytterligare en häst, det hade jag verkligen inte väntat mej. Så det var en STOR överraskning. Ändå tror jag att han blev lite, lite besviken över min reaktion när han berättade vad han höll på med, för jag visade troligen inte tillräckligt stor glädje.  Bara för att jag är så skrockfull (och kanske lite cynisk) så vågade jag inte ta ut glädjen innan hästen passerat en grundlig veterinärbesiktning. Så det var både oroligt och spännande att vänta på att allting skulle bli klart. Men dagarna innan han anlände till stallet så gick jag omkring som en unge före julafton.

Till sist kom han i alla fall. Studsandes, dansandes och skriandes ut ur trailern och in på stallplan. Han såg mindre ut än jag mindes, men med lika mycket energi som ett fyrverkeri på nyårsafton. Första dagen fick han stanna i boxen och bara acklimatisera sig. Och under tiden började jag fundera på bästa sättet att inleda processen mot att bli ett ekipage.

Hästen heter Viking, en skimmelhingst på 10 år. En renrasig lusitano, han också, såklart. Han har varit i uppfödarens ägo hela sitt liv och levt i en ganska skyddad värld. Så att stå på en anläggning med ca 200 hästar kan nog bli väl spännande för den här ”gröngölingen”.  Men nu måste han ju vänja sig. Jag upplevde redan vid provridningen att han har lätt för att tappa fokus, gärna tittar på andra hästar och kan bli lite gapig. Men hans förtjänster är hans goda rörelser, framåtanda och lättheten.

Andra dagen på stallet var det alltså dags att plocka ut honom under sadel. För säkerhets skull bad jag Joao Pedro om hjälp, så ingenting skulle gå på tok. Han började med att longera honom en stund, och hoppsan, så laddad och sprallig han var! Visade upp sig ur alla tänkbara vinklar, frustade och gnäggade och showade. Efter att vi trodde att han ruskat av sig den värsta överskottsenergin gick vi bort till ridhuset där J.P. satt upp. Det tog inte många minuter innan jag kunde se att J.P. också kände vad jag upplevt på Vikings rygg, för det kom minsann ett litet leende och en kommentar: ”Jag kan förstå vad du såg i den här hästen! Och han är mycket lättare än din andra.”  Till sist avslutade vi med att jag satt upp och red honom helt kort. Härligt! Trots att han sprallat av sig en del, så var han forfarande på hugget, och kändes lika rolig att rida som jag mindes. När jag skulle skritta tillbaka till stallet kom min kompis Monica på sin Ideal, och skulle göra mej sällskap. Det kändes tryggt, för Viking laddade om direkt han kom runt hörnet och gick i alla andra varianter än just skritt hela vägen tillbaka.

Nästa dag, som var en söndag, började jag med att ta ut Viking tidigt, innan det hunnit komma så mycket folk, så det är lite lugnare. Började åter med att longera, och nu var han helt cool direkt. Efter bara några minuter sträckte han halsen framåt-nedåt och joggade runt helt avspänd. Tio minuter senare tänkte jag att ”nu är han lugn att rida”. Jo, tjena, det kunde man ju tro….  Snäll och lugn inne på stallplan, där jag satt upp. Men när jag skulle skritta bort till manegen, så fick han syn på andra hästar och gick igång så det stod härliga till. Jag fick prova på moment jag aldrig tidigare hört talas om: passage på tvären, piaff baklänges, små serielevader och annat, till ackompanjemang av högljudda gnäggningar.  Jag började undra: har jag tagit mej vatten över huvudet? Kommer jag att reda ut den här vildbasaren? Självförtoendet sviktar….  Jag påminner mej själv om att det i regel inte ligger för lusitanon att bocka, och att jag måste lägga till skänkeln för att få honom att lyssna, och sänka hans nacke för att han inte ska skrika efter andra.

Väl inne i ridhuset, där vi var ensamma, var han strax uppmärksam och vi hade ett bra ridpass. Jag kunde rida alla mina lösgörande övningar  i alla tre gångarterna och många övergångar och han blev fort mjuk och stadig. Härligt ridpass! Stärkt av att han kändes så lydig tänkte jag avsluta med att rida lite på utebanan där det är lite mer att titta på. Tjolahopp! Direkt så varvade han upp igen. Tror att det kommer att ta ett litet tag för honom att vänja sig vid allt, för där är alltid mycket liv och rörelse. Nu ska jag bara reda ut vägen dit….

Tillbaka till stallet, och dags att ta ut Regente. Det är varmt nu. Redan tidigt så kommer hettan smygande. Inte utan att jag nu uppskattar att  min andra häst är stadig och lugn. Jag har helt enkelt inte kondis för mer än en match om dagen.  Fördelen är precis det jag hoppades: att rida Viking gör att jag måste jobba med mina brister som ryttare, och kan rida Regente bättre. Och roligt har jag ju, hela tiden.

Länk till inlägget från när jag provred honom första gången: Provridning.

%d bloggare gillar detta: