Hovslagarens andra besök

Nu var det sju veckor sedan och dags för Marco att komma tillbaka. Jag har upplevt att båda hästarna rört sig så bra dom kan senaste veckorna, så uppenbarligen har nya skoningen passat dom bra. Viking tyckte ju att det var lite otäckt att bli varmskodd, så jag hoppades att han skulle vara mindre ängslig den här gången, nu när han visste vad det handlade om, plus att Marco har så bra handlag med hästarna.

Viking väntar ängsligt på sin tur.

Viking väntar ängsligt på sin tur.

Regente är ju en cool kille som inte hetsar upp sig över annat än tjusiga ston, så jag hoppades att hans närvaro skulle ha en lugnande effekt på Vikingen.

Båda hästarna på  plats i varsin hovslagarspilta.

Båda hästarna på plats i varsin hovslagarspilta.

Klubben tillhandahåller särskilta spiltor för hovslagare att arbeta i, så dagen innan hade Monika (vars hästar också skulle skos) hämtat ut nyckeln, så man kan öppna låsen på kedjorna som sitter för, och slå på eluttag och belysning. Tyvärr är det inte en gratis service, utan man får betala 29 € varje gång man hämtar nyckeln. Men det spelar ingen roll om det är en eller tio hästar som ska skos.

Det ser mer dramatiskt ut än det är, när hästarna blir varmskodda och Regente har inget att invända. Men jag tror att Viking reagerar lika mycket på röken som på lukten, för han är inte förtjust i att få framskorna tillpassade. Bakhovarna gick lättare. Tvärtom vad jag trodde, så verkar dom inte alls bry sig om ljud eller lukter från varken den mobila ässjan eller slipmaskinen, som båda dånar precis bakom hästarna.

Stora rökmoln när en baksko passas till

Stora rökmoln när en baksko passas till

Hundarna brukar gilla när hovslagaren kommer, för då bjuds det tillfälle att äta hov-bitar och hästbajs. Cintias gula labbe är inget undantag:

Mums!

Mums!

Medan hovslagaren jobbar med alla de fem hästar han hade på schemat idag, står vi hästägare och skvallrar och umgås.

Tre väninnor utanför hovslagarens van.

Tre väninnor utanför hovslagarens van.

Båda hästarna nyskodda alltså. Nu ska jag inte upprepa misstaget från förra gången, utan låta dom ta det lite lugnt ett par dagar.

Dressyrtävling igen.

För ett tag sedan var jag på dressyrtävling igen. Inte som deltagare dock, utan bara som publik. Min kompis Sarah skulle tävla med båda sina hästar på Quinta da Beloura, och jag ville vara där och hålla tummarna, titta och lära.

Direkt när jag kom, fick jag anledning att reflektera över skillnader och likheter mellan tävlingar i Portugal och i Sverige. Jag var desperat efter en kopp kaffe, och går in i serveringen. Och bakom disken finns alla upptänkliga varianter på alkohol. Jag kan alltså få kaffe med kask, om jag vill! Och mängden goda bakverk och smörgåsar var imponerande. Det är något dom är verkligt bra på i det här landet.

Inne i serveringen finns också anmälningssekretariatet och resultatsekretariatet. Det var två tjejer med varsin laptop och en enkel skrivare. Speakern som också skötte musiken, stod så han kunde se ut över banan, och där fanns också kritiken att hämta efter avslutad ritt.

Tävlingen omfattade mellan 15 – 20 ekipage i alla klasser från de allra lättaste till Grand Prix. Det var mellan 1 och 4 startande i varje klass.  Startlistan sitter uppe med fasta tider och dom hölls på sekunden.

Det var fina banor, bra domare, fint väder och allt man kan önska av en bra tävling, både som deltagare och publik. Jag är fortfarande grymt imponerad av domarna som klarar att döma så många program, det ena efter det andra. Och såvitt jag kunde bedöma stämde procenten väl med ritterna. Det var ett ganska stort spann i kvalitet så jag fick se både bra och ganska usla ritter. Duktiga ryttare och såna som inte alls var klara för sin uppgift. Fina hästar med bra gångarter och hästar som kanske inte direkt var lämpade för dressyrbanan. Ganska blandat alltså, men det upplever jag lite som tjusningen. Att alla kan vara med, på samma tävling, trots att man rider på så olika nivå.

Sarah gjorde väl ifrån sig, och vann båda sina klasser. Eftersom antalet deltagare i varje klass bara var ett par, tre stycken så låter det kanske inte så märkvärdigt, men hon hade hyggliga procent och var själv särskild nöjd med sin unghäst som gjorde sin första riktiga tävling. Unghästen är sex år och startade i en klass som ungefär motsvarar MSV:C, och skötte sig utmärkt. Han har stora rörelser, mycket power och kan ibland bli lite överladdad. Men idag höll han sig på mattan och tuffade igenom programmet utan större missar.

Jag hade en härlig förmiddag i solen, tillsammans med de övriga i publiken. Ja, precis som hemma var det väl ”de närmast sörjande”, men fortfarande är hela inramningen på tävlingen som om det vore en stor nationell hemma.  Träffade lite bekanta, och det är roligt när man börjar lära känna lite folk här.  Jag upplever att stämningen är god, och det verkar inte vara någon rivalitet mellan ryttarna.

Min ridklubb i bilder

Centro Hipico Quinta da Marinha. Så heter klubben där jag har hästarna uppstallade, och jag vill dela med mej av lite bilder. En gång i tiden fanns här en kapplöpningsbana och det är på resterna av den stora ovalen som jag brukar skritta fram. Ibland händer det att jag tappar fokus på hästen och ridningen för jag är så upptagen av att  njuta av omgivningen och utsikten. När jag ser molnen ligga och vila över bergstopparna i Sintra, bortom tävlingsbanan, så är det lätt att bli betagen.

Den här utsikten njuter jag av, när jag skrittar fram.

Till och med ogräset tycker jag är vackert. Här växer blommor i alla färger. Den här veckan tidigt i somras var det särskilt gott om blå och gula blommor, passande till Sveriges nationaldag. .

Stallplan. Observera pinjen som växer upp genom taket på foderkammaren

Stallplan. Observera pinjen som växer upp genom taket på foderkammaren

Dynghögen blir stor på en anläggning med så många hästar

Dynghögen blir stor på en anläggning med så många hästar

En av många ridskolor på anläggningen

En av många ridskolor på anläggningen

En häst väntar i en duschspilta. I det här klimatet behöver det ju inte vara inomhus

En häst väntar i en duschspilta. I det här klimatet behöver det ju inte vara inomhus

Stort ridhus, med en 60 och en 40 meters bana

Stort ridhus, med en 60 och en 40 meters bana

Dressyrbokstäverna är i det typiska kaklet

Dressyrbokstäverna är gjorda  i det typiska kaklet

Undrar om den här stora klockan används som startsignal vid dressyrtävlingar?

Undrar om den här stora klockan används som startsignal vid dressyrtävlingar?

Stor utebana för dressyr. Den mäter ca 40 x 100 m

Stor utebana för dressyr. Den mäter ca 40 x 100 m

En av klubbens minsta invånare

En av klubbens minsta invånare

Jag har tydligen gjort någon miss när jag laddade upp bilderna, så nu är alla så små att det knappt inte är roligt att titta på dom, i så litet format. Men jag ville i alla fall dela med mej lite av den miljö där jag tillbringar i stort sett varje förmiddag.

Det händer att Akleja följer med på ridturen. Det finns mycket att urforska för en terrier.

Det händer att Akleja följer med på ridturen. Det finns mycket att urforska för en terrier.

Ridturen kan gå genom snåren....

Ridturen kan gå genom snåren….

... på stigar som har pinjeträdens kronor som tak och skugga...

… på stigar som har pinjeträdens kronor som tak och skugga…

... eller längs resterna av det som en gång var kapplöpningsbanan.

… eller längs resterna av det som en gång var kapplöpningsbanan.

Klubben ligger utanför Cascais, ca 30 km från Lissabon, och är en av de få anläggningar i närheten där det faktiskt finns utrymme för lite ”uteridning”. Många fina anläggningar har bra banor, ridhus och annat, men saknar slingor att rida på. För mej är det värdefullt att kunna erbjuda hästarna den omväxlingen, då dom tillbringar all sin andra tid i stallet.

Klicka på länken nedan för att se bilderna lite större, och fler.

Quinta da Marinha

 

Plötsligt händer det…

… att allting bara funkar! Och häromdagen var en sån dag.

För det mesta börjar jag ett ridpass med en plan. Jag vet vad jag vill träna på, och hur jag vill att resultatet ska bli (det var ju det här med positiv målbild).  Medan jag värmer upp kan jag ibland få ta till plan B, av olika skäl. Det kan vara väldigt trångt på ridbanan, blött underlag, en häst som är överladdad eller oengagerad eller nåt annat som gör att jag byter upplägg.

I fredags var planen att jag skulle träna övergångar med Viking. Att få dom mjuka, tydliga och att han förblir rund över halsen. Det var ganska mycket folk i ridhuset och det är också bra träning för honom; att kunna samarbeta med mej, trots att det finns så mycket annat skoj att kolla på. Men han var superalert och fokuserad och gjorde kanonfina övergångar skritt-trav-skritt, trav-galopp-trav, och sedan kom härliga tempoväxlingar på köpet. Och han var lätt att sitta på, och var uppmärksam på sitshjälperna. Andra hästar kunde passera tätt intill utan att så mycket som vek på ett öra. Efter en ca halvtimma så tyckte jag att han varit så duktig att han förtjänade en liten promenad i omgivningarna, och jag kände mej bara så glad.

Medan jag gjorde iordning Regente för nästa ridpass hade jag kvar den känslan av glädje, att det skulle vara lätt, och vara fokuserad på mina sitshjälper. Jag misstänker nämligen att jag i viss mån bidrar till våra gemensamma problem genom att vara stum och stark genom kroppen.  Jag hade fått ett par nya stigbyglar, som är aningens större än de förra, så jag kortade stiglädren ett hål. Vilket gjorde en liten, men betydelsefull skillnad för mitt skänkelläge. Så redan när jag skrittade fram hade jag en lite annorlunda känsla när jag fokuserade på hur jag sitter och hur jag inverkar. Plus att mina supportrars (Sarah, Marita, Sara och Diogo) ord ekar i huvudet ”var tydlig, kräv respons, var mera precis, se till att få vad du ber om”.

Med detta i bagaget börjar jag värma upp. Trava med lång, låg hals, följa ledande tygeltag. Svara för skänkeln, ge efter i bogar och nacke. Och inte minst: kläm inte på honom!! Efter 15 – 20 minuter var han mjuk och följsam som ett gummiband. Framför skänkeln och med mjuk och stadig kontakt på bettet. Tempoväxlingar, övergångar, öppnor, allt gick som en dans. Och vi hade lika roligt båda två. Han fick massor av beröm och jag kunde ”sitta fint”. Vi slutade med lite tempoväxlingar i galopp där han kortade sig utan att tappa energi, och sköt iväg som ett spjut när jag ville ha längningar på långsidorna. Lycklig som en lärka om våren slutade jag efter en halvtimme och gav även honom en lång skrittrunda som belöning. Dessutom fick vi trevligt sällskap med Catherine och hennes fullblodshingst.

Nöjd Viking

Nöjd Viking

Och som grädde på moset så visade Viking för första gången tillgivenhet. När jag skötte om honom efter ridningen så stoppade han huvudet i min famn och ville bara kela. Sedan lade han sitt huvud på min axel och blåste varm luft i mitt öra och mitt hjärta smälte. Det tog en lång stund innan jag kunde gå ut ur hans box. Han har verkat lite immun mot kel och varit mer intresserad av mat och vad de andra hästarna har för sig. Jag har heller inte försökt muta honom med godis, utan tänkt att han får ta den tid han behöver för att lära känna mej. Och plötsligt händer det!  Han har förstått att jag är hans egen nya matte.

Återbesök av osteopaten.

Nu var det ett tag sedan Regente fick kroppen genomgången av Julie, och det var dags att följa upp, och se att allt går enligt plan. Plus att jag ville att hon kollade igenom Viking innan jag märker problemen i ridningen.

Det var ett trevligt besök, för hon kunde konstatera att ryggmusklerna utvecklas åt rätt håll, att spänningarna i övergången hals-bog var mycket mindre och att han rent allmänt var mjukare. Hon var jätteglad för vår skull och behövde bara ge honom en lättare behandling över rygg och länd, och lite mer just över bog, hals och nacke. Det märktes även på hästen som inte var alls lika misstänksam och undvikande som han först var förra gången, utan var helt avspänd under Julies händer hela tiden. Hon visade mej också vissa stretch-övningar som jag kan göra med honom efter ridpass, som kan hjälpa honom.

Julie känner igenom hela hästen noga.

Julie känner igenom hela hästen noga.

Viking kändes bra, rapporterade hon. Han gicks igenom ganska noga, och hade lite spänningar som behövde lossas, men ingenting jag behövde oroa mej för. Sedan kollade hon över sadeln, för jag hade varit lite bekymrad för att den inte passade perfekt. Men den tyckte hon var helt OK. Skönt, för jag gillar verkligen min sadel, och den sätter mej i en bra hållning och balans.

De nya paddarna jag fått skickat till mej från Sverige visade sig vara superbra, och tack vare dom ligger båda sadlarna helt rätt, och ev. tryck jämnas ut. Varje gång jag sadlar av, så kan jag se att pälsen ligger absolut slät och att det inte varit ojämn belastning.

Det känns verkligen bra, att veta att båda grabbarna är i fin form, och vi kan fortsätta träna enligt uppgjord plan. Jag sätter målen för nästa säsong, och då behövs att ha både osteopaten, hovslagaren, tränaren och stallpersonalen med på tåget.  Utrustning som passar är ju också en förutsättning. Så nu hänger det väl bara på mej, att jag ska orka och klara träningen. Min skruttiga kropp gör ju lite som den vill ibland, och det är botten de dagar jag har svårt att sitta på en hästrygg. Men samtidigt vet jag ju att träningen även gör mej starkare, så till viss del får jag bita ihop och träna vidare. Det är synd att Julie inte behandlar även människor.

%d bloggare gillar detta: