Nästan midvinter

Vinter i Portugal är inte så illa. Man behöver jacka på ibland, men nederbörden är inte frusen. Det regnar ibland, och det är välkommet för allt som grönskar. Nytt hö är sått, för kommande år, och markerna runt stallet är ljuvligt gröna igen efter sommarens torka.

Grönt gräs!

Grönt gräs!

Ur träningssynpunkt är detta är ganska behaglig årstid. Det är bara en tävling kvar på säsongen, och bara en av våra ponnyer ska starta. För de övriga innebär det att vi kan planera deras träning med sikte på nästa år. Somliga behöver bygga styrka, andra ork. Mina duktiga beridare Diogo, Ann-Sofie och Teresa gör ett bra jobb med alla hästar och ponnyer, och allihop gör stora framsteg.

Newton, med både beridare och hund på ryggen

Newton, med både beridare och hund på ryggen

Som alla hästägare vet, så är utvecklingskurvan sällan jämn. Det är liksom alltid något som kommer i vägen. Det är tandproblem, hovböld, sträckning, sadelpassning, och elever som inte alltid bidrar till utvecklingen. Men nu känns det som om allihop har tagit ett steg framåt.

Häromveckan var det hopptävlingar, och vi hade fyra ponnyer till start. Tre felfria rundor och ett pet blev resultatet på söndagen. Lille William bevisade sin storhet med ett hedrande förstapris! Med svenska mått mätt, så var det kanske inte något mirakel, men i den här kulturen, där ponnyer ses som en leksak för nybörjarbarn, var det faktiskt rätt så stort. Inte bara att han gick felfritt på bästa tiden (idealtid), men sättet han gjorde det på. Han är som en stor varmblodshäst i litet format! Och sedan gjorde Amiral, Newton och Dinelli fina rundor, väl ridna av ”mina” tjejer. Folk här håller på att lära sig att ponnyhästar faktiskt går att rida, och med bra resultat, även i konkurrens med stora hästar. Alla fyra gjorde snygga rundor, och det är dags att börja träna för högre höjder.

William med seger-rosett

William med seger-rosett

Dinelli är stallets mest lovande stjärna, när det gäller hoppningen. Efter att ha fått sitt självförtroende tillbaka verkar det som om inga höjder är för stora för henne. Hon flyger över alla hinder som om det vore världscup-final! Amiral har haft problem med balansen i galoppen, men träningen har gett resultat, och han bär sig själv genom svängar och över kombinationer. Själva hoppningen är inga problem, och det dröjer inte länge innan han är stabil på högre höjder.

Dinelli ger järnet!

Dinelli ger järnet!

Årets sista ridsemestergäst, var Anne från Finland, som kom tillbaka till oss för tredje gången på ett år! Hon har verkligen fått blodad tand, och ridningen går framåt. Den här gången red hon Viking de flesta gångerna, och jag tror att hon uppskattade att få känna på alla växlarna han erbjuder.

Anne och Viking

Anne och Viking

Den enda som inte helt följer den fina kurvan just nu är faktiskt Alentejo. Han har en träff med sin osteopat imorgon, och jag hoppas hon kan lösa knutarna. Jag hade mitt bästa ridpass någonsin med honom dagen innan jag åkte till Sverige på semester i slutet av oktober, men sedan jag kom tillbaka så har han känts lite stel och spjärnig. Någonting stör honom, och det vill jag försöka hjälpa till att lösa. Om vi kan hitta den knuten så hoppas jag kunna skörda resultatet av all grundträning han fått senaste månaderna.

Efter  morgonträningen: Alentejo och jag, Jimmy och Diogo, Regente och Teresa. Och så Akleja förstås.

Efter morgonträningen: Alentejo och jag, Jimmy och Diogo, Regente och Teresa. Och så Akleja förstås.

Annonser

Sol, värme och mycket ridning

Äntligen blev det sommarväder! Förra veckan blåste det som det annars bara gör på den svenska västkusten. Och både jag och hästarna hade visst glömt hur det kan vara. Det var kyligt, och hästarna for i luften för allt som prasslade, fladdrade eller konstiga ljud. Att rida på hästar som hoppar högt varje gång en kotte ramlar i backen är inte min melodi.  Det blev några dagar med mycket arbete från marken. Jag är hellre feg idag än invalid i många månader, så försvarar jag min försiktighet.

Emma och Alentejo

Emma och Alentejo

Men nu blir det minsann mycket riding, för jag har åter en besökare på ridsemester. Och hur liten världen är, blev tydligt, sig när denna unga dam visade sig vara en av mina före detta ridlägerelever från Gyngagården! Det var väl kanske 15 år sedan vi senast tillbringade tid tillsammans på en ridbana, och troligen precis lika roligt och svettigt.

Emma kommer ursprungligen från Skedala, utanför Halmstad, och vi sågs regelbundet på tävlingsbanorna när hon med sin skimmelvalack Magnet  tävlade mot döttrarna. På den tiden, när höjden av lycka var en placering i regional LA med en C-ponny. En av Emmas lagkamrater från den tiden red ett vackert fux-sto vid namn Diandra. Vad är oddsen för att Emma skulle åka hela vägen till Portugal för att rida ett pass på Diandras systerdotter Dinelli?! Ganska kul, måste jag säga.

Emma efter avslutad lektion på Dinelli

Emma efter avslutad lektion på Dinelli

Syftet med Emmas resa var ju inte direkt att rida halländska ridponnyer. Då behöver man ju inte åka så långt. Utan det var ju för att förkovra sig i ridkonsten på våra fina lusitanohästar.

Första dagen red hon Viking, och liksom de flesta vana ryttare blev det förälskelse. Han är verkligen en enastående individ, som alltid ställer upp för sin ryttare, gör sitt bästa, och bara är nöjd när han känner att ryttaren är glad. Han anstränger sig alltid för att vara den bästa ridupplevelse man kan få.

Lektion med Viking

Lektion med Viking

På eftermiddagen tog vi en sväng i omgivningarna, och då fick hon sitta högt uppe på reslige Jimmy, medan jag på Amiral fick anstränga oss för att hålla jämna steg. Jag älskar de där små turerna med gäster, för det ger mej liksom en påminnelse om hur otroligt vackert här är. Utsikten över bergen, den varma brisen och solskenet, märkliga växter och fåglar och vackra byggnader och fontäner. Sånt som blivit vardag, kommer liksom tillbaka med nyhetens behag. Vi har verkligen en underbar miljö för en timmes ridning utanför dressyrstaketen.

Idag hade jag fullt upp på stallet, för dels var det stallskötarens lediga dag (jag fick rycka in extra) och dels kom hovslagaren, så Diogo fick ta hand om morgonens lektion. På eftermiddagen fick Emma tillfälle att rida min svarta skönhet Alentejo. Han är en filur, och Emma fick slita lite extra för att han skulle kliva ur lekskolan och jobba på allvar. Men sedan kunde hon träna på skolor, skänkelvikningar och skrittpiruetter. Antingen är Alen flamsig och okoncentrerad, men när han går bra, då går han verkligen bra, och det blev några stunder av äkta njutning. Han bjöd på en taktfast och vägvinnande mellantrav som är behaglig att sitta på, och ett par snygga och luftiga galoppombyten. Så jag tror att Emma fick känna den där sköna känslan, när allting, i alla fall för en liten stund, bara stämmer och man kan bara njuta av att sitta på en vacker häst som rör sig bra, och svarar rätt på signalerna. Då är det också väldigt roligt att vara ridfröken.

Alentejo ser fram emot ett ridpass

Alentejo ser fram emot ett ridpass

Emellan ridpassen ägnar vi oss åt lite sol och bad, god mat (vegetariskt) små utflykter i omgivningarna. Och mer lär det bli. Idag har det varit en jobbig dag, av flera skäl. Men vad gör det när man har världens bästa jobb?!

Ett kärt återseende

Under veckan som gick var Margareta och Hasse, Dinellis uppfödare här i Portugal på besök. Dom förenade nytta med nöje, för inte bara var det semester med mat, vin och nöjen, utan det var ju också en anledning att hälsa på sin ponny.Dinelli och Margareta

Självklart kände Dinelli igen gamla matte, och tog gärna emot lite klapp och godis. Ett kärt återseende, helt klart, men det måste ha känts lite märkligt för Margareta att se sin ponny i en så främmande miljö. Men Dinelli verkar trivas i sin lilla flock och det är lustigt att se hur hon passar in i vår grupp av fuxston, för dom är verkligen så lika alla tre.

Ett par dagar senare fick Margareta komma tillbaka för att se Dinelli riden av Frida. Spännande att se vad som hänt sen sist. Hon har ju varit hos några olika ryttare innan hon kom till oss, och Margareta kan se vad som passar och vad som har ändrat sig.

Dinelli har ju haft en formsvacka under försommaren, men nu är hon i bättre form igen. Hon gick ner i vikt, beroende på flera faktorer samtidigt: vassa tänder, parasiter, värmebölja och hö med låga värden. Med allt detta åtgärdat blev hon snart fin igen. Nu ska det förstås tränas och byggas mera muskler.

Att formen kommer tillbaka märktes inte minst på måndagens löshoppning. Dinelli har inte varit speciellt road, och haft svårt att komma i balans över hjälphindret. Sedan blev det tre måndagar i rad utan löshoppning, på grund av andra aktiviteter i ridhuset. Men i måndags kom Dinelli in med en helt annan attityd: ”det här är kul!” och galopperade i fin rytm och balans, seglade glatt över hindren med spetsade öron och verkade väldigt nöjd.  Då passade jag på att höja och bredda oxern, och plötsligt var 1,20 x 1,20 hur lätt som helst!

Flera av ponnyerna åt dåligt när det blev så varmt helt plötsligt, och några av dom gick ner i vikt. Nu verkar alla ha hittat balansen i tillvaron igen. Men istället kom hösten med en period av lite svalare och regnigare väder, så flera har istället börjat lägga på vinterpäls. När jag kom tillbaka efter en dryg veckas frånvaro tyckte jag att allihop såg misstänkt fluffiga ut. Newton som varit nästan gulbrun i sommarpälsen, har åter blivit nästan svart. Lille William förbereder sig visst på en riktig vargavinter och har redan plockat fram den tjockaste tröjan.IMG_1596

Höstens besök är bokade

Fördelen med att bo i ett trevligt klimat, är att man får besök året runt, och hösten ser ut att bli full av aktiviteter.

Först ska vi ha tävlingar i dressyr för ponnyer på vår klubb, ett evenemang som ska bli väldigt roligt att följa. Och självklart kommer bilder och rapport på bloggen.

Dessutom är klubben värd för Championaten, eller egentligen portugisiska mästerskapen i dressyr, alla kategorier (utom ponny). Det är ett stort tredagars event och om det bara slutar regna tills dess, kommer det säkert att bli mycket lyckat.

Sen kommer uppfödaren till en av våra ponnyer (Dinelli) och hälsar på. Ja, inte bara för att titta till sin uppfödning, utan också för att uppleva lite av allt det här landet har att erbjuda sina besökare. Det kommer att bli väldigt kul.

Sandra på Kakan

Sandra på Kakan

Och inte minst så kommer Sandra och Mimmi tillbaka för en veckas ridning (och annat). Dom var ju här på vinterlovet, och nu är det höstlovet som är inplanerat. Sandra och Mimmi är tjejerna som äger och rider våra tidigare hästar B Cupid och Taisan. Förra gången dom var här hade några av ponnyerna precis anlänt från Sverige, och Sandra fick i uppdrag att fullborda inredningen av lilla Kakan. Ska bli jättekul att se hur dom upplever ponnyerna nu, mer än 8 månader senare, för naturligtvis kommer tjejerna att få rida allt vi kan lägga sadel på. Bortsett från att jag vet att Sandra sett fram emot att få rida Regente igen, och med hans senskada, vet vi ju inte hur mycket ridning han kommer att tåla. Men det finns flera fina lusitanos att prova, så vi kanske kan hitta en passande vikarie.

Sandra och Regente

Sandra och Regente

Det är alltid roligt med besök, men lite extra roligt är det ju alltid om det är ridning med i bilden.

 

Idag är ingen vanlig dag –

För det är Dinellis födelsedag!

Hennes uppfödare skickade mej ett litet meddelande tidigare idag, att det var hennes födelsedag. Det borde ha funnits en riktig morotstårta på plats, men jag får kompensera med några mumsiga äpplen i morgon.

Ett skojigt sammanträffande var att jag idag läste bloggen från Team Fix, om den fina ponnyn som vann treårstestet med rekordhöga poäng. Det var ett vackert svart sto: Joelsbo Divine, som är mycket närbesläktad med min Dinelli. Samma mödernelinje (Divines mor är Dinellis mormor) och närbesläktat fäderne (Divines farfar är Dinellis morfar). Detta är en blodslinje som gett många väldigt fina ponnyer, med bra gång, bra hoppförmåga och inte minst en god ridbarhet. Känsliga och vakna, men sunda. Blir spännande att följa denna ponny i framtiden. Henns poängrad var den imponerande: 9-10-7-9-10-10 och 9-10 på löshoppning. Det är bara att gratulera!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dinelli har själv haft en bra start i karriären, med diplom och höga poäng med i bagaget.På sitt treårstest hade hon 9-9-7-8-8-8=49p. Dessutom fick hon diplom på treårspremieringen och hela 43 p på utställning.

Här i Portugal har hon hunnit vara med på en dressyr-tävling hittills. Lite tidigt i schemat möjligen, för hon och ryttaren hade inte många träningstillfällen före första starten. Men det var på hemmaplan och lite spännande att prova hur hon fungerar i tävlingsmiljön.

Dinelli på tävlingsbanan

Dinelli på tävlingsbanan

Hon skötte sig utmärkt, och möjligen, om man ska leta fel, så red den unge ryttaren kanske lite för försiktigt. Men det är ju så man gör när man rider en främmande häst i unghästklass. Dinelli visade prov på sitt fina lynne, för hon uppförde sig mycket bra.  Det kommer helt klart att bli fler tävlingar i framtiden, för hon är verkligen mycket lovande, och en otroligt trevlig häst att arbeta med.

Och för den som är nyfiken så finns hela ritten på film:

Grattis på födelsedagen, söta Dinelli!

På väg mot solen

Igår kom hela ponnygänget fram till Holland. Hemma hos transportören fick dom kliva av lastbilen, sträcka på benen och äta lite färskt holländskt gräs. Det var mycket uppskattat. Talento lyckades visst charma familjen så till den milda grad, att jag nästan känner mej osäker på om dom ”glömt” lasta honom igen…

Ett helt dygns vila fick dom i Holland innan resan fortsätter söderut, och nästa natt tillbringas troligen någonstans i närheten av Franska rivieran. Det verkar som om ponnyhästarna får den där resan man själv önskade. Jag vet att dom har det bra, eftersom jag får rapporter då och då. Även de här bilderna fick jag som bevis på hur grönt gräset var i Holland.

%d bloggare gillar detta: