Jimmy är såld

Jimmy porträtt

Vår store (174 cm), ståtlige och mycket personlige Jimmy har idag åkt till sina nya ägare. Även om jag länge velat sälja honom, är det en häst som lämnar stora spår i hjärtat hos alla som känner honom, och det känns onekligen lite vemodigt att han flyttat, och tomheten kommer att vara mycket påtaglig närmaste veckan. (Sedan kommer Regente hem igen och fyller upp den tomma boxen)

Peter med Jimmy

Peter med Jimmy

Jimmy, som är renrasig lusitano, och i själva verket är döpt till Amador, köptes för att vara Peters egen ridhäst. Nu var ju inte Peter den mest flitige av ryttare (av olika skäl) och många andra har haft tillfälle att rida honom. Han är en filur, och om han tyckte att han blev ombedd att göra saker som han betraktade som tråkiga eller jobbiga, så kunde han antingen dra benen efter sig, eller bjuda på en imponerande spansk skritt, då i förhoppningen att ryttaren snabbt skulle glömma vad dom egentligen bett om. Men om han hade en ryttare som tyckte om att susa omkring lite planlöst i omgivningarna, så var han helt med på noterna och var kvickare i benen än någonsin.

Spansk skritt med Mimmi i sadeln

Spansk skritt med Mimmi i sadeln

Efter arbetet brukar hästarna bli avspolade. I alla fall om benen och hovarna. Det tycker han inte om. Trots att han är van, så som skimlar ju får bli,  så trampade han alltid omkring i spolspiltan. Vattenkaret däremot, det älskar han. Missar inte ett tillfälle att doppa hela huvudet och skvätta ut vatten över hela gårdsplanen.Jimmy i vattenkaret

Han har blivit fotograferad många gånger, för han är genuint fotogenisk, bra på att posera, uppskattar uppmärksamheten och har ett mycket rastypiskt huvud och fina färger. Här är några av hans ”modelljobb”.

Jimmy är en sån där häst, som ingen som haft med honom att göra, någonsin kommer att glömma. Alla vi som känner honom önskar att han får det bra i framtiden, och att han blir älskad och uppskattad för den han är: en stor (i alla avseenden) personlighet med mycket charm.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det finns naturligtvis massor av bilder på Jimmy. Jag har valt en handfull, som visar olika delar ur hans liv, och hans charm!

Det var ovanligt tyst på stallet ikväll, när det fodrades kvällsmat. Jimmy brukade banka i dörren med sin stora framhov, om det inte gick fort nog. Idag var det nästan knäpptyst…

Annonser

Alla slags hästar

IMG_2153

Stor och liten (175 & 130 cm)

I en annons för ett ridstall kunde man läsa följande:

”För små ryttare, har vi små hästar och
för stora ryttare, har vi stora hästar.
För de mer avancerade ryttarna har vi hästar tränade till högsta nivå, och
för dom som aldrig tidigare har ridit, har vi hästar som aldrig blivit ridna…”

Självklart har vi alla dessa sorters hästar i vårt stall! Och dagens bildsvit visar vår allra största som passar på tillfälle att umgås med en av våra minsta.

Jimmy bor granne med William, så dom har sett varandra varje dag, men faktiskt har dom aldrig hälsat på varandra eller umgåtts. Jimmy är trots allt ganska stor och kraftfull, och tills för ett år sedan var han också hingst, så tanken på att låta honom bekanta sig närmare med en liten William har bara inte dykt upp.

Idag stod William bunden vid vattnet för att bli omskött i samband med ridning, och Jimmy kom tillbaka från en ridtur och ville dricka. Då passade dom på att hälsa lite mer ingående på varandra. Jimmy verkade vara lite förundrad över att något som liknade en häst men var så väldigt liten, faktiskt var en riktig häst. William upptäckte att Jimmy och han har ett gemensamt intresse: att klias. Jag kom genast på tanken att släppa dom här båda tillsammans i paddocken. Jag tror att dom skulle komma väldigt bra överens och kunna ha lite kvalitativ fritid tillsammans. Håll med om att dom är söta!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Besök på helgens tävlingar

Nej, inga tävlingar för egen del. Men jag ville passa på att dela med mej av en film på en sexåring som jag blev förtjust i och som visade allt det man vill se hos en ung, lovande dressyrhäst.

Maria Caetano – Coroado

Såg honom på tävlingarna för nån månad sedan, och hoppades få se ekipaget igen på de större tävlingarna i Azeitão. Den unga ryttarinnan (25)  är mycket duktig och har redan tävlat en del internationellt med sina Grand Prix-hästar. Men nu var hon inte på plats!

Vi såg massor av trevliga unga hästar. Över 15 startande fyraåringar i unghästprogram, varav några bör ha en framgångsrik karriär i sikte. Men när jag kom hem såg jag att den fina unghästen varit på internationella unghästkval i Spanien och rott hem hela 84% med seger.  Jag får gratulera!

Han har att brås på, den här unghästen. Han är en renrasig lusitano och hans far är ingen mindre än Portugals olympiadhäst Rubi.

En (tyvärr) fyra år gammal länk med mer info om ryttarinnan. Eurodressage

Nya tag: ryttarträning

Det har varit ganska tyst på bloggen ett tag. Det betyder att livet har gått i 120 knyck, och skrivandet blir lidande. Jag är inte så modern att jag har en sån där telefon som man kan göra allting på, utan jag behöver min dator och en stunds stillhet. Och det har inte varit så mycket av det sistnämnda senaste månaden.

Yngsta dottern stannade i hela tre veckor, vilket vi alla tyckte var toppen. Hon red Viking nästan varje dag, och gjorde det så bra och med sån glädje att jag blev lätt grön av avundsjuka. Jag vill också vara ung och frisk och kunna rida med hennes känsla!

Frida och Viking har roligt tillsammans

Frida och Viking har roligt tillsammans

Därefter kom en gammal skolkamrat till maken med sin dotter från USA, och hon hade en önskan att få rida i Portugal. Hon hade förklarat för sin far att en dressyrryttares Lusitano är att jämföra med en bilentusiasts Lamborghini. Det vill säga, att man kan inte ta för givet att man får lov att provköra. Men självklart fick hon göra det och det är en upplevelse hon tar med sig hem. Så annorlunda och så roligt!

Margo provar min "Lamborghini"

Margo provar min ”Lamborghini”

Så jag har haft över tre veckor där jag bara behövde rida en häst om dagen, och jag trodde att det var precis det jag behövde för att ryggen skulle återgå till sitt normala (halvrisiga) tillstånd. Men icke. Dag tre som enda ryttare till prinsarna kommer jag ut ur stallet som ett vrak. Det gör ont överallt. På fler ställen än när jag satt i sadeln. Jag kan bara inte fatta vad som är fel och varför det aldrig blir bättre. Det har ju varit mer eller mindre problematiskt ända sedan januari och den berömda ”hundvurpan”.

Igår kom makens fysioterapeut på hembesök och jag passade på att be om hjälp och råd. Jag måste ju bli en funktionsduglig ryttare igen, vad som än krävs. Nuno, som han heter, gjorde en undersökning: klämde, böjde, drog och tryckte både här och där. Allt gjorde ont, och på vissa ställen var det riktigt illa. Han undrade varför i hela friden jag inte gjort något åt saken för länge sedan, för problemet var ju hanterbart?!  Jag är (som många hästtjejer) av den åsikten att allt går över med tiden. Särskilt om man kan rida. Han höll nog inte med om det, utan gav mej en ny handlingsplan.

Jag fick en serie övningar som ska upprepas helst tre gånger om dagen. Och en förklaring till varför jag haft så ont. När jag föll, så skadade jag några muskelfästen i ländryggen, och sedan dess har jag överbelastat flera områden i ryggen genom att kroppen försöker skona de onda ställena. Detta har skapat en ond cirkel och min hållning har blivit allt sämre. Nu måste jag träna för att de svagaste musklerna ska komma i normalt arbete igen och självklart kommer jag att så småningom också att kunna sitta bättre till häst. Däremot ska jag inte pressa när det gör ont.

Nu får jag lägga fokus på min sits och hållning när jag rider på ett nytt sätt. Det är ju gamla sanningar förstås. Men jag måste verkligen anstränga mej för att inte kuta med axlarna, flytta höfterna och titta ner. Det är en korrekt sits som gäller, hela vägen från huvud till tå. Jag har också god hjälp av boken ”Ryggvänlig ridning” som jag läst igenom igen. Den är verkligen användbar, och jag får nya saker att fokusera på.

Resultat så här långt: dagens ridpass gick utan någon alls smärta i ryggen. Red först Viking ganska mycket i skritt och bara fokuserade på sits och hållning. Lite trav med ganska mycket lättridning, med fokus på precis hur jag rider lätt. (Lärorikt) Sen red jag Regente och med fortsatt fokus på sitsen kunde jag lägga till inverkan och precis hur jag kommunicerar med min häst. Båda gick riktigt bra och jag lämnade stallet med ett leende.

Det är fredag, så vi samlades åter på vårt favoritställe för en låååång och trivsam lunch. Känner åter lite förtröstan inför framtiden! Det kanske finns hopp för kärringen, trots allt.

Tittat på saluhästar

Den här veckan har börjat med ett par roliga utflykter. Jag hade i uppdrag att titta på några lusitanos till salu för väninnors räkning, och hade hittat ett par som var värda en närmare granskning.

I måndags åkte Maria, hennes man och jag söderöver till en liten by strax söder om floden. Resan dit tog inte mer än en dryg halvtimme, men vi åkte över stora Vasco da Gama-bron, som jag tror är Europas längsta, och utsikten därifrån är fantastisk. Och så snart man kommit till andra sidan, är miljön helt annorlunda mot här där jag bor.  Stallet vi besökte drivs av en tjurfäktningsryttare, och hade ett tjugotal hästar. Alla hästarna såg ut att vara i fint skick, blanka och med hovarna i fin ordning. Hästen jag skulle se var inackorderad där och stallets beridare hade haft den i träning i ungefär en månad. Det var en väldigt vacker hingst med en mycket tilltalande personlighet.

Först visades den upp under ryttare. Jag var inte väldigt imponerad av ridningen, tyvärr. Hade sett en video med samma häst under en dressyrryttare och det var skillnad. Sedan var det min tur att sitta upp. Alltid spännande att rida andras hästar, men jag måste veta att dom inte tänker leva rullan med mej, för det klarar jag inte. Hästen var mycket riktigt bussig och hade inga planer på att busa, men den var mycket känslig. Det räckte att bara nudda hans sidor med stövelskaften för att få mycket reaktion! Lite stressad och spänd blev han, när han inte förstod vad som begärdes av honom, men som de flesta lusitanos var han verkligt ambitiös och villig att vara mej till lags. Han var fin i munnen och reds på vanligt tränsbett. Gångarterna var bra nog för den som vill rida dressyr, men det är kanske lite jobb kvar att göra innan han är startklar. Det var i alla fall jätteroligt att rida honom, och hade jag behövt en häst till, så hade jag nog varit intresserad. Ibland säger det ju liksom bara ”klick”….

På tisdagen var det dags att besöka ett stort stuteri i Alentejo, 1,5 timmes körning söderut. Maria var återigen min följeslagare och guide. Den här gången körde vi över den gamla bron, 25 de Abril, som är väldigt hög. Det ösregnade, och det hade varit en bilolycka mitt på bron, så all trafik gick i enbart en fil förbi ett par skrynkliga bilar. Sånt tycker jag alltid är väldigt obehagligt.

Resan gick vidare genom ett vårgrönt landskap. Överallt går det kreatur och hästar och betar under oliv- och korkträd i det lätt kuperade landskapet. Många vingårdar ser man också i området. Jag gillar de här utflykterna, med eller utan hästar.

Stuteriet vi kom till var en stor anläggning, med ca 35 ston i avel, som gick i flockar med sina föl. Det såg ut som målningarna av Stubbs. Hela gården var mycket välskött och vi välkomnades av ägaren och hans beridare/stallchef. Väldigt trevliga och kunniga människor som visade de hästar som fanns på stall. Det var övervägande 3- och 4-åringar som var inne för grundutbildning, men hästen vi skulle se var en åttaårig hingst som var utbildad ungefär PSG. En kritvit, vänlig och vacker häst. Att provrida denne gentleman var ett rent nöje. Han var inte lika hyper som hästen vi sett dagen innan, utan en mera stadig och lydig läromästare. Han gjorde allt jag bad om, men om jag ville att han skulle göra det bra, så fick jag också rida bra.

En välriden gentleman till hingst, som kunde "allt".

En välriden gentleman till hingst, som kunde ”allt”.

När vi ändå var där passade vi på att se ett 5-årigt sto, som var av en trevlig modell, och en 4-årig hingst som hade en särskilt vacker gulbrun färg. Han var djupt gul som honung i färgen, och hade en mycket charmig utstrålning.

Stor, vacker fyraårig hingst, nyss inriden

Stor, vacker fyraårig hingst, nyss inriden

På hemvägen hade Maria och jag mycket att prata om. Hon har så smått börjat se sig om efter en ny häst, eftersom hennes ena häst har drabbats av en kronisk hälta. Han kommer att fungera till lättare arbete, men inte till tävling och träning. Vi stannade på ett fik för en smörgås och kaffe, och pratade häst nonstop. Det var nog tur att ingen av våra makar följde med den här gången…. Vi jämförde hästar, diskuterade härstamningar, planerade träningar och tja, ni vet hur det blir.

Jag hade förstås ridit mina egna hästar på morgonen,  så när jag närmade mej hemmet insåg jag att en kort hundpromenad var allt jag skulle orka med. Helt slut, så det fick bli hämtmat till middag. Två långa, roliga dagar!

Blandade känslor

Jaha, så har man varit på tävling igen. Det är som oftast med hästar: vin och vatten. Eftersom min käre make redan skvallrat till omvärlden via Facebook, så får jag summera och lägga till de detaljer som mina närmaste vill veta 😉

Den här tävlingen har ”suttit löst” en längre tid eftersom min rygg varit så besvärlig sedan jag vurpade med Sambo. Men jag är av naturen lite bekväm, och behöver en tävling på schemat då och då för att hålla träningsmotivationen uppe.  Den preliminära planen var att åka med båda hästarna till årets första tävling på en fin anläggning i närheten. Den blev dock inställd på grund av storm. Och Viking var ju knappt inte färdig att åka ut, men tyckte ändå att han behöver börja att vänja sig vid att besöka (och uppföra sig) på nya platser.

Sedan kom den här tävlingen ut på terminen. Nackdelen var att det är samma tävlingsplats som jag red på i höstas och Regente avskydde det kladdiga underlaget. Fördelen är att det är nära och en plats med trevlig stämning och vänliga, hjälpsamma människor.

Igår, fredag, körde vi (Diogo, Maria och jag) över hästarna dit, och båda hästarna fick ett lätt jobb på framridningen innan dom gjordes iordning för natten. Båda gick bra. På ren svenska: Viking höll sig på mattan och Regente var varken bättre eller sämre än vilken annan dag som helst.

Idag var första tävlingsdagen. De flesta tävlingar här går över två dagar och uppstallning finns alltid. Viking startade inte eftersom jag inte klarat att rida mer än en häst de senaste veckorna. Han var med bara för att se och lära, så Diogo red honom på anläggningen på förmiddagen och han var enligt uppgift ”crazy” de första 15 minuterna. Det var nog ett bra beslut att inte rida honom själv, för jag blir faktiskt lite rädd när han busar. Ett sidhopp och min rygg är ur funktion en vecka.

På framridningen

På framridningen

Regente togs ut 45 minuter innan start och planen var att skritta i minst 20 minuter för att lösgöra honom på bästa sätt, som vi har kommit fram till att han behöver. Så framridningen gick enligt plan. Nästan. Jag är inte särskilt nervös på tävling, utan mer fokuserad. Men jag startade som nummer två efter pausen och alla domarna stog och kollade på framridningen, och blir jag kanske lite mesig och vågar inte rida så tufft som jag kanske skulle behöva när han har den mer bekväma attityden. Programmet jag rider är ungefär som MSV:B och man behöver en häst som är mellan hand och skänkel, det är givet. Här går det inte att ”finåka” som i en lätt klass.

Han känns rätt okej, men inte så bra som han kan vara när han är på rätt humör. Han är minst lika intresserad av att anfalla andra hingstar på framridningen som att göra tjusiga slutor. Men jag känner mej så framriden jag kan, när startsignalen kommer och jag säger till honom: ”Kom igen, lilla gubben, nu ska vi ha roligt!”. Han svävar in på medellinjen med god energi. Halt hälsning och ….. klister! Vi visar öppnor, slutor och mellantrav som är bättre än tidigare. Den ökade traven fanns dessvärre inte alls. Han som har sån fin ökning. Men om han inte hjälper till själv, så kan jag inte göra det åt honom. Jag petar på för mycket och han blir riktigt sur och vi får till två eller tre riktiga taktmissar. Skrittpiruetterna är med nöd och näppe godkända. Ökade skritten (som var så bra igår) är fin i formen men saknar totalt energi. Galoppen är seg. Inget tryck. Om jag försöker driva mer i det läget så blir han istället tvåspårig, så det blir en uppvisning av idel kompromisser. Slutorna blir sega (trots fin böjning runt inneskänkeln) och både mellan- och ökad galopp lite i underkant. Både enkla och flygande byten går i alla fall enligt plan och blir till sist det enda vi får betalt för. Banorna hade torkat upp bra sedan senaste regnvädret, men tyvärr fanns det några riktigt djupa lerhålor på medellinjen (så där får jag avdrag för att jag avviker från linjen) och även i det hörnet jag ville använda för att ladda för längningarna.

Höger öppna i trav

Höger öppna i trav

 Slutsumman från domarna blir mellan 56 och 63 procent. Känns lite bittert. Hade planerat att kunna ligga på över 65% totalt. Jämfort med mina medtävlare hamnade jag trea av fem. Så mitten det kan bli. Men jag ser på domarsiffrorna att dom skärpt kraven sedan förra tävlingen. Men fortfarande är jag lite konfunderad över hur bedömningen skiljer sig från Sverige. En annan av deltagarna hade inte sin häst på tygeln, utan den var över tygel och mot hand genom hela programmet, med noll eftergift i sidorna, och ändå skiljde det inte mycket när jag läser protokollet. Ska inte grundform, takt och balans vara utgångsläget för godkända betyg?
Nåväl, nu laddar jag om inför morgondagen och hoppas att vänner och familj kommer med lite pepp och goda råd, så jag kan rida upp mej några procent till.
Hur ska jag hitta den där fina känslan på begäran? Om han inte har egen bjudning, så är det banne mej inte lätt att ”sparka dit” den under programmet, och framför allt får man inte en rakriktad häst om den inte bjuder. Och om jag klämmer mera, så blir han bara sur.
Härom dagen var han laddad, glad och alert. Då kan jag ”sitta fint” och rida med små mjuka hjälper och vi är båda på bästa humör. Hans öron står rätt upp och jag behöver inte pressa honom. Jag tog ett snack om det här över ett knippe morötter både före och efter tävlingen och trodde han var med på noterna.
En väninna brukar säga att om man inte kan vara bäst så kan man i alla fall vara snyggast, och idag var Regente supersnygg!!! Och trots allt, så var det roligt att visa upp honom i fint skick och i en fin form.
Nu behöver jag hjälp från er i form av hållna tummar, korsade fingrar och allt annat ni kan komma på. I morgon rider jag så det ryker, och min vackre prins måste förstå att det är inne på banan han kan vara stjärnan!
Tyvärr blev det ingen film. Carlota var utrustad med nyladdad filmkamera, men när det var min tur att rida, så slet sig Marias ena häst ur transporten och hon fick rusa till undsättning. Godkänd ursäkt, men synd, för jag hade behövt studera mina misstag under uppladdningen. Men jag hade i alla fall hejaklack hela vägen från Skottland: svärfar är på besök och höll tummarna så gott det gick. Ska jag be honom göra vågen i morgon kanske?

Mera inspirerande ridlektioner!

Under en vecka har jag haft förmånen att ha en alldeles egen tränare i huset.  Vilken lyx! Marita har varit på besök, och hon hade inget emot att följa med till stallet varje morgon och hjälpa mej med träningen. Hon är en duktig tränare, som på två minuter sätter fingret på problemet och lika kvickt har konstruktiva lösningar. Dessutom känner hon ju mej så väl, så hon vet hur hon ska ge instruktionerna för att det ska ta skruv.

Längre, lägre...Lärdom nummer ett: jag är en mes. Jag tillåter mej själv att vara en menlös passagerare istället för att vara piloten. Vilket min häst har fattat för länge sedan. Lösningen är återigen att vara tydlig i hjälpgivningen och kräva respons på varje hjälp.

Bred handställningVidare: Regente vill  helst inte använda ryggen, och blir istället kort och hög i nacken. Detta har jag ju kämpat med från början och det har blivit så mycket bättre. Men nu tycker Marita att det är dags att kräva att han ger efter totalt. Inte bara litegrand, som jag nöjt mej med. Han ska vara lång och låg i halsen. Rundare i formen, upp med ryggen och mera power i bakkärran. Och nu fick jag mera verktyg att jobba med. Och faktum är att vi gjorde tydliga framsteg under den här veckan. Fortfarande kryper han upp i formen om det går, men nu är skillnaden att jag kan sänka nacken igen.

Han måste ge efter helt i vänstersidan och samtidigt sträcka ut högersidan. Han måste svara snabbare på mina hjälper, och jag ska kräva svar, inte vänligast anhålla om att han borde….  Så jag fick lov att rida med ganska breda händer, och lite för långa tyglar. Inte så vackert, men fungerar.  När han kommit in i ramen och stöder jämt på båda tyglarna, kan jag flytta hem händerna till rätt plats och ”rida fint”.

Igår hade jag rätt så ont i ryggen, för en av hästarna tog ett dubbelsteg på ett ställe där sanden på ridbanan var lös. Och Regente kände väl på sig att jag var lite matt och bestämde sig för att vara lite bekväm. Efter en stund blev jag lite grinig, och sa åt honom på skarpen, att nu är det bara att släppa till vänstersidan och börja lyssna på skänkeln. Och det gick hem. Han gick riktigt trevligt sista halvan av ridpasset.

Så idag hade jag ju hoppats att hitta det läget lite snabbare, genom att vara tydlig, stilla och bestämd. Och rätt var det var, så råkade jag komma åt ”turbo-knappen” och jag hade en drömhäst! Han bjöd rakt in mellan tyglarna, hade riktigt påskjut och gjorde övergångar, tempoväxlingar och längningar som var sådär härliga att man bara sitter och flinar som ett fån. Ljuvligt. Och rätt skönt att få den där hundraprocentiga känslan nångång emellanåt, för annars blir det rätt mycket harvande med samma, samma grunder. Inte så kul, men det är ju trots allt det som ska till för att han ska bygga sig stark över ryggen.  Det var rätt många ryttare i ridhuset, för det regnade, så mina försök att rida skolor blev kanske inte så lyckade, för det var folk och hinder ivägen hela tiden. Men vissa bitar var i alla fall precis som jag önskar. Jag har en toppenhäst!!

Provridning

I torsdags bestämde jag mej för att det fick vara bra med förkylningen och gav mej av till stallet tidigt för att motionera min ädla springare. Svalt, nyharvat och tomt i ridhuset, så bättre kunde det inte bli. Kunde träna på alla dessa detaljer som Sarah nyss präntat in i min tjocka skalle, och fick ett bra träningspass, trots att orken egentligen inte fanns.

Senare skulle min väninna Margareta ta oss med till ett ställe för att titta på ett par hästar till salu. Vi började med lunch, utanför huvudbyggnaden, under ett stort träd. Ljuvligt. God mat, gott sällskap och en utsikt som var storslagen.

Anläggningen var både vacker och välskött, så det var en njutning att bara vistas i den atmosfären. Den första hästen, Viking, var en 10-årig lusitanohingst som visades av en mycket skicklig ryttare, och hade väldigt fina rörelser. Klart att jag blev sugen på att provrida!

Lusitanohingsten ”Viking”

Han blev först visad för att vi skulle kunna se hans utbildningsnivå och rörelser. Han hade förmåga till både längning och samling, och hans piaff var verkligen imponerande. Mycket känslig och kvick i reaktionerna, så jag var först lite orolig för om jag skulle klara av honom, när jag inte kände mej på topp. Min egen reaktionsförmåga var ju lite långsam.

Men det var en härlig upplevelse att rida den här hingsten. Så känslig, att man kunde rida med de mest mikroskopiska hjälper. Framåt och uppmärksam. Och som de flesta lusitanos som jag ridit, försökte han hela tiden förstå mina hjälper, och göra sitt bästa. Sedan var han ganska vaken och kunde tappa koncentrationen när det gick andra hästar förbi ridhuset, men inte mer än att han genast var tillbaka hos mej om jag la till en skänkel eller gjorde en halvhalt.

Förkylningen gjorde att jag bara orkade rida några få minuter och sedan pusta. Vilket kanske inte var så dumt när det kommer till kritan. För då fick hästen pausa lite också, och få tid på sig att ”känna in” sin nya ryttare, och jag kunde troligen slappna av och faktiskt rida bättre.

Den andra hästen var en vacker svart hingst, av en lite annorlunda typ. Den var inte så långt kommen i sin utbildning, och hade  nyligen bytt ryttare. Jag kände att jag förbrukat det mesta av mina krafter och nöjde mej med att njuta av visningen från läktarplats.

Totalt sett en härlig dag alltså. Men det tog på krafterna, så på fredagen var jag tillbaka i sjuksängen. Tusan också! Jag som var så taggad att komma igång igen. Men det är bara att bita i det sura äpplet och inse att jag inte är ”Superwoman”, ta det lite lugnare och komma igen i långsammare takt.

Vill man köpa den här hästen, eller något liknande, kontakta Margareta på Lusitanissimo.

Världskändis??!!

Jag har en väninna, Sarah, som är hästjournalist, och som är bosatt här i Portugal enkom för att kunna rida lusitanohästar, och träna för de bästa tränarna här. Hon blev lite intresserad av mitt val att också rida lusitano, trots att jag kommer från nordeuropa, och rimligen borde vilja rida på en äkta varmblodshäst (läs Svenskt Halvblod).

Det finns många ”tanter” i min situation, som återupptar ridningen i mogen ålder, och som då väljer en s.k. barock-ras, och detta var temat för en artikel hon skrev: ”Starting again”. Den är nu publicerad i nyaste numret av Baroque Horse Magazine.

Den här tidningen har tidigare funnits enbart på nätet, men det här numret är det första som trycks på papper. Och förutom artikeln (där jag alltså blir världskänd) så innehåller den massor av intressant läsning och vackra bilder. Så självklart måste jag rekommendera en prenumeration för alla som är intresserade av dessa hästar.

Jag tyckte att artikeln blev ganska bra, och jag hoppas att den fungerar som inspiration till fler ”tanter”. Det är liksom aldrig för sent att komma igång med ridningen igen. Var och en får sätta sina egna mål och ha otroligt roligt under tiden.

Om du vill prenumerera på Baroque Horse Magazine, så bara öppna länken och följ instruktionerna.  Och självklart finns den på Facebook också.

Mc Lusitano

Jag trodde inte mina ögon när jag såg reklamskylten utanför McDonalds i Cascais….

McLusitano!!

Men jo, det var vårens kampanj-burgare. Så det här är  alltså svaret på vart alla Lusitanos tar vägen, som inte riktigt håller måttet?

Nej, riktigt så var det väl inte. Burgarna ska fortfarande vara 100% nötkött. Så den här kampanjmenyn var speciell med antingen portugisisk ost eller skinka. Portugal kallades förr Lusitanien (av romarna) och ”lusitano” är alltså ett ord som refererar till någonting som är portugisiskt. Men för oss hästmänniskor är det alltså liktydigt med hästrasen, och ingenting annat.

Men visst var det både skrämmande och lustigt?!

Lång man?

”au naturel”

Min vackra lusitano har lång fin man, som sig bör. Men det är nödvändigt att fläta den när jag rider med kandar, för annars vill tyglarna trassla in sig. Så jag gör en inbakad ”ardennerfläta” före varje dressyrpass. Om jag rider på träns, eller bara rider ut, så får den hänga fritt.

Lite pyssligt

Det sliter såklart på manen att hålla  på så här, så jag ser en och annan som kortat av eller helt enkelt ryckt manen på ”halvblodsvis”.  Så jag frågade en väninna om hon tyckte att jag kunde rycka upp  manen på Regente för att slippa hålla på och fläta jämt.

-”Åh nej, är du galen??? Klart att du INTE kan rycka manen på en godkänd lusitanohingst!!!”

Så, vad gör jag?

Nyflätad och fin

Ridlektion för en champion

Pedro Torres, champion WE

Innan jag flyttade Regente från hans förra stall, hade jag förmånen att få rida en lektion för mannen som tränat och utbildat honom; Pedro Torres. Självklart var det till hur mycket hjälp som helst att ha en mästare vid min sida när jag red ”hans” häst.

Nu blev jag tvungen att tänka om avseende vissa saker i hjälpgivningen. Jag har ju fått lära mej att hålla skänkeln intill hästen (utan att klämma, men ändå intill). Och när jag vill att hästen ska plocka upp bakbenen och svara framåt, trycker jag lite. Nu blev det lite tvärtom, för om jag klämmer på Regente så blir han sur och bromsar. Istället ska jag ta ut benen lite från hästen, och låta energin komma framåt (vilket känns logiskt). Regente är tränad att reagera när man tar ut skänkeln en bit, och svarar han inte, då, men först då, kan jag ge honom en liten kick. Jag får rida mer med säte, mage och axlar och ha ett tydligt kroppsspråk, men inte dra eller klämma.

En häst som är tränad för WE eller tjurfäktning måste ju reagera för mindre, snabbare och lättare hjälper än vad jag fått lära mej. Visst har jag alltid fått lära mej att hjälpgivningen ska vara lätt, men ändå tydlig, men det här var att ta hela konceptet ett steg vidare. Så när jag exempelvis vill öka tempot i trav eller galopp, så mjuknar jag i säte och hand och tar ut benen från hästen, och när jag minskar så bara kramar jag mjukt tygeln i takten och tar axlarna tillbaka. Vänder gör jag bara genom en lätt ställning i hästens nacke och använder blicken och höfterna. Det känns så lätt. Och det blir så kul att bara rida enkla övningar som tempoväxlingar och övergångar på långsidorna och på serpentiner. Mina favoritövningar blir nu ännu roligare och mer givande.

Samma sak med skänkelvikningar och skolor. Jag känner ju igen principen, precis som det beskrivs i Kyras bok. Man startar upp rörelsen genom att markera med skänkeln och sedan ska hästen fortsätta tills man ber honom sluta. Och Regente svarar hela tiden enligt bruksanvisningen. Om han tappar fokus, så räcker det att nudda honom med spöet.

En galoppfattning är, förutom inverkan med sitsen, bara en kramning av yttertygeln och en markering med ytterskänkeln. Jag hade en tendens att hålla kvar ytterskänkeln och då upphör vår kommunikation att fungera. Regente bromsar och jag driver med sitsen. Det blir motstridiga signaler. Jag måste vara noga med att bara ge en signal i taget, och däremellan sitta stilla och följsamt med mjuk hand och fötterna ner i stigbyglarna. Sedan får man inte glömma att kontakten med yttertygeln är en förutsättning och att hästen hela tiden måste vara mjuk i nacken. Så fort han inte är lösgjord är han inte längre framför hjälperna. (Och, javisst har jag hört det här förut)

Efter en stund börjar saker och ting att komma på plats, och det känns lätt och roligt att kunna rida alla möjliga övningar. Så till sist tycker Pedro att vi kan gå ett steg vidare och prova på galopp-piruetterna, piaff och passage. Nog för att det hjälper när Pedro står bredvid. Regente är otroligt uppmärksam både på hans röst och kroppsspråk. Det märks att det finns en omsesidig tillit och respekt. Men roligt är det, och när min häst är som bäst, då är han fantastisk!

Jag har fått lära mej att en äkta lusitano älskar att bjuda på sig själv och göra sin ryttare stolt. Och när vi får allting att stämma, ja då är min häst verkligen en god representant för sin ras.

Nästa vecka får jag börja träna för Joao Pedro Rodrigues: mannen som utbildat både Pedro och de allra flesta framgångsrika ryttarna i Portugal. Ska bli så roligt. Se artikeln HÄR >>>> för att se vilken inspiration som finns.

 

Läs mer om Pedro Torres på sidorna 6 – 11 i Baroque Horse

%d bloggare gillar detta: