Nästan midvinter

Vinter i Portugal är inte så illa. Man behöver jacka på ibland, men nederbörden är inte frusen. Det regnar ibland, och det är välkommet för allt som grönskar. Nytt hö är sått, för kommande år, och markerna runt stallet är ljuvligt gröna igen efter sommarens torka.

Grönt gräs!

Grönt gräs!

Ur träningssynpunkt är detta är ganska behaglig årstid. Det är bara en tävling kvar på säsongen, och bara en av våra ponnyer ska starta. För de övriga innebär det att vi kan planera deras träning med sikte på nästa år. Somliga behöver bygga styrka, andra ork. Mina duktiga beridare Diogo, Ann-Sofie och Teresa gör ett bra jobb med alla hästar och ponnyer, och allihop gör stora framsteg.

Newton, med både beridare och hund på ryggen

Newton, med både beridare och hund på ryggen

Som alla hästägare vet, så är utvecklingskurvan sällan jämn. Det är liksom alltid något som kommer i vägen. Det är tandproblem, hovböld, sträckning, sadelpassning, och elever som inte alltid bidrar till utvecklingen. Men nu känns det som om allihop har tagit ett steg framåt.

Häromveckan var det hopptävlingar, och vi hade fyra ponnyer till start. Tre felfria rundor och ett pet blev resultatet på söndagen. Lille William bevisade sin storhet med ett hedrande förstapris! Med svenska mått mätt, så var det kanske inte något mirakel, men i den här kulturen, där ponnyer ses som en leksak för nybörjarbarn, var det faktiskt rätt så stort. Inte bara att han gick felfritt på bästa tiden (idealtid), men sättet han gjorde det på. Han är som en stor varmblodshäst i litet format! Och sedan gjorde Amiral, Newton och Dinelli fina rundor, väl ridna av ”mina” tjejer. Folk här håller på att lära sig att ponnyhästar faktiskt går att rida, och med bra resultat, även i konkurrens med stora hästar. Alla fyra gjorde snygga rundor, och det är dags att börja träna för högre höjder.

William med seger-rosett

William med seger-rosett

Dinelli är stallets mest lovande stjärna, när det gäller hoppningen. Efter att ha fått sitt självförtroende tillbaka verkar det som om inga höjder är för stora för henne. Hon flyger över alla hinder som om det vore världscup-final! Amiral har haft problem med balansen i galoppen, men träningen har gett resultat, och han bär sig själv genom svängar och över kombinationer. Själva hoppningen är inga problem, och det dröjer inte länge innan han är stabil på högre höjder.

Dinelli ger järnet!

Dinelli ger järnet!

Årets sista ridsemestergäst, var Anne från Finland, som kom tillbaka till oss för tredje gången på ett år! Hon har verkligen fått blodad tand, och ridningen går framåt. Den här gången red hon Viking de flesta gångerna, och jag tror att hon uppskattade att få känna på alla växlarna han erbjuder.

Anne och Viking

Anne och Viking

Den enda som inte helt följer den fina kurvan just nu är faktiskt Alentejo. Han har en träff med sin osteopat imorgon, och jag hoppas hon kan lösa knutarna. Jag hade mitt bästa ridpass någonsin med honom dagen innan jag åkte till Sverige på semester i slutet av oktober, men sedan jag kom tillbaka så har han känts lite stel och spjärnig. Någonting stör honom, och det vill jag försöka hjälpa till att lösa. Om vi kan hitta den knuten så hoppas jag kunna skörda resultatet av all grundträning han fått senaste månaderna.

Efter  morgonträningen: Alentejo och jag, Jimmy och Diogo, Regente och Teresa. Och så Akleja förstås.

Efter morgonträningen: Alentejo och jag, Jimmy och Diogo, Regente och Teresa. Och så Akleja förstås.

Sol, värme och mycket ridning

Äntligen blev det sommarväder! Förra veckan blåste det som det annars bara gör på den svenska västkusten. Och både jag och hästarna hade visst glömt hur det kan vara. Det var kyligt, och hästarna for i luften för allt som prasslade, fladdrade eller konstiga ljud. Att rida på hästar som hoppar högt varje gång en kotte ramlar i backen är inte min melodi.  Det blev några dagar med mycket arbete från marken. Jag är hellre feg idag än invalid i många månader, så försvarar jag min försiktighet.

Emma och Alentejo

Emma och Alentejo

Men nu blir det minsann mycket riding, för jag har åter en besökare på ridsemester. Och hur liten världen är, blev tydligt, sig när denna unga dam visade sig vara en av mina före detta ridlägerelever från Gyngagården! Det var väl kanske 15 år sedan vi senast tillbringade tid tillsammans på en ridbana, och troligen precis lika roligt och svettigt.

Emma kommer ursprungligen från Skedala, utanför Halmstad, och vi sågs regelbundet på tävlingsbanorna när hon med sin skimmelvalack Magnet  tävlade mot döttrarna. På den tiden, när höjden av lycka var en placering i regional LA med en C-ponny. En av Emmas lagkamrater från den tiden red ett vackert fux-sto vid namn Diandra. Vad är oddsen för att Emma skulle åka hela vägen till Portugal för att rida ett pass på Diandras systerdotter Dinelli?! Ganska kul, måste jag säga.

Emma efter avslutad lektion på Dinelli

Emma efter avslutad lektion på Dinelli

Syftet med Emmas resa var ju inte direkt att rida halländska ridponnyer. Då behöver man ju inte åka så långt. Utan det var ju för att förkovra sig i ridkonsten på våra fina lusitanohästar.

Första dagen red hon Viking, och liksom de flesta vana ryttare blev det förälskelse. Han är verkligen en enastående individ, som alltid ställer upp för sin ryttare, gör sitt bästa, och bara är nöjd när han känner att ryttaren är glad. Han anstränger sig alltid för att vara den bästa ridupplevelse man kan få.

Lektion med Viking

Lektion med Viking

På eftermiddagen tog vi en sväng i omgivningarna, och då fick hon sitta högt uppe på reslige Jimmy, medan jag på Amiral fick anstränga oss för att hålla jämna steg. Jag älskar de där små turerna med gäster, för det ger mej liksom en påminnelse om hur otroligt vackert här är. Utsikten över bergen, den varma brisen och solskenet, märkliga växter och fåglar och vackra byggnader och fontäner. Sånt som blivit vardag, kommer liksom tillbaka med nyhetens behag. Vi har verkligen en underbar miljö för en timmes ridning utanför dressyrstaketen.

Idag hade jag fullt upp på stallet, för dels var det stallskötarens lediga dag (jag fick rycka in extra) och dels kom hovslagaren, så Diogo fick ta hand om morgonens lektion. På eftermiddagen fick Emma tillfälle att rida min svarta skönhet Alentejo. Han är en filur, och Emma fick slita lite extra för att han skulle kliva ur lekskolan och jobba på allvar. Men sedan kunde hon träna på skolor, skänkelvikningar och skrittpiruetter. Antingen är Alen flamsig och okoncentrerad, men när han går bra, då går han verkligen bra, och det blev några stunder av äkta njutning. Han bjöd på en taktfast och vägvinnande mellantrav som är behaglig att sitta på, och ett par snygga och luftiga galoppombyten. Så jag tror att Emma fick känna den där sköna känslan, när allting, i alla fall för en liten stund, bara stämmer och man kan bara njuta av att sitta på en vacker häst som rör sig bra, och svarar rätt på signalerna. Då är det också väldigt roligt att vara ridfröken.

Alentejo ser fram emot ett ridpass

Alentejo ser fram emot ett ridpass

Emellan ridpassen ägnar vi oss åt lite sol och bad, god mat (vegetariskt) små utflykter i omgivningarna. Och mer lär det bli. Idag har det varit en jobbig dag, av flera skäl. Men vad gör det när man har världens bästa jobb?!

Munkontroll

Caprice hade uppfört sig lite märkligt ett par dagar. Först trodde jag att det var början till foderstrupsförstoppning. Hon tuggade i luften och dreglade och verkade allmänt besvärad. Men vi klämde och kände och kunde inte hitta något som kändes konstigt. Nästa dag verkade hon bättre, men när jag klämde runt käken så markerade hon obehag när jag klämde runt högra sidans underkäke.

Caprice hos tandläkaren

Caprice hos tandläkaren

Eftersom veterinären alltid har vägarna förbi på fredagar, bokade jag honom att komma och göra en riktig undersökning. En ytlig undersökning visade ingenting, och hon sederades lätt och fick munstegen på. Tänderna var i gott skick, men behövde en lätt raspning på ett par ställen. Sedan hittade vi en liten vargtand på höger sida. Och till sist hittade veterinären orsaken till hennes obehag. En liten, liten tistel hade kilat sig fast under tungan, precis där den fäster. Den satt inte ens hårt eller djupt, men ändå på ett ställe där det var omöjligt för henne att bli av med den.

4 cm lång tistel, med vassa taggar på

4 cm lång tistel, med vassa taggar på

Den lilla vargtanden plockades också bort, när vi ändå höll på. Så nu ska Caprice vara i skick igen, och inte behöva känna obehag varken med bett, eller när hon äter.

Caprice lilla vargtand

Caprice lilla vargtand

Jag bestämde mej för att låta göra en ordentlig undersökning av Alentejo, när ändå utrustningen var på plats. Han vill ju gärna gapa, och flyttar runt tungan när jag rider. Efter att ha experimenterat med olika bett och nosgrimmor tyckte jag att det blivit bättre, men ville i alla fall utesluta att hans obehag kom från tandproblem. Vilken tur att jag bestämde mej för att göra det! Och så skäms jag lite för att jag inte gjort detta tidigare. Stackars häst! Jag visste att han blivit undersökt i munnen hos förra ägaren, men fått uppfattningen att det inte var några problem, bara rutinkontroll. Nu vet jag bättre.

Alentejo förbereds för undersökning

Alentejo förbereds för undersökning

Hans molarer i överkäken hade blivit så vassa, att det var helt sårigt på insidan av kinderna. Och den första målaren i underkäken hade vuxit sig så vass och spetsig att den tryckte mot tandköttet i överkäken. Precis där bettet ska kunna ligga. Undra på att han visat obehag.

Jag hade tolkat hans reaktioner fel. Att han velat gapa och flytta tungan trodde jag berodde på att han alltid gått med hårt dragen nosgrimma och stångbett (och ibland haft ryttare med hård/okänslig hand). Så med ett snällt tränsbett och remontgrimma blev det mycket bättre. Undra på det, när såren på insidan av kinden var precis där nosgrimman ligger mot.

Aj! Så vasst.

Aj! Så vasst.

Veterinären trodde att jag skulle märka betydlig skillnad på bara några dagar. Det ser jag fram emot. Sedan vet jag att hästar har gott minne, och det kan mycket väl hända att han minns smärtan och visar obehag när han förväntar sig att det ska göra ont. Det kan ta tid för honom att återfå tryggheten och våga lita på ryttarens hand.

Tacksam är jag också, för min veterinär, som är duktig på området, och kommer och gör de flesta sorters undersökningar och behandlingar på plats. Nu har vi ju också ordnat så vi har en extra box att vara i vid sådana här tillfällen.

Ser fram emot att få en glad och nöjd Alentejo att rida på framöver!

Alla hästarna i mitt hjärta

 

På andra språk heter den här dagen inte alls nåt med ‘hjärtan’: på engelska heter det ”Valentine’s Day” och på portugisiska ”Dia dos Namorados”. Men jag tänker ju på svenska,  och funderade lite på det här  med hur hästar tar en särskild plats i våra hjärtan. En del mer än andra, men var och en på sitt speciella vis.a horses  job

Det finns en handfull hästar som för alltid har en alldeles särskild vrå i mitt hjärta. För att dom betytt extra mycket, lärt mej något unikt, eller bara för att dom dök upp i mitt liv vid en speciell tidpunkt. Men nästan alla hästar jag har haft i stallet har förr eller senare letat sig in i mitt hjärta. Ibland låter man dom inte göra det, för man vill inte bli allt för fäst vid en individ som man vet att man inte kan behålla dom så länge. Men på nåt sätt verkar det som om just dom ansträngt sig extra mycket för att jag ska trilla dit i alla fall. Det är märkligt.

Som nu, när jag har en del hästar, som jag vet att jag ska sälja. Som jag inte skulle knyta några starkare band till. Dom har alla blivit så kära. Jag känner dom väl, retar mej på deras brister (inte många) och gläds åt deras personligheter, deras utveckling, och deras varma mular och stora, mörka ögon. På ett sätt kommer jag nog alltid innerst inne att vara en liten, liten ponnyflicka som tycker att det är gulligt när en tofs i manen står rätt upp, eller när jag får varmluft blåst innanför kragen eller en liten mule som letar godis vid min ficka.

Bara den nyaste i gänget, Alentejo, har ännu inte helt tagit sin plats i hjärtat. Inte för att inte förtjänar det, utan helt enkelt för att vi inte känner varandra så bra ännu. Han vet inte att jag är hans matte, utan ser mej bara som ännu en ryttare i mängden. Jag känner inte igen de  minsta nyanserna i hans uttryck och kan inte läsa hans ögon. Men det kommer, det vet jag.

Häromdagen mutade jag honom med socker före ridningen. Efteråt tittade han på mej lite bedjande med en klar fråga: ”Har du mera godis?”. Han tiggde inte, det var en ren fråga. Då kände jag faktiskt att vi börjar bli bekanta. Sedan ville han inte gå in i spolspiltan utan växlade med att stå som fastvuxen eller backa. Jag frågade snällt om han inte kunde omvärdera sitt beslut, men utan resultat. Då morrade jag åt honom och kallade honom för mindre smickrande saker (på svenska) och då gick han in. Och jag lovar; han flinade åt mej! Så, jag tror nog att han är på god väg att ta upp en stor bit av mitt hjärta.

 

 

Tittat på saluhästar

Den här veckan har börjat med ett par roliga utflykter. Jag hade i uppdrag att titta på några lusitanos till salu för väninnors räkning, och hade hittat ett par som var värda en närmare granskning.

I måndags åkte Maria, hennes man och jag söderöver till en liten by strax söder om floden. Resan dit tog inte mer än en dryg halvtimme, men vi åkte över stora Vasco da Gama-bron, som jag tror är Europas längsta, och utsikten därifrån är fantastisk. Och så snart man kommit till andra sidan, är miljön helt annorlunda mot här där jag bor.  Stallet vi besökte drivs av en tjurfäktningsryttare, och hade ett tjugotal hästar. Alla hästarna såg ut att vara i fint skick, blanka och med hovarna i fin ordning. Hästen jag skulle se var inackorderad där och stallets beridare hade haft den i träning i ungefär en månad. Det var en väldigt vacker hingst med en mycket tilltalande personlighet.

Först visades den upp under ryttare. Jag var inte väldigt imponerad av ridningen, tyvärr. Hade sett en video med samma häst under en dressyrryttare och det var skillnad. Sedan var det min tur att sitta upp. Alltid spännande att rida andras hästar, men jag måste veta att dom inte tänker leva rullan med mej, för det klarar jag inte. Hästen var mycket riktigt bussig och hade inga planer på att busa, men den var mycket känslig. Det räckte att bara nudda hans sidor med stövelskaften för att få mycket reaktion! Lite stressad och spänd blev han, när han inte förstod vad som begärdes av honom, men som de flesta lusitanos var han verkligt ambitiös och villig att vara mej till lags. Han var fin i munnen och reds på vanligt tränsbett. Gångarterna var bra nog för den som vill rida dressyr, men det är kanske lite jobb kvar att göra innan han är startklar. Det var i alla fall jätteroligt att rida honom, och hade jag behövt en häst till, så hade jag nog varit intresserad. Ibland säger det ju liksom bara ”klick”….

På tisdagen var det dags att besöka ett stort stuteri i Alentejo, 1,5 timmes körning söderut. Maria var återigen min följeslagare och guide. Den här gången körde vi över den gamla bron, 25 de Abril, som är väldigt hög. Det ösregnade, och det hade varit en bilolycka mitt på bron, så all trafik gick i enbart en fil förbi ett par skrynkliga bilar. Sånt tycker jag alltid är väldigt obehagligt.

Resan gick vidare genom ett vårgrönt landskap. Överallt går det kreatur och hästar och betar under oliv- och korkträd i det lätt kuperade landskapet. Många vingårdar ser man också i området. Jag gillar de här utflykterna, med eller utan hästar.

Stuteriet vi kom till var en stor anläggning, med ca 35 ston i avel, som gick i flockar med sina föl. Det såg ut som målningarna av Stubbs. Hela gården var mycket välskött och vi välkomnades av ägaren och hans beridare/stallchef. Väldigt trevliga och kunniga människor som visade de hästar som fanns på stall. Det var övervägande 3- och 4-åringar som var inne för grundutbildning, men hästen vi skulle se var en åttaårig hingst som var utbildad ungefär PSG. En kritvit, vänlig och vacker häst. Att provrida denne gentleman var ett rent nöje. Han var inte lika hyper som hästen vi sett dagen innan, utan en mera stadig och lydig läromästare. Han gjorde allt jag bad om, men om jag ville att han skulle göra det bra, så fick jag också rida bra.

En välriden gentleman till hingst, som kunde "allt".

En välriden gentleman till hingst, som kunde ”allt”.

När vi ändå var där passade vi på att se ett 5-årigt sto, som var av en trevlig modell, och en 4-årig hingst som hade en särskilt vacker gulbrun färg. Han var djupt gul som honung i färgen, och hade en mycket charmig utstrålning.

Stor, vacker fyraårig hingst, nyss inriden

Stor, vacker fyraårig hingst, nyss inriden

På hemvägen hade Maria och jag mycket att prata om. Hon har så smått börjat se sig om efter en ny häst, eftersom hennes ena häst har drabbats av en kronisk hälta. Han kommer att fungera till lättare arbete, men inte till tävling och träning. Vi stannade på ett fik för en smörgås och kaffe, och pratade häst nonstop. Det var nog tur att ingen av våra makar följde med den här gången…. Vi jämförde hästar, diskuterade härstamningar, planerade träningar och tja, ni vet hur det blir.

Jag hade förstås ridit mina egna hästar på morgonen,  så när jag närmade mej hemmet insåg jag att en kort hundpromenad var allt jag skulle orka med. Helt slut, så det fick bli hämtmat till middag. Två långa, roliga dagar!

%d bloggare gillar detta: