Kakan har funnit sin maka

Eftersom jag fick så mycket respons på inlägget om Kakan, så är det säkert en och annan som undrar vad som hände sen. Och jag har tagit lång tid på mej att uppdatera, för det har hänt så mycket annat i mitt liv. Men nu kommer i alla fall hälsningar från Kakan och en ”Del 2”,  på förra inlägget.

Kakan och Hilma efter första ridpasset tillsammans.

Det var inte utan vånda som jag på distans fick räkna ut vem av alla kandidaterna som skulle få ta emot Kakan, när hon slutligen anlände med lastbil till krokarna av Helsingborg. Till sist föll valet på en familj i Västergötland, där det fanns en liten tös som verkade kunna passa. Den här lilla flickan har en hästkunnig mamma och aptit på precis samma saker som Kakan: pyssel & mys, uteritter, hoppning och dressyrträning. Och kanske lite tävlingar framöver. (Och så fanns det goda rekommendationer). Plus att dom klarade det ultimata testet: att ta emot en ponny man aldrig sett i verkligheten, utan att ha träffat ägaren samt viljan att åka ner till Skåne och möta upp lastbilen vars ankomsttid var diffus in i det sista.

Precis klivit av lastbilen, med adresslapp på grimman.

Men nu verkar det som om Kakan har hittat hem. Hon har en liten matte som verkligen älskar henne, och är hästtokig på riktigt. Hon har skickat mej bästa hälsningar, bilder och kommentarer som visar att känslan var rätt. Och blev så lycklig över att det fanns en liten dressyrsadel i packningen, att hon tillbringade extra tid att polera upp den, innan ens första ridturen blev av.

Nu får jag se bilder och uppdateringar lite då och då via Facebook (en underbar uppfinning, enligt mig). Och det verkar som om våra förhoppningar blivit besannade. Flicka och Ponny verkar glada och nöjda med allt dom hittar på. Kakan har det bra, och lilla ryttarinnan har en fin ponny att utvecklas med. Min tacksamhet är enorm!

Dressyrträning

Kakan har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Likt som alla som fått förmånen att vara med henne, så vi önskar ju hennes bästa. Men nu känns det bra, och jag kan våga släppa taget. Lite grand, i alla fall.

Hoppträning

Trots sin ringa storlek, så har den här lilla ponnyn riktigt bra hoppförmåga, väldigt bra rörelser och en tuff attityd. Jag tror att hon är precis en sån häst jag skulle vilja ha, om det gick att beställa en likadan i vuxenstorlek.

Puss, söta Kakan!

Nu bor Kakan inte alls långt från platsen där hon tillbringade sina allra första levnadsdagar. Kanske kommer familjen Silberg att möta henne på något lokalt evenemang framöver?

 

(Alla bilder är tagna av Jenny, och delas med hennes tillstånd)

Se tidigare inlägg, som har en video med massor av bilder på Kakan

Annonser

Får det lov att vara en Kaka?

Nu blev det lite oväntat dags att fundera över nya planer för Kakan, för nu har jag bara en liten ryttare kvar som passar henne.  Nu, under sommarlovet ser lektionsschemat lite annorlunda ut, och när höstterminen börjar, så har ett par av hennes ryttare vuxit till sig lite, och behöver en större ponny. Det fanns ett par intresserade fodervärdar som kunde passa, och nu har hon varit utlånad en tid. Men så visar det sig att vi hade lite olika uppfattning om en del saker, så nu måste jag hitta en bättre varaktig lösning.

Mina alternativ är då att sälja eller hitta en annan fodervärd. Finns det kanske någon i Sverige som behöver en Kaka? För jag tror inte att jag hittar det bästa hemmet till henne här i Portugal.  För en ponny som Kakan skulle det innebära att behöva gå med nybörjare på longeringslina för det mesta. Det tycker hon inte är kul. Hon vill ha omväxling med uteritter, långa galopper, lite hoppning och dressyr och hagvistelse med kompisar. I det här landet tycker man att en liten ponny bara är för väldigt små barn och nybörjare. Som en cykel med stödhjul ungefär. Så snart barnen klarar att styra och trava anses dom mogna för stora hästar, och tycker att det är pinsamt att bli sedd på en liten ponny.

Kakan var ju egentligen tänkt till barnbarnen. Men ingen av dom har varken stallplats eller tid till egen ponny. Nu måste jag alltså aktivera ”Plan B”, vad det nu kan vara. Är det någon som har några förslag eller ideer?

Titta på filmen, så ser ni varför man inte kan låta bli att vilja ha en Kaka till:

 

Här en LÄNK till Blå Basen, där hela stamtavlan och härstamningsmeriter visas. Hon har verkligen en intressant stam!

Sörby’s Amiral får åka till Holland!

amiral-helVår underbara  Amiral är verkligen allt man påstår att en New Forest-ponny ska vara: han är trevlig att hantera i alla situationer, rör sig bra, hoppar med god förmåga, går ibland nybörjar-lektioner på lina, stabil på uteritter = en riktig allround-häst! Han är vänlig att hantera och tycker om folk. Och så är han väldigt söt! Den sortens ponny man önskar att alla barn kan få ha som sin första ponny. Den där ponnyn man kan rida barbacka på stranden ena dagen, tävla hoppning nästa dag, åka vagn efter, tävla dressyr följande helg, och trivas ihop i stallet.

Amiral på hoppbanan

Amiral på hoppbanan, med Teresa i sadeln

För en tid sedan kom en kvinna från  Holland och ville rida dressyrlektioner på Lusitano. Visst, det ordnar jag. Och så undrade hon om hennes son kunde få rida också. Han hade inte så mycket vana, men desto mer entusiasm, så vi bokade in lektioner på just Amiral. Och det blev nog kärlek vid första ögonkastet.  En vecka och ett antal lektioner senare (för både mor och son) fick jag frågan om jag kunde tänka mej att sälja honom. Och jo, han var ju till salu, så då började den omfattande proceduren att ordna med alla detaljer.

amiral o hector

Amiral och Hector på en tur runt anläggningen.

Först skulle Amiral självklart besiktigas, för att försäkra både säljare och köpare att ponnyn är i det skicket den borde. Vilket han var. Min veterinär är rätt petig och omständlig. Vilket i och för sig är bra under de här omständigheterna. Han tyckte att det var en ren fröjd att få undersöka en så sund och stark ponny. Ett gott betyg till främst uppfödaren, och till hans ägare efter det.

Sedan skulle det ordnas med transport. Här blev det trassel. Jag ska inte gå in på turerna, men det var några dagar som jag inte behövde bekymra mej för mitt annars låga blodtryck…. Till sist löste det sig, och om allt går enligt planerna ska han resa på Onsdag. Så det var bara att ordna med ett nytt veterinärbesök för exportintyg, och för att ge mej ett preparat mot parasiter och fästingar, som han ska badas i före resan. Dessutom måste transportören tillhandahålla kopior på alla sina dokument: det är tillstånd för fordonet, för chauffören och en rese-plan. Alla dessa papper måste jag nu åka till distriktskontoret för livsmedels- och djurfrågor för att erhålla ett slutligt dokument som ger Amiral tillstånd att resa inom EU. Pust, det är rätt omständligt.

Jag inser då hur enkelt vi har det i Sverige: man kontaktar distriktsveterinären som kommer ut och kollar hästen, fyller i blanketter, och allt är klart. Mot en ersättning såklart, men det är liksom bara ett steg, istället för tre nu, som omfattar en halv dags väntan på byråkratins kvarnar, kostnader för resa och vägtullar…  Men nåväl, jag ska inte klaga. Jag tycker att det är så roligt att Amiral ska få komma till en bra familj, där han blir uppskattad för precis den han är!

Amiral myser med sin nya husse.

Amiral myser med sin nya husse.

Grabben har otåligt räknat ner dagar och timmar tills han ska få återse sin vän från semestern. Och hans mamma gör som alla andra tjejer i samma situation: hon har ordnat en bra stallplats, tränare, sadelprovare, hovslagare, handlat tillbehör och är säkert minst lika förväntansfull som sonen. Och när familjen åker på semester längre fram i sommar ska Amiral skickas på inkörning, och jag hyser inte minsta tvivel om att det kommer att fungera utmärkt.  En annan ung grabb kommer att vara medryttare på Amiral, och han har hoppning som främsta intresse. Så jag är övertygad om att den här ponnyn kommer att få all den kärlek och omtanke han förtjänar, och ett varierat och roligt liv.

Nu får vi hålla tummarna för att pappersarbetet och själva resan går friktionsfritt, så att jag kan uppdatera bloggen nästa vecka med lite bilder på Amiral i sitt nya hem.

Vad hände med Newton och William?

Både Newton och William såldes för en tid sedan. Och det ser ut som om  båda hamnade i rätta händer.

Newton med rosett på dressyrtävling

Newton med rosett på dressyrtävling

Newton såldes till en liten flicka som ville ha en ponny för framför allt hoppning. Dom verkar trivas utmärkt tillsammans och har redan hunnit med en del tävlingar. Newton är ju inte jätterutinerad på banorna, och flickan är inte mycket erfarenhet heller, men båda tycker det är roligt och flera felfria rundor har det blivit. Till och med i större sammanhang.

Newton & Matilde

Newton & Matilde

William hamnade hos en vännina som har en liten ridskola. Han skulle vara sonens ponny, men får också hjälpa till lite som skolponny. En av de yngsta dressyrryttarna har nu tävlat några gånger, och senast igår lyckades ekipaget ta hem en andraplats!

William ser ut att trivas med att vara en av stallets mesta favoriter. Han blir mycket ompysslad, och får träna både hoppning och dressyr. Familjens dotter, som rider mest dressyr tog faktiskt ut honom på en klubbhoppning, och dom hade verkligen roligt. Fast William tyckte nog att hindren var alldeles för små!

Det är alltid lite vemodigt att sälja sina kära hästar, men när man ser att dom har det bra, är väl omskötta och älskade, då är det faktiskt helt okej!

Talento är såld

Det var ju ett tag sedan jag skickade några hästar till Sverige. Talento fick åka till familjen Wickström, för att ridas och säljas. Frida hjälpte till att göra en annons på HästNet, och vips var det flera som hörde av sig och var väldigt intresserade.Talento porträtt

Vem kan motstå en sådan här chokladpudding??

Först på plats var Anette från Skåne, som ville ha en tävlingsponny till sin dotter. Tösen är bara 8 år, men rider jättebra, och dom verkar passa varandra perfekt. Jag har fått lov att visa lite bilder på ekipaget.

Jag är så himla glad att Talento har hittat rätt hem! För det verkar ju som om de här två kommer att ha hur kul som helst tillsammans. Både i hopp, dressyr, terräng och barbackaritter. En riktig allroundponny. Förvisso är han ju hingst, och har en liten räv bakom örat, men han har ett hjärta av guld, och uppskattar verkligen uppmärksamhet och varierade aktiviteter.

Jag håller tummarna för att dom får många framgångsrika år tillsammans.

Och så kunde jag kanske också önska att det fanns ett större intresse för att använda honom i avel. Men det är gott om hingstar på marknaden, och konkurrensen är hård.

Ett stort tack till hela familjen Wickström, som alltid ställer upp: tar hand så väl hand om mina hästar och är så goda vänner.

Fuxarnas långa och äventyrliga resa

Ni undrar kanske vart alla fuxarna tog vägen? För det var ju en tid sedan dom klev ombord på den stora hästbussen för den långa resan mot norr.

Först reste dom till Spanien, stannade ett par nätter extra i Barcelona, för att vänta in fler fybenta passagerare. Sedan fortsatte resan till någonstans i trakterna kring Paris, för att till sist få ytterligare några dagars vila i Holland. Det verkar som om mina ponnyer fått se mer av Europa än jag själv. Några dagars semester här och där låter väl inte helt fel?

Chauffören skickade bilder på nöjda ponnyer, när dom vilade ut i Spanien efter första etappen.

Från Holland reste dom sedan vidare till norra Tyskland, där det blev båt till Trelleborg. Så dom fick lite kryssning också. Fast jag tror inte dom fick tillfälle till någon taxfree shopping…

B Caprice var den första att kliva av bussen, för hon ska stanna i Skåne ett tag. Storm och Dinelli fortsatte till Halland, där dom får sin fortsatta vistelse, och Talento åkte hela vägen till Lundsbrunn, där han nöjd och glad fick rulla sig i leran. Han har tydligen underhållt sina medpassagerare hela vägen, och totalt charmat all personal på alla ställen dom varit.

Dinelli och Storm på plats i sitt nya stall

Dinelli och Storm på plats i sitt nya stall

Nu får alla fyra vila några dagar. Vänja sig vid svensk mat och svenska stallrutiner och låta magen komma i ordning. Sedan blir det fortsatt träning, för att kunna visa upp sig och senare säljas.

Jag är lyckligt lottad som har vänner runt om i landet som kan hjälpa mej med detta. Och jag hoppas att dom kommer att få lika stor glädje av att arbeta med fuxarna, som vi har haft, för det är verkligen härliga ponnyer, allihop!

Om någon undrar varför jag skickade iväg fyra sådana fina ponnyer, så är sanningen att jag under mina nuvarande omständigheter måste minska antalet hästar ganska direkt, och i det här landet så finns det ännu inte någon riktig ponnysport. Som jag har skrivit om tidigare så är det en kulturell skillnad, och även om det så smått kommit igång mer och mer, så är det ljusårs skillnad. Alltså är det svårt att sälja den här typen av ponnyer här, om man har lite tidspress. Antingen köper folk en liten ”leksaks-ponny” för några få tusenlappar, eller en högt meriterad (dyr) tävlingsponny. Mina är alltså någonstans mittimellan, och det är svårare.

Det blev faktiskt två fuxar kvar i mitt stall: B Caprinelle och Sörby’s Amiral. Jag har andra planer för dessa två.

 

Pappersproblem

fortsättning på föregående inlägg ”Fyra fuxar…”

Måndag morgon: Satte mej i bilen vid halv åtta, för att åter plocka upp min guide och resesällskap, och kunna vara på plats i Torres Vedras  kl 9.00 när kontoret öppnar. Distriktskontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (typ Länsstyrelsens veterinäravdelning). Utrustad med en kaffemugg, kartor och vägbeskrivning från Google-maps och några CD-skivor. Trafiken var nästan stillastående precis utanför Lissabon, men där svängde jag norrut, och sedan gick det förvånansvärt enkelt.

Bakom kulisserna på "Länsstyrelsen". Man kan inte ha för många papper...

Bakom kulisserna på ”Länsstyrelsen”. Man kan inte ha för många papper…

Torres Vedras är ingen stor stad, och med hjälp av personalen på McDonalds hittade vi direkt till rätt byggnad. Jag har alla papper i ett fast grepp och går in genom huvudingången, ser skyltar till den avdelningen jag ska till och blir omedelbart hejdad av en mycket barsk vakt. Han såg faktiskt lite farlig ut, så jag förklarade ödmjukt mitt ärende. Fick veta att veterinären inte hade kommit in ännu, utan fick vänta en stund.

Fem minuter senare visas jag in till en reception en trappa upp, där några mindre muntra sekreterare lät mej stå och glo några extra minuter. För att jag ska bli spak, antagligen. Jag förklarar mitt ärende, lämnar över alla mina papper och pass, och får vänta igen. Detta är en övning i ödmjukhet och tålamod. Inombords är jag mer än stressad. Det är ju bara några timmar tills hästarna ska lastas, och jag är säker på att det går att hitta byråkratiska skäl att kullkasta hela planeringen.

Veterinären kommer så småningom och hälsar, lämnar över en blankett som ska fyllas i, med alla de uppgifter jag har om hästarnas identitet, lastbilen, chauffören, färdvägen, min och mottagarens adress och så vidare. Vänta igen. Och så kommer det: ”Vi har ett problem”. Hjälp, vad är det nu? tänker jag. Jo, Storm har ingen härstamning. Trodde inte det var ett problem, för han är ju registrerad, har pass och chip, och för den delen är han ju valack… Men nej, det är ändå ett problem, för han har ingen stambokstillhörighet, förklarar veterinären. Men det skulle kanske gå att ordna. Sedan saknade både jag och mottagaren ett internationellt djurhandelsnummer (tror jag att det var). Som jag inte hade en aning om att man behövde. Och stallet där hästarna får har heller inget registernummer för utskeppning. Suck. Veterinären utför någon slags trolleri-nummer via dator och telefon, och en timme senare var allting löst. Puh!! Det finns tydligen mycket kvar för mej att lära…

In i bilen och börjar köra tillbaka mot stallet. Ringer till chauffören och säger att allt är klart. Ringer till Sofie och berättar att jag har pappren, och att hon kan börja förbereda för avfärd. Hästarna ska lastas vid lunch.

Klockan ett är alla hästarna resklara, lite packning ligger i kassar, alla handlingar i en plastmapp. Chauffören dyker upp och vi märker upp hästarnas grimmor med namn, avreseort och destination. Han fyller på hö och vatten i boxarna och vi lastar. Alla fyra hästarna springer glatt uppför rampen, ivriga att komma iväg på äventyr. Och det känns väldigt, väldigt ledsamt. Sofie har knutit starka band till dessa sina arbetskamrater och Teresa kom för att säga adjö till sin älskade Dinelli. Trots att jag vet att alla hästarna kommer till goda hem och får den framtid vi önskar dem, känns det ändå lite sorgligt att se dom resa.

Och stallet blev väldigt tomt. Sex boxar gapar tomma och urmockade, och det blir väldigt lugnt och stillsamt i vårt stall. Tills någon annan flyttar in och fyller upp de tomma platserna.

Hästarna får en lite Europa-turné, med övernattningar i Spanien, Frankrike och Holland, innan dom till sist är framme i Sverige. Det ska bli spännande att följa allt som händer med dom framöver.

 

 

Fyra fuxar far till Sverige

Att skicka hästar runt om i Europa och världen är ju inte så märkvärdigt längre. Massor av hästar reser kors och tvärs för tävlingar och nya ägare. Och att ordna så ponnyerna kom hit var inga större konstigheter. Så det borde vara lika enkelt att skicka dom tillbaks igen. Trodde jag. Innan jag trasslade in mej i papperskvarnarna…

Ponny på resa

Ponny på resa

Först hade jag en resa ordnad i samverkan med en svensk kvinna som skulle frakta några hästar till Spanien. Datum var satt till mitten av mars, så jag sade upp mina boxar till 1 april. Sedan blev datumet framflyttat två gånger. Ingen fara tänkte jag. Men sedan fick jag veta att resan inte skulle bli av innan i mitten av maj. Det skulle bli knivigt att lösa tillfälliga stallplatser under så lång tid, så jag satte igång att kolla upp alternativen. Den transportfirman jag anlitat tidigare, Marcel Jordan, hade en resa snart, och då bokade jag där. Det kändes tryggt. Och sedan fick jag ett samtal, förra torsdagen, att det troligen skulle bli hämtning följande måndag.

Bråttom att ordna med veterinär för 48-timmarsintyg och eventuella andra handlingar som behövs. Ringer till veterinären, som pratar lugnande med mej, och förklarar att det inte är någon panik, för här är det inte 48 timmar, utan två veckor (?!?), men att jag måste ta hans intyg vidare till ett regionalt departement för livsmedels- och djurhälsofrågor för utfärdande av resetillstånd.

Fredag förmiddag kommer veterinären och kollar hästarna, fyller i blanketter, stämmer av mikrochip och pass. Och förklarar därefter att jag måste ta alla de här handlingarna, plus de handlingar jag fått från transportören (trafiktillstånd, resplan med mera) med mej till kontoret inne i centrala Lissabon. Jag hämtade upp en kompis, som hittar där (för jag avskyr att köra bil i en storstad jag inte är bekant med) och planerade att vara på plats när dom öppnade igen efter lunchuppehållet.

Fredagstrafik i Lissabon är inte kul. Och självklart lyckades jag svänga fel på ett ställe och fick ytterligare 20 minuters (oplanerad) sightseeing i storstan. Till sist kom vi fram till rätt gata. Hittade parkering i ett parkeringsgarage som var så trångt att jag behövt smörja bilen i vaselin för att komma in (men det gick!!), och hittade rätt dörr. Trodde jag. Fast det var fel. Min guide gick och satte sig på närmsta café för att vänta ut mej. Ringer panikslaget samtal till min veterinär, som sa att det kanske var fel husnummer. Kanske några dörrar längre ner på gatan. Och ja, puh, där var det. Knallar in på nämnda kontor och möts av en sekreterare som frågar efter mitt ärende. Jag förklarade vad jag ville och hon tittar frågande på mej och undrar om jag är säker på att det inte gäller en hund. Nej, jag är säker på att det gäller häst, sa jag. Varpå hon försvann iväg för att leta upp motsvarande distriktsveterinären.

Några minuter senare kommer denne veterinär och frågar också om det inte gäller hund. Nej, sa jag, men jag behöver en stämplat dokument, om hon kunde fixa det. Nej, det kunde hon inte. Det hade hon inte befogenhet till. Alla hästärenden var flyttade till kontoret i Torres Vedras. En annan stad, ca 50 km norr om Lissabon. Hon skrev ner adress och telefonnummer på en liten lapp och önskade mej lycka till.

Nu kände jag hur stress, panik och blodtryck skjöt i höjden och slank ner till min vän på caféet för att sluka en stor öl, och göra nya planer. Vi konstaterade snabbt att det skulle bli tajt att hinna dit innan dom stänger för helgen (fredagstrafiken är inte att leka med), dessutom har vi ingen GPS i bilen och vi vet inte alls hur man hittar till det här kontoret. Ringer transportören för att kolla när på måndagen det var tänkt att lasta. Skulle vi hinna åka och fixa pappren på måndagsmorgonen. Jo, det skulle vi säkert, sa han. För om dom kunde lasta vid lunch så var det lugnt.lisbon driving

Nya planer…. Efter att ha lagt en halv dags tid och energi, pengar till bensin, vägtullar och parkering till ingen som helst nytta, så kunde jag se fram mot en ny halvdag i stressens tecken på måndag.

Intressant upplevelse, fast jag känner att jag kunde klarat mej utan den.

Tänk vad enkelt det är i Sverige, med en distriktsveterinär som kommer ut och fixar allt på plats!

(fortsättning följer)

Ponnyfinalen

Helgen som gick var det dags för final i dressyrcupen för ponnyer. Det är den enda riktiga ponnytävling som finns här i Portugal, eftersom deras förbund ännu inte har tagit till sig det här med ”ponnyer”….Storm o Filipa flätning

Av våra två ekipage som ridit lyckats kvala in, var det Filipa och Storm kvar. För en ung tjej, som bara precis börjat tävla, så är ett tvådagars-meeting med final en ganska stor händelse. Hennes förberedelser har varit, två kvaltävlingar med Storm, en klubbtävling och en clear-round start med en annan ridskolehäst. Så det är ju inte jättemycket rutin. Men hon är målmedveten och har tränat så mycket det bara varit möjligt. Hennes tävlingspartner Storm, är en ganska grön ponny på endast 6 år, och han har startat två gånger tidigare (förra året, med annan ryttare). Men nu var det Final, och dags att försöka lyfta resultaten så mycket det går.Arruda3

Storm är lite speciell. Normalt är han rätt så tittig, och hoppar till både höger och vänster om det finns minsta lilla anledning. Slänger sig och fnyser. Men på tävling – ja då är han supercool!!! Ingenting rubbar hans cirklar. En högtalare som drar igång hög musik rakt ovanför hans känsliga öron, eller främmande hästar som nästan krockar på framridningen, eller vilda vindar runt knutarna så det prasslar i buskar och träd. Bekommer honom inte ett dugg.Han viker inte på ett öra ens, utan uppför sig som om det var just det här han var född till att göra.

Storm fick resa upp redan på fredagen, tillsammans med ett gäng ponnyer på grannkklubben, för att ryttarna skulle få tillfälle att rida i stora arenan. Filipa kämpade med en förkylning, men var ändå rätt laddad, och insåg vikten av att känna in miljön. Vi lämnade av all utrustning och foder, och fjäskade för en av hästskötarna så han skulle ta hand om vår kämpe tills nästa dag.Klar för avfärd

På lördagen körde Filipas mycket tappra föräldrar upp henne till tävlingsplatsen (läs om den resan HÄR) så att hon skulle hinna tvätta hans strumpor och fläta manen. När Sofie och jag kom upp lagom till mätning (nytt moment, eftersom det, ännu inte finns ett ponny-reglemente) så var Storm mer som en bris. Lugn, utvilad och glad.

Efter lunch, så red Filipa fram och allt verkade vara helt i topp. Själva programmet var utan direkta misstag, men väldigt försiktigt, så tempoväxlingarna och skänkelvikningarna var inte av deras normala kvalitet. Men inga felfattningar, inga avbrott (vilket ibland varit problem) och ett slutresultat på helt godkända 61.9%. (Snitt på tre domare) Framridning på

På söndagen hade hon koll på vikten av att visa tydligare temposkillnader och att våga fånga upp Storm i sidvärtsrörelserna. Det blev överlag bättre, men istället en kostsam felridning. Söndagens program hade högre svårighetsgrad.

Sofie och jag åkte hem lite i förväg, för vi har ju fler hästar och andra åtaganden som kräver vår närvaro, så Filipa och hennes föräldrar fick stanna kvar själva till prisutdelningen. Alla deltagare får pris. Hon skickade ett SMS, lite besviket att hon var på 12:e plats. Jag kollade nätet: det stämde, hon var totalt 12 av 23 deltagande i cupen i sin åldersgrupp. I klassen var hon på 9:e plats av 13 som kom till start i finalen. Det tycker jag är mer än hedrande. De som hade bättre resultat hade antingen betydligt fler starter innanför rocken, eller mycket mer erfarna ponnyer. Jag är väldigt stolt över hennes framgångar!

Till nästa år hoppas jag kunna ragga upp fler ryttare till våra ponnyer, så vi kan ha ett fullt lag med till finalerna. Samt ge ryttarna möjlighet till fler starter under själva kvaltävlingarna. Spännande projekt!

Och så vill jag bjuda på en film från framridningen. Några riktigt söta ponnyer och deras duktiga små ryttare!

Caprice debuterar

I går var det dags för tävlingar igen. Det var en inofficiell lokaltävling, så inget större sammanhang, men ett perfekt tillfälle för våra unga ryttare att träna inför sista etappen av Ponny-cupen, och för Ann-Sofie att vädra debutanten Caprice.

Det började först på eftermiddagen, så både Ann-Sofie, Catia och jag hade lektioner med våra elever på förmiddagen, och samtidigt skulle både ponnyer badas och flätas, och utrustningen skulle förberedas. Så det var verkligen mycket att stå i fram tills det var dags att ge sig av. Vi hade beslutat att låta ponnyerna promenera till grannklubben, där tävlingarna skulle vara, för att slippa kostnaderna för bil, trailer och chaufför för tre ponnyer. Och det är bara 40  minuters skrittväg, vilket kan vara bra uppvärmning och avspänning både för ponnyer och ryttare. En av våra unga supportrar och undertecknad följde med på cykel, och en av ryttarinnornas mamma fick ta diverse tillbehör med sig i sin bil. Lite pyssligt att komma iväg, men det löste sig (som alltid).

Hela gänget från "B Equestrian" anländer till tävlingsplatsen

Hela gänget från ”B Equestrian” anländer till tävlingsplatsen

Först ut var Filipa och Storm. Filipa red sin tredje tävling, och verkade ha läget under kontroll. Mycket fokuserad och med programmet ordentligt inlärt. Efter inledningen av programmet blir hon avblåst för fel väg. Det visade sig att domarna hade fått ett protokoll med ett annat program! Filipa är inte den som låter sig stressas av en sån sak, utan fortsätter där hon skulle och skötte uppgiften lysande på en ung och oerfaren ponny. Bitvis över tygeln och ett avbrott i galoppen drog ner poängen, samt det faktum att han rättar alla halter två steg till höger. Men slutsiffrorna var högre än förra gången, trots en högre svårighetsgrad, så det kändes trots allt som om vi är på rätt väg. Många bitar av programmet var riktigt bra, och vi vet precis vad som ska till för att lyfta uppvisningen till nästa tävling.

Sedan var det dags för Sophia och Newton. Båda är rätt gröna och lilla ryttarinnan är bara 12 år och gjorde sin andra start. Men trots att hon verkar rätt stressad och bara kan rida på halva sin förmåga på framridningen, så visar hon sin kapacitet inne på banan. Där skärper hon till sig och klarar att verkligen rida sig genom hela programmet. En tabbe blev det: hon startade innan startsignalen, men domaren gav henne en tillrättavisning och lät henne starta om. Tack för det. Newton var ganska mycket över tygeln, och Sophia lite spänd, jämfört med hemma på träning. Men hela programmet reds med fullt fokus och jättefina övergångar. Momentet där man ska låta ponnyn länga ut halsen i trav med lättridning var ett skolexempel på hur det ska vara. Och även detta ekipaget höjde sin procent från förra starten, trots högre svårighetsgrad. Nu är dom på gång!!

Sist ut var Ann-Sofie och B Caprice. Dom skulle rida samma program som Sophia och Newton (ungdomar 9-13 år), vilket vi tyckte kunde vara ett lagom program för en ung ponny på sin första tävling. Då började det krångla. Organisationen hade inte förstått vilket program vi hade valt, trots upprepade kontakter via e-post och telefon. Allt bottnade i att programmen bytt namn nyligen, och domaren hade andra protokoll med de gamla namnen. Hela två gånger blev Ann-Sofie blåst för felridning, utan att det var hennes fel. Vilken tur att Ann-Sofie har rutin och nerver att klara den villervallan. Trots allt var det inte till deras nackdel, för Caprice fick några minuter extra att bekanta sig med ”farligheter” runt banan, och klarade resten med bravur. Hon var avspänd, men på hugget, så Ann-Sofie kunde med ett leende på läpparna styra runt henne, och plockade hem flera 8:or. Det blev tyvärr en ”äkta” felridning, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på alla förvecklingar, men trots det avdraget, så slutade dom på närmare 71%! (Det var dessutom dagens högsta poäng!) Det tycker jag känns godkänt för en debutant. Caprice verkade stormtrivas i miljön. Både i gästboxen, på framridningen och inne på banan så var hon glad och framåt, men inte stressad. Hon drog verkligen blickarna till sig med sina fina rörelser.

Tävlingen som helhet var fint ordnad. Man känner sig välkommen och får hjälp med detaljer. Domaren var bra och nyanserad i sin bedömning, vilket kändes bra. Flickorna fick värdefulla protokoll med sig hem.

På framridningen kunde man dock se saker som inte händer hemma i Sverige: liten ponny med kandar och sadeln uppe på manken, ännu mindre ponny betslad på pelham med bara en tygel – fäst i nedre ringen, ponny med trekantstygel (tillåtet i barnklasserna) och en ponny med kandar, vars mankhöjd nog är ca 155. Sedan dyker det upp en Bönniger-ponny, helt oväntat. Ägarinnan är ung och ambitiös, och han är hennes läromästare. Inte oväntat vinner dom sin klass.

När tävlingarna var över hölls det samlad prisutdelning för alla deltagare. Alla får sina protoll och rosetter, och man läser upp resultaten underifrån, med segraren sist. Det tycker jag känns rätt, och något att ta efter.

En glimt av prisutdelningarna. All våra flickor fick rosett med sig hem!

En glimt av prisutdelningarna. All våra flickor fick rosett med sig hem!

När vi var klara var det dags att vandra hem. Nöjda och glada flickor på sina ponnyer och jag och liten flicka på cykel bredvid. De som hörde hemma på värdklubben samlades under tiden till knytkalas och grillfest. Vilken fin avslutning. Vi får vara med nästa gång, för vi ville inte riskera att behöva rida hem i mörker.

Vi kom tillbaka till stallet precis när det började skymma. Alla hjälptes åt att fodra och plocka i ordning medans ryttarinnorna tog ut knopparna på sina ponnyer. En väldigt lång dag som slutade med att alla var nöjda och belåtna. Rosetter och fina procent som resultat. Plus att ponnyerna hade skött sig, och kom hem utan att vara totalt uttröttade.

Jag var dundertrött. Inte minst beroende på att jag normalt inte cyklar mer än 500 m i taget. Men det är en annan historia. När man har roligt märker man inte sånt.

Unga ryttarinnor med fina håruppsättningar

Unga ryttarinnor med fina håruppsättningar

 

(alla bilder är tagna av Jean-Christophe Bartz)

Våra ponnyer på tävlingsbanan

Vi kom iväg på tävlingar till slut. Det var inte så enkelt som det låter. Jag behöver ryttare i rätt åldersgrupp, villiga ponnyer, och support från hela teamet. Men allt löste sig, och Sophia på Newton skulle starta i åldersgruppen 9-13 år, nivå ungefär LC, plus Filipa på Newton i gruppen 13-15 år, nivå som gamla LB (med skänkelvikningar).

Filipa och Storm klara för start.

Filipa och Storm klara för start.

Sophia har aldrig varit på en dressyrtävling någonsin, och hennes ponny gjorde sin debut tillsammans med Ann-Sofie, för bara ett par veckor sedan, så det är ett rätt så grönt ekipage. Det hör till saken att Sophia inte heller rider ”dressyr” utan bara har hoppat hittills. Hon värvades till teamet rätt nyligen och har hängivet råtränat, och lärt sig programmet. Det blev intensivt på slutet, men viljan fanns, helt klart.

Sophia och Newton på framridningen

Sophia och Newton på framridningen

Filipa har ridit med oss hela sommaren, och Storm är hennes favorit, även om det inte är den ponny hon har ridit mest. Filipa red sitt livs första tävling för bara ett par veckor sedan, på en ridskolehäst från ett annat stall. Och Storm, ja han förtjänar nästan ett eget kapitel, för trots att han faktiskt startade dressyrtävling redan förra sommaren, har det varit många turer på vägen och han är fortfarande mycket ”unghäst”.

Till anläggningen där tävlingarna skulle hållas är det ca 40 minuters skrittväg, så vi beslutade att ekipagen skulle promenera dit, och bli lite uppvärmda och avspända på köpet. Ann-Sofie och Diogo följde med på cykel, och jag tog bilen med kavajerna och alla tillbehör.

Ponnyer och ryttare på väg till tävlingen.

Ponnyer och ryttare på väg till tävlingen.

När dom kom fram var det inte långt kvar till Sophias start, så hon hade knappt inte tid att hinna bli nervös. Bara känna på lite delar ur programmet, kolla att han tar fina galoppfattningar, och sedan var det nästan dags. Hon gjorde en fantastiskt fin uppvisning, och höll nerverna i styr. Dessvärre räckte det inte till placering. Det hade väl ingen heller förväntat sig av ett par debutanter, men nu har dom i alla fall fått känna på, och vet bättre vad som krävs till nästa omgång i ponny-cupen.

Efter lunch var det Filipas tur att börja värma upp. Storm är väldigt känslig, och när ryttaren blir lite spänd blir det ofta fel galopp. Ett tag trodde jag inte att hon skulle reda ut det när allt blev fel på framridningen, men hon visade prov på alla de egenskaper som krävs av en blivande tävlingsryttare. När något blev fel, kunde hon genast rätta till det och fortsätta sitt program utan tveksamhet. Storartat gjort av en så ung och oerfaren ryttare. En felfattning korrigerades omdelbart, likaså ett avbrott. Hedrande poäng även här, men ingen placering. Bara att spotta i nävarna och komma igen.

Båda flickorna fick deltagarrosetter och protokoll med ganska jämna siffror mellan 5,5 och 7 i stort sett hela vägen, och slutpoäng runt 60%. Filipa fick t o m ett par 8:or att skryta med!

Det var roligt att för första gången ha ryttare med som representerade ”B Equestrian” i starlistorna, och se båda göra så bra ifrån sig.

Sedan fick flickorna rida hela vägen hem igen, och den regnskvätt som kom just då lyckades nog inte dämpa humöret hos någon. Det var en lyckad dag!

(alla bilder är tagna av Barbro Lagergren)

 

Bettlöst, bomlöst och …. ryttarlöst!

Jag lyckades fotografera några av mina ponnyer i paddocken, medans dom är ute och rastar sig på egen hand. Jag är ju, som bekant, rätt värdelös som fotograf, så jag tittade på bilderna hemma på datorn lite senare.

Då inser jag, att mina underbara ponnyer verkligen kan det här med att träna! Dom gör allt det där som behövs för att bygga rätt muskler och utveckla kvaliteten på sina gångarter – alldeles på egen hand! Inget behov av några hjälptyglar eller tveksamma träningsmetoder, eller ens en ryttare! Det är nacken som högsta punkt, ryggen buren, bakbenen aktiva och på plats. Vad kan man mera önska?

Medan jag står och tittar på tränar dom både samling och längning, vändningar, piruetter, halter och ryggningar. Dom är i rätt form, balans och takt. Behöver man ens en ryttare, eller har vi ny lyckats rationalisera bort allt vad horribel dressyrträning heter? Eller vänta lite, jag såg flera gånger när dom tränade ”rollkur” också, fast lyckades inte få bilder av det. Så dom tränar ju på allt, utan varken ryttare eller motivation.

Men nu är det ju faktiskt så, att jag har mina hästar och ponnyer för att använda till ridning, inte bara som dekoration i paddocken. Så då måste dom ju tränas för uppgiften….

Utan att ens gå in i debatten om hur en häst ska tränas, så kan jag bara konstatera att en häst (ponny) som har en bra exteriör, har lättare för att använda sin kropp rätt. Nu gäller det bara för ryttaren att inte förstöra vad hästen kan alldeles på egen hand.

Sån tur jag har, att ”mina” ryttare inte föredrar några hårdhänta metoder. Allt blir lättare om vi har hästar som trivs med sitt jobb. Ibland behöver dom vara lite extra ”tama”, när en mer ovan ryttare rider lektion, och ibland måste dom anstränga sig extra för att utföra svårare övningar.

Målet är att dom ska kunna gå i balans, i rätt form med alla sina olika ryttare, både proffs och nybörjare. Självklart behöver då ryttarna lära sig hur man gör, för att hjälpa sin häst och inverka rätt. Men om hästen är rätt grundutbildad, så är det ju så mycket lättare.

Måste jag tillägga att jag är stolt och glad över alla våra hästar? Dom är bäst!

Vilken SM-helg!

Jag har varit mer eller mindre klistrad vid datorn i flera dagar nu. Allt har blivit lidande, och min stackars man tittar på mej med samma blick som man ger till spelberoende. Jag har inte diskat, lagat mat eller knappt haft tid till hästarna i vårt stall. Det har ju varit Ponny SM i Gävle!! Och i på grund av avstånden, så har jag försökt följa med så gott det går via Equipe. Som för övrigt är en fantastisk uppfinning. (En särskild eloge till Stenqvistarna för detta).

capriole i box på SM Och det har varit väldigt roligt och spännande hela vägen. Först är jag naturligtvis väldigt glad och stolt över mina egna uppfödar-framgångar. Mina egna B La Diva och B Capriole har gjort fina resultat, med nya ryttare. Divan bärgade en bronspeng bland 6-åriga ponnyer, och Capriole gjorde bra ifrån sig i A-finalen bland D-ponnyerna.

Dessutom kunde jag glädjas åt några ”barnbarn”: Brodals Mistral som tog medalj bland B-ponnyerna är en son till vår Mitzie och ur en familj som producerat en rad enastående barnponnyer. Sedan var det två ponnyer som hade King’s Bonus** tlll morfar: Carcassonne Arden och Hägnens Kermit. Hans lynne har gett ridbarhet i varje generation.  Åsbacka Maritza och King’s Bonus var båda födda 1971, och var två hästar som var och en på sitt sätt tillfört mycket glädje till mej som uppfödare och ägare.

Åsbacka Maritza

Åsbacka Maritza (bilden tagen 1989)

En helsyster till vår Dinelli’s mor fanns också med på årets SM: Drizzle, från en uppfödare med många framgångar, och en blodslinje som visat sig förärvningssäker. Att hitta Karlsfälts Caruso i stamtavlorna, gör ju det hela så mycket roligare. En welsh-hingst som dottern Sara startade SM med, på den tiden. Även morfar till B Capriole.

För att ytterligare utöka glädjen under denna SM-helg, så var det deltagande vänner och bekanta som haft framgångar, antingen som ryttare, ägare och uppfödare. Först vill jag nämna Sandra Andersson-Wickström, som med sin D-ponny Money Boy otippat tog sig till A-final, med kür-hjälp av Frida och Olof. Stora framsteg på kort tid, av ung, men väldigt målmedveten ryttarinna.

Cupid och Sandra

Sandra tränar B Cupid

Min vänninna Chris Danielsson har extra anledning att korka upp champagnen efter den här helgen. Hon har alltid fött upp bra welsh-ponnyer, och haft många framgångar. Men den här helgen blev det väl lite extra kul, med hela fyra deltagande ponnyer från Stenbroåsen, två medaljörer i kat B, och de tre främsta var efter hennes hingst Wildzang’s Gloriant. Det måste vara någon slags rekord. (Det är alltså samma hingst som är far till min B Cupid u. B Caressa )

Christina Blomqvist måste också suttit med ett leende på läpparna under hela helgen, när hon kunde se sin f.d. Henfywyg Tywysog delta själv, och dessutom med hela tre avkommor. Det är bra blodslinjer, och bra ärftlighet!

Våran mesta tränare: Traudi

Våran mesta tränare: Traudi

Flera andra av mina vänner har haft en härlig helg i egenskap av ägare, uppfödare, ryttare, ”ponnymammmor”, tränare, stallvärdar osv. Jag gläds för er alla. För jag vet att det inte är så enkelt som att bara köpa rätt ponny, eller välja rätt hingst till sitt sto. Ett deltagande på Ponny-SM är beroende av så många faktorer, och allt måste stämma precis, just den här helgen. Mest av allt är det målmedvetenhet och träning, träning och träning. Och målsättningen är ofta satt ett år i förväg. Sedan ska man har lite tur, att alla är friska, att skorna sitter, utrustningen fungerar och hundra andra detaljer. Men ingen kedja är starkare än den svagaste länken, så jag vet att det finns många, många som sitter hemma och njuter av att på ett eller annat sätt varit delaktiga i ett ekipages SM-deltagande.SONY DSC

SM-brons till B La Diva

Den här fina bilden gjorde mej lycklig.

SM-brons för 6-åriga ponnyer 2015

SM-brons för 6-åriga ponnyer 2015

Den största glädjen som uppfödare är ju när det går bra för ens föl. Och för det mesta har jag haft tur som lyckats placera mina uppfödningar hos duktiga och ambitiösa ägare, som förvaltat sina hästar väl. Då är det otroligt roligt att få följa dom via foton och berättelser.

B La Diva föddes 2009, och var ett av endast tre föl efter då nygodkände B Capriole. Mamman var Bella Tamm, ett sto e. Tammerfors **  – Revel Shampagne,  som tidigt visat talang som sportponny, med både hoppförmåga och bra gång.

Bella Tamm med alldeles nyfödda B La Diva

Bella Tamm med alldeles nyfödda B La Diva

Diva föddes mörk fux, och det syntes tydligt att hon tidigt skulle bli gråskimmel. Som nyfödd var hon liten, skrynklig, men långbent och kavat. Hon hade små söta öron med lite ”knorr” på.

Sommaren 2009 tillbringades tillsammans med andra ston och föl i beteshagen. Lekkamraterna var B Caprice (Cippyn Red Crusader – B Caressa), B On Top (B Capriole – Ängvaktarns Extra) och Cumaro (B Capriole – Fix Felicia).

 

"Grållan" poserar för porträtt

”Grållan” poserar för porträtt

Som ettåring fick Diva åka på utställning och belönades med Guld. Så hon fick tidigt vänja sig vid rosetter.

Frida visar B La Diva på Welshriks 2010

Frida visar B La Diva på Welshriks 2010

Sedan sålde jag både Bella och Diva till Charlie, som tog över matchningen av sin framtida stjärna. Och jag kunde inte önskat en bättre ägare till Diva. Charlie har lyckats ordna med bra ryttare och träning hela vägen. Hon betäcktes som fyraåring , men det blev inget föl, och kanske var det tur i oturen, för hennes karriär under sadel kunde fortsätta.

Diva som tvååring, på sommarbete

Diva som tvååring, på sommarbete

Som treåring blev Diva bästa gångartsponny och näst bästa hopptalang.

Som treåring blev Diva bästa gångartsponny och näst bästa hopptalang.

B La Diva, 4 år och har börjat sin träning

B La Diva, 4 år och har börjat sin träning

Diva 4 år 2

Som femåring startade Diva ett antal dressyrtävlingar, och med mycket goda resultat. Och i år som sexåring, med ny ryttare, fortsätter utbildning och utvecklingen. Det ska bli spännande att se hur det går i fortsättningen.

Första kvalet till Ungponny-SM 2015

Första kvalet till Ungponny-SM 2015

Tack till alla i teamet runt B La Diva, som tar väl hand om henne och låter mej glädjas åt framgångarna. Stort Grattis till er alla och lycka till i framtiden.

Den lilla luddiga, grå ankungen har vuxit upp till en vacker, vit svan!!

 

Mera ponnyflickor

Idag är det full fart på förberedelserna för den årliga Lusitano-festivalen. Det innebär att hela anläggningen är full med gästande hästar (och tillhörande människor), det sätts upp marknadstält, resturangtält, avspärrningar, reklamskyltar och en massa annat som får våra hästar och ponnyer att spärra upp ögonen, lyfta på svansarna och uppföra sig lite utanför det vanliga.

Det kommer att bli ett enastående evenemang, med utställningar, tävlingar och uppvisningar och naturligtvis allt det mingel som hör till. Något vi alla Lusitano-frälsta ser fram emot.

Vid sidan av den uppståndelsen så kommer det flickor och rider. En portugisisk flicka, 12 år och hästtokig, kommer så ofta hon kan och rider på det som erbjuds. Jag dristade mej att föreslå Kakan som dagens uppdrag. Detta verkar ju vara ett hyggligt erbjudande, men för en tjej som tidigare bara ridit Lusitanos, och som befinner sig i en kultur där  man ser ponnyer som något som på sin höjd passar femåringar med ledare, så var det ett stort steg.

Kakan och William på uteritt.

Kakan och William på uteritt.

Jag tyckte Kakan behövde se något annat än bara ridbanan och volten. Det blir lite enformigt och hon är en smart ponny och tröttnar om det blir för enformigt. Så istället fick hon göra en uteritt tillsammans med William och Soffi. Soffi är vuxen, men skäms ändå inte för att rida de minsta ponnyerna. Dom är ju trots allt riktiga hästar, fast i litet format. Det blev en lyckad ridtur, och alla fyra hade roligt. Och lustigt nog, så ser Filipa inte ens lång ut på lilla Kakan, trots att hon heller inte ser liten ut på en stor häst! Det är märkligt, det här med ”lagom storlek”.

Idag kom min väninna Katarina på besök. Hon planerar att flytta till Portugal tillsammans med sin familj, som förutom maken, består av två hästtokiga döttrar. Vi hade en härlig lunch tillsammans och sedan fick flickorna rida på Newton och Amiral. För jag tänkte att det är två ponnyer som kan uppföra sig trots kaoset på anläggningen, högtalare som testas och allt annat. Flickorna var vana och duktiga ryttare, så det var inga problem.

Hanna red Amiral med stor känsla för hans särskilda behov. Man får vara duktig på att rida halvhalter och hela tiden anpassa takt och tempo, så han inte rinner iväg. Det gjorde hon med bravur, och gjorde till och med ett par små skutt över några hinder som stod framme. Roligt att se honom bra riden. Han är så snäll och bussig, att han ofta är den som får gå med oerfarna ryttare, och det hjälper ju honom inte.

Kajsa fick rida Newton, som jag själv tycker är en så rolig ponny att rida. Glad, framåt och rörlig. Fast inte idag. Trots att Kajsa gjorde allting rätt, och red honom med stadig sits och fina hjälper, så blev han plötsligt lat! Jag som varit mest orolig för att han skulle passa på tillfälle att bli vild och busig, med tanke på allt kaos runt omkring, så blev jag rätt snopen. Han kunde stanna vid utgången och göra sig totalt okänslig för drivande hjälper. Sedan trava iväg hur flott som helst, för att i nästa sekund drabbas av grus i maskineriet och inte ville göra någonting alls. Han var inte en hjälpsam ponny idag, så imorgon blir det bakläxa för hans del. Och när Kajsa kommer tillbaka, får hon nog rida någon som är mera glad till sinnet. Hon är en duktig ung ryttare och förtjänar att ha lite roligt.

Hur som helst så var det roligt att ha svenska ponnyflickor på stallet idag. Jag vet hur vädret är, däruppe i norr, så att se flickorna rida i 30° värme under en klarblå himmel var en njutning. Red gjorde dom med bravur, trots allt ståhej på anläggningen, helt främmande ponnyer och sprillans nya skor (och skoskav). Den svenska ridskolan sina elever en solid grund att stå på. Tjejerna klarar att rykta, ta på all utrustning, och hanterar hästarna väl både från marken och från sadeln. Visserligen har de här flickorna egen ponny hemma, men det utbildningssystem som har lagt deras grund fungerar i alla lägen.

I ett annat blogginlägg kommer jag att fundera vidare över hur man gör olika i olika länder och vad jag tycker är för- och nackdelar med olika utbildningssystem. Jag som själv kommer från den svenska modellen, tycker alltid att det är lättare att undervisa en elev som fått sina grunder där. 

%d bloggare gillar detta: