… att allting bara funkar! Och häromdagen var en sån dag.

För det mesta börjar jag ett ridpass med en plan. Jag vet vad jag vill träna på, och hur jag vill att resultatet ska bli (det var ju det här med positiv målbild).  Medan jag värmer upp kan jag ibland få ta till plan B, av olika skäl. Det kan vara väldigt trångt på ridbanan, blött underlag, en häst som är överladdad eller oengagerad eller nåt annat som gör att jag byter upplägg.

I fredags var planen att jag skulle träna övergångar med Viking. Att få dom mjuka, tydliga och att han förblir rund över halsen. Det var ganska mycket folk i ridhuset och det är också bra träning för honom; att kunna samarbeta med mej, trots att det finns så mycket annat skoj att kolla på. Men han var superalert och fokuserad och gjorde kanonfina övergångar skritt-trav-skritt, trav-galopp-trav, och sedan kom härliga tempoväxlingar på köpet. Och han var lätt att sitta på, och var uppmärksam på sitshjälperna. Andra hästar kunde passera tätt intill utan att så mycket som vek på ett öra. Efter en ca halvtimma så tyckte jag att han varit så duktig att han förtjänade en liten promenad i omgivningarna, och jag kände mej bara så glad.

Medan jag gjorde iordning Regente för nästa ridpass hade jag kvar den känslan av glädje, att det skulle vara lätt, och vara fokuserad på mina sitshjälper. Jag misstänker nämligen att jag i viss mån bidrar till våra gemensamma problem genom att vara stum och stark genom kroppen.  Jag hade fått ett par nya stigbyglar, som är aningens större än de förra, så jag kortade stiglädren ett hål. Vilket gjorde en liten, men betydelsefull skillnad för mitt skänkelläge. Så redan när jag skrittade fram hade jag en lite annorlunda känsla när jag fokuserade på hur jag sitter och hur jag inverkar. Plus att mina supportrars (Sarah, Marita, Sara och Diogo) ord ekar i huvudet ”var tydlig, kräv respons, var mera precis, se till att få vad du ber om”.

Med detta i bagaget börjar jag värma upp. Trava med lång, låg hals, följa ledande tygeltag. Svara för skänkeln, ge efter i bogar och nacke. Och inte minst: kläm inte på honom!! Efter 15 – 20 minuter var han mjuk och följsam som ett gummiband. Framför skänkeln och med mjuk och stadig kontakt på bettet. Tempoväxlingar, övergångar, öppnor, allt gick som en dans. Och vi hade lika roligt båda två. Han fick massor av beröm och jag kunde ”sitta fint”. Vi slutade med lite tempoväxlingar i galopp där han kortade sig utan att tappa energi, och sköt iväg som ett spjut när jag ville ha längningar på långsidorna. Lycklig som en lärka om våren slutade jag efter en halvtimme och gav även honom en lång skrittrunda som belöning. Dessutom fick vi trevligt sällskap med Catherine och hennes fullblodshingst.

Nöjd Viking

Och som grädde på moset så visade Viking för första gången tillgivenhet. När jag skötte om honom efter ridningen så stoppade han huvudet i min famn och ville bara kela. Sedan lade han sitt huvud på min axel och blåste varm luft i mitt öra och mitt hjärta smälte. Det tog en lång stund innan jag kunde gå ut ur hans box. Han har verkat lite immun mot kel och varit mer intresserad av mat och vad de andra hästarna har för sig. Jag har heller inte försökt muta honom med godis, utan tänkt att han får ta den tid han behöver för att lära känna mej. Och plötsligt händer det!  Han har förstått att jag är hans egen nya matte.